Motion till riksdagen
2004/05:Fi271
av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Kommunernas ekonomi


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att effekterna av statliga beslut för kommunerna skall klargöras och utgöra underlag för riksdagsbeslut.

  2. Riksdagen begär att regeringen genomför en kartläggning av olika statsanslag och dess effekter i enlighet med vad som anförs i motionen.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av kommunkontosystemet för att uppnå konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat driven verksamhet.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om permanentande av bidrag för hiv/aids.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra över anslaget till bidrag för förebyggande av hiv/aids till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Sund ekonomi i kommuner och landsting

För den enskilda människan är väl fungerande kommuner och landsting med en sund och stabil ekonomi grunden för en fungerande välfärd. Vi påverkas alla direkt eller indirekt av hur landsting och kommuner löser sina uppdrag. Hur landsting och kommu­ner lyckas med detta har avgörande betydelse för den enskilda individens vardag. Den kommunala verksamheten utgör en betydande del av den svenska ekonomin och den ekonomiska utvecklingen i Sverige som helhet påverkas i stor grad av hur kommuner och landsting fullgör sina uppdrag och på vilket sätt den landstingskommunala sektorn sköter sin ekonomi.

För kommuner och landsting är det i sin tur helt nödvändigt med en god tillväxt för att kunna finansiera de för varje medborgare så viktiga välfärdstjänsterna som ingår i det kommunala uppdraget. Stabila planeringsförutsättningar och ett tydligt, över­blick­bart och förutsägbart regelverk är också förutsättningar för en långsiktigt sund hus­hållning i den enskilda kommunen eller landstinget. Det vilar därför ett stort ansvar på riksdag och regering att föra en politik som skapar förutsättningar för en god och långsiktigt stabil tillväxt och för att skapa rimliga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting.

I dag är det inte så. 2003 tvingades kommuner och landsting att höja skatten så att den genomsnittliga kommunala skattesatsen höjdes med 0,65 procentenheter, vilket var den högsta höjningen sedan 1978. Inför 2004 prognostiserade regeringen att kommunal­skatten skulle höjas med 0,15 procent under 2004. Bedömare som Konjunkturinstitutet och LO-ekonomerna var mer pessimistiska och trodde på en ökning av den genom­snittliga kommunala skattesatsen med 20 öre. Ingen hade rätt. Den genomsnittliga kommunala skattesatsen höjdes mer än dubbelt så mycket som i regeringens prognos, eller för att vara mer exakt med 0,34 procent.

Detta motsvarade höjda skatteintäkter med mer än 4 miljarder kronor eller, om man så vill, 4 miljarder kronor mindre i privat konsumtion för de svenska hushållen.

Trots tvåår med mycket höga skattehöjningar fortsätter läget för landets kommuner att vara dystert. Enligt Kommunförbundets i maj 2004 avlämnade rapport "Kommunernas ekonomiska läge" räknar 155 av landets kommuner med att kostnaderna kommer att överskrida intäkterna. Närmare 60 procent av landets kommuner bedömer alltså att man får ett negativt resultat för år 2004. Det skall tilläggas att dessa bedömningar gjordes innan besluten om att för 2004 sänka statsbidragen till kommuner och landsting med 1,8 miljarder kronor för att reglera 2003 års pensionsreform. Det finns därför anledning att tro att läget är sämre än vad som sägs i rapporten. I " I kommunernas ekonomiska läge" redovisas också att 53 av landets kommuner gör bedömningen att skattehöjningar måste genomföras 2005 eller 2006 för att nå en ekonomi i balans 2006. Kommunerna själva pekar på två orsaker till att kommunernas kostnader drivs i höjden. Det är LSS-kostnaderna och de ökande kostnaderna för avtalspensioner.

Vidtas inte åtgärder kommer den kommunala sektorn under överskådlig tid att gå med fortsatt stora underskott.

Fler arbetade timmar räddar välfärden

Det är endast genom människors arbete vi skapar de resurser som krävs för att bibehålla och utveckla svensk välfärd. En väl fungerande näringspolitik, med medvetna sats­nin­gar för att skapa ekonomisk tillväxt och därmed fler jobb och ökade skatteintäkter är förutsättningen för att kommunerna på ett gott sätt skall kunna lösa sina uppgifter. Det är därför det är så viktigt att skapa ett gott klimat för företagare och goda förutsättningar för livskraftiga företag som växer och utvecklas.

Det är i längden inte hållbart att lösa kommunernas ekonomiska problem med ständiga skattehöjningar eller ökade statsbidrag. Det är i stället människors arbete och inkomster och därigenom skatteintäkter som skapar de resurser som är förutsättningar för vår välfärd. Kunskapen om de välståndsbildande krafterna måste bli större och inställningen till företagare och företagande måste göras mer positiv.

En politik som leder till att fler människor kommer i arbete och arbetar en större del av sitt liv än vad som nu är fallet, är av avgörande betydelse för den kommunala sektorns ekonomi. Det är bland annat därför som Folkpartiet i andra motioner lägger fram förslag om en reformerad arbetsmarknadspolitik som vill återupprätta arbetslinjen och som syftar till att få ned de höga sjukskrivningstalen och de ökande förtidspensio­neringarna.

Människor som av olika skäl invandrat till Sverige både vill och kan försörja sig själva och sin familj. En misslyckad integrationspolitik som behandlar flyktingar som föremål för stöd istället för individer med skaparlust, initiativkraft och vilja att arbeta för både sitt eget och allas vårt gemensamma bästa har skapat ett utanförskap som för en liberal är oacceptabelt. Arbete är kanske den faktor som starkast bidrar till integrationen i vårt samhälle. En integrationspolitik som leder till att människor kommer i arbete är en vinst inte bara för den enskilda människan utan också för den ekonomiska utvecklingen såväl i sin helhet som i landsting och kommuner. Folkpartiet liberalerna lägger i andra motioner till riksdagen förslag om en sådan politik.

Den kommunala verksamheten kan bli bättre

Rubriker om för stora grupper inom förskolan, mögelskadade baracker i stället för riktiga skolbyggnader, eller att kvinnor diskrimineras i hälso- och sjukvården är bara några exempel på att de kommunala känverksamheterna i allt för många fall inte fungerar som de borde.

Få kommuner lever upp till de krav som finns på ansvarstagande för psykiskt funktionshindrade. Funktionshindrade får inte det boende de enligt LSS har rätt till. Vårdköerna är för långa. Många äldre får inte den vård eller omsorg de önskar. Allt för många elever undervisas av lärare som saknar behörighet. Antalet elever som lämnar grundskolan eller gymnasieskolan utan fullständiga betyg inger stor oro.

Detta går att ändra på, men då krävs det att landsting och kommuner ges nya förutsättningar att fullfölja sina uppdrag. Det behövs en politik för god tillväxt och hög sysselsättning. På sikt kan statsbidrag eller aldrig så sinnrikt konstruerade utjämningssystem på ett avgörande sätt lösa kommunernas ekonomiska problem även om en statlig tilläggsfinansiering är nödvändig i det korta perspektivet. På längre sikt måste kommunernas beroende av statsbidrag minska. Finansieringsprincipen måste följas. Nya uppgifter som staten lägger på kommunerna måste fullt ut finansieras från statens sida.

Kommunerna måste i större utsträckning ges möjlighet att själva ta ansvar för en sund ekonomisk hushållning och en effektiv verksamhet av god kvalitet. Det motverkas i dag av en rad olika faktorer. Inom ramen för specialdestinerade bidrag återfinns ett stort antal bidrag med olika syften och effekter. De är till för olika uppgifter och projekt. De har olika tidsramar och olika ekonomiska konsekvenser. Ett har de dock gemensamt - att skapa ett omfattande administrativt arbete för mottagaren. Genom åren har ett antal utvärderingar visat att projekt som i sin inledningsfas haft karaktären av stora satsningar och kostat mycket pengar med tiden ebbat ut utan att långsiktigt förändra något. I slutändan har de ofta visat sig vara mycket väsen för ingenting.

Mycket talar för att specialdestinerade bidrag inte uppfyller de mål de är avsedda att nå. Tvärtom kan de styra kommuners agerande på ett olyckligt sätt, med ej förutsedda och oönskade effekter på kommunernas verksamhet och ekonomi. Det är därför viktigt att såväl målen med bidragen som de effekter de får på de mottagande kommunerna ses över. Görs inte detta kan kommuner drabbas av oönskade och negativa konsekvenser.

Ett exempel på detta är de så kallade Wärnerssonpengarna. Till sin utformning missgynnade Wärnerssonpengarna de kommuner som redan utan bidrag vinnlagt sig om att hålla en hög personaltäthet i skolan medan de premierade kommuner som valt att lägga personaltätheten på en avsevärt lägre nivå. Kommuner som strävade efter att uppfylla kommunallagens krav på en budget i balans såg i många fall sig tvingade att inte söka dessa bidrag. Skolan måste ha rimliga möjligheter att anpassa sin verksamhet efter de förhållanden som råder. Wärnerssonpengarna har gjort det svårare för kommunerna anpassa sin verksamhet till rätt nivå i förhållande till antalet elever utan att det ger orimliga ekonomiska konsekvenser.

Ett annat exempel är maxtaxereformen inom barnomsorgen. Folkpartiet liberalerna har i årtionden verkat för enhetliga dagistaxor och stöder tanken bakom reformen dels för att inkomstrelaterade kommunala avgifter skapar orimliga marginaleffekter, dels för att det ur principiell synvinkel är fel att använda avgifter i inkomstutjämnande syfte. Det finns andra sätt att lösa detta. Det sätt som maxtaxereformen infördes på ger dock anledning till skarp kritik. Effekterna både på verksamhetens kvalitet och på kommunernas ekonomi är negativa. Antalet barn i dagisgrupperna har ökat. Reformen har omfattat betydligt fler barn än beräknat och den överenskomna vistelsetiden har stigit mer än beräknat. Kommunerna har inte kompenserats i enlighet med finansieringsprincipen.

Det är dessutom tydligt att till exempel Wärnerssonpengarna och bidragen för införande av maxtaxor i stor utsträckning äts upp på grund av att de inte höjs i takt med löner och prisökningar, på grund av förlorade skatteintäkter och inflation och att staten tar in allt högre momsavgifter från landsting och kommuner.

För att åtgärda de problem som beskrivs ovan krävs en ingående analys av effekterna av statens styrning av kommunerna genom de bidragssystem man använder sig av. Relationerna mellan stat och kommun måste göras betydligt klarare på områden som bidragssystemen, kommunernas resurser och individers rättssäkerhet. Samspelet mellan det kommunala självstyret och behovet av att förverkliga nationell politik på lokal nivå måste göras tydligare. Otydlighet på dessa punkter leder till ett demokratiskt underskott i landets kommuner och minskar kommunernas möjlighet att på ett effektivt sätt förverkliga nationell politik på kommunal nivå.

Enligt Folkpartiet måste ett antal åtgärder vidtas för att komma tillrätta med de otydligheter som råder i förhållandena mellan stat och kommun:

Behovet av dessa analyser bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Stöd och service till funktionshindrade

Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade(LSS) och de vidgade möjlig­heterna till personlig assistans som riksdagen fattade beslut om i den stora handikapp­reformen 1993 är en av de stora frihets- och jämlikhetsreformerna i vår tid.

De förändringar som sedan gjorts är steg tillbaka som gått ut över människor med svåra funktionshinder och som skapat ökade problem med kostnads- och ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Som påpekats ovan är en del av kommunernas permanenta ekonomiska problem orsakade av det ekonomiska ansvaret för LSS.

Kostnaderna för LSS är svåra att planera för eller förutsäga för den enskilda kommunen. För framförallt mindre kommuner kan en oförutsedd ökning av LSS-kostnaderna få allvarliga ekonomiska konsekvenser.

För Folkpartiets del är det viktigt att långsiktigt trygga LSS-reformen. Detta sker bäst genom att finansieringen övergår till staten. Lagen om LSS är en viktigt nationell angelägenhet. LSS är en rättighetslagstiftning där staten genom direktiv och anvisningar på ett detaljerat sätt styr tillämpningen av lagen. Detta är riktigt eftersom det innebär att funktionshindrade vad gäller tillämpningen av LSS behandlas jämlikt över hela landet. Utformningen av LSS är alltså till sin karaktär sådan att den enskilda kommunen inte i någon större utsträckning kan eller bör styra över tillämpningen av LSS. Såväl de funktionshindrades som kommunernas bästa talar för att finansieringen av LSS övergår i statlig regi. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.

Låt kärnverksamheterna komma först

Folkpartiet liberalernas uppfattning är att skola, vård, omsorg och kollektiva nyttig­heter är de kommunala verksamheter som alltid måste komma i första hand. En ansvarsfull ekonomisk politik kräver alltid prioriteringar. Särskilt i ekonomiskt besvärliga tider är det viktigt att fokusera på vilka verksamheter man väljer att satsa på ekonomiskt och vilka som överhuvudtaget skall finansieras med kommunala skatte­medel. Samtidigt kan kommunernas och landstingens allvarliga ekonomiska läge leda till ett förnyelsearbete som gör den kommunala verksamheten både kvalitetsmässigt bättre och mer ekonomiskt effektiv. Mycket talar för att ett sådant förnyelsearbete är nödvändigt för att kommuner och landsting skall skapa långsiktigt stabila förutsätt­ningar för en sund och stabil hushållning.

För att kommuner och landsting skall kunna förnya sina verksamheter krävs ett betydligt större utrymme för lokala och otraditionella lösningar. Medborgarna i Sveriges kommuner och landsting måste få mer att säga till om genom ökad valfrihet och individuellt utformade tjänster. Genom att undanröja statliga hinder för privata alternativ inom kommunal verksamhet och landstingsverksamhet och genom att konkurrensutsätta all verksamhet som inte är myndighetsutövning ökar såväl mångfalden som valfriheten och kvaliteten inom välfärdssektorn. På detta och andra sätt skall entreprenörsskap och företagande uppmuntras. Kommunala bolag innebär inte bara att den demokratiska kontrollen och insynen i offentlig verksamhet lider av brister. Ofta snedvrider de marknaden genom att med otillbörliga fördelar konkurrera på områden där enskilda entreprenörer både vill och kan svara för de behov det handlar om. Kommunal bolagsverksamhet bör därför i princip avskaffas. Endast i särskilda undantagsfall och under mycket strikta regler skall det kunna vara tillåtet med kommunala bolag.

Människors vardagsmakt måste stärkas. Därför är det viktigt med valfrihet och alternativ inom de offentligfinansierade tjänsterna. När vi i vardagen ges möjlighet att välja skola för våra barn, att som funktionshindrad kunna välja vem som skall ge den mest personliga omsorgen i form av personlig assistans, att välja var vi vill bo när vi är gamla eller vilken skola som passar bäst stärker vi människors egenmakt.

För att denna valfrihet skall bli en reell möjlighet krävs att de offentliga monopolen bryts. Konkurrensneutraliteten mellan offentligt driven verksamhet och privat verksamhet måste utvecklas. Det är nödvändigt för att driva fram en utveckling som ger ökad valfrihet fler alternativ och högre kvalitet. Verksamheterna måste kunna bedrivas på lika villkor.

Valfrihetsreformer inom den offentligt finansierade sektorn är också viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnor har i sitt yrkesliv i stor utsträckning varit hänvisade till de offentliga monopolen. En stor del av förklaringen till att kvinnor som grupp i genomsnitt har lägre lön än män och dessutom arbetar i en sämre arbetsmiljö förklaras av detta. Ett upprivande av de offentliga monopolen skulle skapa konkurrens om den kvinnliga arbetskraften, leda till höjda löner och bättre arbetsmiljö samt öppna nya möjligheter till kvinnligt företagande.

Införandet av kommunkontosystemet för mervärdesskatt har syftat till att likställa privata entreprenader med kommunal verksamhet i egen regi. Genom den senaste reformeringen har vi tagit stora steg mot neutralitet i finansieringen mellan olika kommuner. Någon sådan neutralitet finns dock inte vad gäller privata alternativ med offentlig finansiering. Det gör att det blir dyrare att bedriva verksamhet i enskild regi. För friskolornas del finns det regler om att påslag för moms skall ske.

Kommunkontosystemet måste reformeras ytterligare. Enskild verksamhet som finansieras med kommunala anslag måste ges samma avdragsrätt som idag finns för verksamhet i kommunal drift. Hur detta skall ske behöver utredas. Detta bör regeringen ges tillkänna.

Balanskravet och det kommunala utjämningssystemet

Folkpartiet har i andra motioner än denna fört fram förslag på reformering av såväl balanskravet som det kommunala utjämningssystemet.

Förebyggande av hiv/aids

Under ett antal år har regeringen under anslag 48.2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting anslagit medel för att förebygga hiv/aids i storstads­regio­nerna. Anslaget som har varit av tillfällig karaktär var förra året på 90 miljoner kronor. Folkpartiet liberalerna har under en rad år föreslagit att permanenta detta bidrag och flytta det till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Som skäl har vi angivit att behoven på detta område närmast har ökat och att de frivilligorganisationer som till stor del bedriver detta arbete måste ges långsiktiga och stabila planerings­förutsättningar. Dessa förslag har alltid bemötts kallsinnigt av regeringen och dess stödpartier, samtidigt som vi försäkrats att bidragen skall vara kvar. Nu är de borta utan att detta nämns med ett ord i budgetpropositionen.

Arbetet med att förebygga hiv/aids i storstadsområdena har inte blivit mindre viktigt i år. Behovet av stabila och långsiktiga planeringsförutsättningar inom denna verk­samhet är lika viktigt som tidigare. Riksdagen bör besluta att bidrag för förebyggande av hiv/aids permanentas och att anslaget förs från 48:2 till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Stockholm den 5 oktober 2004

Karin Pilsäter (fp)

Christer Nylander (fp)

Gunnar Nordmark (fp)

Bo Könberg (fp)

Marita Aronson (fp)

Lars Leijonborg (fp)