Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till skärpt lagstiftning vid sexuella övergrepp på barn i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förhållningssättet vid sexuella övergrepp på barn.
Brott av sexuell karaktär innebär alltid ett grovt intrång i och övergrepp på en annan människas person och intima sfär. Förövaren begår ett brott mot rättvisan och värdigheten, och kränker rätten till respekt, frihet samt fysisk och moralisk okränkbarhet. Offren får ofta allvarliga och livslånga psykiska och fysiska skador. Förekomsten av sexuella övergrepp mot såväl vuxna som barn ökar. Behovet av både kraftfullare bekämpning, större resurser till polis och övriga berörda myndigheter samt utökad forskning på detta område är mycket stort.
Offer för sexuella övergrepp i barndomen löper två-fyra gånger större risk att i vuxenlivet utveckla psykosociala problem, såsom depressioner, ångest, missbruk av olika typer, ätstörningar och självmords- och självskadebenägenhet. Allvaret är ännu större när offren är barn och särskilt när gärningen begås av vuxna som fått ansvar för ett barns vård och fostran, t ex föräldrar, förmyndare eller skolpersonal. En markering mot denna typ av övergrepp måste göras i lagstiftningen.
Under gångna år har flera grova brott av sexuell karaktär uppmärksammats. Den allmänna rättskänslan för offren har inte alltid funnit gensvar i det juridiska systemet. Självklart ska rättsprocessen alltid styras av etiska normer och gällande lagstiftning och inte påverkas av tillfälliga opinionsvindar frammanade av mediala stormar. Likväl bör det övervägas om inte brottsbalken i detta avseende bör ses över. Det är vidare angeläget att kalla brott vid deras rätta namn. Brottsrubriceringar som "sexuellt umgänge med barn" och liknande bör bytas mot det rättvisande begreppet "våldtäkt". All form av sexuell interaktion med ett barn innebär en fysisk och själslig våldtäkt vilket också bör vara lagens mening.
Alltför ofta avslutas förundersökningar trots starka indikationer på att sexuella övergrepp faktiskt begåtts. Under 2001 gjordes ca 3 000 polisanmälningar i Sverige. Dessa ökade 2002 till 3 147 stycken och år 2003 till 3 285 stycken. Av dessa ledde år 2002 713 anmälningar till åtal respektive år 2003 716 stycken. När de rättsvårdande myndigheterna fattat sitt frikännande beslut och därmed avslutar sin medverkan, har oftast socialtjänsten inte längre laglig möjlighet till fortsatta åtgärder och insyn i utsatta familjer.
Både socialtjänsten och andra myndigheter, till exempel Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), förlorar kontakten med familjerna och därmed möjligheten att erbjuda skydd och stöd. Ett annorlunda, mer terapeutiskt förhållningssätt som möjliggör för socialtjänsten och BUP att få kontakt med familjerna redan under den akuta krisen och bevara denna kontakt även när den juridiska och polisiära arbetsprocessen avslutats är därför nödvändigt. Det är därmed rimligt såväl att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till skärpt lagstiftning vid sexuella övergrepp mot barn som att riksdagen ger regeringen till känna vad som här anförts om förhållningssättet vid misstänkta övergrepp.
|
Stockholm den 20 september 2004 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |