Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn och samordning av utskottsområdets myndigheters uppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanslagning av NOU och Konkurrensverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av SBAB och Vasakronan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om staten som förebild som arbetsgivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omförhandling av det statliga avtalet om delpension.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att slopa försöket med statliga trängselskatter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphäva lagen (2004:629) om trängselskatt.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning enligt uppställning.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning, miljoner kronor
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
90:2 Försök med trängselskatt i Stockholm |
1 690 |
-1 690 |
|
1:8 Statens kvalitets- och kompetensråd |
12,7 |
-6 |
|
Summa för utgiftsområdet |
11 432,1 |
-1 696 |
Det ska ställas stora krav på effektivitet i statens verksamhet. Varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från skattebetalarna. Det finns inom utgiftsområde 2 flera myndigheter vars arbetsuppgifter delvis överlappar varandra. Folkpartiet anser att en översyn måste göras i syfte att nå bättre samordning och ge tydligare uppdrag till de olika myndigheterna. Syftet med en sådan översyn är att nå såväl ökad kostnadseffektivitet som bättre service och tydlighet gentemot kunder och medborgare.
Den översyn som föreslås ovan bör också innebära att verksamheternas innehåll prövas mot vilket behov de anses tillgodose. Vi menar också att man genom ökad samordning kan nå betydande effektivitetsvinster och lägre kostnader för statsförvaltningen.
Ett exempel är möjligheten att samordna verksamheterna inom Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling. Detta föreslog den så kallade Upphandlingskommittén redan 2001. Folkpartiet menar att en sådan sammanslagning skulle skapa en effektivare översyn och kanske framför allt en effektivare översyn när det gäller kommunernas och landstingens sätt att sköta konkurrensen. Utredningen visade dessutom att det offentliga skulle kunna spara betydande belopp om upphandlingen sköttes mera strikt. Hur det praktiska ska se ut kring denna samordning bör regeringen utreda närmare.
Det finns stora möjligheter att genom effektivisering av statsförvaltningen minska statens kostnader. Det är emellertid inte möjligt att i förväg förutsäga hur stora ekonomiska besparingar som kan göras efter en sådan genomlysning. Folkpartiet väljer därför att inte räkna in potentiella besparingar i vårt budgetalternativ. Redan nu anser vi emellertid att beslut kan fattas att avveckla Statens kvalitets- och kompetensråd. I vårt budgetalternativ föreslår vi att en avveckling av Statens kvalitets- och kompetensråd inleds under 2005 för att vara fullt genomfört 2006.
Staten ska inte bedriva affärsverksamhet på väl fungerande marknader. Folkpartiet återkommer till denna fråga i en särskild motion, men inom utgiftsområde 2 innebär den åsikten att vi föreslår en försäljning av SBAB och Vasakronan. Båda bolagen bedriver affärsmässig verksamhet på marknader som präglas av hög effektivitet och god konkurrens mellan privata aktörer. Ett sådant agerande från statens sida skapar osunda konkurrensvillkor samtidigt som de aktuella bolagen oftast lider skada eftersom det finns många tydliga exempel på att staten inte är en lämplig ägare av företag.
I en väl fungerande marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de lagar och regler som ska följas, beslutsfattare om de skatter som ska betalas och som myndighetsutövare i form av de rättsvårdande och marknadsvårdande instanser som ska se till att reglerna efterföljs. Att på samma gång vara aktör på marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller - den vars verksamhet är beroende av gällande regler ska inte själv direkt eller indirekt vara med och bestämma vilka regler som ska råda.
Även om staten säljer merparten av de statligt ägda företagen förblir staten en stor arbetsgivare. Folkpartiet anser att staten ska föregå med gott exempel som arbetsgivare. Det innebär att staten aktivt ska förebygga ohälsa på arbetsplatsen och ge sjukskrivna stora chanser till omskolning och möjligheter att komma tillbaka i arbete.
Staten måste vidare höja ambitionerna när det gäller jämställdhetsarbetet och arbetet med att bredda den etniska mångfalden. Det är dock viktigt att detta sker genom att riva de olika hinder som finns och inte genom kvotering.
Enligt budgetpropositionen har andelen kvinnor på ledande positioner ökat från 21 procent till 26 procent sedan 1998. Detta är en oacceptabelt långsamt takt. I en särskild bilaga till budgetpropositionen redovisas fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män (bilaga 4). I bilagan redovisas tydligt att staten inte tar sitt ansvar när det gäller rättvisa löner mellan kvinnor och män. I den statliga sektorn är kvinnors lön 85 procent av männens. Även om man rensar för faktorer som ålder, utbildningsnivå, arbetstid och sektor kvarstår en oskälig löneskillnad. I den standardvägda jämförelsen har kvinnor bara 92 procent av männens genomsnittslön.
Det är inte bara i statsförvaltningen staten ska föregå med gott exempel. I egenskap av aktieägare i bolag fungerar staten som skattebetalarnas ombud på bolagens stämmor och kan alltså utöva ett direkt och mycket påtagligt inflytande. I av staten helägda bolag kan man inte bara gå på stämman, man utgör stämman. Det är sålunda märkligt att jämställdhetsarbetet går så långsamt även här. Rimligen borde staten i dessa bolag kunna påverka detta direkt.
För att bryta lönediskrimineringen behövs ändamålsenliga metoder såsom statistik och bättre modeller för arbetsvärdering. Genom sådana verktyg kan diskriminerande löneskillnader synliggöras.
Undersökningar från bl.a. Jusek visar att kvinnor och män som trots att de utför samma arbete på samma arbetsplats kan ha stora löneskillnader. Skillnader som inte kan motiveras med juridiskt hållbara sakliga argument. Även inom Regeringskansliet har omotiverade skillnader till exempel vad gäller ingångslöner uppmärksammats.
Vi förutsätter att staten som arbetsgivare följer den lagstiftning riksdagen fattat beslut om. De skärpningar av jämställdhetslagen som genomförts måste förutsättas få fullt genomslag. Staten som arbetsgivare måste gå före och själv agera på det sätt man via lagstiftning, styrmedel och opinionsbildning vill förmå resterande arbetsmarknad.
Brister i integrationen är ett av Sveriges allvarligaste problem. Därför är det av stor vikt att staten använder alla sina olika roller för att riva hinder för nya svenskar att etablera sig i samhället och inte minst på arbetsmarknaden. I åldern 20-64 år är andelen med utländsk bakgrund 17,4 procent. Bland statens anställda har bara 10 procent utländsk bakgrund.
Den statliga arbetsgivarpolitiken måste föregå med gott exempel genom att vidta åtgärder för att nåökad etnisk mångfald och jämställdhet i den statliga förvaltningen.
Riksdagen har tidigare beslutat att från och med 2001 avskaffa subventionerad delpension i det allmänna pensionssystemet. Trots detta har Arbetsgivarverket slutit ett delpensionsavtal för statligt anställda. I enlighet med det nya avtalet beviljades 2000 statsanställda delpension under 2003, vilket motsvarar 14 procent av åldersgruppen 61-65 år. Medelåldern för beviljade delpensionärer var 62 år.
Syftet med delpensionsavtalet sägs vara att möjliggöra för äldre att arbeta till ordinarie pensionsålder. Det är troligt att effekten i stället blir att de förmånliga villkoren lockar till minskad arbetstid. Avtalet kan ha en sammantaget negativ inverkan på arbetsutbudet. Vidare vill vi påpeka att i den statliga sektorn finns fortfarande liknande slag av tjänstepensionsvillkor för inkomster "över taket" som i den privata sektorns ITP-plan. Detta gör det mycket dyrt att anställa den som är äldre, samtidigt som tidig pensionsavgång i vissa situationer kan stimuleras. Vi ser allvarligt på att statens egen arbetsgivarmyndighet verkat i rakt motsatt riktning mot vad riksdagen har angivit med pensionsreformen, inklusive beslutet om avskaffande av den starkt subventionerade delpensionen.
Dessutom har Arbetsgivarverket slutit avtal som enligt vår mening ökar och inte minskar hindren för äldre arbetskraft. Vi anser att staten som arbetsgivare i fortsättningen måste uppträda i linje med den övergripande ekonomiska politiken och riksdagens beslut om arbetsmarknad och välfärdssystem. Att myndigheter som sluter avtal uppträder tvärtemot kan inte accepteras. De avtal som inte fyller ovannämnda krav måste därför omförhandlas. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi här framfört om omförhandling av det nya tjänstepensionsavtalet inom statlig sektor.
Riksdagen beslutade den 16 juni 2004 (prop. 2003/04:145, SkU 2003/04:35) att godkänna regeringens förslag till lag om trängselskatt, en lag som träder i kraft den 1 januari 2005. Stockholms kommun har dessförinnan, något mer än ett år tidigare, som enda svensk kommun ansökt om att få införa trängselavgifter.
Folkpartiet har genomgående och konsekvent sagt nej till regeringens förslag avseende statliga trängselskatter. Folkpartiet motsätter sig också det kompletterande lagförslag som nu ligger på riksdagens bord och som handlar om att kommuner och landsting ska få biträda staten vid uppbörd av skatt, en alldeles ny princip i svensk skattelagstiftning.
Men i detta avseende bör man gå tillbaka till riksdagsdebatten den 16 juni 2004 och minnas den allra första meningen i den debatten, uttalad av skatteutskottsledamoten Catharina Bråkenhielm (s): Herr talman! I dag ska vi debattera införandet av trängselskatt, som är något nytt och alldeles oprövat i vårt land.
Enda grunden för den nya skattebördan är den politiska överenskommelse, 121-punktsprogrammet från den 4 oktober 2002, som slöts mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i syfte att säkra ministären Perssons parlamentariska flertal i riksdagen.
En alldeles ny post har av denna anledning tillkommit i 2005 års budget. Det är en rent politisk utgift, det pris Socialdemokraterna betalar för stödet från samverkanspartierna, ett pris som nu läggs över på skattebetalarna, vilka i 2002 års valrörelse från regeringspartiet utlovades att någon trängselskatt, eller biltullar, skulle inte införas under mandatperioden 2002-2006 i vår huvudstad.
Staten föreslås emellertid nu ikläda sig utgifter för införande av denna skatt under en drygt ettårig försöksperiod i Stockholm med början i juni 2005.
Det innebär, utöver att staten tar på sig en alldeles onödig utgift, att regeringen begär att skattebetalare i hela Sverige ska bidra till att Stockholms stad får införa denna helt oprövade skatt.
Vi säger absolut nej till denna form av riktade skattesubventioner.
Skattebetalare i såväl Ystad som Haparanda ska alltså betala för tekniska installationer i Stockholms stad, installationer som endast Stockholms stadsfullmäktige, därtill med minsta möjliga majoritet - en röst - önskar införa. Att begära att skattebetalare utanför Stockholm ska bidra till detta, och därmed själva tvingas spara på andra ting, är omöjligt att försvara.
På båda grunderna, att det är en kommunal uppgift att, om man så vill, införa miljöstyrande åtgärder i trafiken, och att det är helt orimligt att andra skattebetalare än de som bor i Stockholm ska bidra till införandet av en skatt som sägs i sin helhet ska återföras till Stockholms stad och Stockholms läns landsting, bland annat via utbyggd kollektiv busstrafik, något som icke bara Ystad och Haparanda utan säkert många andra kommuner önskar att staten ska bidra till, yrkar vi avslag på hela denna utgift.
Folkpartiet liberalerna föreslår att riksdagen måtte upphäva lagen (2004:629) om trängselskatt från den 1 januari 2005. Bifall till detta förslag löser hela frågan om statliga utgifter och besparar dessutom Stockholms stad den utgift som staden nu är i färd att åta sig, nämligen att för i första omgången 20 miljoner kronor, av kommunala skattemedel, finansiera en informationskampanj om trängselskatterna 2005.
År 2003 var ett prövningens år för den finansiella sektorn. Oro i världen och en svag konjunktur utmanade finansmarknadernas stabilitet. Banksystemet visade trots flera år av svag konjunktur ett gott resultat. Det är ett välkommet styrkebesked, ett stabilt banksystem är viktig marknadsekonomi. Under 2004, i takt med den allt starkare konjunkturen har det finansiella systemet stärkts ytterligare. Riksdagens beslut om ytterligare avreglering av finansmarknaden har också det hittills visat sig lyckosamt. Folkpartiet hade förslag som skulle öka konkurrensen än mer, inte minst den internationella konkurrensen, men vi välkomnar de steg som tagits.
Det finns all anledning att fortsätta att hålla ögonen på utvecklingen av finansmarknaden. Även om det inte är ett systemhot ställer till exempel hushållens höga belåning en del frågor inför en väntad ränteuppgång.
En annan viktig utmaning är att fortsätta att stärka finansmarknadens förtroende. Förtroendet för den finansiella marknaden har fått sig en törn, och tydligast tar det sig uttryck i skepsisen gentemot livbolagen. Den finansiella sektorn klarade den ekonomiska lågkonjunkturen väl, men hur den klarar sig ur den svaga förtroendekonjunkturen återstår ännu att se.
En väl fungerande finansmarknad är viktig för en modern ekonomi. Därför är det ett allvarligt problem om förtroendet undergrävs. Men det är också viktigt att dra rätt slutsatser av detta. En ineffektiv och överreglerad finansmarknad krymper växtkraften i en ekonomi och försämrar därmed välståndsutvecklingen. Det förlorar också konsumenterna på. Därför måste vi så långt som möjligt undvika att möta den nuvarande förtroendekrisen med nya lagar och nya onödiga regler som lägger hämsko på utvecklingen och konkurrensen.
I takt med att finansmarknaden blir alltmer komplex är det viktigt att ständigt se över Finansinspektionens resurser och sanktionsmöjligheter. De närmaste åren kommer det att krävas beslut både om mer resurser och om mer muskler till Finansinspektionen.
Vi avvisar försöket med trängselskatt i Stockholm, vilket innebär en besparing för staten på närmare 1 690 miljoner kronor 2005. Vi börjar avveckla Statens kvalitets- och kompetensråd under 2005 och lägger ned myndigheten helt 2006.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning, miljoner kronor
|
Anslag |
Regeringens förslag 2005 |
Förändring 2005 |
|
90:2 Försök med trängselskatt i Stockholm |
1 690 |
-1 690 |
|
1:8 Statens kvalitets- och kompetensråd |
12,7 |
-6 |
|
Summa |
11 432,1 |
-1 696 |
|
Anslag |
Regeringens förslag 2006 |
Förändring |
|
90:2 Försök med trängselskatt i Stockholm |
-860 |
-860 |
|
1:8 Statens kvalitets- och kompetensråd |
12,8 |
-12,8 |
|
Summa |
-872,8 |
|
Anslag |
Regeringens |
Förändring |
|
90:2 Försök med trängselskatt i Stockholm |
-770 |
-770 |
|
1:8 Statens kvalitets- och kompetensråd |
13 |
-13 |
|
Summa |
-783 |
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |