Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att åstadkomma en samlad lagstiftning som bl.a. skall reglera ansvarsfrågan för nytillkomna vrak.
I en artikel i DN den 4 augusti i år finns nedanstående artikel av Jonas Fredén:
Minst tio övergivna båtvrak ligger och rostar vid stränder i Stockholms skärgård.
Orsaken är en lucka i lagen, men regeringen förbereder ingen lagändring.
En övergiven bil forslas snart bort och blir skrot. En övergiven förfallen båt kan däremot bli liggande i åratal vid någon skärgårdsö.
Vid Ljusterö ligger tre skrotbåtar sedan ett par år, varav en har sjunkit. I Hägernäsviken ligger ytterligare ett vrak sedan flera år.
- Det är ytterst störande, båtarna kan ju läcka olja eller rosta och släppa ifrån sig miljögifter, och det ser fult ut, säger Per-Oskar Eriksson, som bor på Ingmarsö.
Totalt ligger minst tio vrak och skräpar i skärgården, enligt sjöpolisen i Nacka.
Ägaren är oftast försvunnen.
- Han kan vara kriminell, narkoman eller utflyttad till Afrika. För honom är det ju bekvämast att bara kapa förtöjningarna, låta båten driva i land någonstans och göra sig själv osynlig, säger Bernt Callerstig vid sjöpolisen i Nacka.
Att forsla bort och skrota en gammal skräpbåt kostar cirka 300 000-400 000 kronor.
- Och ännu mer om den innehåller asbest, säger Callerstig.
En kostnad ingen vill ta, och ingen tar, om ägaren gömmer sig eller är död. Markägaren där båten strandat vill förstås inte betala för någon annans vrak.
Man kunde ju tro att staten skulle gripa in, men på grund av en lucka i lagen har varken kommunen eller länsstyrelsen ansvaret. Sjöfartsverket och sjöpolisen tvår också sina händer och tvisterna mellan de olika myndigheterna kan hålla på ett bra tag.
- Sjöpolisen i Nacka fångade upp den drivande pråmen Underås, och när juristerna så småningom pratat klart med varandra slutade notan på 300 000 för oss, säger Callerstig.
Underås låg ett tag i Stockholms hamn men fördes till slut till Estland för skrotning. En gammal pråm övergavs också i närheten av Drottningholms slott i början på 90-talet. Ett decennium och mycket korrespondens mellan länsstyrelsen och Ekerö kommun. Senare kunde Justitiekanslern bara konstatera att när ägaren är försvunnen, då har ingen ansvaret.
- Sjöfyndslagen reglerar inte situationen med fynd som saknar känd ägare. Ingen statlig eller kommunal myndighet har någon skyldighet. Ska bortforsling ske får det bli på frivillig grund, skriver JK.
Varken miljödepartementet, näringsdepartementet eller justitiedepartementet funderar på någon lagändring.
- Synd, för en ändring behövs verkligen, vi har inte alls de lagliga verktyg vi behöver, säger Kristina Eriksson på miljö- och hälsokontoret i Österåkers kommun.
Jag har under en följd av år motionerat om just detta men en riksdagsmajoritet tycks inte ta problemet på allvar. Jag gör därför ett nytt försök i år och vill med ovanstående artikel visa på att vrakproblemet behöver en lösning.
I landets skärgårdar och utmed våra kuster tillkommer varje år ett stort antal båtvrak. Det är ofta fråga om havererade och strandade fritidsbåtar och mindre fartyg. Genom att båtarna oftast saknar ekonomiskt värde lämnas de av den tidigare ägaren åt sitt öde. Båtvraken blir därför ofta en säkerhetsrisk för sjöfarten, en miljörisk - genom bränsleutsläpp och nedskräpning eller till hinder för fisket.
Frågan om vem som i dag bär ansvaret för omhändertagande av strandade vrak eller fartyg, yngre än hundra år gamla, utmed våra stränder och kuster är oerhört komplicerad och förvirrad. Erfarenheten visar att dessa svårlösta frågor antingen inte får några lösningar alls - dvs. vraket blir liggande kvar på platsen - eller att någon rådig person eller myndighet som kanske inte alls har det formella ansvaret självsvåldigt nödgas lösa frågan. Detta är otillfredsställande. Genom att ansvarsfrågan är så spridd kan undanskaffandet av vraket ta mycket lång tid, ofta med betydande risker för sjöfarten och miljön som följd. Dessutom är lagstiftningen (lagen om sjöfynd 1918:163) mycket gammal och bör ses över.
De myndigheter eller parter som idag kan vara ansvariga - helt eller delvis - kan utgöras av
Polisen (Rikspolisstyrelsen eller sjöpolisen om sådan finns)
Kustbevakningen (miljöskydd)
Tingsrätten, hovrätten (domslut - brottmål etc.)
Kronofogdemyndigheten (handräckning för flyttning)
Länsstyrelsen (inom naturskyddade områden)
Kommunens miljö- o hälsoskyddsnämnd (nedskräpning)
Sjöfartsverket (farledsansvar, säkerhet)
Markägare/markförvaltare (t ex naturvårdsstiftelser, kommuner, företag, privatpersoner)
Det finns några färska exempel från Stockholms län. Dessa fall har den gemensamma nämnaren att det hamnat nytillkomna vrak på stränderna, men att samtliga fall nödgats lösas genom olika myndigheters/parters försorg:
En mindre fraktskuta blev liggande i strandkanten i närheten av Drottningholms slott under flera år. Länsstyrelsen, Fastighetsverket (markägare) och Ekerö kommun bråkade länge om vem som skulle skaffa undan vraket. Till slut blev det kommunen (miljö- och hälsoskyddsnämnden).
En mindre fraktskuta uppkörd på land på Häringe naturreservat. Skärgårdsstiftelsen drev som markägare ärendet. Polisutredning skedde och åtföljdes av åtal mot båtägaren vid Miljödomstolen. Båtägaren dömdes till dagsböter för handlingen, men båten blev liggande kvar. Kronofogdemyndigheten kopplades in. Först vid hot om vite flyttade båtägaren till slut båten.
En gammal husbåt strandade på Sveriges Holme i Stockholms inlopp. Det snart sönderbrutna husbåtsvraket blev en säkerhetsrisk för sjöfarten samt skräpade ner kraftigt. Sjöpolisen, Nacka kommun m.fl. svor sig fria. Länsstyrelsen engagerade sig (naturskyddat område). Skärgårdsstiftelsen som förvaltare drev ärendet. Kustbevakningen ställde upp med ett miljöskyddsfartyg och undanskaffade vraket. Länsstyrelsen bekostade container för vrakresterna och Lidingö kommun bekostade arbetet tillsammans med Skärgårdsstiftelsen.
En 8 meters fritidsbåt i stål blev liggande vid Nåttaröångbåtsbrygga. Båten var allvarligt skadad efter en tidigare grundstötning och sjunker snabbt invid bryggan. Vraket blev liggande hela hösten 2002 samt påföljande vinter och vår. Skärgårdsstiftelsen som markägare och Haninge kommun drev frågan. Båten bärgades under försommaren av någon och sänktes i Mysingen.
Detta är bara några exempel från de senaste åren i Stockholms skärgård. Det finns givetvis massor med andra exempel från kustdelar av Sverige.
En lösning på problemet med så många inblandade och oklara ansvarsförhållanden kunde vara följande. Ansvaret för nytillkomna vrak i sjön bör åvila Kustbevakningen och för vrak på land kommunens räddningsnämnd. Man bör kunna dra paralleller till hanteringen av inträffade oljeutsläpp. När det gäller oljebekämpning har Kustbevakningen sedan ett antal år tillbaka fått hela ansvaret för omhändertagandet i sjön och kommunernas räddningsnämnder ansvaret för bekämpningen på land. Denna ansvarsfördelning fungerar enligt min bedömning utmärkt bra. Man arbetar snabbt, effektivt och obyråkratiskt. Denna arbetsfördelning bör också kunna fungera som riktmärke ifråga om omhändertagande av vrak.
Kustbevakningen och räddningsnämnderna är dessutom de enda av ovan uppräknade myndigheter som har fartyg och materiel i tillräcklig omfattning för att kunna klara dylika uppdrag. Exempelvis är Sjöpolisens båtar avsedda för snabba persontransporter och inte för tyngre hantering såsom bogsering, bärgning, kranlyft etc.
Jag anser att frågan om att överföra hanteringen av nytillkomna vrak i vattnet till Kustbevakningen och på stränderna till kommunernas räddningsnämnder bör utredas.
|
Stockholm den 16 september 2004 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |