Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige och Sida åtminstone inte minskar utan snarare ökar sitt stöd till humanitär ammunitions- och minröjning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverket inom ramen för sitt anslag inte minskar utan snarare ökar sin beredskap för ammunitions- och minröjningsinsatser samt att omfattningen av verkets insatser utökas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverkets minröjningsberedskap i större utsträckning finansieras inom Räddningsverkets anslag för området Försvarspolitik och inte som i dagsläget inom området Skydd mot olyckor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Försvarsmaktens satsning på minröjningsverksamhet, via Swedec, bör förstärkas eller åtminstone bör ligga kvar på nuvarande nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att FOI, med stöd av beställningar från relevanta myndigheter, bör få ekonomiska möjligheter att åtminstone driva vidare sin minröjningsforskning på nuvarande nivå samt att denna forskning inriktas på projekt som i närtid får praktisk erfarenhet i fält.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den interdepartementala arbetsgruppen för minröjning snarast bör utarbeta åtgärdsprogram för att upprätthålla och vidareutveckla den svenska kapaciteten att genomföra internationella minröjningsinsatser.
1 Yrkande 1 hänvisat till UU.
Redan 1994 föreslog Sverige, som första land, att det skulle införas ett internationellt förbud mot personminor. En omfattande kampanj från ICBL (International Campaign to Ban Landmines) ledde till att ett sådant avtal kunde undertecknas i december 1997.
Den internationella kampanjens senaste årsbok, Landmine Monitor 2003, rapporterar om påtagliga resultat. Hela 147 stater, vilket motsvarar tre fjärdedelar av alla världens stater, har nu skrivit under eller anslutit sig till avtalet. Och detta har i sin tur fått konkreta följder:
Minst 36 stater har upphört att producera personminor.
Mer än 50 miljoner personminor har förstörts.
Handeln med personminor har upphört nästan helt.
Antalet offer för minor har minskat från ca 26 000 om året till mellan 15 000 och 20 000.
Minröjningsaktiviteterna har ökat.
Men under senare år har media och politiker bytt fokus och personminorna står inte längre lika högt upp på dagordningen. Problemen kvarstår dock, och de beskrivs av Landmine Monitor 2003:
82 stater i världen är mer eller mindre drabbade av minor och/eller oexploderad ammunition.
I minst 65 stater skedde det olyckor under år 2001 eller i början av 2002. Flest olyckor skedde i Ryssland (Tjetjenien), Afghanistan, Kambodja, Colombia, Indien, Irak, Angola, Chad, Nepal, Vietnam, Sri Lanka, Burundi, Burma och Pakistan.
I minst 17 väpnade konflikter lades det ut nya minor av regeringsstyrkor eller gerillaorganisationer.
Kampanjen har misslyckats med att förmå ett antal betydelsefulla stater att ansluta sig till Ottawa-avtalet, däribland USA, Finland (som är det enda EU-land som inte skrivit under avtalet), Israel, Indien, Pakistan, Kina och Ryssland.
Under 2001 minskade världens samlade ekonomiska stöd till minröjning, men under år 2002 ökade anslagen med 30 procent. Landmine Monitor 2003 noterar dock att stödet till minröjning minskade från fyra av de största bidragsgivarna, däribland Sverige (en minskning med 2,6 miljoner dollar).
Enligt Landmine Monitor behövs det en ökning av det ekonomiska stödet. Stödet behövs både för själva arbetet med att röja minor och för att utveckla nya system för att finna minfälten och röja minorna. Sverige har goda förutsättningar beträffande båda dessa områden. Nu krävs det att många olika parter agerar tillsammans mot personminorna. (För enkelhetens skull talas i denna motion som regel om minröjning också när det omfattar röjning av oexploderad ammunition.)
I maj 2002 presenterades "regeringens samlade syn på minhantering". Det är mycket värdefullt att Sverige nu har fått ett policydokument som anger inriktning för minröjningsverksamheten samt hur samverkan mellan olika aktörer kan förbättras.
Sidas stöd till humanitär minhantering var sammantaget under 1990-talet 502 miljoner kronor, vilket gjorde Sverige till den då tredje största givaren i världen. Humanitär minhantering omfattar, utöver minröjning, kartläggning och utmärkning, även åtgärder för att befrämja truppminförbudet, förstöring av existerande minlager, stöd till minoffer och minriskutbildning.
Sidas utbetalningar till stöd för humanitär minröjning minskade betydligt under 2002 till 64,8 miljoner kronor. Det kan jämföras med nivåerna under föregående år - 95,6 miljoner kronor (1998), 75,3 miljoner kronor (1999), 107,9 miljoner (2000) och 95,9 miljoner kronor (2001).
Räddningsverkets kommande insatser för att leda och kvalitetssäkra minröjningsinsatser på fältet kommer att kräva utökade resurser, delvis finansierade av Sida. Dessa insatser kommer att planeras och genomföras i tätt samarbete med Sida, vilket borgar för väl använda biståndspengar. Den tidigare biståndsministern Maj-Inger Klingvall påpekade hösten 2001 i ett svar på skriftlig fråga i riksdagen att "det svenska stödet har fluktuerat under åren och någon minskning planeras inte". Men under 2002 skedde det alltså en kraftig sänkning, som också uppmärksammades i Landmine Monitor. Sida bör åtminstone återställa och helst utöka sin tidigare nivå för stöd till minröjningsaktiviteter.
Statens räddningsverk har en egen minpolicy som beskriver verkets minröjningsarbete. I denna framgår att Räddningsverket har identifierat var det finns kompetensbrist samt vilka behov och trender som dominerar inom humanitär minröjning. Räddningsverket har identifierat följande trender:
Fortsatt stöd för FN:s nationella Mine Action Centres. Ökad integration mellan minröjning och övriga biståndsinsatser.
Ökat fokus på röjning av oexploderad ammunition.
Lokalt nationellt ansvar för röjningsinsatserna.
Ökat behov av snabba insatser (FN:s Rapid Respons Plan för mihantering)
Ökad användning av minhundar.
Fokus på hur man ökar hundarnas tillförlitlighet.
Ökat behov av och intresse för explosivämnesdetektorer för s.k. area reduction (ytreducering).
Ökad maskinell minröjning.
Räddningsverkets inriktning som minröjningsoperatör, utgår från dessa trender och behov inom den internationella humanitära minröjningsverksamheten. Räddningsverket beslöt redan 1998 att stödja viss forskning samt att bygga upp kompetens och egna resurser kring minröjningsverksamhet. Räddningsverket har stött eller stödjer minröjningssamordning i Kosovo, Libanon, på Västbanken, Eritrea, Kongo, Sudan, Chad och Irak.
Räddningsverkets stöd till minröjningsarbete har rönt stor uppskattning. Det har skapat en internationell efterfrågan på nya och ökade insatser från Räddningsverkets sida. Ett problem för Räddningsverket fortsätter att vara rekrytering av svensk personal med erforderlig internationell erfarenhet från humanitär minhantering.
Det är viktigt att humanitära minröjningsinsatser inte utgörs av isolerade insatser, utan integreras i en genomtänkt biståndspolitik där lokalbefolkningen bör ansvara för genomförandet medan Räddningsverket bidrar med planering, ledning, utbildning och kvalitetssäkring. Samtidigt finns det situationer då FN i akuta krissituationer efterfrågar svensk personal som kan genomföra snabba röjningsinsatser (Rapid Respons Plan). Detta för att möjliggöra andra humanitära insatser.
Regeringen har slagit fast att Räddningsverket ska vara Sveriges operativa aktör avseende humanitär minröjning. Det är mycket positivt att Sverige, via Räddningsverket, äntligen får en operatör som kan bidra till FN:s minröjningssamordning och dessutom leda minröjningsinsatser i drabbade stater. Det är dock oroväckande att Räddningsverkets budget för minröjningsberedskap har reducerats. Det är enligt min mening av stor vikt att verkets resurser inom minröjningsområdet inte skärs ned. Tvärtom kräver inriktningen som Sveriges operatör inom humanitär minröjning en förbättrad beredskap på detta område.
Det skulle också underlätta väsentligt om verkets beredskap för minröjning i ökad utsträckning inte belastar anslaget "Skydd mot olyckor" utan anslaget "Försvarspolitik". Argumentet för en sådan förändring är att både minröjningsutbildning, erfarenhetsåterföring från de internationella insatserna samt medel för tillämpad forskning och teknikutveckling utgör grunden för en hög nationell svensk kompetens inom området.
En sådan förändring får ett indirekt stöd i "regeringens samlade syn på minhantering". Regeringen skriver: "Den svenska ammunitions- och minröjningsverksamheten som utförs av Försvarsmakten och Räddningsverket skall utgå från det behov av kompetens, kunskap och materiel som finns inom totalförsvaret." Därför bör det, enligt min mening, vara möjligt att förbättra Räddningsverkets möjlighet att finansiera sin beredskap för minröjning genom en ökad tilldelning under anslaget "Försvarspolitik".
Försvarsmakten och regeringen anser att Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrats avsevärt, varför det pågår en omprioritering till fördel för svenskt deltagande i freds- bevarande internationella insatser. Och inom ramen för denna verksamhet har minröjning hög prioritet.
Sedan den 1 juli 2000 är Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum (SWEDEC) i Eksjö, ett renodlat ammunitions- och minröjningscenter. Dessförinnan omfattades också ingenjörtruppernas utbildnings- och utvecklingsenheter.
Det är, enligt min mening, av stor vikt att Försvarsmakten fortsätter sin satsning på SWEDEC under de kommande åren. Samtidigt är det av avgörande betydelse att en större del av SWEDEC:s arbete fokuseras på humanitär minröjning, så att Räddningsverket och andra aktörer inom den humanitära minröjningen kan stödjas. Det är dessutom av stor vikt att Försvarsmakten och Räddningsverket samutnyttjar minröjningsmateriel.
Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bedriver en viktig forskning inom minröjningsområdet. Anslaget till denna forskning har dock minskat kraftigt, från 26 miljoner kronor 1999 till 14,6 miljoner kronor under 2002.
FOI:s forskning inriktas bland annat mot kemisk detektion av explosivämnen som läcker ut från nedgrävda objekt. Denna forskning underlättar för kemiska sensorer, minhundar och biosensorer för mindetektion. Forskning avseende bakteriella biosensorer för detektion av mineringar bedrivs tillsammans med Stockholms universitet. Studier bedrivs för att med olika teknologier neutralisera minor med exempelvis High Power Microwaves (HPM) och laser.
FOI:s forskning inriktas också på olika metoder att upptäcka minfält och att lokalisera och detektera enskilda minor. För minfältsspaning utnyttjas olika sensorer inom det optiska området från synligt ljus till långvågig IR (värmestrålning). Vidare forskar FOI inom markpenetrerande radar (GPR) för att få fram ett personburet system för detektion av minor.
FOI:s minröjningsforskning befinner sig dock i ett allvarligt ekonomiskt läge. Eftersom FOI är en avgiftsfinansierad myndighet kan detta problem lösas genom att Försvarsmakten och Räddningsverket använder mer av sina anslagsmedel för sin forskning och teknikutveckling så att det kan läggas minröjningsrelaterade uppdrag till FOI och andra forskningsorganisationer. Det är, enligt min mening, av stor vikt att FOI får ekonomiska möjligheter att åtminstone driva minröjningsforskning på hittillsvarande nivå. Det är också viktigt att FOI prioriterar den forskning och utveckling som har bäst förutsättningar att i närtid få praktisk användning i minröjningsarbetet.
Stora landområden i mindrabbade länder kan inte användas eftersom de misstänks vara minerade. Men mellan 90 och 95 procent av alla misstänkta minområden är i själva verket helt fria från minor.
Därför får minhundar en allt större betydelse för minröjningsarbetet. Och därför är det också viktigt att få fram teknik för att lokalisera var det finns respektive inte finns minor.
Den mest lovande metoden för att avgöra om det finns minor i ett visst område, är att identifiera eventuella molekyler från minornas sprängämnen, främst trotyl, i luften. I dagsläget används uteslutande minhundar för detta ändamål. Hundarna har visat sig vara en mycket värdefull resurs och det är angeläget med fortsatt metodutveckling inom hundområdet.
Det internationella behovet av minhundar ökar kraftigt. FN:s minröjningsorgan UNMAS har uppmärksammat att det råder en akut brist på minhundar, medan efterfrågan hela tiden ökar.
Det är, enligt min mening, viktigt att det i Sverige föds upp och tränas minhundar för humanitär minröjning. Samtidigt är det viktigt att det kommer fram ny teknik, explosivämnesdetektorer som exempelvis biosensorsystemet ("konstgjorda hundnosen"), andra detektorer som gaskromatografer och bärbar markradar. Minröjningsmaskiner har fått allt större betydelse vid röjning av kända minfält. Maskinerna kan kraftigt minska kostnaderna per röjd kvadratmeter. Samtidigt har det funnits ett stort intresse från företag att bidra till minröjningsarbetet genom att utveckla nya maskiner.
Det finns ett stort antal myndigheter och organisationer i Sverige som direkt eller indirekt deltar i arbete med minröjning. Men det finns ingen central samordningsfunktion.
Därför är det mycket positivt att regeringen inrättat en interdepartemental arbetsgrupp i Regeringskansliet, samt har aviserat att man avser att årligen överlämna en skrivelse till riksdagen om Sveriges engagemang för minröjning.
Den nämnda arbetsgruppen bör snarast utarbeta åtgärdsprogram för att upprätthålla och vidareutveckla den svenska kapaciteten och stödet inom minröjningsområdet. Det gäller bland annat finansieringen av Räddningsverkets minröjningsberedskap, FOI:s hotade forskning och den svenska produktionen av minhundar. Gruppen bör målmedvetet försöka utöka Sveriges deltagande i humanitära minröjningsinsatser i drabbade stater.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Lars Ångström (mp) |