1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Säkerhetspolitisk grund 4
5 EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik 5
6 Civil och förebyggande krishantering 6
7 EU:s krishantering 6
8 Militära resurser för snabba insatser 8
9 Värnplikt 9
10 Könsneutral värnplikt 10
11 Genusperspektiv på krishantering 11
12 Materiel 11
13 Internationella övningar 12
14 Grundorganisationen 13
15 Helikopterverksamhet för den civila räddningstjänsten 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs under rubriken EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik, angående väpnat angrepp mot annat EU-land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur de ekonomiska villkoren för de civila internationella krisinsatserna skall förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ett särskilt anslag för de civila internationella krisinsatserna, jämförbart med dem för internationella militära insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att inga svenska militära resurser för krishantering får sättas in utan ett entydigt mandat från FN:s säkerhetsråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att användandet av tillfälligt anställda soldater inte får innebära att färre tas ut till pliktutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att soldater inte skall hållas anställda utom den tid då styrkan upprätthåller beredskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Försvarsmakten i uppdrag att i sin planering av internationella insatsstyrkor se till att uthållighetsfaktorn är en viktig beräkningsgrund för insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen vad gäller personalförsörjningen i snabbinsatser bör minimera antalet meniga soldater i densamma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en könsneutral allmän värnplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta fram en plan och en tidsram som säkerställer införandet av FN:s resolution 1325:2000 i alla svenska krishanteringsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen redovisar för riksdagen hur den hitintills drivit genusfrågorna i de internationella forum för krishantering där Sverige är representerat samt hur den framgent ämnar utveckla arbetet med att driva genusfrågor internationellt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att allt internationellt materielsamarbete vad gäller vapenmateriel skall utgå från de svenska restriktiva reglerna för exportkontroll som finns.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall fortsätta med omförhandlingar med industrin gällande de militära materielsystem som inte längre behövs för Försvarsmaktens uppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte deltar i EU:s försvarsmaterielbyrå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte skall delta i krishanteringsövningar inom Nato.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att, för test- och övningsverksamhet på svenskt territorium, tillämpa stränga regler vad gäller länder med brister inom mänskliga rättigheter och dem som är inbegripna i väpnade konflikter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ej tillåta Nato som organisation att bedriva test- och övningsverksamhet på svenskt territorium.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut om Försvarsmaktens grundorganisation skall fattas av riksdagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet skyndsamt utarbetar ett realistiskt förslag om hur staten, på kort sikt, kan stödja de orter som drabbas av de nödvändiga nedläggningarna av regementen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening i vad motionen anförs om återremiss av förslaget till grundorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Norrlands dragonregemente K 4 bibehålls i Arvidsjaur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tillsätter en utredning som får i uppdrag att presentera en organisation där de intressenter som nämns i motionen får ett gemensamt ansvar för den framtida räddningstjänsten med helikopterresurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen prövar möjligheten att de nuvarande resurserna av Superpumorna behålls på nuvarande plats i avvaktan på den föreslagna utredningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall vara den föreslagna framtida civila organisationen av helikopterburen räddningstjänst som har att fatta beslut om var dess resurser slutgiltigt placeras i landet.
Vänsterpartiet anser att det svenska militära försvaret, under militär alliansfrihet och neutralitet, fortlöpande skall anpassas till förändrade uppgifter och nya internationella förhållanden. Det kalla krigets slut och frånvaron av direkta militära hot mot Sverige innebär att en omstrukturering av Försvarsmakten är nödvändig. Detta både för att anpassa Försvarsmakten till den reella, minskade hotbilden mot Sverige och för att lösgöra resurser till andra för Sveriges invånare viktiga verksamheter.
Omstruktureringen från ett invasionsförsvar till ett mindre insatsförsvar med förändrade uppgifter med ökad möjlighet till internationella insatser har påbörjats. Detta är något som Vänsterpartiet ser som positivt och en utveckling som borde fortsätta. Den reducering av försvaret som budgetuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet beslutat skall ligga till grund för förändringen av det militära försvaret. Inför framtiden med ett fortsatt bra säkerhetspolitiskt läge ser vi möjlighet att ytterligare reducera kostnaderna för försvaret.
Försvaret skall bygga på allmän könsneutral värnplikt. Försvarsmaktens fredsorganisation skall präglas av ett positivt och gott ledarskap, en god genuskunskap, jämställdhet samt ett gediget säkerhetstänkande. Försvarsmakten skall vidare präglas av nolltolerans mot sexuella trasserier, och med respekt för mänskliga rättigheter som grund välkomna alla individer oavsett etnisk tillhörighet eller sexuell läggning. Den utbildning som bedrivs skall förutom att vara genomsyrad av ovan nämnda värderingar syfta till att ge en god utbildning för såväl nationella behov som internationella insatser under ett tydligt FN-mandat.
Vänsterpartiet är stark motståndare till och avvisar all utveckling mot en militarisering av EU, vilket kan bli följden av förslagen i EU:s nya s.k. grundlag. Likaväl som vi är motståndare till svenskt medlemskap i militäralliansen Nato är vi motståndare till att EU förvandlas till en militärpakt.
Den säkerhetspolitiska doktrinen, som ligger till grund för regeringens proposition, formulerades av en majoritet av riksdagens partier.
Vänsterpartiet delar inte denna doktrin utan vår säkerhetspolitiska syn bygger på att Sverige skall bevara sin alliansfrihet och självständigt kunna avgöra frågan om agerande vid krig eller fred. Vår alliansfrihet och neutralitetsoption har inte bara tjänat oss väl i förfluten tid. Den tjänar oss också väl framgent och har aldrig hindrat Sverige från att delta i internationellt samarbete eller internationella insatser för fred och säkerhet under ett FN-mandat.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall föra en självständig utrikespolitik där demokrati och respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna är grundläggande. Internationell samverkan skall grundas på mellanstatliga principer där varje land fattar sina egna beslut.
FN är den enda världsomspännande organisationen som har legitimitet och som, enligt Vänsterpartiet, kan och skall vara grunden för att motverka den internationella ordning där militär och ekonomisk styrka är avgörande.
EU:s strävan för en gemensam utrikes- och försvarspolitik grundades i Maastrichtavtalet som sedan konfirmerades i Niceavtalet, innehållande att aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. Starka krafter verkar nu för att EU utvecklas i riktning mot en federal statsbildning. De uttalade militära ambitionerna är ett uttryck för denna strävan. Förslaget till EU:s nya grundlag innehåller en skrivning i artikel 1-40.7:
Om en medlemsstat blir utsatt för väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge det stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med bestämmelserna i artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte inverka på den specifika karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenligt med åtagandena inom Nato, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall vara grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför den.
Genom skrivningen kommer alla medlemmar inom unionen att omfattats av en försvarsgaranti liknande den som finns inom Nato. Tillägget visar klart och tydligt att Natomedlemmarna anser att EU:s förslag är en försvarsgaranti och att de vill att garantier skall utlösas av Nato och inte av EU.
Regeringen skriver i propositionen, i stycket Grundelement för svensk säkerhetspolitik (5:2):
Sverige är militärt alliansfritt och ingår inte avtal om bindande försvarsgarantier.
Det är bra och bejakas av Vänsterpartiet. Som ett alliansfritt land kan Sverige på egna grunder besluta om sitt agerande i anledning av väpnat angrepp på annan stat. Men regeringen skriver också i propositionen:
Det finns inga motsättningar mellan den militära alliansfriheten och den starka solidariteten mellan EU-länderna.
Regeringen går dessutom än längre och skriver vidare:
Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt.
Om regeringen menar allvar i sin syn på alliansfrihet och inga försvarsgarantier innebär denna, på förhand formulerade viljeinriktning, att den svenska regeringen ger signaler till stöd för den i EU:s grundlag föreslagna försvarsgarantin. Vänsterpartiet kan inte ställa sig bakom denna formulering.
Vi hemställer därför att utskottet inte ställer sig bakom följande meningar i propositionen:
Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet anser att frågan om de förebyggande civila internationella insatserna är av stor vikt. Konflikter utvecklas och grundas i bristande demokrati och jämlikhet, fattigdom, brist på jämställdhet och grova brott mot mänskliga rättigheter. En orättfärdig fördelning av makt och inflytande eller maktanspråk från vissa grupper skapar konflikter vars yttersta konsekvens är väpnad strid.
Civila och förebyggande krishanteringsinsatser har till syfte att tidigt stävja en konflikt och därmed undvika att denna eskalerar till en väpnad konflikt. I EU:s krishantering har fokus riktats mot militära insatser och därmed har de förebyggande insatserna inte fått den uppmärksamhet och den prioritering som är nödvändig för att undvika eskalering.
I regeringens proposition får den civila förebyggande krishanteringen ett begränsat utrymme. Det är samma fenomen man ser inom EU:s krishantering där fokus och intresse läggs på den militära delen och den krishantering som skall förebygga att vapen kommer till användning får mindre utrymme. Intresset har ökat lite de senaste åren men inte i den omfattning som Vänsterpartiet förordar. Regeringen skriver i propositionen att den kommer att initiera ett arbete för att utveckla den civila internationella verksamheten inom området. Denna utveckling bejakas av Vänsterpartiet.
Ett ökat engagemang från svensk sida kräver också ekonomiska resurser. Därför bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att i samband med detta arbete också föreslå hur de ekonomiska villkoren för civila insatser skall förbättras.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Eftersom dessa insatser också kan utgöras av snabba behov bör ett särskilt anslag eller avsättande av ekonomiska resurser tillskapas, jämförbart med dem för internationella militära insatser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Omstruktureringen från invasionsförsvar till insatsförsvar med ökad inriktning på internationella insatser har bejakats av Vänsterpartiet. I fortsättningen kommer det att bli än viktigare att samverka med andra länder i fredsbevarande uppgifter och att stävja eller få slut på konflikter då de eskalerats till väpnade.
Militära resurser i Europa kan, och bör, användas för FN:s behov av krishantering i fredsbefrämjande insatser under ett FN-mandat. Men samma militära resurser kan användas till att skapa ett gemensamt försvar under en EU-federation och då användas i enlighet med EU:s nya grundlagsförslag till terroristbekämpning, eller delta i de försvarsgarantier som föreslås inom EU:s nya grundlag. Allt beroende på vilket regelverk som omger insatsen, på vilka mandat insatsen sker och av vem som fattar besluten.
Från Vänsterpartiets sida är det absolut nödvändigt att det aldrig får innebära att Sverige öppnar för att EU använder militära resurser utan att det finns en folkrättslig grund för de olika insatserna. Därför måste varje beslut att skicka svensk militär till olika krishärdar föregås av ett beslut i FN:s säkerhetsråd.
I förslaget till EU:s nya grundlag står det under avdelningen unionens yttre åtgärder, att man vill bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet, i enlighet med ändamålen och grundsatserna i Förenta nationerna stadga.
Där finns alltså inte ett uttalat krav på FN-mandat. Denna formulering har också tolkats olika i olika länder. Allt från tolkningen från svensk sida genom den förra utrikesministern Anna Lindh, att det för Sveriges del handlar om ett FN-mandat, till den i EU spridda uppfattningen att EU själv skall besluta när styrkan sätts in.
Det påtalas i texter i propositionen att FN är normbildande, inte minst som mandatgivare i organisation för internationella insatser. Men i regeringens proposition finns inte ett klart ställningstagande för ett FN-mandat.
Att det är av stor vikt att kristallklart uttala att grunden för en internationell insats måste vara ett FN-mandat visar de uttalanden som den franska försvarsministern Michèle Alliot-Marie gjorde vid sitt besök i Sverige i slutet av september. Hennes uttalande enligt media, om hur fantastiskt det var att ett gemensamt EU-försvar byggs upp, följdes av:
"För tio år sedan var det en utopi. För fem år sedan uttalades det i vackra tal, utan att man såg hur det skulle bli i verkligheten."
Leni Björklund Sveriges försvarsminister replikerade då enligt uppgifter i media: "att en del använder ordet EU-försvar, vi brukar tala om europeisk krishantering".
Statsminister Göran Persson uttalar i en TV-intervju den 4 oktober angående EU:s snabbinsatsstyrka på förfrågan om vilka begränsningar denna har:
"Det ska finnas ett mandat från FN eller OSSE så att det här inte blir någonting som inte sker inom folkrättens ramar. Det är ohyggligt viktigt."
I lagen 1992:1153 finns de regler som föreskriver på vilka villkor som regeringen kan ställa en militär styrka till förfogande för internationell krishantering. I proposition 2001/02:10, Fortsatt förnyelse av totalförsvaret, var mandatfrågan helt klar.
Regeringen har inte i föreliggande proposition klarlagt att det krävs ett FN-mandat för Sveriges deltagande i militära krishanteringsinsatser. Detta är således en förändring från tidigare ställningstagande. Att det finns ett klart uttalat krav på mandat för en internationell krishanteringsinsats är ett grundläggande krav från Vänsterpartiet.
Riksdagen bör besluta att inga svenska militära resurser för krishantering får sättas in utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Det är också viktigt att påpeka att det är Sveriges riksdag som slutgiltigt har att besluta om att ställa svenska militära resurser i FN:s tjänst. även om det föreligger ett FN-mandat.
I Försvarsberedningen påtalade Vänsterpartiet, i sin avvikande uppfattning, att svensk försvarsplanering är mycket starkt kopplad till EU:s förändring vad gäller säkerhets- och försvarspolitik. EU:s snabbinsatsstyrka är ett exempel på detta. Förslagen har forcerats fram till förfång för både realism och eftertänksamhet.
Det finns ett behov från FN:s sida att kunna sätta in militära resurser med kort varsel. Det kan handla om att en pågående FN-insats eskalerar och mer resurser behövs. Det kan också handla om en humanitär situation där det är nödvändigt med militärt stöd innan en större FN-styrka kan komma på plats eller för att säkra humanitärt bistånd i ett akut skede.
EU:s koncept för en snabbinsatsstyrka är tio grupper på vardera 1 500 soldater. Propositionens förslag innebär att Sverige tillsammans med Finland sätter upp en grupp med svenskt ansvar för att leda och planera denna. Den svenska delen skall vara operativ 1 januari 2008. Om fler länder skall delta i denna styrka skall Finland och Sverige gemensamt besluta om detta. En helt svensk styrka kan, enligt regeringens bedömning, inte bli klar förrän 2010-2012.
Oklarhet råder om EU:s förslag till snabbinsatsstyrka vad gäller omfattning, vilka länder som skall bidra totalt och vilket system för beredskap som skall finnas. Det antyds i regeringens proposition att cirkulerande ansvar skall vara aktuellt. Regeringen påtalar att det svenska bidraget i första steget skulle innefatta 1 100 personer till en kostnad av 1 miljard per år.
Regeringens förslag till budget vad gäller krishanteringsinsatser omfattar 2007 totalt 1 700 miljoner. De snabba insatserna skulle, med den inriktning regeringen förordar för 2008, omfatta ca 60 % av den totala summan - om man utgår från 2007 års siffror. Denna styrka kan hållas i beredskap under en del av en tvåårsperiod enligt regeringens bedömning.
För Vänsterpartiets del gäller, i enlighet med vad ovan sagts, att ingen internationell insats får ske utan ett klart FN-mandat i grunden.
Det är ett stort steg att anställa meniga soldater i beredskap med beredskapstider på 10-15 dagar. Idag skriver soldater på ett beredskapskontrakt. Den vanliga beredskapstiden är 30 dagar. Soldaten förvärvsarbetar eller studerar som vanligt under tiden, med avbrott för övningar och andra aktiviteter på förbandet för att hålla uppe sitt kunnande och sin kapacitet. När soldaten sedan skall ingå i en internationell insats blir det genom anställning i utlandsstyrka. Därför är det viktigt att hålla perioden för snabba insatser så kort som möjligt. Vänsterpartiet anser vidare att värnpliktsförsvaret måste garantera att tillfälligt anställda soldater inte innebär att färre tas ut till pliktutbildning.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Regeringen skriver att det är av vikt att Försvarsmakten skapar möjlighet att använda de snabba insatsresurserna efter genomförd beredskapsperiod till andra internationella insatser. De soldater som legat i beredskap har ju bra kapacitet och har givits många tillfällen till övningar.
Detta får inte innebära att soldater, förutom under den tid som styrkan ligger i beredskap, behålls som anställda. Skall styrkan kunna användas i en längre period skall man återgå till beredskapskontrakt och den normala rutinen för rekrytering genomföras.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet accepterar inte att några steg tas mot ett yrkesförsvar.
Det är vidare viktigt att snabbinsatsstyrkan inte forceras fram utan att planeringen av denna går parallellt och samordnat med de totala svenska bidragen för krishantering såväl de civila förebyggande insatserna som de hållbara långsiktiga militära.
Det kommer att vara olika behov som föranleder att FN begär snabba insatser. Vi bedömer att det främst handlar om svåra situationer där snabba insatser behövs tills en mer uthållig och bred, vad gäller funktioner, och större styrka kan hinna komma på plats. I de situationerna krävs kvalificerade resurser. Dessa kan främst utgöras av officerare och oftast från specialförband.
Antalet meniga soldater i snabbinsatsstyrkan är beroende av ambitionsnivån på densamma. Men antalet meniga är också beroende av hur lång period som den svenska styrkan inom tvåårsperioden, skall vara i 10-15 dagars beredskap.
En viktig punkt är att den snabba insatsen med 10-15 dagars beredskap inte får innebära att den långsiktiga och uthålliga förmågan till internationella insatser försämras. Vänsterpartiet anser därför att regeringen skall uppdra åt Försvarsmakten att i sin fortsatta planering tillse att uthållighetsfaktorn blir en viktig beräkningsgrund för internationella insatser.
Detta bör riksdagens som sin mening ge regering tillkänna.
Beroende av hur regeringen avser prioritera vad gäller storleken på snabbinsatserna och hur de skall personalförsörjas, kommer meniga soldater att ingå. Man kan välja att rekrytera fler reserv- och yrkesofficerare. I den fortsatta planeringen bör inriktningen vara att minimera antalet meniga soldater i densamma.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
En allmän värnplikt bygger på den demokratiska idén om att det militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring, alla samhällsgrupper skall vara representerade inom Försvarsmakten, men också på att alla grupper i samhället skall få insyn i och kunskap om vårt försvar. Detta är Vänsterpartiets politiska grunduppfattning.
Sveriges statsminister Göran Persson sade i sin regeringsförklaring den 14 september 2004 bland annat att försvarsomställningen skulle baseras på en allmän värnplikt.
Regeringen skriver att för att säkerställa vår förmåga att i framtiden kunna möta väpnade angrepp bör grunden för personalförsörjning fortsättningsvis ytterst vara totalförsvarsplikten. Uttrycket "ytterst" indikerar att denna grund är svagare än idag. Det är emellertid bra att regeringen i det konkreta beslutsförslaget påtalar uttag efter mönstring.
Vidare står att det bör ske genom att så stor del som möjligt av de soldater och sjömän som efter mönstring grundutbildas skall utgöras av frivilliga och för uppgiften lämpliga kvinnor och män.
Förslaget innebär att frivilligheten blir mer uttalad än vad fallet är idag.
Plikten har enligt regeringen en viktig betydelse för folkförankringen. Denna syn delas av Vänsterpartiet, med tillägget att alla grupper i samhället skall vara representerade i Försvarsmakten inklusive kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund.
Regeringens ökade inriktning på frivillighet kan också ge signaler att värnplikten är frivillig och att många, för tjänsterna och utbildningen lämpliga, därmed inte kommer att bejaka att göra sin värnplikt. På sikt, om denna utveckling fortgår, kommer man att få ta dem man får och får inte dem man vill ha. Regeringens egna ambitioner och grundinställning blir därför uttunnade.
Vänsterpartiet vill inte ta ut fler värnpliktiga än vad som behövs för att klara de uppgifter som det svenska försvaret har i det rådande säkerhetspolitiska läget. Det finns redan ett visst mått av frivillighet idag. Att ta ytterligare steg mot frivillighet är också ett steg på vägen mot en helt rekryterad utbildning där pliktlagen bara finns som en garant i ett försämrat läge med behov av fler soldater.
Idag är det bara män som mönstrar under plikt. Kvinnor gör det på frivillig grund. Det är bra att antalet kvinnor som frivilligt mönstrar har ökat. Av de 1 000 kvinnor som mönstrade 2003 var 90 % lämpade, men det var bara hälften av dem som faktiskt genomförde sin pliktutbildning. Det svenska försvaret behöver de bäst lämpade och det är ingen naturlag att de skulle vara män. I stället kan konstateras att kvinnor vid Pliktverkets tester generellt har högre genomsnitt på allmänbegåvning, befälslämplighet och plikttjänstförmåga. Sverige behöver de bäst lämpade personerna inom Försvarsmakten. Varken Sverige eller dess försvar har råd att inte ta tillvara kvinnors kompetens.
Försvarsmaktens uppgifter idag handlar om internationella insatser i stor utsträckning. Inom den verksamheten är behovet av kvinnor stort. Försvarsmakten, liksom andra myndigheter och samhällsfunktioner, behöver bli jämställt. Det finns alltså många, tunga och viktiga argument för att göra värnplikten könsneutral. Det vill säga att även kvinnor, som nu gör en frivillig mönstring, mönstras och tas ut med plikt. I propositionen skriver regeringen att en könsneutral mönstring skulle kosta 125 miljoner kronor med dagens system för mönstring. När behovet av utbildade sjunker, och med ett fördubblat mönstringsantal, riskerar det att leda till att färre kvinnor tas in. Detta på grund av att särbehandlingen som nu sker vad gäller kvinnor avskaffas.
Idag används isokai, en testapparat för muskelstyrka, på Pliktverket. Denna gynnar män. Om i stället, som diskuterats länge, andra metoder för styrketest som är mer könsneutrala infördes skulle farhågorna att könsneutral plikt skulle missgynna kvinnor minskas. Med en könsneutral plikt kommer antalet kvinnor som vill göra internationell tjänst att öka. Likaså kommer rekryteringsunderlaget för utbildning till officer att förbättras vad gäller den kvinnliga delen. Riksdagen bör besluta att införa könsneutral plikt.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Regeringen skriver i sin proposition att genusperspektivet bör inkluderas på samtliga nivåer i alla former av krishantering. En grund för svenskt agerande är FN:s säkerhetsråds resolution 1325:2000 tillsammans med Europaparlamentets betänkande om kvinnors deltagande i fredliga lösningar av konflikter. Vänsterpartiet har starkt drivit dessa förslag och ser därför med glädje på dessa skrivningar.
Försvarsberedningen har i flera rapporter påtalat betydelsen av att genusperspektivet inkluderas på alla nivåer och under alla stadier och former i internationell krishantering. I beredningens rapport 2004:30 redovisas beredningens syn och hur arbetet fortskridit hitintills.
Regeringen bör därför få i uppdrag att ta fram en plan och en tidsram som säkerställer införandet av FN:s resolution 1325:2000 i alla svenska, såväl civila som militära, krishanteringsinsatser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är av stor vikt att resolutionens inriktning, anda och mening implementeras i de multinationella internationella insatser där Sverige deltar med militära och/eller civila resurser.
Regeringen bör därför få i uppdrag att redovisa hur den hitintills drivit genusfrågorna i de internationella forum för krishantering och redovisa hur regeringen ämnar utveckla detta arbete.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Förändringen i det säkerhetspolitiska läget från kalla kriget till dagens säkerhetspolitiska situation med internationell krishantering i samarbete med andra länder och utvecklingen från ett svenskt invasionsförsvar till ett insatsförsvar kopplat till budgetreducering har i grunden förändrat behovet av materiel.
Vänsterpartiet har i riksdagen klargjort sin syn på det 6-nationsavtal om samarbete på materialområdet som Sverige skrivit under. Inte minst vad gäller risken för att de svenska restriktiva exportkontrollreglerna i och med detta samarbete kommer att luckras upp. Allt materielsamarbete måste utgå från de svenska restriktiva reglerna för exportkontroll.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I de nuvarande och pågående materielplanerna finns flera projekt som både till antal och funktion var avsedda för ett invasionsförsvar, men som nu inte vare sig behövs eller passar för Försvarsmaktens behov. Ett exempel på detta är projektet JAS 39 Gripen. Vänsterpartiet har i flera motioner krävt omförhandlingar av detta projekt. Men dessa omförhandlingar har endast givit som resultat en utsträckt leveranstid.
Regeringen bör därför med industrin fortsätta omförhandlingarna för de materielsystem som inte behövs för den i omfattning och inriktning förändrade Försvarsmakten.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Regeringens förslag vad gäller materielförsörjning i framtiden, som bland annat innebär spårbarhet, stegvisa projektbeslut, styrning och uppföljning och demonstratorverksamhet vid materielplanering, är ett steg i rätt riktning för en bättre insyn i materielförsörjning. Men också för att undvika att stora mängder och tunga vapensystem som inte är förenliga med den nya inriktningen av Försvarsmaktens uppgifter köps in.
Det fattades politiskt beslut om Försvarsmaterielbyrån inom EU:s krishantering så sent som i juni 2004. Uppgifterna för denna skall, enligt regeringen, bidra till en effektivare bristtäckning och krishanteringsförmåga. Den skall bättre kunna fånga upp och påskynda de politiska ambitionerna än de mer splittrade formerna för bristtäckning och materielsamarbete som funnits i Europa. Man påtalar också att det för svensk del kan bli aktuellt att delta i gemensam anskaffning av försvarsmateriel med delat ägandeansvar.
Den inriktning som motiveras av ett bättre och samordnat sätt att klara behoven av internationell krishantering innebär också att detta intima samarbete lägger grunden för ett framtida EU-försvar där materiel, utveckling av system och gemensamt ägande redan är organisatoriskt samordnat. Riksdagen bör därför besluta att Sverige inte deltar i EU:s försvarsmaterielbyrå.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Sedan 1993 genomförs internationella krishanteringsövningar, både inom den militära och civila delen av krishanteringen, inom organisationen PFP. Sverige har deltagit i dessa utifrån beslut om deltagande i varje enskilt fall.
Beslutet om medlemskap i denna organisation har fattats i demokratisk ordning. Vänsterpartiets yrkade avslag på detta förslag och har inte förändrat sin grunduppfattning i frågan. Det svenska deltagandet var aldrig grundat på ett framtida Natomedlemskap. Nu har många av de länder som deltagit i PFP-samarbetet dock sökt och antagits som medlemmar i Nato. Detta innebär troligen att fler övningar i krishantering kommer att genomföras inom ramen för Nato. Vänsterpartiet anser att svenskt deltagande i krishanteringsövningar direkt med Nato inte är förenligt med vår alliansfrihet. Sverige bör därför inte delta i krishanteringsövningar inom Nato.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regering tillkänna.
I utredningen "Snö, mörker och kyla" SOU 2004:77 redovisar utredaren för förutsättningarna att utveckla internationell testverksamhet och bi- och multinationell övningsverksamhet på svenskt territorium. Gemensamma övningar mellan svenska och utländska förband har förekommit på svenskt territorium inför fredsbevarande operationer i FN:s regi, både bilateralt och i konstellationer som omfattar flera länder.
Denna verksamhet har genomförts under en följd av år. Tillstånd av regeringen har givits i varje enskilt fall. En av utredarens slutsatser är att detta skall ske i första hand med de nordiska länderna, de traditionellt neutrala staterna samt medlemsstaterna inom EU och med samma kriterier som för export av krigsmateriel.
Regeringen påtalar att man fortsatt bör ge tillstånd i varje enskilt fall. Då erfarenheterna visar att de från början mycket stränga reglerna för vapenexport tolkats allt mer generöst vad gäller länder med brister inom medborgerliga fri- och rättigheter och även vad gäller vapenexport till länder som är inbegripa i väpnad konflikt, bör regeringen tydliggöra grundvalarna för tillstånd och därmed exkludera dem som, enligt den strängare tolkningen, inte kan vara mottagare för vapenexport från Sverige och därmed inte tillåts att öva på svenskt territorium.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Det är också viktigt att hålla klara linjer till militära allianser. Denna test- och övningsverksamhet skall således inte vara öppen för Nato som organisation.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet yrkar avslag på regeringens förslag att beslut om Försvarsmaktens grundorganisation inte skall fattas av riksdagen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I regeringens anvisningar till arbetsgruppen som tillsattes för att ta fram underlaget för förbandsorganisationen framhålls bland annat att skälen för varje förslag skall kunna utläsas och vara kostnadsberäknat så att förändringar som genomförs kan följas upp. Rationella utbildningsvolymer skulle säkerställas genom att grundorganisationen skulle inriktas på främst större och integrerade organisationsenheter. Förändringar skulle på sikt leda till lägre driftskostnader. Man skulle undvika förslag med endast begränsad verksamhet på en ort. Ur regionalpolitisk aspekt skulle berörda lokala arbetsmarknadsregioners sårbarhet beaktas. Särskild hänsyn skulle tas till försvarsmaktsberoendet, dvs. antalet sysselsatta i Försvarsmakten i förhållande till totala antalet sysselsatta.
Det nu föreliggande förslaget till grundorganisation har rönt mycket kritik från olika håll.
Det av arbetsgruppen framtagna förslaget förutsätter investeringar på 905 miljoner kronor. Investeringar på grund av redan fattade beslut, bl.a. beroende på de nya helikoptrarna, uppgår till 980 miljoner. Inkluderas investeringar av dem som redan beslutats och som kostar över 5 miljoner ger detta totalt ett investeringsbehov av 2,4 miljarder kronor. Det man sparar i hyreskostnader är enligt förslaget 394 miljoner.
Vad man sedan främst kan anmärka påär att det inte, i de redovisningar som föreligger, finns ekonomiska analyser som visar de olika förslagens förhållande till varandra. Man kan inte utifrån detta material t.ex. jämföra två mekaniserade förband med varandra.
De olika övnings- och skjutfältsförutsättningarna är också mycket schematiskt redovisade då vissa uppgifter om fältens miljötillstånd inte stämmer.
Där arbetsgruppen föreslagit bevarande av förband har man inte påtalat att det saknas miljötillstånd eller att dessa är överklagade samtidigt som andra skjut- och övningsfält inte tas med trots att de både är miljöklara och fullgoda. Det finns även förslag som innebär solitärer, men också att enheter på orter som har mycket stort försvarsmaktsberoende läggs ner.
Då det utifrån materialet är omöjligt att jämföra ekonomin för olika förslag, med undantag för besparingar vad gäller lokalkostnaden i de fall där man föreslagit nedläggning, är varje förändring av förslaget mycket svårt.
Vid nedläggning av statlig verksamhet, i detta fall försvarsmaktens, har staten ett ansvar för att skapa nya arbetsplatser som kan kompensera neddragningen. På vissa orter finns det andra verksamheter att bygga vidare på men på andra orter är möjligheterna begränsade.
De förslag som specifikt föreslås i propositionen för de olika orterna innebär till största delen verksamheter som tar lång tid att etablera. Vissa kräver också nya investeringar, som t.ex kriminalvårdsanläggningar.
De av regeringen föreslagna åtgärderna är mycket schematiska och det kommer att ta tid att få fram dessa arbetstillfällen och därmed riskeras ett glapp mellan nedläggning och genomförda alternativ.
Regeringen bör därför skyndsamt arbeta fram förslag som är genomförbara och realistiska på kort sikt. I detta arbete bör Vänsterpartiet inkluderas då det gäller verksamheter som innefattar områden där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet samverkar.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet anser att riksdagen skall besluta om försvarets nya grundorganisation. Vi yrkar således avslag på propositionens beslutspunkt 9. Om vi vinner majoritet för denna uppfattning skall riksdagen fatta beslut om grundorganisationen. Det beslutsunderlag som då finns är det som redovisas i proposition 2004/05:5.
Vänsterpartiet menar dock att propositionens redovisning inte till alla delar uppfyller de krav man bör ställa på ett underlag för riksdagsbeslut ang. försvarets nya grundorganisation. Vänsterpartiet förutsätter att försvarsutskottet vid sin beredning av proposition och motioner med anledning av denna, begär kompletterande material från regeringen angående bakgrund, kostnadsberäkning och konsekvenser osv. av förslaget till ny grundorganisation.
Om det ej går att inhämta kompletterande redovisningar som är tillfyllest som beslutsunderlag, anser Vänsterpartiet att frågan om grundorganisation bör återremitteras till regeringen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Trots den framförda kritiken och bristerna i underlaget vad gäller förslaget till ny grundorganisation som gör att Vänsterpartiet yrkat på att regeringen skall återkomma med ett mer fullödigt underlag, vill Vänsterpartiet i vartfall se två förslag till ändringar, som gäller Arvidsjaur och helikopterverksamhet för räddningstjänst.
Arvidsjaur är den ort som är ojämförbart mest försvarsmaktsberoende. Ca 8,3 % av de sysselsatta är anställda inom Försvarsmakten. K 4 i Arvidsjaur har enligt gruppen tillgång till mycket goda övnings- och skjutfält i anslutning till regementsområdet. Men K 4 är en begränsad verksamhet på en ort. Man behöver jägarutbildning i norr så därför föreslås denna verksamhet flyttas till Boden och inordnas inom I 19. Vad som inte tas upp i arbetsgruppens förslag, som nu är regeringens, är just det extremt stora försvarsmaktsberoendet som finns i Arvidsjaur.
Vid en flyttning till Boden kan man inte dagpendla från Arvidsjaur, utan veckopendling eller flytt är alternativet. Arbetsgruppen har i sitt material inte räknat med dessa kostnader. Anläggningen i Arvidsjaur har inte heller en alternativ användning så den hyresbesparing, omfattande 22 miljoner, som redovisas innebär att Fortifikationsverket får bära kostnaden. I Boden förutsätts behov av investeringar på 50 miljoner. Orsaken till dessa investeringar enligt arbetsgruppens förslag är inte redovisat och det går inte att utläsa vilken investering som flyttningen av K 4 till Boden åsamkar.
Propositionen föreslår att Arvidsjaur istället för den militära verksamheten får en kriminalvårdsanläggning. Detta tar tid att färdigställa samt förutsätter en infrastruktur med närhet till polis, psykiatri och andra resurser som inte självklart finns på orten i den utsträckning som man kan komma att behöva. Av dessa och ovan redovisade skäl föreslås att Norrlands dragonregemente K 4 i Arvidsjaur behålls.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen beslutar att fastställa ny grundorganisation för försvaret med bibehållen verksamhet vid Norrlands dragonregemente K 4 i Arvidsjaur.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Försvarsmakten har tio stycken Helikopter 10, den s.k. Superpuman. Deras uppgift inom försvaret är att upprätthålla flygräddningstjänst för det militära flyget. Men de har också kapacitet och kompetens som krävs till gagn för det civila samhället i form av avancerade räddningsresurser.
Försvarsmakten har ingått avtal med Sjöfartsverket och upprätthåller nu dygnet runt beredskap för sjöräddning på tre platser; Berga, Ronneby, och Säve/Göteborg. Dessutom har Sjöfartsverket kontrakterat Norrlandsflyg för sjöräddning på Gotland och i Sundsvall. Detta har pågått under lång tid och varierat beroende av hur Försvarsmakten bedömt att detta kan samordnas med det militära behovet.
Helikopterverksamheten skall enligt regeringens förslag koncentreras. På grund av byte till de nya helikoptrarna (HKP) minskar antalet HKP från ca 100 stycken till ett 50-tal på sikt.
Försvarsmaktens sjöoperativa verksamhet koncentreras till Ronneby och den markoperativa till Malmen. Resten av Försvarsmaktens resurser vad gäller HKP kommer att placeras på flottiljer för flygräddning. Detta betyder att HKP-bataljonen på Säve och Berga försvinner enligt regeringens förslag. Förändringar föreslås också vad gäller Boden, då HKP-verksamhet flyttas till Luleå.
Det militära regelverket kräver flygräddning under övningstid och Sjöfartsverkets avtal kräver att det skall finnas tillgång till HKP i räddningsberedskap.
För att komma ur denna situation och för att HKP-flottiljerna skall kunna koncentrera sig på den militära uppgiften bör räddningstjänsten skiljas från den militära verksamheten. Behovet av HKP för räddningstjänst är stort. Det har de senaste femton årens olyckshändelser visat.
Därför föreslår vi en organisation som tillfredsställer båda dessa behov.
Med hjälp av de tio Superpumor som idag finns kan man få en rikstäckande räddningstjänst med hög kvalitet dygnet runt. Superpumorna med sin personal föreslås lyftas ut ur Försvarsmaktens organisation och organiseras under annan huvudman. Ett alternativ är ett statligt ägt flygbolag med räddningstjänst som huvuduppgift. Avnämare för detta bolag kan bli Försvarsmakten för militär flygräddning, Sjöfartsverket för sjöräddning, Luftfartsverket för civil flygräddning samt kommuner och landsting för deras behov av sjuktransporter, hjälp vid skogsbränder osv.
I dag bekostar de olika samhällsintressenterna denna verksamhet genom avtalet med Försvarsmakten eller via privata flygbolag. Finansieringen i föreliggande förslag måste ocksååligga dessa avnämare för de tjänster som de ställer krav på att få utförda. Skillnaden är att man kan renodla räddningstjänstverksamheten på ett bättre sätt. De tio Superpumorna kan placeras så de täcker Sveriges intresseområde vad gäller flygburen räddningstjänst. Genom detta förslag kan Försvarsmakten renodla sitt militära behov med de två helikoptertyper som skall ingå i HKP-verksamheten framgent. Det civila samhället får en räddningstjänst med helikopterresurser vars behov är väl dokumenterat.
Med stöd av ovan föreslås att regeringen tillsätter en utredning som får till uppdrag att presentera en organisation där intressenterna ovan tar ett gemensamt ansvar för den framtida räddningstjänsten med helikopterresurser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Regeringen bör pröva om de tio stycken Superpumorna som idag finns på Säve, Berga, Östersund och Boden/Luleå kan behållas på nuvarande platser i avvaktan på utredning.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Det är den framtida föreslagna civila organisationen av räddningstjänst som har att besluta om var dessa resurser slutgiltigt placeras för att ge optimalt stöd för räddningstjänstsuppgiften över landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 11 oktober 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |