Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en översyn av den regionala organisationen av Riksrevisionsverket.
Redan 1990 fastställde riksdagen de principer för lokalisering av statlig verksamhet som fortfarande gäller (bet. 1989/90:AU13).
Enligt principerna är bl.a. omlokalisering, men kanske framför allt decentralisering, viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Enligt arbetsmarknadsutskottet bör en fortlöpande prövning ske av förutsättningarna för en decentralisering av verksamheten.
Dessa principer preciserades av riksdagen hösten 1996, där riksdagen bl.a. framhåller att varje beslut om omlokalisering av befintlig verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna överväganden om möjligheterna att i första hand placera dem i länscentrum eller vissa andra orter i eller i anslutning till nationella regionalpolitiska stödområden. I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas. De möjligheter som står till buds att åstadkomma en bättre regional balans måste så långt möjligt tas till vara (bet. 1996/97:AU2).
Näringsutskottet erinrade några år senare om dessa principer (bet. 1999/2000:NU10). Regeringen upprepar hösten 2001 principerna i sin proposition om det nya politikområdet Regional utvecklingspolitik (prop. 2001/02:4). Så sent som i budgetpropositionen för 2004 betonar regeringen vikten av att myndigheternas lokalisering får en större spridning över landet (prop. 2003/04:1).
Riksrevisionen, som bildades den 1 juli 2003, är i huvudsak lokaliserad till Stockholm. Drygt en fjärdedel av personalen eller ca 70 personer finns dock i Jönköping, Karlstad och Uppsala. Det rör sig om tre avdelningar inom den årliga revisionen (redovisningsrevision). Denna regionala struktur, som härstammar från RRV, är ett resultat av historiska omständigheter och har inte blivit föremål för någon analys av riksrevisorerna.
Riksrevisionen beslutar själv om sin regionala indelning. Men de principer för lokalisering av statlig verksamhet som riksdagen sedan lång tid tillbaka uttalat sig för gäller givetvis även för denna myndighet. Eftersom Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen och ska granska att regeringen och andra myndigheter följer bl.a. de riktlinjer för olika politikområden som riksdagen beslutat om, har Riksrevisionen ett särskilt stort ansvar för att själv leva upp till dessa riktlinjer.
Erfarenheterna från RRV av den delvis decentraliserade verksamheten inom den årliga revisionen är i huvudsak positiva. Bl.a. gäller att personalomsättningen vid de tre enheterna utanför Stockholm (som numera benämns avdelningar) har varit betydligt lägre än i Stockholm. Dessa tre enheter har därför utgjort något av kärnan i den årliga revisionens verksamhet.
Under senare tid har emellertid personalomsättningen minskat även i Stockholm och det är nu relativt lätt att rekrytera arbetskraft till avdelningarna i Stockholm. Detta mönster är dock i huvudsak konjunkturbetingat. När konjunkturen och de strukturella obalanserna i Stockholm förbättras kommer efterfrågan att öka även på ekonomer och Riksrevisionen får svårare att behålla och rekrytera arbetskraft inom den årliga revisionen. På lite längre sikt kommer den demografiska utvecklingen med stor sannolikhet att medföra betydande svårigheter att rekrytera arbetskraft i Stockholmsregionen. Även Uppsala, som tillhör samma regionala arbetsmarknad, kan väntas få svårigheter med arbetskraftsrekryteringen bland ekonomer.
Riksrevisionen bör mot denna bakgrund genomföra en analys av den regionala strukturen. Det finns därvid anledning att särskilt överväga och någon avdelning eller del av avdelning i Stockholm bör lokaliseras till t.ex. Umeå. Vid Handelshögskolan i Umeå bedrivs en ekonomutbildning med en viss profil mot det redovisningsrevisionella området, som enligt avnämarundersökningar fått mycket gott omdöme. Det finns möjligheter att ytterligare fokusera denna utbildning mot redovisningsrevision. Erfarenheterna från såväl universitetet som Handelshögskolan i Umeå visar att studenterna efter examen gärna söker arbete i Umeå och att omsättningen på arbetskraft där är låg.
Från såväl effektivitetssynpunkt som från regionalpolitisk synpunkt vore därför en flyttning av någon avdelning eller del av avdelning i Stockholm till Umeå motiverad.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Lilja (s) |
Karl Gustav Abramsson (s) |