Riksdagen avslår regeringens proposition 2004/05:34 Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk kontroll i enlighet med vad som anförs i motionen.
I regeringens proposition föreslås en betydande utvidgning av användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV). Såvitt framgår av de utvärderingar som har gjorts synes intensivövervakning i vissa delar vara ett framgångsrikt alternativ. Emellertid är utvärderingen ännu inte fullt genomförd och en slutrapport kommer att lämnas den 1 april 2005.
Vi är av flera skäl tveksamma till att utvidga användningen av IÖV på det sätt som regeringen föreslår. Vi menar att en utvidgning av försöket skall anstå till dess en fullständig utvärdering är klar. Bland annat kan det antas att de personer som hittills har blivit föremål för IÖV klarat sig förhållandevis bra därför att deras bostadssituation och sysselsättning fått tillfredsställande lösningar. Det kan vara så att samhällets insatser i denna del bidragit till att återfallsfrekvensen minskat. IÖV i sig är inte nödvändigtvis förklaringen till denna viktiga effekt. Innan verksamheten utvidgas finns all anledning till en bättre analys.
Vi instämmer i den kritik beträffande påföljdssystemets trovärdighet som framförts av ett flertal remissinstanser. Härvid kan nämnas Riksåklagaren och Hovrätten över Skåne och Blekinge. De förändringar som föreslås kan komma att få stora konsekvenser om även grova brott, såsom grovt sexuellt utnyttjande, kan komma att verkställas genom IÖV. Medborgarnas förtroende för rättsväsendet är i dag ifrågasatt och kan försvagas ytterligare om människor allt oftare upplever att den dömde inte får något straff.
Vi instämmer därför även i Brottsoffermyndighetens kritik av regeringens förslag. Det saknas brottsofferperspektiv. Förslaget utgår i princip endast från gärningsmannens perspektiv. Regeringen nämner att verkställighet inte bör ske i hemmet då brottet har riktats mot en familjemedlem och att hänsyn skall tas då gärningsmannen bor i brottsoffrets närområde. Dessa generella skrivningar är inte tillräckliga. Det skall klart och tydligt regleras hur brottsoffrets rätt skall tas till vara och vilka förutsättningar som skall gälla. Vidare saknas utvärderingar kring hur brottsoffer uppfattar IÖV. Hur kommer ett brottsoffer som varit utsatt för en relativt grov misshandel att reagera då gärningsmannen som dömts till sex månaders fängelse inte behöver tillbringa en enda dag bakom lås och bom?
Utvidgningen av IÖV till sex månader som alternativ till fängelse kritiseras av de tunga remissinstanserna, domstolar, domare och Riksåklagaren. I kritiken märks även frågan om vem som skall besluta om IÖV. Vi menar att de brott som kan komma att bestraffas med fotboja enligt propositionen är alltför allvarliga för att behålla trovärdigheten för systemet, i synnerhet som IÖV inte uppfattas som lika ingripande som verkställighet i anstalt. Regeringen har dock ingen förståelse för dessa invändningar utan vill utöka försöksverksamheten, domare och åklagare till trots. Det är anmärkningsvärt att regeringen avför denna kritik från agendan utan närmare eftertanke. Domare och åklagare arbetar i vardagen med detta klientel och borde således ha mycket god förmåga att kunna förutse effekterna av regeringens förslag.
Av ovan nämnda skäl är vi moderater starkt kritiska även till övriga förslag om utvidgning. Att den som är dömd till ett och ett halvt års fängelse kan lämna fängelset redan efter åtta månader är enligt vårt förmenande stötande. Som exempel kan nämnas en rattfyllerist som kör ihjäl två personer och döms till ett och ett halvt års fängelse. Vem kommer att ha förståelse för rättsväsendet om gärningsmannen får lämna anstalten efter åtta månader? För den som döms till tvåårs fängelse kommer möjlighet till IÖV att ges de sista sex månaderna. Detta kan komma att innebära att en våldtäktsman som dömts till tvåårs fängelse endast avtjänar tio månader på anstalt. Detta överensstämmer, enligt vårt förmenande, inte med det allmänna rättsmedvetandet.
Regeringen föreslår även att ett undantag skall införas i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid beträffande handläggning av ärenden om besöksförbud avseende gemensam bostad. Syftet att snabbt öka tryggheten för målsägaren är angeläget, men utformningen av förslaget medför att tingsrätterna är tvungna att införa jour även för nämndemän då frågan om besöksförbud skall avgöras av en lagfaren domare och tre nämndemän. Denna ordning blir med förändringen onödigt kostsam.
De ärendetyper som i dag handläggs vid landets domstolar på helger är ofta mycket ingripande, såsom frågan om häktning och andra tvångsmedel. Dessa frågor avgörs av en lagfaren domare. Enligt vårt förmenande är det rimligt att även besöksförbudsfrågan hanteras på ett likvärdigt sätt. De stora administrativa konsekvenser som propositionen innebär är inte acceptabla, i synnerhet då dessa besöksförbud endast gäller under sju dygn. Det finns i dag ingen jourorganisation för nämndemän, vilket innebär att förslaget skulle få tämligen stora ekonomiska konsekvenser, särskilt då det kräver kanslistöd i större utsträckning.
Vi menar därför att undantag för frågor om besöksförbud avseende gemensam bostad inte skall införas i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Regeringen bör istället återkomma till riksdagen med ett mer genomtänkt förslag, t.ex. genom ändring i lagen om besöksförbud innebärande att rätten är beslutsför med en lagfaren domare.
Vi anser att IÖV har sin funktion att fylla, både vid kortare strafftider och vid längre. Men dagens försöksverksamhet måste utvärderas ytterligare och dåäven ur ett brottsofferperspektiv. Vidare bör regelverket för IÖV stramas upp och reglerna för när IÖV kan komma ifråga måste vara tydligare. IÖV kan även ha en roll att spela som en självständig påföljd eller komplement till andra. Den frågan borde analyseras mer grundligt. Sammantaget anser vi att regeringens nu föreliggande förslag tar alltför stora steg utan att konsekvenserna kan överblickas på ett tillfredsställande sätt. Att förslaget kommer nu är emellertid inte förvånande då platsbristen inom kriminalvården är akut på grund av regeringens tidigare oförmåga att agera. Priset kan dock bli alltför högt med nu föreliggande förslag, som både riskerar att undergräva tilltron till rättsväsendet och respekten för IVÖ som ett viktigt intstrument i modern kriminalvård.
|
Stockholm den 10 november 2004 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Bertil Kjellberg (m) |