Motion till riksdagen

2004/05:Fi232

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Jobb i stället för bidrag - liberal politik inom alliansen för 300 000 nya jobb - Folkpartiet liberalernas ekonomisk-politiska motion

---

1 Inledning: Jobb i stället för bidrag

1.1 Med Alliansen för ett Sverige i arbete

Folkpartiet har tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern bildat Allians för Sverige. Alliansen har skapat en ny vitalitet i svensk politik. Utsikterna för ett regimskifte ter sig bättre än på länge. De fyra partierna startar nu en process för att utforma ett starkt alternativ till Socialdemokraterna. Sverige förtjänar bättre. Därför har Folkpartiet liberalerna tillsammans med Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tagit initiativ till en Allians för Sverige och ett maktskifte 2006. Den samsyn våra partier har om den politiska inriktningen i stort ligger också till grund för Folkpartiets ekonomiska politik.

I denna motion presenterar vi i Folkpartiet liberalerna våra utgångspunkter för det arbetet.

Fokus i motionen är den dryga miljon människor i arbetsför ålder som inte arbetar.

Vi anser nämligen att det är en nyckelfaktor för Sverige att antalet bidragsberoende minskar radikalt. Sverige ska bli en nation i arbete. Ett delmål, som ligger inom räckhåll, är 300 000 nya jobb. Det bör nås inom fyra år. Ska Sverige lyckas nå det behövs en lång rad politiska förändringar - sådana presenteras också i denna motion. När så många nya jobb har tillkommit på svensk arbetsmarknad kommer antalet som försörjs genom bidrag att vara avsevärt lägre än idag. På längre sikt bör målet för jobbtillväxten sättas ännu högre.

1.2 Arbetets värde - en moralisk fråga

Två problem i Sverige är att det finns för få arbeten och att det totalt sett arbetas för få timmar. Det är en grundorsak till att vi inte kunnat återta förlorad terräng i välståndsligan, utan tvärtom tappat, de senaste tio åren. Sverige kommer högt i tabeller över sysselsättningen i olika länder - mycket tack vare den höga kvinnliga förvärvsfrekvensen - men avsevärt lägre i tabeller som väger in frånvaro från arbetet. Att andelen kvinnor som arbetar är större än i många andra länder väger inte upp att vi har högst sjukfrånvaro och är sämst på integration av invandrare.

Arbete måste uppvärderas. Det är djupast sett en moralisk fråga. Det är de mest sköra i vårt samhälle som drabbas när allt fler anser sig kunna leva på andras arbete. Insikten om sambandet mellan arbete och välstånd måste återupprättas. Det är ingen mänsklig rättighet att bli försörjd av andra, om man kan försörja sig själv.

All erfarenhet visar också att möjligheten att arbeta och försörja sig själv betyder mycket för individen. En sjuksköterska som förlyft sig i vården har kanske svårt att återvända till sin gamla arbetsplats, men ska naturligtvis ges alla möjligheter att göra andra insatser i arbetslivet. En invandrare som kommer till Sverige har kanske svårt att omedelbart få arbete inom det yrkesområde där han eller hon var verksam i det gamla hemlandet, men ska naturligtvis för den skull inte mötas av signalen att det nu är bidragsförsörjning som gäller för resten av livet. Möjligheten att få förtidspension var och är en viktig social trygghetsreform, men idag vittnar många om att erbjudandet känns som "att kastas på sophögen". I ett samhälle där "arbetslinjen" gäller ska förtidspensionering bara tas till som en sista utväg, när alla vägar tillbaka till arbetslivet visat sig stängda. Så har det inte i varit i Sverige de senaste åren.

1.3 Trygghet i förändring

De sociala system som byggts upp i Sverige, för att säkra att välfärden kommer alla till del, utsätts just nu för stora påfrestningar. Ett centralt inslag i Folkpartiets politik är att dessa system ska värnas genom att överutnyttjande och missbruk stävjas. Vi tror att sjuka behöver 80 procent av sin inkomst för att klara en tids bortovaro från arbetet. Men den som inte är sjuk ska ha noll procent i sjukpenning. Vi slår också vakt om en rimlig ersättningsnivå från a-kassorna och vill bygga ut arbetslöshetsförsäkringen så att den omfattar alla. Men en arbetslös, som gång på gång väljer bort anvisade arbeten eller inte ens infinner sig för en intervju, bör rimligen mista sin rätt till ersättning. Alltför sällan fungerar det så idag.

Vi lever i en tid av stora förändringar. Arbetstillfällen försvinner och andra kommer till, tekniska nyheter kommer i en allt snabbare takt etc. Förändringar som uppfattas som hot ger upphov till otrygghet och otrygghet ger i sin tur upphov till förändringsmotstånd. Därför är begreppet "Trygghet i förändring" viktigt i sina båda betydelser. Ofta är det, paradoxalt nog, så att den största tryggheten ligger i att bejaka förändringar och lära sig göra det bästa av dem. Men naturligtvis ska man kunna känna en grundläggande trygghet också i tider av stora förändringar. Det är bland annat av det skälet Folkpartiet slår vakt om ett utbyggt och väl fungerande trygghetssystem: en bra vård för alla som blir sjuka, socialförsäkringar som träder in när olyckan är framme och ett fungerande rättsväsende. Den svenska pensionsreformen, beslutad i bred partipolitisk enighet, beundras och kopieras nu världen över. Folkpartiet föreslog 1997 en liknande reform av de andra socialförsäkringarna för att de skulle vara rustade att möta kommande påfrestningar. Svaret från Socialdemokraterna blev nej. Sannolikt hade mycket varit annorlunda i vårt land idag om en sådan reform kommit till stånd. När regeringen helt nyligen backade och erkände behovet av reformerade socialförsäkringar väljer den ett arbetssätt som gör att verkliga förhandlingar mellan partierna kan starta först 2007, tio år efter Folkpartiets initiativ. De tio förlorade åren har kostat det svenska folkhushållet enormt mycket, både i pengar och otrygghet.

Trygghetspolitiken hotas av den socialdemokratiska politik som gör fler och fler bidragsberoende - det senaste inslaget i den politiken är kampanjen för att göra 12 000 människor, som nu försörjer sig på eget arbete, till bidragstagare inom ramen för det så kallade friårsprojektet. Utan fler människor som är redo att göra en insats i arbetslivet klarar vi inte vården, en bra skola, ett fungerande rättsväsende och de svenska företagens konkurrenskraft.

1.4 Därför delmålet 300 000 jobb

Det är vår övertygelse att delmålet 300 000 nya jobb är realistiskt om vår åtgärdslista genomförs. Målet bör formuleras så att det handlar om 300 000 nya nettojobb och motsvarande uppgång av antalet arbetade timmar - alltså ytterligare 300 000 människor i arbete.

Vår målsättning skiljer sig från regeringens olika mål i ett par avseenden. För det första byggs vårt mål under med en lång rad konkreta förslag, medan regeringen upprepar sina som ett mantra och hoppas att det ska göra att problemen löser sig av sig självt. För det andra kan vårt mål inte manipuleras genom att individer flyttas mellan kolumnerna i en statistik. Vad hjälper det att arbetslösheten minskar om människor istället blir sjukskrivna? Vad hjälper det att antalet sjukskrivna minskar om de sjukskrivna istället blir förtidspensionerade?

Vårt mål nås bara om antalet jobb verkligen växer. En viktig deklaration är denna: Om det visar sig att inte heller Folkpartiets åtgärdslista räcker, är vi redo att föreslå ytterligare åtgärder. Av flera skäl är det en ödesfråga att jobbtillväxten skjuter fart:

• Bristen på jobb fördjupar segregationen och ett antal andra sociala problem. Utanförskapets pris är ofta högt i form av personliga tragedier, missbruk, och kriminalitet.

• Bristen på jobbäventyrar Sveriges möjligheter att klara välfärden - i viss mån på kort sikt, men framför allt i perspektivet av den stundande ålderschocken.

• Bristen på jobb gör det svårare att minska sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna.

• Bristen på jobb undergräver statsfinanserna genom att inkomsterna blir lägre och utgifterna högre. När allt färre ska försörja allt fler pressas skattetrycket uppåt. Och när skattetrycket blir högre drivs ännu fler företag ut ur Sverige.

1.5 Folkpartiets reformlista för 300 000 fler i arbete

Folkpartiet har ett stort antal förslag för att uppvärdera arbetets värde och nå delmålet om 300 000 nya jobb. En del av dem handlar om att öka utbudet av arbetskraft - erfarenheten säger att det i sig bidrar till att ocksåöka antalet arbetstillfällen.

Reformer som ökar antalet arbetsgivare och benägenheten att anställa

1. Sänkt arbetsgivaravgift, så utformad att det blir avsevärt billigare att anställa en extra person i de allra minsta företagen.

2. Ny anställningform för unga som inte fått fotfäste på arbetsmarknaden: instegsjobb. Det är arbeten med sämre anställningstrygghet och halverad arbetsgivaravgift enligt principen "hellre ett osäkert arbete än inget arbete alls". Bedömningen är att det finns åtskilliga arbetsgivare som skulle vara villiga att pröva en ny anställd om det innebar lägre kostnad och mindre långsiktig uppbindning än idag.

3. En rad andra förbättringar för företagen, särskilt de mindre: lägre skatt för familjeföretag (de så kallade 3:12-reglerna), sänkt och på sikt avskaffad förmögenhetsskatt, ett första steg mot avvecklad dubbelbeskattning av aktier och en intensifiering av det nu nästan insomnade förenklingsarbetet.

4. Nej till systemet som lägger ansvaret för den tredje sjuklöneveckan på arbetsgivarna och planerna på att arbetsgivarna ska svara för 15 procent av sjuklönekostnaderna. Båda systemen har avvisats av såväl företagarorganisationer som företrädare för handikappade. De senare hävdar, sannolikt med rätta, att båda systemen kommer att göra arbetsgivarna ännu mer obenägna att anställa svårplacerad arbetskraft.

5. Fler jobb inom sektorn hushållsnära tjänster genom en rimligare skattebelastning. I Finland har en reform av det slag vi länge förordat på kort tid givit 8 000 nya arbetstillfällen.

6. Vissa mindre, men viktiga, arbetsrättsliga förändringar genomförs, utöver den nämnda om instegjobb. Tiden för provanställning förlängs till tolv månader och en ny anställningsform, "överenskommen visstidsanställning", införs.

Reformer som gör det mer lönsamt att arbeta och på annat sätt ökar utbudet av arbetskraft

1. Folkpartiet vill självfallet att det svenska skattetrycket ska pressas ner, men vi tror att det är fel att göra det i en omfattning som riskerar statsfinanserna eller viktiga välfärdsvärden. Vi föreslår därför ganska moderata skattesänkningar för de närmaste åren. Den volymmässigt största förändringen vi föreslår är införandet av ett förvärvsavdrag. Det kan utnyttjas nedifrån i skatteskalan - och gynnar alltså de lägsta inkomsttagarna och uppmuntrar övergång från bidragsberoende till eget arbete - och planar ut vid inkomstlägen runt 20 000 kr/månad. När statsfinanserna tillåter går vi gärna vidare längre upp i skalan.

2. "Hälften kvar". Cirka 4 miljarder kronor av Folkpartiets skattesänkningsutrymme används för ett avskaffande av värnskatten. Värnskatten är en straffskatt på kompetens. Den försvårar för Sverige att rekrytera kvalificerad arbetskraft från andra länder och behålla duktiga svenska medarbetare i landet. Även en läkare eller ingenjör bör få behålla minst hälften av en inkomstökning. Det har politikerna en gång lovat och det bör det politiska systemet leva upp till.

3. Motverka marginaleffekter bidrag-arbetsinkomster. Det har sagts att det är illa att vara fattig men ännu värre att inte kunna göra något åt det. Många människor har fastnat i det som kan kallas en fattigdomsfälla. De har små marginaler men höga marginaleffekter. De får bidrag, men är ändå fattiga. Om de arbetar mera förlorar de bidragen och blir därför ändå lika fattiga. En rad bidragssystem bidrar till situationen. Det är inte lätt att peka på vägar ur den, för alla bidragssystem har införts för att lösa sociala problem. Vi accepterar att det utrymme som reserverats för en barnbidragshöjning används till ett förbättrat familjestöd, men vi föreslår att tiden fram till införandet år 2006 utnyttjas för att finna en bättre utformning. Om målet att gynna barnfamiljerna kombineras med målet att minska deras marginaleffekter borde en annan mix av åtgärder ge bättre resultat.

4. Åtgärder för att stimulera studerande att bli färdiga snabbare. Genomsnittstiden för avslutade gymnasie- och högskolestudier blir allt längre. Det bör motverkas genom några regelförändringar, bland annat att studiemedelessystemet stimulerar studenter att bli färdiga i tid. Idag är antalet avhopp i gymnasiet mycket stort. Om fler fullföljde studierna i tonåren och färre därmed behövde komplettera på komvux skulle värdefull tid i arbetslivet vinnas.

5. Åtgärder som stimulerar äldre att stanna längre på arbetsmarknaden. Folkpartiet har varit pådrivande för det nya pensionssystemet och den rätt för äldre att arbeta till 67 års ålder som nu införts. Vi går nu vidare och föreslår en reform som innebär att löneskatten för arbetskraft över 65 år sänks.

-Radikala systemförändringar för mindre sjukskrivningar och förtidspensioneringar

1. Ett nytt mål för antalet förtidspensioner och långtidssjukskrivna bör införas. Det totala ohälsotalet ligger fortfarande mycket högt på grund av den snabba tillväxten av antalet förtidspensionärer. Den nuvarande situationen är helt orimlig: I år förtidspensioneras cirka 74 000 människor, vilket motsvarar nästan en hel årskull. Med de reformer som föreslås här bör antalet förtidspensionärer och långtidssjukskrivna, inte som nu öka, utan minska med tio tusen per år de närmaste åren.

2. Ett sjukintyg som förlängs utöver fyra-åtta veckor måste prövas av en läkare knuten till försäkringskassan. Distriktsläkarföreningen har nyligen lanserat ett liknande förslag. Tillgången till läkare i Sverige är så god att detta administrativt är fullt genomförbart och Folkpartiet har redan tidigare föreslagit en utökning av antalet läkare knutna till försäkringskassan. Genom att systemet bygger på en rollfördelning mellan läkarna minskar risken att den andra läkaren alltid godtar den förstas bedömning. Det grundläggande syftet är givetvis att vid sjukfall med oklar diagnos, som tenderar att dra ut på tiden, få fram omedelbara rehabiliteringsinsatser. Även om sjukskrivningarna nu minskar ligger de fortfarande kvar på en orimligt hög nivå. Folkpartiet är redo att förorda betydligt mer drastiska grepp än regeringen för att pressa tillbaka kostnaderna för sjukskrivningar.

3. I princip obegränsade möjligheter för försäkringskassan att samverka finansiellt med vårdinrättningar i syfte att säkerställa att vård- och rehabiliteringsinsatser alltid finns tillgängliga som alternativ till utdragna sjukskrivningar (Finsam-modellen).

4. Forcerat införande av ett gemensamt IT-stöd för Sveriges läkare som med ett inbyggt starkt integritetsskydd dels hindrar utskrivningar av vissa mediciner till patienter som nyligen fått liknande mediciner utskrivna av andra läkare, dels ger signaler hos läkaren om patienten nyligen nekats sjukskrivning av en annan läkare.

5. Skärpning av regeln som innebär att en patient som nekar delta i vård och rehabilitering kan få sin sjukpenning reducerad - huvudregeln bör vara att rätten till sjukpenning bortfaller i sådana fall.

6. Ett nytt system för att uppmuntra förtidspensionerade att återvända till arbetslivet. Detta fp-förslag innebär att den som vill börja arbeta igen får göra det på de villkor i a-kassa och sjukförsäkring som gällde för individen omedelbart före beslutet om förtidspension. Detta torde öka människors benägenhet att ta risken att försöka återgå till arbetslivet.

7. "Nystartjobb". Om en sjukskriven vill pröva om ett annat arbete än det han eller hon sjukskrivits ifrån är möjligt att klara bör personen ha rätt till tjänstledighet i högst sex månader från sin gamla arbetsgivare. Sjukskrivna och förtidspensionärer bör i betydligt fler fall än idag kunna "ta med sig" sin sjukpeng/pension till en ny arbetsgivare under en period av så kallad arbetsprövning. Arbetsgivaren får därmed under en prövoperiod en lägre kostnad för anställningen.

Systemförändringar för att minska kostnaden för arbetslösheten och öka benägenheten hos arbetslösa att söka arbete

1. Arbetslinjen hävdas. Kravet att ta arbeten som erbjuds skärps och tillämpas. A-kassor som inte tillämpar arbetslinjen ska riskera att få sänkt statsbidrag. Genom en högre egenfinansiering av a-kassorna (som växlas mot sänkt skatt) skapas starkare incitament för kassorna att stänga av personer som missbrukar systemet.

2. Huvuddelen av AMS läggs ner och ersätts av en effektivare organisation med privata bemanningsföretag, olika typer av arbetsförmedlingar och aktörer som driver arbetsmarknadsutbildning/arbetsträning.

Sunda statsfinanser

1. Sambandet mellan sunda statsfinanser och fungerande välfärd är tydligt. Ett exempel kan tas från USA under president Clintons tid. Det faktum att statsfinanserna sanerades och underskott vändes till överskott var en bidragande orsak till en jobbtillväxt utan motstycke. Dagens svenska regering har tappat greppet över statsfinanserna. De underskott som nu byggs upp kan inte försvaras med konjunkturella argument. Den löfteskarusell som nu rullats igång kräver en exceptionellt lång och kraftig högkonjunktur för att inte äventyra Sveriges långsiktiga välfärd. Det saneringsprogram, som det utvecklas i denna motion, stärker statens finanser redan på relativt kort sikt med i storleksordningen 30 miljarder kronor. På längre sikt växer summan ytterligare. Folkpartiets besparingsprogram består främst av sänkta utgifter inom näringspolitiken, regionalpolitiken, mediepolitiken och bostadspolitiken samt kraftiga systemskiften inom arbetsmarknadspolitiken, sjukpenningsystemet och energipolitiken.

2. Mindre lånebehov. Det förslag som här redovisas innebär att statens budgetsaldo, inklusive försäljningar av aktier i statliga bolag, vänds till överskott redan 2006. Exklusive dessa försäljningar förbättrar vi statens finansiella sparande med 10, 14 respektive 13 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag.

Åtgärder som syftar till att stärka Sveriges konkurrenskraft, hejda avindustrialiseringen, vända företagsflykten och locka kvalificerade arbeten att stanna eller komma till Sverige

1. Bättre yrkesutbildning. Den gymnasiereform som Göran Persson utformade under sin tid som skolminister har blivit misslyckad i flera avseenden, men framför allt i fråga om gymnasiets yrkesprogram. Avhoppen är mycket stora. Folkpartiet förordar ett system med mera genuina yrkesprogram och lärlingsutbildningar med full rätt att senare komplettera med de teoretiska studier som inte inrymts i yrkesutbildningen.

2. Kompetenssparande. Folkpartiet föreslår ett individuellt kompetenssparande. De 6 miljarder kronor som ihopsamlats för ändamålet, och som nu ska spridas för vinden för att LO sagt nej till alla förslag till utformning, blir en utmärkt grundplåt i detta system. Löntagare ges avdragsrätt för insättningar på ett sådant konto, motsvarande avsättningar till pensionssparande.

3. Motverka att utländskt ägande gynnas på bekostnad av svenskt, den svenska dubbelbeskattningen av aktier har den effekten och bör därför helt avvecklas. I Folkpartiets budgetalternativ tas ett första steg mot avveckling.

4. Stopp för de provocerande skattehöjningarna på bilism. Den svenska bilindustrin är en av Sveriges mest framgångsrika industrigrenar, men trots det kämpar den nu för sin överlevnad. Saab i Trollhättan har gått med förlust i flera år och är nu akut nedläggninghotat. Volvo Personvagnar, liksom Saab numera utlandsägt, har varnat för att en nedläggning av Saab lätt fortplantar sig till att drabba också Volvo. I ljuset av detta är regeringens förslag om höjda bensin-, disel- och fordonsskatter provocerande. Förslagen bör avslås av riksdagen.

5. Stopp för kärnkraftsavvecklingen. Beskedet att den svenska kärnkraftsavvecklingen fortsätter med tvångslagstiftning innebär en kraftig försämring av det svenska industriklimatet. Folkpartiet har föreslagit att avvecklingen av kärnkraften avbryts och att kraftbolagen också ges rätt att bygga ytterligare något eller några kärnkraftverk om de bedöms ekonomiskt lönsamma.

6. Satsningar på en bättre infrastruktur. Både nybyggnation och underhåll av svenska vägar släpar efter. Angelägna järnvägssatsningar, till exempel i Stockholmsområdet och Göteborg, har fått vänta alldeles för länge. Den nordiska motorvägstriangeln bör förverkligas. Folkpartiet föreslår att ramen för infrastrukturinvesteringar vidgas och att privat kapital också släpps in i några av dessa projekt.

Starkare insatser mot segregationen

1. Jobb- och utvecklingsgaranti. I princip ska ingen frisk vuxen kunna få socialbidrag (försörjningsstöd) utan krav på motprestation. En person som inte kan försörja sig på annat sätt ska vara garanterad ett jobb och vissa andra aktiviteter, som berättigar till en ersättning som ligger något över dagens försörjningsstöd. I Folkpartiets budgetalternativ tillförs en halv miljard kronor för att säkra, dels kvaliteten i åtgärderna - det ska vara jobb, inte terapi -, dels den omedelbara tillgängligheten - arbetet och jobbsökarkursen ska inte finnas tillgängliga om en månad utan helst samma dag eller dagen efter.

2. I Sverige finns nu ett växande antal mycket starkt segregerade krisområden där arbetslösheten är hög och hopplösheten breder ut sig. Exceptionella insatser är nödvändiga för att bryta den negativa spiralen. Särskilda "solidaritetsbanker" ges möjligheter att ge räntefria lån till satsningar i de mest segregerade områdena.

1.6 Övriga prioriterade reformområden

Förutom de förslag som har en direkt betydelse för att minska bidragsberoendet och öka antalet arbeten för Folkpartiet i denna och andra motioner fram ett antal andra viktiga förslag för att göra Sverige och världen friare och rättvisare.

Globalt ansvarstagande. Folkpartiet ser positivt på löftet att öka det svenska biståndet till en procent av BNI år 2006, men konstaterar samtidigt att de verkliga utbetalningarna av bistånd i år är de lägsta sedan 1997. Vi tror att bistånd behövs som ett komplement till frihandelsreformer. Vi satsar också cirka en miljard kronor på att det svenska försvaret i högre grad ska kunna medverka i internationella operationer i fredens och demokratins tjänst.

Värdig vård. En ambitiös vårdpolitik är en viktig del av begreppet Trygghet i förändring. Vi föreslår en vårdgaranti, utökade satsningar på rehabilitering och ett särskilt statligt anslag för att stimulera en värdigare äldreomsorg.

Bra miljö. Folkpartiet är kritiskt till regeringens klimatpolitik. En snabbavveckling av kärnkraften ökar koldioxidutsläppen. För lite har också gjorts för att bekämpa kväveläckagen från jordbruket.

Jämställdhet. Folkpartiet föreslår en jämställdhetsbonus för föräldrapar som delar föräldraförsäkringen mera jämställt och en offensiv för att höja orättvisa kvinnolöner.

Återupprättande av ett fungerande rättssamhälle. Polisen, kriminalvården, åklagarväsendet och domstolarna är fyra delar av rättsväsendet som alla dras med stora problem. Till en del handlar det om organisation och ledarskap men därutöver krävs ytterligare resurser för att minska överbeläggningar i fängelser, få fram fler polistjänster och beta av orimliga ärendebalanser. Det är bra att regeringen äntligen insett att rättsväsendet måste rustas upp, men vår bedömning är att inte ens de nu föreslagna tillskotten kommer att räcka.

1.7 Budgetpolitiken - mer moras än moral

Det finns tyvärr anledning att avslutningsvis i denna inledning säga några ord om formerna för styrningen av den offentliga ekonomin. Det är inte bara så att partierna i Sveriges riksdag är oeniga i fråga om åsikter och värderingar, de senaste åren har allt mera tid gått åt till att diskutera att regeringssidan inte följer gällande regler och principer, trots att dessa ofta antagits i bred enighet.

Den stadiga grund vår ekonomiska politik ska stå påär ordning i räkenskaperna och balans i statens finanser. Såär det inte idag. Det räcker med att påpeka att regeringen själv har satt upp två viktiga mål för finanspolitiken - att utgiftstaken ska hållas och att de offentliga finanserna ska visa 2 procent i överskott i genomsnitt över en konjunkturcykel - och att båda dessa mål uppenbarligen för länge sedan är övergivna. Den socialdemokratiska regeringen har slarvat bort mycket av det som uppnåddes under den budgetsanering som inleddes under de borgerliga regeringsåren och fullföljdes av Göran Persson och som då ocksååtföljdes av ett nytt regelverk. Nu är både överskottet och respekten för regelverket borta.

Utrymmet under utgiftstaken fylls till bredden redan långt i förväg. Den marginal som behövs för oförutsedda utgifter har krympts till nästan noll. Brotten mot budgetlagens bokstav och anda blir allt fräckare. Utgifter redovisas som minskade inkomster, inkomster och utgifter redovisas vid sidan av statsbudgeten och utgiftstaket har till och med uttryckligen plötsligt ändrats på ett sätt som undergräver hela idén med ett utgiftstak.

Vad som är orsak och verkan kan diskuteras, men de formella felen har gått hand i hand med en fortgående försämring av statens ekonomi. Vi har återigen fått ett strukturellt, varaktigt budgetunderskott. Utgifterna är helt enkelt systematiskt högre än inkomsterna till statskassan. Detta gör att statens finansiella sparande visar ett kraftigt underskott under hela perioden från 2002 och framåt. Räknat ihop med pensionssparandet, det offentliga sparandet, nås inte ens 1 % i överskott i genomsnitt.

Som en del i en ansträngning att sanera statens ekonomi vill Folkpartiet strama upp regelverken. Vi behöver en budgetlag som inte kan missbrukas på det systematiska sätt som nu sker och vi behöver bättre, tydligare mål, som leder arbetet i rätt riktning. Vi vill därför att målet för finanspolitiken ska vara balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel. Vi ska inte, när demografin ännu några år "är på vår sida", systematiskt överkonsumera för att överlåta åt dem som kommer efter oss att betala våra skulder - särskilt inte som vi vet att det då kommer att vara fler pensionärer och färre i arbetsför ålder. Vi ska istället återupprätta en god statsfinansiell grund för att klara kommande ekonomiska påfrestningar.

En viktig ordningsfråga är att hålla så i utgifterna att den viktiga marginal som behövs för oförutsedda och opåverkbara utgifter är tillräckligt stor. Sverige ska klara exempelvis en oväntad konjunkturförsvagning med åtföljande arbetslöshetsökning utan panikåtgärder. En sådan budgeteringsmarginal har vi inte nu.

Innehållsförteckning

1 Inledning: Jobb i stället för bidrag 1

1.1 Med Alliansen för ett Sverige i arbete 1

1.2 Arbetets värde - en moralisk fråga 2

1.3 Trygghet i förändring 2

1.4 Därför delmålet 300 000 jobb 3

1.5 Folkpartiets reformlista för 300 000 fler i arbete 4

Reformer som ökar antalet arbetsgivare och benägenheten att anställa 4

Reformer som gör det mer lönsamt att arbeta och på annat sätt ökar utbudet av arbetskraft 5

Radikala systemförändringar för mindre sjukskrivningar och förtidspensioneringar 6

Systemförändringar för att minska kostnaden för arbetslösheten och öka benägenheten hos arbetslösa att söka arbete 7

Sunda statsfinanser 7

Åtgärder som syftar till att stärka Sveriges konkurrenskraft, hejda avindustrialiseringen, vända företagsflykten och locka kvalificerade arbeten att stanna eller komma till Sverige 7

Starkare insatser mot segregationen 8

1.6 Övriga prioriterade reformområden 9

1.7 Budgetpolitiken - mer moras än moral 9

2 Förslag till riksdagsbeslut 14

3 10 år med en socialdemokratisk regering 16

3.1 En miljon människor arbetar inte 17

3.2 Arbetsmarknadspolitiken har havererat 18

3.3 Skolan som utslagningsmaskin 19

3.4 Sjukfrånvaron 19

3.5 Jämställdheten lyser fortfarande med sin frånvaro 19

3.6 Företagandet har gått ner 20

3.7 Storföretagen försvinner 21

3.8 Delar av industrin dör 22

3.9 Rättsotrygghet 22

4 Den internationella utvecklingen 23

4.1 Sverige i världen 25

4.2 Sverige i Europa 26

5 Svensk ekonomi 28

6 Fler ska jobba 32

6.1 Inga fler "Ringholmreformer" 32

6.1.1 31 timmars arbetsvecka 32

6.1.2 Fler i arbete ger tryggare välfärd 33

6.1.3 Yngre - snabbare i arbete 33

6.1.4 Äldre - möjlighet att arbeta längre 34

6.1.5 Effekter av Folkpartiets förslag: 300 000 nya jobb 34

6.2 Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras 35

6.2.1 Lägg ned AMS 35

6.2.2 Stärk arbetsförmedlingen 35

6.3 Individuella kompetenskonton 36

6.4 Instegsjobb istället för AMS-åtgärder 36

6.5 A-kassan måste reformeras: En allmän omställningsförsäkring 37

6.6 Jobb- och utvecklingsgaranti 37

6.7 Inga socialbidrag till arbetssökande 37

6.8 Minst 60 procents sysselsättning överallt 38

6.9 Riv upp friåret 38

6.10 Modernisera arbetsrätten 38

7 Fler ska vara på jobbet 39

7.1 Arbetslinjen är ledande 42

8 Fler företag måste startas och växa 43

8.1 Enklare regler för företagande 43

8.2 Sänkta skatter på företagande 44

8.3 Förbättra konkurrensen inom Sverige 44

8.4 Privat ägande 45

8.4.1 Institutionellt ägande ökar 46

8.4.2 Effekterna av ökat institutionellt ägande 47

8.4.3 Institution kontra innovation 48

8.5 Statliga bolag 48

8.6 Släpp kvinnokraften fri! 49

8.7 Bättre infrastruktur 51

8.8 En modern energipolitik 51

9 Bättre utbildning och forskning 52

9.1 Bättre yrkesutbildningar - tvååriga gymnasielinjer 52

9.2 Belöna studenterna för deras prestationer - inte universiteten 53

9.3 Satsningar på undervisningskvalitet och forskning 53

9.4 Stöd forskning och innovationer 54

10 En ny skattepolitik 54

10.1 En skattereform behövs 54

10.2 Sänkta skatter för mer arbete 56

10.2.1 Förvärvsavdrag till alla som jobbar 56

10.2.2 Hälften kvar av varje arbetsinkomst 56

10.3 Sänkta skatter för fler företag 57

10.3.1 Sänkta arbetsgivaravgifter 57

10.3.2 Avskaffa förmögenhetsskatten 57

10.3.3 Dubbelskatten på risksparande 57

10.3.4 Sänk fåmansbolagens beskattning 57

10.3.5 Avskaffa arvs- och gåvoskatten 58

10.3.6 Behåll vinster från goda år till dåliga 58

10.3.7 Gör hushållstjänster vita 58

10.3.8 Sänk skatten på boende 58

10.3.9 Miljöskatter 59

11 En socialförsäkringsreform 59

12 De offentliga finanserna 61

13 Budgetpolitiken 64

14 Våra viktigaste budgetförstärkningar 72

14.1 Inkomster 72

14.2 Utgifter 73

15 Översikt över samtliga utgiftsområden 76

16 Tilläggsbudget 83

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 877 miljarder kronor för år 2005, 908 miljarder kronor för år 2006 samt 937 miljarder kronor för år 2007.

3. Riksdagen godkänner beräkningen av taket för de offentliga utgifterna för åren 2005, 2006 och 2007 enligt vad som anförs i motionen (avsnitt 15).

4. Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för åren 2005, 2006 och 2007 enligt vad som anförs i motionen (tabell 18).

5. Riksdagen fastställer att målet för det finansiella sparandet i staten skall vara balans över konjunkturcykeln.

6. Riksdagen fastställer det finansiella sparandet i staten för 2005 till -1,3 % av bruttonationalprodukten.

7. Riksdagen godkänner beräkningen av det finansiella sparandet i den offentliga sektorn enligt vad som anförs i motionen (tabell 15).

8. Riksdagen beslutar om fördelning av utgifter för 2005 på utgiftsområden i enlighet med vad som anförs i motionen (tabell 20).

9. Riksdagen godkänner beräkningen av utgifter på utgiftsområden för 2006 och 2007 enligt vad som anförs i motionen (tabell 20).

10. Riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av anslagsbehållningar för 2005 enligt vad som anförs i motionen (tabell 20).

11. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för 2006 och 2007 som riktlinje för regeringens budgetarbete enligt vad som anförs i motionen (tabell 20).

12. Riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för 2005 (tabell 20).

13. Riksdagen begär hos regeringen förslag till lagändring så att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av det statliga bolagsinnehavet.1

15. Riksdagen begär hos regeringen förslag om att det i Riksgäldskontoret inrättade särskilda kontot för insatser i av staten hel- och delägda aktiebolag avskaffas.1

16. Riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om skattepolitikens långsiktiga inriktning.

17. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:629) om trängselskatt.

18. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kreditering på skattekonto av stöd för investeringar i energieffektivisering och konvertering till förnybara energikällor.

19. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1998:327).

20. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i socialavgiftslagen (2000:980) såvitt avser förslaget om ändring i avgiftsunderlaget.

21. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) såvitt avser förslagen om kompensation för allmän pensionsavgift, höjt grundavdrag samt begränsad uppräkning av skiktgränser.

22. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1976) om skatt på energi med undantag för förslagen vad gäller sänkt dieselskatt för jord- och skogsbruk.

1 Yrkandena 14 och 15 hänvisade till NU.

3 10 år med en socialdemokratisk regering

I dagarna är det 10 år sedan väljarna återgav regeringsmakten till Socialdemokraterna. Det kan vara skäl för en utvärdering. Blev det som väljarna hoppades? Har Sverige haft den utveckling det gångna decenniet som landet förtjänar?

Hårda fakta och statistik visar att de här åren på många sätt varit förlorade år för Sverige. Vi har inte klättrat i välståndsligan. Vi har inte ökat antalet arbetade timmar i förhållande till befolkningen. Vi har inte blivit bättre på att integrera våra invandrare. Vi har inte ökat antalet företagare, som är basen för den sysselsättning som ska skapa skatteintäkter och välfärd.

Regeringen påstår ofta att vi lyckats bättre ekonomiskt än andra länder. Men i så fall skulle vi stigit i den välståndsliga som OECD sammanställer varje år. Organisationen jämför olika länders BNP och tar hänsyn till valutornas köpkraft. Sverige har inte stigit, utan tvärtom sjunkit något, i denna välståndsranking.

Ett annat påstående från regeringen är att arbetslösheten pressats tillbaka. Det är en sanning med en avgörande modifikation. Tar man hänsyn till den ökade sjukfrånvaron och att arbetskraften växt en del under dessa tio år, har antalet arbetade timmar inte ökat utan tvärtom minskat. 1994 arbetade vi tillsammans 1 969 timmar per år och person i arbete. Idag arbetar vi mindre, 1 934 timmar per person i arbete.

Andra siffror bygger under bilden om tio förlorade år:

• Färre företagare. Utslaget över hela tioårsperioden har Sverige förlorat 40 företagare varje vecka, totalt 20 500.

• Fler brott. 2003 anmäldes 143 000 fler brott än 1994. Bara 15 procent av alla anmälda brott kunde bindas vid en gärningsman 2003.

• Färre poliser. Antalet poliser har minskat med 1 844, antalet civilanställda som ser till att poliser kan arbeta med brottsbekämpning istället för med administration har minskat med 926.

• Överfulla fängelser. 1994 klarade kriminalvården av att hantera beläggningen på häkten och fängelser (86 respektive 90 procent) 2003 var det överfullt (99 procent i båda fallen).

• Fler misslyckanden i skolan. Andelen elever med avgångsbetyg från gymnasiet fyra år efter det att de började har sjunkit från 90 procent till 74 procent.

• Färre behöriga lärare. Andelen behöriga lärare i gymnasiet har sjunkit från 92 procent till 77 procent.

• Mycket slående är att integrationen av invandrare går allt sämre. Detta, som kallats en ödesfråga för Sverige, är ett enormt misslyckande för regeringen. Tre exempel kan räcka:

• Större andel invandrare bland de arbetslösa. Redan 1994 var arbetslösheten högre bland invandrare än i befolkningen i stort, 90 procent högre. 2003 var invandrarnas arbetslöshet 120 procent högre än i befolkningen i stort.

• Fler misslyckanden för invandrare i skolan. Andelen invandrarelever med avgångsbetyg från gymnasiet fyra år efter det att de började har sjunkit från 75 procent (läsåret 1995/96) till 63 procent (läsåret 2003/04).

• Ökat utanförskap för invandrare. Redan 1994 var valdeltagandet bland invandrare lägre än i befolkningen i stort, 40 procent. 2004 hade invandrarnas valdeltagande sjunkit till rekordlåga 35 procent. Många som röstat på Socialdemokraterna de här tio åren har säkert gjort det i förhoppningen att partiets löften på välfärdsområdet ska ha något innehåll. Men också här pekar flera kurvor åt fel håll.

• Fler sjukskrivna. Sedan 1994 har sjuktalen ökat med 50 procent. Antalet sjukskrivna har ökat från ca 173 000 till drygt 262 000. Antalet förtidspensionärer har ökat från 422 000 till 526 000.

• Färre husläkare. Antalet husläkare har minskat från ca 4 200 heltidsläkare till mellan 3 500 och 4 000. Under åren 1991-94 ökade antalet med drygt 1 300.

• Längre vårdköer. Vårdköerna har aldrig varit så korta som 1992-94. Den socialdemokratiska regeringen avskaffade vårdgarantin och har trots många löften om att återinföra den inte gjort det. Köerna till operationer är långa och köerna till rehabilitering är ofta ännu längre.

• Ett område som regeringen påstår sig ha prioriterat är jämställdheten. Men i verkligheten står jämställdheten och stampar. Trots allt prat och alla jämställdhetsministrar som kommit och gått, har lönediskrimineringen av kvinnor inte minskat. 1994 hade kvinnor 84 procent av mäns lön. 2002 hade den siffran sjunkit till 83 procent.

• Ännu ett fundamentalt misslyckande gäller Sveriges roll i Europa. 1994 blev Sverige fullvärdig medlem i EU-samarbetet. 2004 har Sverige åter blivit en randstat som säger nej till den gemensamma valutan och nej till fler gemensamma tag för att lösa gemensamma problem.

• Sverige är på många sätt ett fantastiskt land och Sverige förtjänar bättre. För det krävs förändring. Tänk om vi om ytterligare tio år - dåär det 2014! - kan se tillbaka på ett decennium som inneburit en vändning!

3.1 En miljon människor arbetar inte

Arbete är grunden för välståndet. Ju mer arbete som utförs i Sverige desto mer resurser skapas för både privat konsumtion och offentligt finansierad välfärd.

Sverige är jämfört med många länder gynnat av demografin. Nästan 60 procent av vår befolkning befinner sig i arbetsför ålder - mellan 20 och 64 år. Men det är bara knappt 40 procent av befolkningen som arbetar. En normal arbetsdag såär det mer än en miljon människor i arbetsför ålder som inte går till ett arbete för att de är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa.

Under Socialdemokraternas tid vid makten har arbetslösheten gått ned. Men andra kurvor har pekat åt fel håll. Antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionerade har ökat stadigt. Lika många människor i arbetsför ålder är idag försörjda av bidrag och ersättningar som 1994.

Detta betyder att mycket arbete som kunde ha blivit utfört inte längre blir det. I början av 1990-talet arbetade befolkningen i arbetsför ålder mellan 24 och 25 timmar i veckan i genomsnitt. År 2003 hade den genomsnittliga arbetsveckan minskat till 22 timmar.

Dessa fakta blir ännu mer oroande med tanke på att den andel av befolkningen som befinner sig i arbetsför ålder snart börjar minska. Under de närmaste 25 åren kommer befolkningen i arbetsför ålder att minska från 59 procent av befolkningen till 54 procent. Det betyder drastiskt uttryckt att en halv miljon fler äldre och yngre ska försörjas av en halv miljon färre människor i arbetsför ålder. Om inte fler människor kommer i arbete innan dess kommer detta att innebära sådana påfrestningar på de offentligt finansierade välfärdssystemen att de i grunden hotas.

3.2 Arbetsmarknadspolitiken har havererat

Regeringen hävdar ofta att Sverige är bäst i Europa på sysselsättning. På en del punkter har den rätt, men inte på alla. Om man jämför genomsnittet var 73 procent av befolkningen mellan 15 och 64 år sysselsatt i Sverige jämfört med knappt 65 procent i EU. Sverige är bäst i EU på att sysselsätta kvinnor, men sex EU-länder har högre sysselsättning bland män än Sverige.

Sverige är bäst i EU på att sysselsätta äldre. Fast sådana siffror tar inte hänsyn till att 6 procent av alla äldre som räknas som sysselsatta inte arbetar utan är sjukskrivna. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än de flesta EU-länder och är även sämre på att sysselsätta sina invandrare.

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går nu dessutom åt fel håll. För sex år sedan satte den socialdemokratiska regeringen upp målet att 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder skulle ha ett reguljärt arbete år 2004. Det målet nåddes aldrig ens under den goda konjunkturen i slutet av 1990-talet. Sedan dess har läget på arbetsmarknaden blivit sämre. Nu är 77 procent av den arbetsföra befolkningen sysselsatt - 170 000 personer ifrån regeringens mål. Hela 350 000 personer är öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadsåtgärder och regeringen expanderar nu arbetsmarknadspolitiken kraftigt, utan någon annan ambition än att dölja den öppna arbetslösheten så mycket som möjligt.

Arbetsmarknadsutbildningar, ungdomspraktik och andra åtgärder som prövats i varje tidigare lågkonjunktur och visat sig vara nästan helt verkningslösa i att hjälpa människor till arbete ska blandas med nya tvivelaktiga åtgärder - som friåret. Till en kostnad av 1,5 miljarder kronor ska 12 000 arbetande svenskar lockas att ta ledigt ett år mot betalning medan deras plats fylls av en arbetslös. Utvärderingar av friåret har visat att det inte alls är arbetslösa som får vikariaten och att de som är lediga sällan använder tiden till något annat än semester.

3.3 Skolan som utslagningsmaskin

När Socialdemokraterna tog över regeringsmakten för tio år sedan, fick 90 % av eleverna avgångsbetyg fyra år efter det att de påbörjat gymnasiet. Förra läsåret var det bara knappt tre fjärdedelar av eleverna som lyckades med det. Andelen behöriga gymnasielärare har under samma period sjunkit från 92 procent till 77 procent.

För att det ska kunna ske, måste grundskolan få fokusera mer på baskunskaperna svenska, matematik och engelska. För att det ska kunna ske, måste gymnasiet respektera elevernas yrkesval. Alla ska inte behöva läsa i tre år för att få högskolebehörighet. Folkpartiet vill återinföra tvååriga gymnasielinjer.

3.4 Sjukfrånvaron

Krisen för sjukförsäkringen har på några fåår utvecklats till ett hot mot hela välfärdssystemet. Efter ökningen av antalet sjukpenningdagar har det nu kommit en våg av sjukpensioneringar. Förtidspensionsskulden (återstående ersättningsår samt beräknad kostnad för dessa i miljoner kronor fram till 65 års ålder) ökar dramatiskt. Kostnaden beräknades i fjol till ca 640 miljarder kronor. På ett år har, enligt Riksförsäkringsverkets beräkningar, skulden ökat med 142 miljarder kronor, varav 32 miljarder kronor på grund av teknisk skatteändring, i reell ökning mer än 20 procent. Utvecklingen kan, om man inte lyckas vända den tillbaka till rehabilitering och arbete, bli en kvarnsten för välfärdspolitiken under kanske ett årtionde. Handlingsmöjligheterna på en rad områden inskränks, och det har redan fått stora följder, både inom och utom det sociala området.

Bakom dessa oerhörda tal ligger en rad olika faktorer. Men många som sjukskrivits har fått vänta på rätt behandling eller har inte fått den alls. Sjukskrivning har kommit att användas som ett slags behandling även i situationer där risken är stor att en lång sjukskrivning gör ont värre för hälsa och arbetsförmåga.

3.5 Jämställdheten lyser fortfarande med sin frånvaro

Rika mansgrisar har all anledning att gnugga sina händer. Ju mer politiken inriktas på att diskriminera kvinnor som företagare, desto mindre hotfull ter sig konkurrensen om makten. Och desto längre kan män i aktiv ålder fortsätta att äga dubbelt så stora förmögenheter som kvinnor. (Stefan Fölster "Jämlikheten som försvann" Ekerlids förlag 2003)

I budgetpropositionen, bilaga 4, visas fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män i åldern 20-64 år. I likhet med Kvinnomaktutredningen (SOU 1998:86) begränsas begreppet ekonomiska resurser till att gälla arbete, löner, bidrag och socialförsäkringsersättningar samt kapitalinkomster. Ägande i företag och företagande är uppenbarligen något som regeringen redan från början definierar bort från kvinnorna. Detta kan tyckas anekdotiskt, men är i själva verket en av orsakerna till att jämställdhetsutvecklingen helt tycks ha gått i stå. Trots allt prat och alla jämställdhetsministrar som kommit och gått har lönediskrimineringen av kvinnor inte minskat. 1994 hade kvinnor 84 procent av mäns lön. 2002 hade det sjunkit till 83 procent.

Enligt redovisningen i bilaga 4 har kvinnorna 43 procent och männen 57 procent av nettoförmögenheterna. Men tittar man på fördelningen av förmögenheter i form av företagsägande i ej börsnoterade företag är fördelningen istället 18 procent för kvinnorna och 82 för männen. Andelen kvinnliga företagare är 27 procent och andelen manliga 73 procent. Den skeva fördelningen av företagandet motsvaras alltså av en ännu mer skev fördelning av företagskapitalet. Endast ca 5 procent av Sveriges kvinnor är verksamma som företagare. Andelen företagare i vårt land minskar, och den minskar mer bland kvinnor än bland män.

3.6 Företagandet har gått ner

För tio år sedan var de yttre förutsättningarna för en expansion av företagandet goda. Konkurrrenskraften hade förbättrats, den internationella konjunkturen skulle bli stark under resten av 90-talet, inflationstakten hade dämpats och lönebildningen var på väg in i en mera samhällsekonomiskt hållbar utveckling än under 80-talet. Den borgerliga fyrpartiregeringen hade inlett budgetsaneringen.

Tyvärr måste vi konstatera att dessa yttre förutsättningar inte kom att leda till en önskvärd expansion av företagandet. De internationellt inriktade storföretagen har kommit att förflytta allt mer av sin tyngdpunkt utomlands och detta har inte fyllts upp av ett inflöde av utländska företag som etablerat sig här eller av en tillväxt underifrån av små och medelstora företag som växt sig större.

Utländska företag har etablerat sig i Sverige men främst genom att köpa redan befintliga företag. En expansion underifrån måste innebära att egenföretagaren bestämmer sig för att anställa en eller två personer, att det mindre företaget växer för att så småningom bli medelstort etc.

Företagande måste starta med att någon vill bli företagare. Vi kan konstatera att antalet företagare efter en lovande uppgång 1993-1995 sedan trendmässigt fallit under hela denna tid.

Diagram 1. Antal företagare 1993-2003

Källa: SCB

Sverige har i jämförelse med liknande länder en svag företagarinriktning. Den andel av befolkningen som är involverad i företagaraktivitet är låg. Benägenheten att bli företagare är liten i jämförelse med omvärlden. På en fråga om benägenheten att gå in för någon form av företagande var det bland EU-länderna flest i Sverige som svarade: "Har aldrig kommit på tanken." Attityden till företagande är således mest negativ i Sverige.

Det hade krävts både konkreta åtgärder för att underlätta för företag och företagare och en helt annan attityd från regeringens sida för att den utveckling som var på väg i början av 90-talet skulle ha fortsatt och förstärkts.

3.7 Storföretagen försvinner

Allt fler svenska företag säljs till utländska ägare, utan att det egentligen startas några nya svenska företag som kan ta deras plats. I dag räknar man att omkring 25 procent av svenska anställda har en utländsk arbetsgivare. 1990 hade 7 procent av Sveriges största företag huvudkontoret utomlands. I dag är samma siffra 37 procent. Utflyttningen, nedläggningen och uppköpen av svenska företag fortsätter. Mellan 2001-2003 köptes 372 företag upp av utländska köpare.

Detta ökar riskerna för svenska jobb. Hur mycket företagsledarna än talar om rationalitet och strikta ekonomiska bedömningar, säger erfarenheten att det vid rationaliseringar är lättare att dra ner på en verksamhet som ligger långt borta än en som är nära.

En rapport från Svenskt Näringsliv visar att svenska industriföretag har flyttat minst 50 000 arbetstillfällen utomlands under de senaste tio åren. Till detta ska man lägga de ytterligare 200 000 nya arbetstillfällen som företagen kunde ha lagt i Sverige, men valde att placera utomlands.

3.8 Delar av industrin dör

Sverige riskerar att stå inför en ny industridöd som liknar varvskrisen i slutet av 1970-talet eller det stålbad som industrin gick igenom i början av 1990-talet. Tidningen Affärsvärlden kartlade i maj 2004 framtidsutsikterna på Sveriges 165 största fabriker och fann att var fjärde fabrik hotades av nedläggning eller kraftiga nedskärningar.

Electrolux stänger i dagarna sin dammsugarfabrik i Västervik och flyttar produktionen till Ungern tillsammans med 500 arbetstillfällen. Saabs fabrik i Trollhättan är inblandad i en hård kamp med Opels tyska fabrik om var väsentliga delar av General Motors Europaproduktion ska ligga i fortsättningen. I vågskålen ligger minst 5 000 arbeten i och runt Trollhättan.

Den tid då våra stora koncerner skapade nya arbetstillfällen är förbi. Sedan början av 1990-talet har antalet anställda i storföretagen minskat varje år, med undantag för högkonjunkturåret 2000. Under de senaste tre åren har sysselsättningen inom industrin minskat med 100 000 personer.

I förra årets regeringsförklaring verkade Göran Persson åtminstone vara medveten om de problem och stora risker Sverige står inför. Men de tillväxtsamtal som regeringen sedan startade med näringslivet resulterade i väldigt få konkreta åtgärder för att i grunden förbättra förutsättningarna för produktion och företagande i Sverige. Regeringens inställning att skattelättnader för näringslivet måste betalas av företagen själva genom andra försämringar, visar att regeringen i grunden inte vill göra det lättare för det svenska näringslivet att konkurrera om produktion och jobb med utländska företag.

3.9 Rättsotrygghet

Under tio år har socialdemokratiska regeringar åsidosatt värnandet av rättsstaten. Några av följderna är att rättstryggheten minskat och det svenska rättsväsendet är strukturellt underfinansierat. 2003 polisanmäldes 143 000 fler brott än 1994. Antalet anmälda våldsbrott ökade med 20 procent under denna tid. År 2003 kunde endast 15 procent av samtliga polisanmälda brott bindas till en gärningsman. Den organiserade kriminaliteten har också fått ett allt starkare fäste i Sverige samtidigt som rapporter visar på avsaknaden av kraftfull ledning, styrning och samordning av rättskedjan. Sverige ligger långt efter i kampen mot den grova brottsligheten.

När fler och fler människor drabbas av brott, grova brott eller s k vardagsbrott,och den organiserade brottsligheten kan slå rot urholkas tilltron till statens förmåga att upprätthålla lag och rätt. Utan en fungerande rättsstat minskar dock medborgarnas vilja att ta ansvar och risker. Detta inskränker Sveriges möjligheter till ökad välfärd och tillväxt, vilket kräver att regelverket erbjuder stabilitet och förutsebarhet. Dessutom övervältras kostnader för brott och brottsförebyggande åtgärder slutligen på den enskilde medborgaren eller det enskilda företaget. Den ekonomiska brottsligheten och den grova, organiserade brottsligheten medför också att konkurrensen snedvrids när laglydiga personer och företag verkar på samma marknad som olagliga verksamheter.

Sverige förtjänar bättre. Vårt land har fantastiska möjligheter, som slösas bort genom socialdemokratins fixering vid att behålla makten snarare än att genomföra förändringar som gör vårt land bättre. Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet har därför tillsammans tagit initiativ till ett fördjupat samarbete för att ta tillvara vårt lands möjligheter. Genom Allians för Sverige inbjuder vi alla som vill medverka till att Sverige får en ny regering och en ny politik.

Vår vision är ett Sverige som är öppet för förändringar men samtidigt präglas av sammanhållning och trygghet i förändringen. Vi har en gemensam grundsyn om vilka värden som ska vara vägledande för politiken i stort:

• Enskilda människor och familjer ska få mer att säga till om.

• Entreprenörer och företagsamma människor ska uppmuntras mer.

• Arbetets värde ska återupprättas - det ska löna sig bättre att arbeta och fler ska ges möjlighet att försörja sig på eget arbete.

• Rättssamhället ska återupprättas och tryggheten bli större.

• Välfärdspolitiken ska utvecklas så att alla som behöver vård eller omsorg kan vara trygga att den finns, personalens engagemang tas till vara och medborgarnas valfrihet ökar.

• Kvinnor och män ska ha samma möjligheter.

• Alla delar av landet ges möjlighet till utveckling genom bättre villkor för företagandet, utbyggd infrastruktur och garanterad samhällsservice.

• Sverige ska vara en aktiv aktör i Europeiska unionen och ta sitt globala ansvar.

Utifrån denna samsyn har Folkpartiet utformat sina förslag i den ekonomiska politiken.

4 Den internationella utvecklingen

Utsikterna för den internationella ekonomiska utvecklingen ser gynnsamma ut. Tillväxten i världen tycks i år nå sitt högsta värde på nästan 30 år. Den är också väl spridd i olika världsdelar.

Under förutsättning att inget av de balansproblem som ändå finns kommer att bli allvarligare än idag och att inte händelser som nya terroristdåd med stora internationella återverkningar inträffar bör även 2005 bli ett ekonomiskt gynnsamt år.

Tabell 1. Tillväxt i världsekonomin

Procentuell volymförändring

	2004	2005
Världsekonomin	5,0	4,3
Industriländerna	3,6	2,9
därav USA	4,3	3,5
EU	2,2	2,2
Japan	4,4	2,3
"Emerging markets" och utvecklingsländer	6,6	5,9

Källa: IMF

De risker som finns har att göra med de finansiella obalanserna. Det har länge hysts farhågor för att det amerikanska bytesbalansunderskottet skulle leda till finansiella problem när inte omvärlden längre skulle vara villig att finansiera det genom placeringar i amerikanska statspapper och tillgångar i näringslivet.

För att bytesbalansunderskottet ska minska måste US-dollarn minska i värde. Snabba förändringar i dollarkursen skulle kunna ge upphov till oro på de finansiella marknaderna. Hittills har dock en viss försvagning skett utan negativa återverkningar.

En sammanhängande fråga är den kinesiska valutans knytning till dollarn. Det finns ett starkt tryck från omvärlden på Kina att släppa den anknytningen. Skulle så ske kunde förmodligen anpassningen av dollarkursen ske smidigare. Risken för en protektionistisk politik i USA skulle minska med en svagare dollarkurs och en starkare kinesisk valuta.

Den andra större risken är återverkningarna av ett högt oljepris. Det är uppenbart att OPEC:s strategi att hålla oljepriset i ett spann runt 30 dollar per fat misslyckats. Det är förmodligen både en starkare efterfrågan från en expanderande världsekonomi och oro på marknaderna för vad politiska omvälvningar i de oljeproducerande länderna skulle kunna leda till som håller uppe priset. Analyser visar att ett fortsatt högt oljepris, ungefär på den nuvarande nivån, skulle ta bort ungefär ½ procentenhet av tillväxten i välden. Det är således inte några omedelbara dramatiska följder som ett högt oljepris skulle få.

Den amerikanska ekonomin visar fortsatt kraftig tillväxt. Bidragande är den kraftigt stimulerande finanspolitiken och den fram till senare tid lätta penningpolitiken. För nästa år väntas något lägre tillväxt. Räntorna kommer sannolikt att höjas. Hur finanspolitiken kommer att utformas blir i varje fall delvis en följd av det kommande valets utfall. Både investeringar och hushållens konsumtion väntas vara starka.

I Europa kommer troligen även de stora länderna Tyskland och Frankrike att få en bättre utveckling än hittills. Behovet av strukturreformer för att få en bra tillväxt är dock fortfarande stort. Diagrammet nedan visar att optimismen i näringslivet tilltagit under senare tid.

Diagram 2. Orderingång inom industrin 2000-2004

Index januari 2000 = 100

Källa: Ecowin

Den japanska ekonomin har efter lång tid fått en återhämtning under 2003 och 2004. Under 2005 väntas tillväxten mattas av även om det inte är fråga om någon återgång till deflation. Även i Japan behövs ett antal reformer för att tillväxten ska få verklig fart.

4.1 Sverige i världen

Världshandeln beräknas öka med 7-8 procent under de närmaste åren.

Till den optimism som i stort präglat den internationella konjunkturbedömningen kommer att det finns goda utsikter att förhandlingarna inom WTO:s ram om borttagande av handelshinder bör kunna komma igång igen. Det är särskilt viktigt för de fattiga länderna.

Frihandel är det bästa sättet att åstadkomma konkurrens och därmed välstånd. När länder blir ömsesidigt beroende av varandra ökar förståelsen, och riskerna för väpnade konflikter minskar. Internationaliseringen medför att grundläggande ekonomiska spelregler måste läggas fast internationellt. EU har här en viktig roll. Handelshinder, främst för livsmedel, tjänster och upphovsrätter, måste avvecklas och u-länderna skall successivt integreras i en liberal ekonomisk världsordning där frihandel och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för utvecklingen.

Folkpartiet ställer sig negativt till de bilaterala avtal som sluts mellan länder och regioner. De riskerar inte bara att underminera WTO-systemets globala karaktär utan är problematiska på andra sätt också. Genom t ex EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktigast för u-länder, så som teko-, stål- och jordbruksprodukter.

Världshandel har i många år dominerats och styrts av i-ländernas behov och välvilja. De framgångar som kunde redovisas efter förhandlingar inom Doha-rundan den 1 augusti tyder dock på att u-länderna nu mobiliserat sina krafter. För första gången var det inte franska vinodlare eller globaliseringsmotståndare som kunde jubla utan fattiga bönder i utvecklingsländer och frihandelsförespråkare.

I korthet innebär ramöverenskommelsen att medlemsländerna enades om sänkningar av subventioner och ett förbättrat marknadstillträde på jordbruksområdet. I närtid så innebär överenskommelsen borttagande av exportsubventioner. Folkpartiet ser det som angeläget att Sverige inom EU upprätthåller ett tryck för att en tidsram sätts för när tullar, det s.k. gränsskyddet, och de interna stöden ska bort.

De fortsatta förhandlingarna kommer att ta upp frågorna om jordbruk, marknadstillträde för industrivaror och tjänster samt handelsprocedurer. De övriga Singaporefrågorna (transparens i offentlig upphandling, handel och konkurrens samt handel och investeringar) tas bort från agendan. Från liberal utgångspunkt vill vi beklaga att frågan om transparens i offentlig upphandling föll bort från Doha-dagordningen. Det borde ha varit möjligt att visa på att den frågan behövde finnas kvar, och den borde därför ha frikopplats från kravet på att stryka andra frågor. Folkpartiet kräver att regeringen verkar för att transparens i offentlig upphandling snarast möjligt förs upp på WTO:s dagordning på nytt. Sådan transparens är avgörande i kampen mot korruption i samband med upphandlingar i länder som inte har tillräckligt väl fungerande rättssystem. Det är befolkningen i de länderna - ofta u-länder - som förlorar på att den frågan strukits.

Även om det för oss är extremt viktigt med framgångar inom WTO-systemen är vi samtidigt medvetna om att den viktigaste handeln för Sveriges del sker mellan Sverige och andra EU-länder. Nu när vi ställs inför ökad konkurrens, genom framgångar för en liberaliserad världshandel inom WTO-systemen, blir det viktigare än någonsin för Sverige som för andra EU-länder att se till att ansträngningarna görs för att genomföra de åtgärderna som tas upp i Lissabonstrategin och i tjänstehandelsdirektivet. Ska EU hinna ikapp världens mest dynamiska regioner, t ex USA, har vi inte råd att låta bli.

4.2 Sverige i Europa

Många av de problem och utmaningar som de svenska och europeiska samhällena möter är till sin natur internationella. Lösningarna på de gränsöverskridande utmaningarna finns i tätare samarbete över nationsgränserna. Med vårt medlemskap i EU är det naturligt att det är i den kretsen vi i första hand kommer att utöva vårt internationella samarbete. Det är viktigt att slå fast att Sverige och svenskarna har allt att vinna på ett starkt EU som fungerar. Därför ser vi behovet av att förstärka men också förändra EU:s politik på ett antal områden.

Den internationella kriminaliteten känner inga gränser. För att kunna bekämpa den gränsöverskridande kriminaliteten i form av människohandel, narkotikasmuggling, penningtvätt och terrorism måste EU bli starkare. För detta syfte vill Folkpartiet skapa ett europeiskt FBI som tar krafttag mot de organiserade ligorna.

EU skall arbeta för fred och frihet, för en värld som präglas av demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling mot välstånd. Frihandel är ett viktigt medel för att nå dit. EU kan spela en avgörande roll för arbetet med ökad global solidaritet. Men för att EU skall kunna tala med en röst måste utrikespolitiken bli mer samordnad.

Vad gäller gränsöverskridande miljöproblem har EU-samarbetet inneburit unika möjligheter att bekämpa och minska dessa, men EU måste driva en ännu tuffare miljöpolitik. Miljön är ett typexempel på frågekomplex där hållbara lösningar endast finns på internationell nivå. Möjligheterna till bindande överstatliga beslut, och att ställa länder till svars som inte följer reglerna, bör inom miljöområdet utnyttjas till fullo av EU. Med rätt beslut på rätt nivåer kan EU utvecklas till världens bästa miljöorganisation. En gemensam miniminivå på koldioxidskatt bör införas för att reducera utsläppen och minska växthuseffekten. EU bör vidareutveckla system för handel med utsläppsrätter. Kemikalielagstiftningen, REACH, måste också drivas igenom.

Jordbrukspolitiken i EU måste avregleras och ta större hänsyn till produktionens konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Gränshinder mot omvärlden skall bort, liksom inhemska stöd och subventioner. Regionalpolitiken skall koncentrera sig på att stötta de allra fattigaste regionerna i de nya medlemsländerna. Det innebär en omprioritering från de regioner som idag får stöd. Huvuddelen av regionalstödet skall skötas av länderna själva.

Ett av de största och viktigaste samarbetsprojekten inom EU är den inre marknaden. Den har betytt oerhört mycket för tillväxt, handel och integration. Den inre marknaden måste vårdas och värnas mot protektionistiska tendenser. Den inre marknaden och den ekonomiska integrationen utgör på flera sätt grunden och startpunkten för EU-samarbetet. En av EU:s största förtjänster är att utbyte av varor och tjänster inom Europa befriats från många handelshinder. Trots detta lider Europa av hög arbetslöshet och en alltför långsam takt i det ekonomiska reformarbetet. För att kunna vara en verklig ekonomisk kraft att räkna med i konkurrensen med Nordamerika och Asien, måste den s.k. Lissabonprocessen få ny skjuts och satsningar göras på tjänstesektorn, som har störst chans att växa i framtiden. Det s.k. tjänstehandelsdirektivet är sålunda en viktig komponent för att kunna blåsa liv i Lissabonprocessen. Vi menar att den svenska regeringen bör ompröva sin inställning i fråga om direktivet och i EU driva att kommissionens förslag bör antas så fort som möjligt. En effektiv och väl fungerande europeisk marknad kommer att skapa nya möjligheter för ekonomisk tillväxt, jobb och social välfärd.

Sverige måste göra det vi kan för att euron skall fortsätta att vara en tillförlitlig och stabil valuta som kan hjälpa Europa till tillväxt. Kraven på sunda statsfinanser skall alltid tillämpas strikt eftersom varje lands ekonomiska utveckling påverkar de övriga medlemmarna i valutasamarbetet. Folkpartiet anser att stabilitetspakten skall ligga fast, men att reglerna borde ses över och i högre grad anpassas till varje medlemslands ekonomiska styrka. Stora länder skall inte tillåtas undkomma sitt ansvar att följa stabilitetspaktens regler vad gäller åtgärder vid budgetunderskott på grund av sin storlek.

5 Svensk ekonomi

Regeringens politik är i hög grad byggd på tilltro till den internationella konjunkturen och att inga problem ska uppstå här hemma. Vad gäller den internationella utvecklingen finns som framgår av föregående avsnitt relativt bra förutsättningar för att tillväxten i omvärlden blir god. Oljepriset och obalanserna i världsekonomin kan dock bli orosmoment.

Även för den svenska ekonomin tycks de omedelbara utsikterna vara gynnsamma. Inflationsrisken verkar inte vara överhängande, vilket innebär att de räntehöjningar som kommer kan ske i lugn takt. Detta förutsätter dock att finanspolitiken inte blir sådan att den kräver räntehöjningar.

Det finns nu ett möjligheternas fönster att göra det man tidigare försummat och därmed undvika att inte också den här konjunkturuppgången blir ett de försuttna möjligheternas tillfälle.

Vi har tidigare visat på de brister i samhället som uppstått under tio år med socialdemokratiskt styre. Trots goda yttre förutsättningar har den politik som förts inte lett till de resultat som regeringen förespeglat.

Men nu finns på nytt goda yttre förutsättningar att verkligen långsiktigt stärka den svenska samhällsekonomin.

Lönebildningen har under lång tid varit ett svenskt problem. 1970- och 1980-talen präglades i hög grad av detta. Under 1990-talet när politiken starkare inriktades mot att bekämpa inflationen dämpades den också. En kraftigt bidragande orsak var den nya ordningen med en självständig riksbank som har som allra främsta uppgift att bekämpa inflation, och deflation. Penningpolitiken ska styras mot ett inflationsmål som i grunden innebär stabila priser. Denna nya regim har visat sig ha tydliga fördelar. Lönebildningen har blivit väsentligt bättre och efterhand har arbetsfördelningen mellan finans- och penningpolitik, mellan regering och riksbank, vunnit ökad förståelse. Dock ännu inte fullt ut i regeringen.

Utvecklingen under 90-talet har också haft en tydlig demonstrationseffekt. Det har tydligt visat sig att det är fullt möjligt att få reallöneökningar med låga löneökningar, om inflationen är låg. Självfallet har också arbetsmarknadssituationen spelat roll för löneutvecklingen.

Trots detta har lönekostnadsökningarna legat något högre än bland våra närmaste konkurrenter. En god produktivitetsutveckling har dämpat effekterna på konkurrenskraften. Sett i ett långt perspektiv har också den allt svagare kronan bidragit till att korrigera kostnadsökningarnas konsekvenser.

Deprecieringen 1992 och den internationella konjunkturuppgången gav Sverige goda tillväxtmöjligheter under 90-talet. Härtill bidrog också den stora andelen teleproduktindustri som red på IT-vågen omkring millennieskiftet. Bakslaget efter den vågen blev också tydligt. Det framhålls ofta att tillväxten varit starkare i Sverige än i både OECD-området och EU.

Tabell 2. Tillväxt i OECD, EU och Sverige 1994-2004

Årlig procentuell volymförändring

	1994-2004
OECD	2,7
EU15	2,0
Sverige	2,8

Källa: Konjunkturinstitutet

Tillväxten i Sverige har således varit något starkare än för genomsnittet av OECD-länderna men tydligt högre än inom EU.

Vad har vi då fått för pengarna?

Ett accepterat sätt att mäta skillnader mellan länder i välstånd är att se till nivån på hela BNP per person korrigerat för skillnader i köpkraft, det som ibland kallas "välståndsligan".

Där har Sveriges position inte förbättrats trots tillväxten. Sverige låg 1994 efter krisåren i början av 90-talet på 13:e plats inom OECD. År 2003 låg vi sämre till, på delad 14:e plats. En högre volymtillväxt har inte givit resultat i relativ standardförbättring.

En del av förklaringen är att utvecklingen i näringslivet inte medgett att vi utvecklat produkter där vi kunnat ta ut bra priser i relation till priset på de produkter vi importerar. Relationen mellan export- och importpris, det s.k. bytesförhållandet har försämrats. Vi har fått betala mer i exportkronor för de varor vi importerat.

Diagram 3. Bytesförhållandet för svenska varor 1994-2004

Exportpriser relativt importpriser

Index 1:a kvartalet 1994=100

Källa: OECD

Konjunkturinstitutet pekar i en analys (Konjunkturläget aug. 2004) av frågan om varför bytesförhållandet försämrats för Sverige på faktorer som oljepriset, men finner också att den relativa industriproduktionen spelar roll. Vi har haft betydande volymtillväxt men fått relativt sett dåligt betalt. Bland ett antal mindre länder, samt Storbritannien, har Sverige och Finland den sämsta utvecklingen av de relativa exportpriserna, se diagrammet.

Diagram 4. Relativa exportpriser 1994-2004

Index 1994= 100

Källa: Ecowin

Flera länder har haft en bättre relativ utveckling av sina exportpriser än Sverige och Finland. Till en del skulle det kunna förklaras av inslaget av teleprodukter i de båda ländernas export där det är svårt att skilja ut vad som är kvalitetsförbättringar i nya produkter och vad som är verkliga prisförändringar. Den tolkning som Konjunkturinstitutet gör för Sveriges del är att den välfärdsförlust som de sjunkande exportpriserna inneburit motverkats av en stark produktivitetsutveckling och allt större sålda volymer. Men den slutsatsen är svår att förena med den finska utvecklingen. Finland har ett ännu större beroende av teleprodukterna men har haft en väsentlig annorlunda välståndsutveckling.

Finland som 1994 låg 10 procent under oss i BNP per person ligger nu bara 2 procent under. Deras relativa position har förbättrats trots en större inriktning än Sverige på produkter med ett relativt prisfall. Vidare har vår tidigare högre köpkraftsnivå jämfört med genomsnittet för de 15 EU-länderna krympt något fram till idag trots deras lägre tillväxt. Det finns uppenbarligen inslag i svensk ekonomi som innebär att vi inte får ut i ekonomisk nytta av den tillväxt vi har. Det har många gånger konstaterats att trots att Sverige har en hög andel FOU-utgifter i relation till andra länder får vi inte ut effekt i form av en hög inriktning på avancerade produkter.

Det är sannolikt att det är systemfel i den ekonomiska strukturpolitiken som givit dessa svagheter. En ekonomisk politik som har en starkare inriktning på villkoren för företagande är nödvändig.

Till frågan om Sverige utnyttjar sina resurser på bästa sätt hör också frågan om bytesbalansen.

Sverige har en mycket stark bytesbalans. Överskottet uppgår till ca 6 procent av BNP eller ca 180 miljarder kronor. Detta kan tolkas som en stark position. Det innebär dock att produktionen i landet är större än vad vi använder. En betydande del av sparandet går till investeringar i utlandet. Vi har ett kapitalutflöde ur landet.

Det innebär sannolikt att vi investerar mindre än vi borde göra på lång sikt. Den privata investeringskvoten är lägre i Sverige än i samtliga 15 EU-länder. Det har varit så under en längre period. Det är således gynnsammare att investera produktionsresultatet i utlandet än i Sverige. Ett bättre näringslivsklimat i Sverige som lockar till mera investeringar medför att kapitalutflödet minskar och att kronans värde stiger. Det skulle höja välståndet och hålla tillbaka inflationen. Konsumtionsmöjligheterna skulle öka när reallönerna stiger.

En högre kronkurs skulle samtidigt medföra ett större omvandlingstryck. Överföringen av resurser från gamla verksamheter till nya skulle öka. En politik som gör det möjligt för en snabb omvandling, men som också bidrar till att lindra de svårigheter för enskilda människor som en sådan process medför är nödvändig.

Det handlar också om att den miljon människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden ska kunna bidra till samhällets verksamhet.

Konjunkturen ser enligt många bedömare ut att vara god åtminstone i år och nästa år, se tabell. När tillväxten är hög är det lättare att genomföra en politik av det slag vi förordar. Den innebär större omställningar men för också med sig större möjligheter. Att genomföra detta nu när konjunkturen är god är bättre än att tvingas till omställningar i ett sämre ekonomiskt läge.

Tabell 3. BNP-tillväxt 2004 och 2005

Procentuell volymförändring

	2004	2005
Regeringen	3,5	3,0
Konjunkturinstitutet	3,5	3,0
Föreningssparbanken	3,2	2,5
SEB	3,4	3,2
Handelsbanken	3,5	3,4
Nordea	3,4	3,2

Därför gäller det att ta tillvara det tillfälle som nu är. Då kan också perioden med god tillväxt förlängas och öka kapaciteten i den svenska ekonomin så att de långsiktiga tillväxtutsikterna blir bättre. Detta underlättar situationen när allt större del av befolkningen blir äldre och successivt kommer att lämna arbetsmarknaden.

Det är uppenbart att regeringen kommer att missa målet både för sysselsättningen och för den öppna arbetslösheten. Enligt budgeten kommer sysselsättningsgraden att ligga på 77 procent att jämföra med 80 procent som är regeringens mål. Det är en skillnad påöver 170 000 människor. 4-procentsmålet för den öppna arbetslösheten kommer inte heller att nås under perioden. Det krävs uppenbarligen mer av strukturella reformer på arbetsmarknaden för att tillväxten också ska ge sysselsättning.

6 Fler ska jobba

6.1 Inga fler "Ringholmreformer"

Det växande antalet sjukskrivna, det ökande utanförskapet och segregationen, den demografiska utvecklingen där allt fler blir äldre och allt färre i arbetsför ålder, att den äldre arbetskraftens kompetens slösas bort och de långa studietiderna skapar sammantaget en ekvation som inte går ihop. För lite arbete blir utfört i Sverige. Arbetet utgör basen för välstånd och välfärd. Om vi inte lyckas få fler att komma i arbete, får Sverige även i framtiden finna sig i att bli allt fattigare jämfört med andra och vi kommer att få allt mindre resurser till vård, skola och rättssamhälle.

Antalet människor i arbetsför ålder som inte försörjer sig på arbete är lika stort i dag som under lågkonjunkturen 1994. De arbetslösa är färre, men de sjukskrivna och förtidspensionärerna är fler.

Detta att människor flyttas runt mellan olika bidragskolumner för att kortsiktigt hyfsa till statistiken inom det område som för tillfället ser värst ut, har blivit ett så stående inslag i regeringens politik att det förtjänar ett eget namn. Vi behöver inte fler sådana "Ringholmreformer" - vi behöver en politik som skapar nya riktiga jobb för 300 000 personer.

6.1.1 31 timmars arbetsvecka

Diskussionerna kring regeringens och samarbetspartiernas olika förslag om arbetstidsförkortning visar hur verklighetsfrånvänd debatten kring arbete har blivit. År 2003 arbetade Sveriges sysselsatta 1 270 miljoner timmar per vecka. I genomsnitt blir detta 31 timmar per person och vecka.

Vi behöver åtgärder som ökar antalet arbetade timmar likaväl som fler personer sysselsätts. Inte färre. Därför är Socialdemokraternas - åtminstone temporära - reträtt från frågan om lagstadgad arbetstidsförkortning glädjande.

Folkpartiet föreslår möjligheter till större flexibilitet i arbetstidsuttaget, men med sikte på att antalet arbetade timmar snarare ska öka än minska.

I korthet kan Folkpartiets förslag för 300 000 nya jobb sammanfattas så här:

6.1.2 Fler i arbete ger tryggare välfärd

Ökad sysselsättning i näringslivet ger däremot mer skatteintäkter utan att de offentliga utgifterna ökar. Tvärtom så kan den högre sysselsättningen med fler i arbete också föra med sig att utgifterna för sjukersättning, arbetslöshetsersättning och socialbidrag minskar. Det effektivaste sättet att se till att den offentliga välfärden kan tryggas de närmaste decennierna utan skattehöjningar är därför att minska obalansen mellan försörjare och försörjda.

Tabell 4. Bidrag till BNP och offentlig sektor av ökad sysselsättning

Tusental kronor

	Ökad BNP	Minskade offentliga utgifter	Ökade offentliga intäkter	Netto för den offentliga sektorn
En sjukskriven i arbete	610	140	153	293
En arbetslös i arbete	610	115	153	268

Källa: Riksdagens utredningstjänst

6.1.3 Yngre - snabbare i arbete

Sverige utmärker sig negativt genom att ha onödiga och långa omvägar i utbildningen, från gymnasiet och upp genom högskolan. Tidigare definierades den arbetsföra befolkningen som personer i åldern 16-64 år. I och med att gymnasieskolan i praktiken blivit obligatorisk sätts numera den undre gränsen för arbetsför ålder vid 20 år. I praktiken har dock åldersgränsen för inträdet i arbetslivet flyttats ytterligare uppåt.

Redan gymnasieskolan lyckas dåligt med att förbereda för såväl yrkeslivet som vidare studier på högskolan. 25 000 ungdomar lämnar gymnasieskolan varje termin och en stor del av dem hamnar i mer eller mindre permanent arbetslöshet.

Övergången från gymnasieskolan till högskolestudier är onödigt lång i Sverige. Mindre än 20 procent av dem som går ut gymnasiet börjar studera vid högskolan inom ett år.

Studietiderna på högskolor och universitet har också blivit onödigt långa. Endast 15 procent av studenterna tar idag 120 poäng inom 3 år, vilket är den normala studietakten. En normal högskoleexamen motsvarar 3-4 års heltidsstudier med normal studietakt. Mediantiden för att klara detta idag ligger på 8 år efter avklarade gymnasiestudier. Det betyder alltså att i genomsnitt så blir de studerande färdiga fyra år senare än nödvändigt.

Om den genomsnittliga studietiden kunde sänkas med ett år för alla vid högskolan så skulle utbudet av kvalificerad arbetskraft öka med 40 000 personer.

Några konkreta förslag för detta är:

• En kunskapsskola där varje elev får tid att lära sig i sin takt minskar utslagningen från gymnasiet.

• Antagningssystemet till högskolan måste göras om för att göra det lättare att gå direkt mellan gymnasium och högskola istället för att konkurrenskomplettera betygen på komvux.

• Ett system med tre terminer i högskolan skulle förlänga studieåret och förkorta studietiden.

• Studiemedelssystemet ska göras om så att unga inte får anledning att skjuta på sina studier genom att ge högre studiemedel till personer över 25 år, som är fallet idag.

6.1.4 Äldre - möjlighet att arbeta längre

Vi blir allt friskare och lever allt längre. Den officiella pensionsåldern är idag rörlig mellan 65 och 67 år. Men i praktiken avslutas arbetslivet betydligt tidigare. Drygt 80 procent av alla mellan 55 och 59 år deltar i arbetskraften, men efter 60 år faller deltagandet i arbetskraften mycket snabbt. Om de äldres utträde ur arbetslivet kunde skjutas upp med ett år - så att 55-åringarna i framtiden deltog i arbetskraften i samma utsträckning som dagens 54-åringar och 56-åringarna lika mycket som dagens 55-åringar o.s.v. - då skulle detta innebära att 48 000 fler personer befann sig i sysselsättning.

Några konkreta förslag för att genomföra detta är:

• Arbetsgivaravgifterna bör sänkas samtidigt som avdragsrätten för pensionsförsäkringar som faller ut före 61 år avskaffas.

• Arbetsmarknadens parter är ansvariga för att omförhandla de avtal som leder till att det lönar sig för människor att gå i pension tidigt.

6.1.5 Effekter av Folkpartiets förslag: 300 000 nya jobb

De förslag Folkpartiet presenterar här och på andra platser i denna motion ger effekter för arbetsutbudet och BNP som summeras i tabellen nedan. Om alla kan genomföras samtidigt så skulle närmare 300 000 fler människor komma i arbete och BNP skulle öka med drygt 7 procent. Den ökade produktion detta skulle innebära motsvarar nästan 20 000 kr per person och år, vuxen som barn. Statens nuvarande underskott i statsbudgeten skulle vändas till ett överskott på 3-4 procent av BNP. Detta är i stort sett tillräckligt för att klara de ökade offentliga utgifter som kommer efter 2015-2020 när 40-talistkullarna behöver mer åldringsvård och sjukvård.

Tabell 5. Ökat arbetsutbud och ökad produktion

Förändring	Fler i arbete	Procentuell ökning	Ökad BNP	Procentuell ökning
Ett års kortare studietid på högskolan	40 000	0,9 %	24 mdr kr	1,0 %
Minska sjukskrivningarna med en tredjedel	100 000	2,4 %	61 mdr kr	2,5 %
Ett år längre i arbetslivet	48 000	1,1 %	29 mdr kr	1,2 %
Halvera skillnaden i sysselsättning mellan infödda och utlandsfödda	100 000	2,4 %	61 mdr kr	2,5 %
Summa	288 000	6,8 %	175 mdr kr	7,2 %

Källa: Riksdagens utredningstjänst samt egna beräkningar

6.2 Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras

Folkpartiet vill ha en omfattande reform av arbetsmarknadspolitiken som ger fler människor möjlighet att försörja sig genom eget arbete. Det är också bara genom att få fler människor i arbete som vi kan förbättra integrationen av våra invandrare och bryta det utanförskap som råder i många utsatta områden runt våra storstäder.

6.2.1 Lägg ned AMS

Folkpartiet föreslår att AMS i sin nuvarande form läggs ned och ersätts av en mindre myndighet vars främsta ansvar blir rena myndighetsuppgifter och tillsyn.

Syftet med reformen är att öppna för att de viktiga serviceuppgifterna inom arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsåtgärderna även ska kunna utföras av flera olika aktörer, både privata och ideella. Internationella erfarenheter visar att arbetsmarknadspolitiken bättre når sitt mål om produktionen av servicetjänsterna kan handlas upp i konkurrens mellan olika utförare.

Folkpartiet vill också att de enskilda arbetssökande som behöver någon form av aktiv insats ska få större möjligheter att själva välja aktivitet och utförare genom en personlig omställningspeng som de kan använda i samråd med sin arbetsförmedlare.

6.2.2 Stärk arbetsförmedlingen

Insatser från den arbetssökandes och arbetsförmedlingen redan tidigt i arbetslösheten är det bästa sättet att snabbt hjälpa arbetssökande till arbete. Folkpartiet vill göra arbetsförmedlingen mer effektiv genom att skapa alternativ till den statliga arbetsförmedlingen. Privata arbetsförmedlingar, branschvisa förmedlingar och bemanningsföretag ska kunna komplettera den statliga arbetsförmedlingen. För arbetssökande som befinner sig längre ifrån arbetsmarknaden behövs istället ett närmare samarbete mellan arbetsförmedlingen, kommunernas socialkontor och försäkringskassorna.

6.3 Individuella kompetenskonton

Höjd kompetens bland dem som arbetar är en viktig förutsättning för högre ekonomisk tillväxt. I ett dynamiskt arbetsliv är det viktigt för den enskildes frihet att kunna bestämma över sin egen kompetensutveckling och inte enbart vara beroende av att arbetsgivaren önskar satsa på fortbildning. Regeringen har misslyckats med det kompetenssparande som infördes som ett led i den gröna skatteväxlingen. Man har inte kunnat komma fram till hur pengarna, som samlats under flera år, ska användas. Nu frångår man helt att använda pengarna till kompetensutveckling och stoppar dem i andra hål i stället.

För oss liberaler är valet däremot enkelt. Makten och inflytandet över kompetenssparandet ska ligga hos enskilda människor. Regeringen har alltså nu slutgiltigt övergivit tanken på att införa individuella kompetenskonton. Det har inte vi. Det är oerhört viktigt för människors trygghet på en föränderlig arbetsmarknad att man har möjlighet att ha egen makt över sin kompetensutveckling. Möjligheten att genom kompetensutveckling möta nya utmaningar kan minska ohälsotalen och stimulera fler att arbeta till pensionen. Vi vill därför inrätta individuella kompetenskonton, som kombineras med pensionssparande. Därför höjs avdragsrätten från ett halvt till ett helt basbelopp (39 400 kr). Även arbetsgivare ska kunna sätta in på detta efter överenskommelse i avtal. De 6 miljarder kronor som finns avsatta för detta ändamål, inbetalade av företagen i höjda miljöskatter och specialdestinerade för detta ändamål, bör kunna utgöra en grundplåt för att människor snabbare ska få upp volymen på sina kompetenskonton genom att staten tillskjuter vissa medel i förhållande till eget sparande.

6.4 Instegsjobb istället för AMS-åtgärder

Folkpartiet vill att en större andel av arbetsmarknadspolitikens resurser läggs på tidsbegränsade subventionerade anställningar för arbetssökande som står längre från arbetsmarknaden och där risken är mindre att insatserna tränger undan reguljära arbeten. Utvärderingar har som bekant visat att subventionerade anställningar kan vara en väg in i reguljär sysselsättning för personer som står långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden.

I det kortare perspektivet förefaller nu konjunkturen bli bättre och allt fler arbetsgivare börjar överväga att anställa igen. Folkpartiet anser att det bästa sättet att skynda på den utvecklingen är att göra det lättare och mindre riskfyllt för privata arbetsgivare att anställa. Folkpartiet föreslår därför att det skapas 30 000 instegsjobb under 2005 med halverad arbetsgivaravgift under högst ett år. Instegsjobben är nästan uteslutande till för ungdomar som varit arbetslösa i minst sex månader. Meningen är att instegsjobben i så stor utsträckning som möjligt ska övergå i reguljära arbeten efter ett år.

6.5 A-kassan måste reformeras: En allmän omställningsförsäkring

Folkpartiet vill att arbetslöshetsförsäkringen ska vara allmän och till för alla som arbetat tillräckligt länge för att kvalificera sig för försäkringen.

Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring med en tidsbegränsad ersättning. Ersättningen ska vara 80 procent av den förlorade inkomsten under de första 300 dagarna. Efter 300 dagar ska ersättningen trappas ned till 70 procent av den förlorade inkomsten. Efter 600 dagars arbetslöshet övergår den arbetssökande antingen i jobb och utvecklingsgaranti, där ersättningen ligger något över socialbidraget, eller erhåller grundbeloppet i dagens arbetslöshetsförsäkring, dvs. drygt 7 000 kr/mån vid arbetslöshet på heltid. Den som erbjuds, men nekar, att delta i jobb och utvecklingsgarantin kan inte räkna med någon fortsatt ersättning från det offentliga.

6.6 Jobb- och utvecklingsgaranti

Personer som inte är redo för att ta ett riktigt arbete ska kunna aktiveras i en jobb- och utvecklingsgaranti som kan bestå av både kortare utbildningar och samhällsnyttigt arbete. Syftet med jobb- och utvecklingsgarantin är att så snabbt som möjligt slussa över den arbetssökande till den öppna arbetsmarknaden.

Jobbgarantin ska kunna anpassas efter den arbetssökandes förutsättningar och behov och komma ifråga både får arbetslösa nyanlända flyktingar och invandrare som i dag är hänvisade till kommunernas socialkontor och socialbidrag. Jobbgarantin ska också vara ett sätt att aktivera personer som tidigare haft arbeten men nu varit långvarigt arbetslösa.

6.7 Inga socialbidrag till arbetssökande

Ett stort problem i dag är att fullt arbetsföra människor - i första hand nyanlända invandrare - hänvisas till kommunens socialkontor och inte får del av arbetsförmedlingens resurser för att söka arbete eller hjälpas till en utbildning.

Folkpartiet vill att alla arbetsföra som aktivt söker arbete ska ha full rätt till hjälp från arbetsförmedlingen. Ingen arbetsför person ska hänvisas till att leva på socialbidrag. Socialbidrag blir nämligen en fattigdomsfälla för alltför många som tappar motivet att söka och ta arbeten eftersom bidraget trappas ned vid varje extra arbetsinkomst.

Folkpartiet vill att alla aktivt arbetssökande över en viss ålder ska ha rätt till en fast ersättning motsvarande arbetslöshetsförsäkringens grundbelopp under förutsättning att han eller hon aktivt söker arbete och deltar i jobbgarantin.

6.8 Minst 60 procents sysselsättning överallt

Det mål om 80 procents sysselsättning som regeringen satt upp räcker inte så länge det finns stora områden där sysselsättningen är mycket lägre. Den kartläggning som vi låtit göra med hjälp av SCB visade att det fanns 75 närområden i och strax utanför våra storstäder där mindre än hälften av alla i arbetsför ålder var sysselsatta.

Läget i dessa områden förvärras dessutom mycket snabbt vid en lågkonjunktur. All tidigare erfarenhet säger att det är i dessa områden som förvärvsfrekvensen faller brant när den faller i allmänhet. Det är därför av stor vikt att vi agerar kraftfullt och snarast för att hantera situationen. Folkpartiet liberalerna vill därför införa ett sysselsättningsmål som går ut på att minst 60 procent av alla i arbetsför ålder i varje närområde ska ha ett arbete.

6.9 Riv upp friåret

Från och med 2005 satsar regeringen 1 550 miljoner kronor på att göra ytterligare 12 000 svenskar till bidragstagare under ett år. Försök med s.k. friår har pågått i tolv kommuner sedan 2002 och har enligt utvärderingarna blivit ett präktigt misslyckande. Istället för att avsluta friårsförsöket den 31 dec 2004 som urpsungligen var tänkt väljer regeringen att permanenta satsningen och värva ännu fler bidragstagare över hela landet. Detta är ett ansvarslöst sätt att hantera skattemedel och enskilda människor som Folkpartiet inte kan ställa sig bakom. Vi avslår därför förslaget om utbyggt friår och anser att pågående försök med friår ska avrundas så snart som möjligt.

6.10 Modernisera arbetsrätten

Folkpartiet införde tillsammans med Socialdemokraterna stora delar av dagens arbetsrättsregler, bl.a. lagen om anställningsskydd (LAS). Vi försvarar de grundläggande beståndsdelarna i den svenska arbetsrätten men ser två problem i den som behöver åtgärdas:

1. Dagens regler ökar kostnaden för att anställa. Detta betyder att det skapas färre arbeten, vilket framför allt drabbar grupper som står utanför arbetsmarknaden.

2. Arbetsrätten har blivit ett komplicerat lapptäcke. Mängden och komplexiteten i regelverket ger dem som har juridiska resurser - t.ex. stora arbetsgivare och resursstarka fackföreningar - ett övertag gentemot små och medelstora arbetsgivare.

Folkpartiet vill att arbetsgivare ska få större möjligheter till provanställningar genom att tiden i provanställning förlängs från dagens 6 månader till 12 månader.

Folkpartiet vill rensa upp i den stora flora av visstidsanställningar som förekommer i dag och ersätta dem med en form: överenskommen visstidsanställning som ska kunna gälla i upp till tvåår. Antalet personer med överenskommen visstidsanställning är idag begränsad till fem personer hos en arbetsgivare. Folkpartiets uppfattning är att denna gräns bör höjas och maximeras till 20 personer.

7 Fler ska vara på jobbet

Den fördubbling av sjukskrivningarna och sjukpensioneringen som ägt rum de senaste 6-7 åren är ett av de allvarligaste hoten mot välfärden och också negativt för det stora flertalet av dem som omfattas.

Den stora ökningen av antalet sjukpenningdagar har upphört och vänt nedåt, men istället kommer nu en våg av sjukpensioneringar. Förtidspensionsskulden, dvs. den av Riksförsäkringsverket beräknade framtida kostnaden för redan beviljade förtidspensioneringar fram till dess den förtidspensionerade går i ålderspension (eller avlider dessförinnan), har bara det senaste året ökat dramatiskt.

Enligt budgetpropositionen beräknades kostnaden i fjol till - närmast ofattbara - ca 640 miljarder kronor. På ett år har, enligt RFV:s beräkningar, skulden ökat med 110 miljarder kronor (efter teknisk korrigering för ändrade skatteregler). Detta motsvarar en skuldökning på ett år med mer än 20 procent! Utvecklingen hittills i år är sådan att skuldökningen för 2004 kan väntas bli i samma storleksordning.

Vi har i flera omgångar kritiserat regeringens separata och oambitiösa mål för förtidspensioneringarna för att det riskerar att minska intresset från den allvarligaste delen av sjukskrivningskrisen - förtidspensionerna. Regeringens "mål" för nybeviljade förtidspensioner under de fem åren 2003-2008 är att de inte ska bli fler än 321 000 (62 400 per år)! Från regeringshåll har anförts att en del av dessa förtidspensioneringar beror på demografiska faktorer, dvs. att en ökande andel av befolkningen faller inom de år då risken för förtidspensionering är större. Nyligen redovisade siffror visar att den effekten står för mindre än 1 procent av det "tak" regeringen satt upp.

RFV har nyligen ändrat sitt sätt att beräkna antalet nybeviljade förtidspensioner. Den nya metoden ger ett resultat som är ca tiotusen lägre än den tidigare använda metoden. Trots detta redovisas för den senast kända tolvmånadersperioden ett nybeviljande påöver 74 000.

Antalet som är sjukpensionerade var förra månaden över 528 000 personer. Om man till detta lägger de nästan 118 000 personer som i somras varit sjukskrivna i mer än ett års tid, så rör det sig om 646 000 personer. Under året har den gruppen ökat, vilket bl.a. betyder att minskningen av de långa sjukfallen mer än väl motsvaras av ökningen av de förtidspensionerade. Denna "utveckling" äger rum i ett land med god folkhälsa och världens tredje högsta medellivslängd.

Om vi i Sverige inte lyckas vända "utvecklingen", så kommer den att under kommande år bli en kvarnsten för hela välfärdspolitiken. Handlingsmöjligheterna på en rad områden inskränks, och det har redan fått stora följder, både inom och utom det sociala området.

Bakom de oerhörda talen ligger en rad olika faktorer. En faktor är en ändrad attityd i samhället till vad som verkligen är arbetsoförmåga. En annan är bristande rörlighet på arbetsmarknaden. En tredje är att många som sjukskrivits har fått vänta länge på rätt undersökning eller behandling eller inte fått den alls. Sjukskrivning har också kommit att användas som ett slags behandling även i situationer där risken är stor att en lång sjukskrivning gör ont värre för såväl hälsa som arbetsförmåga.

En sjukförsäkring för alla är en viktig funktion i ett modernt samhälle, såväl för att jämna ut kostnaderna för sjukdom som för att underlätta att få jobb för dem med svag ställning på arbetsmarknaden. Det gäller nu att undvika att den bryts sönder. Så kommer att ske om den bit för bit ersätts med att arbetsgivaren skall bära kostnader för anställdas ohälsa.

Regeringens och samarbetspartiernas förslag om en betydande medfinansiering av arbetsgivarna riskerar att inte ge något resultat i form av minskade sjukskrivningar samtidigt som risken är mycket stor att selekteringen av dem som nyanställs ökar. Vi motsätter oss - liksom tidigare - medfinansiering utöver de två första veckorna.

Vi har i ett par decennier verkat för att främst sjukvård och försäkringskassor tillåts att ekonomiskt samarbeta för att förbättra vården och minska sjukskrivningarna (Finsam-modellen). De försök som åren 1993-97 genomfördes på flera håll i landet, de s.k. Finsam-försöken, gav enligt utvärderingen mycket goda resultat.

Vi har i mer än sju års tid verkat för att företrädare för riksdagspartierna slår sig ned för att skapa en bred socialförsäkringsreform liknande den stora pensionsreformen, bl.a. innebärande att sjukförsäkringen inkl. förtidspensionerna görs om till en relativt självständig försäkring vid sidan av statsbudgeten och med egna buffertfonder.

Regeringen har under de år som gått sedan explosionen av sjukskrivningar började varit mycket passiv. De egna idéerna har varit få. Trots politiska uppgörelser om att finansiell samordning skulle tillåtas fr.o.m. år 2002, så har det dröjt till i år tills - en mycket urvattnad version av - finansiell samordning släppts fram. Den har enligt budgetpropositionen inte ännu gett några som helst resultat.

Våra förslag från 1997 om ett försök till bred politisk samling om en stor reform av socialförsäkringarna har dock denna höst lett fram till tillsättandet av en enpersonsutredning och löften om en parlamentarisk grupp någon gång efter det att remissarbetet är avslutat på det utredningsarbete som ska pågå till 1 november 2006! Med denna takt i regeringens reformarbete kan den kommande parlamentariska arbetsgruppen kanske ha sitt första sammanträde sommaren 2007, lagom till tioårsminnet av början av den dramatiska uppgången i sjukskrivningarna.

Vi föreslår, liksom tidigare, att en riktig finansiell samordning (Finsam-modellen) tillåts i hela landet. Denna samordning skulle inte ha de begränsningar som regeringens modell har. Dessa begränsningar är att uppgörelser inte får slutas om inte var och en av landstinget, försäkringskassan, socialtjänsten och länsarbetsnämnden ställer upp, att målgruppen bara är 4-5 % av befolkningen och att enbart upp till 5 % av sjukpengen får användas för att förstärka vården.

Den försöksverksamhet som genomfördes åren 1993-97 gav mycket goda resultat.

Enligt Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens utvärdering var besparingen:

Resultat av Finsamförsöken	År 1	År 2	År 3	År 4	År 5
Besparingen i procent beräknades till:	2,9	7,1	8,9	10,7	16,3

Källa (för de första fyra åren): Finsam - en slutrapport (1997:1)

Vi har utöver förslaget om att tillåta en Finsam-modell i hela landet sedan i fjol föreslagit försök med en kraftigt utvidgad finansiell samordning i några län. Detta skulle innebära att landstingen tillfördes en femtedel av sjukskrivningspengarna samt det ekonomiska ansvaret för motsvarande andel av sjukskrivningarna. Liknande tankegångar har framförts av Läkarförbundet, Landstingsförbundet och Riksförsäkringsverket.

En förebild för en sådan konstruktion är den reform som för ett par år sedan gjordes vad gäller läkemedelskostnaderna. Det är viktigt att landstingens medansvar utformas så att de genom att minska sjukskrivningarna kan förbättra den egna sjukvårdens resurssituation.

Därutöver lägger vi fram en mängd andra förslag. Bland dem är:

• ett mål för att minska antalet långtidssjukskrivna och sjukpensionerade (idag drygt 645 000) med 10 000 per år de kommande fem åren,

• rehabiliteringsgaranti för den enskilde efter 4-8 veckors sjukskrivning,

• mer än 50 % i ökning av inköp av rehabiliteringstjänster,

• prövning av en läkare knuten till försäkringskassan av sjukskrivningar efter 4-8 veckor,

• skärpta regler om skyldighet att delta i rehabilitering,

• utbyggt IT-stöd så att läkare i framtiden kan få kännedom om patienten nyligen nekats sjukskrivning av annan läkare,

• ökade resurser till försäkringskassan för ökad kontroll av bl.a. sjukskrivningar,

• utbildning av alla läkare i försäkringsmedicin,

• begränsning av läkares rätt att sjukskriva utanför den egna specialiteten,

• möjlighet till deltidssjukskrivning också vid studier,

• möjlighet att vid återgång till arbete efter förtidspension bibehålla tidigare intjänad rätt till arbetslöshetsersättning och sjukpeng samt rätt till tjänstledighet för att pröva nytt jobb,

• trafiken skall betala de sjukförsäkringskostnader som beror på trafikolyckor och att arbetsolycksfallen skall överföras till obligatoriska privata försäkringar.

7.1 Arbetslinjen är ledande

Hälsan ökar inte och ohälsan minskar inte av att människor flyttas från ersättning för tillfällig arbetsoförmåga till ersättning för varaktig arbetsoförmåga, även om detta ju är ofrånkomligt då det verkligen handlar om sjukdom vållat av en långvarig oförmåga att yrkesarbeta.

De mål som skall gälla borde inte vara sådana att de lättare kan uppfyllas genom snabbare "förtidspensionering" medan hälsotillståndet förblir oförändrat eller rentav blir sämre. Men så har det nu ändå blivit. Risken för att människor som skulle ha kunnat återgå i arbete i stället blir avförda för gott ur arbetslivet har nämligen blivit större - genom de mål regeringen förra året angav för sjukskrivningar respektive antalet nya förtidspensioneringar genom sjuk- och aktivitetsersättning.

Regeringen beräknar att antalet personer som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) kommer att fortsätta öka, från nuvarande ca 528 000 till ca 560 000 vid utgången av nästa år. Kostnaderna för förtidspensionerna väntas då bli 73 miljarder och 79 miljarder år 2007.

Det uppställda målet för antalet sjukpenningdagar är mer ambitiöst - om än troligen orealistiskt så länge rehabiliteringsverksamheten förblir svag och finansiell samordning i huvudsak otillåten. Men effekten av målen, som de nu ser ut, är en olycklig signal till kassor, läkare och privatpersoner.

En ganska snabb minskning av antalet sjukpenningmottagare med hjälp av en alltför lättvindig "pensionering" av ett stort antal långtidssjukskrivna blir genom "målet" på i genomsnitt högst 64 238 årliga nya sjukpensioneringar lätt uppfattat som en både bekväm och godtagbar väg att slippa från både förvaltningsmässiga och personliga problem.

Siktet måste i stället ställas in pååterställd arbetsförmåga och återgång i arbete, om så behövs genom byte av arbetsplats och ibland yrke. Det är i det sammanhanget anmärkningsvärt att den som för sin hälsas skull behöver byta yrke inte ansetts välkommen på arbetsmarknadspolitiska program. Detta missförhållande ligger bakom att RFV och AMS har begärt att regeringen med en ändring av en förordning skall "öppna" programmen för personer som efter sjukdom inte kan omplaceras hos sina nuvarande arbetsgivare. Eventuellt består problemet i att gällande förordning tolkats på ett mycket snävt sätt. Hur det än förhåller sig med detta har i vart fall regeringen möjlighet att snarast ändra förordningen så att återgång i arbete genom byte av yrke inte i onödan försvåras av tillträdesregler för omskolning med mera.

Förutom mål om att antalet nya längre sjukskrivningar ska minska bör det även sättas upp ett mål om att hålla nere det sammanlagda antal personer som under längre tid har sjukpenning, sjukersättning och "närbesläktade" förmåner.

Arbetslinjen måste vara styrande även på detta område. Tillfrisknande och återgång till arbetslivet måste vara riktpunkten. Såväl för sjukpenning som för varaktig sjukersättning måste en medicinskt betingad arbetsoförmåga vara förutsättningen. Likaväl som regeringen i en proposition våren 2003 underströk att sjukförsäkringen inte får brytas sönder och bli en allmän inkomstbortfallsförsäkring måste det gälla att reglerna om sjukersättning inte får missbrukas för att med i praktiken arbetsmarknadsbetingade "förtidspensioneringar" hålla nere antalet pågående sjukpenningfall.

8 Fler företag måste startas och växa

Det svenska näringslivet utvecklas och omstruktureras hela tiden. För drygt hundra år sedan var fortfarande en stor del av arbetskraften sysselsatt inom skogs- och jordbruk. Under förra seklet dominerade den tunga basindustrin. I dag får tjänstesektorn, t.ex. turism och IT, allt större betydelse. Det är viktigt att näringslivet präglas av en blandning av företag i nya och traditionella branscher. Företagspolitiken måste utformas så att skattesystem, regelverk m.m. uppmuntrar dynamik och förnyelse i näringslivet.

Många säger att det inte har något egenvärde att människor i Sverige jobbar just i fabriker. Om vi kan sitta på designkontor och syssla med andra kvalificerade tjänster medan själva varuproduktionen pågår i andra länder, kan det väl tyckas vara gott och väl. Trenden i den riktningen kommer säkert också att fortsätta.

Folkpartiet har alltid stött den framväxande tjänstesektorn. Det finns all anledning att arbeta för goda förutsättningar för en expansion av tjänstesektorn, inte minst genom att bryta upp de offentliga monopol som präglar stora delar av den, men riskerna med en fortsatt avindustrialisering av vårt land måste också uppmärksammas. Det behövs både en avancerad industri som kan klara av den internationella konkurrensen och en växande tjänstesektor.

Folkpartiet anser att det måste bli avsevärt lättare att starta och driva företag i Sverige än vad det är idag. För detta krävs det reformer på flera områden.

8.1 Enklare regler för företagande

För det första måste regelverket som styr företagandet bli enklare genom färre och enklare regler. De svenska företagens kostnader för att administrera lagar, regler och föreskrifter summerar till minst 50 miljarder kronor varje år. Till detta kommer att företagen har ca 20 000 sidor företagsregler att hålla reda på.

Folkpartiet anser att hela det regelverk som berör företagande måste gås igenom och onödiga och krångliga regler tas bort. Målet bör vara att företagarnas kostnader för administration av regelverket ska minska med minst en fjärdedel. Bedömningar från regelförenklingsarbetet i Holland visar på att tillväxten skulle öka med 1,5 procent om en fjärdedel av alla regler togs bort. I Sverige behöver en blivande företagare kontakta ett stort antal myndigheter. Mängder av blanketter ska beställas och fyllas i. Möjligheten att nu registrera en enskild firma elektroniskt är bra men det borde gälla alla firmor.

8.2 Sänkta skatter på företagande

Folkpartiet föreslår att förmögenhetsskatten avskaffas så snabbt som möjligt. Sverige tillhör en minoritet i västvärlden som fortfarande har denna skatt kvar. Skulle denna skatt avskaffas så kommer med stor sannolikhet stora mängder av investeringskapital att flyttas tillbaka till Sverige.

Fåmansbolag där ägaren själv arbetar i företaget lever under särskilda skatteregler - de s.k. 3:12-reglerna. Följden av reglerna har dock blivit att ägare av fåmansbolag i dag betalar betydligt högre skatt än småägare i större bolag, vilket knappast var meningen. Folkpartiet står, tillsammans med bl.a. näringslivets organisationer, bakom förslaget att ersätta dagens regler med den s.k. BEK-modellen (beskattat eget kapital). Den innebär att ägare kan ta ut en större utdelning för varje år när företaget växer. Förslaget innebär att fåmansbolagens skattebörda kommer att minska betydligt.

För att företag ska kunna utvecklas även under perioder med tillfälligt dålig lönsamhet är det viktigt att de kan fondera vinster från goda år. Därför motsätter sig Folkpartiet regeringens förslag att i budgetpropositionen begränsa företagens möjligheter att göra avsättningar till s.k. periodiseringsfonder.

Arbetsgivaravgiften är en tung del av skatten på arbete. För att ge små företag tydliga motiv att anställa fler människor vill Folkpartiet halvera arbetsgivaravgiften för alla företag upp till en lönesumma på 250 000 kronor. Ovanför denna gräns ska nuvarande lättnad bibehållas, inte försämras som regeringen föreslår.

8.3 Förbättra konkurrensen inom Sverige

En tredje väg till bättre företagsamhet i Sverige är att förbättra konkurrensen. Enligt Konkurrensverket ligger den svenska prisnivån för den privata konsumtionen nästan 20 procent över den genomsnittliga nivån inom EU. Vi som enskilda konsumenter får helt enkelt betala betydligt mer för varor och tjänster än vad invånarna i andra länder gör. En strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige måste därför innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen samt sänka det allmänna prisläget.

Det är avgörande för en fungerande konkurrens att det råder fritt tillträde till marknaderna. Flera av de offentliga regleringar som politiker och myndigheter infört för att upprätthålla konkurrens skulle inte behövas om fritt tillträde till marknaden rådde.

De offentliga monopolen måste brytas upp. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om ändringar i de lagar som styr den obligatoriska, kommunala verksamheten vad gäller sådana bestämmelser som förhindrar uppkomsten av konkurrerande alternativ till det rådande monopolet i det allmännas regi. Detta skulle skapa möjligheter för en mängd småföretagare att utveckla och expandera egna verksamheter inom tjänstesektorn.

Privata monopol och kartellbildningar är skadliga för samhällsekonomin och utgör brott mot lagen. Det finns ett starkt konsumentintresse av att olagliga karteller bekämpas effektivt. I slutändan är det alltid konsumenterna som får svara för kostnaderna för en ineffektiv konkurrens i form av högre priser eller sämre utbud. Karteller innebär också en orättmätig förmögenhetsöverföring från konsumentkollektivet till de företag som bryter mot konkurrenslagen.

Folkpartiet vill förbjuda kartellsamarbete och belägga det med höga böter och kännbara straff. Vi vill vidare skärpa konkurrenslagen och stärka Konkurrensverkets roll. Privata entreprenörer ska kunna konkurrera på lika villkor med offentliga utförare. Staten ska minska sitt ägande av företag. Kommunala stöd som snedvrider konkurrensen mellan företag ska tas bort.

För att ytterligare värna om konkurrensen bör offentligt ägda bolag, såväl statliga som kommunala, avvecklas eller säljas.

8.4 Privat ägande

Åtminstone sedan vikingarna gav sig ut på sina långväga handelsfärder har svenska exportprodukter rönt stor uppskattning världen över, och dessutom inbringat betydande inkomster. Lyckligtvis har historien om den svenska företagsamheten i regel varit fredligare än under vikingatiden. Men det som är mindre lyckosamt är att resultatet av den svenska ekonomiska politiken nu är lika dyster som den namnlöse vikingen som drunknade i samband med en handelsfärd till Tyskland:

Han drunknade i Holms hav. Hans knarr gick i kvav, endast tre kommo av.

Vi har gått från vikingarnas innovativa skeppsbyggen, 1600-talets Eric Dahlberg till uppfinnarna bakom dagens "svenska" storföretag, Ericsson, AGA, Alfa Laval, Astra, SKF m.fl. Svenska storföretag drunknar naturligtvis inte i vattnen utanför Bornholm, men däremot lyckas inte deras ägare längre hålla sig flytande i konkurrens med skattemässigt gynnade utländska ägare.

De svenska exportframgångarna är numera allt oftare producerade i företag med utländska ägare. Sedan slutet av 1980-talet har den utländska ägarandelen på den svenska börsen ökat från knappt 10 till drygt 40 procent. Flera av de företag som i allmänhet förknippas väldigt starkt med Sverige och som är starkt förknippade med Sveriges välståndsutveckling under efterkrigstiden ägs nu helt eller delvis av utländska intressen; SAAB, ABB, Astra Zeneca, Bofors m.fl.

En del av ökningen av det utländska ägandet beror naturligtvis på att en generellt ökad internationalisering i ekonomin ökar direktinvesteringarna. Globaliseringsprocessen är i stort gynnsam för alla länder. Utländskt ägande vore inget problem för oss internationalistiska liberaler, om det inte också vore resultatet av en förd politik som missgynnar kapitalägande i Sverige och därför skapar ett uppköpstryck som inte beror på rationella faktorer inom ekonomin. Det ökande utländska ägandet av svenska företag är alltså inte ett problem i sig självt, men det utgör ett symptom på problem.

Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson har i en uppsats, publicerad redan år 2000 i Ekonomisk debatt, visat att regeringens politik - där institutionellt ägande och lånefinansiering uppmuntrats genom skattesystemets utformning - fått till följd att ett utländskt övertagande av svensk industri påskyndas.

Bristerna i det svenska företagsklimatet gör det inte bara svårare att starta företag och få dem att växa, utan innebär också att företag med stora internationella kopplingar flyttar verksamhet och huvudkontor. Medan ungefär 10 procent av internationellt verksamma, stora svenska företag hade huvudkontoren utomlands 1993 gällde detta år 2000 inte mindre än 30 procent, enligt en långtidsstudie av ägandet som det statliga Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) presenterade under 2003.

8.4.1 Institutionellt ägande ökar

Det institutionella ägandet ökar, sett över tiden. Detta är inte någon överraskning, utan till stor del en effekt av ökat långsiktigt sparande i olika slags fonder, försäkringar och liknande som avspeglar en ökad "trygghetssektor" inom finansmarknaden. (I Sverige klassas de finansiella företagens ägande helt som hushållens indirekta ägande, vilket ger en viss överskattning av hushållens indirekta ägande.) Det institutionella ägandet kommer med största sannolikhet att fortsätta att växa.

Ökningen av det institutionella ägandet är dock inte utan vissa frågetecken. Det institutionella ägandet förutsätts vara svagare och mindre aktivt än direktägande.

Tabell 6. Institutionellt ägande som andel av inhemskt ägande, i procent

	1980	1983	1990	1998	2003
USA	38,3		45,2	55,5
Sverige		60,9	74,4	69,3	74,3

För Sveriges del påverkas bilden främst av den kraftiga ökningen av det utländska ägandet, som väl i och för sig är institutionellt till största delen. Utlandsägandet spelar ingen större roll i USA.

Tabell 7a. Aktieägande i USA, procent efter sektor år 1980-1998

	1980	1990	1998
Hushåll	58,6	51,0	41,1
Hushåll via institutioner	14,6	21,0	27,5
Hushåll totalt	73,2	72,0	68,6
Institutioner	21,8	21,1	24,2
Utland	5,0	6,9	7,2
Totalt	100,0	100,0	100,0

Källa: New York Stock Exchange, "Survey 2000"

Tabell 7b. Aktieägande i Sverige, procent efter sektor år 1983-2003

	1983	1990	1998	2003
Hushåll	36,0	23,6	20,1	17,4
Hushåll via institutioner	32,0	34,7	28,9	30,8
Hushåll totalt	68,0	58,3	49,0	48,2
Institutioner	24,0	34,0	16,4	19,4
Utland	8,0	7,7	34,6	32,4
Totalt	100,0	100,0	100,0	100,0

Källa: SCB

De svenska hushållens andel av ägandet, såväl direktägande som via institutioner, minskar som synes i tabellen från 68 % till 48,2 % mellan 1983 och 2003. Den största andelen av detta kan förklaras av ökningen av det utländska ägandet.

8.4.2 Effekterna av ökat institutionellt ägande

Det ökade institutionella ägandet har bidragit till ett kortsiktigt ägande och att alltför stor vikt läggs vid att prestera ett bra kvartalsbokslut, på bekostnad av sunda affärsmässiga beslut.

Reglerna för privat aktiesparande kan endast påverka detta förhållande marginellt. Det institutionella ägandet, i synnerhet sparande i fonder, gynnas på bekostnad av annat ägande. Den huvudsakliga drivkraften bakom detta fondsparande är sökandet efter ekonomisk trygghet. Pensionsfonder och försäkringar är inte något människor sparar i enbart för att det är ekonomiskt fördelaktigt, utan för att det är rationellt. Det är naturligtvis inte något staten ska motverka.

Istället krävs andra åtgärder för att inte det institutionella ägandet långsiktigt ska vara mindre gynnsamt för Sverige, som har en något högre andel institutionellt sparande än flera av våra konkurrentländer. De stora institutionerna bör stimuleras att bli mer aktiva i sin ägarroll.

När vi sett baksidorna av svagt ägande i form av massmedialt uppblåsta "skandaler", så har det stundom talats om behov av detaljregleringar. Detta är knappast en väg att gå som skapar mer aktiva institutionella ägare. Ett mer positivt exempel kan vara sparandet i s.k. etiska fonder, dvs. att kapitalförvaltaren verkar för en ökad tydlighet i dessa frågor genom en aktiv profil. Om varje kapitalförvaltare hade en tydlig ägarpolicy som redogjorde för hur investeringarna placeras och hur ägarskapet utövas skulle spararna på det sättet kunna "rösta med fötterna" när det gäller frågor om hur ägarna agerar när det gäller inriktningsbeslut, bonussystem, företagsköp, långsiktighet kontra kortsiktighet osv.

Vidare bör inlåsningseffekterna av såväl skatteregler som avgiftskonstruktioner i de enskilda kapitalbolagen studeras. När spararna är lättrörliga, tvingas placerarna vara aktiva.

8.4.3 Institution kontra innovation

Det lilla eller medelstora företaget, som drivs av kraften hos en enskild entreprenör eller av idén i en innovation, är det som kan utvecklas till framtida storföretag. Men det utgör också en högre risk. Innovationen kan slå fel, entreprenören kan misslyckas. Medan de stora institutionella ägarna har naturliga skäl att föredra placeringar i större, väletablerade företag där riskerna kan kontrolleras bättre och förväntningen om framtida avkastning kan baseras på tidigare resultat, är det de nya företagen som kan utveckla ekonomin. Om de får tillgång till riskvilligt kapital.

Tillgången på riskvilligt kapital i Sverige har under decennier varit avsevärt sämre än i de flesta länder i omvärlden. Detta kan också delvis förklaras av hur den svenska finansmarknaden sett ut samt att skatteregler missgynnat sparande med hög risk.

Även om läget har förbättrats något på senare år, sååterstår mycket att göra. Innovatören, entreprenören med en idé, har sällan kapital nog att omedelbart omsätta sin affärsidé till ett livskraftigt företag. Här har Sverige fortfarande mycket att lära när det gäller att underlätta för innovatören att träffa en riskvillig finansiär. Många svenska uppfinningar blir idag istället produkter som utvecklas i andra länder. Därmed går ocksåökade skatteintäkter, fler arbetstillfällen och möjligheter till ekonomisk tillväxt oss förbi.

8.5 Statliga bolag

Staten äger helt eller delvis 58 företag, med drygt 200 000 anställda och en omsättning på närmare 300 miljarder kronor. Men varför ska staten överhuvudtaget äga dessa företag. Aktiebolagsformen lämpar sig dåligt för offentlig verksamhet. Organisationsformen är avsedd för privat verksamhet som bedrivs i vinstsyfte i en affärsmässig miljö. Därför uppstår konflikter mellan behovet av att kunna agera på en marknad utan att konkurrenterna får kännedom om affärsstrategi och överväganden i förväg och kravet påöppenhet och insyn. Denna konflikt är ofrånkomlig och ett viktigt skäl för att statlig verksamhet normalt inte ska bedrivas i bolagsform. I en väl fungerande marknadsekonomi har staten en nyckelroll som stiftare av lagar, beslutsfattare om skatter och som myndighetsutövare för att se till att lagar och regler efterföljs. Om staten på samma gång är en ledande aktör på marknaden blandas rollerna samman på ett orimligt sätt.

Konkurrensen snedvrids dessutom på de marknader där privata företag konkurrerar med statliga. Dessutom är flera av de statliga företagen monopol. Att använda avkastningen från sådana företag, ett slags beskattning, för att ge kapitaltillskott till företag som är konkurrensutsatta, som regeringen gjort under senare tid när det gäller t.ex. SJ, innebär att skattemedel används för att subventionera de statliga konkurrensutsatta företagen. Detta är förkastligt.

Flera andra organ har kritiserat staten som bolagsägare. Förtroendekommissionen samt Riksrevisionen har riktat kritik mot hur staten styr sina bolag. Folkpartiet anser att det finns så många invändningar mot hur staten sköter sina bolag så att vi anser att en särskild kommission bör tillsättas som granskar problemet under den tid som företagen ska vara statligt ägda.

Vi liberaler vill att fler människor ska vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera. De flesta av de statliga företagen bör säljas och försäljningsintäkterna bör användas för att minska statsskulden. Det har tidigare anförts som skäl mot en försäljning av statliga företag att kapitalmarknaden inte kan absorbera ett sådant utbud av tillgångar. Med dagens globaliserade kapitalmarknad är detta inte längre ett argument. Försäljningen bör ske successivt. De bolag vi i första hand anser kan säljas inom en kort framtid är statens innehav i de börsnoterade företagen Nordea, OMX, Telia och SAS. Vidare kan bland andra Vin & Sprit AB, Teracom, SBAB, Venantius AB, Vasakronan (Civitas Holding), Sveaskog, Vattenfall säljas i sin helhet, genom förvärv eller börsnotering.

8.6 Släpp kvinnokraften fri!

Makt och pengar hänger ihop. Kvinnor har mindre makt och mindre pengar än vad män har. Jämställdhetspolitiken måste börja utgå från att ge kvinnor och män likvärdiga förutsättningar till såväl jobb som företagande och familjeliv. Inte bara kompensera för bristerna. Rättvisa löner och arbetsvillkor och möjligheter att förverkliga sina drömmar och affärsideer i ett företagande är viktiga hörnstenar i en liberal jämställdhetspolitik.

Kvinnors företagande är givetvis i hög grad kopplat till de branscher där många kvinnor är yrkesverksamma. En tredjedel av de kvinnliga företagarna finns således inom hotell och restaurang och personliga tjänster. Hälften driver företag med upp till fyra anställda. Antalet kvinnliga företagare som driver företag med mer än tio anställda är så få att de rundas av till 0 i statistiken.

Hälften av alla kvinnor arbetar idag i den offentliga sektorn, företrädesvis inom vård, omsorg och utbildning. En förutsättning för att fler kvinnor ska kunna vara verksamma som företagare inom de branscher man är utbildad och verksam inom är att de offentligt finansierade tjänsterna öppnas för privat företagande.

Väl dokumenterat i rader av undersökningar är att kvinnor i den offentliga sektorn oftare anger att de saknar inflytande över sitt arbete och därför upplever det som stressigt. Detta innebär att den offentliga sektorn oftare brister på sätt som får konsekvenser på lönenivåer liksom sjukfrånvaro.

IFAU:s rapport "Marknadskrafterna och lönebildningen i landsting och regioner", 2004:9 av Lars Calmfors och Katarina Richardson, visar att en decentraliserad lönebildning och fler aktörer inom vården leder till högre löner.

En undersökning av Svenskt Näringsliv visar att det finns ett tydligt samband mellan kvinnligt företagande och kommunalt finansierad verksamhet i privat regi. Där privata alternativ inom vård och omsorg ges möjlighet att växa och utvecklas - där finns kvinnor som företagare.

Svenska kvinnor och män sover minst och hushållsarbetar mest i EU (Eurostat juli 2004). Kvinnorna står för merparten av det obetalda hemarbetet. Detta måste förändras om kvinnor inte ska fortsätta att bli utslitna och fortsätta att i hög grad välja bort karriärutveckling och heltidsarbete.

Nycklar till mer jämställd utveckling av lönerna är att privat företagande uppmuntras i branscher där kvinnor dominerar, att män tar ut en större del av föräldraledigheten och att utbildningsvalen blir mer individualistiska och mindre könsbundna. Vi vill göra upp med de orättvisa kvinnolönerna. Då räcker inte skärpt jämställdhetslag och förbättrade processer mot lönediskriminering. Då måste den stora löneskillnaden som beror i olika branscher, befattningar och arbetstider attackeras.

Vi vill göra slut på mansdominansen i näringslivet. Då räcker inte kvoteringslagar om kvinnorepresentation i börsbolagens styrelser, då måste kvinnors villkor och möjligheter att krossa glastaken och inta sina rättmätiga positioner inom hela näringslivet lyftas fram.

Vi vill bryta ny mark för kvinnors företagande. Då räcker inte riktade stödåtgärder via Almi och liknande, som hittills varit regeringens modell. Vad hjälper en starta-eget-kurs och ett kvinnolån om det i praktiken råder näringsförbud? Då måste de viktiga välfärdstjänsterna öppnas för kvinnors företagande.

• Lägg ner den partssammansatta Arbetsdomstolen, flytta diskrimineringsmålen till allmän domstol

• Inled ett intensivt förnyelsearbete i kommuner och landsting. Mer decentraliserat beslutsfattande, självstyrande enheter, möjlighet till lokalt och enskilt inflytande över arbetets utförande, arbetstider m.m.

• Öppna de offentligt finansierade välfärdstjänsterna för företagande

• Låt Konkurrensverkets granskning omfatta den offentliga sektorns verksamhet

• Inför ett rejält individuellt kompetensutvecklingskonto, ge kvinnorna själva makten över sin utveckling.

• Inför jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen för de föräldrapar som delar på den betalda ledigheten.

• Inför skattereduktion på hushållstjänster, så att det blir möjligt att driva hemserviceföretag vitt och hederligt

• Inför skattereduktion på hushållstjänster så att det blir möjligt att köpa tid, vitt och hederligt

Den liberala jämställdhetsutmaningen består i att se till att kvinnor får mer makt över sina egna liv. Detta innebär en konfrontation mot dem som anser att kvinnans frigörelse går genom mer av makt åt staten och samhällsapparaten snarare än genom mer makt åt kvinnan själv. Den konfrontationen tar vi med glädje.

8.7 Bättre infrastruktur

Industrin behöver bra infrastruktur. När det gäller konkurrensen med andra europeiska länder är avståndet till de stora marknaderna på kontinenten en mycket avgörande faktor. Sverige ligger där det ligger, men nackdelen av vårt något perifera läge kan minska genom en bättre infrastruktur.

Infrastrukturen har under lång tid varit eftersatt i Sverige. Årtionden efter det att den s.k. Dennis-överenskommelsen träffades är de flesta trafikfrågor i huvudstadsregionen fortfarande olösta. Våra tre största städer förbinds fortfarande inte med en motorvägstriangel. I Göteborgsregionen finns också en rad olösta trafikproblem.

Till det som varit eftersatt hör inte bara investeringarna utan också underhållet av vägar och järnvägar. Den traditionella basindustrin, inte minst skogsindustrin, kommer förhoppningsvis även framöver att ge ansenliga bidrag till både tillväxt och exportintäkter. Underhåll, tjälsäkring och ökad bärighet är av största vikt för denna del av svenskt näringsliv.

8.8 En modern energipolitik

Växthuseffekten är vår tids största globala miljöhot. Detta måste tas på största allvar. Vår framtid är inte bara beroende av att fler kommer i jobb så att vi kan försörja oss själva och våra gamla. Framtidens villkor är framförallt beroende av att vi kan leva och bo och verka utan att den globala uppvärmningen på grund av koldioxidutsläpp gör jorden obeboelig och obrukbar.

Samtidigt är en politik för fortsatt god tillgång till energi som inte släpper ut skadlig koldioxid av stor vikt för industri, jobb och tillväxt.

Mot den bakgrunden anser Folkpartiet att det är mycket märkligt att den svenska politiska ledningen är beredd att avveckla våra kärnkraftverk i förtid för att ersätta dem med dyrare sätt att producera el som dessutom kommer att öka de svenska koldioxid-utsläppen.

Folkpartiet anser att riksdagen bör upphäva lagen om förtida avveckling av kärnkraften. Reaktorerna ska istället få drivas så länge som de uppfyller lagens krav på säkerhet. Detta kommer att göra det lönsamt att investera i förbättringar av de befintliga reaktorerna. Något som kommer att öka både säkerheten och kapaciteten i dessa.

De delar av kärntekniklagen som förbjuder både forskning och byggande av ny kärnkraft ska tas bort. Folkpartiet anser att det ska vara möjligt att bygga nya kärnkraftverk i Sverige i framtiden när behovet finns, så länge som miljö- och säkerhetskrav är uppfyllda.

Att vi är positiva till att behålla och utveckla kärnkraften betyder dock inte att vi kan avstå från arbetet med att fortsätta att effektivisera den övriga energiproduktionen samt energianvändningen. Både fjärrvärme och avfallsförbränning måste utvecklas liksom ny teknik för att bygga energisnålare hus. Folkpartiet anser vidare det vara angeläget att utvecklingen av förnybar energi intensifieras.

9 Bättre utbildning och forskning

9.1 Bättre yrkesutbildningar - tvååriga gymnasielinjer

För att Sverige ska klara den hårdnande konkurrensen i omvärlden måste vår arbetskraft vara välutbildad. Det handlar inte då bara om god tillgång på ingenjörer och ekonomer. Minst lika viktigt är att yrkesutbildningarna håller hög kvalitet.

I dag hoppar många elever av gymnasieskolan eller går ut med icke godkända betyg. Industriprogrammet på gymnasiet har svårt att fylla sina platser och samtidigt råder det brist på arbetskraft i många industri- och hantverksyrken.

Folkpartiet anser att det är dags att ta konsekvenserna av de höga avhoppssiffrorna. Det är dags att respektera elevernas yrkesval. Grundskolan är till för att ge alla elever en gemensam bas. Gymnasiet ska förbereda för vidare studier eller för att gå vidare direkt ut i arbetslivet. Vi vill återinföra alternativet med både tvååriga praktiska gymnasieprogram och fyraåriga gymnasieutbildningar till dagens treåriga program. Med tvååriga gymnasielinjer kommer sannolikt fler elever att ta sig igenom gymnasiet och komma fortare ut i arbetslivet, där de behövs. Det skulle gynna både ungdomarna och den svenska industrin.

Det verkar vara Socialdemokraternas tanke om likvärdighet att alla elever måste läsa samma saker så länge som möjligt. Men staten och skolan klarar inte bättre än individen att förutse hans eller hennes framtid. Resultatet blir ju att det blir fel för alla och inte rätt för någon. Den som vill läsa till ingenjör får inte med sig tillräckliga kunskaper för att klara sig på högskolan och den som vill bli frisör har tvingats läsa så mycket teori att de praktiska kunskaperna blivit lidande.

Det är mot denna bakgrund som Folkpartiet nu lägger fram förslaget att yrkesinriktade elever ska kunna välja att gå tvååriga gymnasielinjer. Det är bättre för både individer och arbetstagare att eleverna har en kortare, avslutad utbildning bakom sig som är bättre anpassad för det yrke eleven valt, än att de hoppat av en utbildning som inte svarar mot arbetslivets krav.

Folkpartiet vill också ha mer inslag av lärlingsutbildningar inom gymnasieutbildningen.

9.2 Belöna studenterna för deras prestationer - inte universiteten

Det lönar sig inte särskilt väl att studera i Sverige, sett till den krasst ekonomiska sidan av saken. På grund av små löneskillnader och ett progressivt skattesystem, är avkastningen mindre än i flera andra jämförbara länder. I OECD:s senaste utgåva av Education at a Glance, visar det sig att det är kvinnorna som är extra drabbade i Sverige. Vi kommer först på plats 17 av 21 på listan över hur väl högre utbildning lönar sig.

Eftersom studenterna inte uppmuntras att bli klara med sina studier, ser vi att många högskolestudenter inte fullföljer sin utbildning. Ett annat resultat av bristerna i det svenska systemet är att vi har en nettoutflyttning av akademiker. Sverige har inte råd att gå miste om så många akademikers kunskaper.

Dagens finansiering till högskolorna innebär att de delvis tilldelas medel utifrån hur många studenter som får godkända betyg och tar sina poäng på utsatt tid. Detta system riskerar att leda till att högskolor av ekonomiska skäl godkänner studenter, trots att de inte kan tillräckligt.

Belöningen för avlagda poäng och examina ska istället komma den enskilda studenten till del. Folkpartiet liberalerna anser att de studiemedel en student får mot slutet av sin utbildning ska innehålla en större bidragsdel än i början av utbildningen. Det bör också skapas ett system där de studenter som tar examen slipper betala tillbaka en del av sitt studielån.

9.3 Satsningar på undervisningskvalitet och forskning

Regeringens budget för högskola och forskning innebär en neddragning av resurserna. Pris- och löneomräkningen är för utgiftsområdet endast 1,01 procent, vilket i verkligheten innebär att de faktiska resurserna minskar. Högskolorna har byggts ut med så många platser att lärartätheten och därmed kvaliteten i såväl undervisning som forskning hotas. Folkpartiet anser att satsningar måste genomföras på kvalitet i stället för ytterligare utökningar av antalet platser. Problemet är inte längre att för få börjar på högskolan, utan att för få lyckas avsluta studierna framgångsrikt inom en rimlig tid. Folkpartiet satsar 200 miljoner kronor på kvalitet i stället för platser.

Vi anser också att forskningens betydelse för tillväxten motiverar större anslagsökningar än regeringen föreslår. Regeringens ökning detaljstyrs dessutom till stor del till regioner som drabbas av regementsnedläggningar, vilket har föga att göra med kvalitet i forskningen. Folkpartiet lägger på 600 miljoner kronor mer än regeringen, som universiteten fritt ska förfoga över.

9.4 Stöd forskning och innovationer

Under senare år har det skett en stor utbyggnad av det svenska högskoleväsendet. Det har inneburit att många orter ute i landet numera har fått en högskola. Det är bra. Men forskningen riskerar att utarmas om forskningspengarna ska fördelas över alla högskolor. Folkpartiet vill därför att forskningspengarna ska koncentreras till ett mindre antal högskolor för att skapa verkligt högklassiga forskningsmiljöer.

Samtidigt behöver resurserna till forskningen öka ordentligt de närmaste åren. Det gäller också att stimulera innovationer och nyföretagande i samverkan med högskolor och det omgivande samhället. Det står klart att många forskare och innovatörer har bristande kunskaper och förmåga att starta och driva företag. För de flesta är det också själva forskningsuppgiften som skänker stimulans, inte startandet av företag. Därför måste lärosätena vara beredda att underlätta entreprenörskap och kunna kommersialisera sina forskningsresultat.

10 En ny skattepolitik

10.1 En skattereform behövs

Grundproblemet i den svenska ekonomin är att för få människor arbetar och för få företag startas och växer. Nyckeln till att bryta detta skadliga dödläge ligger till stor del i reformer av skattesystemet som ger människor makten över sina liv tillbaka, och som höjer den svenska ekonomins förmåga till långsiktigt uthållig tillväxt. Skattesystemet måste förändras så att det blir lönsammare att arbeta, spara, investera och driva företag i Sverige.

Lappandet och lagandet i skattesystemet har för länge sedan nått vägs ände. Människor kan inte längre överblicka vilken skatt de själva betalar. Skattereformen 90/91 byggde på tanken om breda skattebaser och lägre skattesatser. De allra flesta skulle bara betala kommunalskatten och alla skulle få behålla hälften av en inkomstökning, "hälften kvar". Mycket utav grunderna för den förra skattereformen är förfuskat i och med att brytpunkten för statlig skatt realt sjunker så att fler och fler betalar statsskatten på 20 %. Värnskatten blev permanent, vilket är ett brott mot begreppet "hälften kvar". Båda dessa förändringar är allvarliga i så måtto att de innebär en sämre drivkraft för människor att utbilda sig, anstränga sig och ta risker. Dynamiken och tillväxten blir därmed lidande, liksom vår internationella konkurrenskraft. Samtidigt har kommunalskatterna höjts och en rad ändringar genomförts av grundavdrag, reduktioner med mera som gör inkomstbeskattningen svårförståelig och svåröverblickbar.

Det behövs en ny, stor skattereform.

Tabell 8. Folkpartiets skattepolitik

Miljoner kronor

	2005	2006	2007
Förvärvsavdrag	12 900	13 150	13 400
Höjd brytpunkt	700	700	700
Avskaffad värnskatt		4 100	4 300
Summa	13 650	17 900	18 450
Kompenstion för höjd a-kassa	14 500	14 500	14 500
Nej till regeringens skattepolitik	-10 780	-10 780	-10 780
Summa	17 320	21 620	22 120
Pensions- och kompetenssparande	195	390	585
Internationella gåvor	200	300	300
Hushållstjänster	1 400	2 400	2 400
Fastighetsskatt	2 000	2 000	4 600
Reavinstskatt bostäder	-1 700	-1 700	-3 300
Summa	2 095	3 390	4 585
Fåmansbolagsbeskattning	390	430	470
Periodiseringsfonder	1 500	1 900	2 600
Löneskatt pensioner	150	150	150
Arbetsgivaravgifter	2 300	2 300	2 300
Förmögenhetsskatt	700	700	1 900
Dubbelskatt			600
Summa	5 040	5 480	8 020
Barsebäck		84	80
Personaldator	200	800	1 600
Ökade skatteintäkter	1 400	1 900	1 900
Kommunala bolag	1 900	1 900	1 900
Summa	3 500	4 684	5 880
Skatt på sopförbränning o deponi	659	659	659
Skattereduktion fackavgift	1 980	1 980	1 980
Nej till vissa skattehöjningar	-4 360	-4 230	-3 700
Summa	-1 721	-1 591	-1 061
Totalt skatter	22 676	27397	29 906

Anm.: Positiva värden avser skattesänkningar.

10.2 Sänkta skatter för mer arbete

10.2.1 Förvärvsavdrag till alla som jobbar

För att göra det mer lönande att arbeta, oavsett inkomst, vill vi införa ett förvärvsavdrag. Detta utgår redan på de allra lägsta arbetsinkomsterna. Förvärvsavdraget innebär att arbetstagare med inkomster upp till 220 000 kronor per år får ett avdrag på kommunalskatten som är 5 procent av inkomsten. På inkomster över detta belopp blir avdraget konstant 11 000 kronor, vilket betyder 3 520 kronor om året eller ungefär 300 kronor per månad i skattesänkning. Förvärvsavdraget utgår inte på inkomster från sjukpenning och sjukersättning, det kan ses som att förvärvsavdraget i första hand ska kompensera för de utgifter som är förknippade med arbete, exempelvis resekostnader och lunch ute i stället för hemma. Vårt förvärvsavdrag innebär 13 miljarder i skattesänkningar, vilket innebär en tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare.

10.2.2 Hälften kvar av varje arbetsinkomst

Den som tjänar mer ska också betala mer i skatt. Inte bara mer i kronor utan även större andel av sin inkomst. Men hälften räcker. Folkpartiet vill föra tillbaka inkomstskatten till de principer som bestämdes vid skattereformen - att de flesta bara ska betala 30 procent i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 procent på de högre inkomsterna.

Därför vill vi sänka den högsta marginalskatten genom att ta bort den s.k. värnskatten som är 5 procentenheter. I vårt förslag försvinner värnskatten 2006.

I dag betalar alltför många medelinkomsttagare statlig skatt, dvs. sammanlagt drygt hälften av en inkomstökning. Eftersom regeringen de senaste åren valt att inte flytta upp brytpunkten för statlig skatt i takt med löneutvecklingen så hamnar allt fler medelinkomsttagare ovanför brytpunkten. Folkpartiet vill därför att brytpunkten för statlig skatt ska flyttas upp med den förväntade löneökningen varje år.

10.3 Sänkta skatter för fler företag

10.3.1 Sänkta arbetsgivaravgifter

Det måste bli enklare för småföretag att anställa. De företagare som vill utöka sin verksamhet upplever ofta att den verkligt stora tröskeln finns vid steget från soloföretagare till arbetsgivare, dvs. att gå från noll till en eller ett par anställda. Förutom alla de nya regelsystem som följer med arbetsgivarrollen är ett hinder också arbetsgivaravgifterna som bidrar till att göra personalkostnaden hög. För att slipa ner tröskeln och därmed ge små företag tydliga incitament att bli arbetsgivare vill Folkpartiet halvera arbetsgivaravgiften för alla företag för en lönesumma på ca 250 000 kr. Detta inkluderar den nuvarande nedsättningen om 5 %.

10.3.2 Avskaffa förmögenhetsskatten

Sverige tillhör en minoritet i västvärlden som fortfarande har förmögenhetsskatten kvar. Förmögenhetsskatten finns i dag bara i 8 av OECD:s 30 medlemsländer.

Skatteverket har uppskattat att svenskar undanhåller närmare 500 miljarder kronor på utländska bankkonton. Till detta ska läggas de dryga 400 miljarder kronor som utlandsboende svenskar äger. Om ett avskaffande av förmögenhetsskatten ledde till att 100 miljarder kronor av dessa svenskägda tillgångar flyttades tillbaka till Sverige så skulle detta ge skatteintäkter från avkastningen på 1,5 till 2 miljarder kronor om året. Utöver detta kommer intäkterna från de extra investeringar och arbetstillfällen som med all säkerhet också skulle komma till stånd.

Folkpartiet vill sänka förmögenhetsskatten redan 2005 och avskaffar den under en fyraårsperiod.

10.3.3 Dubbelskatten på risksparande

Svenskt och personligt ägande är idag missgynnat jämfört med utländskt och institutionellt ägande. Detta är en av de viktiga förklaringarna till utvecklingen i svenskt näringsliv. Vi vill avveckla dubbelskatten på avkastningen av risksparande. Detta måste ske stegvis, i ett första steg sänks den med 2 procentenheter.

10.3.4 Sänk fåmansbolagens beskattning

Fåmansbolag där ägaren själv arbetar i företaget lever under särskilda skatteregler - de s.k. 3:12-reglerna. Syftet med reglerna är att hindra ägarna från att undgå skatt genom att ta ut lön som utdelning istället för lön. Följden av reglerna har dock blivit att ägare av fåmansbolag i dag betalar betydligt högre skatt än småägare i större bolag och att det är mindre lönsamhet för en människa att satsa kapital i en egen nystartad verksamhet än att köpa aktier i ett annat företag.

Folkpartiet vill däremot lätta fåmansbolagens skattebörda omedelbart. Vi står, tillsammans med bl.a. näringslivets organisationer, bakom förslaget att ersätta dagens fåmansbolagsregler med den s.k. BEK-modellen (beskattat eget kapital). Den innebär att ägare kan ta ut en större utdelning för varje år i takt med att företaget växer. Förslaget innebär att fåmansbolagens skattebörda kommer att minska betydligt.

10.3.5 Avskaffa arvs- och gåvoskatten

Organisationen Företagarna genomförde under våren 2003 en stor Sifo-undersökning bland småföretagare som närmade sig pensionen. Den visade att hela 30 procent av ensamföretagarna och 16 procent av företagarna med upp till fyra anställda räknade med att lägga ned sitt företag när de pensionerade sig, mycket beroende på den extra påfrestning för företaget som arvsskatten innebär. Det är därför glädjande att regeringen nu aviserar att arvs- och gåvoskatten ska avskaffas. Det betyder att fler företag kommer att leva vidare för att utvecklas av nya generationer av ägare.

10.3.6 Behåll vinster från goda år till dåliga

Folkpartiet tycker dock att det är fel att regeringen finansierar denna lättnad på företagen genom andra försämringar. För att företag ska kunna utvecklas även under perioder med tillfälligt dålig lönsamhet är det viktigt att de har möjlighet att fondera vinster från goda år. Därför motsätter sig Folkpartiet regeringens förslag att i budgetpropositionen begränsa företagens möjligheter att göra avsättningar till s.k. periodiseringsfonder.

10.3.7 Gör hushållstjänster vita

I dag omsätter den vita sektorn för hushållstjänster ungefär 150 miljoner kronor. Detta samtidigt som den svarta sektorn uppskattas omsätta över 3 miljarder kronor.

Marknaden för hushållstjänster finns, men den måste göras vit. Undersökningar visar att 59 procent av svenskarna är intresserade av att köpa hushållstjänster om priset hamnar på en nivå som är möjlig för hushållen att betala. I dag består upp till 75 procent av kostnaderna för en tjänst av skatter och sociala avgifter.

Vi vill stimulera den vita marknaden för hushållstjänster på samma sätt som sker i Finland genom en skattereduktion i företaget för halva totala arbetskostnaden.

10.3.8 Sänk skatten på boende

Folkpartiet anser att fastighetsbeskattningen ska avskaffas. Det grundläggande motivet för detta är att fastighetsskatten strider mot principen skatt efter bärkraft. För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och, ofta därtill, förmögenhetsskatt gör att boendet blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga.

Fastighetsskatten är dock en viktig intäktskälla för staten och måste därför avvecklas stegvis.

Folkpartiet föreslår att skattesatserna för 2005 sänks från dagens 1,0 procent på småhus till 0,8 procent och från 0,5 procent på flerbostadshus till 0,3 procent.

10.3.9 Miljöskatter

För att komma tillrätta med de globala miljöproblemen och samtidigt inte snedvrida konkurrensen vill vi arbeta för att införa en gemensam koldioxidskatt inom EU, i förlängningen globalt. Folkpartiet är i princip för att delvis finansiera sänkta skatter på arbete med höjda skatter på energi och annat som belastar miljön, s.k. grön skatteväxling. Den s.k. gröna skatteväxling som regeringen och dess stödpartier för närvarande genomför är ingen verklig skatteväxling utan bara ett nytt sätt att öka hushållens skattebörda. Vi motsätter oss därför majoritetens förslag till skattehöjningar på detta område och stödjer därför inte heller den kompensation som utlovas av regeringen och dess stödpartier. Innan den gröna skatteväxlingen fortsätter måste en noggrann utvärdering genomföras.

Det är angeläget att det garanteras hållbara villkor för framtagande och försäljning av förnyelsebara drivmedel så dessa blir konkurrenskraftiga. Framställningen av drivmedlen måste ske på ett sådant sätt att den totala negativa miljöbelastningen minskar. Ett certifieringssystem bör införas för att säkerställa den totala miljönyttan.

För att kunna klara EG-direktivet om att varje land ska nå upp till 5,7 procent förnybara drivmedel fram till 2007 krävs kraftfulla insatser på flera områden. Vi anser därför att man i samband med dieselskattesänkningen för arbetsmaskiner inom de areella näringarna ska kräva en inblandning av förnybara drivmedel. Under första året kan inblandningen ligga på 2 procent för att successivt öka när aktuella regelverk förändrats.

11 En socialförsäkringsreform

Vi förespråkar, som nämnts, sedan flera år att en arbetsgrupp med samtliga riksdagspartier ska kunna enas om en stor socialförsäkringsreform. Vad gäller såväl arbetssättet som utformningen av reformen kan inspiration hämtas från den omfattande pensionsreform som en mycket bred majoritet av riksdagen kunde enas om för tio år sedan.

Våra förslag ska inte uppfattas som oeftergivliga krav från vår sida, utan som utgångspunkter för en diskussion partierna emellan. Huvudsyftet bör vara att skapa ett förtroendeingivande system som ger ersättning vid ofrivilligt inkomstbortfall, uppmuntrar till arbete, minskar skattekilarna och ger stabilitet åt de offentliga finanserna.

Förtroende för försäkringssystemet

Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Det har med åren uppstått en utbredd misstro mot att våra socialförsäkringar kommer att fungera när vi verkligen behöver dem.

Reformbehov i försäkringarna

Vid sidan av pensionsreformen bör tillskapas både en reformerad sjukförsäkring (inkl sjukpensioner) och en reformerad och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Sjukförsäkringen bör redan före den stora reformen ges stärkt rehabiliteringsinriktning och möjlighet till en effektiv finansiell samordning med sjukvården. Detta för att förbättra vården och minska sjukskriv ningarna.

Socialförsäkring sprider riskerna

I obligatoriska socialförsäkringar mot inkomstbortfall sker en fördelning av sådana riskkostnader, och denna fördelning uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som de som har mycket större risk. Försäkringspremien, som bör vara en tydlig egenavgift, sätts i relation till den försäkrade inkomsten och oberoende av den enskildes risk.

Arbetet är socialförsäkringarnas grund

Socialförsäkringarna ska präglas av en arbetslinje i villkoren för ersättning och i inriktningen på rehabilitering och återställd arbetsförmåga.

Försäkringsmässighet och raka rör

Det bör så långt möjligt finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmåner, och av detta följer att där inga förmåner finns ska inga avgifter tas ut. Därmed minskas också skattekilarna. Eventuella fördelningspolitiska inslag - utöver utjämningen av kostnaderna för risker - betalas inte med premier utan med allmänna skattemedel.

Försäkringar vid sidan av statsbudgeten

Försäkringsmässigheten kräver att förändringar i villkor, premier m.m. inte sker för att åstadkomma förändringar i statsbudgeten utan enbart för att klara försäkringens ekonomi. Sjukförsäkringen och den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen ges separata styrelser. Dessa får i uppgift att sköta försäkringarna och deras ekonomi. Förändringar i avgifter och andra betydande förändringar beslutas av riksdage n efter förslag av styrelserna.

Buffertfonder i socialförsäkringar

Socialförsäkringarna som i huvudsak frikopplas från statens budget ska fungera tillsammans med systemet med utgiftstak. De ska tillsammans med dessa medverka till en långsiktigt hållbar statsfinansiell utveckling. Såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen bör på nytt få buffertfonder. Men dessa ska inte behöva vara alltför stora, och dåär det nödvändigt att försäkringarna också får låna. Fondernas behållning bör alltså tillåtas pendla och ha både positiv och negativ behållning, så länge de är långsiktigt hållfasta.

Sunda principer och en bred uppslutning kring socialförsäkringarna medverkar till att tilltron till systemens långsiktiga hållbarhet stärks.

12 De offentliga finanserna

I mitten av 90-talet infördes den nuvarande budgetordningen. Regeringen satte då två mål för statsfinanserna, att hålla statens utgifter under i förväg satta tak för utgifterna och att ha ett överskott i hela den offentliga sektorn, dvs. staten, kommunerna och pensionssystemet. Överskottet skulle uppgå till 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel.

Statens utgifter har under ett antal år formellt hållits under utgiftstaken, men inte reellt. Ett stort antal tekniska ändringar och omdefinitioner av utgifter till minskade inkomster har i praktiken inneburit brott mot andan i budgetlagen. Formellt har dock regeringen kunnat hävda att utgiftstaken respekterats. Nu hålls de inte ens formellt, eftersom utgiftstaket justerats upp för att täcka nya utgifter. En genomgång av olika metoder att "gå runt" utgiftstaket visas nedan.

Överskottsmålet kunde nås i slutet av 90-talet genom att konjunkturuppgången höjde företagens vinster, vilket gav inkomster till statskassan. Som under tidigare konjunkturtoppar förbättrades de offentliga finanserna.

Men detta var ett tydligt konjunkturfenomen. Sedan dess har målet om 2 procent i överskott inte uppnåtts och kommer inte heller att uppnås under de kommande åren enligt regeringens prognoser i budgeten.

Tabell 9. Den offentliga sektorns finansiella sparande 2000-2007

Procent av BNP

	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007
Finansiellt sparande	5,1	2,9	-0,3	0,5	0,7	0,6	0,4	0,9

Källa: Budgetpropositionen

Regeringen får bara ihop 2 procent genom att definiera konjunkturcykeln så att den omfattar åren 2000 och 2001 då stora överskott nåddes genom företagsvinster och extra överföringar från Riksbanken. Men åren 2000 och 2001 kan inte för evigt ingå i definitionen av den pågående konjunkturcykeln. (Av en bilaga till budgetpropositionen framgår att regeringen tydligen räknar med att en konjunkturcykel är åtta år! bil. 2, sid. 62)

Det skulle krävas överskott om 4 procent per år under resten av den nuvarande konjunkturcykeln för att nå regeringens mål om 2 procent i genomsnitt i överskott. Detta skulle kräva en omsvängning i de offentliga finanserna netto på 100 miljarder kronor på kort tid. Något sådant är inte trovärdigt. Det visar hur långt regeringen står från det egna målet. Målet har i praktiken övergivits.

När regeringen satte överskottsmålet hade pensionsreformen ännu inte genomförts. Den medförde att pensionssystemet fick en från de offentliga finanserna i övrigt fristående ställning. Därmed kan dess medel inte användas för andra offentliga utgifter. De är i lag skyddade privata tillgångar. Genom den breda politiska pensionslösningen och de tydliga kopplingar som finns mellan premiepensionssystemet och den kvarvarande fördelningspensionen kan inte heller den senare användas för annat än pensionsutbetalningar.

Premiepensionens fristående ställning kommer att markeras än mer genom den europeiska statistikmyndighetens, Eurostat, beslut att från 2007 ska premiepensionen inte ens formellt räknas in i de offentliga finanserna.

Det är därmed nödvändigt att sätta ett nytt mål för de offentliga finanserna. Med hänsyn till pensionssystemets ställning är det rimligt att detta bara ska omfatta staten och kommunerna. Eftersom kommunerna redan idag har ett balanskrav, som i princip gäller för varje enskilt år, bör kravet på balans över konjunkturcykeln ställas på staten.

Med ett konjunkturneutralt balanskrav kommer statsskulden inte att växa i nominella tal. Den kommer att sjunka som andel av BNP. Med ett aktivt program för de statliga företagen, där intäkter från försäljning av de statliga företagen används för att minska statsskulden kommer statskulden också att sjunka i kronor räknat. Då uppnås flera fördelar. Dels kommer statens räntebörda att minska, dels ger en låg skuldsättning stor rörelsefrihet i den ekonomiska politiken vid nedgångar i konjunkturen. Inte minst viktigt är vidare att staten inte längre kommer att ha kvar dubbelrollen som företagare samtidigt som den sätter spelreglerna genom lagar och förordningar.

Vårt mål för statsfinanserna är därmed att statens finansiella sparande ska vara i balans över en konjunkturcykel. Med en konjunkturcykel förstås då i allmänhet en period om 4-5 år.

Om konjunkturen utvecklas så positivt som regeringen - och en del andra prognosmakare - tror, kan statsfinanserna förbättras om man inte gör nya åtaganden som blir svåra att finansiera i en sämre konjunktur. Det är dock just detta som regeringen håller på med.

Tabell 10. Nya statliga åtaganden

Miljarder kronor

	2002	2003	2004	2005	2006	2007
Nya åtaganden, netto*	42,4	14,3	6,6	27,5	11,3	2,7
Ackumulerat	42,4	56,7	63,6	91,1	102,4	105,1

* efter finansiering

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Enligt Konjunkturinstitutets och regeringens egen redovisning kommer budgeten att försvagas med sammanlagt 90 miljarder kronor under den nuvarande mandatperioden. Under den goda konjunkturen omkring millennieskiftet, inklusive valåret 2002, gjorde regeringen stora åtaganden som nu följer oss. I år tvingar dock den trängda situationen vad gäller utrymmet till utgiftstaket fram en viss återhållsamhet. Men 2005 börjar spenderandet på nytt. Att regeringen och dess stödpartier valåret 2006 skulle begränsa sina löften till vad som finns i tabellen ovan, som bygger på budgetpropositionen, är föga troligt.

I budgeten redovisas en indikator på inverkan på efterfrågan från de direkta politiska besluten, se diagrammet.

Diagram 5. De politiska beslutens inverkan på efterfrågan

Procent av BNP

Anm.: Negativa siffror innebär stimulanseffekt.

Källa: Finansdepartementet

År 2002 ville regeringen genom stora försvagningar av de offentliga finanserna stimulera efterfrågan. Att regeringen inför den kommande valrörelsen skulle begränsa stimulansen till vad den anger i budgeten verkar inte sannolikt. Erfarenheterna från 2002 talar ett annat språk. Nästa år, men framför allt 2006, kommer med stor sannolikhet att få se nya vallöften, nya offentliga åtaganden från regeringen och dess stödpartier. Budgeten kommer då att försvagas ännu mer.

Den finanspolitiska inriktning som regeringen valt är oroande. Med den nuvarande arbetsfördelningen mellan finans- och penningpolitik, mellan regering och riksbank, svarar Riksbanken i princip för konjunkturpolitiken genom att räntan anpassas till inflationsriskerna. Inflationsriskerna beror av kapacitetsutnyttjandet som varierar med konjunkturen. Om regeringen tror på sin egen konjunkturprognos borde inte finanspolitiken vara så svag. Framför allt om man beaktar risken för ytterligare försvagningar.

När ett stort antal länder infört system med självständiga centralbanker som har inflationsbekämpning som huvuduppgift har anledningen för regeringarna att bedriva konjunkturpolitik starkt minskat. Bakom detta ligger också decenniers erfarenhet att konjunkturpolitik genom finanspolitiken sällan ger de resultat man hoppats på, och om de gjort detta har de ofta kommit vid fel tidpunkt. Det är gott om exempel på stimulanser som fått effekt när konjunkturen redan varit på väg uppåt och åtstramningar som förvärrat en begynnande konjunkturavmattning.

Med en riksbank som i princip svarar för konjunkturpolitiken har inte regeringen anledning att dessutom ge budgeten sådana uppgifter. Med regeringens egen konjunkturprognos riskerar budgeten att bidra till inflationsförväntningar och inflation. Då måste Riksbanken svara för åtstramningen genom räntehöjningar. De stimulanser som finanspolitiken var avsedd att ge motverkas av en åtstramning via stigande räntor.

Ett riktmärke bör vara att de variationer i statens eget finansiella sparande som mer eller mindre automatiskt följer av konjunktursvängningarna ska tillåtas slå igenom men att regeringen bör avhålla sig från konjunkturaktiviteter därutöver. Sådana automatiska förändringar är att i en lågkonjunktur minskar företagens vinster och deras inleverans av skatter. Det försämrar budgetsaldot. Regeringen har i många internationella sammanhang, t.ex. inom EU, accepterat rekommendationer att finanspolitiken ska begränsa sig till att släppa fram dessa s.k. automatiska stabilisatorer.

Konjunkturinstitutet varnade, före budgeten, för en mer expansiv finanspolitik än den som följde av då redan fattade beslut. Med budgeten har således den varningen nonchalerats och gränsen överskridits.

Men budgeten riskerar inte bara att ge problem när det gäller konjunkturpolitiken. Det är allvarligt att, när konjunkturen är god och det kan finnas hopp om att en stabil konjunktur ska förbättra finanserna, regeringen då inte griper tillfället att ta itu med de mera långsiktiga frågorna. De stora frågorna är som vi påpekat flera gånger, den miljon människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden och att inte hinder för företagande och tillväxt kraftfullt röjs undan. Nu är ett gyllene tillfälle.

13 Budgetpolitiken

Finanspolitiken bör vara stramare än vad regeringens budget innebär, och mera inriktad på att varaktigt påverka ekonomins strukturer och långsiktiga styrka. Det är självklart att om vårt budgetförslag skulle genomföras från den 1 januari 2005 kan inte stora förändringar uppnås på en gång. Politiken måste läggas upp så att den både undviker häftiga kast och samtidigt ändå medför förändringar i den riktning som vi anser önskvärd. Alltför stora och snabba förändringar skulle slå omkull förutsättningar som både hushåll och företag planerat utifrån. Vi har tagit sådana hänsyn genom att effekterna av åtgärder som vi vill ska träda ikraft 2005 inte får full effekt samma år. Det gäller särskilt neddragningar eller nedläggningar av myndigheter.

En regering kan verka genom statens budget. Förändringar som påverkar kommunernas ekonomi ska som regel tas hänsyn till genom finansieringsprincipen. Det innebär att om regeringen förändrar förutsättningarna för kommunerna ska staten bära de finansiella konsekvenserna, positiva eller negativa.

Nödvändigheten av att fasa in förändringar medför att vårt finansiella sparande inte kan skilja sig så mycket från regeringens på kort sikt, men skillnaden växer över tiden. Den skillnad vi uppnår sista året i perioden, 2007, ligger på 10-15 miljarder kronor för statens finansiella sparande. Någon hänsyn har vi då inte tagit till vårt resonemang om att regeringens budget med all sannolikhet kommer att bli ännu svagare än vad som anges.

Som synes av diagrammet nedan nådde den underliggande statsbudgeten nätt och jämnt balans vid decennieskiftet. Sedan dess har särskilt det underliggande budgetsaldot vänt till underskott.

Diagram 6. Statsbudgetens redovisade och underliggande saldo 1998-2006

Miljarder kronor

Anm.: Några engångseffekter är ej medräknade 2006.

Källor: ESV och budgetpropositionen

Regeringen räknar med ett underskott även 2007.

Den nya budgetordning som infördes 1997 syftade till att få bättre kontroll över statens utgifter och undvika att stora underskott skulle uppkomma. Ett avgörande inslag var den nya ordningen med utgiftstak. Den innebar att till skillnad från den tidigare ordningen där budgeten byggdes underifrån vändes nu hela processen. Tidigare startade budgetarbetet med myndigheternas anslagskrav, som sedan dämpades i fackdepartementen för att slutligen utformas i förhandling mellan Finansdepartementet och fackdepartementen.

I den nya processen sätts ett utgiftstak flera år i förväg med hänsyn till ekonomins läge och avvägning mellan offentlig och privat verksamhet. Detaljerna i budgeten får sedan utformas så att de ligger inom utgiftstaket. Genom att detta är formulerat i absoluta tal ställer det krav pååterhållsamhet med offentliga utgifter. Senare har regeringen kompletterat utgiftstaken med mål för det offentliga sparandet, mål som vi visat inte kommer att uppnås.

Systemet med utgiftstak är bra, om det tillämpas rätt. Tyvärr har regeringen vid ett flertal tillfällen manipulerat med utgiftstaket så att det nu inte är det riktmärke som den ursprungliga tanken var.

Det sätt som regeringen främst tillämpat är att göra om stöd, bidrag m.m. som borde redovisas som utgifter men som gjorts om till nedsättningsposter på statens inkomstsida. Därigenom kan regeringen fortsätta en politik som annars hade måst rymmas inom utgiftstaket. Det är regeringens svårigheter att prioritera som lett till detta numera systematiska sätt att "krypa under" utgiftstaket.

Vidare har det funnits en uppenbar asymmetri i regeringens sätt att tekniskt justera utgiftstaket. Med tekniska justeringar avses att utgiftstaket anpassas till förändringar som inte innebär högre utgifter för den totala offentliga sektorn men där t.ex. fördelningen mellan stat och kommun berörs. Det visar sig att regeringen varit mera benägen att göra tekniska justeringar som inneburit att utgiftstaket höjts än motsatsen även om en teknisk justering som medfört en sänkning av taket varit motiverad.

Ett konkret exempel på detta är att regeringen i budgetpropositionen 2005 justerar upp utgiftstaket för den ökade kommunkompensation som sker till kommunerna på grund av vissa ändringar av grundavdrag m.m., men inte gör motsvarande nedjustering av taket för den minskade kompensation som slutregleringen av omläggning till beskattade grundpensioner innebär. Detta betyder att utgiftstaket för 2005 och framgent är 2 miljarder högre än det skulle ha varit.

Samtidigt har en ren uppräkning av utgiftstaket för 2005 gjorts med 4 miljarder kronor i samband med att 4 miljarder av sysselsättningsstödet till kommunerna föreslås redovisas korrekt under utgiftsområde 25. Regeringen kallar dock detta för teknisk justering i budgetpropositionen 2004, med motiveringen att ändringen inte är saldopåverkande. Detta är dock en ren manipulation, eftersom det i första steget är saldopåverkande att lägga ett sådant stöd som minskad inkomst. Denna åtgärd innebär alltså att regeringen har höjt utgiftstaket med 4 miljarder kronor.

När de finansiella problemen i SJ blev akuta 2003 drev regeringen genom att vissa andra statliga företag skulle avsätta medel på ett konto i Riksgäldskontoret, varifrån sedan dessa kunde överföras till SJ utan att passera budgeten. Därigenom tvingades inte regeringen till en prioritering inom utgiftstakets ram.

Grundprincipen i budgetlagen är att infrastrukturinvesteringar ska finansieras genom anslag över budgeten, inte genom lån. Omfattande infrastrukturinvesteringar har dock tillåtits ske med lånade medel, upplåning som gjorts av t.ex. Vägverket eller Botniabanan AB men som får långsiktigt finansiella konsekvenser för statsfinanserna.

En på intet sätt fullständig redovisning av några större sådana poster som borde ha redovisats på utgiftssidan och därmed borde ha prövats inom utgiftstaket redovisas i följande tabell.

Tabell 11. Belopp som ej redovisas under utgiftstaket

Mdr

	2005
Nedsättning av skatter
Anställningsstöd	2,8
Källsorteringslokaler	0,3
Bredbandsinstallation	0,1
Stöd till sjöfart	1,6
Reparation och ombyggnad av offentliga lokaler	1,3
Stöd till kommuner och landsting	7,5
Byggtjänster	0,9
Skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare	0,8
Utbildning av personal i vård och omsorg	0,5
Annat
Stöd till statliga förlustbolag	2,0
Summa av ovanstående	17,8

Källa: Budgetpropositionen

Det är således närmare 20 miljarder kronor som inte redovisats på ett korrekt sätt. Detta är utgifter som borde falla under utgiftstaket. Samtidigt är taket 2 miljarder kronor högre än vad det skulle ha varit med korrekta justeringar för relationerna med kommunerna. När regeringen hävdar att utgiftstaken hållits är det genom denna typ av redovisning. Och till detta kommer att taket höjts med 4 miljarder kronor. Utgiftstaken är med andra ord rejält spräckta.

En återspegling av att tanken med utgiftsram förfuskats är att budgetmarginalen inte heller använts enligt intentionerna. Budgetmarginalen är tänkt som en post för oförutsedda utgifter. Dessa kan uppkomma till följd av t.ex en oväntad försvagning i konjunkturen eller oförutsedda engångshändelser.

Avsikten var att budgetmarginalen skulle ligga på 1,5-2 procent av de utgifter som ligger under utgiftstaket. I praktiken har budgetmarginalen använts som ett "reformutrymme" av regeringen och dess stödpartier. Det har lett till att budgetmarginalen för de närmaste åren är obetydlig. För 2005 är den ett par hundra miljoner, vilket kan jämföras med att en person som efter skatt har kvar 15 000 skulle ha en marginal för oförutsedda utgifter om 4 kronor, för hela året.

Vi har prioriterat bland utgifterna så att utrymme skapats för en rimlig buffert mot händelser som vi idag inte vet något om.

Tabell 12. Marginal mot oförutsedda händelser

Budgetmarginal i miljarder och procent av takbegränsade utgifter

	2005	2006	2007
Regeringen
Miljarder kronor	0,220	1,361	10,0
I % av takbegränsade utgifter	0,025	0,15	1,1
Folkpartiet
Miljarder kronor	15,2	15,6	17,6
I % av takbegränsade utgifter	1,8	1,7	1,9

Vi pekade för ett år sedan på risken för att den låga marginalen skulle leda till ett betydligt sämre finansiellt sparande. Vi underskattade dock styrkan i de försämrande krafterna.

Tabell 13. Statens finansiella sparande enligt olika prognoser

Procent av BNP

	2004	2005	2006
Regeringens prognos hösten 2003	-1,6	-1,0	-0,4
Enligt Folkpartiets bedömning hösten 2003	-1,6	-1,5	-1,4
Regeringens prognos hösten 2004	-1,3	-1,8	-1,8

Källor: Budgetpropositionen hösten 2003, budgetpropositionen hösten 2004 och Folkpartiets budgetmotion hösten 2003.

Även med vår mera pessimistiska - och realistiska - bedömning underskattade vi således kraften i den försämring som nu sker.

Med en buffert på 15-20 miljarder kronor minskar risken för drastiska ingrepp utan förvarning i myndigheters och andras verksamheter som följd av ett sämre ekonomiskt läge.

Vårt förslag till budget baserar sig på två viktiga utgångspunkter som vi redovisade i vårens motion om inriktningen av den ekonomiska politiken: fler ska arbeta, statsskulden ska minska.

Det visar sig i de skattesänkningar vi föreslår och bl.a. i omläggningen av arbetsmarknadspolitiken.

Med våra prioriteringar kan utgiftstaket sänkas som andel av BNP. Det offentliga åtagandet begränsas. Vi motverkar risken för att nya åtaganden i ett bra konjunkturläge permanentas och blir svåra att uppfylla när ekonomin försvagas.

Tabell 14. Utgiftstak för staten enligt regeringens budget och enligt vårt förslag

Miljarder kronor

	2005	2006	2007
Regeringen
Utgiftstak	870	907	943*
Folkpartiet
Utgiftstak**	859	888	917

* Preliminärt utgiftstak

** Jämförbart med regeringens utgiftstak. När korrigering görs för att våra skatteförslag regleras genom bidraget till kommunerna blir utgiftstaket 877, 908 respektive 937 miljarder kronor.

Källor: Budgetpropositionen samt egna beräkningar

De riktade skattesänkningar vi förslår och vår prioritering bland de offentliga utgifterna leder till sänkt skatte- och utgiftskvot.

Tabell 15. Skatte- och utgiftskvot

Procent av BNP

	2005	2006	2007
Regeringen
Skattekvot	49,2	49,0	48,7
Utgiftskvot	54,0	53,9	53,2
Offentligt finansiellt sparande	0,6	0,4	0,8
Folkpartiet	48,6	48,2	47,8
Skattekvot	53,0	52,6	51,9
Utgiftskvot
Offentligt finansiellt sparande	1,0	0,9	1,3

Vi uppnår successivt ett bättre offentligt sparande. Vårt ekonomisk-politiska mål avser dock statens finansiella sparande. Som framgår av följande tabell uppnår vi inte balans under dessa tre år. Skulle vår politik genomföras behöver vi bortom denna period ha ett överskott i statens finanser motsvarande 1,8 procent av BNP i ett par år. Detta är möjligt att uppnå utan drastiska omkastningar i den ekonomiska politiken.

Tabell 16. Statens finansiella sparande

Procent av BNP

	2005	2006	2007
Regeringen	-1,8	-1,8	-1,2
Folkpartiet	-1,3	-1,3	-0,8

Vi anser att risken är stor att regeringens politik binder framtiden i form av åtaganden som är svåra att infria när ekonomin försvagas. En lämplig utgångspunkt för diskussionen är att se inte bara på statens löpande inkomster och utgifter utan också på "balansräkningen". Staten är inget företag, men en analys främst av statens skuldsida, dess åtaganden, är belysande.

För statens del finns inte, i varje fall inte ännu, en redovisning liknande den som finns i det nya pensionssystemet. Där anges framtida åtaganden som en skuld som balanseras mot intäkter i form av framtida avgiftsintäkter och kapitalavkastning. Skulle obalans uppstå mellan tillgångar och skulder finns en automatisk balanseringsmekanism som justerar åtagandena så att en rimlig balans råder mellan åtaganden och möjligheterna att infria dem.

Detta kan inte direkt appliceras på staten men det finns all anledning att vidare studera i vad mån liknande balansräkningar kan användas inom staten för att slå larm om obalanser är på väg att uppstå.

Ett område som kan tjäna att något belysa detta är förtidspensionerna. Enbart tillskottet av förtidspensionärer under 2003 innebar ett ökat åtagande i form av uppbokade utbetalningar fram till ålderspensionen på netto över 100 miljarder kronor. Detta är således ökningen under bara ett år.

Detta är ett område där inga samlade medvetna beslut om de stora framtida inteckningarna i statens framtida inkomster fattats. Bara genom att utvecklingen fått rulla på har så stora åtaganden gjorts. Detta belyser hur viktigt det är att inte åtaganden lättsinnigt görs under goda tider. Stora inteckningar kommer att driva fram hårda åtstramningar på ett antal områden i sämre tider. Då kan inte välfärden garanteras. Därför vill vi driva en politik som är bättre anpassad till framtiden än regeringens.

Tabell 17. Folkpartiets budgetförslag

Miljoner kronor

	2005	2006	2007
Skattesänkningar	22 676	27 397	29 906
Nej till nedsättningar	+6 635	+5 685	+ 4 585
Minskade utdelningar		1 600	3 200
Licensinkomster		1 100	1 100
Summa inkomstminskningar	16 041	22 212	27 421

	2005	2006	2007
Satsningar
Rättssamhälle	1 060	1 060	1 060
Försvar	400	500	1 150
Bistånd	1 349
Vård, handikapp, äldre	1 970	2 100	2 100
Jämställdhetsbonus	400	400	400
Barnkonto			1 800
Jobbgaranti	500	500	500
Solidaritetsbank	100	500
Forskning och utbildning	670	670	670
Väganslag	500	500	500
Kultur, miljö m.m.	291	291	301
Summa satsningar	7 240	6 521	8 481
Utgiftsminskningar
Rikets styre	708	722	722
Trängselskattekostnader	1 690	860	770
Avgift recept	950	950	950
Sjukförs. och förtidspension	470	3 770	6 050
Garantidagar, underhåll	250	400	1 350
Flerbarnstillägg		1 100	1 100
Omlagd arbetsmarknadspol	4 000	4 100	4 200
A-kasseavgift	14 500	14 500	14 500
Vuxenstudiestöd	2 045	1 720	1 898
Omlagd utbildningspol.	1 626	1 626	1 628
Byggstöd, räntebidrag	888	1 040	260
Företagsstöd, reg.pol	500	500	500
Energi, Barsebäck	356	635	545
Effektivare asylmottagning	346
Kommunakut	580	580	580
Myndigheter, övrigt	1 243	1 669	1 864
Statsskuldsräntor	1 200	5 000	8 000
Anslagsbehållning	1 100
Summa utgiftsminskning	34 452	43 172	48 917

14 Våra viktigaste budgetförstärkningar

14.1 Inkomster

Ökade skatteintäkter

Den skattesubvention av hemdatorer som utan riksdagsbeslut äger rum fasas ut. Avtalen löper normalt på tre år. Det innebär ökade skatteinkomster på 200 miljoner för 2005, 800 miljoner för 2006 och 1 600 miljoner för 2007.

Ökade skatteintäkter

Till följd av ett ökat anslag på 200 miljoner till skattemyndigheten samt förändrade riktlinjer för skattemyndighetens arbete, bl.a. beträffande utfärdande av F-skattsedel, förenklat schablonavdrag för tjänsteföretagare och nya rutiner för kraftig ökning av inkomstnivåer vid upprepad skönstaxering, bedöms 2 000 miljoner resp. 2 500 och 2 500 miljoner kronor inflyta (Intern PM baserat på RUT 2004:1465)

Ökade skatteintäkter

Genom koncernbildningar för kommuner överskott från vinstdrivande och vinstgivande företag till förlustbringande sådana. Verksamhet som normalt skulle anslagsfinansieras som underskottsverksamhet och som inte ska bedrivas alls kan genom bolagisering och koncernbildning delfinansieras genom minskad statlig skatt. Det finns 1 539 kommunala företag med en sammanlagt omsättning på 152 miljarder (2002). Resultatet före extraordinära poster inom koncernerna har de senaste tre åren överstigit 10 miljarder kronor. Detta är ett ganska hyggligt mått på vad denna ordning betyder i skatteundandragande med 28 procent i bolagsskatt.

Genom att i ett första steg förbjuda kommuner att ha sina olika kommunala bolag i en koncernbildning tillgodogör vi oss, konservativt räknat, ca 2 miljarder i ökade skatteintäkter för staten.

Nedsättning av skatter

Genom redovisning som minskade inkomster anvisar budgeten sammanlagt 6 636 miljoner i främst byggstöd och anställningsstöd, vilket vi avvisar. Detta är i sin helhet poster som borde ha redovisats som utgifter. Vi motsätter oss samtliga byggstöd och anställningsstöd i sak.

Licensinkomster och koncessionsavgifter

De nu löpande sändningstillstånden i det digitala marknätet upphör vid årsskiftet 2005/06. Folkpartiet förordar att tillstånden för kommersiella kanaler (cirka 20 kanaler) då fördelas i ett auktionsförfarande. Vi gör bedömningen att sändningstillstånden i detta auktionsförfarande kommer att ge intäkter till staten om cirka en miljard kronor per år från och med 2006.

Folkpartiet förordar att ett tillstånd för nationell kommersiell radio bjuds ut i ett auktionsförfarande. Tillgängliga utrymmen för lokal kommersiell radio bjuds också ut. Vi gör bedömningen att sändningstillstånden i detta auktionsförfarande kommer att ge ytterligare intäkter till staten om cirka 100 miljoner kronor per år från och med 2006.

14.2 Utgifter

Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning

Försöken med trängselskatter i Stockholm avvisas i sin helhet. Detta innebär att 1 690 miljoner 2005, 860 miljoner 2006 och 770 miljoner för 2007 sparas. Samtidigt utgår de beräknade inkomsterna med 460 resp. 550 miljoner kronor.

Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

En avgift om 20 kronor per recept införs för samtliga förskrivningar, oavsett om fullt högkostnadsskydd uppnåtts. Enligt beräkning från Apoteksbolaget skulle besparingen uppgå till 950 miljoner kronor, utan att beakta effekter från minskat uttag av läkemedel. Denna effekt är inte möjlig att beräkna i förväg, men torde vara betydande. Utgiftsminskningen från detta tillfaller landstingen. (PM RUT 2004:1665)

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom

Vårt enskilt viktigaste förslag till att minska sjukskrivningarna och nybeviljade förtidspensioner är långtgående befogenheter för främst försäkringskassor och sjukvårdshuvudmän att samarbeta ekonomiskt (Finsam). Förutom våra förslag om en riktig finansiell samordning i hela landet och försök med ett "Super-finsam" i några län har vi lagt fram en mängd andra förslag. Bland dem är rehabiliteringsgaranti, ökade resurser för köp av rehabilitering, två-läkarprövning av sjukskrivningar efter 8 veckor, ökade resurser till försäkringskassan för ökad kontroll, utbildning av läkare i försäkringsmedicin, begränsning av läkares rätt att sjukskriva utanför den egna specialiteten och begäran om förslag om vilande sjukskrivning samt deltidssjukskrivning också vid studier.

En utvärdering av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket av de fyra första åren Finsam-försök presenterades våren 1997. Siffror finns också tillgängliga för det femte året för de fyra försök som fortsatte under 1997. Resultaten var mycket goda. Besparingen beräknades till :

År 1	År 2	År 3	År 4	År 5
2,9 %	7,1 %	8,9 %	10,7 %	16,3 %

Källa (för de första fyra åren): Finsam - en slutrapport (1997:1)

Utifrån förslag om ett samtidigt genomförande av Finsam och alla ovanstående förslag beräknas enbart en mekanisk uppräkning av Finsam till riksnivå, på dagens utgiftsnivåer och med genomslag fr.o.m år 2005. Detta med tanke på att tekniken är prövad och att vår motion innehåller lagtext som kan träda i kraft den 1 januari. För sjukpenningen blir besparingen 1, 2 miljarder kronor för 2005, 2,9 miljarder kronor för 2006 och 3,9 miljarder kronor för 2007.

Till detta läggs motsvarande procentuella besparingar på nybeviljade förtidspensioner, 120 miljoner för 2005, 720 miljoner för 2006 och 1 500 miljoner för 2007.

Från detta bör dras kostnaderna för våra förslag om ökade inköp av rehabilitering, 650 miljoner och för ökade rehabiliterings- och kontrollinsatser 550 miljoner.

Kostnaderna för sjukpenning och förtidspension för skador från trafikolyckor övertas av trafikförsäkringen. En uppdaterad beräkning har genomförts av Länsförsäkringar baserat på egen, representativ information och tillgänglig statistik från Finansinspektionen. Kostnaderna anges till 7 miljarder kronor. Frågan är utredd i SOU 2002:1. Vi räknar med ett införande från 1/7 2005. En mycket försiktig besparing anges med 4 miljarder, halv effekt för 2005. (RUT PM 2004-1668)

Vi föreslår också en privatisering av försäkringen mot arbetsolycksfall. Vårt förslag innebär att fr.o.m. den 1 juli 2005 privatiseras arbetsolycksfallsdelen av den obligatoriska arbetsskadeförsäkringen. Kostnaden ligger idag på ca 6 000 miljoner kronor, varav olycksfallen står för ca 1/3. Utgifterna avser dock till stor del olyckor som inträffat tidigare. På sikt är besparingen ungefär 2 miljarder. En försiktig beräkning av infasningsperioden innebär 250 miljoner 2005, 600 miljoner 2006 och 700 miljoner 2007.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Det föreslagna flerbarnstillägget från 2006 avvisas av statsfinansiella skäl.

Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad

Vi föreslår att nuvarande AMS läggs ner och ersätts av en mindre myndighet som kommer att handla upp arbetsmarknadsåtgärder och när såär möjligt även förmedlingstjänster i konkurrens mellan olika typer av utförare. Syftet med detta är en effektivare förvaltning av arbetsmarknadspolitiken. Därför tar vi bort knappt 10 procent av AMS förvaltningsanslag. Besparing 400 miljoner kronor.

Vi föreslår att ersättningen vid arbetslöshet samt aktivitetsstödet sänks från 80 procent till 70 procent efter 300 dagars arbetslöshet. Besparing 2005 1 600 miljoner kronor.Kommunerna drabbas dock av ett skattebortfall på 500 miljoner kronor som vi kompenserar genom höjt statsbidrag.

Vi avskaffar friåret. Detta är inte en bra arbetsmarknadsåtgärd. Erfarenheterna hittills har visat att mer än hälften av dem som utnyttjat friåret bara har varit lediga och inte utbildat sig. De som får jobb som friårsvikarier har inte varit arbetslösa mer än en mycket kort tid. Friåret kostar 1 550 miljoner kronor. Om man avskaffar det kommer några av, men knappast majoriteten, friårsvikarierna att stanna i öppen arbetslöshet. Besparing 2005 1 200 miljoner kronor.

Vi drar ned arbetsmarknadsåtgärderna med 26 000 platser. Vi antar att 25 procent av dem som inte får plats i åtgärder istället hittar ett arbete eller annan försörjning. (Detta är en försiktig kalkyl.) Besparing 1 000 miljoner kronor. Summa besparing på bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd: 3 800 miljoner kronor.

Vi drar ned arbetsmarknadsåtgärderna med 26 000 platser. Bland dessa finns många dyra, men ineffektiva åtgärder. Vi räknar dock med den genomsnittliga åtgärdskostnaden som besparing, 1 100 miljoner kronor.

Samtidigt föreslår vi att 30 000 instegsjobb skapas som en arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa ungdomar, äldre långtidsarbetslösa och andra som befinner sig långt från arbetsmarknaden. Villkoren för ett instegsjobb är halv arbetsgivaravgift i 1 år. Med en genomsnittslön på 15 000 kr/mån blir kostnaden för varje instegsjobb 30 000 kr/år. Totalkostnad 900 miljoner kronor. En jobbgaranti införs vars kostnad inledningsvis beräknas till 500 miljoner kronor, och 400 miljoner kronor avsätts till fler lönebidrag för arbetshandikappade.

En växling mellan skatter och avgifter för a-kassan införs, så att den enskilde betalar 35 procent av kostnaden i premie, med motsvarande skattesänkning. Detta leder till att statens utbetalning till a-kassorna minskar med 14,5 miljarder kronor. Motsvarande skattreduktion införs så att det blir neu-

tralt såväl för den enskilde som för staten vid införandet.

Utgiftsområde 15 Studiestöd

Vi avvisar rekryteringsbidraget, 1 805 miljoner 2005, 1 480 miljoner 2006 och 1 658 miljoner 2007.

Utgiftsområde 16 Utbildning

Vi tar bort ungefär 20 000 platser från den statliga satsningen på vuxenutbildning. Dååterstår 76 000 platser totalt, dvs. inklusive de kommunala satsningarna. Från 2006 överförs detta bidrag till anslagen till kommunerna, där motsvarande belopp istället dras av.

Utgiftsområde 18 Bostadsförsöjning och byggande

Vi avvisar helt regeringens investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder, 600 miljoner vartdera året 2005 och 2006.

Utgiftsområde 19 Regionalpolitik

Den del av anslaget för allmänna regionalpolitiska åtgärder som avser direkt företagsstöd minskas med 500 miljoner kronor årligen.

Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Minskas enligt finansieringsprincipen för minskade ålägganden på kommunerna. Avgiftsnedsättningen för allmän förskola för 4-5-åriga barn i barnomsorgen utgår, vilket medför 900 miljoner kronor årligen. Åläggandet om vuxenutbildning minskas med 20 000 platser vilket medför 900 miljoner kronor från 2006. "Kommunakuten", särskilda insatser avvisas, 670 miljoner kronor.

Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor

Genom försäljningar av statliga bolag enligt plan och ett mindre lånebehov genom förbättrat saldo minskas statens ränteutgifter, vilket beräknas till 1 200 miljoner för 2005, 5 000 miljoner för 2006 och 8 000 miljoner för 2007. Minskade utdelningar avgår från inkomstsidan.

Anslagsbehållningar

För verksamheter som vi avvisar helt dras även befintligt anslagssparande in till den del där åtaganden inte redan genomförts, 1 100 miljoner.

15 Översikt över samtliga utgiftsområden

Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

Vi föreslår en besparing på Regeringskansliet samt en betydande minskning av presstödet.

Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning

Eftersom vi motsätter oss försöket med trängselskatter i Stockholm kan anslaget för de utgifter som hör samman med detta dras in.

Utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution

Vi höjer anslaget till skattemyndigheterna för att de mer effektivt ska kunna motverka skattefusk och skatteundandragande. Vi anslår även mer pengar till Tullverket än regeringen gör i budgetpropositionen.

Utgiftsområde 4 Rättsväsende

Det svenska rättsväsendet är strukturellt underfinansierat. Folkpartiet föreslår därför under de närmaste tre åren sammanlagt 800 miljoner kronor mer per år än regeringen till förstärkningar av rättstrygghet och rättssäkerhet. Vi vill betona en helhetssyn på rättsväsendet: varje del i rättskedjan måste fungera och samordnas med övriga delar. Domstolsväsendet har behov av utökade resurser p.g.a. av en kraftigt ökad måltillströmning både till tings- och länsrätter. Detsamma gäller åklagarväsendet som bl.a. behöver anställa fler specialiståklagare. Polisens kapacitet att både utreda och förebygga brott måste ökas. Det behövs fler poliser och att polisen arbetar effektivt och med rätt saker. Kriminalvården behöver ökade resurser till fler anstaltsplatser, ytterligare personal, säkerhetsåtgärder och för behandlingsverksamheten.

Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

Vi avviker inte från regeringens bedömning av utgiftsramen.

Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet

Det är vår uppfattning att Sverige ska öka sin förmåga att medverka i internationella operationer. Vi ska aktivt delta i uppbyggnaden av EU:s nya snabbinsatsstyrkor. Sverige ska på sikt kunna bidra med styrkor motsvarande en egen "battlegroup".

Risken att omställningskostnaderna är underskattade liksom att den önskade utvecklingen inte ryms inom angiven ram innebär att vi förordar en väsentligt mindre besparing på det militära försvarets anslag än regeringen.

Vi kommer att avvisa regeringens proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar. De två anslagen till det militära försvaret förstärks med 400 miljoner kronor år 2005.

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Sverige ska vara ett föredöme och gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet vill se en kraftig satsning på biståndet och välkomnar därför att regeringen i årets vårbudget presenterar en tidtabell för hur enprocentsmålet ska uppnås till 2006.

Folkpartiet föreslår att biståndet höjs med 1 300 miljoner kronor för 2005, jämfört med regeringens förslag. Vår föreslagna ökningstakt innebär att steget till att uppnå enprocentsmålet 2006 inte blir lika stort som i regeringens förslag. Det är Folkpartiets åsikt att vår tidtabell för att uppnå enprocentsmålet 2006 är mer realistisk än den som regeringen och dess stödpartier presenterat.

Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar

Folkpartiet satsar 1 miljard kronor i kampen mot utanförskapet inom utgiftsområde 11 Arbetsmarknad. Genom ökade satsningar på Migrationsverket kan snabbare behandling av asylärenden ske så att handläggningstiderna förkortas och kostnaderna minskar. Integrationsverket läggs ner.

Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård

Folkpartiet vill satsa 1 miljard kronor mer än regeringen på kvalitetsutveckling i äldreomsorgen, framförallt med inriktning mot en omsorgsgaranti. En vårdgaranti inom hälso- och sjukvården ska införas från 1 januari 2005. Folkpartiet föreslår att anslagen till folkhälsa och alkoholpolitiska åtgärder ökas med sammantaget 300 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag, för vart och ett av åren 2005, 2006 och 2007. Folkpartiet vill även fortsättningsvis satsa 30 miljoner kronor på Folkhälsoinstitutets tobaksuppdrag. Folkpartiet satsar 250 miljoner kronor på en tillgänglighetsreform för funktionshindrade 2005 samt 500 miljoner kronor för vartdera året 2006 och 2007. En avgift à 20 kr på varje expedierat recept på Apoteket beräknas ge en intäkt på 950 miljoner kronor.

Utgiftsområde 10 Trygghet vid sjukdom

Med samarbete mellan försäkringskassan och sjukvården kan enligt tidigare erfarenhet betydande besparingar göras inom sjukförsäkringen. Vi har också en rad andra åtgärder för att hålla nere kostnaderna. Med hänsyn tagen till att aktivare åtgärder kommer att kräva ökade rehabiliteringsutgifter räknar vi med en nettoeffekt på sjukpenningen om drygt en halv miljard första året, drygt 2 miljarder kronor år 2006 samt drygt 3 miljarder kronor år 2007. Till detta kan läggas att åtgärderna beräknas leda till en minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner som i sig ger en besparing på 0,12 miljarder kronor år 2005, 0,72 miljarder kronor år 2006 samt 1,5 miljarder kronor år 2007. Sammantaget ger det en besparing på drygt 8 miljarder kronor under perioden 2005-2007.

Trafikförsäkringen bör ta över ansvaret för de sjukförsäkringskostnader som är knutna till trafiken.

Folkpartiet föreslår ocksåökade anslag till försäkringskassorna för att stävja fusk inom socialförsäkringarna, föräldraförsäkringen och underhållsstödet.

Utgiftsområde 11 Trygghet vid ålderdom

Innehav av fritidshus ska inte påverka pensionärernas bostadstillägg.

Utgiftsområde 12 Familjer och barn

Folkpartiet vill stimulera familjer till en mera jämställd fördelning av föräldraledigheten genom en jämställdhetsbonus. För varje uttagen månad som motsvaras av en månad som den andre föräldern tar ut, bör ersättningsnivån vara 90 procent istället för 80. Vi vill också införa ett barnkonto som kan disponeras friare än föräldrapenningen.

Vi motsätter oss av hänsyn till det stora upplåningsbehovet utvidgningen av flerbarnstillägget. De medel som regeringen vill använda till en allmän barnbidragshöjning bör övervägas om den inte ska användas på ett mera riktat sätt.

Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad

Vi vill lägga ned den nuvarande arbetsmarknadsmyndigheten, AMS, och ersätta den med en mindre myndighet.

Arbetslöshetsförsäkringen reformeras så att egenavgiften blir högre och de offentliga utgifterna lägre. Den enskilde kompenseras genom sänkt skatt. Ersättningen vid arbetslöshet sänks efter 300 dagar och omvandlas till en fast ersättning efter 600 dagars öppen arbetslöshet. Vi föreslår färre platser i arbetsmarknadsåtgärder och går även emot regeringens förslag till utökat friår.

Vi anslår medel till 30 000 instegsjobb för främst arbetslösa ungdomar. Vi föreslår en särskild jobb- och utvecklingsgaranti för personer som behöver extra hjälp för att få fäste på arbetsmarknaden och högre anslag till insatser för arbetshandikappade. Särskilda "solidaritetsbanker" ges möjlighet att ge räntefria lån till satsningar i de mest segregerade områdena.

Utgiftsområde 14 Arbetslivspolitik

Vi lägger sparbeting på Arbetsmiljöverket och på anslaget till särskilda utbildningsinsatser. Vi stryker anslaget till Arbetslivsinstitutet för försöket med arbetstidsförkortning. Vi vill även lägga ned Arbetslivsinstitutet och föra över en del av dess forskningsanslag till universitet, forskningsråd och stiftelser. Under 2005 räknar vi med att detta sparar 100 miljoner kronor av myndighetens anslag.

Utgiftsområde 15 Studiestöd

Vi drar ned kraftigt på studiemedlen, främst för att vi säger nej till regeringens orättvisa rekryteringsbidrag. Samtidigt vill Folkpartiet höja studiemedlen till alla med 400 kr i månaden. Vi tillstyrker regeringens förbättringar för studerande föräldrar men anser att de dessutom ska ha rätt till tilläggslån om 3000 kr i månaden.

Utgiftsområde 16 Utbildning

Vi drar ned något på förskolan, eftersom vi inte anser att de som går heltid är den nya grupp som vi vill locka till allmän förskola med tre avgiftsfria timmar. Bara de som enbart har sina barn i förskolan i tre timmar ska befrias från avgiften. Samtidigt gör vi dock en satsning på språkförskolor m.m. och säger ja till regeringens bidrag till mer personal - under förutsättning att det bara går till behöriga förskollärare. Motsvarande anser vi ska gälla för bidraget till skola och fritidshem. Vi satsar på kvalitet i högskolan i stället för fler platser och lägger 600 miljoner kronor mer än regeringen på forskning. Slutligen vill vi genomföra en satsning på lärlingsutbildning, kvalificerad yrkesutbildning och kompletteringsutbildningar för personer med utländsk utbildning.

Utgiftsområde 17 Kultur

Regeringen har satsat på stora prestigeprojekt som införande av fri entré på 19 statliga museer och tvångsinförande av digitalteve. Detta har trängt undan viktigare uppgifter på kulturens område. Folkpartiet liberalerna föreslår väsentliga förstärkningar av bidragen till den regionala kulturverksamheten, till museerna så att förstörelsen av vårt kulturarv kan upphöra och av bidragen till folkbildningen. Vi tillskjuter medel för att lösa institutionsteatrarnas ekonomiska problem så att pensionsfrågorna kan lösas.

Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Den subventionsbaserade bostadspolitiken behöver läggas om. Det krävs en omläggning till långsiktigt hållbara spelregler inom bostadsbyggandet, vilket bidrar till ett byggande med valfrihet utifrån konsumenternas behov. En rad åtgärder är nödvändiga såsom sänkta produktionskostnader, skattelättnader samt bättre incitamentsstrukturer för ökat byggande. Systemet för räntebidrag behöver reformeras. Besparingar är möjliga att göra inom Boverket och vissa andra myndigheter. Investeringsbidragen för byggande har visat sig vara ett misslyckande och bör avskaffas. Anslaget Omstrukturering av kommunala bostadsbolag bör avskaffas.

Utgiftsområde 19 Regional utveckling

Utgifterna på utgiftsområdet föreslår vi minskas med 513 miljoner kronor. Folkpartiet säger nej till alla former av selektiva stöd och de bör avvecklas så snart som möjligt. Därför minskar vi anslaget till allmänna regionalpolitiska åtgärder med 500 miljoner kronor som ett första steg.

Folkpartiet anser att Glesbygdsverket bör läggas ner. I vår regionalpolitiska motion lägger vi fram ett förslag om ett nytt samlat Landsbygdsverk där glesbygdsfrågorna kommer att ingå som en del. Därmed blir det nuvarande Glesbygdsverket överflödigt. Avvecklingen inleds under år 2005 och anslaget för verket kan därmed minskas med 13 miljoner kronor.

Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

Globala klimatförändringar som orsakas av människan är ett av vår tids största miljöhot och frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska mänsklighetens klimatpåverkan är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. Folkpartiet anser inte att denna fråga kan lösas genom tillfälliga satsningar som regeringens förslag om KLIMP-pengar utan istället måste regeringen ta fram tydliga planer på hur Sverige ska avveckla sitt beroende av fossila bränslen. Detta måste inkludera en realistisk energipolitik, riktade forskningsinsatser och korrekt utformade styrmedel. Inom flera områden saknar Sverige idag korrekta system för att uppnå ett hållbart samhälle. Folkpartiet liberalerna föreslår därför att en Hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte minst för att undvika att samhället motverkar goda initiativ från individer och företag. Förutom klimatpolitiken är en av de allvarligaste frågorna tillståndet i havet, och då speciellt Östersjön. Folkpartiet föreslår därför en särskild Östersjösatsning där inledningsvis resurser sätts av för att förstärka den eftersatta räddningsberedskapen.

Utgiftsområde 21 Energi

Folkpartiet går emot de olika energiprogrammen och även tvångssystemet med s.k. gröna certifikat. Folkpartiet anser att de s.k. gröna certifikaten är ett system som snedvrider konkurrensen på energimarknaden, dessutom verkar det inte uppfylla de mål som regeringen har satt upp. Eftersom Folkpartiet vill återstarta Barsebäck 1 beräknas inte fortsatta kostnader för avställningen från och med 2006.

Utgiftsområde 22 Kommunikationer

För att skapa utrymme för att tidigarelägga ytterligare investeringar i nya vägar och till ytterligare åtgärder för att tjälsäkra vägar i skogslänen förstärker vi anslaget till väghållning och statsbidrag med 450 miljoner år 2005 och därefter 500 miljoner vartdera året 2006 och 2007. Vi ökar också anslaget till stöd för regionala flygplatser med 5 miljoner årligen. Anslagen till administration hos Vägverket och Banverket minskas något i syfte att ytterligare effektivisera verksamheten.

Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

Grunden för en liberal jordbruks-, skogs- och fiskepolitik är en aktiv näringspolitik med tydligt företagarperspektiv. Folkpartiet anser att det ska vara miljömässigt hållbara verksamheter där produktion och tjänster styrs av konsumenternas efterfrågan. Vi vill också fortsätta att arbeta för ett förbättrat djurskydd och en starkare livsmedelskontroll. Folkpartiet anser också att politiken måste vila på en rättvis handelspolitik gentemot tredje världen. Det är därför av största vikt att WTO:s medlemsländer nu lyckats komma överens om gemensamma principer för reformering av världshandeln. Folkpartiet anser att det är akut att alla exportstöd samt andra handelsstörande krediter och bistånd snabbt tas bort. Folkpartiet anser att det behövs ett samlat grepp inom myndigheter och verk med ansvar för de areella näringarna. I LAN (verket för landsbygden och de areella näringarna) ska alla frågor som hör till näringsdelen av jordbruk, skog och fiske ingå.

Utgiftsområde 24 Näringsliv

Som ett led för att stärka konkurrensen på den fria marknaden förstärker vi anslagen till Konkurrensverket och till forskning i konkurrensfrågor. Vi höjer också anslaget för åtgärder på konsumentområdet. Det höjda anslaget på detta område ska dock fasas över till de olika organisationerna på konsumentområdet. Vi minskar anslagen till Nutek, ITPS och Vinnova i vår allmänna strävan att minska riktade samt allmänt ökande anslag till olika myndigheter.

Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

I enlighet med finansieringsprincipen minskas anslaget 48:1 med 900 miljoner årligen avseende ej obligatorisk avgiftsnedsättning i barnomsorgen för allmän förskola. Likaså minskas anslaget för 2006 och 2007 med 900 miljoner för minskat åläggande beträffande vuxenutbildning. Effekterna av skatteförslag neutraliseras genom en uppräkning med 18 015 miljoner för 2005, 18 430 miljoner för 2006 och 18 845 miljoner för 2006.

För bekämpningen av hiv/aids i storstadsregionerna öronmärks 90 miljoner kronor på anslaget 48:2. I övrigt avvisas hela beloppet för den s.k. kommunakuten, 580 miljoner.

Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.

Hänsyn har här tagits till den minskning av statsskulden som kan åstadkommas genom den omfattande försäljning av statliga företag som vi föreslår. Genom denna minskning samt genom ett i övrigt lägre upplåningsbehov än som regeringens politik medför kan ränteutgifterna beräknas bli lägre än enligt regeringens budget. Hänsyn till utebliven utdelning från de avyttrade företagen har tagits på inkomstsidan.

Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen

Vi avviker inte från regeringens bedömning av utgiftsramen.

Anslagsbehållningar

För vissa utgifter som vi vill begränsa eller avskaffa kan anslagsbehållningar dras in.

Budgeteringsmarginalen

Med Folkpartiets politik uppnås en budgeteringsmarginal för 2005 på drygt 14 miljarder kronor, vilket är mera betryggande än regeringens 200 miljoner kronor. Även för 2006 och 2007 har vi en budgeteringsmarginal som ligger på 15-17 miljarder kronor eller 1½-2 procent av de takbegränsade utgifterna. Vi uppnår därmed en marginal av den storlek som regeringen tidigare ansett var nödvändig.

Utgiftstak för staten

Vårt förslag till utgiftstak för staten utgår från det utgiftstak vi föreslog i vårmotionen med de tekniska justeringar som främst omläggningen av bidragen till kommunerna innebär. Vidare tas hänsyn till de regleringar av utgifterna under utgiftsområde 25 som våra skatteförslag föranleder. För staten föreslår vi för 2005 ett utgiftstak på 877 miljarder kronor, för 2006 908 samt för 2007 preliminärt 937 miljarder kronor (om regleringen av kommunsektorn räknas bort är beloppen 859, 888 samt 917 miljarder kronor).

Utgiftstak för den offentliga sektorn

Utgiftstaket för den offentliga sektorn kan därmed beräknas till 1 323, 1 375 samt 1 420 miljarder kronor för åren 2005, 2006 respektive 2007.

16 Tilläggsbudget

Folkpartiet tar inte ställning till tilläggsbudgeten. Den utgör förändringar i en statsbudget vi röstat nej till. Vi hade ett annat budgetalternativ, med annan inriktning och med erforderliga marginaler för oförutsedda och opåverkbara utgifter. Den gällande statsbudgeten hade helt förbrukade marginaler redan innan budgetåret började. Enligt riksdagsordningen är vi förhindrade att föreslå förändringar på andra anslag än de av regeringen i tilläggsbudgeten aktualiserade. Det får ankomma på de partier som från början röstat för statsbudgeten att hantera de förändringar som behöver göras för att kunna hålla utgiftstaken.

Vi vill ändå fästa uppmärksamheten på det nu föreslagna tillkommande tillfälliga sysselsättningsstödet till kommunerna. Så sent som i juni fattade riksdagen ett beslut att, på regeringens och dess stödpartiers förslag, dra in 2,6 miljarder från kommunerna i retroaktiv avräkning för ökade skatteintäkter på grund av omläggning av pensioner. Justeringen är korrekt, men tidpunkten och retroaktiviteten var oacceptabel. Man var dessutom tvungen att ändra i lagstiftningen för att göra det möjligt att dra in statsbidrag under löpande budgetår. Att detta skulle drabba den kommunala verksamheten hårt kunde knappast vara en överraskning för regeringen. Att förlora så mycket som 2,6 miljarder mitt uppe i löpande verksamhet är naturligtvis ett svårhanterligt problem, särskilt som kommunerna har ett krav på att budgeten ska vara i balans.

Denna akutindragning motiverades naturligtvis för regeringens och dess stödpartiers del med det akuta hotet om brutna utgiftstak. Nöden har tydligen ingen lag, dessa pengar drogs in men man underlät att samtidigt tekniskt justera ned utgiftstaket, vilket borde ha skett och vilket skedde vid den preliminära avräkningen för pensionsomläggningen. Med denna metod kunde man alltså fuska för 2,6 miljarder.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå att regeringen och dess stödpartier sett sig tvingade att återföra en del av dessa medel till kommunerna. Ett utökat tillfälligt sysselsättningsstöd, med 1,5 miljarder, föreslås i denna tilläggsbudget. Eftersom sysselsättningsstödet felbokförs som minskad inkomst är detta möjligt trots att inget utrymme finns för nya utgifter. Att regeringen och stödpartierna totalt har tappat greppet om budget och statsfinanser illustreras mycket tydligt med detta exempel. Fusket är dessutom fullständigt oförblommerat, stödet redovisas i tilläggsbudgeten under Utgiftsområde 25, Allmänna bidrag till kommunerna.

Tabell 18. Statsbudgetens inkomster enligt Folkpartiets förslag

Miljoner kronor

	2005	2006	2007
Fysiska personers inkomstskatt	2 220	-2 720	-1 500
Juridiska personers inkomstskatt	0	-1 806	-3 750
Sociala avgifter och egenavgifter	-2 230	-2 450	-2 450
Fastighetsskatt	-100	-2 100	-3 000
Förmögenhetsskatt	-70	-630	-820
Övrigt	4 694	3 664	3 174
Summa skatter	4 514	-6 042	-8 346
Summa inkomster	54 514	53 458	39 554

Tabell 19. Folkpartiets förslag till statsbudgeten för 2005, 2006 och 2007

Statsbudgetens utgifter
Miljoner kronor
		2005	2006	2007
UO01	Rikets styrelse	-702	-709	-709
90:5	Regeringskansliet m.m.	-200	-200	-200
90:6	Stöd till politiska partier	-50	-50	-50
27:1	Presstödsnämnden	-3	-3	-3
27:2	Presstöd	-425	-425	-425
27:4	Radio- och TV-verket	-9	-9	-9
90:3	Riksdagens förvaltningskostnader	-9	-9	-9
90:8	Expertgruppen för EU-frågor	-6	-13	-13
UO02	Samhällsekonomi o fin.förvaltn	-1 696	-873	-783
90:2	Försök med trängselskatt i Stockholm	-1 690	-860	-770
1:9	Statens kvalitets- och kompetensråd	-6	-13	-13
UO03	Skatt, tull och exekution	250	250	250
3:2	Skattemyndigheterna	200	200	200
3:3	Tullverket	50	50	50
UO04	Rättsväsendet	810	810	810
4:1	Polisorganisationen	410	470	540
4:2	Säkerhetspolisen	30	30	30
4:3	Åklagarorganisationen	25	25	25
4:5	Domstolsväsendet m.m.	105	105	105
4:6	Kriminalvården	210	150	80
4:12	Rättshjälpskostnader m.m.	30	30	30
UO05	Internationell samverkan	0	0	0
UO06	Försvar samt beredskap mot sårbarhet	400	500	1 150
6:1+6:2	Förbandsverksamhet, beredskap o fredsf samt Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling	400	500	1 150
UO07	Internationellt bistånd	1 349	0	0
8:1	Biståndsverksamhet	1 349	0	0
UO08	Invandrare och flyktingar	-391	-89	-89
10:1	Integrationsverket	-45	-89	-89
12:1	Migrationsverket	70	0	0
12:2	Mottagande av asylsökande	-416	0	0
UO09	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	2 970	2 650	4 587
13:1	Tandvårdsförmåner m.m.			500
13:2	Bidrag för läkemedelsförmånen	-950	-950	-950
Nytt	Nationell vårdgaranti	2 000	1 500
14:8	Alkohol- o narkotikapolitiska åtgärder	300	300	300
16:7	Bilstöd till handikappade	70
16:8	Kostnader för statlig assistansersättning	300	300	3 737
17:1	Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken	1 000	1 000	500
Nytt	Tillgänglighetsreform	250	500	500
UO10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	-2 470	-7 770	-10 050
19:1	Sjukpenning och rehabilitering m.m.	-2 620	-6 320	-7 320
19:2	Aktivitets- och sjukersättningar	-150	-750	-1 530
19:4	Arbetsskadeersättningar	-250	-600	-700
19:8	Allmänna försäkringskassor	550	-100	-500
UO11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	55	55	55
20:3	Bostadstillägg till pensionärer	55	55	55
UO12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	150	-1 100	-250
21:1	Allmänna barnbidrag		-1 100	-1 100
21:2	Föräldraförsäkring	350	200	-750
21:3	Underhållsstöd	-200	-200	-200
Nytt	Barnkonto			1 800
UO13	Arbetsmarknad	-17 900	-17 600	-18 200
22:1	Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader	-400	-500	-600
22:2	Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	-18 300	-18 300	-18 300
22:3	Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader	-1 100	-1 100	-1 100
22:4	Särskilda insatser för arbetshandikappade	400	400	400
Nytt	Instegsjobb	900	900	900
Nytt	Jobbgaranti	600	1 000	500
UO14	Arbetsliv	-285	-385	-456
23:1	Arbetsmiljöverket	-100	-100	-100
23:2	Arbetslivsinstitutet	-150	-250	-321
23:3	Särskilda utbildningsinsatser	-10	-10	-10
23:4	Arbetsdomstolen	-25	-25	-25
UO15	Studiestöd	-2 045	-1 720	-1 898
25:2	Studiemedel m.m.	-200	-200	-200
25:4	Rekryteringsbidrag m.m.	-1 805	-1 480	-1 658
25:7	Bidrag till vissa organisationer m.m.	-40	-40	-40
UO16	Utbildning och universitetsforskning	-956	-56	-58
25:1	Statens skolverk	-200	-200	-200
25:2	Skolutvecklingsmyndighet	-96	-96	-98
25:3	Utveckling av skolväsende och barnomsorg	-60	-60	-60
Nytt	Nationell skolinspektion	200	200	200
25:9	Maxtaxa i barnomsorgen m.m.	-900	-900	-900
Nytt	Allmän förskola: kvalitet	200	200	200
25:10	Bidrag t personalförstärkning i förskola	-1 000	-2 000	-2 000
25:11	Bidrag t personalförstärkning i skola o fritis	-1 500	-1 000	0
Nytt	Behöriga lärare, förskollärare o fritidspedag.	2 500	3 000	2 000
25:16	Bidrag till vissa organisationer	-40	-40	-40
25:17	Statligt stöd för utbildning av vuxna	-900	0	0
25:19	Bidrag till kvalificerad yrkesutbildning	100	100	100
25:75	Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m.	-70	-70	-70
25:78:2	Högskoleverkets råd för högre utbildning	-30	-30	-30
Nytt	Lägre utbyggnadstakt	-130	-130	-130
Nytt	Kvalitetshöjningar	200	200	200
Nytt	Höjda fakultetsanslag	600	600	600
Nytt	Kompletterande utbildning för utländska akademiker	70	70	70
Nytt	Försök lärlingsutb	100	100	100
UO17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	93	80	79
25:1	Bidrag till folkbildningen	31	31	31
27:1	Statens biografbyrå	-3,5	-3,5	-3,5
28:1	Statens kulturråd	-5,65	-5,65	-5,65
28:2	Bidrag till allmän kulturverksamhet	33	12	12
28:5	Bidrag till Riksteatern, Operan, Dramaten, Dansens Hus, Sv.rikskons.	-3	-3	-3
28:6	Bidrag till reg musikverksamhet m.m.	30	30	30
28:7	Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål	23	23	23
28:9	Litteraturstöd	9,5	9,5	9,5
28:10	Stöd till kulturtidskrifter	3	3	3
28:15	Konst gest av den gem miljön	-7	-7	-7
28:20	Ersättningar och bidrag till konstnärer	3	3	3
28:21	Riksarkivet och landsarkiven	2	2
28:23	Språk- och folkminnesinstitutet	2	2	2
28:25	Riksantikvarieämbetet	-1	-1	-1
28:28	Centrala museer: Myndigheter	-70,5	-71,5	-72,5
28:29	Centrala museer: Stiftelser	-7	-7	-7
28:30	Bidrag till regionala museer	16,5	16,5	16,5
28:31	Bidrag till vissa museer	4	4	4
28:33	Riksutställningar	-5	-5	-5
28:39	Stöd till trossamfund	10	10	10
Nytt	Introduktion av kuturtidskrifter	1	8	10
Nytt	Vård av arkivalier	4	6	6
Nytt	Möjlighet till fri entré för barn	24	24	24
UO18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	-838	-890	-260
21:1	Bostadsbidrag m.m.	-35	-35	-35
31:1	Boverket	-29	-30	-30
31:2	Räntebidrag m.m.	-15	-30	0
31:3	Statens bostadskreditnämnd :Förvaltn. kostn	0	0	0
31:6	Bidrag till åtgärder mot radon i bostäder	-10	-10	-10
31:10	Byggkostnadsforum	-20	-25	-25
31:11	Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder	-600	-600	0
31:12	Statens bostadsnämnd	0	-8	-8
31:13	Omstrukturering av komm. bostadsbolag	-100	-152	-152
31:14	Bidrag för installation av hissar	-29
31:15	Ungdomsbostadssamordnare	-1,5	-1,5	-1,5
	Internationellt samarbete	1,5	1,5	1,5
UO19	Regional utveckling och utjämning	-513	-526	-526
33:1	Allmänna regionalpolitiska åtgärder	-500	-500	-500
33:4	Glesbygdsverket	-13	-26	-26
UO20	Allmän miljö- och naturvård	53	-34	127
34:1	Naturvårdsverket	63	61	62
34:7	Internationellt miljösamarbete	5	5	5
34:12	Bidrag till SMHI m.m.	-25	-25	-25
34:14	Stöd till klimatinvesteringar	-50	-150
26:2	Formas forskning	30	35	35
Nytt	Hållbarhetskommission	10	20	30
Nytt	Östersjösatsningar	20	20	20
UO21	Energi	-356	-635	-545
35:1	Statens energimyndighet	-50	-50	-50
35:2	Insatser för effektivare energianvändning	-83	-82	-82
35:3	Teknikupphandling och marknadsintro.	-43	-33	-33
35:4	Stöd för marknadsintroduktion av vindkraft	-100	-90	-50
35:9	Statlig prisgaranti elcertifikat	-80	-60	-40
35:10	Ersättn f vissa kostn Barsebäck		-320	-290
UO22	Kommunikationer	330	330	330
36:1	Vägverket: Administration	-50	-100	-100
36:2	Väghållning och statsbidrag	450	500	500
36:3	Banverket: Sektorsuppgifter	-75	-75	-75
36:11	Driftbidrag till kommunala flygplatser	5	5	5
UO23	Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar	-334	-353	-188
41:1	Skogsvårdsorganisationen	-163	-319	-324
42:2	Bidrag till distriktsveterinärorganisationen	-20	-20	-20
42:3	Djurhälsovård	5	5	5
42:5	Ersättning viltskador	3	3	3
43:1	Statens jordbruksverk	-308	-310	-315
Nytt	Verket för landsbygden (LAN)	504	671	682
43:8	Fiskeriverket	-101	-102	-104
43:12	Livsmedelsverket	5	5	5
43:14	Livsmedelsstatistik	-10	-10	-10
44:1	Åtgärder för landsbygdens miljö o struktur	30	-200	-100
44:6	Återföring av skatt	-269	-66
44:7	Ekologisk produktion	-30	-30	-30
25:1	Sveriges lantbruksuniversitet	15	15	15
26:1	FORMAS	5	5	5
UO24	Näringsliv	-356	-356	-356
	Verket för Näringslivsutveckling: Förvaltningskostnader	-19	-19	-19
38:3	ITPS	-25	-25	-25
38:4	Turistfrämjande	-10	-10	-10
38:16	Konkurrensverket	24	24	24
38:17	Konkurrensforskning	6	6	6
38:19	Omstrukt o genomlysning av statliga företag	-25	-25	-25
38:20	Kapitalinsatser i statliga bolag	-1	-1	-1
40:5	Åtgärder på konsumentområdet	10	10	10
26:2	Verket för innovationssystem: Förvaltn kostn	-6	-6	-6
26:2	Verket för innovationssystem: FOU	-310	-310	-310
UO25	Allmänna bidrag till kommuner	15 485	15 200	13 428
91:1	Gen statsbidrag t komm o landsting	16 065	15 780	14 008
91:2	Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner	-580	-580	-580
UO26	Statsskuldsräntor m.m.	-1 200	-5 000	-8 000
UO27	Avgiften till Europeiska gemenskapen	0	0	0

Tabell 20. Folkpartiets förslag till utgiftsramar

Miljoner kronor

		Regeringen			Folkpartiets ändringsförslag				Folkpartiets förslag till utgiftsramar
		2005	2006	2007		2005	2006	2007		2005	2006	2007
	Utgiftsområden
1	Rikets styrelse	7 840	8 224	8 088		-702	-709	-709		7 138	7 515	7 379
2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	11 432	10 880	11 285		-1 696	-873	-783		9 736	10 007	10 502
3	Skatt, tull och exekution	8 804	8 900	9 033		250	250	250		9 054	9 150	9 283
4	Rättsväsendet	27 297	28 419	30 217		810	810	810		28 107	29229	31 027
5	Internationell samverkan	1 239	1242	1 246		0	0	0		1 239	1 242	1 246
6	Försvar samt beredskap mot sårbarhet	44 147	43 918	43 202		400	500	1 150		44 547	44418	44 352
7	Internationellt bistånd	22 418	26 838	28 084		1 349	0	0		23 767	26 838	28 084
8	Invandrare och flyktingar	6 933	6 291	5 589		-391	-89	-89		6 542	6 202	5 500
9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	39 817	41 512	43 921		2 970	2 650	4 587		42 787	44 162	48 508
10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	129 691	132 244	137 804		-2 470	-7 770	-10 050		127 221	124 474	127 754
11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	46 413	45 533	44 778		55	55	55		46 468	45 588	44 833
12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	56 357	62 214	65 310		150	-1 100	-250		56 507	61 114	65 060
13	Arbetsmarknad	69 313	66 464	62 432		-17 900	-17 600	-18 200		51 413	48 864	44 232
14	Arbetsliv	1 194	1 202	1 172		-285	-385	-495		909	817	716
15	Studiestöd	20 996	21 949	23 117		-2 045	-1 720	-1 898		18 951	20 229	21 219
16	Utbildning och universitetsforskning	43 868	43 460	43 794		-956	-56	-58		42 912	43 404	43 736

		Regeringen			Folkpartiets ändringsförslag				Folkpartiets förslag till utgiftsramar
		2005	2006	2007		2005	2006	2007		2005	2006	2007
17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	8 956	9 169	9 413		93	80	79		9 049	9 249	9 492
18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	9 139	9 521	9 213		-838	-890	-260		8 301	8 631	8 953
19	Regional utjämning och utveckling	3 497	2 997	2 468		-513	-526	-526		2 984	2 471	1 942
20	Allmän miljö- och naturvård	3 995	4 311	4 185		53	-34	127		4 048	4 277	4 312
21	Energi	1 396	1 356	1 247		-356	-635	-545		1 040	721	702
22	Kommunikationer	31 666	32 106	35 002		330	330	330		31 996	32 436	35 332
23	Jord- och skogsbruk, fiske med ansl. näringar	14 656	15 782	15 749		-334	-353	-188		14 322	15 429	15 561
24	Näringsliv	3 891	3 774	3 557		-356	-356	-356		3 535	3 418	3 201
25	Allmänna bidrag till kommuner	57 469	63 004	71 072		15 485	15 200	13 428		72 954	78 204	84 500
26	Statsskuldsräntor m.m.	38 770	52 070	55 870		-1 200	-5 000	-8 000		37 570	47 070	47 870
27	Avgiften till Europeiska gemenskapen	26 802	26 918	27 127		0	0	0		26 802	26 918	27 127
	Minskning av anslagsbehållningar	0	6 067	2 723		-1 100	0	0		-1 100	6 067	2 723
	Summa utgiftsområden	737 998	776 368	796 698		-9 197	-18 221	-21 552		728 799	758144	775 146
	Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor	699 228	724 298	740 828		-7 997	-13 221	-13 522		691 229	711 074	727 276
	Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten	170 552	181 341	192 148		0	0	0		170 552	181 341	192 148
	Summa takbegränsade utgifter	869 780	905 639	932 976		-7 997	-13 221	-13 591		861 781	892 415	919 424
	Budgeteringsmarginal	220	1 361	10 024						15 219	15 585	17 576
	Utgiftstak för staten	870 000	907 000	943 000						877 000	908 000	937 000

Stockholm den 5 oktober 2004
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Martin Andreasson (fp)
Marita Aronson (fp)	Anna Grönlund Krantz (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Christer Nylander (fp)
Gunnar Nordmark (fp)