Riksdagen avslår regeringens proposition 2004/05:5 Vårt gemensamma försvar och begär att regeringen återkommer med ett nytt förslag till försvarsbeslut som överensstämmer med den ekonomiska ram som redovisas i motionen.
Riksdagen, för det fall yrkande 1 inte bifalls, avslår regeringens förslag att beslut om Försvarsmaktens grundorganisation inte skall fattas av riksdagen.
Riksdagen, för det fall yrkande 2 tillstyrks, begär att regeringen lämnar förslag till Försvarsmaktens grundorganisation inom den ekonomiska ram som redovisas i motionen som riksdagen skall besluta om.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad förmåga till internationella insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillräcklig utbildningskapacitet och utbildningsplattformar för att tillgodose personalbehovet vid de internationella missionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användningen av Försvarsmakten i fred.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Försvarsmaktens personalförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riksdagens inflytande över utvecklings- och anskaffningsfrågor.
Allians för Sverige har eftersträvat en bred uppgörelse med Socialdemokraterna. Det har känts både naturligt och angeläget att söka en bred samförståndslösning kring försvars- och säkerhetspolitiken mellan demokratiska och ansvarstagande parter. Trots den breda samsynen i försvarsberedningen och trots att skillnaden i ekonomisk ram för försvaret var överbryggbar så avvisade regeringen en sådan bred försvarsuppgörelse. I stället valde Socialdemokraterna att luta sig mot Vänsterpartiet. Detta är historiskt och något som aldrig tidigare har förekommit i vårt land. Socialdemokraternas försvarspolitiska samarbete med vänsterpartister och miljöpartister framstår som särskilt märkligt mot bakgrund av att det är dessa partiers förhållningssätt i just försvarspolitiska, säkerhetspolitiska och utrikespolitiska frågor som är statsministerns argument mot att släppa in dem i regeringen.
Säkerhetspolitiken har förändrats. Tidigare hot har ersatts av andra hot mot Sveriges fred och säkerhet. Bland dessa kan nämnas terrorism, regionala konflikter och spridning av massförstörelsevapen. Försvaret skall inte bara klara dagens hot, utan måste också kunna möta morgondagens osäkerhet. Därför är omställningsprocessen från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett flexibelt insatsförsvar, som kan användas såväl inom Sveriges gränser som i internationella insatser, oerhört viktig. Att snabbt och enkelt anpassa det svenska försvaret till förändrade hot och förutsättningar har visat sig vara såväl svårt som ekonomiskt kostsamt och ta längre tid än vad regeringen trott.
Det är vår gemensamma bedömning att omställningen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar på lite sikt gör det möjligt med något lägre ekonomiska anslagsnivåer än idag, även med den höjda ambition som här redovisas när det gäller försvarets internationella uppgifter.
Det är vår gemensamma bedömning att det innehåll som redovisas i proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar inte kommer att kunna genomföras med den ekonomiska ram som regeringen presenterade i budgetpropositionen. Ramen är för snäv och bäddar för nya svarta hål som gör att Sverige inte kan leva upp till de krav som fred och säkerhet i vår tid ställer.
Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till försvarsproposition, där innehållet skall motsvara en höjning av 2005 års ram med 400 miljoner, en höjning av 2006 års ram med 500 miljoner och en höjning av 2007 års ram med 1 150 miljoner.
I försvarspropositionen föreslås att beslut om Försvarsmaktens grundorganisation inte skall fattas av riksdagen. Detta bryter mot en mångårig parlamentarisk praxis. Sveriges folkvalda representanter bör få ta ställning till det svenska försvarets grundorganisation. Som grund för sina överväganden hänvisar regeringen till uttalanden i betänkande 1999/2000:FöU7. Försvarsutskottet avstyrkte i betänkandet regeringens önskemål om att få ta över beslutsbefogenheterna för vissa organisationsenheter. Innebörden av betänkandet är alltså det motsatta mot vad regeringen använder det till i försvarspropositionen.
Det historiska skälet till att riksdagen brukat fatta beslut om försvarets fredstida grundorganisation är att varje regemente tidigare utgjorde en egen myndighet. Såär inte längre fallet, utan idag utgör försvaret en enda myndighet. Trots detta är det inte lämpligt att riksdagen överlämnar till Försvarsmakten att själv besluta om sin fredstida organisation av utbildning och beredskap. Försvarsmakten är landets största statliga myndighet och en förändring av verksamheten har i många fall stor arbetsmarknadspolitisk och ekonomisk betydelse för de delar av landet som berörs. Det går i detta sammanhang inte att göra jämförelser med lokalisering av statlig verksamhet av mer begränsad omfattning. Därför bör utformningen av grundorganisationen vara ett politiskt beslut och inte ett myndighetsbeslut. Och när det är ett politiskt beslut skall det enligt vår gemensamma mening fattas av den folkvalda riksdagen och inte av regeringen.
Det är vår gemensamma uppfattning att om regeringens proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar inte avslås av riksdagen bör förslaget om att beslut om Försvarsmaktens grundorganisation inte skall fattas av riksdagen avslås.
Riksdagen bör begära att regeringen lämnar förslag om Försvarsmaktens grundorganisation som motsvaras av den inriktning och den ekonomiska ram som redovisats i motionen till riksdagen för beslut.
Det är vår gemensamma uppfattning att Sverige skall öka sitt internationella engagemang. Svenskt försvar bör på sikt klara av att samtidigt leda och delta i två långvarigt pågående insatser av bataljonsstorlek och samtidigt med mindre enheter delta på ytterligare några platser. Sverige skall därutöver aktivt delta i uppbyggandet av EU:s nya snabbinsatsstyrkor (s.k. battle groups). Inledningsvis bör Sverige organisera en battle group tillsammans med ett eller flera länder, t.ex. Finland. Målet är att Sverige på sikt skall ha kapacitet att sätta upp en egen battle group eller att delta i två olika battle groups tillsammans med andra länder. Med idag känd planering måste Sverige 2007 kunna ställa upp med ca 1100 man. Utbildningsplatserna måste motsvara den internationella förmåga Sverige ställer till förfogande.Speciellt gäller detta stridande förband. Det bör övervägas om det behövs ytterligare utbildningsplattformar. Vad som ovan anförts om internationella insatser samt utbildningskapacitet för dessa bör ges regeringen tillkänna.
Det är vår gemensamma uppfattning att Försvarsmakten skall ges befogenheter, efter begäran och under ledning av civila myndigheter, att kunna delta i bevakningen av civila skyddsobjekt för att kunna avvärja exempelvis terrorhot. En ny lagstiftning bör öppna för att försvarets resurser kan användas vid kvalificerad våldsanvändning vid svåra terroristhot. Utgångspunkten är att sådana insatser sker efter framställning från och under ledning av polismyndighet. Vad ovan anförts om användningen av Försvarsmakten i fred bör ges regeringen tillkänna.
Det är vår gemensamma uppfattning att även Sverige bör följa den modell som huvuddelen av Västeuropas länder redan infört, att yrkesofficerare kan anställas i en ny tidsbegränsad form. Samtidigt bör värnpliktiga soldater kunna kontrakteras efter grundutbildningen för att snabbt kunna vara tillgängliga vid brådskande behov av internationell insats. Uttagning till militär grundutbildning skall så långt möjligt baseras
Det är vår gemensamma uppfattning att den långsiktiga planeringen, såväl som kortsiktiga planeringsperioder, måste särskiljas från den årliga budgeten. Den långsiktiga planeringen skall syfta till att ge inriktning för personal- och materielförsörjning samt den årliga verksamhetsinriktningen. Den årliga budgeten skall utformas utgående från den verksamhet som skall genomföras under kommande år.
Det är vår gemensamma uppfattning att riksdagen skall ges ett större inflytande i principiella utvecklings- och anskaffningsfrågor som kan få en betydande påverkan på Försvarsmaktens operativa effekt och därmed för Sveriges säkerhets- eller försvarspolitik samt för våra möjligheter att medverka i fredsfrämjande insatser. Därför bör riksdagen få ta ställning till de större nya forsknings-, utvecklings- och anskaffningsprojekt som förestår under perioden för att kunna belysa deras bedömda kostnader, konsekvenser för förbandens operativa effekt samt eventuella industriella aspekter. Detta kräver en förändring av innehåll i och av anslagen till det militära försvaret.
Vad som ovan anförts om riksdagens inflytande i utvecklings- och anskaffningsfrågor bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 11 oktober 2004 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Maud Olofsson (c) |