Kriminalvårdens övergripande mål måste vara att minska återfallsbrottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Kriminalvården skall verka för att intagna ges förutsättningar att efter verkställighetsperioden kunna leva ett laglydigt liv, d v s att minska återfallsbrottsligheten. Utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning måste därför erbjudas de intagna i större omfattning än som sker idag. Att behandlings- och rehabiliteringsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare ständigt förbättras är av utomordentlig vikt.
I takt med att det statsfinansiella läget förbättras har tillförseln av ytterligare ekonomiska resurser till rättsväsendet mycket hög prioritet.
1Sammanfattning 1
2Innehållsförteckning 2
4Förslag till riksdagsbeslut 2
5Inledning 3
6Utländska medborgare påöverbelagda svenska anstalter 4
7Anstalter fria från narkotika och alkohol 5
8Säkra anstalter fria från mobiltelefoner 5
9Programverksamhet 6
10Möjlighet till ökad individuell påverkan 6
11Rättspsykiatrisk vård 7
12Tiden efter frigivningen 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvården skall ha som övergripande mål att med en human grundsyn och en gedigen kunskapsgrund minska återfallsbrottsligheten och öka människors trygghet i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra intagna kvinnors situation i fängelserna samt förbättra förutsättningarna för att intagna skall kunna upprätthålla en god kontakt med barn och familj.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtlig personal inom kriminalvården kontinuerligt skall få vidareutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att överföra utländska medborgare som sitter på svenska anstalter till sina hemländer för fortsatt verkställighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omfattningen av kontrollåtgärder för att förhindra insmuggling och missbruk av droger inom anstalterna måste öka bl.a. genom fler urinprovtagningar, grundliga visitationer samt ett ökat antal narkotikahundar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder för att hindra insmugglingen av mobiltelefoner samt åtgärder för att finna de otillåtna mobiltelefoner som finns på anstalterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ändrad lagstiftning för att straffbelägga rymning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en individanpassad utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av ett nytt belönings- och bestraffningssystem där de intagna blir belönade när de följer sitt behandlingsprogram och bestraffade när de missköter sig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden inte skall ges om det finns anledning att befara att den intagna kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att domstol skall kunna utdöma möjlighet till villkorlig frigivning efter halva strafftiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förbättrad psykiatrisk vård inom kriminalvården, bl.a. genom relevant programbehandling och specialenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förbättrad utslussningssituation där den intagne vid frigivningen får hjälp, både före och efter frigivningen, med att skapa en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning.
Kriminalvårdens övergripande mål måste vara att minska återfallsbrottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Kriminalvårdens arbete skall vila på en human grundsyn och en gedigen kunskapsgrund. Straffsystemet skall präglas av rättvisa, legalitet, förutsägbarhet samt proportionalitet mellan brott och straff. För att kunna upprätthålla detta krävs utökade resurser till kriminalvården. Extra budgetmedel till kriminalvården bör skjutas till för att få igång en fungerande rehabiliterings- och programverksamhet.
Vad som ovan anförts om att kriminalvården skall ha som övergripande mål att med en human grundsyn och en gedigen kunskapsgrund minska brottsligheten och öka människors trygghet i samhället bör ges regeringen till känna.
Att kriminalvården inte haft tillräckliga resurser har lett till att man idag tampas med problem som överbelagda anstalter och otillräcklig personalstyrka. Detta leder i sin tur till att personalen tvingas använda mer av sin tid till säkerhetsarbete och mindre tid till positiva åtgärder som rehabiliterings- och programarbete.
Antalet unga på anstalter har ökat vilket medför speciella problem då dessa inte hålls skilda från äldre häktade som i flera fall är återfallsförbrytare. Den äldre intagne kan då komma att bli en negativ förebild. Åtskilliga intagna vittnar om att de som unga lärde mer om brott och utvecklades till kriminella under tiden för deras första fängelsestraff.
Under verkställighetstiden måste hänsyn tas till den enskilde intagnes behov, situation och förutsättningar. Många har ett föräldraansvar och det är viktigt att kontakten med anhöriga inte bryts under fängelsetiden. Inte minst för barnens skull är det viktigt att kontakterna upprätthålls och att umgänget kan ske under så normala former som möjligt. Besöken måste ovillkorligen ske på barnets villkor. De besöksrum som idag anvisas familjer till intagna är ofta under all kritik. Dessa måste avsevärt förbättras och anpassas för barn- och familjebehov. Ett led i detta är att anskaffa ytterligare besökslägenheter. Kvinnor med barn inom anstaltsmiljön har också en situation som kräver särskild uppmärksamhet. I regel har kvinnor som är intagna på anstalter ett annorlunda rehabiliteringsbehov än män. Kvinnorna är ofta väldigt nedkörda och utnyttjade och mår därför psykiskt dåligt.
Vad som ovan anförts angående kvinnors situation samt angående intagnas kontakt med barn och familj bör ges regeringen till känna.
Det krävs en fortsatt positiv kulturförändring bland personalen inom kriminalvården. Nytänkande skall uppmuntras och ingen vårdare skall behöva möta kraftigt motstånd när hon eller han presenterar nya idéer.
Det är av största vikt att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt får vidareutbildning, exempelvis vad det gäller konflikthantering och självförsvar.
Vad som ovan anförts om vikten av vidareutbildning av kriminalvårdare bör ges regeringen till känna.
Samtidigt som svenska anstalter har problem med överbeläggning kan man konstatera att vårt land idag hyser drygt 600 fångar som är dömda till utvisning. De utvisningsdömda som idag belastar våra fängelser försvårar kriminalvårdens arbete eftersom det inte är realistiskt att dessa fångar ska omfattas av åtgärder för återanpassning till det svenska samhället.
Det är viktigt både för svensk kriminalvård och oftast även för den intagne att han eller hon kan få komma hem och sitta av sitt straff. Inte minst för att upprätthålla kontakt med familj och vänner. På samma sätt bör svenskar kunna sitta av sitt straff från andra länder i Sverige.
För att frigöra platser för svenska dömda fångar behöver vi intensifiera överförandet av dömda fångar med utländskt medborgarskap. Sedan 1997 finns ett tillägg i Europarådets överförandekonvention som medger att fångar kan överföras även mot sin vilja och tvingas avtjäna straffen i hemländerna. Det behövs ett bättre samarbete inom EU, men även ett utökat antal bilaterala avtal mellan Sverige och länder som står utanför EU, för att vi ska kunna lämna över den intagna och att få till stånd rutiner som även fungerar i verkligheten på ett smidigt sätt. För att kunna genomföra överlämnandet krävs ett utvisningsbeslut i domen och att mottagarlandet godtagit dessa regler, vilket flera länder har gjort. Utvisas inte den dömde under strafftiden kommer han eller hon att utvisas efter avtjänat straff.
Vad som ovan anförts angående åtgärder för att utlämna utländska medborgare som sitter på svenska anstalter till sina hemländer bör ges regeringen till känna.
Flera av landets kriminalvårdsanstalter har idag stora problem med droger. En stor del av de intagna är drogmissbrukare och har begått drogrelaterade brott. Att missbruket ofta fortsätter även under fängelsevistelsen ökar risken väsentligt att den intagne återgår till en brottslig verksamhet efter frigivandet. Därför är det av yttersta vikt att anstalterna hålls fria från droger. Att narkotika och alkohol förekommer på anstalterna skapar problem som till exempel ökad oro och våld mellan de intagna.
Den höga beläggningen på både anstalter och häkten samt otillräcklig personalstyrka försvårar arbetet mot missbruket. Kontrollåtgärder som till exempel urinprovtagningar och visitationer bör genomföras oftare. Narkotikahundar måste användas i ökad omfattning för att stoppa insmugglingen av droger i anstalter och häkten.
Vad som ovan anförts angående åtgärder för att minimera förekomsten av droger på anstalter bör ges regeringen till känna.
En anstalt skall vara en trygg plats att vistas på, för såväl interner som personal. Fritagningar som dem vi sett i somras vid Norrtäljeanstalten och Hallanstalten skall inte kunna ske. Det är av yttersta vikt även för tryggheten hos allmänheten att slutna anstalter är rymningssäkra. Fritagningar, med de hot och det våld det innebär, leder till stor oro både bland intagna och personal. Regeringens förslag för att öka säkerheten är att bygga ett nytt "superfängelse". Detta förslag ställer sig Centerpartiet negativt till. Dels blir det onödigt kostsamt, dels innebär det en felsatsning eftersom det i kriminalvården krävs att de intagna flyttas mellan olika anstalter för att motverka rymningar och öka säkerheten. Centerpartiet menar att det vore bättre att ge landets tre högst säkerhetsklassade fängelser, Kumla, Hall och Tidaholm, de ytterligare säkerhetsåtgärder som krävs för att uppnå den säkerhet som ett "superfängelse" skulle få.
Förekomsten av otillåtna mobiltelefoner på anstalterna spelar en central roll i problemet med fritagningar och annan kriminell verksamhet som med mobiltelefoners hjälp lättare kan planeras och styras av intagna inifrån anstalterna. För att stoppa införseln till anstalterna av mobiltelefoner krävs utökad inpasseringskontroll. Vidare bör mobilstörningsutrustning installeras på anstalterna samt eftersökningen av mobiler intensifieras.
Vad som ovan anförts angående åtgärder för att få bort de otillåtna mobiltelefonerna från anstalterna bör ges regeringen till känna.
Det är idag inte straffbart att som intagen rymma från anstalt. Detta sänder ut fel signaler i samhället. Det borde vara självklart att den som flyr sitt fängelsestraff döms och straffas för detta.
Vad som ovan anförts om en sådan ändring i lagstiftningen att rymning från anstalt straffbeläggs bör ges regeringen till känna.
En central målsättning med kriminalvårdens verksamhet skall vara att de intagna inte skall återfalla i brottslig verksamhet efter frigivningen. Redan första dagen för avtjänande av straffet måste det upprättas en behandlingsplan med ett laglydigt liv efter avtjänandet av straffet som målsättning. En viktig del i att undvika återfall är att ge de intagna stöd och hjälp samt att erbjuda behandling. Brotts- och missbruksrelaterade program finns vid anstalter, häkten samt inom frivården. Dessa program är emellertid resurskrävande eftersom de förutsätter kompetent personal som dels kan handleda annan personal som leder program, dels kan utveckla kvalificerade behandlingsprogram.
Behovet av grundläggande utbildning och arbetspraktik hos de intagna är omfattande. Arbete och andra sysselsättningsformer som utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning måste erbjudas de intagna. Särskilt efterfrågat är renodlade yrkesutbildningar som exempelvis rörmokare, plattsättare etc. Denna möjlighet bör ges de intagna som ett alternativ till de akademiska studier som erbjuds redan idag. Efter avtjänat straff torde chanserna till återanpassning i samhället öka markant med en yrkesutbildning. Härigenom skapas en möjlighet till att lagligen tjäna till sitt uppehälle. De intagna måste ges alla möjligheter att utveckla det personliga ansvaret.
Programverksamhetens innehåll måste utformas efter de dömdas enskilda behov. Individuella vårdplaner är ett måste. För att programverksamheten skall vara framgångsrik krävs tillgång till kompetent och engagerad personal, inte minst psykologer och psykoterapeuter.
Vad som ovan anförts om en utveckling av kriminalvårdens programverksamhet bör ges regeringen till känna.
För att göra de intagna mer motiverade bör man se över ett nytt system där de intagna blir belönade när de följer sitt behandlingsprogram och bestraffade när de missköter sig. Det skall till exempel vara lika lönsamt att gå hos en psykolog som att arbeta i verkstaden. Belöningssystemet skall kunna ge större daglig ersättning, ökat personligt ansvar, möjlighet till permission, friare platser osv. På samma sätt skall liknande förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig. Huvudregeln i 26:6 1 st brottsbalken stadgar att den som avtjänar ett fängelsestraff skall friges villkorligt efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Ett exempel på indragna förmåner som resultat av misskötsamhet kan vara att frigivningen uppskjuts inom ramen för den stadgade strafftiden. Den som missköter sig på anstalt skall inte förvänta sig villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt 30:7 brottsbalken kan endast den som inte förväntas fortsätta brottslig verksamhet dömas till villkorlig dom. Detsamma skall gälla för villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. I 26:7 brottsbalken ges Kriminalvårdsstyrelsen en möjlighet att senarelägga frigivningen i högst femton dagar varje gång om den dömde i väsentlig grad bryter mot vad som gäller i anstalten. Det är detta system som bör utvecklas och utvidgas så att ett förutsebart system av belöning eller bestraffning följer av den intagnes handlingar. Detta bör givetvis stå i proportion till hur grovt eller hur ofta den intagne misskött sig. På detta sätt kan den intagnes enskilda ansträngningar att förbättra sitt beteende ha större betydelse för hur avtjänandet av fängelsestraffet kommer att se ut. Vad som ovan anförts om en översyn av ett nytt belönings- och bestraffningssystem inom kriminalvården bör ges regeringen till känna.
Domstolen bör kunna utdöma möjlighet till villkorlig frigivning efter avtjänande av halva strafftiden. Det skall kunna ske i de fall där domstolen bedömer att det inte finns något skyddsbehov för samhället och att den dömde inte riskerar att återfalla i brott. Ett absolut krav för villkorlig frigivning efter halva strafftidens avtjänande är att den åtföljs av perfekt skötsamhet från den dömdes sida. Han eller hon skall som förutsättning för frigivningen kunna förpliktigas att vidta åtgärder för att försäkra att han eller hon inte återfaller i brott. Ett exempel på sådan kontrollåtgärd skulle kunna vara att en tidigare missbrukare i samband med villkorlig frigivning regelbundet lämnar urinprov. Skulle den dömde missköta sina ålägganden eller begå någon som helst form av brottslig verksamhet under sin villkorliga frigivning skall han eller hon omedelbart tillbaka till anstalt för att avtjäna resten av sin strafftid.
Vad som ovan anförts om behörighet för domstol att utdöma möjlighet till villkorlig frigivning efter halva strafftiden bör ges regeringen till känna.
En särskild problematik är de psykiskt stördas situation inom kriminalvården. Idag kan vård utebli på grund av att hemlandstingen inte anser sig kunna betala specialistvård för särskilt vårdkrävande eller att en sjukvårdsinrättning, eftersom det råder platsbrist, inte kan ta emot fler vårdbehövande.
Antalet intagna med psykiska problem på landets kriminalvårdsanstalter är stort och kan förväntas öka ytterligare. Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram erbjuda vård och behandling för dessa är ofta begränsade. Som exempel kan nämnas att det på Hall idag bara finns en enda psykologtjänst på 287 intagna. Kriminalvården bör ges möjlighet att ge dessa intagna det stöd och den rehabilitering som behövs för att de ska kunna återgå till ett normalt liv efter anstaltsvistelsen.
När det gäller den rättspsykiatriska vården är det av stor vikt att patienten sätts i centrum och att en kontaktperson följer patienten under hela behandlingsperioden. Det är även av stor vikt att man klarar upp oklara ansvarsförhållanden mellan kriminalvården och de rättspsykiatriska klinikerna så att den som dömts till rättpsykiatrisk vård inte skall behöva vänta flera veckor på att starta sin behandling.
De med svåra psykiska störningar måste kunna placeras i specialenheter där de kan få lika bra psykiatrisk vård som den som ges på rättspsykiatriska kliniker. Många psykiskt störda döms till fängelse eftersom de inte har en sådan allvarlig psykisk störning att de ska dömas till rättpsykiatrisk vård. Detta får inte betyda att de inte får den vård som de verkligen behöver. Vad som ovan anförts angående den psykiatriska vården inom kriminalvården bör ges regeringen till känna.
De behandlingsresultat som kriminalvården åstadkommer är beroende av samhällets mottagande efter frigivningen. Hur bra än fängelset har varit, kan alla effekter förstöras om samhället utanför stöter bort individen och inte kan erbjuda fortsatt hjälp och stöd. Speciellt viktigt är det att se till att unga människor får möjlighet att skapa ett liv utan kriminalitet, men detta kräver ett starkt stöd från samhället.
Hälften av de intagna är arbetslösa när de friges från anstalten. Många är hemlösa. Till detta kommer att kommunernas benägenhet att bekosta vård och behandling för drogmissbruk på senare år sjunkit. De intagna möter således ofta stora svårigheter när de friges. BRÅ, Brottsförebyggande rådet, konstaterar att var tredje person som lagförts för brott återfaller inom tre år.
Frivårdens uppgift är att verka för att de frigivna återanpassas i samhället och inte återfaller i brott. Frivården skall delta i behandlingsplaneringen inför frigivningen och ansvara för att upprätta en behandlingsplan för övervakningstiden, tillsätta övervakare och förmedla stöd och hjälp. För att detta skall fungera krävs att frivården får tillräckligt med resurser. Behandlingsplaneringen för anstaltstiden skall ske i samarbete mellan anstalt, frivårdare, övervakare och klient, men BRÅ visar att detta samarbete inte fungerar tillfredsställande. Lekmannaövervakarnas situation behöver också förbättras och bättre support med höjd ersättning är nödvändigt.
Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheterna och hälso- och sjukvården är nödvändigt för att goda förutsättningar för den intagne att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen skall skapas. Bostadssituationen är ett huvudansvar för de sociala myndigheterna. Detta är en viktig komponent för att den intagne vid frigivningen skall ha en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning. Kommer man tillbaka till en kaotisk eller i övrigt osäker tillvaro ökar återfallsrisken. Ett viktigt led i detta är att ha någon att vända sig till i förtroende. Här är frivilligorganisationerna, exempelvis KRIS, till stor hjälp för dem som just blivit utsläppta från fängelserna.
Antalet långtidsdömda i fängelse med strafftider längre än fyra år har under senare år ökat. Frigivningsförberedelser för denna kategori intagna ställer särskilda krav. En metod som pågår är en utslussning med intensivövervakning under tre till fyra månader, inom ramen för pågående verkställighet, för dem som dömts till tvåårs fängelse eller mer. Tiden för maximal intensivövervakning bör kunna utökas för de intagna som varit skötsamma och som inte anses riskera återfalla i brott. En annan metod skulle kunna vara att skapa en ny typ av anstaltsform med mindre enheter. Kriminalvården kan då ge den intagne ett större egenansvar under kontrollerade former. På detta sätt skulle den intagne tränas inför frigivningen på ett bättre sätt än vad som är fallet idag. Regeringen bör se över fler tänkbara utslussningsalternativ som hjälper de intagna att leva ett laglydigt liv, där ovanstående modell kan vara ett alternativ.
Vad som ovan anförts angående en förbättrad utslussningssituation bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |
Roger Tiefensee (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |