Riksdagen avslår propositionen i den del som gäller möjlighet att avtjäna kortare fängelsestraff genom intensivövervakning för strafftider upp till sex månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att påföljdssystemet i högre grad måste präglas av ett brottsofferperspektiv.
Den svenska kriminalvården är i fortsatt kris. Regeringen har under tio år misskött styrningen och utvecklingen av kriminalvården. Ökade fångtal har mötts med nedlagda anstalter och minskad personalstyrka. Administrationen har under perioden svällt under de 35 myndigheterna inom svensk kriminalvård. Effekterna har på anstalterna blivit att personal som arbetar nära de intagna, med rehabilitering och samhällspassning, inte kunnat utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt.
För tio år sedan klarade kriminalvården av sitt uppdrag med en beläggning på 90 procent. De senaste åren har dock överbeläggningen stadigt ökat. I april 2004 var överbeläggningen 104 procent på fängelser och i juni månad 101 procent på häktena. Platsbristen är på många håll akut och människor med svåra problem stängs in tillsammans i små utrymmen. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter kritiserade våren 2004 Sverige för att överbeläggningen är ett brott mot konventionen om mänskliga rättigheter.
Det förslag till ökad användning av intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV) som regeringen lägger fram i den här aktuella propositionen, måste ses mot bakgrund av den ohållbara situationen inom kriminalvården. Överbeläggningen torde vara en av orsakerna till att regeringen nu vill utöka användningen av IÖV även till strafftider upp till sex månader. Intensivövervakning som alternativ till korta fängelsestraff skulle onekligen lätta en del påöverbeläggningen men kan medföra andra, mindre bra konsekvenser.
Den andra delen av förslaget innebär att den som avtjänar fängelsestraff i lägst ett år och sex månader omedelbart före villkorlig frigivning skall få möjlighet att verkställa sista delen av straffet utanför anstalt genom IÖV. Förslaget innebär således en utvidgning från dagens gräns om fängelse i minst tvåår för att kunna omfattas av IÖV den sista delen av straffet. Vidare föreslås att tiden för att verkställa en del av straffet genom IÖV utökas från dagens fyra månader till sex månader för den som avtjänar fängelse i lägst tvåår.
Denna andra del av förslaget kommer således också att innebära en viss lättnad påöverbeläggningen men är även angeläget för att öka förutsättningarna till återanpassning i samhället för dem som har varit intagna i kriminalvården en längre tid.
Folkpartiet liberalerna har nyligen i motionen "Återupprätta förtroendet för kriminalvården" (allmänna motionstiden 2004, motion 2004/05:Ju340), krävt bl.a. att det sker en omedelbar ökning av intensivövervakning i slutet av verkställigheten för långtidsdömda. Vi kan också tänka oss, liksom det gjorts i ett flertal grannländer, att tillfälligt införa en s.k. soningskö, där verkställigheten för de över 3 000 dömda som är på fri fot och skall inställa sig för att avtjäna straff, skjuts framåt i tiden. En person som snarast vill påbörja verkställigheten skall dock inte hindras från detta. Vi menar att detta är några av de åtgärder som på kort sikt skulle kunna lindra den akuta situationen med överbeläggning. Parallellt måste dock givetvis en kraftig utbyggnad av antalet anstaltsplatser ske. En omfattande utökning av behandlings-, arbets- och studiemöjligheter samt bättre förberedande frigivningsåtgärder inom anstalterna måste också ske.
Vi ställer oss därför till största delen positiva till det här aktuella lagförslaget men vi kan inte acceptera förslaget om utökning av IÖV till att gälla även fängelsestraff upp till sex månader.
Folkpartiet liberalerna kan inte ställa sig bakom förslaget till utökning av försöksverksamheten gällande personer som dömts till sex månaders fängelsestraff.
När domstolen har dömt ut en påföljd på upp till sex månader kan det vara ett brott av allvarlig art som har begåtts, t.ex. misshandel, sexuellt utnyttjande eller grovt rattfylleri. Vi tycker inte att det är lämpligt att kriminalvården i dessa fall sedan skall kunna besluta att det utdömda fängelsestraffet får verkställas helt utanför anstalt genom IÖV. Möjligheten att på detta sätt kunna kringgå ett av domstolen utdömt fängelsestraff på upp till sex månader, riskerar att urholka förtroendet för påföljdssystemet.
Förslaget medför varken tydlighet gentemot den som döms eller för rättspraxis, då domstolen å ena sidan skall motivera sitt beslut och ange straffvärdet för brottet. Kriminalvården skall därefter å andra sidan ta hänsyn till andra aspekter i sitt beslut om verkställighet genom IÖV. Påföljden som domstolen har dömt ut kan således i praktiken bli en helt annan. Det torde stå klart för alla politiskt ansvariga som arbetat i en domstol eller träffat dem som arbetar där, att det är ett problem att dagens regler i praktiken innebär att det inte är domstolens avvägning, bl.a. från en individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt, som styr den praktiska påföljden. Med regeringens förslag torde risken vara solklar att domstolen vid tveksamma fall kan tvingas fundera på att ibland lägga straffvärdet på sju månader i stället för sex månader när man vet att konsekvenserna för gärningsmannen, brottsoffer och det omgivande samhället i praktiken kan bli diametralt olika. Denna utökande experimentverksamhet, eftersom det är en försöksverksamhet utan tidsgräns, kommer inte att bidra till att öka förtroendet för det rättsväsende som regeringen faktiskt är satt att förvalta.
Folkpartiet liberalerna anser således att riksdagen bör avslå regeringens lagförslag i den del som gäller utökning av IÖV för fängelsestraff upp till sex månader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I propositionen redovisar regeringen att den överväger hur man skall rensa upp i den flora av påföljder som idag innebär bristande genomskinlighet, förutsägbarhet och rättssäkerhet. Det är en förskönad beskrivning av att regeringen politiskt begravt frågan. Det är en helt annan sak att låta domstolen själv få möjlighet att vid lämpliga fall, utefter vad som sammantaget redovisats vid rättegången, kunna döma till IÖV som en självständig påföljd utöver dagens tidsbegränsning. Folkpartiet anser således att det skulle vara bättre om domstolen själv, vid dom, avgör om påföljden skall bli 1-6 månaders fängelse och huruvida detta skall avtjänas i anstalt eller utanför anstalt med IÖV. Vi menar att dagens gällande system, där det inte är domstolen som avgör om IÖV vid 3 månaders fängelse som påföljd, är tveksamt. En förändring som innebär att domstolen skall besluta i dessa fall kräver dock att påföljdssystemet reformeras och inte läggs i skrivbordslådan.
Utöver alla bestämmelser om påföljder finns också bl.a. regler i kriminalvårdslagen om verkställigheten i anstalt, med exempelvis bestämmelser om villkor för möjlighet till IÖV och regler om disciplinära åtgärder. Regeringen har uppdragit åt en kommitté att utarbeta en ny kriminalvårdslag. Kriminalvårdskommittén skall särskilt uppmärksamma frågor om hur verkställigheten kan anpassas så att den förebygger återfall i brott utan att kravet på samhällsskydd eftersätts.
Folkpartiet vill betona nödvändigheten av en kraftigt förbättrad verkställighet när det gäller att förebygga återfall i brott. Kriminalvårdskommitténs arbete är därför angeläget. Men det är också angeläget att kriminalvården faktiskt har tydliga operativa mål för att minska återfall i brott. Tio år av socialdemokratisk kriminalvårdspolitik visar nämligen också brister i uppfyllandet av själva huvuduppgiften för kriminalvården: att minska återfall i brott för dem som en gång tagits in. Dåliga behandlings- och sysselsättningsmöjligheter, narkotikamissbruk inom anstalterna och knappa förberedelser inför livet utanför anstalten gör det svårt att bryta ett kriminellt livsmönster. Statskontorets rapport "Effektivitetsgranskning av kriminalvården" (2003:20) visar att kriminalvården inte ens har satt upp några operativa mål för att minska återfall. Det sker visserligen sedan några år en uppföljning av återfallen men den används inte för att styra verksamheten. Det finns heller ingen total återfallsstatistik för samtliga år. Dagens vetskap om att cirka 40 procent återfaller i brott inom tre år säger oss bara en del. Men det säger oss tydligt att vi kommer att få fler brottsoffer. Här måste regeringen ta ansvar för att det sker en betydande förändring. När det gäller att sätta upp operativa mål för att minska återfall, torde regeringen inte behöva avvakta resultatet av Kriminalvårdskommitténs arbete med en ny kriminalvårdslag.
Konsekvensen av de besparingsprogram som nu ligger som ett ok runt verksamhetsutvecklingen för kriminalvården blir samtidigt märklig. Säkerhetsanstalter som Hall och Kumla måste skära ner på personalstyrkan och i Socialdemokraternas kriminalvård blir det exempelvis allt mer vanligt med permanent sovmorgon för intagna - allt för att kunna göra besparingar på personal. Det finns anstalter där man därför låser upp först klockan 08.00 på morgonen, även på vardagar. Detta innebär en institutionalisering som totalt avskärmar de intagna från den verklighet som finns utanför fängelset. Priset för denna socialdemokratiska politik blir att fler personer i praktiken får det ännu svårare att återanpassa sig till ett hederligt liv utanför anstalten.
Under de tio år som Socialdemokraterna har haft regeringsmakten har antalet människor som utsatts för brott ökat - 1994 anmäldes 1 112 505 brott, år 2003 anmäldes 143 000 fler brott. Under denna tioårsperiod har också antalet polisanmälda våldsbrott ökat med 20 procent. En viktig upprättelse för brottsoffret är att brottet utreds och gärningsmannen åtalas för brottet. I Socialdemokraternas Sverige är dock chansen till en sådan upprättelse minimal. År 2003 kunde endast 15 procent av de anmälda brotten bindas till en gärningsman och således klaras upp. Den socialdemokratiska regeringens raserande av närpolisreformen och urholkande av polisens budget med för få poliser som följd, minskar också chansen att faktiskt snabbt få hjälp när man utsätts för brott. Enligt en rapport från Riksdagens revisorer (2002/03:19) skriver polisen av 75 procent av alla brottsanmälningar, merparten av anmälningarna, skrivs av direkt utan att någon förundersökning inletts. Den rådande situationen är helt oacceptabel och innebär ett hån mot de brottsoffer som redan lidit av att drabbas av brott.
I de fall en gärningsman faktiskt har kunnat knytas till brottet och sedan dömts till fängelse, måste också omfattande hänsyn tas till brottsoffret vid kriminalvårdens beslut om t.ex. permission och IÖV. Vid varje beslut om permission måste det ske en avvägning mellan den intagnes intresse av att få permission och brottsoffrets berättigade krav på skydd och säkerhet. Folkpartiet anser att det vid denna avvägning bör tas större hänsyn till brottsoffrets skyddsintresse än idag. Kriminalvården måste också bli bättre på att informera brottsoffret om gärningsmannens permissioner och frigivning.
När det gäller beslut om IÖV måste den som sammanbor med den intagne samtycka till att verkställigheten sker i bostaden. Har brottet riktats mot en familjemedlem bör verkställighet inte ske i det gemensamma hemmet. Vidare måste samhällsskyddet tillmätas stor vikt och riskbedömningar måste utgöra en viktig del av den individuella prövningen (prop. 2004/05:34 s. 16). I förarbetena betonas särskilt att syftet med verkställigheten skall vara att främja den intagnes anpassning i samhället och att bara om verkställigheten kan antas fylla ett sådant syfte skall den beviljas.
Folkpartiet vill betona vikten av att större hänsyn tas till brottsoffrens rätt till säkerhet och skydd. Lagens intentioner uppfylls inte alltid. När det gäller män som är dömda för misshandel av en sammanboende kvinna eller barn, skall det vara uteslutet att mannen kan avtjäna straffet i den gemensamma bostaden. Vi vill också framhålla att IÖV visserligen handlar om gärningsmannens möjligheter till återanpassning, men att gärningsmannaperspektivet inte får överskugga brottsofferperspektivet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Folkpartiet liberalerna vill också i detta sammanhang påpeka att det är anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte har presenterat ett lagförslag som möjliggör övervakning med elektronisk fotboja vid överträdelse av besöksförbud. I en förstudie från BRÅ ("Elektronisk övervakning vid besöksförbud - Teknikens möjligheter och begränsningar" 1999) redogjordes för systemet som sedan 1994 används i Sverige för elektronisk övervakning som ett alternativ för dem som vill avtjäna ett utdömt kortare fängelsestraff utanför anstalt. Tekniken fungerar enligt BRÅ i princip likadant som den elektroniska övervakningsteknik som används i USA vid besöksförbud och som skulle kunna vara aktuell som modell för Sveriges del.
Folkpartiet anser att det bör införas en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av män som inte kan förmås att respektera ett utfärdat besöksförbud. Vi håller inte med regeringen som fortfarande vill vänta. Nödvändigheten av att en sådan försöksverksamhet inrättas snarast framkommer även av utredningen "Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer" (SOU 2002:71). Vi har därför vid ett flertal tillfällen (senast i motion 2004/05:Ju293 "Skärpta åtgärder mot våld mot kvinnor") krävt att riksdagen ger regeringen i uppdrag att omedelbart utreda och presentera ett lagförslag samt kostnaderna för en dylik försöksverksamhet. Vi tycker att det är hög tid att regeringen agerar.
|
Stockholm den 10 november 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |