Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det kommande förslaget till kommunal kostnadsutjämning tar hänsyn till att vissa regioner fått en högre lönekostnadsnivå genom att det skett en höjning av kvinnolönerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformering av de ekonomiska villkoren för kommuner och landsting skall främja, inte motverka, en utjämning av de oskäliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
För tio år sedan beslöt den borgerliga regeringen på förslag av jämställdhetsminister, tillika vice statsminister, Bengt Westerberg att tillsätta en utredning för att kartlägga och analysera fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.
Nu har fem år gått sedan utredningen slutfördes. Under de tio år som gått sedan utredningen begärdes har jämställdhetsfrågor varit med i den centrala allmänpolitiska diskussionen på ett påtagligt sätt. Men har egentligen så mycket hänt, och har politiken förändrats för att bryta de strukturer och mönster som orsakar det grundläggande faktum att kvinnor har mindre makt och mindre pengar än vad män har?
Ekonomisk makt kan dels ses som makt över andras tillvaro, dels som makt att råda över sin egen situation. Hur löneutvecklingen för kvinnor har varit är därför ett viktigt mått på om kvinnors ekonomiska makt ökat. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har i princip varit cementerade sedan 1995.
En avgörande förklaring till detta är att de underliggande orsakerna till löneskillnaderna, att kvinnor och män finns i olika yrken, olika befattningsnivåer och hos olika arbetsgivare inte har förändrats. Eva M Meyersson och Trond Petersen visar i en bilaga till Kvinnomaktutredningen (1997:136) att merparten av löneskillnaderna beror på befattnings-, yrkes- och arbetsgivarsegregation och endast en mindre del på direkt diskriminering.
Samtidigt kan vi konstatera att regeringen på senare år snarast har koncentrerat sitt arbete med att bekämpa löneskillnaderna på just den direkta diskrimineringen. Men de stora löneskillnaderna beror främst på andra faktorer som en aldrig så skarp antidiskrimineringslagstiftning kan hantera. På dessa områden har dock mycket lite skett.
När marknadskrafterna och den politiska ambitionen för en gångs skull har dragit åt samma håll, så att löner för förskollärare, sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor och barnskötare är högre i Stockholmsregionen än i riket, innebär detta med nödvändighet högre kommunala utgifter. Men detta högre kostnadsläge är inte en del i kostnadsutjämningen.
I den aktuella debatten, såväl som i det senaste utredningsförslaget kring utjämningssystemet, avvisas tanken på att kostnadsutjämningen ska ta hänsyn till det högre kostnadsläget. Dessutom bibehålls i förslaget den mycket långtgående inkomstutjämningen. Ledande företrädare för Socialdemokraterna, exempelvis statsråd, är helt oförstående och menar snarast att Stockholmsregionens kommuner och landstinget får skylla sig själva som har höjt kvinnolönerna i vården och skolan.
Kostnadsutjämningen måste baseras på för de enskilda kommunerna och landstingen opåverkbara faktorer som tar hänsyn till strukturella kostnadsskillnader. Av kommuner och landsting självvalda service- och kvalitetsnivåer i olika verksamheter ska således inte kunna påverka utfallet av kostnadsutjämningen. Samma förhållande gäller skillnader i effektivitet. De faktiska kostnaderna kan därför inte utan vidare läggas till grund för utjämningen.
(Statsrådet Lövdén i ett interpellationssvar [2003/04:538, protokoll den 14 juni 2004].)
Hur ska vi få rättvisa kvinnolöner om kostnaden inte får räknas för kommunerna samtidigt som de höjda skatteinkomsterna ska skickas vidare till andra regioner? Systemet fungerar helt enkelt så att de höjda kvinnolönerna ökar skattekraften i kommunen eller landstinget, vilket betyder att ökningen försvinner, antingen i form av minskat inkomstbidrag eller ökad avgift.
Höjda sjuksköterskelöner kan förstås inte betalas med skatt på sjuksköterskorna men med nuvarande utjämningssystem kan de inte ens delfinansieras med sjuksköterskornas egen ökade skatteinbetalning. Det betyder att nuvarande konstruktion på utjämningssystemet direkt motverkar utjämningen av oskäliga löneskillnader.
I ett interpellationssvar (2003/04:138, protokoll den 12 december 2003) konstaterade statsrådet Lövdén helt kort att "utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle måste i första hand ske inom andra politikområden". Mot bakgrund av att regeringens jämställdhetsarbete sägs bedrivas enligt mainstream-principen ter sig detta svar märkligt.
I samband med att regeringen och dess stödpartier presenterade sin överenskommelse den 13 april i år om kommande reformering av utjämningssystemet aviserade man också att frågan om regionala lönekostnadsskillnader skulle utredas vidare.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
Nina Lundström (fp) |