Riksdagen avslår regeringens proposition 2004/05:41 i de delar som avser att talerätten flyttas från Domstolsverket till Justitiekanslern.
Offentliga försvarare, målsägandebiträden, rättshjälpsbiträden och offentliga biträden fyller en mycket viktig funktion. I en alltmer juridiskt komplicerad verklighet är deras arbete nödvändigt för att den enskilde skall kunna ta till vara sina rättigheter i den flora av olika rättsliga processer som förekommer. Ersättningsfrågor som rör de rättsliga biträdena är ur detta perspektiv väsentliga.
Domstolarna gör själva bedömningar av biträdenas ersättningsyrkanden och fastställer ersättningen till ett belopp som domstolen uppfattar som skäligt, vilket oftast överensstämmer med yrkad ersättning. Det förekommer dock att yrkad ersättning lämnas även i de fall kostnadsräkningen är oklar eller där yrkad ersättning är orimligt hög. Eftersom kostnaderna är höga är det viktigt att kontrollen av att dessa är relevant och fungerar väl. Domstolsverket har, såsom framgår av regeringens proposition, hittills inte kunnat fullgöra denna kontrollfunktion. Regeringen föreslår därför att den s.k. talerätten skall flyttas från Domstolsverket till Justitiekanslern.
Bakgrunden till förslaget synes vara att Domstolsverket känner oro för att deras roll som kontrollmyndighet skulle leda till konflikt med de domstolar som Domstolsverket har till uppgift att stödja administrativt. Denna tänkta konfliktsituation har medfört att Domstolsverket har intagit en passiv roll, vilket i sin tur medfört att antalet överklaganden stannat vid 10-20 per år. Vi finner denna motivering anmärkningsvärd med hänsyn till att Domstolsverket på regeringens uppdrag inte har haft några större svårigheter med att föreslå nedläggningar av en stor mängd domstolar, vilket i hög grad upprört många domstolsanställda. Dessutom torde motparten, d.v.s. den enskilde advokaten/biträdet, vara den som upplever sig ha en kontrovers med Domstolsverket i dess överklagande roll, snarare än den domare som medgivit ersättningen. Inte heller är åklagarnas förhållande till domarna ansträngda trots att en stor mängd domar överklagas av åklagare. Domstolarna fråntas heller inte sin makt i dessa frågor då ersättningen prövas av domstol i högre instans.
Flytten av talerätten från Domstolsverket till Justitiekanslern medför dessutom, förutom en mängd lagstiftningsåtgärder, att Justitiekanslern kan komma att få dubbla roller i vissa ärenden där han uppträder som part. Denna dubbla roll har regeringen uppmärksammat men menar att det inte kommer att medföra några praktiska problem. Emellertid kommer varje journalist med självaktning kräva lagstiftningsförändring när en advokat, vars klient friats i ett tryckfrihetsmål initierat av Justitiekanslern, får sin ersättning överklagad av Justitiekanslern. Vi menar att denna konflikt är betydligt allvarligare än den som kan misstänkas föreligga mellan Domstolsverket och domstolarna.
Regeringens förslag synes på det hela taget vila på att Domstolsverket inte klarar av att sköta ett av sina åligganden på ett tillfredsställande sätt. Om detta beror på dålig ledning eller att Domstolsverket har problem att rekrytera unga domare för uppgiften är oklart. Emellertid anser vi att talerätten naturligt även i framtiden bör ligga på Domstolsverket som dock måste skapa förutsättningar för att bättre hantera uppgiften. Justitiekanslerns ansvar bör även framdeles koncentreras till andra uppgifter än att granska rimligheten i gjorda ersättningsanspråk i rader av ärenden. Domstolsverket är en naturlig motpart till advokaten/biträdet.
|
Stockholm den 23 november 2004 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Bertil Kjellberg (m) |