Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens betydelse för ett barns uppväxtvillkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utvärdering av anmälningsskyldigheten snarast bör göras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om väntetider för barn som omhändertagits enligt LVU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn dömda enligt LSU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det brottsförebyggande arbetet bland barn och unga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning kring barn som utsätts för våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av dödsorsaksutredningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen inom varje polismyndighet bör inrätta en enhet där samverkan i utredningar om barn som drabbats av brott kan ske i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kriminalisering av att barn är i närheten av misshandel i hemmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av behandlingsprogram för dem som dömts till misshandel av barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bekämpning av pedofiler på Internet.
Vi har mycket att göra för att leva upp till FN:s konvention om barnens rättigheter. I flera av artiklarna slås familjernas betydelse för barnens utveckling fast. I dagens svenska samhälle har många föräldrar inte tillräcklig kunskap om alternativa uppfostringsmetoder och många barnfamiljer känner en allt större vanmakt inför sin ekonomiska och övriga livssituation. Med ökad frustration hos föräldrar höjs risken för utsatthet hos barn.
Samhället har en central uppgift i att skydda barn där deras föräldrar inte förmår leva upp till föräldraansvaret. Samhället borde underlätta för föräldrar att axla ansvaret och i första hand stödja dem i den uppgiften. Ingen samhällsinstitution kan ersätta ett bra föräldraskap, därför måste detta stödjas i största möjliga utsträckning.
På samma gång måste samhället markera mot föräldrar som inte lever upp till sina skyldigheter, för barnens skull. Barnen är de mest utsatta i samhället om de inte har föräldrar som lever upp till sina skyldigheter. I skrivelsen redovisas att regeringen inte lever upp till vare sig den ena eller andra delen av dessa uppgifter i tillräcklig omfattning.
De senaste åren har anmälningsskyldigheten skärpts för dem som i sitt arbete träffar barn. Vad dessa ändringar har inneburit har inte utvärderats. Vi vet att många yrkesverksamma tvekar att göra en anmälan till socialtjänsten; de vet inte om det kommer att innebära förbättringar för de barn de oroar sig för. Regeringen påtalar själv ett av dessa problem, nämligen att många anmälningar inte leder till någon utredning beroende på brist på kompetenta socialsekreterare. En utvärdering av den utvidgade anmälningsplikten bör snarast göras då skyddet för utsatta barn är fortsatt svagt och andra åtgärder kan behöva vidtagas som bättre stärker skydd för barn i utsatta livssituationer.
De barn som har beslut om omhändertagande enligt LVU har en bevisat svår livssituation som omedelbart måste förändras. Att då, som regeringen gör i skrivelsen, nöja sig med att 75 procent av barnen kunde placeras omgående, när 25 procent får vänta kortare eller längre tid på en förändrad situation, är inte acceptabelt. Regeringen ger inte heller någon anvisning till hur man skall lösa problemen med att inte alla barn som behöver det kan få en omedelbar placering enligt LVU.
På institutionerna för dessa barn placeras också de ungdomar som är dömda för svåra brott enligt LSU. Nu är antalet dömda ungdomar så stort att regeringen snarast borde lägga förslag om att inte längre blanda ungdomar vårdade enligt LVU och de ungdomar som begått svåra brott på samma institution. För de barn som är dömda för svåra brott är utslussningsförberedelserna minst lika dåliga som för de äldre dömda inom kriminalvården. Detta måste åtgärdas om inte dessa ungdomar skall återfalla i kriminalitet efter frigivningen.
När det gäller det brottsförebyggande arbetet nämns i skrivelsen inte ens i svepande ordalag barnens familjers betydelse. Att aktivt gå in och stödja en sviktande föräldrakraft kan göra underverk för en ung människa på glid.
Moderaterna har länge föreslagit att man i varje skola skall ha en handlingsplan för vad som skall göras om en elev uppvisar kriminella tendenser med föräldrar som aktiva deltagare. På det drogförebyggande området skall skolan vara skyldig att meddela föräldrarna om man misstänker att barnet använder droger. Vi vill också ge skolorna möjlighet att sluta avtal med föräldrarna och barnen om oannonserade drogtester. Detta kräver att skolpersonal får en kompetensutveckling på området. Särskilt stort är behovet för skolhälsovårdspersonal.
Drogdebuten går längre och längre ned i åldrarna och poliser vittnar om att de inte sällan omhändertar 11-12-åringar som brukat knark. I dag finns inte någon beredskap från samhällets sida att motarbeta tidig drogdebut. Däremot har Föräldraföreningen mot narkotika (FMN) uppmärksammat detta problem och med insamlade medel skickat ut en informationsskrift till alla femteklassares föräldrar. Att på detta sätt uppmärksamma föräldrarna på en stor risk deras barn löper är både brotts- och drogförebyggande, vilket staten borde stödja. Man skulle kunna omfördela en del av de medel man anslagit till Ungdomsstyrelsen för detta.
Forskning kring barn och våld är det minst utforskade området inom kriminologin och även inom viktimologin. Om detta finns inte en stavelse i skrivelsen och inte heller om man har funderingar på hur detta förhållande bör ändras. Jag anser att en målinriktad satsning måste göras inom detta forskningsområde.
Sverige ligger lång efter andra länder när det gäller att undersöka omständigheter och orsaker till dödsfall bland barn. Vid varje inträffat fall borde en dödsorsaksutredning göras. Det är väldigt svårt att fastställa dödsorsaken bland barn eftersom det händer så sällan. Det är få rättmedicinare som tillräckligt ofta kommer i kontakt med döda barn för att kunna ställa rätt diagnos. Barnamord konstateras i ett tiotal fall per år. Bland kunniga på området är mörkertalet bland dödsfallen stort när det gäller dödsfall p g a brott. Enligt uppgift har Socialstyrelsen ett uppdrag att se över möjligheterna att införa dödsfallsutredningar i Sverige. Jag anser att det är viktigt att dödsorsaksutredningar införs.
I dag går endast ca 10 procent av anmäld barnmisshandel vidare till åtal trots att man vet vem gärningsmannen är! Utredningar med barn inblandade är de svåraste man har att arbeta med inom polisväsendet. Barn är svåra att förhöra både som offer och gärningsmän. För utredarna är det väldigt jobbiga utredningar, då det är omöjligt att koppla bort personliga känslor om det som barnet utsatts för.
I ett antal polismyndigheter har man inrättat familjevåldsenheter inom länskriminalen. Där har man samlat utredare med kompetens att utreda barnmisshandel. Man jobbar i team med fallen och har kopplat speciella åklagare till sig, som man arbetar nära med.
Regeringen tycker att detta är en organisationsfråga inom polisen. Man kan dock jämföra med införandet av s.k. miljörotlar som numera finns inom varje myndighet. Anledning till att såär fallet beror på att regeringen i "regleringsbrev" beordrade fram sådana enheter. Det finns ett omfattande arbete gjort inom Rikspolisstyrelsen under slutet av 90-talet, men mycket litet har hänt.
Jag anser inte att regeringens ambitionsnivå att "medverka till etablering av försöksverksamheter" räcker. Riksdagen borde uppdra till regeringen att se till att det inom varje polismyndighet inrättas en enhet där samverkan i utredningar om barn som drabbats av brott sker.
Ett problem som med familjevåldsenheter skulle få en början till lösning är att fler som i sin yrkesverksamhet möter barn skulle leva upp till sin anmälningsplikt. I dag upplevs det inte finnas någonstans att vända sig när man är frågande inför en eventuell anmälan. Många barnutredare kan vittna om att det ofta ringer personal för att få råd. Det är oftast slumpen som avgör att de kommer till en på området kompetent person. Då socialtjänsten på många orter inte fungerar tillfredsställande ringer man rakt in i polishuset för vägledning. Familjevåldsenheter skulle fungera också som ett kunskapscenter för yrkesverksamma.
Rädda Barnen räknar med att mellan 85.000 och 190.000 barn växer upp i familjer där våld ingår som en del av vardagen. I dag är barnen osynliga inom rättsväsendet. Arbete pågår inom polisen att bättre upptäcka barnen och rapportera till de sociala myndigheterna, men det går alldeles för långsamt. De psykiska skadorna som åsamkas ett barn som måste leva med misshandel i sin närhet vet vi allt mer om i dag.
Jag anser det är dags att kriminalisera att barn är i närheten av en misshandel i hemmet. På så sätt skulle barnet bli synligt i rättsprocessen och få hjälp att komma över de övergrepp de utsatts för.
I dag finns det väldigt dåligt utvecklade behandlingsformer för barn som utsatts för misshandel. Köerna till BUP är ju också på de flesta håll orimligt långa till de behandlingsprogram som håller på att utvecklas. Detta problem är otillfredsställande men tas inte upp i skrivelsen. Regeringen borde få riksdagens uppdrag att åtgärda denna brist.
Kriminalvården blev av Kommittén mot barnmisshandel uppmärksammad på att man kanske borde ha en speciell behandling för dem som är dömda för misshandel av barn. Barnen har ju de föräldrar de har och staten har ett stort ansvar att föräldern inte utsätter barnet för misshandel igen, efter avtjänat straff. Ett problem är ju de korta strafftiderna för denna typ av brott. Det kan tyckas vara ganska logiskt att man inte sätter igång en behandling om man från början vet att fången inte kommer att fullfölja den p g a frigivning. Speciella behandlingsprogram för dem som dömts till misshandel av barn bör införas.
Ett stort problem som uppmärksammats under senare tid är den risk barn utsätts för på Internet. De ungdomssajter som finns utnyttjas hämningslöst av pedofiler som gör kontaktförsök med barnen. I dag är det svårt för rättsvårdande myndigheter att beivra sådana handlingar. Regeringen bör få riksdagens uppdrag att återkomma med förslag som underlättar arbetet med att förhindra pedofiler att förföra barn via Internet.