Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utvidgning av DNA-registret.
Utvecklingen inom DNA-tekniken tar stora steg framåt. Numera kan även små delar av exempelvis blod analyseras för att säkerställa identifikation. Utvecklingen är en viktig utgångspunkt i diskussionen om polisens nya arbetsmetoder. Polisen bör under säkra former få utnyttja den nya DNA-teknik som står till förfogande.
Sverige har idag drygt 2 300 personer som finns registrerade i polisens DNA-register. Det kan med utgångspunkt i den tekniska utvecklingen finnas behov av att utöka detta register. I första hand handlar det om en ändring såtillvida att en person som begått ett brott enligt 3 kap. brottsbalken regelmässigt införes i DNA-registret, oavsett strafftidens längd.
Uppgifter om resultat av DNA-analyser får idag behandlas endast för att underlätta identifiering av personer i samband med utredning av brott. Det är en viktig avgränsning, och den klargör syftet med en DNA-registrering hos Rikspolisstyrelsen. Någon ändring av detta ändamålsområde innebär inte förslaget i detta avseende.
Enligt 23 § polisdatalagen gäller att ett DNA-register får innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som har gjorts under utredning av ett brott och som avser personer som har dömts för ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än tvåår eller ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än tvåår eller försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott som avses i 1 eller 2 kap.
Att utöka registret skulle förbättra möjligheterna för polisen att i ett tidigt skede identifiera misstänkta gärningsmän. Naturligtvis ska såväl kostnads- som integritetsaspekter beaktas vid en utökning av registret. Därför är det inte aktuellt med en större utvidgning än vad som ur ett samhälleligt perspektiv kan anses vara försvarligt med hänsyn taget till polisens utredningsarbete och de tidigare nämnda faktorerna.
En aktuell frågeställning kan därför handla om att titta på hur stort återfallet är för olika kategorier av tidigare dömda. Återfallssiffror är användbara i denna fråga, då de ger en fingervisning om hur rättsväsendet bör prioritera sina resurser i frågan. I kategorin våldsbrottslingar föreligger en relativt hög återfallsfrekvens. Att föra in dessa personer i ett DNA-register redan vid ett första våldsbrott skulle sannolikt vara ett gott stöd för polisväsendet, och det skulle därmed i förlängningen bidra till att öka antalet uppklarade våldsbrott.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Anders Bengtsson (s) |