Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en utredning om konsekvenserna för svensk lagstiftning och brottsutredningar beträffande sexualbrotten med anledning av den s.k. Bulgariendomen och som grundas på principen om samtycke.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om slopandet av möjligheten att utdöma straffansvar för mindre grov våldtäkt.
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Kvinnans rätt till sin egen kropp och sin sexualitet är en mänsklig rättighet och som sådan vare sig kompromissbar eller förhandlingsbar. Kvinnors rätt att själva välja vem de vill ha samlag med är ovillkorlig. Ett nej är ett nej och inte tolkningsbart vare sig av förövare eller domstolar.
Efter en del upprörande domslut i våldtäktsmål beslutade regeringen 1998 att tillsätta en kommitté med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott samt vissa angränsande frågor. 1998 års sexualbrottskommitté avlämnade sitt betänkande ungefär tre år senare, dvs. 2001.
Det som ifrågasattes av en bred kvinnorörelse var bl.a. begreppen vanmakt, hjälplöst tillstånd och möjligheten att döma till mindre allvarlig våldtäkt. Man menade att en våldtäkt är en våldtäkt oavsett om offret kände gärningsmannen, hur hon var klädd eller om offret själv försatt sig i vanmakt genom att dricka sig berusad.
Det pågick också en debatt i samhället om straffansvaret för våldtäkt skulle baseras på samtycke eller tvång. Kommittén fick därför i uppdrag att analysera och eventuellt föreslå en sådan lagstiftning. Efter en genomgripande diskussion i kommittén föreslog kommittén att samtycke inte skulle införas i svensk sexualbrottslagstiftning.
Regeringen har i proposition 2004/05:45 En ny sexualbrottslagstiftning föreslagit genomgripande förändringar av bestämmelserna om sexualbrott. Till grund för lagförslagen ligger ett betänkande av 1998 års sexualbrottskommitté (SOU 2001:14).
Regeringen föreslår i propositionen att våldtäktsbrottet även i fortsättningen skall innehålla krav - visserligen något uttunnat - på våld eller hot. En ny straffbestämmelse bör enligt regeringen inte enbart baseras på offrets bristande samtycke.
Regeringen anför som ett av skälen för sitt ställningstagande vad Högsta domstolen anfört i sin dom den 4 maj 2004 i mål B 4646-03. Domstolen uttalade i det målet att bristen på samtycke är grundläggande när fråga om våldtäkt eller sexuellt tvång prövas och det våld, hot eller tvång som förekommit kan sägas tjäna som bevis på att det sexuella umgänget inte varit frivilligt. I en artikel i Svenska Dagbladet den 5 juli 2004 av straffrätts- respektive processrättsprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen pekar de båda professorerna på att vår lagstiftning som ansvarsförutsättning uppställer att gärningsmannen använt våld, hot eller tvång eller att offret var i hjälplöst tillstånd och att gärningsmannen insåg detta. Dessa grundförutsättningar för att det skall kunna vara fråga om våldtäkt kvarstår i den föreslagna, nya våldtäktsbestämmelsen. Inte heller den föreslagna lydelsen av bestämmelsen sexuellt tvång bygger på frånvaron av samtycke.
Det avgörande problemet med våldtäktsbestämmelsen och andra straffbestämmelser i brottsbalken om sexuella övergrepp, både nu gällande rätt och i lagrådsremissen föreslagna nya bestämmelser, är att de står i konflikt med Europakonventionen angående skydd för mänskliga rättigheter, artiklarna 3 och 8, i enlighet med den tolkning som gäller efter Europadomstolens dom den 4 december 2003 i målet M.C. mot Bulgarien (mål nr 39272/98).
Sålunda skriver Lagrådet i sitt yttrande med anledning av regeringens lagrådsremiss:
Enligt Lagrådets mening finns det anledning att fästa större vikt vid den angivna domen mot Bulgarien än som skett i lagrådsremissen. Domen rörde en flicka som var strax under 15 år och som, enligt vad hon själv påstod, hade blivit våldtagen av två män. I domen redogjorde Europadomstolen bl.a. för bestämmelserna om våldtäkt i några europeiska länder och för yttranden som lämnats från olika stater under målets handläggning. Domstolen ansåg sig kunna konstatera (se punkten 163) att det fanns "a universal trend towards regarding lack of consent as the essential element of rape and sexual abuse". Som en sammanfattning uttalade domstolen (punkt 166) att "in accordance with contemporary standards and trends ---, the member States' positive obligations under Articles 3 and 8 of the Convention must be seen as requiring the penalisation and effective prosecution of any non-consensual sexual act, including in the absence of physical resistance by the victim".
Lagrådet säger vidare:
De citerade uttalandena i domen ger emellertid vid handen att Sverige, för att inte bryta mot Europakonventionen, är skyldigt att införa en lagstiftning som medför att varje "sexual act" som inte bygger på samtycke utan är "non-consensual" skall vara straffbar.
Europadomstolen fäste också vikt vid det faktum att Europarådets medlemsstater genom ministerrådet kommit överens om en rekommendation om att kriminalisering av sexuella handlingar som inte grundas på samtycke, inbegripet fall där offret inte visat prov på något motstånd, är nödvändigt för ett effektivt skydd för kvinnor mot våld och att ytterligare reformer på detta område måste genomföras.
Vad gäller den internationella rättsutvecklingen fäste domstolen stor vikt vid den definition av våldtäktsbrottet som gjorts av den internationella brottmålsdomstolen för f.d. Jugoslavien.
Den domstolen har slagit fast att den grundläggande princip, som var gemensam för de nationella rättssystem som jämförts, var att sexuell penetration utgör våldtäkt om den inte är verkligt frivillig eller föremål för samtycke från offrets sida. Våld, hot om våld eller tvång är förvisso relevanta omständigheter i många rättssystem, men om man tar alla relevanta bestämmelser i betraktande, visar det sig att den verkliga gemensamma minsta nämnaren, som förenar de olika rättsliga systemen, kan vara en vidare eller mer grundläggande princip om bestraffande av brott mot den sexuella autonomin.
Redan idag bygger sexualbrottslagstiftningen på samtycke - men ett omvänt sådant. Lagstiftningen, och dessvärre också den som föreslås i propositionen, bygger på att alla kvinnor vill ha sex, alltid, med alla män. Om en kvinna anmäler en man för ett sexuellt övergrepp är det hon som måste bevisa att hon inte "ville". Mannen kan alltid hävda att han tolkade hennes beteende eller klädsel som att hon ville. Europadomstolens dom bygger på ett helt annat samtycke: Man förutsätter att en ung kvinna inte vill ha sex med två män och att de borde förutsett att hon inte "ville". Domstolen talar om sexuell autonomi, dvs. kvinnans rätt till sin sexualitet och kropp och också rätten att själv bestämma.
Vi anser det uppenbart att Bulgariendomen innebär att den svenska sexualbrottslagstiftningen i fortsättningen måste grundas på den princip om skydd för individens sexuella autonomi som Europadomstolen slagit fast, dvs. samtycke. Varje sexuell handling där det inte föreligger samtycke måste vara straffbelagd och bli föremål för effektiv lagföring. Kravet på effektiv lagföring betyder att man också måste undersöka om förundersökning verkligen alltid inleds då det är påkallat och att förundersökningen bedrivs effektivt och professionellt. Ett examensarbete i processrätt vid Stockholms universitet höstterminen 2003 av Anastasia Swärd Lindblom tyder på att det kan föreligga relativt allvarliga brister på detta område, som självfallet är av grundläggande betydelse för det effektiva genomförandet av skyddet i artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen.
Vi anser det vara mycket angeläget att en utredning omedelbart tillsätts med direktiv att undersöka hur bestämmelserna om straff för sexualbrott i brottsbalken bör utformas för att bringas i överensstämmelse med Bulgariendomen och innebära en kriminalisering av sexuella handlingar som inte grundas på samtycke, inbegripet fall där offret inte visat prov på något motstånd. Utredningen bör också undersöka om anmälda sexualbrott utreds och lagförs så att kraven på effektiv lagföring i domen uppfylls. Detta bör regeringen ges till känna.
Ett annat argument som regeringen anför för att inte införa en sexualbrottslagstiftning som bygger på bristande samtycke som ansvarsgrund är att en sådan kan leda till att offrets handlande och beteende kommer i fokus för utredningen. Men det verkliga problemet är snarare att rättstillämpningen aldrig frångått ordningen att intresset riktas mot kvinnans relation till förövaren, hennes uppträdande, klädsel och levnadssätt. Detta har förstärkts av att det i nuvarande lagstiftning finns en särskild bestämmelse om straffansvar för mindre allvarlig våldtäkt. För en mindre allvarlig våldtäkt kan gärningsmannen dömas till lägst två veckors fängelse. Regeringen föreslår i sin proposition att borttagandet av möjligheten att kunna döma för ett mindre grovt brott skulle föra för långt och anser därför att den bestämmelsen ska finnas kvar.
Bestämmelsen om mindre allvarlig våldtäkt ersatte 1984 det gamla brottet våldförande. Det brottet tillämpades bl.a. med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen. Med ändringen avsågs att det endast var graden av hot eller våld som skulle ha betydelse och inte om kvinnan hade en relation till gärningsmannen. Trots lagändringen används argumentet att parterna haft en relation som förmildrande omständighet vid straffmätningen.
Fokus har lagts på kvinnans beteende, sexuella erfarenhet och klädsel innan våldtäkten, hur mycket våld som användes, hur berusad hon var, om hon kände gärningsmannen, dvs. på omständigheterna. Vetskapen om att det kan bli en rättsfråga huruvida "omständigheter" föreligger som ska göra brottet mindre grovt kommer inte att öka anmälningsfrekvensen från redan utsatta brottsoffer. Om bestämmelsen om ett mindre grovt brott finns kvar kommer kränkningarna av våldtäktsoffer i rättssalarna att fortsätta eftersom det är fokus på hur kvinnan betett sig eller om hon känt gärningsmannen, om hon haft gruppsex tidigare m.m., att fortsätta. Det är den här typen av omständigheter som genom tillämpning och praxis ligger till grund för bedömningen av offrets trovärdighet. Därför gör det stor skillnad om den nya lagstiftningen inte ger domstolarna möjlighet eller utrymme att pröva om omständigheterna varit mindre allvarliga eller mindre grova. Den särskilda bestämmelsen om straffansvar för mindre grov våldtäkt bör därför tas bort. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 december 2004 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Siv Holma (v) |