Motion till riksdagen
2004/05:Fö28
av Ulf Holm m.fl. (mp)

med anledning av prop. 2004/05:5 Vårt framtida försvar


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en vidgad hotbild.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om säkerhetspolitiska utgångspunkter.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige inte bör delta med militära förband till EU:s snabbinsatsstyrkor.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om solidaritetsklausulen i EU-konstitutionen.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inte skall delta i krishantering eller annan militär verksamhet utan ett entydigt mandat från FN:s säkerhetsråd.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt deltagande i internationella militära operationer alltid måste föregås av ett beslut i Sveriges riksdag.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inte, ensamt eller genom medlemskapet i EU, skall närma sig Nato.

Inledning

Det svenska militära försvaret är i mångt och mycket en kvarleva från kalla krigets dagar. Det militära invasionshotet från en annan stat är sedan lång tid tillbaka avskrivet. Vi ser därför med glädje att försvaret nu bättre anpassas till de nya hot som finns. Hit hör bland annat terrorism, miljöhot, narkotika- och drogrelaterad brottslighet, ekonomisk brottslighet, dataintrång och sabotage. Miljöpartiet de gröna har under lång tid arbetat för en sådan vidgad hotbild och kan mot bakgrund av regeringens proposition Vårt framtida försvar konstatera att den synen vunnit bredare gehör. Mer kan givetvis göras, t.ex. för en inriktning på en civil fredskår och för att bekämpa globala miljöhot och fattigdom.

Dagens försvar är mot bakgrund av den nya hotbilden överdimensionerat, och det är nu glädjande att en nedrustning kan inledas. Svenskt försvar får aldrig göras till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

I några delar av försvarspropositionen anser vi dock att regeringen gör en annan bedömning än den vi önskar, till exempel vad avser svensk medverkan till en militarisering av EU och de otydliga skrivningarna om FN-mandat. Vi utvecklar vår syn på EU:s militarisering mer i vår motion 2004/05:U319 EU:s militarisering.

En vidgad hotbild

De stora hoten mot framtida fred och stabilitet är i grunden konflikter som bottnar i fattigdom, underutveckling och kamp om ekologiskt utrymme. Dessa kan inte lösas med militära medel utan måste bekämpas med helt andra metoder som rättvis handel, utvecklingsbistånd, stärkande av kvinnans ställning i samhället, konfliktförebyggande arbete och strävan mot att tillförsäkra alla länder ett rättvist miljöutrymme. En säker värld kan bara byggas på detta sätt.

Den gröna synen är att fred inte bara är målet utan också måste vara medlet för att nå målet. Det huvudsakliga arbetet för en fredligare och säkrare värld görs därför genom fattigdomsbekämpning, demokratisering, stärkande av mänskliga rättigheter och globalt samarbete. Så som världen ser ut idag behövs det dock fortfarande att militära medel ibland sätts in för att lösa konflikter. I dessa sammanhang bör Sverige spela en större roll än idag vad gäller att ställa upp för Förenta nationerna såsom ensam innehavare av det globala våldsmonopolet. Sveriges militära insatser internationellt bör i varje läge syfta till att skapa fred och göras med ett tydligt och klart mandat från FN:s säkerhetsråd.

Säkerhetspolitiska utgångspunkter

I avsnitt 5 Säkerhetspolitiska utgångspunkter, som ligger som grund för regeringens förslag om mål för politikområdet Totalförsvar avsnitt 6.1, uttrycker regeringen att en militarisering av EU pågår, något som det tidigare talats tyst om i Sverige. Det är förvisso bra att regeringen äntligen erkänner att man klart och tydligt vill att Sverige ska bidra till EU:s militarisering, men vi anser inte att detta ligger i linje med den säkerhets­politiska doktrin som Sveriges riksdag antagit, och som anger att Sverige ska vara militärt alliansfritt.

I avsnitt 5.2 Grundelement för svensk säkerhetspolitik skriver regeringen att "Sverige är militärt alliansfritt och ingår inte avtal om bindande försvarsgarantier. Det finns ingen motsättning mellan den militära alliansfriheten och den starka solidariteten mellan EU-länderna. Det är svårt att föreställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land." Jo, det är just en motsättning som finns i att vara alliansfri och ställa upp på EU:s solidaritetsklausul som innebär en försvarsgaranti.

Regeringen skriver också att "stärkt EU-förmåga är också stärkt svensk förmåga. EU-länderna strävar efter att fördjupa samarbetet inom säkerhets- och försvars­politiken." Detta kan inte tolkas annat än att regeringen stöder och t.o.m. ytterligare vill påskynda processen om ett gemensamt EU-försvar genom EU:s säkerhets- och försvarspolitik.

Detta är i stark kontrast till de utfästelser som gjorts tidigare och innebär en total omsvängning av synen på svensk neutralitetspolitik. Riksdagsbeslutet om EU-medlemskap angav "bibehållen neutralitetspolitik" som vilkor. Någon begäran om undantag från Maastrichtfördragets säkerhetspolitiska förpliktelser gjordes dock inte inför inträdet i EU 1995. Motiveringen för detta var att EU inte planerade något militärt samarbete överhuvudtaget. Idag kan vi konstatera att detta antingen var en lögn eller så var svenska regeringsförhandlare helt förda bakom ljuset om vad EU höll på att utvecklas till.

Det är genom EU:s egna, så kallade krishanteringsförmåga som EU:s militarisering tar stormsteg framåt. När väl EU har egna styrkor, en solidaritetsklausul fastslagen i en författning, nya sätt för länderna att snabbt fatta beslut om deltagande i en militär operation och gemensamma gränskontroller, vapenbyrå och utrikespolitik går det inte längre att hävda annat än att EU är en militär allians. Till detta kommer statsminister Göran Perssons utspel den 22 september i FN där han vill att EU ska ha egen plats i FN:s säkerhetsråd (TT den 22/9-04) för att föra alla EU-länders talan i FN, vilket innebär ännu ett spik i kistan för att Sverige ska kunna tala med egen röst i utrikesfrågor. Med andra ord, ett svenskt deltagande till EU:s "krishantering" är ett steg bort från den svenska alliansfriheten.

Krishanteringsinsatser och snabbinsatsstyrka

Regeringen skriver på sidan 27 att det ligger i Sveriges "intresse att öka EU:s kapacitet för krishantering. Fokus bör nu vara att Sverige substantiellt bidrar till EU:s förmåga att ställa snabbinsatsstyrkor till förfogande vid krishanteringsinsatser."

Detta utvecklas vidare under avsnitt 7, sidan 41, där man anger som mål för Försvarsmaktens arbete att "ett svenskt bidrag till en snabbinsatsstyrka inom EU skall utvecklas". I enlighet med detta anser regeringen att "Sverige skall bidra med styrkor till en snabbinsatsstyrka tillsammans med Finland".

Det svenska bidraget till militariseringen av EU går onekligen snabbt. Det bör understrykas att bara ett fåtal av EU:s medlemsländer deltar med egna snabbinsats­styrkor och att alliansfria länder väljer att bejaka denna utveckling för EU är graverande. Det kan tyckas harmlöst att bygga upp en snabbinsatsstyrka men faktum är att det är just så som EU vill att EU ska militariseras - med flera olika snabbinsatsstyrkor, så kallade battle groups, mellan olika EU-länder. EU planerar mellan sju och nio sådana battle groups inom EU-sfären med ca 1500 man vardera. Via dessa olika insatsstyrkor ska EU kunna skaffa sig militära muskler och kunna agera världen runt precis som det anstår en union med superstatsambitioner.

Insatsstyrkorna ska enligt propositionen bland annat ägna sig åt "fredsfram­tvingande insatser", vilket är ungefär så det lät när USA invanderade Irak. Till detta ska Sverige alltså ställa upp med den modernaste militärteknologin landet kan uppbringa, till lands, sjöss och i landet. Men inte ens detta är nog. Enligt propositionen ska de kunna hantera de mest komplicerade situationerna och uppgifterna. Däremot, heter det, "krävs endast begränsade åtgärder inom det civila försvaret". EU-parlamentets enhälliga beslut från 1999 om att EU skulle inrätta en civil fredskår nämns inte med ett ord.

Solidaritetsklausul

Regeringen anför att "i EU finns en tydlig solidaritet mellan medlemsländerna. För Sverige är det viktigt att det nya EU-fördraget framhäver denna solidaritet" och man fortsätter med att denna solidaritetsklausul "speglar denna solidaritet som finns i den politiska allians som unionen utgör". Det är uppenbart att regeringen inte noterar att denna solidaritetsklausul utgör en viktig byggsten i byggandet av en militär allians i EU. Det är alltså inte bara en politisk allians utan i högsta grad en militär, vilket man dock också skriver själv då det anges att Sverige ska kunna bistå med "militära resurser" om såär nödvändigt för att uppfylla solidaritetsklausulen.

Solidaritetsklausulen ingår i förslaget på EU-konstitution som ännu inte är behandlad av Sveriges riksdag och än mindre ratificerad av EU:s 25 medlemsstater. Den kan tidigast börja gälla i slutet av 2006. Trots detta väljer regeringen att framhäva denna militära allians som det är frågan om. Från Miljöpartiets sida anser vi att solidaritets­klausulen är oförenlig med svensk alliansfrihet och därför inte ska accepteras. Miljöpartiets syn på EU:s framtida konstitution är tydligare uttryckt, dels i årets motion om EU:s militarisering, dels i förra riksdagsårets sammanhållna motion om EU-konstitutionen.

Nato

Det är naivt att tro att ett militariserat EU kommer att vara en röst och aktör för fred och förståelse över världen. Detta understryks inte minst av att flera av EU:s medlemsländer idag är inblandade i ett blodigt krig och ockupation av Irak. Flera EU-länder är dessutom medlemmar i Nato, och för dessa är det viktigt att EU:s militarisering sker i nära samarbete med Nato och kopplas till Nato. Av naturliga skäl har detta varit något Sverige tidigare inte kunnat acceptera.

I försvarspropositionen finns dock skrivningar som pekar åt en svensk omvändning. I avsnitt 8.4 skrivs till exempel:

Sverige fäster särskild vikt vid att relationen mellan EU och Nato, med bibehållande av båda organisationernas integritet, fortsätter att fördjupas. Det är viktigt att detta fortsatta deltagandet i övningar och i aktiviteter även bidrar till att stärka krishanteringsförmågan inom EU, inom såväl det militära som det civila området. Samverkansövningar EU-Nato med civila moment bör kunna utvecklas, bl.a. därför att det i en framtid inte kan uteslutas att organisationerna kan komma att samverka i en reell si­tua­tion även inom det civila området. En närmare samverkan mellan EU och Nato kan också bidra till en utvecklad krishanteringsförmåga och att onödig duplicering undviks.

Mot bakgrund av denna oroande skrivning är det påkallat att riksdagen tillkännager att man inte önskar att Sverige, ensamt eller genom vårt medlemskap i EU, närmar sig Nato. Detta innebär naturligtvis också att svenskt territorium inte ska kunna lånas ut till Natoövningar.

FN-mandat

En ledstjärna för oss gröna har varit att bejaka FN som den organisation som ensam ska inneha det globala våldsmonopolet. När EU nämns som en möjlig motvikt till USA på den internationella arenan, är vårt svar att man inte kan vara en motvikt genom att kopiera strukturer och att den enda trovärdiga motvikten mot olika världspoliser därmed måste vara FN. För oss är det därför särskilt viktigt att det finns ett FN-mandat för internationella militära insatser.

Vid EU-toppmötet i Köln, juli 1999, togs dock ett avgörande beslut i EU, och därmed för Sverige, för att inte längre kräva FN-mandat. Istället blev det formuleringen "enligt FN-stadgans principer" som gällde. Svenska regeringen påstod att Kölnbeslutet inte hade någon inverkan på svensk alliansfrihet och skulle tolkas som "på FN-mandat". En tolkning som svenska regeringen stod ganska ensam om jämfört med de andra EU-länderna. Till exempel rapporterades att brittiska diplomater (TT den 4 juni 1999) angav att London nu "anser det möjligt för EU att agera om en fredsbevarande eller fredsskapande insats blockeras i FN:s säkerhetsråd". Den svenska regeringens Röda Kors-variant av Kölnbeslutes innebörd har alltså föga stöd i EU-kretsen.

Vidare sägs inte heller något om FN-mandat från Helsingforstoppmötet i december 1999. Där talas det istället om att EU skall kunna "självständigt besluta om och sätta igång EU-ledda militära operationer som reaktion på internationella kriser".

I propositionen är också FN-kopplingen urvattnad. Genomgående talas om att en insatsstyrka ska användas inom FN "och andra organisationer", och skrivningen om FN:s roll är ytterst diffus såsom att organisationen ska ha en fortsatt "central roll".

Riksdagsmandat

En annan viktig princip vid svenskt deltagande i internationella insatser är att sådana måste ha ett brett stöd i det svenska samhället. Därför är det särskilt viktigt att poängtera att varje sådan insats måste bygga på ett beslut i Sveriges folkvalda riksdag. Regeringens skrivning, i avsnitt 7.2.5, om att förändra beslutsprocessen för sådant deltagande är därför oroande. I propositionen står att

Regeringen vill i detta sammanhang särskilt lyfta fram behovet av en analys av den nationella besluts­processen. Snabbinsatskonceptet innebär att styrkan med sina första delar skall kunna påbörja insatsen senast 10 dagar efter att EU beslutar om att påbörja en insats. Det ställer stora krav på vår nationella planerings- och beslutsprocess.

Riksdagen bör redan nu tydliggöra att man inte är intresserad av att förändra principen att svenskt deltagande i internationella militära operationer måste bygga på ett riksdagsbeslut. En översyn av den nationella beslutsprocessen ter sig därför tämligen onödig.

Stockholm den 11 oktober 2004

Ulf Holm (mp)

Gustav Fridolin (mp)

Lotta Hedström (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Åsa Domeij (mp)

Mona Jönsson (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Jan Lindholm (mp)

Leif Björnlod (mp)