Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att lägga fram förslag som stärker tillsynen av den offentliga upphandlingen.
Sverige har sedan den 1 juli 1994 samma regler för offentlig upphandling - statens, landstingens och kommunernas inköp av varor och tjänster - som övriga EU-länder. Bestämmelserna finns i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Avsikten med reglerna är att garantera en opartisk och effektiv upphandling. Det företag som erbjuder det bästa kontraktet ska få leverera till den offentliga sektorn, oavsett företagets ursprung. Detta stärker målet om en inre marknad med fri rörlighet för varor och tjänster. Den fria konkurrensen, som reglerna om upphandling ska värna, leder inte bara till lägre priser utan också till högre kvalitet. Det är ett system som gynnar alla, skattebetalarna får billigare och bättre produkter och företagen utvecklas tack vare konkurrensen.
Värdet av den offentliga upphandlingen har uppskattats till 400 miljarder kronor per år, vilket motsvarar ca 20 procent av vår bruttonationalprodukt. Det säger sig självt att en effektivare upphandling kan bidra till att vi sparar stora belopp, vissa studier pekar på att ca 10 procent av inköpskostnaden skulle kunna sparas. En sådan besparing inom den offentliga upphandlingen skulle motsvara statens årliga kostnad för barnbidragen och föräldraförsäkringen. En effektiv offentlig upphandling är på alla sätt ett starkt instrument för att säkra målen inom den offentliga sektorn.
Det är emellertid väl utrett att det finns betydande brister i den offentliga upphandlingen. Detta framgår bl a av rapporter från Riksdagens revisorer och Nämnden för offentlig upphandling. Dessa resultat stöds också av näringslivets egna undersökningar. Det finns uppenbara luckor i dagens regelverk, den tydligaste är att det saknas sanktion när en upphandlande enhet inte alls bryr sig om att följa regelverket. Vid sådana s k otillåtna direktupphandlingar går det i regel inte att säga vem som har drabbats och därför är det heller inte möjligt för leverantörerna att driva frågan om skadestånd. Upphandlande enheter som däremot lojalt försöker följa regelverket löper en risk att drabbas av sanktioner om de gör fel. Här finns det en tydlig inkonsekvens i reglerna som bör rättas till.
Upphandlingskommittén har utrett den offentliga upphandlingen (se SOU 1999:139 Effektivare offentlig upphandling och SOU 2001:31 Mera värde för pengarna) och har föreslagit åtgärder för att stärka den offentliga upphandlingen, bland annat
att Konkurrensverket ska bli ny tillsynsmyndighet för området
att en ny sanktion - marknadsskadeavgift - ska införas mot grova regelbrott och
att näringslivets organisationer ska få föra talan i upphandlingsmål.
Förslagen har remissbehandlats och fått ett gott mottagande.
Flera motioner om stärkt tillsyn har lagts, bland annat motion 2000/01:Fi804 av Inga Berggren m fl där förslag om en starkare tillsyn och effektivare sanktioner har lagts. Finansutskottet avstyrkte emellertid motionen i betänkande 2000/01:FiU8 Offentlig upphandling i informationssamhället, med motiveringen att regeringen i och för sig var positiv till en stärkt kontroll av upphandlingen men att den ansåg att frågorna borde beredas ytterligare och att ett sådant arbete var i full gång.
Regeringen lade med utgångspunkt från betänkandet en proposition om den offentliga upphandlingen (1999/2000:128 Offentlig upphandling i informationssamhället) där den dock inte lämnade några förslag om stärkt tillsyn. Då det är väl känt att det finns betydande problem inom området och då det finns noggrant genomtänkta och remissbehandlade förslag, borde regeringen dock ha gått fram med dessa för att stärka upphandlingen. Regeringen har därefter lagt ytterligare förslag om den offentliga upphandlingen (proposition 2001/02:142), vilket har resulterat bland annat i nya bestämmelser om miljökrav och genomförandekrav vid offentlig upphandling.
Regeringen har nyligen tillsatt en ny utredning om den offentliga upphandlingen, Utredningen om genomförande av EG:s direktiv om offentlig upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (kommittédirektiv 2004:47). Denna har i uppdrag att lämna förslag dels på hur två EG-direktiv ska genomföras i svensk rätt, dels påövriga åtgärder som kan vara motiverade. Det är alltså tänkbart att frågan om en förbättrad tillsyn kommer att behandlas även i denna utredning. Upphandlingskommitténs förslag är emellertid väl genomarbetade och har fått ett gott mottagande vid remissbehandlingen; det finns alltså inte anledning av avvakta resultatet från den nyss nämnda utredningen.
Det är därför dags för regeringen att ta ett samlat grepp om den offentliga upphandlingen. I första hand bör det handla om att rätta till de brister som övertygande har klarlagts, nämligen den brist på efterlevnad av regelverket som alltför ofta uppdagas. Det handlar om att skapa respekt för ett av våra viktigaste regelverk. Bestämmelserna om upphandling avgör vem som ska få göra affärer med den offentliga sektorn. Detta ska ske affärsmässigt och på lika villkor för alla leverantörer, oavsett om de är stora eller små, svenska eller utländska, privata eller offentliga. Det gäller att undanröja alla misstankar om att myndigheterna vill gynna någon leverantör. En fungerande offentlig upphandling gynnar alla.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
|
|
Elizabeth Nyström (m) |
Runar Patriksson (fp) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Sven Bergström (c) |
|
Jeppe Johnsson (m) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Lars Lindén (kd) |