Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skuldavskrivningstakten, nationellt ägande och politiskt utrymme samt demokratisering av de internationella finansieringsinstitutionerna.
Regeringens skrivelse 2004/05:54 är en av tvåårliga rapporter som ska lämnas till riksdagen som en följd av riksdagsbeslutet om Sveriges politik för global utveckling, som strävar mot en samstämmig politik utifrån två perspektiv: rättighets- och fattigdomsperspektiven. Regeringen bör tillgodose följande punkter i 2006 års skrivelse till riksdagen.
"Vad som åligger den rika världens ansvar är klart. Det första handlar om att skapa rättvis handel. Det andra är att avskriva de fattiga ländernas skulder. Det tredje är att öka biståndet och öka kvalitén på biståndet." Nelson Mandela vid ett folkrörelsemöte i samband med G7-mötet i februari 2005.
Takten i och omfattningen av avskrivningen av de fattigaste ländernas skulder måste öka. Det är därför glädjande att regeringen, med hänvisning till det s.k. HIPC-initiativet, konstaterar att "skuldlättnader inom ramen för initiativet inte är tillräckligt för att garantera långsiktigt stabila och hållbara skulder". Det krävs således radikalare initiativ än att ge bidrag till HIPC. Där skulle Sverige kunna vara ledande internationellt. En pågående diskussion är huruvida skuldsaneringen ska betalas med biståndsmedel eller genom utnyttjande av befintliga resurser i banken. Något ställningstagande i en sådan diskussion eller strategi redovisas inte i skrivelsen. Det skulle vara välkommet.
Regeringen klargör inte heller sin syn på s.k. illegitima skulder. Sverige skulle kunna ta initiativ till att pröva möjligheten till ett öppet, förutsägbart och rättvist skuldsaneringsförfarande (Free and Transparent Arbitration Process, som föreslagits av många folkrörelser) där långivare och låntagare kan finna lösningar på gamla och nya skulder. Ett sådant förfarande skulle kunna användas för att på internationell nivå hantera "illegitima" skulder som icke demokratiska regimer skaffat landet och som idag får betalas av fattiga människor i demokratiska länder.
Regeringen stödjer det nya ramverk som Världsbanken och IMF arbetat fram för att beräkna vad som är en stabil och hållbar skuldnivå och som idag huvudsakligen bedöms utifrån skuldkvoten i förhållande till exporten. Hänsyn tas dock inte till ett lands behov av sociala investeringar för att minska fattigdomen och nå millenniemålen.
Mot denna bakgrund bör regeringen göra förtydliganden när det gäller strategin för hur skuldsaneringen kan påskyndas. Synen på "illegitima" skulder behöver tydliggöras och initiativ bör tas till inrättande av ett öppet och rättvist skuldsaneringsförfarande. Frågan om hållbar skuldnivå till millenniemålens uppfyllande bör också sammankopplas.
I regeringsskrivelsen fastslås att skuldlättnader är avsedda att ge stöd åt landets egna initiativ för att göra skuldbördan hanterbar och att skuldlättnader kan ges till fattiga, skuldsatta länder som för en sund ekonomisk politik för fattigdomsminskning. De internationella finansieringsinstitutionerna hamnar dock många gånger i konflikt med ländernas egna fattigdomsminskande strategier (PRS). Enligt IMF:s och VB:s egna utvärderingsbyråer finns det dessutom allmänna brister när det gäller att undersöka och diskutera alternativa makroekonomiska politiska alternativ. Världsbanken och IMF måste tillåta att viktiga beslut om politiska reformer fattas genom nationella processer för beslutsfattande. Denna situation hotar att underminera "det demokratiska och delaktiga styret som grundas på folkets vilja" som är det bästa sättet att försäkra sig om att de grundläggande mänskliga rättigheterna följs, vilket betonas i den svenska millenniemålsrapporten. Situationen hotar också att undergräva institutionernas egen legitimitet.
Regeringen bör med anledning av ovanstående utforma en svensk position om konditionalitet som utgår från Sveriges politik för global utveckling med ett rättighets- fattigdomsperspektiv. Regeringen bör verka för att nationellt ägda fattigdomsstrategier, som definieras av mottagarländerna med full parlamentarisk insyn, ligger till grund för de internationella finansieringsinstitutens låneinstrument, snarare än tvärtom. Tillsammans med andra regeringar och de internationella finansieringsinstituten bör regeringen också verka för en öppen debatt om makroekonomiska politiska alternativ i syfte att förverkliga millenniemålen.
Regeringen skriver att Sverige prioriterar frågan om stärkt inflytande för utvecklingsländerna i institutionerna. Detta görs genom att öka utvecklingsländernas kapacitet att delta mer effektivt i styrelserna, att verka för att röststyrkan går tillbaka till vad som var fallet när IMF och Världsbanken bildades. Regeringen konstaterar att det också handlar om att lägga vikt vid icke formella frågor - att utvecklingsländernas egna prioriteringar beaktas. Som ett första steg anser Sverige att de så kallade basrösterna bör höjas till den ursprungliga nivån på ca 11 % av den totala röstyrkan samt att beräkningarna av medlemsländernas kapitalstorlek bör utgå från uppdaterade ekonomiska data.
Denna åtgärd bör välkomnas men är inte tillräcklig för att åtgärda demokratiunderskottet i institutionerna. Utöver en höjning av basrösterna bör ett nytt och mer rättvist sätt att beräkna röstetalet utformas som inte enbart utgår från ekonomisk styrka utan från andra principer, t.ex. befolkningsstorlek. Inget land bör ha vetorätt. Samtidigt måste antalet stolar utökas för låntagarländer för att åstadkomma en bättre balans i representationen.
Låntagarländer, med stöd från flera givarländer (dock ej Sverige), har föreslagit att de själva skulle ha rätt att nominera chefer till IMF och Världsbanken och att styrelsen ska höra kandidaterna före tillsättningen. Detta initiativ har dock hittills inte fått någon effekt, men är en springande punkt i diskussionen kring institutionernas demokratiska legitimitet.
Regeringen bör av de skäl som anförts formulera en övergripande och mer ambitiös strategi för att åtgärda den skeva representationen i finansieringsinstitutionerna samt verka för att öka delaktigheten i tillsättningen av chefer i de internationella finansieringsinstitutionerna.