Välfärden prioriteras högt av befolkningen. Den prioriteringen delas av den socialdemokratiska regeringen i retoriken, men inte i praktisk handling. De senaste tio åren av socialdemokratiskt styre har inneburit ökande skillnader mellan människor, och särskilt barnens situation är alarmerande. Allt fler rapporter 1 visar hur välfärden blir alltmer ojämnt fördelad. De allra svagaste i samhället blir allt fler medan regeringen ägnar sin tid åt förhandlingar för att behålla makten.
Det är kommuner och landsting som ansvarar för en stor del av välfärdstjänsterna. För att klara detta uppdrag, efter lokala behov och förutsättningar, finns en uttalad kommunal självstyrelse. Vi kristdemokrater menar att självstyrelsen är den bästa garanten för att välfärden blir likvärdig i hela landet. Det är de lokala och regionala politikerna som bäst vet vilka insatser som krävs för att tillgodose människors behov av olika välfärdstjänster.
Centralstyrning är en lämplig metod i de fall det ska vara en likformig service i landet. Men är det behovsstyrd verksamhet som kräver kännedom om lokala förutsättningar är det kommunala ansvaret bästa sättet att utföra uppdraget. Dessutom ökar medborgarnas möjlighet till delaktighet och inflytande genom den nära lokala demokratiska processen.
Regeringens förhållningssätt gentemot kommunsektorn präglas av en ökad detaljstyrning och en stor ryckighet. Detta leder till minskad effektivitet och otrygghet för människor som är beroende av vården och omsorgen. Äldre människor ska kunna lita på att vården fungerar den dagen man behöver den. Barn och ungdomar behöver ges goda och stabila uppväxtvillkor som inger framtidstro. Allt detta missar regeringen genom sin misstro mot kommunsektorn när den återkommande går in och öronmärker eller på annat sätt intervenerar i den kommunala självstyrelsen.
Människor ska, oavsett ålder eller behov, kunna känna tillit till att välfärden fungerar och räcker till när de egna krafterna sviktar. Genom självstyrelsen ges ett handlingsutrymme för att utifrån lokala behov och förutsättningar forma en hållbar välfärd. Kristdemokraterna menar dessutom att den utvecklingskraft som finns i självstyrelsen gynnar en god hushållning med gemensamma resurser.
Kristdemokraterna vill att alla barn ska ges rätt att få del av kommunernas stöd till barnomsorg. Kommunerna ska därför erbjuda ekonomiskt stöd även till de föräldrar som själva tar hand om sina barn. Denna möjlighet öppnas genom förändringar i skollagen och kommunallagen. Ersättningen kan utgå till föräldrar vars föräldrapenningdagar och barndagar tagit slut. Totalt 60 barndagar ska dock undantas från denna regel och får sparas för att användas senare under barnets uppväxt.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Inledning 5
5 Kristdemokraternas principiella utgångspunkter 5
5.1 Den kommunala självstyrelsen 5
6 Kommunernas ekonomi 6
6.1 Staten ger och staten tar 7
6.2 Kommunsektorns skatteintäkter 7
6.3 Behoven ökar snabbare än resurserna 7
7 Finansieringsprincipen 8
8 Kommunal upphandling och eget val 9
9 Potential för samordning och effektivisering 10
10 Avskaffa utförsäljningsstoppet 11
11 Kommuner ska inte konkurrera ut företag 11
12 Vidga kommunernas inkomstbas 11
13 Frihet och trygghet 12
14 Mångfald inom vård och omsorg med solidarisk finansiering 13
15 Satsningar föreslagna av Kristdemokraterna 14
15.1 Satsningen på den psykiatriska vården 14
15.2 En nationell vårdgaranti - värd namnet 14
15.3 Kommunalt vårdnadsbidrag 15
15.4 Maxtaxan i barnomsorgen leder till större barngrupper 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kommunala självstyrelsen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att precisera, lagfästa och institutionalisera finansieringsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal upphandling, eget val och mångfald.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en anpassning av lagen om offentlig upphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala bostadsbolag och avskaffande av försäljningshinder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av fastighetsskatten och införandet av en kommunal fastighetsavgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i skollagen och kommunallagen i syfte att möjliggöra införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av garanterade deltidstaxor i förskolor.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner enligt uppställning:
1 Yrkandena 1 och 7 hänvisade till KU.
2 Yrkande 5 hänvisat till BoU.
I denna motion beskrivs Kristdemokraternas politik för kommunsektorn. Motionen är framtagen tillsammans med ledande företrädare för Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiker.
Ett samhälle byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av gemenskaper. Det börjar med familjer och det civila samhällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån. Därefter kommer internationella politiska organisationer och sammanhang mellan länder, t.ex. EU och FN. Varje nivåär ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt kan lösas av en mindre gemenskap. Olika gemenskapsnivåer är således i första hand kompletterande till de mindre och inte avsedda att ersätta eller beröva dem vare sig uppgifter eller frihet.
De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har kommunsektorn uppgifter och mål, som ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom den kommunala självstyrelsen. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunernas roll är att vara subsidiär (stödjande) i förhållande till gemenskaperna som bygger upp kommunen; landstingen/regioner i förhållande till gemenskaperna som bygger upp dem. Staten ska i sin tur vara subsidiär i sin relation till kommunerna och landstingen/regionerna. Den logiska konsekvensen är en maktfördelning och uppgiftsfördelning enligt subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på staten att motivera varför staten ska bestämma i uppgifter som ligger eller borde ligga på kommunerna. Ytterligare en logisk konsekvens är att regering och riksdag medverkar till att skapa en ekonomiskt stabil grund för den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser, så att den kommunala sektorn med viktiga uppgifter som undervisning, äldreomsorg, sjukvård etc. blir mindre sårbar för konjunktursvängningar.
Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att förverkliga demokratin. I praktiken har dock den kommunala styrelsen fungerat som en del av den statliga förvaltningsorganisationen även om det inom vissa ramar finns en betydande frihet för kommunerna. I författningspolitisk mening är det dock inte fråga om en självstyrelse.
Idag kan kommuner fatta beslut, men finner regeringen och riksdagsmajoriteten dem dåliga står det dem fritt - i rättslig mening - att intervenera i den kommunala beslutskompetensen och inskränka beslutanderätten i olika avseenden. Därmed urholkas regeringsformen, som ger den kommunala självstyrelsen en ställning i det svenska samhället. Lagrådet har funnit anledning att påpeka att "någon innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen ha".
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en rättslig kompetens för kommunerna att utöva den. Kristdemokraterna har i andra sammanhang påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella förhållanden, på samma sätt som i den europeiska unionens rättskapacitet.
Regeringsformen behöver alltså tydliga och avgränsade bestämmelser om den kommunala beslutskompetensen. Om sådana skrivningar ska ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat och kommun krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att kommunerna kan hävda sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot regering och riksdag. Den nyligen tillsatta Ansvarskommittén har att utreda samhällsorganisationens struktur så att den blir mer ändamålsenlig och effektiv. I det sammanhanget bör den kommunala självstyrelsen förtydligas.
Den kommunala ekonomin utgör en stor och betydelsefull del av den svenska ekonomin. Kommunernas skatter och statsbidrag utgör enligt budgetpropositionen tillsammans 22 procent av BNP i år. I statsbudgeten utgör kommunsektorn ett av de större utgiftsområdena, ca 57 miljarder kronor 2005 enligt regeringens budgetproposition. Staten (riksdag och regering) har ett övergripande ansvar för att hela den offentliga verksamheten drivs och utvecklas i samhällsekonomisk balans. Vi menar att detta ansvar är förenligt med en långtgående självstyrelse. Detta kräver dock etablerade institutioner för samarbete och samförstånd mellan staten och kommunsektorn.
Många brister i kommunsektorns verksamheter har sin viktigaste orsak i otillräckliga ekonomiska resurser. Den kommunala självstyrelsen måste bekräftas av en stabil och tillräcklig skattebas. I annat fall ökar beroendet av staten och den kommunala självstyrelsen minskar i samma utsträckning.
Enligt vår mening ska självstyrelsen så långt möjligt kopplas till ett ekonomiskt oberoende. Detta kan ske genom att staten vid skattelindring i större utsträckning tillämpar skattereduktion och inte avdrag från den beskattningsbara inkomsten. Därmed reduceras statens skatteintäkter och inte kommunsektorns. En större andel av kommunsektorns finansiering är genom detta förfarande också kopplad till den ekonomiska utvecklingen. För att bl.a. stärka kommunsektorns självförsörjning vill Kristdemokraterna avskaffa den statliga fastighetsbeskattningen och istället införa en kommunal fastighetsavgift.
De tillskott som nu aviseras i form av bibehållet och utökat sysselsättningsstöd innebär ett välkommet ekonomiskt tillskott. Kommunsektorn ges nu en hygglig chans att undvika försämringar inom vården och skolan.
I våras var situationen den motsatta. Regeringen beslutade att under löpande verksamhetsår dra in tidigare aviserat statsbidrag från kommunsektorn. I samband med vårpropositionen drog regeringen tillbaka 2,6 miljarder kronor från kommuner och landsting. Detta medförde en våg av varsel och framförallt oro bland brukare och personal om vilka ekonomiska ramar som gäller.
Den ryckighet och det planlösa förhållningssätt som regeringen visar gentemot kommunsektorn är samhällsekonomiskt olönsam och minskar effektiviteten. En stabil och hållbar ekonomisk utveckling ökar möjligheterna till god hushållning med gemensamma resurser och ger trygghet för medborgarna.
Kommunernas ekonomi är i hög grad beroende av sysselsättningsutvecklingen i den privata sektorn. Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar hade med all säkerhet varit mycket bättre, om regeringen lagt kraft på att åtgärda de välkända strukturella problemen som i decennier urholkat den svenska tillväxtkraften. Detta har inte gjorts, vilket har begränsat tillväxten av inte minst skatteintäkter. En illustration av detta samband är att om Sverige haft samma tillväxttakt som Finland 1994-2004 så hade Sveriges BNP varit 160 miljarder kronor högre och kommunsektorns skatteunderlag cirka 35 miljarder större - varje år.
Kommunernas finanser försämras kraftigt jämfört med förutsättningarna i början av 2004. Detta beror på att skatteunderlagsutvecklingen blivit betydligt svagare än den bedömning som regeringen gjorde i budgetpropositionen för 2004. Detta resulterar i att kommunerna får en negativ avräkning på de preliminärt utbetalda skatteintäkterna för 2004. Enligt Svenska Kommunförbundets senaste skatteunderlagsprognos uppgår avräkningen till minus 312 kronor per invånare. Det är andra året i rad som sysselsättningen faller, vilket direkt påverkar kommunernas skatteunderlag och därmed välfärden.
En faktor som påverkar kommunsektorn är befolkningens starkt förändrade ålderssammansättning. Denna faktor har inneburit väsentligt förändrade förutsättningar och behov. De höga födelsetalen i början av 1990-talet tillsammans med en ökad livslängd, och därmed fler äldre människor, kräver ökade resurser för främst vård och utbildning. Det stora skattebortfallet på grund av egenavgifterna och de etappvisa återföringarna i form av ökade statliga bidrag har därför framtvingat ett stort förändrings- och omstruktureringsarbete inom kommunsektorn.
Trots de senaste tio årens stora påfrestningar har kommunsektorn genomfört en betydande strukturomvandling. Detta menar vi inte hade varit möjligt utan det kommunala självstyret. Det finns en utvecklingskraft i handlingsutrymmet som självstyrelsen ger. I takt med den socialdemokratiska regeringens allt klåfingrigare detaljstyrning minskar sektorns möjligheter att klara de påfrestningar som uppkommer.
Mot bakgrund av de demografiska förändringar som ligger framför och medborgarnas förändrade önskemål krävs ett förtydligat uppdrag för såväl kommuner som landsting. Ansvarsfördelningen mellan de skilda politiska nivåerna behöver klargöras och spelreglerna stabiliseras för att vårt land ska klara välfärdens utökade anspråk på det gemensamma.
Ett problem som uppstått vid ett flertal tillfällen under senare år är att den socialdemokratiska regeringen inte alltid följer den s.k. finansieringsprincipen. Principen säger att en statligt beslutad förändring som (indirekt) påverkar kommunernas ekonomi, t.ex. genom förändringar i skatteunderlaget, ska regleras genom det generella statsbidraget så att kommunernas ekonomiska situation inte förändras (varken till det bättre eller sämre) av den aktuella åtgärden. Till exempel reglerades aldrig den effekt på kommunernas skatteunderlag som de införda allmänna egenavgifterna innebär. Kommunerna har förlorat många miljarder kronor på att denna åtgärd inte reglerades enligt finansieringsprincipen.
För det andra bör det också framgå av målet för politikområdet att den s.k. finansieringsprincipen alltid ska tillämpas när staten (riksdagen) beslutar om regler som indirekt har effekter på kommunernas ekonomi.
Ett exempel på detta är den gröna skatteväxlingen, som regeringen tillsammans med dess stödpartier planerar att genomföra. Skatteväxlingen ger kommunerna ökade kostnader inom ett flertal områden till exempel transportverksamheten, skolskjutsar och ökade förbrukningsavgifter för el. Dessa kostnadsökningar har inte kommunerna kompenserats för.
Kristdemokraterna föreslår att riksdagen beslutar att målet för politikområdet Allmänna bidrag till kommuner förändras enligt följande:
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster är en omfattande och samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet. För Sveriges del handlar det om drygt 400 miljarder kronor årligen och för hela kommunsektorn 170 miljarder, varav primärkommunerna svarar för 100 miljarder. Ur ett offentligfinansiellt perspektiv är det angeläget att upphandlingen är så effektiv och konkurrensfrämjande som möjligt för att dels främja fungerande marknader inom olika sektorer, dels ge så bra valuta som möjligt för de skattepengar som finansierar verksamheterna. Upphandling, eller tillämpning av s.k. kundvalsmodeller, handlar för oss i första hand om individperspektivet - att möjliggöra valfrihet och mångfald med hög kvalitet för den enskilde. Ordet "kundval" är emellertid missvisande, och vi kristdemokrater anser att det är långt ifrån ett idealiskt begrepp. Naturligtvis är inte invånaren i en kommun eller i ett landsting/region en kund i vanlig bemärkelse. Inte desto mindre är det ett begrepp och ord som används flitigt för att beskriva den valmöjlighet och ekonomiska maktförskjutning som ligger i de s.k. kundvalsmodellerna. Vi vill istället använda begreppet eget val om t.ex. invånarnas eller föräldrarnas rätt att så långt möjligt fatta egna beslut om gemensamt finansierad kommunal service.
Näringslivet måste vitaliseras så att använda skattepengar på ett effektivt sätt och snabbare kan ta till vara nya sätt att bedriva en viss verksamhet. Upphandling av varor och tjänster, eller modeller för eget val, är - om de används rätt - väl fungerande medel för att nå målet om kommuninvånarnas och medborgarnas gemensamma bästa.
Dessvärre verkar regeringen och den statliga upphandlingskommittén med sitt slutbetänkande SOU 2001:31 Mera värde för pengarna vara inne på en direkt kontraproduktiv väg i några av dessa frågor. Vi anser det exempelvis vara helt felaktigt att vid upphandling sortera bort verksamheter som drivs med någon form av vinstsyfte.
Det viktigaste perspektivet är hur medborgaren, tillsammans med sina närmaste eller som enskild, i så hög grad som möjligt ska kunna påverka sin situation och välja det alternativ av gemensamt finansierad service som passar honom eller henne bäst, samtidigt som tryggheten och kvaliteten är god. Kommuner och landsting bör anpassa sin verksamhet så att detta kan uppnås. Därför anser vi bl.a. att kommunal verksamhet som inte är myndighetsutövning eller strategiska ledningsfunktioner bör konkurrensutsättas genom upphandling i de fall det är fråga om gemensamma servicetjänster och det bedöms att valfrihet, effektivitet, kvalitet och ekonomi skulle gynnas. I de fall det är fråga om individuella servicetjänster är modeller med eget val det verktyg vi anser bäst klara av att skapa valfrihet, mångfald och hög kvalitet, och därmed ge trygghet till den som brukar tjänsten.
All konkurrensutsättning eller införandet av system för eget val kan förstås inte ske på en gång. Varje enskild verksamhetsförändring måste planeras noga. Kommuninvånarna bör ges möjlighet att fritt välja utförare av individuella servicetjänster genom olika typer av modeller för eget val. Detta gäller t.ex. barnomsorg, skola och hemtjänst. Inom hälso- och sjukvården har på senare tid möjligheten till eget val blivit avsevärt större genom införandet av "det fria vårdvalet". Vi ser detta som en god utveckling. Fortfarande finns områden där möjligheten till eget valär begränsad.
Kommunens organisation bör vara sådan att myndighetsutövning skiljs från övrig verksamhet. Dessutom bör det "sorteras ut" vad som är gemensam service och vad som är individuell service. Kvalitetsaspekterna vid förfrågningsunderlagens utformning när verksamheter ska upphandlas måste värnas och ackrediteringssystem för olika typer av entreprenadföretag (vård- och omsorgsgivare m.m.) bör kunna användas som ett alternativ till detaljreglerade förfrågningsunderlag vid upphandlingar och för att auktorisera företag som vill ingå i ett system för eget val. En fortlöpande kvalitetsuppföljning och granskning av verksamheterna är nödvändig.
Upphandling av varor och tjänster bör ta hänsyn till mindre företags möjlighet att lägga anbud. Utbetalningsvillkoren vid upphandling eller i ett system för eget val bör utformas så att även mindre företag kan lägga anbud eller nyetableras. Kommunalt och statligt ägande av företag bör avvecklas på marknader där privata företag redan konkurrerar, eller skulle kunna konkurrera, och där inte sociala, hälsomässiga eller ekonomiska restriktioner motiverar ett offentligt ägande.
Kommunsektorn är inte en gång för alla "färdig" till sina strukturer. På många håll finns det potential att effektivisera och samordna verksamheter så att resurser frigörs till verksamheter där de bäst behövs. Den offentliga upphandlingen har i vissa kommuner förbättrats, men kan utvecklas väsentligt. Genom entreprenadupphandling visar det sig ofta att det går att få likvärdig kvalitet till ett lägre pris. Samtidigt är det viktigt att enskilda entreprenörer tillåts utveckla egna, långsiktiga verksamheter, och inte bara hänvisas till att tillfälligt överta kommunala verksamheter. Olika former av s.k. eget valökar valfriheten för medborgarna och förbättrar för alla genom en hälsosam konkurrens på lika villkor, vilket i sin tur leder till en utveckling och kvalitetsförbättring av såväl service som produkter.
Verksamheten i kommuner och landsting ska vara gemensamt finansierad. Att kommunen ansvarar för och finansierar en verksamhet behöver dock inte innebära att kommunen står som utförare av den. Entreprenader och konkurrensutsättning är inte mål i sig men ska ses som medel, bland andra, för en bättre verksamhet. En ökad konkurrensutsättning med tydliga och mätbara kvalitetskrav inom det kommunaltekniska området kan ge minskade kostnader och därmed frigöra resurser för kärnverksamhet. Med tydliga kvalitetsmål, uppföljning och utvärdering kan alternativa driftsformer öka valfriheten även inom skolan och vården och tillföra ekonomisk och/eller ideell nytta.
Den bristande sektorssamordningen i samhället som helhet präglar också kommunal verksamhet. Alltför mycket av stuprörsmentalitet missar människors alltmer sammansatta behov. Utvecklingen mot en ökad samordning och tidiga insatser exempelvis genom familjecentraler är en positiv förändring. Sektorssamordning måste ske såväl inom en kommun eller landsting som mellan olika myndigheter. Samordning, samverkan och samarbete inom den offentliga sektorn ökar enskilda människors möjligheter att få sina behov tillgodosedda och en god resurshushållning uppnås.
Det är viktigt att slå vakt om kommunernas möjligheter att fullt ut ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Det är inte en statlig uppgift att fatta beslut om de kommunala bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste göras i kommunerna mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet. Det ska inte vara ett statligt beslut om det ska finnas ett kommunalt bostadsbolag eller inte. Genom en tillfällig stopplagstiftning och därefter ett lagstadgat krav på tillstånd från länsstyrelsen vid försäljningar av kommunala fastigheter, har staten under senare år tagit en betydande makt att styra skötseln av de kommunala bostadsbolagen. Någon särskild lagstiftning för försäljning av hela eller delar av kommunala bostadsföretag behövs inte. Av respekt för den kommunala självstyrelsen vill Kristdemokraterna avskaffa de lagar som den socialdemokratiska regeringen drivit igenom för att begränsa kommunernas kontroll över bostadsförsörjningen och de egna bostadsbolagen.
Kommunala bolag bör i princip avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera på ett funktionellt sätt. Förutsättningen för detta är emellertid att det gemensamma bästa för alla kommuninvånare inte talar för ett kommunalt ägande. Ett sätt att stödja de mindre företagen är att vid kommunala upphandlingar dela ordern i flera poster så att även de kan vara med i budgivningen. Sammantaget påverkas förutsättningarna för att förbättra och bibehålla den offentliga servicen på längre sikt både av en bättre arbetsmarknad och av egna strukturförändringar.
På sikt är det endast en bättre tillväxtpolitik för fler människor i arbete och fler arbetade timmar som kan säkra kommunsektorns framtida kvalitet. Inte minst därför är tillväxtfrågor så högt prioriterade av Kristdemokraterna. Med fler människor i arbete ökar skatteunderlaget för kommunerna. Nuvarande utveckling är oroväckande eftersom sjuktalen fortfarande är rekordhöga och antalet arbetade timmar minskar.
Kristdemokraterna föreslår även att kommunen ges rätt att införa en kommunal fastighetsavgift samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas helt för småhusenheter, bostadshyreshusen (hyres- och bostadsrätter) och industriella och kommersiella lokaler. De minskade skatteintäkterna för staten kompenseras bland annat genom en minskning av det generella statsbidraget till primärkommuner samtidigt som dessa ges möjlighet att ta ut en kommunal avgift per småhusenhet om högst 2 600 kronor per år. Kommunerna får likaledes ta en årlig kommunal fastighetsavgift på max 800 kronor per bostadslägenhet, högst 63 kronor per kvadratmeter för de kommersiella lokalerna och högst 17 kronor per kvadratmeter och år för industrienheterna.
De principiella motiven för den kommunala avgiften är att den kommunala avgiften ska bidra till att täcka fastighetsrelaterade kommunala kostnader för: 1) Gator, vägar och parkering, 2) räddningstjänst samt 3) fysisk och teknisk planering och bostadsförbättring.
Detta skulle ge kommunerna en stabil avgiftsbas, som garanterar fastighetsägarna samhällstjänster. Detta skulle ansvarsfullt omvandla en illegitim statlig löpande fastighetsbeskattning på en fiktiv inkomst till en kommunal avgift på långt lägre nivå för fastighetsrelaterad service.
Vi vill att Sverige ska utvecklas som ett demokratiskt välfärdssamhälle. Vi är inte nöjda med dagens situation utan vill bidra till en utveckling där trygghet på allvar förenas med frihet. Medborgaren ska känna sig trygg när man själv eller någon närstående drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller på annat sätt känner sig utsatt och i behov av stöd. Det krävs en politik som ger större utrymme för den enskilda människan, hennes familj och de andra gemenskaper där hon ingår. Samtidigt måste stödet till de medborgare som är socialt och ekonomiskt utsatta förbättras. Behoven av att ge stöd åt familjerna har knappast varit så stora som nu. Barnfamiljerna lever i en utsatt situation. Många har svårt att få budgeten att gå ihop, både när det gäller timmar och kronor.
De som är särskilt drabbade är barnfamiljer med ensamstående mamma och barnfamiljer med utlandsfödd förälder. Det gäller här att skapa möjlighet i barnomsorgen, så att den kan anpassas till olika familjers olika behov och val. Barngrupperna har blivit allt större inom barnomsorgen. Vi vet att detta inte är bra för barnen.
En annan grupp som drabbats på senare tid är de vårdbehövande äldre. Vi ser stora behov inom den kommunala sektorn som inte är tillgodosedda.
Kristdemokraterna anser att förändringar krävs för att ge kommunsektorn stabila ekonomiska villkor som säkerställer välfärdstjänster av bästa kvalitet och effektivitet.
Vår grundläggande uppfattning är att sjukvården ska finansieras solidariskt. Hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd, och patienterna måste ges större inflytande i bedömningen av vårdbehoven. En hälso- och sjukvård byggd på människovärdes- och behovsprincipen kräver prioriteringar. Med detta följer en avgränsning mot de åtaganden som inte bör omfattas av en solidarisk finansiering. Sådana insatser kan lösas genom olika privata försäkringslösningar.
Hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. Livslängden i Sverige ökar och de tekniska och medicinska landvinningarna skapar alltfler möjligheter, samtidigt som befolkningens förväntningar och krav på hälso- och sjukvården ökar. Detta leder till ökade resursbehov inom hälso- och sjukvården. Till detta kommer den nu etablerade kunskapen om tandhälsans stora betydelse för kroppslig hälsa i övrigt och för det psykiska och sociala välbefinnandet. Det riktiga i vårt krav att successivt integrera tandvårdens avgiftssystem med sjukvårdens blir alltmer uppenbart. Vi föreslår, som ett första litet steg på denna väg, att kirurgisk behandling av parodontit (tandlossningssjukdomar) ska placeras in under högkostnadsskyddet och bli en del av hälso- och sjukvårdens avgiftssystem.
Sveriges sätt att organisera hälso- och sjukvården är bland de mest enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare, men når på de flesta områden inte högre andel än några procent. Trots många diskussioner och utredningar som syftar till förnyelse av hälso- och sjukvårdens organisation har inga större förändringar skett på flera decennier. Inom primärvården har dock viss öppenhet visats. Kristdemokraterna anser att de regelverk och institutioner som vården styrs av måste vara öppna nog att släppa fram förnyelse och effektivitet. Socialdemokraternas fördomar kring att någon annan än kommuner och landsting inte kan utföra välfärdstjänster är skadliga. Icke-vinstdrivande företag med ideell grund, personalkooperativ och vinstdrivande privata företag kan tillföra såväl ekonomisk som ideell nytta. En vård och omsorg som inte tvekar att utnyttja flera olika utförare har bäst förutsättningar att välkomna och underlätta förnyelse och förändring. För Kristdemokraterna är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus oavsett driftformen.
För att stödja en utveckling av mångfald måste förändringar av regelverk och lagstiftning genomföras. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är t.ex. dåligt anpassad för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster. Direktupphandling kan endast ske i utomordentligt begränsad omfattning, vilket kan försvåra för kommun och landsting/region att inledningsvis stödja avknoppade verksamheter. Trots att lagen inte säger något om avtalstider, rekommenderar tillsynsmyndigheten (Nämnden för offentlig upphandling) ofta alltför korta avtal med privata vårdgivare, vilket försvårar för patienter att få en långvarig relation till sin vårdgivare eller att ge vårdgivaren rimliga avskrivningstider för de stora investeringar som behövs för en vårdinrättning.
Det finns anledning att peka på de speciella förutsättningar som gäller för vissa sektorer i svensk hälso- och sjukvård. Den högspecialiserade vården med mycket stora upptagningsområden, liksom delar av utbildningen, måste ha ett särskilt långsiktigt perspektiv för sin verksamhet. Det gäller att både finansiera verksamhetens utveckling och att garantera kompetensutveckling under stabila villkor. Idag finns överenskommelser mellan staten, landstingen och universitet och högskolor som ger sådana villkor som Kristdemokraterna vill värna om.
Regeringens psykiatrisamordnare har gjort en genomgång av situationen inom den psykiatriska vården samt föreslagit statliga resurstillskott. Psykiatrisamordnaren har föreslagit att staten under det första året (år 2005) tillskjuter 525 miljoner kronor till psykiatri, ett tillskott som sedan successivt ökas under år två och år tre för att uppnå en extra nivåhöjande statlig satsning om ca 1 miljard kronor.
Kristdemokraterna delar i allt väsentligt psykiatrisamordnarens bild av läget inom svensk psykiatri. Även förslagen till resurstillskott synes i huvudsak vara väl anpassade till de akuta och långsiktiga behov som finns.
Kristdemokraterna avsätter 925 miljoner kronor mer än regeringen för 2005-2007 till den psykiatriska vården och omsorgen. De föreslagna resurstillskotten ligger därmed betydligt närmare psykiatrisamordnarens bedömning av de akuta behoven inom psykiatrin. Kristdemokraternas resurstillskott skapar förutsättningar för att kvaliteten på den psykiatriska vården och omsorgen ska nå upp till en anständig nivå under de närmaste tre åren.
Kristdemokraternas satsning på den psykiatriska vården sker under utgiftsområde 9.
I årets budgetproposition avsätter regeringen medel till en nationell vårdgaranti för åren 2005-2007. Regeringen har dock inte preciserat innehållet i den vårdgaranti man föreslår. Risken är stor att regeringens förslag till nationell vårdgaranti blir en misslyckad reform som förleder patienterna att tro att vårdköerna snart är borta.
Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet presenterade redan våren 2002 ett gemensamt förslag till nationell vårdgaranti som preciserar hur reformen ska införas och vilka krav som vårdtagarna kan ställa på vårdgarantin. Förslaget till nationell vårdgaranti slår fast att:
kontakt ska garanteras med vårdcentral/primärvården samma dag som kontakten tas,
besök hos distrikts- eller husläkare ska ske senast inom fem dagar efter det att kontakten tagits, då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar,
besök hos annan specialist ska ske inom två månader,
behandling ska ske inom tre månader efter det att beslut om sådan fattats.
Den nationella vårdgarantin omfattande alla medicinskt motiverade diagnoser skall vara fullt genomförd inom tvåår. De långa köerna, bristen på personal på många håll och den tid det tar för att genomföra nödvändiga förändringar både vad avser organisation och arbetsformer gör att vårdgarantin byggs ut i två steg. I det första steget ingår de diagnoser och behandlingar som omfattades av den nationella vårdgaranti som den borgerliga regeringen införde 1991-1994, samt ytterligare ett 10-tal behandlingar främst för barn och äldre.
Kristdemokraternas satsning på en nationell vårdgaranti sker under utgiftsområde 9 och därför omfördelas pengar från anslag 25:1 Kommunalekonomisk utjämning till utgiftsområde 9.
Hos många föräldrar finns en stark vilja att få ta del av det offentliga stödet till barnomsorg för att själv ta hand om barnen när de är små eller finna lösningar utanför det kommunala systemet. I flera kommuner har folkomröstningar genomförts som klart visar detta. I några kommuner finns även en stark politisk vilja att tillmötesgå föräldrarnas önskemål, men detta omöjliggörs av den socialdemokratiska regeringen som vägrar ändra nuvarande lagstiftning.
Det formella hindret är kommunallagens generella förbud mot att ge bidrag till enskild. Detta hinder bör skyndsamt undanröjas när det gäller barnomsorg. Ansvaret för att erbjuda barnomsorgsalternativ ligger på kommunerna från det att barnet fyller ett år. Men detta ansvar gäller enligt skollagen enbart "i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov". Denna princip bör därför utökas till att för barn i förskoleåldern också gälla med hänsyn till föräldrarnas önskemål om att själva ta hand om sina barn. Det är viktigt att den nivå som finansierar och ansvarar för en verksamhet också kan fatta beslut om hur den ska utformas. Så stärks den lokala demokratin. Kommunerna bör självklart beakta föräldrars önskemål.
Möjligheten för kommunerna att införa det så kallade kommunala vårdnadsbidraget bör gälla för barn vars föräldrars föräldrapenning- och barndagar tagit slut. Totalt 60 barndagar skall dock undantas från denna regel och får sparas för att användas senare under barnets uppväxt. På detta sätt uppnås en flytande gräns för varje barn för när kommunen kan ge bidrag direkt till föräldrarna.
Kommunerna ska ha frihet att utforma stödet. Kristdemokraterna anser att det bör uppgå till 80 procent av den genomsnittliga nettokostnaden för en plats i den kommunala barnomsorgen. Detta motsvarar genomsnittligt sett barndagarnas "normala" nivå, dvs. ca 6 000 kronor per månad. Stödet ska vara pensionsgrundande inkomst och vara skattepliktigt.
I syfte att reducera oönskade marginal- och tröskeleffekter bör stödet räknas med som inkomst vid beräkning av eventuellt bostadsbidrag. Den samlade ekonomiska effekten för kommunerna av ett införande av barndagar och en skyldighet att erbjuda föräldrar kommunala vårdnadsbidrag bedömer vi som positiv. Barndagarna kommer att minska trycket på den kommunala barnomsorgen och med stor sannolikhet även de kommunala vårdnadsbidragen, om man ser till de önskemål småbarnsföräldrar ger uttryck för. I vissa kommuner kan de dock (allt annat lika) leda till en initial merkostnad för dem som ändå skulle ha avstått från den kommunala barnomsorgen. Därför avsätter vi 1 500 miljoner kronor år 2006 och 1 000 miljoner kronor år 2007 för att underlätta införandet av kommunalt vårdnadsbidrag. Dessa medel fördelas via anslag 48:1 Kommunalekonomisk utjämning.
Totalkostnaden beror förstås även på vilka stödnivåer kommunerna väljer. Sammantaget kommer förutsättningarna för en förbättrad kvalitet i den kommunala barnomsorgen att öka jämfört med om ingen reform genomförs.
Idag styr staten över två av kommunernas viktigaste taxor för att finansiera verksamhet. Det är de statligt beslutade maxtaxorna inom förskolan och äldreomsorgen. Dessa områden motsvarar 65 % av kommunernas avgiftsfinansierade verksamheter. Att staten på detta sätt går in och detaljstyr kommunal verksamhet är i sig en inskränkning av det kommunala självstyret. Barnens vistelsetider på förskolan har efter förskolereformen ökat med cirka 1 timme per vecka, enligt Svenska Kommunförbundet. Denna utveckling finner Kristdemokraterna mycket oroande. Det borde vara barnen som får den första arbetstidsförkortningen. Äldreomsorgens maxtaxa visar bättre utfall och är förhoppningsvis finansierad.
För att minska de negativa effekterna av maxtaxan anser Kristdemokraterna att kommunerna ska åläggas att utforma och införa deltidstaxa i minst tre nivåer under taket i maxtaxan. Den som nyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen mindre ska inte betala lika mycket som den som nyttjar den i större utsträckning. För att finansiera denna reform tillförs "48:1 Kommunalekonomisk utjämning" 250 miljoner kronor.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Lars Lindén (kd) |
|
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
| [1] |
Rädda Barnen, BRIS, Barnombudsmannen, LO m fl. |