Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekvisitet "hjälplöst tillstånd" i den föreslagna våldtäktsbestämmelsen bör vidgas och att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förlängning av preskriptionstiderna gällande brotten barnpornografi, människohandel för sexuella ändamål, köp av sexuell handling av barn, utnyttjande av barn för sexuell posering och sexuellt ofredande av barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av åldersrekvisitet gällande barnpornografibrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriminalisering av vuxnas kontaktförsök med barn i syfte att skaffa sig sexuellt umgänge, utan att krav på någon form av ersättning skall gälla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser för rättsväsendet gällande sexualbrott.
Att utsättas för sexualbrott innebär en oerhörd integritetskränkning som ofta lämnar djupa spår under resten av brottsoffrets liv. Sexualbrott är fortfarande laddade av skam och skuldkänslor - i allra högsta grad för brottsoffren. Runt om i världen och i alla tider har våldtäkter, andra sexualbrott och sexuella kränkningar också använts av män som ett sätt att förtrycka kvinnor. Det gäller såväl i krigstid som i fredstid. Det gäller dessvärre även idag i Sverige.
Många av dem som utsatts för sexualbrott vittnar om bristande stöd från omgivningen, inte minst från rättsväsendet, om de vågar ta steget och polisanmäla brottet. Det finns fortfarande många föreställningar och fördomar när det gäller sexualbrott och vilken roll som brottsoffret självt har spelat, föreställningar som återspeglas också i polis, åklagares och domares hantering av sexualbrott.
Den sexualbrottslag som vi har idag har varit föremål för skarp kritik under flera år och ett antal uppmärksammade rättsfall har också visat på brister i lagen. För nästan sju år sedan tillsatte regeringen Sexualbrottskommittén med uppdraget att göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott och vissa angränsande frågor. Kommittén presenterade sitt betänkande 2001 (SOU 2001:14). Nästan fyra år senare, i november 2004, har nu riksdagen äntligen fått ett färdigt lagförslag till ny sexualbrottslagstiftning. Den socialdemokratiska regeringen har tagit god tid på sig innan den, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lagt fram ett lagförslag till riksdagen. Förhoppningarna har varit stora på att den nya lagen ska innebära omfattande förbättringar för att man skall kunna få fler gärningsmän fällda för sexualbrott. I debatten kring den föreslagna lagstiftningen verkar också regeringen och dess samarbetspartier ha en närmast naiv övertro på den nya sexualbrottslagen. Det är en vilseledande inställning.
Folkpartiet liberalerna vill understryka nödvändigheten av en reformerad sexualbrottslagstiftning. Vi har länge krävt en skärpning av lagstiftningen - vilket borde ha skett för flera år sedan. Vi välkomnar därför flera av de förändringar som regeringen nu föreslår. Folkpartiet anser dock att lagförslaget innehåller en del brister. När det gäller våldtäkt och de s.k. utnyttjandefallen ser vi inte hur regeringens lagförändringar i praktiken kommer att medföra fler dömda gärningsmän, bl.a. därför att ribban för vad som är att anse som "hjälplöst tillstånd" fortfarande är för högt satt. Vi vill också betona att en förändrad lagstiftning i sig inte kommer att innebära att fler gärningsmän fälls. Det krävs även betydande utbildningsinsatser, samarbete och högre prioritering gällande rättsväsendets arbete mot sexualbrott och med att hjälpa brottsoffren.
Folkpartiet liberalerna har tidigare (se bl.a. motion 2003/04:Ju479) betonat att våldtäktsbegreppet måste utvidgas och att kravet på våld och hot i dagens lagstiftning är för högt ställt. Vi vill också att det juridiska glappet mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande ska täppas till. Folkpartiet är därför positivt till att regeringens förslag innebär en viss sänkning av den grad av hot och våld som ska krävas för straffansvar. Vi ställer oss också bakom att särskild hänsyn ska tas till om fler än en person har förgripit sig på offret eller på annat sätt varit delaktig, vid bedömningen av om våldtäkten ska anses som grov.
Vi anser även att det är bra att våldtäktsbestämmelsen vidgas till att omfatta sexuellt utnyttjande. Att den som förgriper sig på en kraftigt berusad, sovande eller handikappad person ska kunna dömas för våldtäkt i stället för sexuellt utnyttjande stämmer dessutom bättre överens med det allmänna rättsmedvetandet. Att kalla brottet för dess rätta namn och som de flesta anser vara värre kan vara viktigt för att påverka attityder. Det är också bra att ändringen nu sätter fokus på den sexuella kränkning som brotten utgör. Vi kommer att få en lagstiftning där fler fall kan rubriceras som våldtäkt i stället för sexuellt utnyttjande. Däremot kvarstår frågetecken kring hur lagändringen kommer att tillämpas i praktiken och om den verkligen innebär att fler gärningsmän än idag kommer att kunna dömas för våldtäkt.
Våldtäktsbrottet utvidgas således till att gälla även de s.k. utnyttjandefallen, d.v.s. fall där gärningsmannen inte har använt sig av tvång men utnyttjat att offret har befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. För straffansvar i dessa fall krävs enligt lagförslaget att "otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd" (6 kapitlet 1 § 2 stycket brottsbalken). Rekvisiten i den föreslagna lagen innebär en viss sänkning av kraven för straffansvar, bl.a. tas "vanmakt" bort som ju innebar en nästan fullständig oförmåga att handla, exempelvis p.g.a. medvetslöshet. I den nya bestämmelsen tydliggörs också genom en uppräkning vilka fall som ska omfattas. Däremot kvarstår den räckvidd av straffansvaret gällande "hjälplöst tillstånd" som finns enligt nu gällande rätt. Skillnaden är visserligen att den nya lagtexten klargör att det "annars med hänsyn till omständigheterna" e.t.c. ska kunna anses att någon är i ett hjälplöst tillstånd men det är samma förutsättningar för straffansvar som enligt nu gällande rätt och praxis. Det är just detta som Folkpartiet liberalerna ställer sig tveksamt till. Vi menar att ribban idag kan vara för högt satt gällande vad som är att anse som hjälplöst tillstånd. Detta kommer inte att förändras med det nya lagförslaget.
Högsta domstolen (HD) har i två uppmärksammade fall resonerat kring begreppet hjälplöst tillstånd. I det ena fallet, det s.k. "Södertäljemålet" från 1997 (NJA 1997 s. 538), gjorde domstolen en viss utvidgning av begreppet hjälplöst tillstånd till att gälla att offret p.g.a. omständigheterna psykiskt upplevde en oförmåga att värja sig. Påtaglig berusning i kombination med att offret befunnit sig i en hotfull situation bedömdes som hjälplöst tillstånd. I det andra fallet, det s.k. "Tumbamålet" från 2004 (NJA 2004 s. 231), ansåg HD däremot inte att kvinnan varit i ett sådant hjälplöst tillstånd som krävs i straffbestämmelsens mening. HD menade att det inte visats att kvinnan varit så berusad att hon inte kunde kontrollera sitt handlande. Det är således i huvudsak dessa rättsfall som domstolarna kommer att analysera när de dömer i liknande mål - även efter det att den nya sexualbrottslagen träder i kraft. Det kommer alltså fortfarande att gälla svåra bevisfrågor, och stor vikt kommer att läggas på att avgöra offrets grad av berusning eller drogpåverkan.
I svaret på regeringens lagrådsremiss skrev Lagrådet (s. 4) att det enligt dess mening kan "övervägas att mjuka upp kravet på att en person skall ha befunnit sig i hjälplöst tillstånd och låta straffbestämmelserna omfatta även det fallet att en person har befunnit sig i en särskilt utsatt situation." Regeringen gör dock en annan bedömning än Lagrådet.
"Att låta bestämmelsen omfatta även fall då en person befunnit sig i en särskilt utsatt situation kan leda till svårigheter att avgränsa tillämpningsområdet" (prop. s. 50-51). Regeringen gör sedan en jämförelse med rekvisiten i straffbestämmelsen om människohandel - "utnyttjande av någons utsatta belägenhet" - och menar att detta inte lämpar sig i den aktuella bestämmelsen om våldtäkt. Regeringen hävdar vidare att det valda begreppet hjälplöst tillstånd också ger utrymme för ytterligare förtydliganden och tolkning i praxis. "Regeringen anser därför att övervägande skäl talar emot att i lagtexten föra in begreppet särskilt utsatt situation."
Folkpartiet liberalerna menar att det inte hjälper att föra över de s.k. utnyttjandefallen till våldtäktsbestämmelsen om inte rekvisitet hjälplöst tillstånd samtidigt vidgas, exempelvis genom att använda begreppet "särskilt utsatt situation" eller motsvarande. Regeringen tydliggör också att: "Kriminaliseringens räckvidd är i stora drag avsedd att vara densamma som enligt gällande rätt. Detta innebär att den praxis som hittills utvecklats när det gäller innebörden av t.ex. rekvisitet hjälplöst tillstånd kommer att vara vägledande även i fortsättningen" (prop. s. 137). Det kommer således fortfarande vara svårt att i praktiken avgöra när ett brottsoffer ska anses ha varit i ett hjälplöst tillstånd, och ribban för när någon ska anses vara i ett sådant tillstånd ligger kvar. Regeringens irrelevanta jämförelse med rekvisiten för människohandel är inte tillräckligt som förklaring till att avfärda Lagrådets resonemang. Inte heller hänvisningen till att praxis kan tolka begreppet vidare. Folkpartiet vill därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag på förtydligande och utvidgning av rekvisitet hjälplöst tillstånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I debatten, inte minst efter det s.k. "Tumbamålet", har många framfört att det i lagen ska uppställas krav på samtycke för att en man eller kvinna ska undgå ansvar för våldtäkt eller sexuellt tvång. Sexualbrottskommittén tog upp den frågan i sitt betänkande från 2001 men kom fram till att ett sådant förslag inte skulle vara bra, främst därför att det skulle kunna medföra att ännu större fokus sätts på offrets beteende före händelsen. Folkpartiet liberalerna delar denna uppfattning.
När det gäller både våldtäkt och sexuellt tvång är själva utgångspunkten redan nu i sexualbrottslagstiftningen att samtycke ska föreligga och att gärningsmannen således ska ha tilltvingat sig en sexuell handling - trots att han eller hon vet att samtycke inte föreligger. Sexuellt utnyttjande, vilket var frågan i "Tumbamålet", handlar om att skydda personer som på grund av att de befinner sig i bl.a. hjälplöst tillstånd egentligen saknar förmåga att samtycka eller ej. I dessa fall ska det inte spela någon roll om offret har samtyckt eller inte. Bristande samtycke är således redan idag ett centralt begrepp för sexualbrottslagstiftningen.
Att i lagtexten införa ett uttryckligt krav på samtycke torde vara fullt möjligt, men vi tror inte att det i praktiken skulle få någon större betydelse. Det skulle - liksom idag - fortfarande handla om bevisfrågor, och ord skulle fortfarande stå mot ord. Det är, annorlunda uttryckt, lika lätt för en gärningsman att ljuga om huruvida offret samtyckt eller ej, som det är att ljuga om huruvida han eller hon gjorde fysiskt motstånd.
För att uppnå någon större effekt skulle det i sådant fall också krävas en ändring av bevisreglerna. Det som ligger närmast till hands är att gärningsmannen får bära den straffrättsliga risken av att ett uttryckligt samtycke inte kan styrkas. Kan han eller hon inte visa att uttryckligt samtycke getts, övergår bevisbördan för att det sexuella umgänget genomförts frivilligt på den tilltalade. I det läget kommer man, med andra ord, att befinnas skyldig tills motsatsen bevisats. Sådana fördelningar av bevisbördan förekommer civilrättsligt, och i viss mån offentligrättsligt, men lämpar sig illa inom straffrätten. Folkpartiet liberalerna är inte berett att införa en sådan fördelning av bevisbördan när det gäller straffrätten och sexualbrottslagstiftningen.
Folkpartiet menar i stället, som anförts ovan, att kravet på vad som skall anses vara "hjälplöst tillstånd" i den föreslagna bestämmelsen om brottet våldtäkt, bör ändras så att begreppet vidgas. Vi tror att detta - i kombination med utbildningsinsatser m.fl. åtgärder inom rättsväsendet (se nedan under rubrik 8) - i praktiken skulle kunna innebära en förändring i vissa sexualbrottmål.
Lagförslaget innehåller välbehövliga ändringar i de särskilda preskriptions-bestämmelserna för vissa typer av sexualbrott. Åldern höjs från 15 till 18 år, d.v.s. preskriptionstiden för vissa typer av sexualbrott förlängs så att tiden börjar räknas från det att barnet har fyllt eller skulle ha fyllt 18 år. Det gäller bl.a. brotten våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn m.fl. brott. Men, i likhet med vad vissa remissinstanser påpekar, bör också de särskilda preskriptionstiderna för brotten människohandel för sexuella ändamål och barnpornografibrott ändras. Regeringen menar att den inte har underlag för att göra sådana ändringar eftersom Sexualbrottskommittén inte övervägde frågan. Folkpartiet liberalerna menar dock att denna fråga inte borde kräva någon större utredning och att preskriptionstiderna för dessa brottstyper måste ändras.
När det gäller brotten köp av sexuell handling av barn, utnyttjande av barn för sexuell posering och sexuellt ofredande av barn, kommer inte heller dessa brott att omfattas av förlängd preskriptionstid. Regeringen menar att dessa brottstyper inte är så allvarliga att de bör omfattas, bl.a. eftersom brotten har böter som ministraff i straffskalan.
Folkpartiet liberalerna hävdar att alla sexualbrott mot barn är så allvarliga kränkningar av barnet att de särskilda, förlängda preskriptionsreglerna skall vara tillämpliga. Vi vill därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett lagförslag om förlängda preskriptionstider för köp av sexuell handling av barn, utnyttjande av barn för sexuell posering och sexuellt ofredande av barn samt barnpornografibrott och människohandel för sexuella ändamål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Bestämmelsen om barnpornografibrott finns i 16 kapitlet 10 a § brottsbalken. Med barn avses "en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år". I förslaget till ny sexualbrottslagstiftning föreslås ingen ändring av åldersrekvisiten för barnpornografibrott.
Åldersrekvisitet har orsakat problem i praxis och bestämmelsen har kritiserats för att vara otydlig. Ett mål som i skrivande stund ligger hos Högsta domstolen för beslut (mål B 1460-04) utgör ett exempel på att lagen kan behöva ses över. Målet gäller en man som hade sökt kontakt via Internet med 16-17-åriga flickor som ville ställa upp i hans filmer mot betalning. Fyra flickor i denna ålder medverkade och fick olika summor i betalning beroende på vad de ställt upp på. Mannen var medveten om att han inte fick filma så unga flickor och skrev därför på deras avtal att de var 18 år, vilket även framgick av videoomslagen. Tingsrätten friade mannen från barnpornografibrott med motiveringen att man inte enbart ur filmerna kunde ana att flickorna var under 18 år. Flickornas pubertetsutveckling var fullbordad.
Tingsrätten anförde bl.a. följande med anledning av lagen: "Tingsrätten anser att en fullt utvecklad flicka med en ålder under 18 år är lika skyddsvärd som en jämnårig flicka som inte är lika utvecklad och som inte ser ut att vara 18 år. Det viktigaste med lagstiftningen är ju inte att skydda endast dem som ser ut att vara yngre än 18 år utan även dem som faktiskt är under 18 år. Utseendet bör inte spela någon roll i sammanhanget. Det föreligger således enligt tingsrättens mening en brist i lagstiftningen som kunde ha undvikits om ansvar hade kunnat utkrävas i de fall då den som skildrar barn i bild har vetskap om barnets ålder." Målet överklagades till hovrätten som delade tingsrättens bedömning.
Våren 2004 avgjordes ett liknande fall i Södertälje tingsrätt (mål nr B 88-04), där åklagaren beslöt att det inte var möjligt att väcka åtal mot den tilltalade för barnpornografibrott, trots att flickan som den tilltalade hade fotograferat endast var 13 år. Flickans pubertetsutveckling ansågs fullbordad och med hänvisning till rättsfall i Svea hovrätt (mål nr B 4266-04), åtalades mannen endast för sexuellt ofredande av den 13-åriga flickan.
Folkpartiet liberalerna menar att det bör göras en översyn av åldersrekvisitet i bestämmelsen om barnpornografibrott, i syfte att tydliggöra lagen när det gäller definitionen av barn under 18 år. Regeringen bör snarast inleda en sådan översyn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
De senaste åren har det skapats alltfler barn- och ungdomssajter på Internet. Sajterna utgör välbesökta mötesplatser för ungdomar från hela världen. Men de utgör också lättillgängliga källor för vuxna människor som söker tillfälliga sexuella kontakter med barn. Det finns idag i Sverige ett stort antal vuxna människor som sysselsätter sig med att söka kontakt med barn för sexuella syften via ungdomssajter.
Dessa pedofiler visar inte sällan under kontaktförsöken ett uttalat intresse för någon form av sexuellt umgänge med ett barn utan att någon ersättning utlovas eller diskuteras. Många gånger stannar "Internetchattandet" vid ett försök till förförelse av barnet. Den svenska polisen står idag utan möjligheter att komma åt dessa vuxna personer. Den nuvarande sexualbrottslagen (6 kapitlet 10 § brottsbalken) har straffbelagt handlingar som kallas för förförelse av ungdom, vilka dock förutsätter att gärningsmannen har utlovat eller gett någon form av ersättning till barnet. Inte heller den nya föreslagna sexualbrottslagstiftningen verkar innebära någon förändring. I förslaget ersätts 10 § med den nya straffbestämmelsen köp av sexuell handling av barn (föreslagen 9 §), men också denna bestämmelse förutsätter någon form av ersättning.
Vuxna människor som söker tillfälligt sexuellt umgänge med barn via t.ex. Internet, kan alltså fortsätta i lugn och ro med sina kontaktförsök.
Folkpartiet liberalerna menar att det är oacceptabelt att vuxna människor som försöker skaffa sig sexuellt umgänge med någon som har en särskilt låg ålder, exempelvis under 15 år, kan göra detta utan att polisen kan ingripa. Detta beteende borde vara straffbart - utan krav på att någon ersättning ska ha utlovats. I England finns det redan en sådan liknande lagstiftning mot s.k. "grooming".
Folkpartiet anser att en lagstiftning som kriminaliserar vuxnas kontaktförsök med barn i syfte att skaffa sig sexuellt umgänge, utan krav på någon form av ersättning, bör införas i Sverige. Det får ankomma på regeringen att ta fram ett sådant lagförslag till riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Rättsväsendets arbete när det gäller sexualbrott behöver förbättras avsevärt på många håll. 2003 anmäldes 10 142 sexualbrott, varav 2 565 våldtäkter. Av de anmälda sexualbrotten klarades endast 731 upp. Av våldtäkterna klarades 132 upp. Om vi vill ändra på denna oacceptabla situation måste polis och åklagare bli bättre på att utreda sexualbrott. Ofta handlar det om komplicerade utredningar som bl.a. förutsätter goda kunskaper i förhörsteknik och brottsofferpsykologi. Kvaliteten på rättsintygen måste också bli högre och sjukvårdens samarbete med polis och åklagare behöver utvecklas. Folkpartiet liberalerna menar att kvalificerade brottsutredningar gällande sexualbrott skulle kunna innebära ökat antal uppklarade brott och att gärningsmän faktiskt i större utsträckning åtalas.
Det gäller att den som utsatts för sexualbrott bemöts med respekt och kunskap hela vägen - från sjukhus till polis, åklagare och domstol. Insikt i hur brottsoffer för sexualbrott kan reagera efter en chockartad upplevelse är oerhört viktigt vid bedömningen av offrets tillförlitlighet - inte minst vid en senare rättegång. Det handlar bl.a. om kunskap om att den som utsätts för sexualbrott kan drabbas av paralysering och alltså inte alltid gör aktivt fysiskt motstånd. Det handlar också om förståelse för att dessa brott är så skamtyngda att brottsoffret sällan uppträder på ett sätt som krävs för att passa in i rättssystemet - d.v.s. direkt ta kontakt med polisen, inte duscha eller avlägsna bevismaterial från kroppen eller bostaden, lugnt och sakligt berätta vad som hänt e.t.c. Många gånger är det en ren tillfällighet om brottsoffret får den hjälp som hon eller han behöver. Redan vid den första kontakten med rättsväsendet, vid polisanmälan, är det oerhört viktigt med ett kompetent, empatiskt och korrekt bemötande för att offret ska orka fortsätta hålla fast vid sin berättelse. Offer för sexualbrott upplever inte sällan att de kränks ytterligare en gång efter själva brottstillfället - av rättsväsendet.
Ökad kunskap är också en förutsättning för attitydförändring gällande sexualbrott - något som behövs på sina håll inom både polis-, åklagar- och domarkåren i Sverige. Irrelevanta och kränkande frågor till parterna i en rättegång ska stoppas av rättens ordförande. Vi har en mycket kompetent och engagerad domarkår i Sverige men domare är inte ofelbara människor som endast objektivt tillämpar lagen. Deras egna värderingar och attityder spelar också in, liksom nämndemännens. Utan utbildning som också innefattar domstolarna, blir det svårt att genomföra nödvändiga attitydförändringar gällande sexualbrott också inom rättsväsendet.
Folkpartiet liberalerna vill betona att brottsoffer får upprättelse genom att förövarna straffas. Om inte tillräckliga resurser ges för att driva utredningar och öka kompetensen hos polis och åklagare samt ändra attityderna i domstolarna, hjälper det inte med en ändrad lagstiftning eller att fler brott kan rubriceras som våldtäkt. Folkpartiet anser att det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder så att rättsväsendets arbete med sexualbrott stärks genom ökade utbildningsåtgärder samt utökade resurser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 30 november 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |