Motion till riksdagen
2004/05:Ju23
av Beatrice Ask m.fl. (m)

med anledning av prop. 2004/05:45 En ny sexualbrottslagstiftning


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidare utreda kravet på samtycke avseende sexualbrott.

  2. Riksdagen beslutar att uttrycket "mindre allvarligt" skall användas i 6 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken i stället för "mindre grovt" som regeringen föreslår.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligande av lagtexten rörande sexuellt tvång.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förlängd preskriptionstid för barnpornografibrott.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av den föreslagna sexualbrottslagstiftningen efter tvåår.

Inledning

En översyn av sexualbrottslagstiftningen har varit efterfrågad en längre tid. En rad domstolsavgöranden de senaste åren har tydliggjort detta behov. Vi moderater välkomnar därför regeringens proposition. Sexualbrotten är dock komplicerade till sin natur. De skiljer sig på många sätt från annan brottslighet. Ofta uppkommer frågor om vad som kan anses vara ett ovanligt och i vissa delar onormalt sexuellt beteende, i förhållande till vad som i juridisk mening är ett brottsligt beteende. Gränsdragningsfrågorna är därför ofta komplicerade, vilket tydliggörs i regeringens proposition. Regeringens förslag till ny lagstiftning föranleder en mängd reflektioner och överväganden av vilka vi vill peka på vissa som vi har funnit kräver ytterligare beredning. I anslutning härtill vill vi moderater ansluta oss till Lagrådets uttalanden rörande förslagets omfattning och svåröverskådlighet. Det krävs omfattande inläsning för att kunna tillgodogöra sig föreslagen lagstiftning. Lagstiftningsförslaget kan således med fog kritiseras för den komplicerade utformningen med de följder som härvid uppstår för allmänheten att tillgodogöra sig vad som är kriminaliserat och i vilken omfattning.

Lagstiftning om samtycke inte självklart

Europadomstolens dom den 4 december 2003 (M.C. mot Bulgarien) har medfört en omfattande debatt avseende huruvida brist på samtycke till sexuellt umgänge skall kriminaliseras. Regeringen har i viss mån redogjort för problematiken, men den kritik som Lagrådet framför kan inte lämnas utan avseende.

Dagens ordning innebär att en om kvinna säger nej till samlag och mannen förstår detta, kan han trots detta, straffritt genomföra ett samlag förutsatt att misshandel, våld eller hot inte förekommer. Den generella rättsuppfattningen torde dock vara att ett nej alltid skall respekteras. Det finns således en god grund att stå på vid en kriminalisering. Problematiken är dock inte enkel.

Polis och åklagare står alltför ofta inför betydande bevisproblem när det gäller sexualbrotten. Redan i dag invänder många misstänkta gärningsmän att kvinnan frivilligt var med på samlag, medan kvinnan tvärtom invänder att hon blivit tvingad eller att hon uppfattat situationen som så att motstånd varit meningslöst. Om vittnen eller annan stödbevisning saknas läggs i de flesta fall dessa utredningar ned redan på ett tidigt stadium. Att införa en strängare hållning med krav på samtycke förändrar inte denna bild. I diskussionerna förekommer ofta krav på att mannen skall förklara hur han fått samtycke, vilket kan verka rimligt vid denna typ av allvarlig brottslighet. Emellertid finns det i dag inte utrymme för denna typ av omvänd bevisbörda inom svensk straffrätt. När en misstänkt gärningsman uppger att han erhållit ett samtycke är det upp till åklagaren att bevisa att så inte är fallet. Detta leder till att utredningen fokuseras på kvinnans handlande och beteende för att klargöra hur hon meddelat honom sitt nej. Står ord mot ord kommer en misstänkt gärningsman likväl inte att dömas. Med hänsyn härtill kan misstänkas att lagföringen inte kommer att öka. En kriminalisering riskerar således bli en morallagstiftning utan praktisk nytta.

Det är dock inte otänkbart att en lagstiftning som baseras på ett krav om samtycke kan få större betydelse än vad som kan förutses. En välskriven lagstiftning kan möjligtvis råda bot på vissa delar av den bevisproblematik som finns. Vidare är det möjligt att anmälningsbenägenheten ökar och att fler brott således kommer att utredas och därmed lagföras. Frågan om samtycke bör därför utredas ytterligare. För detta talar även Europadomstolens avgörande och det allmänna rättsmedvetandet.

Sexualbrott mot barn minst lika allvarligt som mot vuxna

I regeringens förslag till ny våldtäktsparagraf anges i tredje stycket att om brottet är att anse som mindre grovt skall dömas för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. I den föreslagna femte paragrafen anges däremot att om en våldtäkt mot ett barn är att anse som mindre allvarlig skall dömas för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i högst fyra år. Lagrådet har kritiserat denna inkonsekvens och föreslagit att begreppet mindre allvaligt skall användas genomgående. Vi instämmer i Lagrådets kritik. Dessutom menar vi att förslagets inkonsekvens är förvånande och i viss mån stötande. Vi har i sig inget emot att en mindre allvarlig våldtäkt rubriceras som våldtäkt, men det är förvånande att ett brott som förövas mot ett barn, som regeringen uppenbarligen anser är lika straffvärt, rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn. Vidare menar regeringen att begreppet mindre allvaligt kan leda tanken fel när det gäller våldtäkt mot vuxna men inte när det gäller barn. Vi menar att denna inkonsekvens måste åtgärdas om förtroendet för lagstiftningen skall upprätthållas.

Förtydliga reglerna om sexuellt tvång

Såsom nämnts i inledningen är nu föreliggande förslag i många delar komplicerat och svåröverskådligt. Detta kommer till uttryck inte minst vad gäller rekvisiten för sexuellt tvång. En ytlig granskning ger vid handen att det handlar om mindre allvarliga sexualbrott, men vid en närmare granskning framkommer att det kan vara samma sexuella handling som i våldtäktsparagrafen, men tvånget är ett annat. Olyckligtvis har regeringen använt sig av begreppet olaga tvång. I brottsbalkens (Brb) 4 kap. 4 § första stycket första meningen som avser olaga tvång används samma formulering som i våldtäktsparagrafen. Det innebär att de olika paragraferna som rör två helt olika brott innehåller samma rekvisit. Regeringen menar dock att skrivningarna i respektive paragraf tar sikte på olika meningar i Brb 4 kap. 4 § första stycket som rör olaga tvång. Nu föreslaget lagrum rörande våldtäkt tar sikte på den första meningen i Brb 4 kap. 4 § första stycket medan den föreslagna paragrafen rörande sexuellt tvång endast tar sikte på den andra meningen i samma lagrum. Detta framgår emellertid inte på annat sätt än genom skrivningar i lagens förarbeten. Vi menar att detta är dålig lagstiftning. Antingen bör hänvisas till relevant lagrum eller så skall det anges i lagtexten vilken typ av tvång som avses. Det skall inte krävas att läsaren måste ta hjälp av förarbeten för att kunna förstå ett grundläggande rekvisit. Regeringens förslag bör således förtydligas i denna del.

Förläng preskriptionstiden för barnpornografibrott

Regeringen lämnar i nu föreliggande proposition förslag som innebär att preskriptionstiden för vissa brott som har förövats mot barn skall börja löpa först när barnet fyller 18 år. Vi moderater välkomnar detta förslag. Emellertid har Rädda Barnen väckt frågan om att även barnpornografibrott skall omfattas av den förlängda preskriptionstiden. Vi delar Rädda Barnens uppfattning. Regeringen har hänvisat till att något beredningsunderlag inte föreligger varför man har valt att inte vidta några åtgärder. Vi menar dock att frågan är ytterst angelägen. Barn som har blivit utsatta för övergrepp som har fotograferats riskerar i dag att få leva med bilder på sig själva som utsatta barn resten av livet. Bilderna cirkulerar till synes i oändlighet. Genom att förlänga preskriptionstiden att gälla från den dag barnet fyller 18 år ges bättre möjligheter att lagföra de personer som ursprungligen spridit barnpornografin, i synnerhet som övergreppen och den initiala spridningen ofta sker av närstående personer.

Utvärdera lagstiftningen efter tvåår

Regeringens förslag innebär att vissa beteenden som inte innefattar våld eller hot förs in under våldtäktsbegreppet. Anledningen till detta är att regeringen ser även dessa handlanden som så kränkande och klandervärda att det bör markeras i rubriceringen. Ett flertal remissinstanser har påpekat att det därmed finns en risk för att våldtäktsbegreppet kan komma att urholkas, särskilt då vissa beteenden som sker på helt frivillig väg kommer att klassas som våldtäkt. Vi menar att remissinstansernas kritik i denna del förtjänar uppmärksamhet. Emellertid är vi beredda att acceptera regeringens förslag i dessa delar då en skärpning av lagstiftningen om dessa brottsliga beteenden är önskvärd.

Med hänsyn till att den reform som nu föreslås är omfattande och kommer att innebära stora förändringar i rättspraxis är det angeläget att reformen följs upp och utvärderas. Regeringen har givit uttryck för detta och menar att en uppföljning skall initieras inom ett par år. Vi delar regeringens uppfattning i denna del. Emellertid är det önskvärt att redan nu fastställa en tydlig tidplan för uppföljningsarbetet. Vi föreslår därför att en första utvärdering skall presenteras två efter att lagen har trätt i kraft.

Stockholm den 2 december 2004

Beatrice Ask (m)

Jeppe Johnsson (m)

Cecilia Magnusson (m)

Hillevi Engström (m)

Bengt-Anders Johansson (m)

Anita Sidén (m)

Bertil Kjellberg (m)