Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om attdet skall göras en jämförande studie angående skillnader i rättstillämpning när det gäller personer med invandrar- eller minoritetsbakgrund och etniska svenskar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att åtgärder skall vidtas för att öka rättskedjans kunskaper om genusanalys och sexualiserat våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens bestämmelse i 5 kap. 5 § 4.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att åtgärder skall vidtas för att öka rättskedjans kunskaper på HBT-området.
Rättsväsendet är en av de viktigaste delarna i ett demokratiskt samhälle. Utan ett väl fungerande rättsväsende får vi ett samhälle där den starkes rätt blir den lag som råder.
De strukturer som finns i vårt samhälle, som rangordnar människor p.g.a. klass, kön, sexuell läggning och etnisk tillhörighet måste bekämpas. Att begränsa strukturernas inflytande blir därför en viktig uppgift för rättsväsendet, även om förkastandet av strukturerna måste ske till största del på annat sätt. Samtidigt måste man vara medveten om att rättsväsendets uppbyggnad och människorna verksamma inom rättsväsendet genomsyras av samma strukturer som finns i det övriga samhället. Strukturerna gör att det finns orättvisor i rättsväsendet. Vi vill belysa vissa aspekter av detta i denna motion.
Det har nu gått några år sedan rättshjälpslagen ändrades och stora delar av rättshjälpen övergick till privata intressenter. De farhågor som Vänsterpartiet gav uttryck för när beslutet togs har tyvärr visat sig befogade. Många människor som behöver rättshjälp står i dag utan, då försäkringsbolagens villkor begränsar möjligheten till hjälp. Om rättshjälpen även fortsättningsvis skall hanteras via privata intressenter måste det finnas ett gemensamt regelverk som visar vad som ska gälla för försäkringsgivaren.
Sedan rättshjälpslagen ändrades år 1997 har rätten till allmän rättshjälp i tvistemål radikalt beskurits av statsfinansiella skäl. I princip hänvisas numera till rättsskyddet i hemförsäkringar m.m. När lagändringen förbereddes gjordes en undersökning av vilka grupper i samhället som i stor utsträckning saknade hemförsäkring. Inte oväntat visade det sig vara låginkomsttagare, invandrade, hyresgäster och andra grupper med i allmänhet svagare ekonomisk position än genomsnittet. Det har visat sig innebära att den som t.ex. driver en komplicerad vårdnadstvist i domstol kan riskera att stå utan juridiskt biträde i andra instans. I och med att det blir en ekonomisk fråga blir det samtidigt en könsfråga och en etnicitetsfråga eftersom kvinnor generellt sätt har lägre lön än män och människor med annan etnisk bakgrund i allmänhet har lägre inkomst än etniska svenskar.
Domstolsverket har på regeringens uppdrag gjort en utvärdering av 1997-års förändringar i rättshjälpslagen. Utvärderingen redovisades i oktober 2001 och den utmärks av en mycket positiv uppfattning om hur förändringarna slagit igenom i praktiken. Emellertid präglas utredningen mycket påtagligt av ett synsätt där det överordnade värdet är att statsutgifterna för rättshjälpen minskar. Detta är långtifrån en heltäckande utvärdering. En ytterligare utredning kommer att genomföras, som utförs utifrån perspektivet att den enskilde, oberoende av ekonomisk ställning, ska kunna hävda sin rätt. Att utredningen genomförs är positivt och Vänsterpartiet kommer att följa arbetet och de förslag som kommer att läggas mycket noga.
Om de orättvisor som uppkommit i och med privatiseringen av rättshjälpen inte rättas till så riskerar vi att få ett samhälle där förtroendet för rättsväsendet hos ekonomiskt förfördelade människor sjunker. Man får inte glömma att det är i de mest brottsutsatta områdena som flest brottsoffer finns. Vidare kan de som har råd otillbörligen missbruka sin ställning genom att inte behöva stå till svars i rätten då ekonomiskt svaga människor behöver hävda sin rätt. På så sätt breddas klassklyftorna och vi tar steg tillbaka mot ett orättvist samhälle där rättsstaten försvagas.
Det är oundgängligen nödvändigt att domstolarna åtnjuter förtroende hos alla människor i vårt samhälle. Det finns sedan länge en pågående debatt om huruvida domar mot personer med invandrarbakgrund är hårdare än vid jämförbara brott som begåtts av etniska svenskar. Blotta misstanken om att det skulle vara så leder till ett minskat förtroende för rättsväsendet. Om det skulle vara ett faktum torde detta också leda till en ökad misstro mot personer med invandrarbakgrund i samhället i övrigt. Samma resonemang är med största säkerhet tillämpbart på våra nationella minoriteter. Inte minst romer är föremål för omfattande diskriminering och misstänkliggörande.
I Sverige yttrar sig rasismen som tydligast i misshandel, förföljelser och trakasserier, men även strukturellt, bl.a. i den ojämlika tillgången på arbete, utbildning, inkomst, bostad, och politisk representation. Diskriminering av människor p.g.a. utseende eller ursprung är förbjuden antingen den är medveten eller ej, men utgör trots det en del av vår samhällsstruktur. Lagstiftning mot alla former av diskriminering är nödvändig för att skydda den enskilde. Men man får inte luras att detta är tillräckligt och att de människor som arbetar inom rättsväsendet står helt fria från de strukturer och mönster som omger och innefattar oss, det ingår ju nämligen i strukturers natur.
Vänsterpartiet har tidigare krävt att en jämförande studie görs av om rättstillämpningen skiljer sig åt när det gäller personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar. Som svar har vi fått att "ingenting framkommit som pekar på ett behov av en sådan utredning som efterfrågas". Ett sådant uttalande måste anses vara dåligt underbyggt. Sedan dess har vår ståndpunkt stärkts genom att undersökningar i media visat på skillnader i rättstillämpningen.
I en undersökning i våras genomförd i våra tre största städer visade det sig att invandrade bestraffas hårdare vid rattfylleribrott än icke-invandrade. Mer än 50 % av de invandrade som döms för grovt rattfylleri får fängelse, medan siffran för icke-invandrade är 30 %. Detta trots att de etniska svenskarna i genomsnitt har högre promillehalt av alkohol i blodet. Undersökningen visar också att förklaringen inte heller ligger i tidigare belastning i kriminalregistret.
En annan mediaundersökning av 400 domar vid Göteborgs tingsrätt visade att personer med invandrarbakgrund genomgående dömdes både hårdare och löpte större risk att bli dömda vid åtal. Man hade mindre möjligheter att få gehör när man framförde omständigheter som kan anses förmildrande. Vidare var möjligheterna till skyddstillsyn och villkorlig dom som påföljd mindre. Bedömare har menat att detta beror på att kriminella med invandrarbakgrund dömts ut som oantagbara till det svenska samhället.
Det har också visat sig att polisen prioriterar brott som misstänks vara begångna av invandrade, bl.a. ger tjänstemän på Ombudsmannen mot etnisk diskriminering uttryck för sådana misstankar. Denna prioritering kan förklaras med att chansen att få en person med invandrarbakgrund åtalad och fälld ofta är större. Upplevelserna av etnisk diskriminering från polisens sida är enligt DO relativt omfattande. De anmälningar som inkommit till myndigheten är ändå bara toppen på ett isberg, eftersom det finns ett stort mörkertal på området. Anmälningarna kan till exempel handla om omotiverade misstänkliggöranden eller misstroenden.
Utomlands har det genomförts flera utredningar påämnet hur etnisk bakgrund spelar roll för behandling i rättsväsendet. I USA har forskningen kommit längst och den har ofta finansierats med offentliga medel. Man har funnit samband mellan etnisk bakgrund och en variation i strafflängden, samtidigt som man emellertid också konstaterat att sambanden är komplexa. I straffvariationerna kommer också in den betydelsefulla faktorn klassbakgrund.
Insikt i hur den strukturella rasismen i samhället fungerar leder till insikten att det är värt att undersöka hur rättsväsendet behandlar personer med invandrar- eller minoritetsbakgrund jämfört med etniska svenskar. De nyligen publicerade undersökningarna stärker misstankar om att det kan finnas stora skillnader som måste kartläggas. Bara misstanken om att såär fallet bör påkalla åtgärder. Det bör därför göras en offentlig jämförande studie av om rättstillämpningen skiljer sig åt när det gäller personer med invandrar- eller minoritetsbakgrund och etniska svenskar.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mäns våld mot kvinnor betraktades länge som en privatsak. Det våld som utövades inom hemmets väggar ansågs vara ett individuellt problem och de berörda parternas ensak, som utomstående inte skulle lägga sig i. Det synsättet håller på att vända i och med att vi i dag har erkänt att mäns våld mot kvinnor är en del i en patriarkal samhällsstruktur, och att arbetet med att stoppa våldet måste ske utifrån insikten att det handlar om samhällsstrukturer och maktförhållanden mellan könen. Lagstiftningen har ändrats under åren och stödinsatser har tillkommit. Trots det återstår det fortfarande mycket att göra och mörkertalet i statistiken över mäns våld mot kvinnor är stort.
Kvinnor som utsatts för våld eller övergrepp av en man (sexualiserat våld) berättar ofta att bemötandet från de institutioner i samhället som ska hjälpa dem upplevs som ett andra övergrepp. Erfarenheter som vittnar om att inte bli trodda gör att många kvinnor inte vågar berätta om vad de har blivit utsatta för eller inte vågar anmäla övergrepp. Kvinnor upplever också att det är de och deras agerande som blir ifrågasatt i stället för den misstänkta mannen. Myndigheter fokuserar på hur kvinnan klär sig, hur hon har agerat och om hon har varit berusad eller inte. Detta är ett förhållningssätt som utgår från mannens perspektiv och som bär vidare de strukturer som ocksåär själva orsaken till våldet. Eftersom de patriarkala strukturerna finns överallt så finns de även i rättsväsendet. Detta måste synliggöras och det måste vidtas åtgärder.
Våld i enkönade parrelationer är än mer dolt än våld i relationer mellan män och kvinnor. Det finns fördomar som försvårar upptäckten av våld i enkönade parrelationer. När en man slår en man möter omgivningen det med kommentarer som "det är väl bara att slå tillbaka". En kvinna som blir slagen av en annan kvinna möts av attityden att "det är inte möjligt, kvinnor slåss inte" och blir därmed osynliggjord. Vi lever också i ett samhälle där många, inte ens för sina närmaste, har talat om att de lever med en partner av samma kön. De som utsätts för våld i en enkönad parrelation har att övervinna dels svårigheten att tala om att man blir slagen av sin partner, dels att tala om sin homosexualitet. Många bi- och homosexuella kvinnor och män lever i dag otrygga i sina egna hem. De är utsatta för misshandel, sexuella övergrepp och psykisk misshandel. Enligt tillgänglig europeisk och amerikansk statistik har 25-45 % av alla lesbiska kvinnor varit utsatta för någon form av våld i en lesbisk relation. Det saknas säker statistik över homosexuella mäns situation, men även här finns det studier som antyder att utsattheten är minst lika hög som för lesbiska kvinnor.
Endast en liten del av det anmälda könsrelaterade våldet leder till fällande dom. Alla led i rättskedjan måste höja sina kunskaper om könsmaktsordningen, genusanalyser och sexualiserat våld. Särskilt viktigt är detta för personer som är inblandade i förundersökningar. Utan väl genomförda förundersökningar kan ett brottsoffer aldrig få upprättelse. De första utredningsåtgärderna är många gånger helt avgörande för om en brottsutredning ska bli framgångsrik eller inte. Bevisdokumentationen måste ske noggrannare och med mera kunskaper än i dag. Även det initiala bemötandet av brottssoffer är viktigt och måste förändras. Men obligatorisk genuskunskap skall även gälla domstolsväsendet. Alla aktörer, bl.a. inom rättsväsendet, måste ha kunskap om de maktstrukturer som är grunden för och/eller möjliggör mäns våld mot kvinnor och kunskap om hur mottagandet av dessa kvinnor skall ske. Åtgärder måste alltså vidtas för att öka rättskedjans kunskaper om genusanalys och sexualiserat våld.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) utsätts ofta för olika typer av diskriminering, förtryck och våld, s.k. hatbrott. Lagstiftningen ger inte dessa grupper tillräckligt skydd. Särskilt gäller detta transpersoner som idag inte utgör någon skyddsgrund i lagstiftningen.
I Säpos senaste rapport framkommer det att anmälningarna av homofobiskt relaterade brott har fördubblats från ett 70-tal första halvåret 2002 till drygt 150 under samma period förra året. I en ny studie från Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet bekräftas ocksåökningen av hatbrott mot HBT-personer. 52 % av de tillfrågade uppgav i år att de utsatts för olika hatbrott, 1996 gav 25 %samma svar. I 80 % av fallen handlade det om förtal och förolämpningar, 24 % om diskriminering på arbetsplatsen och 12 % hade drabbats av våldsbrott. Enligt utredningen är unga HBT-personer mest utsatta då det framkommer att av dem under 20 år har 77 % drabbats av hatbrott.
En åklagare har enligt 5 kap. 5 § 4 brottsbalken möjlighet att väcka åtal om någon förolämpats med anspelning på dennes homosexuella läggning. Bestämmelsen omfattar däremot inte annan sexuell läggning än homosexualitet och inte heller könsidentitet. Vid tidigare behandling av ärendet har riksdagen avslagit yrkandet att utvidga lagen på detta område med hänvisning till arbetet i Diskrimineringskommittén, vilket ska presenteras senast den 1 juli 2005. Vi anser däremot att det inte finns några skäl att vänta, eftersom bristen i lagstiftningen är uppenbar. 5 kap. 5 § 4 brottsbalken bör således vidgas till att avse både sexuell läggning och könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I en nyligen publicerad lägesbeskrivning från Socialstyrelsen, "Sexuell läggning och bemötandet i socialtjänsten", redovisas att HBT-personer får ett dåligt bemötande på det sociala området. Bemötandefrågan aktualiseras också i de fall HBT-personer är brottsoffer. Inte minst polisen måste därför bli mycket bättre på att bemöta HBT-personer som är brottsoffer.
Detta skulle bl.a. öka förtroendet för polisen bland HBT-personer och också underlätta utredningsarbetet. Många HBT-personer drar sig för att anmäla brott p.g.a. en osäkerhet över hur de skall bli bemötta eller av erfarenhet av att ha blivit dåligt bemötta. Detta kräver riktade insatser med ökade kunskaper, vilka exempelvis bör fås genom ökat samarbete med HBT-organisationer. Ökade kunskaper behövs även exempelvis inom åklagarväsendet och domstolsväsendet. Åtgärder måste således vidtas för att öka hela rättskedjans kompetens på HBT-området.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Rolf Olsson (v) |