7.2Arbetslöshetsförsäkringen måste fungera som en omställningsförsäkring 33

9.1.2Saldomål för statsfinanserna: instrumentet att upprätthålla budgetmålet 51

9.3Moderaternas skattepolitik: skattesänkningar för tillväxt och rättvisa 56

10.1.8Sammantagna effekter av sänkta inkomstskatter, extra barnbidrag, slopat bostadsbidrag, sänkta ersättningar i olika försäkringar samt höjd avgift till a-kassa 76

1 Förslag till riksdagsbeslut

2 Inledning

Sverige förtjänar bättre. Därför har Moderaterna tillsammans med Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet tagit initiativ till en allians för Sverige och ett maktskifte 2006. Den samsyn våra partier har om den politiska inriktningen i stort ligger också till grund för Moderaternas ekonomiska politik.

Vårt land har fantastiska möjligheter, som slösas bort genom socialdemokratins fixering vid att behålla makten snarare än att genomföra förändringar som gör vårt land bättre. Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet har därför tillsammans tagit initiativ till ett fördjupat samarbete för att ta till vara vårt lands möjligheter. Genom Allians för Sverige inbjuder vi alla som vill medverka till att Sverige får en ny regering och en ny politik.

Vår vision är ett Sverige som är öppet för förändringar men samtidigt präglas av sammanhållning och trygghet i förändringen. Vi har en gemensam grundsyn om vilka värden som skall vara vägledande för politiken i stort:

Utifrån denna samsyn har Moderaterna utformat sina förslag i den ekonomiska politiken.

2.1 De missade målens budget

Regeringens budgetproposition för 2005 presenteras i ett läge när de yttre förutsättningarna för Sveriges ekonomi är goda. Den ekonomiska tillväxten är högre än normalt, inflationen är låg och bytesbalansen är stark.

Lika tydliga är emellertid också problemen. Nästan en fjärdedel av landets vuxna befolkning står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Trots en hög tillväxt tillkommer inga nya jobb inom landet. Trots en stark tillväxt är investeringarna i produktion i Sverige förvånansvärt svaga.

Trots det goda ekonomiska läget är regeringen långt ifrån att nå det fastslagna sysselsättningsmålet, dvs. att 80 procent av arbetskraften är sysselsatt. Tvärtom sjunker i år den reguljära sysselsättningen för att därefter ligga still under nästa år.

Regeringen missar 4-procentsmålet för den öppna arbetslösheten med bred marginal. I år kommer arbetslösheten - öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder - att uppgå till nästan 8 procent. Trots en historiskt hög ekonomisk tillväxt genereras ännu inga nya jobb inom landet.

Detta är allvarligt, särskilt mot bakgrund av det stora antal personer som i dag står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Vi har i dag drygt en kvarts miljon människor som är sjukskrivna och ytterligare drygt en halv miljon förtidspensionerade, många av arbetsmarknadspolitiska skäl. Till detta kommer deltidsarbetande som skulle vilja arbeta heltid och studerande som studerar därför att de inte får jobb. Totalt är det mellan 1 och 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder som saknar ett arbete att gå till. I stora delar av vårt land, bl.a. i Norrlands inland, står var tredje vuxen utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Det prekära läget framstår som särskilt tydligt när man betraktar de höga s.k. ohälsotalen. Varje år går över 100 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar åt för att betala sjukskrivningar och förtidspensioner. Detta sker samtidigt som svenskarna, enligt t.ex. Långtidsutredningen, blivit allt friskare och arbetsmiljön förbättrats. Ändå lyser alla handfasta åtgärder med sin frånvaro.

I finansplanen hävdar regeringen att "sjukfrånvaron minskar. Det är en utveckling som gör Sverige rikare och friskare". Sanningen är att sjukskrivningarna bara minskar marginellt och främst till följd av att arbetslösheten ökat. Minskningen motverkas också av en i stort sett lika stor ökning av förtidspensioneringarna. Regeringen budgeterar också för en fortsatt ökning av förtidspensioneringarna. Bara mellan 2003 och 2007 stiger kostnaderna med 35 procent. Regeringen förtidspensionerar bort lika många som inträder på arbetsmarknaden.

Trots det goda ekonomiska läget och stora överskott i pensionssystemet klarar regeringen av allt att döma heller inte av att nå budgetmålet att de samlade offentliga finanserna skall uppvisa ett överskott om 2 procent över konjunkturcykeln. Främst beror detta på den ohämmade miljardrullning som gör att staten måste låna 64 miljarder kronor i år och 38 miljarder kronor nästa år för att betala de statliga utgifterna.

Det enda mål i budgetpropositionen som uppnås är det som regeringen inte har ansvaret för, Riksbankens inflationsmål.

2.2 En omfattande miljardrullning

Regeringen har lagt en valbudget, trots att det inte är valår. Den offentliga sektorns finanser försvagas med 19 miljarder kronor nästa år, med 26 miljarder 2006 och med 31 miljarder 2007. På tvåår måste staten låna 100 miljarder kronor. Detta sker i ett konjunkturläge där regeringen snarare borde ha samlat i ladorna inför kommande avmattningar. Risken är att utgiftsexpansionen späder på en redan stark konjunktur.

Efter 1998 har vänsterkoalitionen föreslagit och genomdrivit ofinansierade reformer påöver 200 miljarder kronor. Därmed har de förslösat hela den budgetsanering som genomfördes efter 1990-talskrisen.

Ett uttryck för den alltmer förslappade budgetdisciplinen är att budgeteringsmarginalen - den tänkta bufferten för oförutsedda händelser - i stort sett är borta. De statliga budgettaken är i praktiken också spräckta. De klaras bara genom olika former av kreativ bokföring - främst genom att de kommunsatsningar regeringen föreslår bokförs som statliga inkomstminskningar i stället för som de ökade statsutgifter de rätteligen är.

2.3 Strukturreformerna lyser med sin frånvaro

Resultatet av samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet är att Sverige styrs av en utgiftskoalition. De olika partiernas önskemål staplas på varandra med påföljd att det nu föreslås budgetförsvagningar som våra barn och barnbarn får betala.

Detta är oansvarigt. I stället för den pågående miljardrullningen behöver Sverige en stark och sund budgetpolitik, som slår vakt om det finanspolitiska ramverk som med möda etablerades efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet.

Samtidigt behövs strukturella reformer som ger bättre incitament till arbete och som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt. Sådana reformer lyser dock med sin frånvaro. I stället föreslås allehanda åtgärder som motverkar arbetsviljan, t.ex. höjd ersättning i sjukförsäkringen, höjt tak i föräldraförsäkringen, friår i hela landet, höjt bostadsbidrag och ändrat underhållsstöd. Den föreslagna sänkningen av inkomstskatterna genomförs på ett sätt som inte sänker marginalskatten. De samlade marginaleffekterna ökar som en följd av regeringens politik. Detta sänker tillväxten och ökar den långsiktiga arbetslösheten.

2.4 Sveriges utmaning

Frånvaron av handfasta strukturreformer är ytterst allvarlig, givet de problem som Sverige står inför. Som beskrivits ovan befinner sig vårt land i ett läge där en förskräckande stor andel av befolkningen befinner sig i bidragsförsörjning och utanförskap.

Ur ett ekonomiskt perspektiv kommer den demografiska utvecklingen under kommande decennier att vara ogynnsam. Vi får alltfler äldre och en minskande andel av befolkningen i arbetsför ålder. Fram till år 2020 kommer 60 procent av befolkningstillväxten att ske utanför arbetsför ålder. De demografiska förändringarna kommer att leda till en ökad efterfrågan på vård och omsorg och till successivt ökande problem att finansiera den offentliga servicen.

Denna utmaning kan inte mötas enbart med en god produktivitetsutveckling i näringslivet. En sådan kommer att driva upp lönerna också i den offentliga tjänstesektorn. För att klara finansieringen av den offentligt finansierade servicen är det nödvändigt att antalet arbetade timmar ökar. Vi måste kort sagt bli fler som kan och vill arbeta och vi behöver bli fler som kan och vill arbeta mer än i dag.

2.5 Moderaternas politik

Det är mot bakgrund av denna utmaning som Moderaterna formar sin politik. Vi presenterar en rad nya förslag som gör det mera lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att leva på bidrag.

Moderaterna har en viktig ideologisk utgångspunkt som är att stärka den enskilda individens ställning på politikens och byråkratins bekostnad. Vi vill se ett samhälle där människor har makt och möjlighet att forma sina liv och där politiken kompletterar med gemensamt beslutsfattande och gemensam finansiering på områden där den enskilde inte räcker till.

Beskattningens omfattning ger uttryck för avvägningen mellan den enskildes sfär och politikens. Vi tycker att den avvägningen i dag är felaktig. Den enskildes ställning behöver stärkas och det bör därför vara en strävan att så småningom sänka skattetrycket ner mot ett europeiskt genomsnitt.

Politik handlar om prioriteringar och Moderaterna vill därför vara tydliga. Socialdemokraterna pratar om "vård, skola och omsorg" men lägger huvuddelen av resurserna på olika bidragssystem. Vi moderater gör tvärtom. Vi är tydliga och öppna med att vi föreslår stramare bidragssystem men väljer i stället att satsa på polis och rättsväsende, på vårdgaranti i sjukvården och på en bättre skola för våra barn. Det är enklare att kompensera för en tillfällig inkomstförlust till följd av arbetslöshet eller sjukdom än att reparera att en bristfällig skolgång inte gett de kunskaper som krävs för att individen skall stå stark i hela sitt yrkesliv.

Vi lägger också stora resurser på att genomföra betydande sänkningar av inkomstskatten för breda grupper av löntagare och näringsidkare. Ytterst handlar vår politik om att ge människor större makt att styra över sina liv genom större möjligheter att påverka sin tillvaro och levnadsstandard.

Vi utformar därför våra förslag till skattesänkningar så att de träffar de medborgare i vårt land som har allra svårast att påverka sin situation genom eget arbete. Hit hör ensamstående småbarnsmammor, många invandrare och låginkomsttagare. Det är i dessa grupper - inte bland de högsta inkomsttagarna - som vi i dag hittar dem med de allra största marginaleffekterna. Det är dessa grupper som i dag är inlåsta i en fattigdomsfälla, där det inte lönar sig att gå från bidragsförsörjning till arbete och där möjligheterna att påverka den egna ekonomin är marginella eller obefintliga.

Moderaternas budgetalternativ är tydligt. Vi föreslår att skatterna med hänsyn tagen till alla förändringar av skatter, avgifter och andra intäkter sänks med 50 miljarder kronor netto för 2007. Vi satsar 23 miljarder kronor på offentlig kärnverksamhet. Vi föreslår budgetförstärkningar som sammantaget uppgår till 78 miljarder kronor 2007. Vi presenterar ett budgetalternativ som ger en direkt saldoeffekt som är 7, 7 och 4 miljarder kronor starkare än regeringens för 2005, 2006 och 2007.

Moderaternas budgetförslag gör det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att inte arbeta. Vi prioriterar sänkta skatter och satsningar på kärntrygghet framför generösa bidragssystem. Det är en politik för fler i arbete och trygghet för alla.

3 Regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken

3.1 Inledning

Regeringen anger att den ekonomiska politiken skall inriktas mot att klara utgiftstaken, överskottsmålet, prisstabilitet och pressa tillbaka arbetslösheten. Detta vill vänsterkoalitionen göra genom ökade offentliga utgifter, sänkta skatter och fler arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Konjunkturläget bedöms präglas av lediga resurser, vilket enligt regeringen motiverar betydande ofinansierade utgiftssatsningar och skattesänkningar. Den finanspolitiska stimulansen uppgår till ca 0,5 procent av BNP varje år. Trots detta bedöms ekonomin inte växa snabbare än annars, vilket beror på att förslagen inte möter problemen i svensk ekonomi.

Regeringens bedömning tyder på att utgiftstaken klaras med minsta möjliga marginal och tack vare, vid det här laget sedvanliga, bokföringstekniska åtgärder. Prisstabiliteten är inte hotad. Riksbanken bedöms höja reporäntan med ca 2 procentenheter under perioden. Emellertid tyder regeringens kalkyler på att varken budgetmålet, målet att begränsa den öppna arbetslösheten till 4 procent eller sysselsättningsmålet nås. Särskilt bekymmersam är utvecklingen av den offentliga sektorns sparande och sysselsättningen. Regeringen är medveten om problematiken, men trots detta föreslår den åtgärder som av allt att döma drar åt fel håll.

3.2 Konjunkturbedömningen och resursutnyttjandet

Synen på läget i svensk ekonomi är tudelad. Å ena sidan växer BNP förhållandevis snabbt till följd av stark produktivitetstillväxt, främst inom industrin, och stark internationell efterfrågan. Å andra sidan är den inhemska efterfrågan inte tillräckligt stark för att bidra till ökad sysselsättning. Till detta kommer att frånvaron är rekordhög och tar betydande resurser i anspråk.

Under första halvåret i år steg BNP med drygt 3 procent samtidigt som sysselsättningen mätt i antal timmar minskade marginellt. Detta innebär att produktiviteten steg med närmare 3,5 procent totalt sett och med 4 procent i näringslivet. Efterfrågan drevs främst av stigande export.

Investeringarna är låga i Sverige, men en viss uppgång noteras i första hand under andra kvartalet. Spegelbilden av låga investeringar är den starka bytesbalansen. Den svenska bytesbalansen har under senare år uppvisat mycket stora överskott. En sådan utveckling kan vara motiverad i ett läge där befolkningen framöver blir äldre. Problemet är dock att de demografiska förhållandena är likartade hos flera av våra viktigaste handelspartner och att det mot denna bakgrund är svårt att motivera varför just Sverige skall generera stora överskott. Bytesbalansöverskottet tyder snarare på att investeringarna är omotiverat låga i Sverige och att det starka sparandet har medfört en onödigt svag sysselsättningsutveckling.

Den svenska arbetsmarknaden är fortsatt svag. Sedan förra hösten har den öppna arbetslösheten ökat med drygt 1 procentenhet. I augusti låg den totala arbetslösheten (dvs. inklusive arbetsmarknadspolitiska åtgärder) på 7,6 procent. Den offentliga sektorn, som bidragit till att hålla nere arbetslösheten genom nyrekryteringar, började mot slutet av förra året utvecklas allt svagare. I näringslivet har utvecklingen varit mycket svag under flera år. Långtidsarbetslösheten fortsätter att vara hög. I augusti hade nästan var tredje arbetslös varit detta i mer än 6 månader. Även ungdomarnas arbetslöshet har ökat jämfört med förra året.

Efterfrågan på arbetskraft är också fortsatt svag och antalet lediga platser har minskat. Utvecklingen tyder på att arbetsmarknaden fungerar sämre, något som Moderaterna påpekade så sent som i våras. Sysselsättningen ligger i dag på låga nivåer och antalet personer utanför arbetskraften fortsätter att öka. Inte heller arbetskraften används fullt ut. Förutom att nästan en kvarts miljon människor är arbetslösa, arbetar ungefär lika många färre timmar än de skulle vilja. Tillsammans med de personer som står utanför arbetskraften men både vill och kan jobba, utgör dessa ett outnyttjat arbetskraftsutbud som motsvarar runt 400 000 heltidsjobb enligt Statistiska centralbyrån (SCB). Till detta kan läggas sjukfrånvarande och förtidspensionerade (utanför arbetskraften). Totalt är det nästan 25 procent av befolkningen i arbetsför ålder som inte jobbar utan är beroende av olika bidragssystem.

Företagens lönekostnader har utvecklats måttligt, särskilt när man beaktar den starka produktivitetstillväxten. Detta har bidragit till att vinsterna har kunnat stiga utan att konkurrenskraften har äventyrats.

Inflationen har trots stigande oljepriser varit låg. Samtidigt har inflationsförväntningarna varit stabila eller sjunkit något. Tillsammans med läget på arbetsmarknaden tyder detta på att det finns lediga resurser i svensk ekonomi.

En fortsatt stark och växande internationell efterfrågan tillsammans med en expansiv penningpolitik samt goda vinster som stimulerar investeringarna talar för att tillväxten i Sverige blir förhållandevis hög. De ofinansierade satsningar som regeringen föreslår kan också bidra till något högre konsumtion och sysselsättning.

Det är emellertid osäkert hur hushållen reagerar på ofinansierade satsningar och stigande statsskuld. Hushållen brukar utjämna konsumtionen över tiden. Detta betyder att inkomstförändringar, särskilt tillfälliga, inte får fullt genomslag utan att sparandet ökar. Det finns goda skäl att betrakta regeringens föreslagna finanspolitiska expansion som tillfällig. Hushållen inser att den stigande statsskulden är lån från framtida generationer som på ett eller annat sätt måste betalas tillbaka. Därtill är det osäkert i vilken mån kommuner och landsting kommer att anställa fler eller stärka sina finanser. Sammantaget medför detta en risk för att utvecklingen blir svagare än väntat.

Den största osäkerheten är emellertid hur snabbt sysselsättningen kan komma att stiga. Regeringen räknar med att sysselsättningen stiger med 0,4 procent och att arbetslösheten minskar med 0,8 procent av arbetskraften. Detta är en optimistisk bedömning. Normalt stiger, inte faller, arbetskraftsdeltagandet när sysselsättningen ökar. Orsaken till att regeringen räknar med fallande arbetslöshet som andel av arbetskraften är att förtidspensioneringar och AMS-åtgärder minskar arbetsutbudet. Det regeringen tolkar som en framgång, att arbetslösheten minskar något, är i själva verket ett uttryck för regeringens misslyckande. I normala fall stiger kapacitetsutnyttjandet först, vilket med tiden drar med sig investeringar och sysselsättning. Regeringen, Konjunkturinstitutet (KI) och andra bedömare räknar med att detta mönster återupprepas. Samtidigt kan den starka produktivitetsutvecklingen tyda på att det skett en viss förändring av den långsiktiga tillväxten. Detta skulle under en tid kunna medföra en svagare sysselsättningsutveckling än väntat. Därmed skulle de offentliga finanserna försvagas ytterligare och risken för fortsatt utslagning av arbetskraft öka. Till denna osäkerhet kring sysselsättningen kommer att regeringens politik snarare bidrar till att höja än till att sänka den långsiktiga arbetslöshetsnivån, se avsnitt 4.2.

En exakt bedömning av regeringens åtgärder i termer av långsiktigt försämrad produktionsförmåga låter sig inte göras. En rimlig uppskattning är emellertid att höjda marginaleffekter och ökad generositet i socialförsäkringarna tillsammans med friårssatsningen bidrar till att höja den långsiktiga arbetslösheten något.

Detta stöds också av det faktum att trots de betydande satsningar som regeringen genomför bedöms inte den svenska ekonomin utvecklas bättre än i exempelvis KI:s prognoser som baserades på oförändrad finanspolitik men en likartad penningpolitik.

Sammantaget bedömer vi att det för närvarande finns lediga resurser i svensk ekonomi. Det finns emellertid skäl för att ha en något mer pessimistisk syn på strukturarbetslöshetens nivå, i synnerhet mot bakgrund av de reformer regeringen föreslår. Detta betyder att resursutnyttjandet riskerar att stiga något snabbare än vad regeringen räknar med och att de offentliga finanserna är i något sämre skick än vad regeringen vill ge sken av. Både mot bakgrund av att svensk ekonomi är mitt uppe i en konjunkturuppgång och att regeringen något överskattar mängden lediga resurser kan man starkt ifrågasätta tidpunkten för regeringens ofinansierade satsningar. Finanspolitiken går i otakt med den förväntade penningpolitiken. Det finns risk för att regeringens politik gör att Riksbanken tvingas höja räntan något snabbare än vad regeringen räknar med.

4 Regeringens riktlinjer för budgetpolitiken

Regeringens budgetproposition innehåller en rad förslag som innebär en allvarlig belastning på statsfinanserna. Regeringens åtgärder leder till att hushållen får högre marginaleffekter och innebär därmed att den strukturella arbetslösheten ökar på marginalen. Finanspolitiken har förts i en mer expansiv riktning trots att konjunkturförstärkningen blivit tydligare. Regeringens förslag leder till en allvarlig försvagning av det strukturella sparandet som bara kan tolkas som att ambitionen att upprätthålla budgetmålenär otillräcklig.

4.1 Statsfinansiell försvagning

Sammantaget försvagar de förslag som presenteras i budgetpropositionen statsfinanserna, i förhållande till regeringens ekonomiska vårproposition (VÅP), med i storleksordningen 19 miljarder kronor 2005, 26 miljarder kronor 2006 och 31 miljarder kronor 2007 (prop. 2004/05:1 s. 111-113). Utgifterna ökar med 4,5, 11,7 respektive 23,8 miljarder kronor 2005, 2006 och 2007 medan inkomsterna försvagas med 14,5, 15 respektive 8 miljarder kronor i förhållande till regeringens ekonomiska vårproposition (prop. 2003/04:100).

Tabell 4.1

Tillkommande budgetförsvagningar i förhållande till vårpropositionen

Miljoner kronor

4.2 Regeringens åtgärder leder till högre långsiktig arbetslöshet

Det finns skäl att försöka värdera hur regeringens åtgärder påverkar ekonomins långsiktigt uthålliga produktionsförmåga.

Att regeringen föreslår att egenavgifterna sänks medför att marginalskatten för låg- och medelinkomsttagare minskar något. Samtidigt föreslås emellertid andra åtgärder som går i motsatt riktning. Förändringen av grundavdraget medför att en mindre grupp inkomsttagare får lägre marginalskatter men försämrar situationen för många andra. För flertalet låg- och medelinkomsttagare betyder förslaget att incitamenten att arbeta inte stärks samtidigt som inkomstförstärkningen kan leda till en ökad efterfrågan på fritid. Regeringen föreslår också att uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt reduceras med 1 procentenhet, vilket medför höjda marginaleffekter för många medelinkomsttagare.

Att regeringen föreslår höjda energiskatter innebär en höjning av marginaleffekterna. Eftersom priset på varor utgör relativpriset på fritid betyder en höjning av indirekta skatter att marginaleffekterna ökar. Det försvagar ytterligare incitamenten att arbeta. ¹ KI:s bedömning är att regeringens förslag på skattesidan medför att de samlade marginaleffekterna i ekonomin ökar.

Till förändringarna av skattesystemet skall läggas reformerna i transfereringarna. Trots att förslagen medför en betydande belastning på statsfinanserna medför de inte någon strukturell förbättring. Tvärtom innebär såväl den återställning av ersättningen i sjukpenningen som aviseras som de höjningar i föräldraförsäkringen, underhållsbidraget och bostadsbidraget som nu föreslås att marginal- och tröskeleffekterna ökar. Om regeringen önskat förbättra situationen för de barnfamiljer som har en utsatt ekonomisk situation, främst ensamstående mammor eller pappor, hade det varit möjligt att inom samma budgetram införa ett särskilt ensamförälderbarnbidrag och därmed ersätta bostadsbidraget. En sådan åtgärd, som vi förordar, höjer den ekonomiska standarden och minskar marginaleffekterna.

Den samlade effekten av förändringarna i skatte- och transfereringssystemen medför att marginaleffekterna i ekonomin ökar. Att förslagen påverkar grupper, t.ex. ensamstående mammor, som redan i utgångsläget har en svagare förankring på arbetsmarknaden, ökar sannolikheten för att effekterna på arbetsutbudet blir negativa och att den långsiktiga arbetslösheten kommer att öka något.

Regeringen föreslår ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting. Forskningen tyder på att arbetslöshetseffekten av temporära sysselsättningsstöd till kommunerna är försumbar. En ny rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) visar att tidigare justeringar av statsbidragen inte givit de sysselsättningseffekter som regeringen nu önskar uppnå med satsningarna på kommunerna. IFAU konstaterar: "Ett resultat som är förvånande är den lilla, eller obefintliga, roll som förändringar i kommunernas statsbidrag och skattebas spelar för efterfrågan på personal." ²

Det finns således en risk att det kommunala sysselsättningsstödet ger betydande undanträngningseffekter och att det inte leder till någon motsvarande minskning av kostnaderna i andra system (t.ex. i a-kassan). Till skillnad från t.ex. förbättrade barnbidrag, som medför en effektiv efterfrågestimulans, har regeringen valt att prioritera en efterfrågestimulerande åtgärd som sannolikt är ineffektiv.

En grundpelare i modern nationalekonomi är att den långsiktiga arbetslösheten bestäms av strukturella och institutionella faktorer såsom bl.a. demografi, lönebildning, teknisk utveckling, graden av öppenhet mot omvärlden och skatte- och bidragssystemen. ³ Tillfälliga efterfrågestimulanser från penning- eller finanspolitiken kan påverka arbetslösheten på kort sikt, men normalt inte den arbetslöshet som på lång sikt är förenlig med stabila priser. Det kan uppkomma trögheter, t.ex. på grund av att social kompetens går förlorad under en period av arbetslöshet, som gör att arbetslösheten biter sig fast på en högre nivå, men på medellång sikt avgör strukturer och institutioner arbetslöshetsnivån. Regeringen föreslår nu åtgärder som innebär både en kortsiktig efterfrågestimulans och högre marginaleffekter i skatte- och bidragssystemen. Den samlade effekten är att arbetslösheten på sikt kommer att stiga och att det blir ännu svårare att uppnå de mål som satts upp för arbetslösheten och sysselsättningen.

Regeringen räknar med att tillväxten ligger på 3 procent i genomsnitt 2004-2006. I Finansdepartementets prognoser antas sysselsättningen under samma period öka med 0,4 procent i genomsnitt och arbetslösheten minska med 0,8 procent. Trots att tillväxten ligger påtagligt högre än det historiska genomsnittet minskar arbetslösheten marginellt. När BNP-tillväxten steg med liknande tal i slutet av 1990-talet föll arbetslösheten mera påtagligt. En tolkning av departementets prognoser är att det s.k. Okunsambandet, dvs. hur mycket sysselsättningen förändras när BNP-tillväxten ökar eller minskar, har försämrats. ⁴ Skulle så vara fallet föreligger det en risk att regeringen försöker möta en strukturell försämring med en tillfällig efterfrågestimulans. Även om det inte skett någon försämring av ekonomins förmåga att skapa sysselsättning, utan att återhämtningen på arbetsmarknaden bara skett något långsammare än normalt, framstår regeringens politik som märklig, eftersom åtgärderna då utgör en onödig försvagning av statsfinanserna.

Regeringen presenterar förslag som förbättrar den långsiktiga produktionsförmågan, t.ex. vissa satsningar på forskning samt avskaffad arvs- och gåvoskatt. Det är emellertid svårt att se den ekonomiska logiken bakom förslaget att förändra förmögenhetsskatten. Vår bedömning är att förmögenhetsskatten är skadlig för tillväxten, men det problemet åtgärdas inte genom att regeringen sänker beskattningen primärt för villaägare.

Regeringen föreslår också en höjning av energiskatterna med ca 4 miljarder kronor. Höjningen sker som ett led i en s.k. skatteväxling. Samhällsekonomiskt blir effekten att försumbara miljövinster uppnås till priset av försämrad konkurrenskraft för svenska företag och högre marginaleffekter för hushållen.

Att regeringen, inom ramen för reformer som försvagar statsfinanserna med över 30 miljarder kronor, föreslår åtgärder som sammantaget försämrar ekonomins funktionssätt och medför högre strukturell arbetslöshet är anmärkningsvärt.

4.3 Budgetmålen kommer inte att upprätthållas

Regeringens politik innebär en allvarlig försvagning av statsfinanserna. Till att börja med ter det sig som allt mindre sannolikt att regeringen kommer att kunna upprätthålla budgetmålet om ett finansiellt sparande på 2 procent över konjunkturcykeln. Utgår vi från regeringens prognoser kommer det strukturella sparandet att ha uppgått till 1,6 procent i genomsnitt för perioden 2000-2007.

Ett sätt att närma sig frågeställningen om den expansiva inriktningen av finanspolitiken är motiverad är att utgå från konjunkturläget. Om vi antar att den nuvarande konjunkturcykeln inleddes i och med att tillväxten nådde sin botten under andra kvartalet 2003 skulle det normala mönstret vara att nästa botten nås under 2007. ⁵ Det går naturligtvis inte att utgå från att den ekonomiska utvecklingen kommer att upprepa ett historiskt mönster eller att det föreligger konjunkturcykler i egentlig mening, men det kan ändå vara relevant att ta historien som utgångspunkt.

Ur ett sådant perspektiv vore det rimligt att det finansiella sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn uppgår till 2 procent i genomsnitt 2003-2007. För att det skall vara möjligt måste det strukturella sparandet, med utgångspunkt i Finansdepartementets eller KI:s prognoser för i år, i genomsnitt uppgå till ca 2,4 procent per år 2005-2007. Om regeringen menar allvar med att upprätthålla budgetmålet är risken stor att finanspolitiken stramas åt när tillväxten redan passerat toppen och en avmattning kan vara förestående.

Ett annat sätt att närma sig frågan är att sätta sparandet i relation till resursutnyttjandet. Regeringens tankeram för finanspolitiken utgår från att det finansiella sparandet justerat för konjunkturvariationer skall uppgå till 2 procent av BNP. Medan det faktiska sparandet kan variera beroende på efterfrågeläget bör det strukturella sparandet i normalfallet uppgå till 2 procent. Såär inte fallet i budgetpropositionen trots att Finansdepartementet räknar med att fullt resursutnyttjande nås under prognosperioden.

Tabell 4.3

Regeringens prognoser för faktiskt och strukturellt sparande i den offentliga sektorn

Andel av BNP

Av tabell 4.3 framgår att regeringens bedömning av det strukturella sparandet tyder på en försämring sedan förra budgetpropositionen som motsvarar 0,8 procent av BNP för 2005 och 1,4 procent av BNP 2006. Eftersom det inte har skett någon motsvarande förändring i bedömningen av det ekonomiska läget är det tydligt att regeringens ofinansierade reformer är huvudskälet till försämringen.

Ett annat sätt att bedöma inriktningen av finanspolitiken är att analysera förändringar av det strukturella sparandet, vilket brukar användas som en indikator på om finanspolitiken förts i en mer eller mindre expansiv riktning. I tabell 4.4 framgår att finanspolitiken i budgetpropositionen 2004 hade en inriktning för 2005 och 2006 som var svagt åtstramande. Sedan dess har politiken förts i en expansiv riktning samtidigt som regeringen reviderat upp sina prognoser för BNP-tillväxten från 2,6 och 3,5 till 2,5 och 3,0 procent. Politiken har således förts i en mer expansiv riktning samtidigt som konjunkturbedömningen blivit mer optimistisk.

Tabell 4.4

Förändring av det strukturella sparandet i den offentliga sektorn

Andel av BNP

Även inriktningen av de åtgärder regeringen presenterar är märklig mot bakgrund av bedömningen av det ekonomiska läget. En huvudkomponent i regeringens förslag är en efterfrågestimulans, som sker genom ökade transfereringar till hushållen, exempelvis höjda barnbidrag och förbättrat grundavdrag, och åtgärder för att tillfälligt stimulera sysselsättningen, t.ex. genom tillfälliga sysselsättningsstöd för kommuner och ökade anslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Förbättringar av föräldraförsäkringen, barnbidraget, underhållsstödet, satsningar på AMS-åtgärder och ökade anslag vore logiska om regeringen räknade med att tillväxten under 2005 och 2006 skulle bli svag. Om situationen var sådan att Sverige hade ett akut behov av efterfrågestimulanser kunde politiken möjligen anses vara rationell.

Finanspolitiken har förts i en riktning som bidrar till att förstärka konjunktursvängningarna i svensk ekonomi. Det är anmärkningsvärt att en regering medvetet begår allvarliga stabiliseringspolitiska misstag.

4.4 Omfattande reformer ökar risken för att utgiftstrycket underskattas

I ett längre perspektiv är de reformer som regeringen presenterat, utan att ange någon specifik finansiering, av en betydande omfattning. KI beräknade i sin vårrapport förra året att de ofinansierade reformerna uppgick till 168 miljarder kronor mellan 1998 och 2004. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har uppdaterat denna beräkning. Enligt RUT uppgick de ofinansierade reformerna, som framgår av tabellen nedan, till 180 miljarder kronor redan efter vårpropositionen.

Tabell 4.5

Statliga skatte- och utgiftsreformer år 1998-2006

Miljarder kronor

Med de 31 miljarder kronor som tillkommer i budgetpropositionen uppgår de ofinansierade reformerna nu till över 200 miljarder kronor.

Det finns inte heller skäl att tro att regeringen nu låter sig nöjas. Det finns en påtaglig risk att ytterligare budgetförsvagningar kommer att ske de närmaste åren. Regeringen och samarbetspartierna har bundit sig för att genomföra det s.k. 121-punktsprogrammet. Beräknar man kostnaderna för de återstående löftena - bl.a. förlängd föräldraförsäkring, höjt tak i sjukpenningen, fria läkemedel för barn, högkostnadsskydd i tandvården för alla och ökat stöd till kollektivtrafiken - tillkommer ytterligare uppemot 10 miljarder kronor. ⁶ Till detta kan också läggas löftena från Socialdemokraternas tillväxtkongress - bl.a. avgiftsfri barnomsorg och ytterligare skattesänkningar - som kostar ytterligare ca 5 miljarder kronor. ⁷ Sammantaget har regeringen och stödpartierna redan bundit sig för budgetförsvagningar på ytterligare 15 miljarder kronor.

En risk med denna omfattande reformpolitik är att försvagningen av de offentliga finanserna blir större än vad regeringen antagit. En rad av de reformer som genomförs påverkar hushållens och företagens beteende, och dessa effekter beaktas sällan eller aldrig i Finansdepartementets, Ekonomistyrningsverkets (ESV) eller KI:s kalkyler. ⁸ När regeringen höjer taken i föräldraförsäkringen finns det en risk att beteendepåverkan gör att kostnaderna blir större än beräknat. De senaste åren har regeringen i sina prognoser underskattat utgiftsutvecklingen. Prognosmissarna i de senaste finansplanerna uppgår i genomsnitt till 2-3 procent av BNP.

I budgetpropositionen anges budgeteringsmarginalen, dvs. skillnaden mellan de takbegränsade utgiftsområdena och utgiftstaket i statsbudgeten, till endast 0,2 miljarder kronor 2005 och 1,4 miljarder kronor 2006. Detta är varken nytt eller förvånande. Regeringen har under en följd av år utnyttjat budgeteringsmarginalen. Det är ändock värt att påpeka att med en budgeteringsmarginal på 0,2 miljarder räcker det med att arbetslösheten utvecklas lite sämre eller att några av reformerna blir marginellt dyrare än regeringen har räknat med för att kalkylerna skall spricka.

Ytterligare en allvarlig brist i de riktlinjer regeringen presenterar för budgetpolitiken är att propositionen inte innehåller förslag till utgiftstak för 2007. Tidigare har regeringen föreslagit utgiftstak för de tre kommande åren. Nu väljer regeringen, mot bakgrund av att ekonomins långsiktiga produktionsförmåga är osäker, att inte presentera något utgiftstak. Förklaringen är besynnerlig. Det hade varit mer rimligt att presentera ett förslag till utgiftstak för 2007 och framhålla att det kan finnas skäl att revidera detta till följd av den översyn Finansdepartementet aviserar.

4.5 Fördelningspolitiskt misslyckande

Regeringen anger att ett viktigt mål är att öka rättvisan. I finansplanen anges t.ex. att "...klyftorna måste minska, jämställdheten öka och välfärden förbättras" och "satsningar på rättvisa och trygghet" utlovas (prop. 2004/05:1 s. 19). Mot denna bakgrund är det, även om vi inte delar regeringens syn på rättvisa enbart som en fördelningsfråga, relevant att utvärdera hur regeringens politik påverkat fördelningen av välfärd.

Finansdepartementet utvärderar regeringens politik ur ett fördelningspolitiskt perspektiv i de ekonomiska vårpropositionerna. Finansdepartementets egna analyser visar att lönespridningen "ökat kontinuerligt under de senaste elva åren", att löneskillnaderna mellan män och kvinnor varit "i stort sett oförändrade", att inkomstspridningen "ökade", vilket främst beror på att "hushållen med högst ekonomisk standard ökat sin inkomst mer än de övriga efter 1995" och att andelen hushåll med svag ekonomi har uppvisat en "svag ökning jämfört med tidigare år" medan förmögenhetskoncentrationen har ökat och "blivit mer ojämnt fördelad" och skillnaden i "inkomstnivå mellan fattiga och rika regioner ökade" (prop. 2003/04:100 bil. 3).

I årets budgetproposition (prop. 2004/05:1 bil. 4), som analyserar fördelningen mellan kvinnors och mäns ekonomiska resurser, konstateras att löneskillnaderna fortfarande är betydande, att kvinnors arbetsutbud är lägre, att de arbetar i offentlig sektor i större utsträckning än männen, att arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, att kvinnor i samtliga skeden i livet har en lägre inkomst än männen, att kvinnor utnyttjar socialförsäkringarna i större utsträckning än männen. Mest utsatta är ensamstående mammor. Särskilt allvarligt är regeringens konstaterande att "Det finns en risk att dessa väl utbyggda välfärdssystem, vilka till viss del kompenserar kvinnor för förlorad marknadsinkomst, hämmar utvecklingen mot en mer jämställd arbetsmarknad. Vidare bevaras traditionella könsmönster när det gäller obetalt arbete". I klartext betyder detta att dagens försäkringssystem cementerar fattigdomsfällorna och uppmuntrar en föråldrad syn som innebär att kvinnan skall ta huvudansvaret för familjen.

Utvecklingen kan tolkas på olika sätt. Det kan vara så att regeringen inte menar allvar med formuleringarna om rättvisa, klyftor och delaktighet. En sådan tolkning skulle implicera att regeringen sätter upp rättvisemål som den egentligen inte har några ambitioner att vidta åtgärder för att uppnå. En annan tolkning är att regeringen, oavsett vilka mål det gäller, helt enkelt är oförmögen att agera. En sådan tolkning kan te sig rimlig mot bakgrund av att regeringen generellt förefaller att missa sina mål och inte heller visar någon benägenhet att vidta åtgärder när målavvikelsen ökar. En annan tolkning är att regeringen använder synnerligen ineffektiva metoder för att nå sina mål om rättvisa. Denna tolkning är konsistent med att regeringen på andra områden förefaller att ha som arbetsmetod att vidta åtgärder som, enligt forskning och beprövad erfarenhet, inte har någon effekt.

Regeringens misslyckande blir än mer tydligt om rättvisefrågan ses utifrån ett modernt välfärdsperspektiv. Kommittén Välfärdsbokslut väljer att definiera välfärd som individens möjligheter att förfoga över resurser i pengar, kunskaper, sociala relationer m.m. med vilkas hjälp individen kan kontrollera och styra sina livsvillkor (SOU 2001:29 s. 29). Utifrån ett sådant perspektiv blir den socialdemokratiska regeringens misslyckande än mer tydligt.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten bidrar till stelheter i ekonomin som förhindrar människor att genom egen flit, förkovran och arbete göra en inkomstkarriär. Höga marginaleffekter i skatte- och bidragssystem, ett enkelriktat och enhetligt utbildningssystem, konkurrenshinder som förhindrar att marknaden underminerar segregering, byråkrati som försvårar företagande, en otillräcklig riskkapitalmarknad och attityder som inte uppmuntrar människor att försöka bygga en bättre framtid genom eget arbete bidrar till att begränsa den sociala dynamiken.

Socialdemokraterna har styrt Sverige nästan oavbrutet i 70 år. Den fördelning av välfärd, inkomster och möjligheter vi ser i dag är ett resultat av Socialdemokraternas politik. Välfärdsstaten har bidragit till att öka människors trygghet och till att minska välfärdsskillnader, men det framstår också tydligt att stelheter, bristande dynamik och avsaknad av incitament i dag utgör det kanske allvarligaste hindret för människor att styra över sina liv och öka sin välfärd. Brister i välfärdsstaten har blivit ett hot mot både rättvisa och välfärd.

5 Moderaternas riktlinjer för den ekonomiska politiken

5.1 En ekonomisk strategi för fler i arbete

Det övergripande målet för den moderata politiken är att öka välståndet och tryggheten för alla medborgare. Ett ökat individuellt självbestämmande och frihet i kombination med ett gemensamt ansvarstagande för trygghet åt alla är vår utgångspunkt. Att säkra välståndstillväxten och välfärden förutsätter ett långsiktigt perspektiv.

Det allt överskuggande problemet i svensk ekonomi är att för många står utan arbete eller jobbar mindre än vad som skulle kunna vara fallet. Förra året försörjdes mer än en miljon människor i arbetsför ålder med bidrag. Frånvaron är inget annat än ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser som skapar en grundläggande otrygghet hos den enskilde. Frånvaron medför dessutom en enorm belastning på de offentliga systemen och på samhället i stort. Den direkta kostnaden uppgår bara för den offentliga sektorn till ofattbara drygt en halv miljard kronor per arbetsdag.

Det viktigaste nu är att snabbt bryta frånvaron medan tid är. Att vänta är inte ett alternativ. Ju längre åtgärderna dröjer, desto svårare och mer smärtsamt blir det att bryta den negativa trenden.

Vi moderater tror att alla människor som kan jobba vill jobba. Vi moderater tycker att människor som vill jobba skall ges möjligheten att jobba. Vi moderater vet att det måste löna sig att jobba och vi vill att de människor som vill och kan jobba skall kunna försörja sig genom det egna arbetet. Då stärks självkänslan. Dåökar tryggheten och makten över den egna vardagen.

Mot denna bakgrund föreslår Moderaterna en samlad strategi. Denna strategi har fyra huvudkomponenter:

5.1.1 Uthålliga offentliga statsfinanser måste säkras

Det mest självklara målet för finanspolitiken är att säkerställa att utvecklingen av de offentliga finanserna är uthållig. Endast på detta sätt kan den långsiktiga välfärdsutvecklingen säkras. Om regering och riksdag misslyckas med uppgiften betyder det att dagens medborgare beviljar sig förmåner som framtida generationer får betala. En stigande offentlig skuldsättning medför att räntekostnaderna ökar och att framtida generationer måste använda en större del av sina inkomster till att betalaför att tidigare generationer levt över sina tillgångar.

Det är också viktigt att säkra att den ekonomiska politiken inte blir en störningskälla i ekonomin. Stora underskott i det finansiella sparandet och en hög offentlig skuldsättning undergräver förutsättningarna för att upprätthålla prisstabilitet och ökar riskerna för kriser på de finansiella marknaderna och i den reala ekonomin. En sådan utveckling, som Sverige upplevde i början av 1990-talet, riskerar att kullkasta hushållens och företagens ekonomiska planering på ett sätt som medför betydande samhällsekonomiska kostnader.

En omfattande offentlig upplåning riskerar också att medföra en belastning på sparandet som påverkar investeringarna negativt. Ökad offentlig upplåning ökar risken för att räntenivån skall stiga, särskilt på en kreditmarknad som i ett internationellt perspektiv är av begränsad omfattning. Det skapar en osäkerhet som får negativa effekter på investeringsviljan. Det finns således en risk för att hög offentlig upplåning bidrar till att kapitalstocken blir mindre än vad som annars skulle vara fallet, vilket då medför att den långsiktiga tillväxten påverkas menligt.

En hög offentlig upplåning riskerar också att minska trovärdigheten för den samlade ekonomiska politiken. Budgetunderskott och hög upplåning skapar en risk för att finanspolitiken och penningpolitiken kommer i konflikt med varandra. Att sunda statsfinanser upprätthålls är en förutsättning för att centralbankens prisstabilitetsmål skall vara trovärdigt. Det är sannolikt att stora underskott och hög skuldsättning skulle bidra till att Riksbanken skulle tvingas agera mer kraftfullt för att upprätthålla inflationsmålet. ⁹

Vi förordar att finanspolitiken inriktas på att uppnå en långsiktigt uthållig skuldsättning för den konsoliderade offentliga sektorn (se avsnitt 9.1). Vi anser att det bör ske genom ett övergripande budgetmål om ett överskott i den samlade offentliga sektorn som i dagsläget bör motsvara ca 2 procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln. Vi kommer att argumentera för att det mest lämpliga instrumentet för att upprätthålla det övergripande budgetmålet är ett årligt saldomål för det finansiella sparandet i statsfinanserna.

5.1.2 Det måste löna sig att arbeta

Att öka arbetsutbudet är avgörande för att Sverige skall klara av att möta de krav som en åldrande befolkning ställer. Ett större arbetsutbud innebär att produktionsförmågan ökar. Därmed stiger utrymmet både för hushållens konsumtion och för de skatteintäkter som finansierar välfärden. Ett ökat arbetsutbud, som möts av stigande sysselsättning i den privata sektorn, är också av avgörande betydelse för uthålligheten i de offentliga finanserna. En tillväxt som drivs av stigande produktivitet är inte tillräcklig.Därför måste det löna sig bättre att arbeta och sämre att inte arbeta. Vi menar att det är nödvändigt att både sänka skatterna och strama åt bidragen.

Det är viktigt att skattesänkningarna utformas för att ge största möjliga effekt på arbetsutbudet. Dels bör skattesänkningar inriktas mot arbetsinkomster, dels bör de riktas mot de grupper som har störst möjligheter att öka sitt arbetsutbud. Låg- och medelinkomsttagare samt kvinnor är mer benägna att ändra sitt beteende än höginkomsttagare och män (i kapitel 6 presenterar vi ett förslag till förändringar med en sådan inriktning). En sådan inriktning har också fördelen att effektivitetsvinsten kombineras med en anständig fördelningsprofil, vilket kan reducera risken för att reformen drabbas av motstånd från olika särintressen. ¹⁰

Det är viktigt att strama åt de bidrag som ökar utflödet från arbetsmarknaden. En rad studier visar att förändringar av ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna har märkbara effekter på arbetsutbudet (se avsnitt 10.1). Moderaterna har mot denna bakgrund presenterat en rad förslag som bidrar till att strama åt sjukpenningen, föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, förtidspensionerna och studiefinansieringen. I vårmotionen angavs att en rad ytterligare förslag övervägdes. I denna budgetmotion preciseras dessa förslag. Det gäller t.ex. att förstärka arbetsgivares incitament att anställa långtidssjukskrivna, att sänka ersättningen i sjukpenningen till 75 procent under de första sex månaderna och till 65 procent därefter, att reducera ersättningen vid sjukersättning (förtidspension) till 60 procent och att förtidspensionen samordnas med ålderspensionen från 61 års ålder.

En av de viktigaste utmaningarna för att få fler i arbete är att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Åtgärder som varaktigt bidrar till att sänka den arbetslöshetsnivå som är förenlig med låg och stabil inflation är av avgörande betydelse. Åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt kan också bidra till att sysselsättningen långsiktigt ökar. Genom reformer som minskar trögheterna på arbetsmarknaden förbättras ekonomins förmåga att hantera störningar, vilket minskar variationerna i resursutnyttjandet och kan bidra till att penningpolitiken mer effektivt upprätthåller stabila priser. I kapitel 7 presenteras riktlinjer för hur arbetsmarknadspolitiken i vid mening kan reformeras. Det handlar bl.a. om att sänka arbetslöshetsersättningen till 75 procent under de första 100 dagarna och till 65 procent därefter, striktare efterlevnad av regelverket och att den bortre parentesen tillåts verka. AMS bör få större självständighet genom tydligare mål, större möjligheter att styra över åtgärdssammansättningen och mindre politisk styrning.

5.1.3 Den offentliga sektorn måste reformeras

Kombinationen av att välfärdsefterfrågan stiger med inkomsten, att produktivitetsutvecklingen är svagare i arbetsintensiv tjänsteproduktion än i ekonomin som helhet samt att en åldrande befolkning behöver mera vård och omsorg utgör en utmaning. Vi menar att flera slutsatser följer av detta.

För att säkra medborgarnas trygghet måste valfriheten stärkas. Morgondagens äldre kommer att ställa krav på att behandlas som medborgare snarare än som klienter och vårdfall. Det är viktigt att säkerställa den enskildes rättigheter, eftersom det starka ekonomiska trycket annars riskerar att leda till att människor ställs åt sidan i välfärdsstatens ransoneringsköer.

Det är nödvändigt att alla vägar till effektivitetsvinster tas till vara. Inslagen av konkurrens mellan olika producenter måste öka kraftigt. De ekonomiska styrsystemen inom den offentliga verksamheten måste förbättras. Ökad konkurrens och förbättrade styrsystem har, enligt LU, medfört betydande kostnadsreduktioner på många områden. För att säkra välfärden måste de offentliga produktionssystemen reformeras.

För att säkra finansieringen av den nödvändiga vården och omsorgen måste det ske en prioritering mellan olika behov av välfärdstjänster och mellan välfärdstjänster och annan konsumtion. Det mest naturliga sättet att uppnå detta är att öka inslaget av avgiftsfinansiering inom vård och omsorg något.

Moderaterna avvisar regeringens och stödpartiernas strategi för att säkra välfärden. Statsminister Göran Persson har klargjort att han anser att det kan komma att bli nödvändigt att höja kommunalskatterna till ca 40 procent för att finansiera den framtida välfärden. Vi menar att en sådan strategi är omöjlig. Om kommunalskatterna höjs med 5-10 procentenheter försvagas motiven att arbeta kraftigt för låg- och medelinkomsttagare. En sådan höjning av marginalskatterna kommer att leda till att arbetsutbudet dämpas betydligt, att den långsiktiga arbetslöshet som är förenlig med prisstabilitet stiger med 0,5-1,0 procentenheter samt att den långsiktiga produktionsförmågan minskar med ca 1,5 procent. Detta motsvarar en årlig finansiell förlust på 25-30 miljarder kronor.

Produktionen av välfärdstjänster är arbetsintensiv. Det behövs sannolikt mer pengar till vård och omsorg, men mer vård och omsorg kräver också fler människor som kan och vill arbeta i välfärdssektorn. Skattehöjningsstrategin skulle, om den genomförs, medföra att just de människor som skall ta anställning inom vård och omsorg får svagare incitament att arbeta. Skattehöjningsstrategin förutsätter att arbetskraften förs över från det privata näringslivet till välfärdsproduktionen. Det är nödvändigt, enligt förra budgetpropositionen, att motsvarande 240 000 personer övergår från privat till offentlig sektor. En sådan omfattande personalförändring förutsätter en kraftig ökning av relativlönerna inom välfärdsproduktionen.

Moderaterna har genomfört en förskjutning av sin föreslagna politik för kommuner och landsting. I den senaste budgetmotionen och vårmotionen minskades besparingarna på kommuner och landsting med ca 24 miljarder kronor. I ett kortsiktigt perspektiv är denna omläggning motiverad bl.a. med hänsyn till det pressade ekonomiska läget i den kommunala sektorn. Det är inte heller rimligt att strukturreformer, som i dag framstår som än viktigare att genomföra, tas till intäkt för att på kort sikt minska statsbidragen till kommunerna. I ett längre perspektiv är det dock nödvändigt att reformera vård och skola för att trygga välfärden, annars kommer en svag produktivitetsutveckling att urholka värdet av de skattepengar som satsas samtidigt som behoven växer.

Moderaternas omprövning av synen på kommuner och landsting är också uttryck för en politisk prioritering. En bra sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg är viktigare än generösa ersättningar vid sjukdom eller arbetslöshet. Därför prioriterar vi skolan, sjukvården, barn- och äldreomsorgen framför förtidspensionen, sjukpenningen och a-kassan. I denna motion presenterar vi ett förslag till hur skatteutjämningen mellan kommuner och landsting kan förändras för att långsiktigt få fler i arbete och garantera trygghet åt alla (avsnitt 8).

5.1.4 Arbete för fler: företagens konkurrenskraft måste förbättras

Konkurrensen på världsmarknaden förefaller att ha ökat under senare år. Att nya länder har trätt in i världshandeln har haft global betydelse. I vår närhet förstärker integrationen inom euroområdet och utvidgningen av EU med tio nya länder denna tendens. Att en rad viktiga marknader har avreglerats och att ny teknik minskar transaktionskostnaderna har tillsammans med fallande transportkostnader förstärkt handelskonkurrensen.

För länder med bristande flexibilitet och ett högt kostnadsläge utgör en hårdare konkurrens en utmaning. Även om stora investeringar i informations- och kommunikationsteknologi (IKT) bidragit till att produktivitetsutvecklingen i Sverige har varit god under senare år, finns det tecken på att produktionsvillkoren i Sverige inte är tillräckligt gynnsamma. En utflyttning av produktion från Sverige vore inte nödvändigtvis ett problem om ekonomin förmådde att generera nya arbetstillfällen i tillräcklig omfattning. Såär emellertid inte fallet. Enklare industriproduktion förefaller att slås ut i snabbare takt än nya arbetstillfällen i högproduktiv industri tillkommer. Det finns en betydande risk för att företagsutflyttningar medför att den höga arbets- och sysslolösheten permanentas eller ökar.

Moderaterna föreslår därför en rad åtgärder för att förbättra villkoren för företagande i Sverige. Det är välkommet att regeringen föreslagit att arvs- och gåvoskatten skall avskaffas. Men också förmögenhetsskatten bör slopas helt. Beskattningen av fåmansbolag måste reformeras och på sikt bör dubbelbeskattningen av aktier tas bort.

Det är viktigt att prioriteringen av kunskaper blir tydligare i utbildningssystemet. Om Sverige skall kunna konkurrera framgångsrikt med länder med påtagligt lägre lönenivå måste utbildningssystemet fungera väl. Det är också viktigt att forskning och utveckling ges en starkare ställning. Inte minst är det viktigt att avkastningen på utbildning förbättras för den enskilde, vilket är skälet till att Moderaterna förordar en skattepolitik som sänker skatten också för välutbildade.

Moderaterna förordar större infrastrukturinvesteringar än regeringen. Vi anser därtill att prioriteringen mellan olika projekt måste vara tydligare än tidigare och grundade i samhällsekonomiska överväganden. Sverige har inte råd att tappa konkurrenskraft och slösa pengar i politiskt köpslående mellan olika landsändar och för att tillfredsställa regeringens stödpartier.

6 Sänkta marginaleffekter

6.1 Låginkomsttagare har de största marginaleffekterna

Ett centralt problem med den politik som regeringen för är att den enskildes vinst av att arbeta är liten. ¹¹ Nyttan av att arbeta i stället för att leva på bidrag är i dagsläget låg, på gränsen till obefintlig, för många människor. De samlade effekterna av höjda skatter och minskade bidrag äter upp en betydande del av den inkomstökning som en extra arbetsinsats ger. ¹² Under 1970-talet var det höginkomsttagarna som hade marginalskatter på 70-90 procent. Nu är det människor med de lägsta inkomsterna som drabbas av de största marginaleffekterna, se diagram 6.1. I dag är vinsten av att lämna arbetslöshet mindre än 10 procent för ca hälften av de arbetslösa. Situationen är ännu värre för sjukskrivna. Där är vinsten av att återvända till arbete mindre än 10 procent för mer än två tredjedelar av de frånvarande. Den låga nyttan av eget arbete medför flera problem. Det mest allvarliga är att skatte- och bidragssystemen skapar djupa fattigdomsfällor som är i stort sett omöjliga att ta sig ur. När man inte rår över sin egen vardag skapas en ofrihet, självkänslan undergrävs och genuin otrygghet uppstår.

Diagram 6.1

Den genomsnittliga marginaleffektens sammansättning i inkomstgrupper 2003

Diagrammet ovan visar hur stora marginaleffekterna är med dagens system och vad de beror på. Att den lägsta inkomstgruppen har lägst marginaleffekt beror på att de har lägst marginalskatt. Här sker upptrappningen av grundavdraget. Att den näst lägsta inkomstdecilen har högst marginaleffekt beror på att familje- och arbetslöshetsstöden här är störst. Från och med den fjärde inkomstdecilen beror marginaleffekterna nästan enbart på skatter och arbetslöshetsunderstöd.

6.2 Höga marginaleffekter håller tillbaka arbetsutbudet

När behållningen av en extra arbetsinsats är låg eller obefintlig finns det inga ekonomiska skäl för människor att anstränga sig extra. Detta håller tillbaka arbetsutbudet och ökar frånvaron. Samtidigt är bristen på människor som vill och kan arbeta den kanske största utmaning Sverige står inför. För att fler skall vilja lämna bidragsberoende eller öka sin arbetsinsats krävs att det lönar sig att göra just detta. Vi moderater föreslår mot denna bakgrund en bidrags- och inkomstskattereform som medför att behållningen av eget arbete ökar markant. Vi vill bryta upp fattigdomsfällor och ge den enskilde makt och reella möjligheter att råda över sin egen situation. Därmed skapas förutsättningar för att arbetsutbudet stiger påtagligt.

En skattesänkning påverkar utbudet av arbetskraft på flera sätt. Det är framför allt två effekter som är av särskilt intresse. För det första tenderar högre inkomster att göra att hushållen väljer att arbeta mindre, inte mer. Detta beror på att hushållen får råd att vara mer lediga utan att ge avkall på sin standard. Men, för det andra, kan skattesänkningen också stimulera till mer arbete. För att viljan att arbeta skall öka måste skattesänkningen medföra att man får behålla mer efter skatt av den sist intjänade kronan. Annorlunda uttryckt: marginalskatten måste minska.

Olika grupper av människor har olika förutsättningar att öka sitt arbetskraftsutbud. Störst möjligheter har de som redan har ett fast fotfäste på arbetsmarknaden eller de som är arbetsföra men av någon anledning inte ställt sig till arbetsmarknadens förfogande. Men även bland sjukskrivna, invandrare, deltidsarbetande och pensionärer finns det av allt att döma människor som vill arbeta eller arbeta mer. I vissa grupper är emellertid potentialen att utöka arbetstiden mer begränsad, exempelvis heltidsarbetande småbarnsföräldrar och högavlönade män.

6.3 Arbetsavdraget sänker marginalskatten

Mot bakgrund av att frånvaron och arbetsutbudet utgör Sveriges mest angelägna problem måste bidrags- och skattepolitiken inriktas på att sänka marginaleffekterna främst för låg- och medelinkomsttagare och göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att leva på bidrag. Moderaterna föreslår därför en kraftfull satsning på ett s.k. arbetsavdrag som beskrivs nedan. Vårt förslag ger kraftigt sänkt marginalskatt för de flesta inkomsttagare. Vi föreslår även att det bostadsbidrag som i dag kan sökas av ungdomar upp till 29 år utan barn och av barnfamiljer ersätts med ett extra barnbidrag som utgår per barn till ensamstående föräldrar och till föräldrar som studerar. Detta förslag beskrivs mer utförligt i avsnitt 9.4.3. Utöver detta föreslås en uppstramning och sänkning av ersättningsnivåerna i arbetslöshets- och socialförsäkringarna.

Moderaternas arbetsavdrag innebär att personer som har inkomster från tjänst eller egen näringsverksamhet får göra ett särskilt avdrag i den kommunala beskattningen. För årsinkomster mellan 75 000 och 150 000 kronor medges ett avdrag på 60 procent. För årsinkomster mellan 150 001 och 250 000 kronor medges dessutom ett avdrag på 20 procent. För årsinkomster mellan 250 001 och 350 000 kronor medges därtill ett avdrag på 10 procent. Detta innebär att en person som tjänar 350 000 eller mer kan utnyttja alla tre avdragsnivåerna.

Det föreslagna arbetsavdraget kommer att leda till lägre marginalskatt för arbetsinkomster mellan ungefär 110 000 kronor och 350 000 kronor. Det är först vid arbetsinkomster påöver ca 9 000 kronor i månaden som det är mer fördelaktigt att välja arbetsavdraget framför dagens grundavdrag. För arbetsinkomster under ca 9 000 kronor i månaden och för övriga förvärvsinkomster ändras inte inkomstskatten i förhållande till regeringens förslag. En sänkning av marginalskatten även för inkomster under 9 000 kronor per månad skulle medföra ett mycket stort skattebortfall. Dessutom är marginalskatten i dag förhållandevis låg i det skikt där det nuvarande grundavdraget trappas upp (mellan 58 000 och 107 000 kronor). I ännu lägre inkomstskikt befinner sig framför allt extraknäckande studenter och personer som har sin försörjning tryggad på annat sätt än genom eget arbete, varför en marginalskattesänkning här inte nödvändigtvis skulle leda till några större effekter på arbetsutbudet. För arbetsinkomster över 350 000 kronor sänks skatten med ett fast belopp på knappt 20 000 kronor per år.

Effekterna av arbetsavdraget är mycket träffsäkra. Marginalskatten sjunker väsentligt för alla löntagare med vanliga inkomster. Särskilt stor är sänkningen för låginkomsttagarna, för vilka marginalskatten sjunker med drygt 22 procentenheter, se diagram 6.2.

Diagram 6.2

Marginalskatt vid olika inkomster med arbetsavdrag och nuvarande regler,

inkomståret 2005.

Marginalskatt, procent

För låg- och medelinkomsttagare minskas de totala marginaleffekterna även genom att bostadsbidraget ersätts med ett extra barnbidrag för ensamstående respektive studerande. För den som i dag har bostadsbidrag och befinner sig i inkomstskikt där detta trappas ned, vilket för en ensamstående förälder sker vid en årsinkomst mellan 117 000 och 305 000 kronor, minskas marginaleffekten med ytterligare 20 procentenheter genom förslaget.

6.4 Ersättningen i socialförsäkringarna påverkar marginaleffekterna

Generellt sett gäller att ersättningsnivån i en försäkring påverkar försäkringstagarnas beteende och utnyttjande av försäkringarna. Att detta gäller i arbetslöshets- och socialförsäkringarna både i Sverige och utomlands är väl belagt. ¹³ Det är viktigt att betona att det inte handlar om fusk och bedrägeri, utan om ett rationellt beteende och förskjutna normer. Det finns därför goda skäl att utgå ifrån att sänkta ersättningsnivåer kommer att medföra ett lägre utnyttjande av försäkringarna.

För att ytterligare stärka incitamenten att återgå till arbete och finansiera arbetsavdraget har vi redan tidigare föreslagit en skärpning av reglerna i arbetslöshets- och socialförsäkringarna. Det handlar både om en uppstramning av regelverket och dess tillämpning och om sänkta ersättningsnivåer.

Förslagen redovisas i sin helhet i avsnitt 9.4.1 och under utgiftsområde 10 samt i partimotionen Tillbaka till arbete (2004/05:Sf357). I korthet innebär förslagen bl.a. att ersättningsnivåerna sänks stegvis, från dagens nivå på 78 procent till 75 procent i det första steget och ner till 65 procent i ett andra steg. Dessutom ändras sättet att beräkna den bidragsgrundande inkomsten. Förslagen till skärpningar i arbetslöshets- och socialförsäkringarna innebär i genomsnitt en sänkning av ersättningsnivåerna med 15-20 procent.

6.5 Våra förslag gör det mer lönsamt att arbeta

Sammantaget medför sänkta marginalskatter genom införande av arbetsavdraget, växlingen av bostadsbidrag till extra barnbidrag och sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshets- och socialförsäkringarna att behållningen av att lämna bidragsberoende för arbete och att arbeta mer ökar markant.

Ett mer konkret exempel är att för ett vårdbiträde som arbetar deltid men vill öka sin arbetstid minskar marginaleffekten från ca 36 till 14 procent. Om hon, för det är oftast en hon, är ensamstående med två barn, reduceras marginaleffekten genom förändringen av bostadsbidraget och sänkt skatt från 56 till 14 procent. Är hon dessutom sjukskriven eller arbetslös får hon i dag i stort sett ingen inkomstökning alls om hon går tillbaka till arbete. Genom de moderata förslagen får hon behålla mellan 80 och 100 procent av inkomstökningen. Vid en månadsinkomst på 15 544 kronor medför en återgång till arbete från sjukskrivning en inkomstökning före skatt på drygt 41 000 kronor per år. Med vårt skatteförslag kommer hon få behålla drygt 37 000 kronor eller 90 procent av inkomstökningen. En mer utförlig fördelningsanalys redovisas i kapitel 10.

7 En arbetsmarknad för fler

En väl fungerande arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i vid mening är viktig för att säkerställa att de människor som drabbas av arbetslöshet snabbt skall återgå i arbete och inte fastna i ett långvarigt bidragsberoende. Ur ett mänskligt perspektiv är det utanförskap som många hamnar i när de står utanför arbetsmarknaden oförsvarligt. Det är både ett slöseri med samhällets resurser och en bristande respekt för människors värde att inte allas förmågor tas till vara.

Moderaterna vill skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete, kreativitet, skapande och kunskapssökande. Det skall finnas möjligheter för den enskilda individen att forma sin egen tillvaro och förbättra sin livssituation efter egen förmåga. Vi vill med vår politik skapa de förutsättningar som krävs för att arbetsmarknaden skall vara flexibel och svara mot de behov som enskilda individer och företag har. Under dessa förutsättningar kan produktionen och tillväxten bli högre samtidigt som inflationen hålls i schack.

Moderaternas partistyrelse har tillsatt en tillväxtarbetsgrupp som bl.a. har till uppgift att se över arbetsmarknadspolitiken i vid mening. ¹⁴ Arbetsgruppen skall, enligt direktiven, avlämna sin rapport senare under hösten. Gruppen har bl.a. i uppgift att se över arbetsrätten, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken. I denna budgetmotion och i partimotionen Arbete för fler (2004/05:A342) kommer vissa av gruppens överväganden att presenteras. Eftersom tillväxtgruppens arbete fortfarande pågår kommer det att finnas anledning att återkomma med ytterligare preciseringar i samband med partimotionen med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition. Det finns emellertid skäl att redan nu redovisa vissa överväganden samt de förslag som påverkar budgetmotionen.

7.1 Problem med dagens arbetsmarknadspolitik

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är i första hand att påverka arbetsutbudet. Hur efterfrågan på arbetskraft utvecklas är i huvudsak ett resultat av andra politikområden. För att arbetslösheten skall kunna komma ner till rimliga nivåer krävs åtgärder på både utbuds- och efterfrågesidan. Stabiliseringspolitiken diskuteras i kapitel 10, medan vi i detta avsnitt i första hand behandlar utbudsstimulerande åtgärder.

Det finns flera orsaker till att dagens arbetsmarknad inte fungerar och att arbetslösheten tenderar att fastna på 4,5-5 procent. De ekonomiska incitamenten för att arbeta är bristfälliga, arbetslöshetsförsäkringen är i realiteten inte en omställningsförsäkring, kontrollen och uppföljningen av arbetsförmedlingarnas verksamhet brister och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är inte tillräckligt effektiva. Det arbetsrättsliga regelverket fungerar inte heller väl i alla avseenden.

En av de viktigaste orsakerna till den höga arbetslösheten är att de ekonomiska drivkrafterna för att arbeta inte är tillräckligt starka, framför allt inte i de grupper där arbetskraftspotentialen finns. Vi vill därför minska marginaleffekterna för både låg- och medelinkomsttagare (se kapitel 6).

En annan viktig orsak till den höga arbetslösheten är att arbetslöshetsförsäkringen inte är utformad på bästa sätt vare sig enligt etablerad erfarenhet eller enligt forskning på området. Med vårt förslag till nya villkor i arbetslöshetsförsäkringen i kombination med sänkta marginalskatter kommer den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och vara arbetslös att bli större än i dag.

En tredje orsak är att arbetsförmedlingarna inte förmår sammanföra de arbetssökande med de vakanser som finns tillräckligt effektivt. Uppföljningen av det regelverk som arbetsförmedlingarna arbetar efter är också bristfällig. Enligt regelverket kan t.ex. en arbetslös som inte aktivt söker jobb stängas av från ytterligare ersättning, något som dock sker ytterst sällan i praktiken.

Den höga arbetslösheten kan också förklaras med att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte förmår att öka anställningsbarheten hos de arbetssökande i tillräckligt hög grad. En föränderlig ekonomi ställer stora krav på att de arbetssökande snabbt kan ändra sin kompetens, något som inte tillgodoses fullt ut med dagens sammansättning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi föreslår därför att Arbetsmarknadsverket (AMV) får en större självständighet och att verket får ett tydligt ansvar för att dagens regelsystem efterlevs. Förslaget syftar till en klarare målstyrning av AMV:s verksamhet och en bättre möjlighet att avgöra hur resurser avvägs mellan förmedlingsverksamhet, åtgärder och anställningsstöd.

7.2 Arbetslöshetsförsäkringen måste fungera som en omställningsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen påverkar, som alla försäkringssystem, beteendet hos dem som deltar på arbetsmarknaden. Företag som omstrukturerar sin verksamhet vet att de arbetslösas försörjning är tryggad om ersättningen är hög. Arbetsmarknadens parter behöver inte ta lika stor hänsyn till de arbetslösa i avtalsförhandlingarna när villkoren i arbetslöshetsförsäkringen är generösa och parterna inte behöver stå för försäkringskostnaderna. Den arbetssökande vet att hon inte behöver tacka ja till ett jobb om ersättningsnivån är hög och regelverket mindre strikt.

Det är väl belagt i forskningen, både teoretiskt och empiriskt, att benägenheten att söka arbeten och acceptera erbjudanden, även om de innebär en geografisk förflyttning, ökar om arbetslöshetsersättningen är lägre. ¹⁵ ¹⁶ Arbetslösa söker också mer intensivt efter arbete när ersättningsperioden börjar närma sig sitt slut. ¹⁷ Mindre generösa villkor i försäkringen gör det därtill mer kostsamt för en fackförening att driva lönekrav som kan innebära att medlemmarna kan drabbas av arbetslöshet. ¹⁸

Såväl svenska som internationella studier visar att en sänkning av arbetslöshetsersättningen minskar antalet arbetslösa och den genomsnittliga arbetslöshetsperioden. ¹⁹ En sänkning av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen från t.ex. 80 till 75 procent gör att andelen personer som övergår från arbetslöshet till sysselsättning ökar med ungefär 10 procent. ²⁰

Det är viktigt att det ställs krav på de arbetssökande att söka och acceptera jobb. I dagens system kan den arbetssökande som tackar nej till ett arbete eller en åtgärd drabbas av sanktioner. Riksrevisionen visar emellertid att det finns brister både i hur arbetsförmedlingarna arbetar och i kontrollen och uppföljningen av de arbetssökande. ²¹ Revisorerna påpekar att alltfler arbetslösa personer, vars ersättningsperiod från arbetslöshetskassan löpt ut, med nuvarande regler ges en förlängning utan att de uppfyllt ett nytt arbetsvillkor. Motivet för detta har tidigare varit att den arbetslöse bedöms vara nära att få ett jobb och därför inte behöver skrivas in i aktivitetsgarantin. Nu visar Riksrevisionen att en förlängningsperiod utöver 300 dagar allt oftare beviljas för att förhindra utförsäkring. En slutsats som Riksrevisionen drar är att det krävs en bättre kontroll av efterlevnaden av reglerna i arbetslöshetsförsäkringen.

Det är också av betydelse för incitamenten hur arbetslöshetsförsäkringen är finansierad. En hög grad av självfinansiering bidrar till att risken för ett överutnyttjande av försäkringen minskar. I dagens system, där staten via generella skatter i det närmaste betalar hela arbetslöshetsersättningen, finns ingen mekanism som håller tillbaka lönekraven. Därmed ökar företagens arbetskraftskostnader och sysselsättningen minskar. ²²

Sammantaget ger alla dessa aspekter en bild av att arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar som en omställningsförsäkring. Den bristande efterlevnaden av regelsystemet och den generösa ersättningen ger i stället intrycket av att arbetslöshetsförsäkringen i det närmaste fungerar som en permanent inkomstförsäkring för dem som har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden. Moderaternas förslag är utformade i syfte att avhjälpa dessa brister. Förslaget väntas leda till lägre arbetslöshet samtidigt som inflationen kan hållas låg.

7.3 En ny arbetslöshetsförsäkring

En slutsats som kan dras av forskningslitteraturen är att arbetslöshetsersättningen gradvis bör trappas ner under arbetslöshetsperioden. En förändring av regelverket gör att både företag och arbetsmarknadens parter i större utsträckning kommer att överväga vilka konsekvenser deras agerande kan få på sysselsättningen. Den arbetssökande kommer också att mer intensivt försöka hitta ett arbete redan innan ersättningen blir lägre. De kommer bl.a. att ställa större krav på arbetsförmedlingarna att ge ordentligt stöd i sökprocessen. Alla dessa faktorer kommer att göra att fler kommer i arbete och arbetslösheten minskar.

7.3.1 Nedtrappade ersättningsnivåer i två steg

Det är en fördel om olika socialförsäkringar kan ha liknande uppbyggnad; det gör försäkringssystemet mer transparent och därmed lättförståeligt. Det finns dock en betydande skillnad mellan att t.ex. vara arbetslös och sjuk, vilket också bör speglas i systemet. Vi föreslår därför en "ersättningstrappa" i arbetslöshetsförsäkringen, där kompensationen utgör 75 procent av inkomsten under de första 100 dagarna i arbetslöshetsperioden. Därefter sänks ersättningen till 65 procent under de resterande 200 dagarna. Därmed skapas incitament för de arbetssökande att i ett tidigt skede söka mer intensivt efter jobb. Sammanlagt utgår ersättning i 300 dagar, som i dagens system.

Vi föreslår att ersättningen beräknas på den genomsnittliga inkomsten de senaste 24 månaderna, vilket vi också föreslår i sjuk- och föräldraförsäkringarna. Maxersättningen blir därmed 671 kronor de första 100 dagarna och 582 kronor de resterande 200 dagarna. Dessa förslag ger sammantaget en nettobesparing för staten och kommunerna på 5,5 miljarder kronor år 2005. ²³

7.3.2 En bortre parentes tillåts verka

Vi anser att det finns starka skäl att låta en bortre parentes verka i arbetslöshetsförsäkringen. Forskningen styrker att passivt kontantstöd inte har några positiva effekter på sökintensiteten. Därför bör möjligheten till 300 dagars förlängning i försäkringen kraftigt begränsas. Till skillnad från förra årets budgetmotion (2003/04:Fi239) medför detta däremot ingen besparing. Vi menar att det är orimligt att räkna med att de som inte fått något arbete efter 300 dagar skall lämnas helt utanför systemet utan fortsatt stöd.

Därför är vårt tidigare förslag att slopa aktivitetsgarantin inte längre aktuellt. Vi anser däremot att nuvarande utformning av aktivitetsgarantin bör ses över. En möjlighet är att arbetssökande, som varit arbetslösa i mer än 300 dagar, placeras i något slags paraplyverksamhet med ett mer individanpassat program av åtgärder än det som aktivitetsgarantin erbjuder i dag. En annan möjlighet är att kommunerna kan ges ett utökat ansvar för att tillhandahålla meningsfull verksamhet för dessa arbetssökande.

Oavsett vilket alternativ som i slutändan blir aktuellt, väntas det innebära ett utökat finansieringsbehov i stället för en besparing som i förra budgetmotionen. För att finansiera en utbyggnad av aktivitetsgarantin till alla de arbetslösa som inte längre är berättigade till a-kassa efter 300 dagar är det nödvändigt att ersättningen i denna verksamhet ligger något lägre än 65 procent av inkomsten. Dessa frågor kommer att analyseras ytterligare i den översyn av arbetsmarknadspolitiken som presenterades inledningsvis.

Med dagens flexibla pensionssystem är det naturligt att även andra trygghetssystem anpassas. Vi har tidigare föreslagit att sjukersättning (förtidspension) skall samordnas med ålderspensionen från 61 års ålder. Vi anser att detsamma bör gälla aktivitetsgarantin. Vid 61 års ålder är det naturligt att dagens aktivitetsgaranti eller alternativ verksamhet ersätts av ålderspensionen.

7.3.3 Aktiva arbetsförmedlingar når bättre resultat

Det är viktigt att den arbetslöse omedelbart får stöd i sitt sökande efter arbete. All erfarenhet tyder på att anställningsbarheten sjunker snabbt. Riksrevisionen konstaterar att arbetsförmedlingar som engagerar sig i de arbetssökande, har aktiv kontakt med potentiella arbetsgivare och snabbt upprättar individuella handlingsplaner lyckas bättre med att hitta arbeten som passar de arbetssökande.

I dagens system finns krav på att en formell handlingsplan upprättas efter 100 dagar. Vi menar att detta krav kan bli tydligare och att en åtgärdsinriktad handlingsplan bör upprättas så tidigt som möjligt under arbetslöshetsperioden, allra senast efter exempelvis 30-40 ersättningsdagar. Trots att kvaliteten på dessa handlingsplaner är skiftande och att nyttan av dem i vissa fall kan ifrågasättas, anser vi att de är viktiga och ger arbetsförmedlaren och arbetssökanden anledning att träffas personligen vid ett flertal tillfällen i sökprocessen.

7.3.4 Likabehandling och strikt efterlevnad av ersättningsregler krävs

Dagens regelsystem ställer krav på den arbetssökande och att sanktioner kan tillgripas om den arbetslöse inte dokumenterar någon arbetsvilja. Det är emellertid tydligt att efterlevnaden och uppföljningen av dessa regler är bristfällig. Riksrevisionens rapport påpekar att det finns en viss obenägenhet mot att, som reglerna föreskriver, lämna meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt till arbetslöshetskassorna även när arbetsförmedlingen bedömer att en arbetssökande inte står till arbetsmarknadens förfogande.

I praktiken är det således arbetsförmedlaren som avgör huruvida sanktioner skall vidtas, även om beslutet formellt fattas av arbetslöshetskassorna. I nuvarande system har varken arbetsförmedlaren eller arbetslöshetskassan något större incitament att avstänga en arbetssökande/medlem från ersättning. Ett sätt att lösa detta problem är att tydliggöra rollfördelningen mellan arbetsförmedlingarna och arbetslöshetskassorna. Riksrevisionen föreslår att en "nämnd" inrättas vid arbetsförmedlingskontoren där alla överväganden om rapportskrivande bereds. Därefter svarar kontoret, inte den enskilde handläggaren, för meddelandet till arbetslöshetskassan som beslutar om åtgärd.

Vi menar att det finns skäl att överväga en tydligare myndighetskontroll över sanktionsbesluten i arbetslöshetsförsäkringen. Ett alternativ är att Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) får detta uppdrag.

7.4 Bör en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införas?

Tillväxtarbetsgruppen har också, enligt direktiven, att överväga för- och nackdelar med att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Å ena sidan är det rimligt att alla arbetstagare som uppfyller arbetsvillkoret har rätt till en ersättning, eftersom de är med och finansierar försäkringen via skattsedeln. Å andra sidan innebär en utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen stora påfrestningar på statsbudgeten. En allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle innebära att ytterligare 15 procent av arbetskraften omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Även om det är svårt att beräkna kostnaderna exakt är det sannolikt att de skulle ligga i storleksordningen 5-7 miljarder kronor.

En allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle sannolikt bidra till att försämra arbetsmarknadens funktionssätt. Med stor sannolikhet skulle finansieringen av utvidgningen av försäkringen medföra att marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare ökar. För personer som inte tidigare omfattats av försäkringen kan det betyda en kraftig höjning av marginaleffekterna. De personer som i dag står utanför försäkringen tenderar att ha låg utbildning och svag förankring på arbetsmarknaden. Utvidgningen innebär för dessa personer att reservationslönen för att acceptera ett arbete, som bestäms av den ersättning som kan erhållas utan arbete, stiger. Det finns därför skäl att anta att en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan medföra att arbetslösheten bland tidigare oförsäkrade ökar.

Förslaget om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är kopplat till att försäkringen skulle administreras av staten. Det finns dock anledning att ifrågasätta om en statlig försäkring verkligen ger några administrativa vinster att tala om. Det framstår som mer betydelsefullt att konkurrensen förbättras än att staten konkurrerar ut dagens arbetslöshetskassor. Vi anser därför att det kan finnas skäl att överväga om det föreligger hinder för andra aktörer än fackföreningarna att erbjuda försäkringar mot arbetslöshet. Alfa-kassan är i dag ett alternativ för de löntagare som inte vill tillhöra en facklig a-kassa.

Det har hävdats, bl.a. av Lars Calmfors, att modellen med fackligt administrerade arbetslöshetskassor (den s.k. Gentmodellen) bidrar till att fackföreningsrörelsen i Sverige och Skandinavien är starkare än i många andra länder. ²⁴ De kan därmed förhandla fram högre löner än företagens kostnadsläge medger, något som leder till lägre sysselsättning och en sämre makroekonomisk utveckling. Mot detta står emellertid argumentet att breda fackföreningar också tvingas att ta ett större samhällsansvar, vilket kan ge positiva effekter på lönebildningen. Samordnade förhandlingar, alternativt en ren marknadslösning, tenderar att fungera väl. ²⁵ Inte minst erfarenheterna från Industriavtalet och de tre senaste avtalsrörelserna ger stöd för detta. Det är således svårt att utifrån samhällsekonomisk effektivitet argumentera för att fackföreningar som företräder breda löntagargrupper skulle utgöra ett problem. Ett problem är emellertid att betydande budgetmedel och myndighetsbeslut hanteras av organisationer som inte är myndigheter.

Den slutsats som vi drar är att dagens förhandlingssystem sätter viss press på fackföreningarna att, trots sin monopolställning, ta hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen i avtalsförhandlingarna när de sluter avtal. Därmed är det av mindre betydelse ur denna synvinkel att just fackföreningarna administrerar arbetslöshetskassor.

7.5 Minskad statlig subvention av arbetslöshetsförsäkringen

Moderaterna har i många sammanhang fört fram krav på att försäkringsmässigheten i de allmänna obligatoriska försäkringarna bör öka. Detta kan göras på flera olika sätt. Vi föreslog i vår senaste budgetmotion (2003/04:Fi239) en avdragsgill medlemsavgift motsvarande 2 procent av bruttoinkomsten för att finansiera en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Fördelen med denna finansieringsmodell är att det etableras ett visst samband mellan nivån på den enskildes inbetalda avgifter och utfallande ersättningar. Nackdelen är dels att marginalskatterna ökar för många låg- och medelinkomsttagare, dels att incitamenten för de lönesättande parterna inte påverkas, eftersom kopplingen till arbetslösheten inte tydliggörs för a-kassorna.

Inom ramen för partistyrelsens tillväxtarbetsgrupp kommer alternativ till denna finansieringsmodell att prövas. Ett alternativ är att minska subventionsgraden av arbetslöshetsförsäkringen från dagens 95-100 procent till 70 procent. Detta innebär att medlemsavgifterna i arbetslöshetskassorna ökar och delvis blir beroende av hur hög arbetslösheten är i respektive kassa. I diagrammet nedan återges med hur mycket medlemsavgifterna i varje a-kassa behöver öka för att täcka det totala finansieringsbehovet. ²⁶ I detta sammanhang får övervägas om ett tak, t.ex. att avgiftshöjningen inte skall överstiga 300 kronor per månad, för höjningen av medlemsavgifterna bör inrättas. Detta belopp motsvarar i stort sett den genomsnittliga egenavgiften i vårt tidigare förslag.

Diagram 7.1

Förändring i månadsavgift per kassamedlem med 70 procents subvention av arbetslöshetsersättningar, baserad på januari-juli 2004, kronor

Det finns flera fördelar med en sådan lösning. Till att börja med konfronteras de parter som förhandlar fram löner och anställningsvillkor i större utsträckning direkt med de kostnader som alltför höga arbetskraftskostnader medför. Dagens skattesubvention innebär att kostnaden för avtal som leder till arbetslöshet sprids ut över hela skattebetalarkollektivet. Därtill innebär skattesubventionen att verksamheter som är förknippade med en låg arbetslöshetsrisk subventionerar verksamheter med en hög. Det betyder bl.a. att verksamheter som är förknippade med hög arbetslöshet blir mer omfattande och den strukturella arbetslösheten högre. En ökad försäkringsmässighet i finansieringen skulle kunna bidra till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning och minska ekonomins inflationsbenägenhet.

7.6 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste vara effektiva

Sverige är, tillsammans med Danmark, ett av de EU-länder som lägger störst vikt vid att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik och som satsar mest på olika åtgärder. Den förda svenska arbetsmarknadspolitikens effektivitet är omdiskuterad och det har gjorts olika utvärderingar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. ²⁷ Det finns inte några starka belägg för att AMS-åtgärder skulle förbättra matchningen mellan arbetssökande och arbetstillfällen. Vissa typer av AMS-åtgärder har i stället betydande undanträngningseffekter på reguljär sysselsättning. De åtgärder som kanske kritiseras hårdast är de som riktas till ungdomar. ²⁸

Det finns studier som tyder på att en aktiv arbetsmarknadspolitik kan ge positiva effekter när det gäller att öka arbetskraftsutbudet, även om resultaten i vissa av studierna är svåra att tolka. ²⁹ ³⁰ Aktiva åtgärder tycks bidra till att en lägre andel av den arbetsföra delen av befolkning står utan jobb. ³¹ Det är dessutom så att alternativet med ett kontant arbetslöshetsstöd utan motprestation har direkt negativa effekter. ³² Den åtgärd som nästan alltid visar positiva resultat för att sänka arbetslösheten är en väl utvecklad förmedlingsverksamhet. Detta visar såväl svenska som internationella studier. ³³

Den svenska arbetsmarknadspolitiken får således både ris och ros i olika studier. Vi menar att fördelarna överväger nackdelarna. Det är inte de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i sig som är problemet, utan hur de utformas. Det finns en tendens till att åtgärderna blir mer omfattande i en lågkonjunktur än vad konjunkturläget kräver. På motsvarande sätt kan nedskalningen vid en konjunkturåterhämtning ofta komma att ske i långsammare takt än vad som motiveras av den ekonomiska utvecklingen. Problemet är att andra motiv än de rent arbetsmarknadspolitiska styr omfattningen av åtgärderna (se avsnitt 7.2.

I Moderaternas vårmotion (2003/04:Fi22) gjorde vi ställningstagandet att det inte finns skäl att genomföra generella besparingar på arbetsmarknadspolitiken. Det betyder emellertid inte att vi kommer att stödja alla anslagstillskott regeringen tillför. I dagsläget avvisar vi regeringens förslag om ytterligare 20 000 platser i arbetsmarknadspolitiska åtgärder 2005, eftersom vi anser att det är olämpligt att expandera volymen av åtgärder i ett läge där Finansdepartementet och andra bedömare räknar med att de lediga resurserna på arbetsmarknaden minskar. I en uppåtgående konjunktur är det naturligt att minska åtgärdernas omfattning.

7.7 Ny struktur för arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken bedrivs i dag inom ramen för en komplicerad organisatorisk struktur. Inte minst Riksdagens revisorer, Statskontoret och Ekonomistyrningsverket har riktat stark kritik mot att strukturen kan bidra till att minska effektiviteten i arbetsmarknadspolitiken. ³⁴ Arbetsmarknadsverket (AMV) svarar för huvuddelen av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. AMV består av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och en länsarbetsnämnd i varje län. I länsarbetsnämnderna ingår bl.a. de offentliga arbetsförmedlingarna. Såväl AMS som länsarbetsnämndernas arbete leds av styrelser som består av politiker och representanter för arbetsmarknadens parter.

Den partipolitiska styrningen av AMV är ett problem och kan leda till en överexpansion av åtgärder som inte kan motiveras av konjunkturutvecklingen. Det finns också en risk att politiker och partsrepresentanter på regional och kommunal nivå påverkar fördelningen av resurser på ett sådant sätt att sammansättningen av åtgärder inte blir den optimala sett i ett nationellt perspektiv. Det långtgående korporativa inflytandet från de fackliga organisationerna kan i förlängningen medföra att arbetsmarknadspolitiken utformas för att mildra effekterna av en arbetslöshet som uppkommer till följd av misslyckade avtalsförhandlingar. Även om de senaste avtalsrörelserna i stort sett fungerat väl och fackföreningarna verkar ta ett samhällsekonomiskt ansvar är arbetslösheten ändå fortsatt hög.

Ytterligare problem med dagens system är att riksdag och regering inte definierat tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken. Det går att identifiera en rad olika målnivåer och ett stort antal delmål i regeringens budgetproposition (prop. 2004/05:1). Utan tydliga mål är det inte möjligt att avgöra vilka och hur stora arbetsmarknadspolitiska insatser som behövs sättas in. Det är inte heller möjligt att utvärdera utfallet av åtgärdernas effekter. En klar målformulering är också nödvändig för att förstå arbetsmarknadspolitikens roll i den ekonomiska politiken. ³⁵ Det kan också ifrågasättas om de nuvarande och otydliga målformuleringarna bygger på en realistisk föreställning om vad som faktiskt kan uppnås med hjälp av olika åtgärder, något som inte minst Riksdagens revisorer uppmärksammat. ³⁶

I Moderaternas motion Arbete för fler (2004/05:A342) diskuteras alla dessa mål. Slutsatsen är att målens komplexitet leder till målkonflikter och att regeringens och riksdagens mål endast i ringa grad påverkat utformningen av arbetsmarknadspolitiken.

7.7.1 Tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken är en del av den ekonomiska politiken. De allmänna målen för den ekonomiska politiken kan formuleras i termer av strukturmål, stabiliseringspolitiska mål och fördelningspolitiska mål. ³⁷ Det förstnämnda målet kan formuleras i termer att öka ekonomins långsiktiga produktionsförmåga. För arbetsmarknadspolitiken innebär det att den skall inriktas pååtgärder som gör att arbetslösheten kan hållas på en låg nivå utan att inflationen tar fart och att bidra till ett högt arbetskraftsdeltagande. Det andra målet betyder att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan användas för att utjämna konjunkturvariationer. Det tredje målet rör de grupper som har en svagare förankring på arbetsmarknaden, såsom arbetshandikappade, invandrare eller långtidsarbetslösa.

För att kunna bedriva en effektiv arbetsmarknadspolitik behövs inte fler mål än dessa tre, men det måste göras en avvägning mellan målen för att inte målkonflikter skall uppstå. Det är naturligt att det överordnade målet för arbetsmarknadspolitiken skall vara att minska strukturarbetslösheten, dvs. minska den arbetslöshetsnivå som är långsiktigt hållbar och förenlig med prisstabilitet. Vi menar att det primära målet inte bör vara att stabilisera konjunkturen bl.a. för att det är problematiskt att bedöma hur snabbt de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan få effekt. Uppgiften att bedriva stabiliseringspolitik har på goda grunder delegerats till i första hand Riksbanken. Slutsatsen är att det är rimligt att de 15-20 övriga mål för arbetsmarknadspolitiken som regering och riksdag har lagt fast avskaffas.

7.7.2 En ny organisation av AMV

Med tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken är nästa naturliga steg att förändra organisationen. Det har skett vissa förändringar för att minska komplexiteten de senaste åren, men reformerna har varit otillräckliga och ytterligare steg måste tas.

Det är naturligt att AMV omvandlas till en enhetsmyndighet och att länsarbetsnämnderna avskaffas. Det är rimligt att ledningen för ett målstyrt verk har möjligheter att fatta beslut om hur verksamheten på de olika regionala arbetsmarknaderna skall utformas.

Det viktigaste steget är att göra AMV mera självständigt. Forskning och beprövad erfarenhet ger ett mycket starkt stöd för att verksamheter med tydliga stabiliseringspolitiska inslag bör bedrivas på armlängds avstånd från dagspolitiken. Inte minst kan en ökad trovärdighet för att beslutfattandet enbart baseras på målen och bedömningar av arbetsmarknadsläget bidra till att politiken blir mer effektiv. Det är naturligt att verksledningen får större möjligheter att själv bedöma hur resurserna skall fördelas t.ex. mellan förmedlingsverksamhet, åtgärder och anställningssubventioner än den har i dag. Vilka åtgärder som är ändamålsenliga avgörs också av AMV inom ramen för de mål som styr verksamheten.

Att AMV är en statlig myndighet under regeringen ställer stora krav på regeringen att inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att i första hand stabilisera konjunktursvängningar. Vi menar att det är Riksbankens uppgift att bedriva stabiliseringspolitik precis som i nuvarande ordning och att det överordnade målet för arbetsmarknadspolitiken bör vara att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och bidra till att reducera den nivå som är förenlig med låg och stabil inflation. AMV kan också bidra till att minska variationerna kring den långsiktiga arbetslösheten, vilket dock måste ske med förbehållet att strukturmålet är överordnat. Man kan formulera AMV:s uppgift så att arbetsmarknadspolitiken skall bidra till att Riksbanken inte skall behöva höja räntan av arbetsmarknadsskäl.

En enhetsmyndighet kan mycket väl driva verksamheten med ett decentraliserat arbetssätt. Det viktiga är att det förs en levande dialog mellan verket och aktörerna på de lokala arbetsmarknaderna.

7.7.3 Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Med entydiga mål för arbetsmarknadspolitiken och en ny struktur för Arbetsmarknadsverket kan verksledningen för AMV fatta beslut om inriktningen pååtgärderna. Verkets ledning skall regelbundet redovisa hur sammansättningen av åtgärderna bidrar till att upprätthålla målen för verksamheten. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) bör få en ännu viktigare roll än i dagens system. Vi föreslår också en höjning av anslagen till IFAU.

I motionen "Arbete för fler" (2004/05:A342) diskuteras våra förslag om sammansättningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa har inga budgetmässiga konsekvenser.

7.8 En trygg arbetsrätt

Ett arbetsrättsligt regelverk gör att lugn och ro skapas på arbetsmarknaden och att företag och anställda kan verka under stabila spelregler. När kollektivavtalslagen kom 1928 innebar den i allt väsentligt att redan etablerad praxis på arbetsmarknaden lades fast i lag. Avtal mellan arbetsgivare och anställda hade vuxit fram som ett resultat av näringsfriheten och den osäkerhet som de upplevde. ³⁸

Ur ett makroekonomiskt perspektiv tycks arbetsrätten ha mindre betydelse för arbetslösheten, sysselsättningen eller inflationsbenägenheten i ekonomin. Forskningen kan inte påvisa något samband mellan en strikt arbetsrätt och hög arbetslöshet. Inte heller sysselsättningen eller inflationen tycks påverkas negativt av en strikt arbetsrätt. ³⁹ OECD undersöker hur ett antal förklaringsfaktorer för arbetslösheten förhåller sig till en strikt arbetsrätt i 19 länder. ⁴⁰ Studien ger ett svagt stöd för att omfattande arbetsrättsliga regler kan göra att ungdomsarbetslösheten blir högre. Ett slående resultat är däremot att arbetslösheten för män i yrkesverksamma åldrar är lägre när arbetsrätten är strikt. Orsaken är att den som redan har en anställning - vilket män i denna åldersgrupp till övervägande delen har - inte blir arbetslös så snart konjunkturen vänder. En strikt arbetsrätt höjer kostnaden för anställning och avsked. Personalomsättningen är därför lägre i länder med en strikt arbetsrätt. Sysselsättningsutvecklingen visar sig också vara mer stabil, medan det i stället är arbetade timmar som får ta anpassningen vid olika konjunktursvängningar. ⁴¹ OECD:s studie påvisar också det faktum att andelen egenföretagare är högre i en ekonomi med strikt arbetsrätt.

Det är inte heller så att Sverige har en arbetsrätt som påtagligt avviker från andra länder. Den svenska arbetstidsregleringen är sannolikt den mest liberala i Europa, vilket gör det enklare att möta variationer i efterfrågan med ändrad arbetstid snarare än med uppsägningar och arbetslöshet. Det har också skett betydande strukturreformer under 1990-talet. Tidigare hade Sverige bland de hårdaste reglerna i Europa för tillfälliga anställningar, men tillhör i dag, tillsammans med Storbritannien, Nederländerna, Irland och Danmark, de länder som har mest flexibla regler. Även när det gäller reglerna för uppsägningar och anställningar har regelverket förändrats. År 1990 hade Sverige, tillsammans med Portugal, Italien, Tyskland, en mycket rigid arbetsrätt. I dag har Sverige, tillsammans med länder som Storbritannien, Danmark, Finland och Irland, påtagligt mindre stelbenta regler än Kontinentaleuropa. ⁴²

Det bör också framhållas att en rad av de förslag som presenteras i denna motion, t.ex. lägre ersättning, hårdare kontroll och tidsbegränsning i arbetslöshetsförsäkringen, stramare villkor i sjukpenningen och sjukersättningen samt lägre marginalskatter för låg- och medelinkomsttagare, leder till att arbetsmarknadens funktionssätt förbättras, vilket också gör att förändringar av arbetsrätten blir av mindre betydelse.

Många små företag upplever emellertid att de arbetsrättsliga reglerna delvis skapar en rättslös situation och att reglerna utgör ett hinder för nyanställningar och expansion. Sedan Åmanlagens tillkomst i början av 1970-talet har en uppsjö av lagar stiftats som påverkar förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Resultatet har blivit ett både svårgenomträngligt och omodernt regelverk som inte passar dagens moderna arbetsliv. Den nya arbetsmarknaden består av helt nya företagsformer jämfört med 1970-talets storskaliga industriproduktion. Regelverket är inte anpassat till exempelvis bemanningsföretagens speciella roll eller till andra kontraktsformer som suddar ut invanda gränser mellan anställda, uppdragstagare och ägare, som delägarlösningar, projektanställningar och distansarbeten. Inte minst de små och medelstora företagen upplever lapptäcket av olika regler som ett stort hinder. Det finns därför ett behov av att både förenkla och modernisera lagstiftningen.

Det är viktigt att arbetsrätten bidrar till att ge den enskilda löntagaren en önskvärd trygghet. Men hon skall känna sig trygg inte bara på jobbet utan också i att byta arbete. Den bästa formen av trygghet är att den enskilda individen upplever det som naturligt att söka sig till nya jobb och att det finns jobb att välja på, något som Moderaternas ekonomiska politik syftar till. Dagens utformning av lagen om anställningsskydd (LAS) innebär emellertid att tryggheten bara beror på antalet år på jobbet, vilket motverkar rörligheten. I sämsta fall upplever människor sig som fast i jobb där de i grunden inte trivs utan där de mår dåligt. Det är angeläget att statsmakterna tillsammans med arbetsmarknadens parter försöker att hitta en lösning på denna problematik.

8 Reformerat kommunalt skatteutjämningssystem

8.1 Utjämningssystemet är skadligt

Regeringen behandlar ekonomisk utjämning mellan landets kommuner uteslutande som ett fördelningsproblem. Syftet är att så långt som möjligt utjämna ekonomiska skillnader mellan landets kommuner. I regeringens proposition om ändringar i det kommunala utjämningssystemet föreslogs nya tekniska lösningar för inkomst- och kostnadsutjämningen. Fokus i diskussionen blir fortfarande vilka kommuner som vinner på det nya systemet och vilka som förlorar. De principiella invändningarna mot uppbyggnaden av både dagens system och det föreslagna diskuteras inte.

Problemet med det nuvarande skatteutjämningssystemet är inte i första hand brister i den tekniska utformningen av systemet. Felet är att det motverkar tillväxt, driver fram skattehöjningar, strider mot den kommunala självstyrelsen, är komplext och oöverblickbart och att det genom sin karaktär av nollsummespel givit upphov till ett tillstånd som kan liknas vid ett verbalt inbördeskrig mellan landets kommuner.

Skatteutjämningssystemet straffar tillväxt dåökad tillväxt i en kommun inte leder till ökade intäkter för kommunen, utan till att bidraget från skatteutjämningssystemet minskar eller att avgiften ökar. Det finns flera exempel på att kommuner förlorat pengar när medborgarnas skatteinbetalningar ökat tack vare att fler fått arbete eller näringslivet i kommunen fått ett uppsving. Incitamenten för en kommun att främja ett gott näringslivsklimat och att få fler i arbete försvagas därmed kraftigt genom utjämningssystemets utformning.

Skattehöjningar drivs fram genom att de negativa effekterna av en skattehöjning i en kommun - färre som arbetar och därigenom krympande skatteunderlag - sprids över hela landet, i stället för att drabba den skattehöjande kommunen. Även på detta vis är utjämningssystemet tillväxtskadligt.

Internationella valutafonden (IMF), som inte ofta tar till överord, har kallat det svenska inomkommunala skatteutjämningssystemet för "perverst" och menar att det är absolut nödvändigt att reformera utjämningssystemet för att klara kvaliteten på den kommunala servicen. IMF pekar på skatteutjämningssystemet som ett av de viktigaste tillväxthindren i svensk ekonomi.

Skatteutjämningssystemet hotar den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen genom att det i praktiken begränsar kommunernas kontroll över sina intäkter. Systemet minskar möjligheter för människor att genom den lokala demokratin forma kommunens verksamhet efter lokala förutsättningar och önskemål. Moderaterna vill att den enskilda människan skall ges mer, inte mindre, inflytande över den egna vardagen.

Komplexiteten och bristen påöverblickbarhet beror på att målet för skatteutjämningssystemet är att i så stor utsträckning som möjligt utjämna ekonomiska skillnader mellan kommunerna. Detta har inneburit att en mängd variabler måste användas för att beräkna avgifter och bidrag. Under åren har systemet dessutom "lappats och lagats" för att åtgärda vissa av dess värsta konsekvenser, vilket ytterligare ökat komplexiteten. Detta gör att kommunernas möjligheter att planera sin verksamhet minskar och att medborgarnas möjligheter att ställa sina förtroendevalda till ansvar minskar. Riksdagens revisorer skrev följande i en genomgång av statsbidragen till kommunerna: "[D]et är nästan omöjligt att kontrollera underlagen för utjämningsbidraget eller utjämningsavgiften. Bara några få personer i landet har djupgående kunskaper om regelverket och de beräkningar som ligger till grund för bidragen och avgifterna i utjämningssystemet."

Eftersom inget system, hur komplicerat det än är, kan ta hänsyn till samtliga skillnader mellan olika kommuner har skatteutjämningssystemet genom strävan mot millimeterrättvisa i själva verket blivit grovt orättvist. Systemet tar hänsyn till vissa skillnader som är lätta att identifiera - t.ex. befolkningsminskning - men inte till andra, som är svårare att mäta, t.ex. strukturella skillnader i lönekostnader.

Nuvarande skatteutjämningssystem är genom sin konstruktion ett nollsummespel. Varje krona som en kommun får i ökat bidrag betalas av en annan kommun i avgift eller genom minskade bidrag. Regeringens nya system kommer, genom konstruktionen där vissa kommuner fortfarande skall betala avgifter, att få liknade effekter för de berörda kommunerna. Varje kommun kan också fortsättningsvis finna någon detalj i systemet som gör den "orättvist" missgynnad. Varje gång systemet förändras kan "vinnare" och "förlorare" identifieras och utgångspunkten tycks alltid vara att det rådande systemet är det bästa möjliga. Kommun ställs mot kommun. Region ställs mot region. Tillväxtregioner ställs mot avfolkningsbygder. På så vis flyttas fokus från det som ger välstånd för kommunen, och för hela landet: fler i arbete, goda villkor för företagare och företagande och höjd kunskapsnivå. Därigenom är i själva verket alla delar av landet förlorare på ett illa fungerande system. Utjämningssystemets avigsidor har av naturliga skäl varit mest uppmärksammat i de kommuner som är nettobetalare. Det kan dock inte uteslutas att kommuner som får stora bidrag på lång sikt påverkas negativt, genom att de tvingas in i en bidragsfälla. Om Malmö, som i kronor räknat är den största bidragstagaren i skatteutjämningssystemet, skulle lyckas få fler företag och fler medborgare i arbete blir resultatet för kommunen minskade bidragsintäkter. Detta betyder att de ekonomiska incitamenten att förbättra situationen är försumbara.

Inga av dessa grundläggande problem med skatteutjämningssystemet löses genom de förändringar som regeringen har föreslagit.

8.2 Nej till riktade bidrag

På en punkt innebär dock regeringens förslag till nytt utjämningssystem ett steg i rätt riktning, mot en minskad statlig detaljstyrning av kommuner och landsting. Detta sker genom att förändringen av inkomstutjämningssystemet finansieras med att vissa riktade statsbidrag inordnas i det nya utjämningssystemet. Antalet specialdestinerade statsbidrag, åtföljda av detaljerade regelverk, har ökat dramatiskt under senare år och uppgår nu till 127 stycken enligt utjämningskommittén. Att några av dessa försvinner och att pengarna överförs till det generella bidraget, "påsen", är viktigt för den kommunala självstyrelsen och därmed för effektivitet i den kommunala sektorn. Regeringen går inte lika långt som Utjämningskommittén föreslår. Vi delar regeringens uppfattning att en noggrann bedömning bör göras när de riktade statsbidragen görs om till generella bidrag. Vi finner det emellertid beklagligt att regeringen inte haft kraft att göra en sådan bedömning. Det borde vara möjligt att gå längre än regeringen vill, även om det inte nödvändigtvis behöver ske på det sätt som Utjämningskommittén föreslagit. Vi är t.ex. överens med regeringen om att ersättningen till landstingen för läkemedelskostnaderna inte bör ingå i "påsen", som Utjämningskommittén föreslog.

Det bör dock påpekas att regeringen själv har skapat de problem som nu uppkommer när man försöker inordna riktade statsbidrag i ett generellt system. Vi moderater har ofta motsatt oss riktade stimulansbidrag till kommunerna, eftersom dessa är kostnadsdrivande. När sedan dessa bidrag omvandlas till generella bidrag som fördelas jämnt över alla kommuner drabbar det de kommuner som svarat på regeringens uppmaning. De kommuner som anställt fler "vuxna i skolan", förskollärare eller vad nu regeringen för dagen önskar bidra till kommer framöver inte fullt ut att få kompensation för sina ökade kostnader. Följden blir att man tvingas genomföra besparingar eller höja skatten.

8.3 Kommunernas problem löses inte genom omfördelning

Om man bara har en hammare, så ser man ofta varje problem som en spik. Det är svårt att värja sig från intrycket att Socialdemokraterna bara har en lösning på varje tänkbart problem: omfördelning. Därmed är det logiskt att regeringen försöker lösa kommunernas problem genom ett nytt omfördelningssystem, som inte åtgärdar de grundläggande problemen. En viktig orsak till problemen för Sveriges kommuner är densamma som för hela ekonomin, dvs. det svaga arbetsmarknadsläget och låga arbetskraftsutbudet, som dels minskar kommunernas skatteintäkter, dels försvårar rekrytering till vård och skola. Moderaternas ekonomiska politik innehåller en rad insatser för att öka arbetsutbudet och sysselsättningen. Dessa insatser är av central betydelse för att lösa kommunernas problem, både på kort och på lång sikt. Det krävs dock ytterligare åtgärder som är direkt riktade mot kommunerna.

För att kunna möta de långsiktiga utmaningarna inom vården, skolan och omsorgen och för att lösa de omedelbara problemen i ett stort antal kommuner krävs dock att de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna reformeras. Ett grundläggande problem är att kommunerna har små möjligheter att styra sin egen budget. Genom skatteutjämningssystemet och införandet av maxtaxor har staten i praktiken tagit bort kommunernas beslutanderätt över intäkterna. Genom att kommunerna åläggs en rad nya uppgifter och genom statliga detaljregleringar har kommunerna dessutom fråntagits kontrollen över en betydande del av sina totala utgifter.

Moderat politik innebär en långtgående decentralisering av beslutanderätten över vård, skola och omsorg till dem som är bäst lämpade att fatta beslut, nämligen människorna själva. Samtidigt vill vi slå vakt om den solidariska finansieringen av viktiga välfärdstjänster. För att kvaliteten på dessa inte skall bero på i vilken kommun man råkar bo, krävs en utjämning av de ekonomiska villkoren mellan landets primärkommuner och landsting. Det är dock viktigt att de tillväxtfientliga inslagen i dagens och det av regeringen föreslagna utjämningssystemet mildras.

8.4 Förändringar i utjämningssystemet

Vi har i vår motion med anledning av regeringens proposition 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet (motion 2003/04:Fi46) föreslagit ett antal förändringar som snarast måste genomföras. Då förändringarna inte är oberoende av varandra skall de ses i ett sammanhang.

Den nivå på skattekraften där utjämningsavgiften börjar debiteras är för låg. Dessutom är kommunernas marginalskatt på skattekraft som överskrider gränsen för utjämningsavgift skadligt hög. Både gränsen för utjämningsavgiften och marginalskatten hämmar tillväxt och är skadliga för svensk ekonomi. Flera primärkommuner och ett landsting, vissa med förhållandevis måttlig skattekraft, drabbas av avgiften. Det är rimligt att kommuner med hög skattekraft bidrar till att utjämna skillnaderna i landet. Vi föreslår att gränsen för utjämningsavgift höjs till 115 procent för landsting, så att den hamnar på samma nivå som för primärkommuner, och att avgiften skall sättas till 80 procent av den egna skattesatsen för både primärkommuner och landsting. På så sätt mildras något de skadliga effekter som regeringens förslag ger upphov till. Genom att avgiften beräknas utifrån den egna skattesatsen skapas dessutom ett incitament för att hålla en låg skattesats.

En central del i vårt förslag är att en kommun eller ett landsting vars invånare och politiker strävar efter och lyckas att förbättra exempelvis sysselsättningen lokalt inte skall straffas. Snarare borde de anses vara "hjältar". Med regeringens förslag drabbas emellertid dessa kommuner/landsting och deras invånare med en marginaleffekt på i stort sett 100 procent, dvs. de ekonomiska incitamenten att initiera förbättringar är mycket små. Vi föreslår att bidragen till respektive avgifter från kommuner och landsting vars relativa skattekraft växer fryses. På så sätt kommer kommunerna att få behålla hela den relativa tillväxten i skattekraft.

Såsom våra förslag är utformade kommer ingen kommun eller landsting att få lägre bidrag, eller betala än högre avgift, än med regeringens förslag. Den statsfinansiella kostnaden för våra förslag finansieras inom ramen för vårt budgetförslag.

8.5 Kostnaderna för Moderaternas förslag

Vårt förslag till förändringar av utjämningssystemet i förhållande till regeringens proposition innebär en statsfinansiell belastning genom att den länsvisa skattesatsen är högre än den faktiska skattesatsen för samtliga kommuner (dock inte för Stockholms läns landsting) som betalar utjämningsavgift. Intäkter till staten via utjämningsavgiften blir därigenom lägre på kommunsidan, och något högre på landstingssidan, genom att den egna skattesatsen och inte den länsvisa används för beräkningen av utjämningsavgiften. Vår föreslagna sänkning av procentsatsen vid beräkning av utjämningsavgiften från 85 till 80 procent innebär också minskade intäkter för staten, liksom höjningen av den nivå vid vilken utjämningsavgift skall betalas av landsting.

Vårt förslag innebär att de 15 kommuner som med regeringens förslag i propositionen skulle tvingas betala utjämningsavgift och Stockholms läns landsting får betala en lägre avgift i förhållande till propositionen. För övriga kommuner innebär det ingen förändring. Den sammantagna budgeteffekten blir 1,9 miljarder kronor, som tillförs kommunsektorn i vårt budgetförslag.

9 Moderaternas riktlinjer för budgetpolitiken

9.1 Tankeram för skuldsättning, budgetmål och saldomål

Moderaterna har sedan tidigare presenterat ett ramverk för att öka trovärdigheten för finanspolitiken (motion 2003/04:Fi239). Väl definierade mål, ökad öppenhet och tydlighet, ett stramare regelverk för beslutsfattandet och förstärkt utvärdering kan bidra till att stävja den kortsiktighet och godtycklighet som har präglat regeringens agerande under senare år. Det kan här finnas skäl att utveckla tankeramen för den moderata budgetpolitiken ytterligare. Inom ramen för den tillväxtarbetsgrupp som partistyrelsen tillsatte i november 2003 kommer grundtankarna för finanspolitiken och den offentliga skuldsättningen att utredas. Det finns inte skäl att här föregripa arbetet inom tillväxtarbetsgruppen. Det är emellertid rimligt att, i avvaktan på detta arbete, presentera vissa utgångspunkter för Moderaternas syn på finanspolitiken och den offentliga skuldsättningen. En mer utförlig redovisning kommer att ske i samband med partimotionen med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition.

9.1.1 En långsiktigt uthållig skuldsättning

Ankaret i Moderaternas finanspolitik är ett mål för den offentliga skuldsättningen. Målet är att den offentliga sektorns bruttoskuld sänks och möjliggör stabila skattesatser på en märkbart lägre nivåän i dag. Frågan är hur låg skuldsättning som bör eftersträvas. Två faktorer är viktiga att beakta i en diskussion kring vilken offentlig skuldsättning som är långsiktigt hållbar. För det första bör det finnas en säkerhetsmarginal för att undvika att kraftiga konjunkturstörningar medför att skuldsättningen stiger till en nivå där räntebetalningarna gör att skuldsättningen med stor sannolikhet blir självförstärkande.

Mot bakgrund av Sveriges erfarenheter under 1970- och 1980-talen är det vår preliminära bedömning att en sådan säkerhetsmarginal för de offentliga finanserna bör vara sådan att den klarar en makroekonomisk störning som ger upphov till en försvagning av det finansiella sparandet på motsvarande 10 procent av BNP. Erfarenheter från andra länder talar för att säkerhetsmarginalen skulle kunna vara något mindre, men förhållandet att statsfinanserna under 1970- och 1990-talen försvagades med i storleksordningen 10 procent av BNP talar för en konservativ riskbedömning.

Konventionella antaganden om den potentiella tillväxten, att den antas ligga i intervallet 1,5-2,0 procent framöver, och om realräntan, att den antas ligga i intervallet 2-2,5 procent, ger en s.k. skuldekvation att en bruttoskuldsättning som understiger 50 procent av BNP ger en tillräcklig säkerhetsmarginal för makroekonomiska störningar.

För det andra bör skuldsättningen vara sådan att den är förenlig med hur de offentliga inkomsterna och utgifterna påverkas av befolkningsstrukturen. En rad bedömningar, bl.a. Långtidsutredningen, AMS långtidsprognos, OECD:s och IMF:s Sverigerapporter samt SNS konjunkturrådsrapport, tyder på att demografiska faktorer talar för att den offentliga skuldsättningen bör reduceras under de kommande decennierna. Den samlade bedömningen förefaller vara att om överskottet i det finansiella sparandet för den samlade offentliga sektorn uppgår till ca 2 procent av BNP per år de närmaste decennierna kommer skuldsättningen att utvecklas på ett långsiktigt uthålligt sätt. Vi gör bedömningen att effekterna av förändringar i befolkningsstrukturen motiverar att skuldsättningen reduceras med ytterligare ca 10-20 procent av BNP för att möta befolkningsutvecklingen de kommande decennierna.

Den offentliga sektorns bruttoskuld uppgår i dag till 51,7 procent av BNP. Vår bedömning är att den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuldsättning i ett första steg bör reduceras så att den kommer ner till ca 40 procent av BNP på ca fem år. Därav följer att det strukturella finansiella sparandet i genomsnitt bör uppgå till åtminstone ca 2 procent av BNP under de närmaste åren. När detta mål för skuldsättningen har uppnåtts finns det skäl att överväga huruvida ytterligare reduktion av skuldsättningen bör ske.

Moderaterna föreslår en omfattande försäljning av offentliga tillgångar. Motivet för dessa utförsäljningar är primärt strukturellt. Det är olämpligt att Sverige har den största statliga företagssektorn inom OECD-området. ⁴³ Eftersom privatiseringar inte påverkar den finansiella nettoställningen är det inte självklart att dessa utförsäljningar bör beaktas när målsättningen för den offentliga skuldsättningen fastställs.

9.1.2 Saldomål för statsfinanserna: instrumentet att upprätthålla budgetmålet

Det övergripande ramverket för finanspolitiken påverkas av de regelverk som styr de olika delarna av den offentliga sektorn. För kommuner och landsting gäller ett balanskrav. Det innebär att det är rimligt att räkna med att det finansiella sparandet i den landstingskommunala sektorn i genomsnitt kommer att vara i balans. Pensionssystemet är autonomt och självreglerande i förhållande till statsfinanserna. Givet detta regelverk innebär detta att det finansiella sparandet i statsfinanserna utgör det enda instrumentet för att upprätthålla målet om ett strukturellt sparande på 2 procent i genomsnitt.

Det finns skäl att understryka att det årliga saldomålet för statsfinanserna inte skall förväxlas med ett krav på ett permanent mål om balans i statsfinanserna. Att fastställa ett strukturellt mål innebärande ett permanent balanskrav på statsfinanserna vore orimligt. Ett sådant krav skulle, om det kombineras med ett autonomt pensionssystem och ett balanskrav för kommunerna, innebära att det inte finns något instrument alls för att upprätthålla det strukturella sparande som är nödvändigt för att uppnå målet för den konsoliderade offentliga sektorns skuldsättning. Att fastställa mål utan att det föreligger instrument som kan justeras för att upprätthålla målen är meningslöst.

Ett permanent och strukturellt balanskrav på statsfinanserna skulle medföra att det finansiella sparandet i pensionssystemet avgör den långsiktiga skuldutvecklingen. ⁴⁴ Det finns inga ekonomiska argument för att den långsiktigt optimala utvecklingen av den offentliga skuldsättningen skulle vara identisk med det finansiella sparande som råkar uppkomma i ett autonomt pensionssystem. En lång rad offentliga utgifter, t.ex. subventioner till barnomsorg, mödravård, utbildning, arbetslöshetsförsäkring, sjukvård och äldreomsorg, påverkas av demografiska effekter och det finns inga skäl att anta att sparandet i pensionssystemet är en god approximation för de samlade demografiska effekterna på de offentliga utgifterna. Däremot finns det skäl att låta målsättningen för den konsoliderade offentliga sektorn variera med andra faktorer, som t.ex. störningar i ekonomin, teknologiska förändringar eller förskjutningar av hushållens preferenser.

Ett ännu mer orimligt förslag är att kräva ett balansmål för det faktiska årliga saldot i statsfinanserna. En sådan idé skulle innebära att regeringen avhände sig möjligheterna att bidra till att stabilisera den ekonomiska utvecklingen via de automatiska stabilisatorerna. Kravet skulle medföra att finanspolitiken blev en störningskälla i ekonomin eftersom det skulle kräva att målet upprätthölls genom åtgärder som motverkade effekterna av de automatiska stabilisatorerna. Finanspolitiken skulle därmed systematiskt förstärka variationerna i resursutnyttjandet i ekonomin.

Vår utgångspunkt är att målet för det strukturella finansiella sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn sätts så att en långsiktigt uthållig utveckling av skuldsättningen nås. Budgetmålet upprätthålls genom att det faktiska sparandet för den statliga sektorn fastställs till en viss nivå. Vi kommer här, primärt för att förenkla framställningen, att välja terminologin att fastställa årliga saldomål för det finansiella sparandet i statsfinanserna trots att detta saldomål i realiteten är ett instrument för att upprätthålla budgetmålen för finanspolitiken och inte ett egentligt mål.

9.1.3 Årliga saldomål för 2005-2007

Målen för det årliga finansiella sparandet i statsfinanserna bör fastställas dels utifrån en bedömning av resursutnyttjandet, dels utifrån en bedömning av det finansiella sparandet i pensionssystemet respektive i landsting och kommuner.

Regeringen beräknar att det finansiella sparandet i kommunsektorn kommer att uppvisa ett marginellt överskott perioden 2004-2007 och att överskottet i det finansiella sparandet i ålderspensionssystemet i genomsnitt kommer att motsvara 2 procent av BNP under samma period.

Vi delar, som framhållits i avsnitt 3, i huvudsak regeringens bedömning av konjunkturläget. Såväl KI och Riksbanken som Finansdepartementet gör bedömningen att det i dagsläget föreligger lediga resurser och att den faktiska BNP-tillväxten de närmaste åren kommer att överstiga den långsiktigt uthålliga produktionsförmågan. Vi delar denna bedömning. Därmed återstår att tillföra en bedömning av hur de åtgärder vi föreslår kommer att påverka ekonomins långsiktiga produktionsförmåga. Som framgår av kapitel 10 räknar vi med att sänkta marginaleffekter för låg- och medelinkomsttagare medför ett ökat arbetsutbud och en sysselsättningsökning på 1,5-2 procent. Vi räknar också med att lägre ersättning i sjukpenningen, sjukersättningen, föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsgarantin kommer att medföra en sysselsättningsökning på ytterligare 1-1,5 procent.

Samtidigt föreslår vi ökade anslag på 10 miljarder kronor till sjukvården, utbildningsväsendet, rättsväsendet och försvaret, vilket motsvarar en sysselsättningsökning på 0,5-1,0 procent.

Den sammantagna effekten är att det potentiella arbetsutbudet stiger med drygt 3,5 procent på kortare sikt medan sysselsättningen stiger med 3 procent. I termer av BNP-gap betyder det att kapacitetsutnyttjandet i ekonomin som helhet beräknas minska med motsvarande 0,5 procent av BNP. På längre sikt stiger utbudet med 4 procent och sysselsättningen med drygt 4,5 procent. Detta betyder att den långsiktiga arbetslösheten minskar med drygt 0,5 procentenheter.

En ökning av de lediga resurserna som motsvarar drygt 0,5 procent av BNP betyder att det strukturella sparandet förbättras med i storleksordningen 0,4 procent av BNP (prop. 2004/05:1 bil. 2 s. 71). Samtidigt medför sysselsättningsökningen att det faktiska finansiella sparandet förbättras med motsvarande 2,3 procent av BNP.

Vi förordar således att saldomålen för statsfinanserna fastställs till -0,6,

-0,1 och 0,7 procent av BNP 2005, 2006 och 2007. Dessa saldomål för statsfinanserna innebär att det strukturella sparandet i hela den konsoliderade offentliga sektorn kommer att uppgå till 2,2, 2,4 och 3,0 procent av BNP för perioden 2005-2007. I förhållande till regeringen innebär det att det strukturella finansiella sparandet stärks med 1,2, 1,8 och 2,1 procent av BNP. Med de saldomål som här anges kommer det strukturella finansiella sparandet i den offentliga sektorn att i genomsnitt uppgå till 2,2 procent för perioden 2000-2007. Vi kommer i samband med vår motion med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition att återkomma till hur omklassificeringen av PPM-sparandet bör påverka ramverket för finanspolitiken.

9.2 Besparingar för fler i arbete och satsningar för trygghet åt alla

Moderaternas övergripande ekonomiska strategi syftar till att upprätthålla stabila statsfinanser, att få fler i arbete, att garantera trygghet för alla och att förstärka företagens konkurrenskraft. Denna strategi ger också en tydlig inriktning av budgetpolitiken. Moderaternas budgetpolitik kan sammanfattas i fyra punkter.

Sammantaget innebär våra skattesänkningar på netto över 50 miljarder kronor, satsningar på knappt 29 miljarder kronor och budgetförstärkningar på drygt 83 miljarder att de offentliga finanserna förstärks med något över 4 miljarder kronor för 2007.

Den övergripande inriktningen av vår politik är tydlig. För det första ger såväl skattesänkningarna för låg- och medelinkomsttagare som uppstramningen av bidragssystemen en kraftigt positiv effekt på arbetsutbudet, vilket bidrar till att möta de svårigheter som följer av den åldrande befolkningen. Det sker också vissa förskjutningar av budgetförstärkningarna. De besparingar som tidigare legat på bostadstillägget för pensionärer och inom underhållsstödet har ersatts av andra indragningar. Skälet är att dessa besparingar bidrog till att öka marginaleffekterna för ensamstående män och pensionärer på ett sätt som inte rimmar med strategin att öka arbetsutbudet.

Vi överväger också om det är möjligt att föreslå en möjlighet att ansöka, t.ex. hos försäkringskassan, om att undantas från den avtrappning av sjukpenningen som Moderaterna föreslår. Ur ekonomisk synvinkel är incitament viktiga i försäkringar när beteenden påverkas och det är komplicerat att upprätthålla regelverket med kontroll. ⁴⁵ Det talar för att förstärka incitamenten att återgå till arbete generellt i sjukpenningen, men också att det kan finnas skäl att göra en mer generös bedömning när diagnoserna är entydiga, nedsättningen av arbetsförmågan uppenbar och sjukskrivning kan ses som en del i den medicinska behandlingen. Vi överväger hur en sådan undantagsregel kan utformas och kommer att återkomma i samband med partimotion med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition. Genom dessa förskjutningar uppnås lika tydliga effektivitetsvinster till mindre sociala kostnader i termer av ökad otrygghet.

För det andra möts det ökade arbetsutbud som följer av sänkta skatter och stramare bidrag med satsningar inom viktiga trygghetsområden som skola, sjukvård och rättstrygghet. Det är Moderaternas uttalade strategi att prioritera den offentliga sektorns kärnverksamheter inom trygghetsområdet framför generösa bidrag. Genom att ett ökat arbetsutbud möts med efterfrågestimulanser minskar risken för att det under ekonomins normala anpassningsfas sker en ökning av arbetslösheten.

För det tredje är det vår uppfattning att satsningar på kärnverksamheterna är viktigast också av välfärdspolitiska skäl. Det är enklare att kompensera för en tillfällig inkomstförlust till följd av arbetslöshet eller sjukdom än att reparera att en bristfällig skolgång inte gett de kunskaper som krävs för att individen skall stå stark i hela sitt yrkesliv. Därtill medför satsningar på utbildning och annan välfärdsverksamhet att den sociala dynamiken i samhället ökar. Genom att alla ges tillgång till en god utbildning skapas förutsättningar för att all kompetens kommer individen och samhället till nytta. Generösa bidragssystem verkar ofta i den motsatta riktningen. Om transfereringssystemen bidrar till höga marginaleffekter finns det en risk att individer som temporärt drabbas av arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller arbetslöshet fastnar i bidragsberoende. Efter endast en kortare tid utanför arbetslivet kan förlusten av social kompetens och humankapital bidra till svårigheter att komma tillbaka till egenförsörjning. På lång sikt bidrar bidragsberoende också nästan alltid till en svagare livsinkomstutveckling än arbetsförsörjning.

För det fjärde är de fördelningspolitiska effekterna av besparingarna inom inkomstbortfallsförsäkringarna små i jämförelse med motsvarande besparingar inom t.ex. statsbidragen till kommuner och landsting. Finansdepartementets analyser av de åtstramningar av socialförsäkringarna som genomfördes 1991-96 visar att minskningarna av inkomsterna var "relativt jämnt fördelade över alla inkomstgrupper". Finansdepartementet konstaterar att de "sänkta ersättningarna påverkade således inte utjämningen nämnvärt". ⁴⁶ Eftersom socialförsäkringarna är inkomstrelaterade begränsas den omfördelande effekten.

9.3 Moderaternas skattepolitik: skattesänkningar för tillväxt och rättvisa

Det svenska skattetrycket är högst i världen. Moderaternas långsiktiga vision är att sänka skattetrycket rejält. Denna sänkning måste ske på ett ansvarsfullt sätt och gå hand i hand med starka offentliga finanser som säkerställer ett uthålligt lägre skattetryck. Målet är att den offentliga sektorns bruttoskuld sänks och möjliggör stabila skattesatser på en märkbart lägre nivå i förhållande till i dag. På så sätt skapas de bästa förutsättningarna för en hög och uthållig tillväxt och en rättvis välfärdsutveckling.

Vi moderater föreslår i denna motion en betydande omläggning av politiken när det gäller inkomstskatter. Tidigare föreslag, som innebar kraftigt höjda grundavdrag och införande av barnavdrag, är inte det bästa medlet för att möta de problem som svensk ekonomi står inför de kommande decennierna. Höjda grund- och barnavdrag påverkar inte marginaleffekterna som skatte- och bidragssystemen ger upphov till och därmed inte heller människors vilja att öka sitt arbetsutbud. Snarare skulle en sådan utformning av skattepolitiken riskera att öka efterfrågan på fritid.

	2005	2006	2007
Löntagare	-55 510	-57 900	-60 000
Full uppräkning av skiktgränser	-730	-730	-730
Arbetsavdrag	-50 840	-50 840	-50 840
Skattereduktion för pensionärer	-1 000	-1 000	-1 000
Ej avdrag fackavgift, inkl. avdrag a-kassa	+3 400	+3 400	+3 400
Höjt reseavdrag	-200	-200	-200
Slopad avdragsrätt för övriga utgifter	+375	+375	+375
Nej till slopad skatt för utländska experter	+95	+95	+95
Skattereduktion för hushållstjänster	-1 400	-2 400	-2 400
Nej till glesbygdsavdrag	+300	+300	+300
Alternativ fastighetsskattesänkning	-1 500	-2 890	-4 990
Nej till regeringens höjning av elskatten	-920	-920	-920
Nej till regeringens höjningar av bensin- och dieselskatt	-1 780	-1 780	-1 780
Nej till regeringens höjning av fordonsskatten	-1 310	-1 310	-1 310
Företag och företagare	-854	-4 404	-5 216
Lägre skatt fåmansbolag (3:12)	-1 500	-1 500	-1 500
Bibehållna periodiseringsmöjligheter	-1 500	-1 900	-2 600
Sänkt arbetsgivaravgift för äldre	-1 700	-1 700	-1 700
Minskad nedsättning arbetsgivaravgifter	+4 577	+4 787	+5 005
Successivt slopad förmögenhetsskatt	±0	-3 300	-3 500
Sänkt skatt på kärnkraft med 0,3; 0,4; 0,5 öre/kWh	-210	-270	-400
Övrigt	-521	-521	-521

Övriga skatteförändringar	+8 529	+8 011	+7 356
Höjd skatt på lågpriscigaretter	+150	+150	+150
Höjd skatt på rulltobak	+600	+600	+600
Avskaffad koldioxidskattebefrielse för torv	+1 500	+1 500	+1 500
Slopat anställningsstöd vid anställning av långtidsarbetslösa	+2 400	+2 400	+2 400
Slopad skattereduktion till rederinäringen	+1 631	+1 631	+1 631
Slopad skattereduktion till miljöinvesteringar i offentliga lokaler	+1 300	+700	±0
Slopad investeringsstimulans till hyres- och studentbostäder	+946	+1 290	+1 075
Nej till trängselskatt	-455	-530	±0
Övrigt	+457	+270	±0
Summa skatteförändringar	-47 835	-54 293	-57 860
Förändringar av inkomster från statens verksamhet	+9 720	+8 283	+7 283
Aktieutdelning	-500	-1 000	-2 000
Höjd egenavgift, arbetslöshetskassor	+9 182	+8 245	+8 245
Avgifter vid Tullverket	+18	+18	+18
Banavgifter	+690	+690	+690
Avgifter CSN	+330	+330	+330
Summa förändringar av skatter och intäkter	-38 115	-46 010	-50 577

Moderaternas nya förslag innebär ett införande av ett avdrag i den kommunala beskattningen för arbetsinkomster och beskrivs utförligt i kapitel 6. Arbetsavdrag bidrar till att minska marginalskatten och de samlade marginaleffekterna betydligt. Förslaget medför därmed att det kommer löna sig avsevärt mycket bättre att leva på arbete än att leva på bidrag och att behållningen av en extra arbetsinsats stiger påtagligt. Därmed bryts dagens fattigdomsfällor och makt över den egna vardagen blir en realitet. Skattereformen tillsammans med ändrade bostadsbidrag och förändringar i arbetslöshets- och socialförsäkringarna kommer att märkbart stimulera sysselsättningen och arbetsutbudet (se kapitel 7).

I en alltmer konkurrensutsatt värld kommer länder med höga lönekostnader som Sverige att tvingas till en allt snabbare strukturomvandling. För att på sikt kunna bevara vårt relativa löneläge mot omvärlden krävs att kunskapsinnehållet i vår produktion stiger snabbt. Detta kräver en välutbildad arbetskraft. För att människor skall vilja avstå inkomst under flera år och i stället satsa på att skaffa sig en högre utbildning måste detta löna sig. Mot denna bakgrund säger vi nej till regeringens förslag till minskad uppräkning av inkomstgränserna för statlig skatt och den s.k. värnskatten. Regeringens förslag minskar, inte ökar, incitamenten att utbilda sig. För att förstärka avkastningen av utbildning vill Moderaterna också på sikt avskaffa värnskatten. Det långsiktiga ideologiska målet att den högsta marginalskatten inte skall överstiga 50 procent ligger fast, även om det är prioriterat att i första hand nu genomföra de skattesänkningar som har störst effekter på arbetsutbudet och tillväxten.

Förvärvsfrekvensen för äldre faller snabbt ju närmare pensionsåldern man kommer Det finns naturligtvis flera skäl till detta och det är heller inte rimligt att tro att alla skulle kunna eller vilja jobba mer. Samtidigt finns det många människor som både kan och vill jobba längre upp i åldrarna. Dessa utgör en viktig kunskaps- och arbetskraftsreserv som vi vill ta vara på. I dag tvingas arbetande pensionärer att lägga arbetsinkomster ovanpå pensionen när skatten skall räknas ut. Detta gör att de snabbt kommer upp i höga marginalskatter och minskade incitament till att arbeta. För att göra det lönsamt att arbeta efter den normala pensionsåldern, oavsett om man tar ut pension eller ej, föreslår Moderaterna att den statliga skatten slopas på arbetsinkomster fr.o.m. 65 års ålder. För att stimulera företagen till att anställa och behålla äldre arbetskraft föreslår Moderaterna också att arbetsgivaravgifterna för äldre än 61 år sänks. Sammantaget innebär detta att förslagen både stimulerar till ökat arbetskraftsdeltagande och efterfrågan påäldre arbetskraft.

Den obetalda arbetstiden är omfattande, särskilt för kvinnor. Det höga skattetrycket gör att endast ett fåtal välbeställda har råd att anlita hjälp för att sköta vardagsnära sysslor. En förutsättning för att många kvinnor skall kunna arbeta mer är att de arbetar mindre hemma. ⁴⁷ För att underlätta vardagen och förbättra förutsättningarna för en ökad kvinnlig förvärvsfrekvens vill Moderaterna sänka skatten på hushållsnära tjänster. Vi vill införa en 50 procents skattereduktion på utgifter för arbetskostnader upp till 50 000 kronor. Detta innebär att den maximala skattelättnaden kan uppgå till 25 000 kronor per år. Regeringen har infört ett s.k. ROT-avdrag. Detta är otillräckligt och gynnar främst branscher där män är verksamma. Vår generella skattereduktion öppnar möjligheterna även för områden som av tradition är kvinnodominerade. Vårt förslag kommer att underlätta vardagen för fler och göra att den svarta sektorn minskar samt att sysselsättningen stiger.

Många människor är beroende av bil för att kunna ta sig till och från sitt arbete. Detta gäller särskilt i glesbygd där alternativa färdsätt saknas. Resekostnaderna utgör inte sällan en betydande kostnad för intäktens förvärvande. Regeringens och samarbetspartiernas förslag till höjd skatt på drivmedel och höjd fordonsskatt drabbar glesbygden och flitiga människor som av olika skäl inte bor nära sin arbetsplats. Vi motsätter oss regeringens förslag om höjda skatter på drivmedel och fordon och förespråkar i stället höjt avdrag för resor mellan arbetsplatsen och hemmet. På så sätt gynnas arbete, rörlighet och möjligheterna att verka i glesbygd.

Fastighetsskatten är djupt orättvis och uppmuntrar till ökad skuldsättning. Flitiga människor, inte sällan äldre, som avstått från konsumtion och i stället sparat för att få en tryggare ålderdom straffbeskattas. Låginkomsttagare som ärver föräldrahemmet uppmanas av regeringen att låna till skatten eller flytta. Listan på orättfärdigheter kan göras lång. Moderaterna vill på sikt avskaffa fastighetsskatten. Som ett första omedelbart steg föreslår vi att skatteuttaget begränsas. Därefter vill vi stegvis sänka skattesatsen.

Sverige behöver fler jobb. Fler arbetsplatser kräver att villkoren för företag och företagare förbättras. Slopandet av skatterna kommer att underlätta arvskiften utan att företagen dräneras på viktigt investeringskapital och därmed gynnas sysselsättningen.

Förmögenhetsskatten driver kapital ut ur landet varje år. Dessa resurser skulle ha kunnat investeras i Sverige och skapat sysselsättning här hemma i stället för utomlands. Regeringens justering av förmögenhetsbeskattningen är ur detta perspektiv verkningslös. Den rättar endast till inslaget av sambeskattning av förmögenheter. Vi föreslår att förmögenhetsskatten slopas helt. På så sätt kan kapitalflykten hejdas, och i bästa fall kan ett visst återflöde ske. Investeringarna stimuleras och sysselsättningen blir högre och den höga arbetslösheten kan dämpas genom tillförseln av riktiga jobb, inte genom regeringens förtidspensioneringar och bokföringstricks.

Småföretagare är en skattemässigt missgynnad grupp. Avkastningen beskattas betydligt hårdare än för ägare av större företag. Regeringen har föreslagit vissa reformer, men de får full effekt först efter 26 år. Moderaterna vill reformera beskattningen av fåmansbolag och avsätter ett betydande belopp för detta ändamål. Ett mer genomarbetat förslag till teknisk utformning kommer att redovisas i vårmotionen 2005.

Alkoholpolitiken har havererat. I förhandlingarna inför inträdet i EU fick Sverige en generöst tilltagen övergångsperiod vad gäller införseln av alkohol och därmed möjlighet att under en tid bibehålla de höga skatterna. En klok strategi hade varit en stegvis sänkning av skatterna och en stegvis ökning av införselkvoterna under denna övergångsperiod. Detta skedde emellertid inte. Nu har införselkvoterna höjts rejält och i praktiken avskaffats för införsel för personligt bruk. Samtidigt har skatterna justerats ned i vår omvärld men inte i Sverige. Resultatet har blivit det väntade. Införseln från utlandet har stigit kraftigt och den svenska skattebasen urholkas snabbt. Trots att frågan om alkoholskatternas storlek nyligen utretts (SOU 2004:86) klarade inte regeringen och samarbetspartierna att enas om hur utredningens slutsatser skulle tolkas. Regeringen bereder fortfarande frågan. Moderaterna, som redan tidigare föreslagit sänkta alkoholskatter, anser att regeringen snarast måste återkomma i frågan.

Moderaterna föreslår betydande skattesänkningar, främst för låg- och medelinkomsttagare. Skattesänkningarna finansieras till en stor del genom skärpta regler och sänkta ersättningar i arbetslöshets- och socialförsäkringarna.

För företagen föreslår vi ett slopande av förmögenhetsskatten och påtagligt lägre skatt för ägare av fåmansbolag. Egenföretagare får också del av vårt förslag till sänkt inkomstskatt. Därtill motsätter vi oss regeringens förslag till minskade periodiseringsmöjligheter. Mot denna bakgrund är det rimligt att även företagen bär en del av finansieringen av skatteförslagen. Moderaterna föreslår därför att den nedsättning av arbetsgivaravgiften som sker på lönesummor upp till ca 850 000 kronor per år slopas helt.

Sammantaget innebär Moderaternas skattepolitik en politik för rättvisa, makt över den egna vardagen och ökad sysselsättning. Sänkta marginaleffekter och bättre förutsättningar för företagande och företag kommer att stärka den långsiktiga produktionsförmågan. Därmed skapas förutsättningar att klara välfärden med mindre uppoffringar än i annat fall. Vår politik kommer att ge fler jobb, större välfärd och trygghet inför framtiden.

9.4 Moderaternas utgiftspolitik: arbete för fler och trygghet åt alla

Moderaterna anser att skatterna bör sänkas och att den offentliga sektorns skuldsättning måste reduceras. Skolan, sjukvården och rättstryggheten är prioriterade områden. För att klara dessa prioriteringar är det nödvändigt att föra en stram utgiftspolitik. Andra områden måste stå tillbaka. Sänkta skatter och starkare statsfinanser är viktigare än generösa bidrag. Skolan, rättstryggheten och sjukvården är viktigare än generösa bidrag.

Moderaterna anser också att investeringar i en bättre infrastruktur och satsningar på ett starkare försvar är motiverade. Ett effektivt transportsystem är viktigt för att förbättra den långsiktiga tillväxten. Ett starkt försvar är viktigt, inte minst mot de nya globala hot som uppkommit under senare år och de krav som ställs på svenskt deltagande i internationella fredsinsatser. Finansieringen av ökade skattesänkningar för hushållen har ställt hårda krav på prioriteringar, vilket har föranlett att våra satsningar har reducerats, bl.a. vad avser försvaret och infrastrukturen, sedan förra budgetmotionen.

9.4.1 Stramare transfereringar och minskade utgifter

Vårt budgetalternativ förutsätter omfattande utgiftsminskningar. Vi redovisar våra detaljförslag på olika utgiftsområden i nästkommande avsnitt, men i övergripande termer kan budgetförstärkningarna beskrivas med att bidragssystemen görs mindre generösa.

Vi föreslår att ersättningen i sjukpenningen sänks till 75 procent de sex första månaderna, att en andra karensdag införs samt att sjukpenningen beräknas på inkomsten de senaste 24 månaderna. Vi föreslår också att kostnaderna för sjukfall beroende på trafikolyckor överförs till trafikförsäkringarna, vilket medför en budgetförstärkning på ca 9 miljarder kronor 2007. Som framgår av tabell 9.3 ligger drygt 15 miljarder kronor av besparingarna på sjukpenningen det tredje budgetåret.

Vi föreslår att ersättningen i förtidspensionen sänks till 60 procent av den tidigare inkomsten och att förtidspensionerna ersätts av ålderspension efter 61 års ålder. Därmed sparas 5 miljarder kronor på förtidspensionerna år 2007. Vi föreslår också sänkt ersättning till 75 procent och 24-månaders inkomstberäkning i föräldraförsäkringen. Sammantaget reduceras utgifterna med ca 6 miljarder kronor i föräldraförsäkringen. Detta innebär att de åtgärder vi föreslår minskar utgifterna med över 25 miljarder kronor i dessa bidragssystem under 2007.

Vi föreslår lägre ersättningsnivå i a-kassan och att ersättningen beräknas på de senaste 24 månaderna. Vi föreslår att arbetslöshetsersättningen efter 300 dagar ersätts av deltagande i aktivitetsgarantin, men det påverkar inte budgeten eftersom vi också föreslår att ersättningens sänks i motsvarande omfattning av utbyggnaden av aktivitetsgarantin. Vi avvisar också regeringens satsning på ytterligare 20 000 platser inom arbetsmarknadspolitiken eftersom vi anser att ekonomin befinner sig i en tydlig konjunkturuppgång. Förslaget om att införa ett friår är tillväxtskadligt. Sammantaget reduceras anslagen för arbetsmarknadsområdena med ca 8 miljarder kronor.

Vi säger nej till regeringens förslag om att höja biståndet. Redan i utgångsläget finns det skäl att reducera och koncentrera biståndspolitiken till de mest behövande länderna och att strama upp kontrollen av hur dessa resurser nyttjas. Biståndsanslagen reduceras det tredje budgetåret med något över 8 miljarder kronor. Därmed kommer biståndsanslagen 2007 att uppgå till samma nivå som 2004.

Vi vill förbättra sjukvårdens ekonomi genom att höja högkostnadsskyddet i den öppna vården från 900 till 1 500 kronor. Vi räknar med att detta ger 650 miljoner kronor i direkta intäkter och över 3,5 miljarder kronor som en indirekt effekt till följd av att landstingen på ett effektivare sätt kan använda patientavgifterna som styrinstrument (se motion 2003/04:Fi22). Dessa pengar kommer oavkortat att tillfalla landstingen.

Vi vill också förändra högkostnadsskyddet i läkemedelsförmånen. Detta medför en besparing på 2,5 miljarder kronor år 2005 och 4,9 miljarder för 2006 och 2007, vilket utgör en finansiering för den satsning på vårdgaranti och ökad kvalitet i vården som vi genomför. Avgifter höjs därmed för att förstärka valfrihet och kvalitet i vården.

Vi inför en ny tandvårdsförsäkring som medför en kostnadsreduktion med 500 miljoner kronor 2005 och med ungefär 1,5 miljarder kronor för vardera åren 2006 och 2007.

Vi föreslår en rad andra utgiftsminskningar. Moderaterna anser att den omfattande myndighetsbyråkrati som vuxit fram under senare år kan reduceras (ca 4 miljarder kronor). Vi anser att räntebidragen och vissa andra bostadspolitiska stöd kan avvecklas (ca 2,7 miljarder kronor) och att olika former av studiefinansiering bör samordnas (ca 2 miljarder kronor). Vi föreslår att regeringens och stödpartiernas satsningar på miljövård och regionalpolitik reduceras (ca 2,6 miljarder kronor 2007). Vi säger nej till huvuddelen av de förslag till ökade utgifter som regeringen presenterar, som t.ex. bidrag till införandet av trängselskatter, höjt tak i föräldraförsäkringen och höjt barnbidrag och förstärkt studiestöd till äldre.

Sammantaget föreslår vi utgiftsreduktioner som brutto uppgår till ca 70 miljarder kronor för det tredje budgetåret (se tabell 9.3). Inkluderar vi alla förslag till utgiftsökningar minskar samtliga utgiftsområden, exkl. neutraliseringar och ränteeffekter, med ca 55 miljarder kronor. Det bör understrykas att samtliga dessa utgiftsminskningar är beräknade utan beaktande av beteendeeffekter.

9.4.2 Rättsväsende, skola, vård, infrastruktur och försvar

Genom att transfereringssystemen tagit allt större utrymme i de offentliga finanserna har annan offentlig verksamhet fått stå tillbaka. Därmed har det uppstått brister i offentliga kärnuppgifter som måste åtgärdas. Vi vill därför öka resurserna till utbildning och forskning, polis och rättsväsende, försvaret, infrastrukturen och sjukvården. Sammantaget satsar vi brutto ca 20 miljarder kronor mer än regeringen inom samtliga utgiftsområden (se tabell 9.4).

Moderaterna anser också att en ökad avgiftsfinansiering inom offentlig verksamhet är nödvändig (för ett mer utförligt resonemang om avgiftsfinansiering, se motion 2003/04:Fi22). Vi föreslår bl.a. höjda avgifter inom sjukvården för patientbesök och läkemedel, inom tandvården och barnomsorgen. Sammantaget medför dessa förslag en direkt ökning av resurserna för vård och omsorg på strax under 5 miljarder kronor. Indirekt är effekten påtagligt större eftersom ökad avgiftsfinansiering också kan väntas dämpa den överefterfrågan som uppkommer till följd av den offentliga finansieringen. Vi ser avgifter som ett viktigt styrmedel men också som ett sätt att tillföra resurser till sjukvården, barnomsorgen och andra välfärdstjänster.

9.4.3 Minskade marginaleffekter för ensamstående

För många ensamstående föräldrar lönar det sig föga att gå upp i arbetstid eller att gå från bidragsförsörjning till försörjning genom eget arbete. Det beror på att många ensamstående föräldrar befinner sig i de inkomstlägen där en ökning av inkomsten leder till att grundavdraget trappas ned, dvs. en ökning av lönen leder till att fribeloppet i beskattningen minskar samtidigt som avgifterna i barnomsorgen trappas upp och bostadsbidraget minskar. Vi vill råda bot på detta och föreslår förutom avdrag för arbetsinkomster även att bostadsbidraget ersätts med ett extra barnbidrag per barn för ensamstående föräldrar samt för föräldrar som studerar. Det extra barnbidraget skall utgå för barn upp till 18 år.

För en ensamstående mamma med två barn som jobbar 75 procent och tjänar 18 000 kronor i månaden och bor i en trerumslägenhet på 70 kvadratmeter skulle vårt förslag innebära att om hon börjar arbeta heltid och därmed får en månadslön på 24 000 kronor kommer hennes disponibla inkomst efter skatt att öka med 4 700 kronor i månaden. Med dagens politik ökar hennes disponibla inkomst med 2 800 kronor i månaden. Marginaleffekten, dvs. hur stor andel av hennes löneökning som försvinner i skatt och minskat bostadsbidrag, minskar från 53 till 21 procent med moderat politik. Efter ett år uppgår den ekonomiska vinsten till 23 000 kronor (se tabell 10.10).

9.4.4 Bättre rättstrygghet

Moderaterna föreslår en betydande satsning på rättsväsendet (se motion 2004/05:Ju352 Lågtolerans mot brott - en ny syn på rättsväsendet). Vår satsning utgör ett första steg för att åter göra Sverige till ett tryggt land att leva i. Vår satsning täcker, till skillnad från regeringens politik, hela rättsväsendet.

Polisen ges resurser för att kunna fortsätta att anställa nyutbildade poliser samtidigt som utrymme ges till fortbildning och materialanskaffning. Åklagare och domstolar ges möjlighet till ytterligare anställningar och för att höja rättsäkerheten. Kriminalvården ges nu för första gången på många år möjlighet till återhämtning och uppbyggnad efter regeringens brandkårsutryckning.

Sammantaget föreslår vi en resursförstärkning för rättsväsendet med ca 1 miljard kronor per år för perioden 2005-2007 utöver regeringens förslag. Med detta tillskott tas ett första steg för att återupprätta rättssamhället.

9.4.5 Skola för kunskap

Moderaterna föreslår en satsning på kvalitet och valfrihet i skolan (se motion 2004/05:Ub390 Grundskolan). Vi vill ha en målstyrd skola där nationellt etablerade mål slår fast vad skolan skall uppnå. Hur de nationella målen nås skall vara upp till skolans medarbetare att avgöra. En nationell finansiering som skapar valfrihet för eleven och etableringsfrihet för skolor skall införas. En nationell kvalitetsutvärdering som betraktar alla skolor med samma ögon klargör sedan hur skolorna uppfyller målen.

Vi vill skapa förutsättningar för en högre utbildning som präglas av mångfald, valfrihet och kvalitet. Målet är att var och en som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga det egna livsprojektet.

Vi föreslår en bred satsning på forskning och högre utbildning. Fördelningen av platser i högskolan skall baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte (se motion 2004/05:Ub293 Högre utbildning och forskning). Statens uppgifter inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen. Riksdag och regering skall inte detaljstyra forskningsanslagen. Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet.

9.4.6 Kvalitet och valfrihet i vård och omsorg

Det har under de senaste åren blivit allt mer uppenbart att den svenska sjukvården inte klarar av sin viktigaste uppgift - att ge vård i tid (se motion 2003/04:So503). Misslyckandet kostar i lidande och försämrad livskvalitet för dem som väntar på vård. Onödiga sjukskrivningar kostar också resten av samhället pengar. Långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar har ersatt vård och rehabilitering.

Bristen på valfrihet inom offentlig sektor leder till fyrkantiga och omoderna lösningar. En orsak är att de offentliga monopolens byråkrati försvårar anpassningen till människors behov. De stela strukturerna måste ersättas av flexibilitet, småskalighet och anpassningsförmåga.

Vi moderater föreslår, tillsammans med de andra borgerliga partierna, en nationell vårdgaranti. För detta ändamål anslår vi 2 miljarder kronor 2005 och 1,5 miljarder 2006. Eftersom vi accepterar regeringens satsning på att öka tillgänglighet i vården uppgår merkostnaden till 750 miljoner kronor 2005 och till 250 miljoner kronor 2006.

Moderaterna vill förbättra möjligheterna till kvalitetsuppföljning inom vården. Vi vill därför inleda arbetet med att bygga upp ett kvalitetssäkringssystem som bl.a. bygger på elektroniska patientjournaler i såväl den öppna som den slutna vården. För detta satsar vi 7 500 miljoner kronor 2005 och 2,3 miljarder kronor åren 2006-2007. Dessutom vill vi satsa sammanlagt 1,4 miljarder kronor mer än regeringen på kvalitetsförbättring av den psykiatriska vården. Bland annat vill vi tredubbla verksamheten med personliga ombud.

Vi vill också införa ett stöd till funktionshindrade som är mångsidigt och anpassat till den enskildes särskilda förutsättningar (se motion 2003/04:So487). Det är en självklarhet att funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. Funktionshindrades behov av stöd skall heller inte ställas mot andra behov i kommunen varför Moderaterna föreslår en viss ökning av anslagen till LSS och att staten på sikt övertar finansieringsansvaret. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Rätten till personlig assistans bör också omfatta funktionshindrade i gruppboende.

För att bland annat garantera att rätten till stöd via personlig assistans (LSS) beaktas när det gäller gruppen psykiskt sjuka vill vi att kommunerna tilldelas 200 miljoner kronor extra inom ramen för anslaget till personliga ombud (utgiftsområde 9 anslag 16:1). De personliga ombuden fyller också en viktig roll för att samordna olika insatser från socialtjänst, kommunerna och landstingen. Detta är en reform som är speciellt viktig för att åstadkomma ett bättre omhändertagande för exempelvis individer som har drabbats av allvarliga psykoser.

För att öka rättvisan i barnomsorgen föreslår vi en barnomsorgspeng för dem som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Den skall utgå med 3 000 kronor skattefritt per månad för barn mellan ett och tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år föreslår vi att de tre extra garantimånaderna och den trettonde månaden i föräldraförsäkringen avskaffas.

Sammantaget leder våra förslag till att sjukvården tillförs över 3 miljarder kronor netto under tredje budgetåret.

9.4.7 Bättre infrastruktur

Transportpolitiken måste som en övergripande strategi grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter.

Sveriges underdimensionerade infrastruktur utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet och medför konkurrensnackdelar för företagen. Underhållet av det svenska vägnätet har under lång tid varit eftersatt.

Den snabba tillväxten i våra storstadsregioner har medfört stora förändringar i trafiksituationen. Särskilt tydligt märks detta i Stockholm. Vi avsätter därför ca 3,4 miljarder kronor mer än regeringen till utbyggnad och underhåll av vägar och järnvägar under 2007 och sammantaget ca 7,5 miljarder kronor de kommande tre åren.

9.4.8 Starkare försvar

Det är vår uppfattning att Sverige skall öka sin förmåga att medverka i internationella operationer. Vi bör aktivt delta i uppbyggnaden av EU:s nya snabbinsatsstyrkor. Sverige bör kunna bidra med egna s.k. stridsgrupper.

Risken att omställningskostnaderna är underskattade liksom att den önskade utvecklingen inte ryms inom angiven ram innebär att vi förordar en mindre besparing på det militära försvarets anslag än regeringen. Det är också viktigt att ÖB ges bättre instrument att hantera försvarsmaktens bemanningsproblematik.

9.4.9 Effekter för kommuner och landsting

En förändring av Moderaternas ekonomiska politik jämfört med tidigare budgetmotioner är att reduktionen av statsbidragen till kommuner och landsting har reducerats med sammantaget 23 miljarder kronor för det tredje budgetåret.

Den sammantagna effekten av Moderaternas utgiftspolitik är att kommuner och landsting får resurser att prioritera skola, sjukvård och omsorg. Vi accepterar också i huvudsak regeringens satsningar på kommunområdet, även om vi anser att huvuddelen av dessa bör tillföras sektorn som en höjning av det generella stödet i stället för genom riktade bidrag. Vi reducerar också sysselsättningsstödet och finansierar därigenom ytterligare medel för att minska de tillväxtskadliga effekterna av skatteutjämningen. Nettoeffekten på kommunsektorn av våra förslag är att de samlade statsbidragen till kommunerna ökar med 1,1, 1,7 och 2,2 miljarder kronor mer än regeringen föreslår för 2005-2007. Sammantaget tillför vi alltså kommunsektorn ca 5 miljarder mer än regeringen den kommande perioden, även om de beteendeeffekter som följer av ökad avgiftsfinansiering inte beaktas.

10 Effekter av Moderaternas politik

10.1 Struktur- och stabiliseringspolitiska effekter

10.1.1 Inledning

Inom några år kommer behovet av arbetskraft att stiga snabbt. Den demografiska utvecklingen innebär att antalet äldre ökar samtidigt som den arbetande delen av befolkningen minskar. För att inte kraven på dem som arbetar skall bli orimliga och om vi inte skall tvingas ge avkall på kvaliteten i vården, skolan och tryggheten måste arbetskraften öka. Detta ställer krav på att den ekonomiska politiken inriktas på att öka antalet sysselsatta och därigenom skapa resurser att möta denna efterfrågan.

Moderaterna föreslår en offensiv tillväxtpolitik, som leder till att sysselsättningen stiger och att utnyttjandet av bidragssystemen minskar. På detta sätt kan vinsterna i samhället komma var och en till del i form av ökad köpkraft, fler jobb och mer makt över den egna vardagen ges en reell innebörd. Vidare kommer vår politik att medföra att arbetsutbudet stiger rejält och på så sätt kan vårdens behov av personal mötas. På så sätt kan välfärden och tryggheten för alla säkras.

10.1.2 Utbudet av arbetskraft

Utbudet av arbetskraft bestäms av flera faktorer. Den demografiska utvecklingen påverkar utbudet på flera sätt. Dels genom den inhemska befolkningstillväxten, dels genom förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning. Utbudet påverkas också av nettoinvandring. Vår politik för ökad välfärd och trygghet samt vår offensiv för ökad integration av nya svenskar kommer långsiktigt att kunna bidra till att arbetskraften växer.

Utbudet av arbetskraft påverkas redan på kortare sikt av utbytet av arbete i förhållande till att inte arbeta. Vidare påverkas utbudet av efterfrågan på arbetskraft.

De förslag som diskuterats ovan kommer på ett träffsäkert och för individen rimligt sätt att stimulera till ökat arbetskraftsdeltagande. Arbetsavdraget i kombination med växlingen från inkomstberoende bostadsbidrag till extra barnbidrag samt sänkta ersättningar vid frånvaro gör det avsevärt mer lönsamt att lämna bidragsberoendet för att i stället arbeta. De sänkta marginalskatterna och växlingen från bostadsbidrag till extra barnbidrag gör det märkbart mer lönsamt att utöka den befintliga arbetstiden för låg- och medelinkomsttagare. Lägre marginalskatt för äldre gör att de som vill och kan får ett märkbart större utbyte av ytterligare arbete. Lägre skatt för höginkomsttagare höjer värdet av att utbilda sig, vilket stimulerar till förkovran och på sikt högre produktivitet.

Sammantaget bedöms våra förslag medföra att utbudet av arbetskraft och sysselsättningen på några års sikt stiger märkbart. Därmed uppnås ett av huvudsyftena med den politik vi förespråkar. Dessa dynamiska effekter redovisas i nästa avsnitt.

10.1.3 Dynamiska effekter

I tabellen nedan redovisas de samlade utbuds- och efterfrågeeffekterna av förslagen ovan. ⁴⁸ Kalkylerna är avsiktligt mycket försiktiga och vissa av de utbudsstimulerande förslagen har inte ens tagits med, exempelvis sänkt skatt för dem som jobbar efter 65 år och ändrad struktur på a-kasseavgiften.

Ett stort antal studier visar att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen och höga marginalskatter bidrar till att strukturarbetslösheten, dvs. den arbetslöshet som är förenlig med stabil prisstegringstakt, blir högre. Moderaterna föreslår en sänkning av ersättningen med i genomsnitt drygt 15 procent, vilket skulle implicera att den genomsnittliga arbetslöshetsperioden minskar med 3-6 procent under den första perioden och ca 10-20 procent under den andra perioden. En försiktig bedömning är att strukturarbetslösheten sammanlagt kan sänkas med minst 0,5 procentenhet genom de åtgärder som Moderaterna föreslår.

På senare tid har det publicerats flera studier av socialförsäkringarnas effekter. En vid det här laget tydlig slutsats är att ändrade ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och ersättningen vid förtidspension har en stark påverkan på utnyttjandet av dessa försäkringar.

Moderaternas satsningar på omsorg, skola och trygghet uppgår till ca 10 miljarder kronor. Analyser från riksdagens utredningstjänst pekar på märkbara sysselsättningseffekter av satsningar av detta slag.

Den samlade bedömningen är att utbudet av arbetskraft kommer att öka kraftigt till följd av våra föreslagna reformer. På ett par år sikt bedöms utbudet stiga med ca 3,5 procent eller 150 000-160 000 personer. På längre sikt stiger det mer, med ca 4,5 procent, vilket motsvarar 170 000-180 000 personer. Sänkta skatter och lägre arbetslöshetsersättning påverkar lönebildningen. Förslagen medför inledningsvis en långsammare ökning av företagens arbetskraftskostnader, vilket stimulerar sysselsättningen. Den långsiktiga arbetslöshetsnivån bedöms kunna sjunka med ca en halv procentenhet. Ändrade bidrag och ersättningar vid sjukdom eller förtidspension har emellertid inte självklara effekter på arbetslösheten. Å ena sidan finns det skäl att tro att minskade produktionsförluster och lägre kostnader till följd av högre närvaro på arbetsplatserna stimulerar lönsamheten och investeringarna och därmed sysselsättningen. Å andra sidan tenderar stora nytillskott av arbetskraft att, åtminstone kortsiktigt, minska produktiviteten.

Den långsiktiga ökningen av sysselsättningen innebär en lika stor uppgång i den potentiella produktionsförmågan, givet att produktiviteten inte förändras. De samhällsekonomiska vinsterna av högre sysselsättning och produktion är betydande. Förslagen höjer i första hand den potentiella produktionsnivån. Det finns emellertid skäl att tro att även den långsiktigt hållbara tillväxten kan stiga med 0,3-0,4 procentenheter.

10.1.4 Budgeteffekter

En ökning av produktionsnivån med 1 procent kan väntas stärka de offentliga finanserna med i storleksordningen 0,7 procent av BNP. En långsiktig produktionsökning på 4,6 procent motsvarar således en förstärkning av den offentliga sektorns finanser med ca 80 miljarder kronor per år. Till det kommer minskade kostnader för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspension. Sammantaget bedöms högre skatteintäkter och minskade kostnader stärka de offentliga finanserna med mellan 60 och 90 miljarder kronor, se tabell 10.2 . En höjning av den långsiktiga tillväxten med 0,3 procentenheter motsvarar ett ytterligare tillskott på ca 5 miljarder kronor varje år.

Tabell 10.2

Samlade dynamiska finansiella effekter (kort sikt och långsikt)

Miljarder kronor

Finanspolitikens mål skall vara att reducera den offentliga sektorns skuld till en nivå som är förenlig med låga och stabila skattesatser. Under de närmaste åren bör därför den offentliga sektorns strukturella saldo uppgå till ca 2 procent av BNP. Konjunkturen bedöms i termer av resursutnyttjandet nå sin topp 2006. Detta innebär att det strukturella saldot bör vara som högst detta år.

Den kraftiga förstärkning av de offentliga finanserna som uppkommer till följd av de dynamiska effekterna stärker de offentliga finanserna märkbart. Det strukturella sparandet med beaktande av effekterna av ändrat beteende är påtagligt högre än regeringens och ligger i genomsnitt kring 2,2 procent under perioden 2000-2007. Profilen på sparandet är också sådant att den stämmer väl överens med konjunkturläget.

10.1.5 Stabiliseringspolitiska effekter

Moderaternas förslag till sänkta skatter och ökade utgifter är fullt finansierade. I den meningen ändras inte den samlade effekten på efterfrågan i samhället av den ekonomiska politiken. Detta betyder att sysselsättningen i ett statiskt perspektiv inte påverkas nämnvärt utöver de effekter som kommer till stånd via en bättre fungerande lönebildning och att sjukskrivna som har arbete återinträder i tjänst.

I avsaknad av en expansiv ekonomisk politik kommer anpassningen av efterfrågan till en högre potentiell produktionsnivå att ske med en viss eftersläpning. På kort sikt bedöms utbudet öka snabbare än sysselsättningen och ge upphov till en uppgång i den kortsiktiga arbetslöshetsnivån, lägre resursutnyttjande och dämpat inflationstryck. Resursutnyttjandet väntas sjunka och vidga det s.k. BNP-gapet med drygt en halv procentenhet.

I viss mån stimuleras efterfrågan på arbetskraft, utöver effekterna via lönebildningen, av sänkta skatter för företagare, lägre arbetsgivaravgifter för äldre, sysselsättningsstöd för anställning av personer som varit borta från arbetsmarknaden under en längre tid, avdrag för hushållsnära tjänster samt slopad förmögenhetsskatt. Därtill kommer våra förslag på satsningar inom omsorgen och tryggheten att stimulera efterfrågan och sysselsättningen. Detta är sannolikt inte tillräckligt. Det lägre resursutnyttjandet kommer att medföra temporärt lägre inflation. Därmed skapas ett utrymme för penningpolitiken att på ett normalt sätt stimulera efterfrågan genom lägre reporänta. Vår bedömning är att reporäntan skulle behöva sänkas med ca 1,5 procentenheter. I takt med att resursutnyttjandet normaliseras och de dynamiska effekterna materialiseras bör den ekonomiska politiken förskjutas mot sänkta skatter eller ökade satsningar samt en normalisering av reporäntan.

Sammantaget medför våra förslag och den penningpolitiska lättnaden att hushållens köpkraft och företagens lönsamhet stärks, vilket gynnar konsumtion, investeringar och sysselsättning. På så sätt kan sysselsättningen öka i samma takt eller något snabbare än utbudet och arbetslösheten sjunka. När anpassningen till den nya potentiella produktionsnivån är genomförd bedöms arbetslösheten vara ungefär 0,6 procentenheter lägre än i utgångsläget.

Moderaterna vill föra en politik som ökar dynamiken och därmed välfärden i Sverige. Vi vill göra detta genom en politik där det alltid lönar sig bättre att arbeta. För att göra Sverige till ett arbetande land är det nödvändigt att sänka skatterna och strama åt bidragen. En sådan politik får fördelningseffekter, vilket det finns skäl att analysera.

Det finns starka skäl att anta att vår utgiftspolitik har starka positiva fördelningseffekter. Våra satsningar på välfärdstjänster som finansieras av kommuner och landsting, såsom sjukvård, äldreomsorg, skola och barnomsorg har en hög fördelningspolitisk träffsäkerhet.

Samtidigt finns det skäl att anta att de fördelningspolitiska effekterna av att inkomstbortfallsförsäkringarna stramas åt blir mindre. Eftersom socialförsäkringarna är inkomstrelaterade begränsas den omfördelande effekten. Finansdepartementets analyser av de åtstramningar av socialförsäkringarna som genomfördes 1991-96 visar att minskningarna av inkomsterna var "relativt jämnt fördelade över alla inkomstgrupper". Finansdepartementet konstaterar att de "sänkta ersättningarna påverkade således inte utjämningen nämnvärt". Den procentuella förlusten har t.o.m. varit större i den tionde decilen än i den första decilen.

Våra förslag som presenterats ovan kommer dock att ha fördelningseffekter. Betraktas förslagen ett och ett och i ett statiskt perspektiv kan följande noteras:

10.1.6 Effekter av arbetsavdraget

I jämförelse med det tidigare moderata skatteförslaget medför det nu föreslagna arbetsavdraget att tyngdpunkten i skattesänkningarna förskjuts till förmån för löntagare och företagare med låga och normala inkomster. Totalt kommer ca 70 procent av skattesänkningarna att tillfalla dessa grupper. Detta betyder också att kvinnor gynnas relativt männen då andelen kvinnor är betydligt större i dessa inkomstlägen. Arbetsavdragets effekt sett över alla inkomstlägen tyder på att fördelningen mellan män och kvinnor är förhållandevis jämn. Sett i ett regionalt perspektiv är fördelningen av inkomstökningen mycket jämn, se tabell 10.3.

Tabell 10.3

Förändrad genomsnittlig nettoinkomst för förvärvsarbetande över 17 år av skatteförslagen, per decil, år 2005, kronor

I tabell 10.3 har de förvärvsarbetande över 17 år delats in i tio inkomstintervall med lika många individer i varje (deciler). Inkomsterna inkluderar även ersättning från socialförsäkringar och eventuella pensionsinkomster. De genomsnittligt största skattesänkningarna får individer i decil 5-9. Individer i decil 2-4 och i decil 10 får något mindre skattesänkningar och individer i decil 1 inga skattesänkningar alls eftersom grundavdraget här är mer fördelaktigt än arbetsavdraget.

Tabell 10.4

Förändrad genomsnittlig nettoinkomst för personer med en arbetsinkomst som är större än noll, av skatteförslagen, per decil, år 2005, kronor

I tabell 10.4 studeras skatteförändringarna för olika nivåer påarbetsinkomsten, dvs. här bortses från andra inkomster än av arbete och egen näringsverksamhet. Mera konkreta exempel är att en barnskötare får en skattesänkning på ca 11 000 kronor per år, en metallarbetare som jobbar i verkstadsindustrin får en skattesänkning på närmare 15 000 kronor och en genomsnittlig kvinnlig SACO-medlem får en skattesänkning på ungefär 19 000 kronor per år.

10.1.7 Effekter av arbetsavdrag och bidragsväxling

För att analysera de sammanlagda fördelningseffekterna av skatteförslaget och förslaget att ersätta bostadsbidraget med ett extra barnbidrag är det mer relevant att studera olika hushållstyper än olika inkomstintervall.

För alla hushållstyper medför förslagen sammantaget stora inkomstökningar. De största inkomstökningarna per konsumtionsenhet får ensamstående med många barn och sammanboende med ett barn, vilket beror på olika faktorer.

Tabell 10.5

Förändrad genomsnittlig disponibel inkomst (av skatteförslagen samt av förändringarna i bostads- och barnbidraget) per familjetyp, år 2005, kronor

Sammanboende befinner sig i de inkomstskikt där skatteförslaget ger störst skattesänkningar. Dessutom konsumerar de mindre per person än ensamboende vuxna, enligt gängse definitioner. Detta medför att ökningen av den disponibla inkomsten blir större. Sammanboende med många barn som i dag har bostadsbidrag förlorar dock i genomsnitt på att det avskaffas. Huruvida skattesänkningen är större än bortfallet av bostadsbidraget beror på hur stora arbetsinkomster och hur stort bostadsbidrag man har. För att kompensera sammanboende familjer med många barn för att bostadsbidraget försvinner accepterar vi regeringens förslag att höja flerbarnstillägget. Det har inte har inkluderats i ovanstående tabell.

Vidare får de ensamståendehushåll som har fler barn större inkomstökningar än dem som inte har barn eller de som bara har ett barn. Det beror framför allt på att ensamståendestödet blir större ju fler barn som ingår i hushållet.

I tabellen ovan redovisades hur skatteförslaget och växlingen av bidrag slår i genomsnitt för olika hushåll. Ett annat sätt är att beräkna effekterna för olika hushåll. Nedan presenteras ett par sådana hushållsexempel, där även hänsyn tagits till att ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen ändrats.

Tabell 10.6

Ensamstående kvinna med 2 barn, månadsinkomst 14 000 kr,

sjuk en vecka på ett år, lägenhet 70 kvm med månadshyra 5 000 kr

I tabellen ovan illustreras hur ekonomin förändras för en lågavlönad ensamstående kvinna med två barn. Utgångspunkten är att hon har en månadslön på 14 000 kronor och är sjuk en vecka under året. Hon gynnas påtagligt av Moderaternas arbetsavdrag och av bidragsväxlingen. Samtidigt stiger inkomstbortfallet vid sjukdom. Sammantaget stärks hennes ekonomi med nästan 9 100 kronor per år eller med drygt 7 procent efter skatt.

Tabell 10.7

Familj med två vuxna och två barn, person 1 har en månadsinkomst på 25 000 kr och person 2 en månadsinkomst på 20 000, båda vuxna sjuka en vecka på ett år

Familjer med högre inkomster har inte bostadsbidrag och kommer heller inte i fråga för det extra barnbidrag för ensamstående och studerande som Moderaterna föreslår. I exemplet ovan beskrivs en familj där båda vuxna är medelinkomsttagare och sjuka i genomsnitt en vecka var per år. Familjen får betydande skattesänkningar men förlorar ersättning vid sjukdom med våra förslag. Netto stiger familjens inkomster rejält, med 32 000 kronor per år eller med ca 8,5 procent efter skatt.

Alla familjetyper får inte ökade inkomster med Moderaternas förslag. Nedan visas ett sådant hushållsexempel.

Tabell 10.8

Familj med två vuxna, person 1 arbetar med en månadslön på 25 000 kr,

person 2 sjukskriven sedan sex månader med en tidigare månadslön på 20 000 kr

I detta exempel har båda inkomsttagarna medelinkomster men en är sjukskriven sedan ett halvår tillbaka. Den person som arbetar får en betydande skattesänkning. Den person som är sjuk får emellertid en sänkning av sjukpenningen som är något större. Sammantaget minskar familjens inkomst efter skatt med drygt 100 kronor per månad.

10.1.8 Sammantagna effekter av sänkta inkomstskatter, extra barnbidrag, slopat bostadsbidrag, sänkta ersättningar i olika försäkringar samt höjd avgift till a-kassa

I tabellen nedan redovisas de samlade effekterna i ett statiskt perspektiv av våra förslag. I tabellen har den maximala höjningen av avgiften till a-kassan lagts in. Det betyder att nettoutfallet per familjetyp skall ses som en nedre gräns.

Vårt inkomstskatteförslag och bidragsväxlingen, som innebär att bostadsbidraget slopas och ersätts av extra barnbidrag för ensamstående och studerande föräldrar, tillsammans med de besparingar som föreslås inom arbetslöshets- och socialförsäkringarna samt höjd avgift till a-kassan medför att alla familjetyper utom en, som får oförändrad inkomst, i genomsnitt vinner på vår politik. Kalkylerna visar att familjer utan barn får en lägre behållning än familjer med barn. Detta beror dels på att dessa familjetyper inte kommer i fråga för det extra barnbidrag som betalas ut till ensamstående och studerande föräldrar, dels på att ensamstående par utan barn i betydligt större utsträckning än andra familjetyper är förtidspensionerade. Därmed kommer de inte i åtnjutande av skattesänkningarna i samma utsträckning som andra grupper. Störst ökning får barnfamiljerna, i synnerhet ensamstående med barn.

Slutsatsen är att vår politik i ett statiskt perspektiv är träffsäker och ger de effekter som eftersträvades. Med vår politik blir det betydligt mer tydligt att arbete lönar sig framför att leva på bidrag.

Tabell 10.9

Samlade effekter av sänkta inkomstskatter, extra barnbidrag som ersätter bostadsbidrag samt besparingar.

Kronor per år efter skatt

Källor: Riksdagens utredningstjänst dnr 2004:1622 och 2004:1896 samt egna beräkningar

10.1.9 Effekter i ett dynamiskt perspektiv

Statiska beräkningar av olika fördelningseffekter riskerar att ge en missvisande bild av de långsiktiga sociala och ekonomiska effekterna av politiken. De mest allvarliga effekterna av transfereringssystemen ligger inte främst i att det blir något lägre ersättning vid arbetslöshet eller sjukdom, utan i att bidragssystemen riskerar att medföra att sjukdoms- och arbetslöshetsperioderna förlängs och på så sätt bidrar till en permanent utslagning från arbetslivet, vilket också regeringen konstaterar. Det är väl belagt att möjligheterna att återkomma till arbetsmarknaden avtar i takt med att bortavaron förlängs. Det finns således stora risker förknippade med att arbetslöshet och sjukdom leder till att förmågan att delta i arbetslivet reduceras.

På samma sätt blir de mest allvarliga konsekvenserna av brister i skola och utbildningssystem inte de omedelbara kostnaderna i termer av att föräldrar måste ägna större energi åt att undervisa sina barn, utan att livsinkomsten långsiktigt sjunker till följd av lägre humankapital. Det går att återta den ekonomiska förlusten av stramare bidrag relativt snabbt men det är svårt att kompensera för både välfärds- och inkomstförlusten av att någon tvingas vänta ett halvår i en operationskö.

I avsnittet om dynamiska effekter konstateras att Moderaternas reformer leder till lägre långsiktig arbetslöshet. Lägre arbetslöshet har starka positiva fördelningseffekter. Ur detta perspektiv är Moderaternas politik sannolikt det effektivaste sättet att öka rättvisan och välfärden i samhället.

Att incitamenten till att arbeta och förkovra sig försvagas riskerar att leda till beteendemönster som medför socialt utanförskap och långsiktigt bidragsberoende. Vid sidan av de förödande sociala konsekvenserna en sådan utveckling för med sig betyder det också att individernas samlade inkomster under perioden i arbetslivet blir lägre. Skatte- och bidragssystem som ger starka incitament att delta i arbetslivet ger individerna stöd att fatta korrekta beslut och att agera så att den samlade livsinkomsten maximeras.

Våra förslag syftar till att människor skall tjäna på att lämna bidragsberoende och börja arbeta och att det skall löna sig att arbeta mer. Nedan redovisas några exempel på inkomstutvecklingen för personer som lämnar arbetslöshet eller sjukskrivning och i stället börjar jobba. Vidare studeras effekten för personer som väljer att utöka sin arbetstid.

I dag vinner man lite eller nästan ingenting på att lämna bidragsförsörjning och i stället arbeta eller arbeta mer. En bärande tanke i den moderata politiken är att göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att inte arbeta. Våra förslag syftar till att ekonomiskt uppmuntra människor att lämna bidragsberoende och börja arbeta och att arbeta mer. Nedan redovisas exempel på hur inkomsterna förändras för ett par olika typhushåll av att man utökar sin arbetstid eller lämnar bidragsförsörjning och i stället börjar arbeta.

Tabell 10.10

Ensamstående med två barn, arbetar 75% med månadslön 18 000 kr, lägenhet 70 kvm, hyra 5 000 kr, men som väljer att gå upp till heltid med månadslön 24 000 kr

En ensamstående förälder som arbetar deltid men vill utöka sin arbetstid drabbas i dag av betydande marginaleffekter. Dels stiger skatten, dels minskas bostadsbidraget rejält. Sammantaget får denna person bara behålla mindre än hälften av den ursprungliga inkomstökningen. Av en inkomstökning på 72 000 kronor per år får hushållet behålla knappt 34 000.

Med Moderaternas förslag sjunker marginalskatten rejält. Bostadsbidraget är avskaffat och ersatt med ett extra barnbidrag, vilka inte är inkomstprövade. Detta betyder att hushållet får behålla knappt 57 000 av den bruttolöneökning på 72 000 kronor som utökningen av arbetstiden ger. Detta betyder att hushållet får behålla nästan 80 procent av inkomstökningen.

Tabell 10.11

Ensamstående med två barn, sjukskriven sedan sex månader, tidigare månadslön 18 000 kr. Återgår till arbete med samma månadslön som tidigare, lägenhet 70 kvm, månadshyra 5 000 kr

Slutligen presenteras ett exempel där en ensamstående förälder återinträder i arbete efter en tids sjukdom. Marginaleffekten i dag är lika stor som i exemplet ovan. Med Moderaternas politik får denna person behålla nästan 85 procent av inkomstökningen.

Moderaternas förslag medför också att den disponibla inkomsten förändras beroende på om inkomsttagaren arbetar eller ej. I det sista exemplet kan detta illustreras på följande sätt. Skulle denna ensamstående inte börja jobba sjunker dennas inkomst efter skatt med ca 10 procent. Detta är en väntad effekt och speglar att våra skatteförslag finansieras bl.a. genom sänkta bidragsnivåer. I det fall inkomsttagare börjar jobba redan i dag medför Moderaternas förslag en ökning av den disponibla inkomsten via arbetsavdraget och bidragsväxlingen med knappt 13 procent. Slutligen, att gå från att vara sjuk i dag till att arbeta innebär med Moderaternas skatte- och bidragssystem en inkomstökning på nästan 28 procent.

Sammantaget pekar dessa hushållsexempel och de analyser av skatteförändringarna som presenterats ovan att Moderaternas politik träffar rätt. Marginaleffekterna minskar rejält. Låginkomsttagare och ensamstående föräldrar vinner mest. Det lönar sig rejält att utöka sin arbetstid och ännu mer att lämna bidragsberoende för eget arbete. Dagens fattigdomsfällor läggs igen och makten över den egna vardagen ges ett reellt innehåll. Den demografiska utvecklingen, med färre som skall försörja och vårda fler, sätter stark press på välfärdssystemen. Utvecklingen kräver handling nu. Arbetsutbudet måste stiga och frånvaron minska. Moderaternas politik kommer att medföra en uppgång av arbetsutbudet och sysselsättningen, vilket också kommer att säkra de offentliga finanserna. Moderaternas politik ger arbete för fler och trygghet åt alla.

11 Förslag till utgiftsramar

Det moderata budgetalternativet medför ändrade utgiftsramar jämfört med regeringen. Dessa visas i nedanstående tabell.

12 Moderaternas förslag på utgiftsområdena

Presstödet fyller inte den funktion som förespeglades när det infördes. Tidningar i ekonomiska svårigheter har inte kunnat räddas som förväntat, samtidigt som strukturförändringar försenats och konkurrensvillkoren snedvridits. Mot bakgrund av detta föreslår vi att presstödet avvecklas i två steg. I och med att presstödet avskaffas fyller inte Presstödsnämnden någon funktion. För att underlätta avvecklingen av presstödet bör reklamskatten avskaffas helt i enlighet med riksdagens tillkännagivande om detta.

Regeringskansliet har expanderat de senaste åren. Det gäller i synnerhet de politiskt relaterade befattningarna. Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har egna kanslier inom Regeringskansliet förstärker ytterligare denna tendens. Det finns anledning att ifrågasätta om anslaget till Regeringskansliet skall finansiera tjänster åt regeringens stödpartier. Det är principiellt fel att sakkunniga från samarbetspartierna anställs i Regeringskansliet för att bereda regeringens beslut samtidigt som samma partier i riksdagen definierar sig som opposition och därför erhåller ett dubbelt så stort grundbelopp som ett regeringsparti enligt reglerna om stöd till riksdagsledamöter och partigruppernas arbete i riksdagen. De bör kunna finansiera sina samordningskanslier med dessa medel.

Anslaget till riksdagens informationsverksamhet bör reduceras. Det är inte påkallat att informationsverksamheten har den omfattning den har i dag. Det huvudsakliga ansvaret för informationen som gäller den politiska verksamheten i riksdagen åvilar riksdagens partier.

Statistiska centralbyrån ansvar för den sektorövergripande officiella statistiken och samordnar det statistiska systemet. Verksamheten omsluter i dag ca 900 miljoner kronor varav ca hälften är avgiftsfinansierat. Vi anser att SCB:s uppgifter bör begränsas. För att säkerställa efterfrågan är det därför rimligt att eftersträva en ökad grad av avgiftsfinansiering.

Nämnden för offentlig upphandling skall verka för att offentlig upphandling sker affärsmässigt, effektivt och lagenligt. Vi anser att NOU bör sammanföras med Konkurrensverket och ombildas till en ny myndighet, Konkurrens- och upphandlingsverket. Besparingar möjliggörs genom de samordningsfördelar som uppnås.

Statens kvalitets- och kompetensråd har enligt regeringen bidragit till att stimulera systematiskt kvalitetsarbete inom statsförvaltningen. Vi anser dock att respektive myndighet skall tillse att kvalitets- och kompetensförsörjningen upprätthålls. Vi föreslår mot denna bakgrund att rådet avvecklas.

Vi avvisar försöket med trängselskatt. Några medel för detta ändamål behöver därför inte anslås.

Vi föreslår att flera administrativt tunga skatter avskaffas, exempelvis förmögenhetsskatten. Mot denna bakgrund är det rimligt att minska anslaget till skatteförvaltningen.

Tullen fyller en viktig funktion i brottsbekämpningen, inte minst vad gäller att bekämpa narkotika. Tullens verksamhet skall finansieras via anslag och inte delvis genom att offentligrättsliga medel tas i anspråk. Mot denna bakgrund anser vi att anslaget till tullen skall öka.

Människors trygghet är en av statens mest grundläggande uppgifter. Den som drabbas av brott skall kunna förlita sig på att rättsväsendet reagerar effektivt, tydligt och på ett rättssäkert sätt. Brott skall utredas, klaras upp och gärningsmannen lagföras.

Polisen måste kunna vara synlig, tillgänglig och bemöta brottsdrabbades behov av hjälp. Brott som anmäls skall klaras upp till en större andel än vad som är fallet i dag. Antagningen till polishögskolorna bör öka och de enskilda myndigheterna måste ha möjligheter att nyanställa. En ny polishögskola skall öppnas.

Åklagarorganisationen måste ges resurser att lagföra dem som kränker människors frihet och frid. I en tid av gränsöverskridande och tekniskt avancerad brottslighet krävs det att åklagarnas kunskaper uppdateras kontinuerligt och att specialister kan rekryteras.

Domstolarna skall få tillräckliga resurser för att klara måltillströmningen på ett rättssäkert sätt. Partssammansatta domstolar skall avskaffas och föras till det allmänna domstolsväsendet. Den slutna ungdomsvården bör föras till kriminalvården.

Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU fordrar en gedigen kompetens inom utrikesförvaltningen samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet. Den snabba globaliseringen fordrar ocksåökad svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna.

Vi vill därför förstärka anslaget till utrikesförvaltningen. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands samt för att beakta situationen för utlandsmyndigheternas visumhantering. Vi menar att utrikesförvaltningen bör ligga under utgiftsområde 5.

Det är vår uppfattning att Sverige skall öka sin förmåga att medverka i internationella operationer. Vi skall aktivt delta i uppbyggnaden av EU:s nya snabbinsatsstyrkor. Sverige skall kunna bidra med en egen stridsgrupp.

Vi kommer bl.a. att avvisa förslaget till inriktning av insatsorganisationen och den ekonomiska ramen i regeringens proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar. De två anslagen till det militära försvaret förstärks sammantaget i enlighet med tabellen ovan.

Statligt bistånd har inte avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i u-världen som helhet, men spelar en stor roll för många låginkomstländer, dvs. fattiga länder där inte handel och investeringar har tagit fart. Sverige bör fokusera det statliga biståndet till de mest behövande - Afrikas låginkomstländer.

Stora biståndssummor ger inte automatiskt minskad fattigdom. Erfarenheten visar tyvärr att vanstyrda länder som fått omfattande bistånd under lång tid blivit fattigare. Målet för biståndet bör relaterastill vad man vill åstadkomma. Att som nu ange biståndsmålet som andel av BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som spenderas, i stället för på resultatet.

Med vårt synsätt kommer biståndet att behållas på dagens nivå. I nästa skede sker en ökning på grund av skuldavskrivning och fokusering på snabb fattigdomsavveckling i Afrika. På längre sikt skall biståndet avvecklas i takt med att länderna får en kraftig egen tillväxt, vilket är det normala för fattiga u-länder. Katastrofbiståndet påverkas inte av våra förslag.

Sverige bör inom EU, Världsbanken och andra former föreslå att västvärlden gemensamt avskriver de högt skuldsatta låginkomstländernas (dvs. de fattigaste u-ländernas) skulder under tydliga villkor. Resultatet får inte bli ny oansvarig upplåning, ökad korruption eller vanstyre. Sverige bör gå före genom att förklara sig berett att avstå från sin del i de fordringar det gäller, som torde motsvara en procent av en avskrivning. Totalt bedöms detta röra sig om ca 200 miljarder dollar, varav Sveriges andel skulle bli ca två miljarder dollar.

Regeringens anslag till Migrationsverket är betydligt lägre än vad verket självt anser vara nödvändigt för att successivt korta handläggningstiderna. Förutom att det är inhumant för dem som får vänta, är det kostnadsineffektivt eftersom tiden på flyktingförläggning och tiden innan de nya svenskarna kan komma ut i arbetslivet förlängs. Vi vill öka anslaget till Migrationsverket och bedömer att det skall minska mottagningskostnaderna.

Vi ifrågasatte syftet med ett inrättande av ett Integrationsverk. Vi har inte haft någon anledning att ompröva vår åsikt. Därför bör Integrationsverket läggas ner.

Källor: Riksdagens utredningstjänst PM 2003:1904, 2004:1609, 2003:1605, 2003:1421, 2003:1096, 2003:1096 och 2003:819

Vi vill införa en nationell vårdgaranti och avsätter medel för att införa denna. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Beloppet i högkostnadsskyddet bör höjas och medlen kvarstanna i landstingen.

Vi föreslår en ny läkemedelsförmån med minskat inslag av prisregleringar och mer konkurrens. Apoteket AB:s försäljningsmonopol avskaffas stegvis. Minderårigas läkemedelskostnad tas in under föräldrarnas högkostnadsskydd för läkemedel.

Det finns ett stort behov av ett förbättrat högkostnadsskydd i tandvården. Vi vill omedelbart införa ett skydd för samtliga åldersgrupper som omfattar alla.

Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Rätten till personlig assistans bör också omfatta funktionshindrade i gruppboende.

Försörjningen av hjälpmedel till funktionshindrade bör ses över och en statlig hjälpmedelsgaranti prövas. Vi vill höja åldersgränsen för bilstödet (som kommer att utgöra en del av vår hjälpmedelsgaranti)

För gruppen psykiskt sjuka vill vi göra en speciell satsning genom att utvidga verksamheten med personliga ombud.

En förstärkning av den oberoende tillsynen genom inrättandet av en särskild medicinalstyrelse bör ske. Medicinalstyrelsen skall utnyttja resurser som finns i nuvarande Socialstyrelsen där en organisation uppbyggd för tillsyn redan finns. Budgetmedel skall därför överföras från Socialstyrelsen till ett nytt anslag.

För att stimulera framväxten av riktade insatser och regionalt och lokaltfolkhälsoarbete vill vi inrätta en anslagspost 14:11 Lokalt folkhälsoarbete.

Den slutna ungdomsvården bör enligt vår uppfattning överföras till kriminalvården.

Källor: Riksdagens utredningstjänst PM 2004:1614, 2004:1612, 2004:1613, 2004:1615 och 2004:1616

Sjukskrivningarna har fördubblats sedan 1997. Sedan ett tag ökar de inte längre, men i stället förtidspensioneras människor i snabb takt. Prognoserna pekar på en ohållbar utveckling och visar att de åtgärder regeringen vidtagit inte är tillräckliga. Det krävs kraftfullare åtgärder:

För det första måste sjukskrivningar handhas på ett medicinskt genomtänkt sätt. I dag bestäms behovet och längden av sjukskrivning ofta av patientens önskemål, inte av medicinska överväganden. Vi vill strama upp sjukskrivningsprocessen och snabba upp den utbildning i försäkringsmedicin som regeringen påbörjat på vårt initiativ.

För det andra inför vi en nationell vårdgaranti som ett första steg på vägen mot en allmän hälsoförsäkring. Medlen skall kunna användas av den enskilde patienten för att tillförsäkra att hon får den vård hon behöver. Radikalt minskade väntetider kommer genom detta att ytterligare minska sjukfrånvaron.

För det tredje bör försäkringskassorna få utökat ansvar och resurser för sin rehabiliteringsverksamhet. Vi föreslår att de får ta över ansvaret från arbetsgivarna för att rehabiliteringsutredningar kommer till stånd. Försäkringskassornas anslag bör höjas.

För det fjärde anser vi att det är nödvändigt att höja självrisken i sjukförsäkringen för att kunna nå målet om en halvering av antalet sjukskrivna till 2008. Vi föreslår att sjukpenningen beräknas på de senaste 24 månadernas inkomst. Vi föreslår även att ersättningsnivån sänks till 75 procent av SGI de första sex månaderna för att därefter sänkas till 65 procent samt att ett en andra karensdag införs.

För det femte vill vi föra över ersättning för inkomstbortfall och rehabilitering från sjukförsäkringen till trafikskadeförsäkringen. Det skulle avlasta den allmänna sjukförsäkringen kostnader med ungefär 8 miljarder kronor ⁴⁹ och dessutom leda till en ökad trafiksäkerhet ⁵⁰ . Anledningen är att försäkringsbolagen, som till skillnad från den statliga sjukförsäkringen beräknar sina premier utifrån förväntade kostnader, skulle höja premierna så mycket på särskilt trafikfarliga fordon att få människor skulle vilja fortsätta att använda dem. Länsförsäkringar räknar med att en privatisering skulle medföra att trafikskadepremien skulle behöva höjas med ungefär 50 procent i genomsnitt. ⁵¹ För säkra fordon och säkra förare skulle premien höjas mindre och för farliga fordon och förare skulle den höjas mer.

För det sjätte måste den "industriella" förtidspensioneringen stoppas. Vi motsätter oss att försäkringskassan automatiskt skall pröva förutsättningarna för övergång till förtidspensionering efter ett års sjukdom och vill i stället att förtidspensionen sänks till 60 procent av antagandeinkomsten. Garantinivån skall vara densamma i förtidspension som i ålderspension. Inga förtidspensioneringar skall tillåtas efter uppnådda 61 års ålder.

Som kompensation sänks kostnaderna för arbetsgivarna genom att arbetsgivaravgifterna sänks för människor äldre än 61 år. Detta underlättar också anställning av äldre människor.

Under detta utgiftsområde föreslås inga förändringar av anslagen jämfört med budgetpropositionen.

Vi inför ett extra barnbidrag för ensamstående och ett för studerade med barn. Detta ersätter bostadsbidraget. Vi accepterar höjda flerbarnstillägg från det tredje barnet men avvisar övriga höjningar av barnbidrag.

Från 2005 föreslår vi att en barnomsorgspeng införs för de familjer som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Barnomsorgspengen skall utgå med 3 000 kronor skattefritt per månad för barn mellan ett till tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år behövs inte den trettonde månaden med sjukpenninggrundande ersättning och de tre extra garantimånaderna i föräldraförsäkringen.

Vi vill även avskaffa den särskilda "öronmärkningen" av två månader i föräldraförsäkringen till den förälder som tagit ut minst föräldraledighet.

I likhet med våra förslag för sjukpenningen anser vi att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) i föräldraförsäkringen skall baseras på de två föregående årens inkomst och att ersättningen skall sänkas till 75 procent. Taket bör behållas på dagens nivå.

Vi föreslår att ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen sänks till 75 procent de första 100 dagarna och 65 procent under de resterande 200 dagarna. Ersättningen föreslås beräknas på inkomsten de senaste 24 månaderna. Maxersättningen föreslås bli 671 kronor de första 100 dagarna och 582 kronor de resterande 200 dagarna. Ersättningen i aktivitetsstödet föreslås också bli 65 procent av inkomsten upp till maxersättningen. Vi föreslår vidare att den bortre parentesen tillåts verka. Detta får dock inga budgeteffekter eftersom medlen används till att finansiera aktivitetsgaranti i annan form än i dag.

Vi avvisar regeringens friårsverksamhet om 12 000 platser. Vi anser inte att det är motiverat att införa möjligheten till friår, när behovet att öka arbetsutbudet är så stort. Vi avvisar också regeringens förslag om ytterligare 20 000 platser i åtgärder. Dessa platser belastar statsbudgeten med 1,3 miljarder kronor, medan kostnaden är 1,8 miljarder kronor enligt budgetpropositionen. Differensen däremellan är 500 miljoner kronor, vilket utgörs av en skattekreditering hos kommunerna. Vi motsätter oss att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan ökas utan att detta belastar utgiftssidan. Genom att regeringen finansierar åtgärder med minskade intäkter, i stället för ökade utgifter, undanröjs påfrestningar på budgeteringsmarginalen.

Vi föreslår att Arbetsmarknadsverket får en mer självständig roll och att verksamheten styrs med ett fåtal tydliga mål. Vi föreslår en organisation som ger bättre förutsättningar för en effektiv arbetsmarknadspolitik. Denna omstrukturering av Arbetsmarknadsverket beräknas rymmas inom regeringens avsatta anslag.

Moderata samlingspartiet föreslår en annan myndighetsstruktur än regeringen under utgiftsområde 14 som underlättar att föra en kraftfull och samlad politik mot all form av diskriminering i samhället. Vi förordar en enhetlig lagstiftning och samordning av rättsväsendets insatser inom diskrimineringsområdet.

Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning läggs samman med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Handikappombudsmannen till en gemensam myndighet - Ombudsmannen mot diskriminering.

Källor: Riksdagens utredningstjänst PM 2004:1503 och 2004:1743 + egna beräkningar

Uppgifter som i dag ryms inom ramen för rekryteringsbidraget bör integreras i det ordinarie studiemedelssystemet. För att studiemedelssystemet skall bli rättvist och förutsägbart harmoniseras bidragsnivåerna.

Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Den skall innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng; gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan och en modern gymnasieskola, samt inrättandet av ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut.

Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skolsystem; en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av en nationell skolpeng säkrar resurser till grundskolan och utgör en viktig faktor för god undervisningskvalitet. Det är respektive skolledning som kan göra kvalitetshöjande prioriteringar, inte statliga projektpengar. Reformen införs stegvis.

Fördelningen av platser i högskolan baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte, inte regionalpolitiska målsättningar. Erfarenheten har visat att många hellre avstår från att studera än att läsa vid ett lärosäte som inte håller högsta kvalitet, vilket lett till flaskhalsproblem vid vissa utbildningar och tomma platser på andra. Vi slår därför samman anslagen till universitet och högskolor. Det krävs ytterligare satsningar på grundforskning och forskningsutbildning.

På längre sikt vill vi inrätta två nya stiftelsehögskolor, vilket emellertid bedöms vara möjligt först bortom den nuvarande budgetperioden. Anslaget för att ge stöd till fristående högskoleutbildningar ökas. Vi skapar ett särskilt anslag, vuxnas yrkeskvalificerande utbildning, för den kvalificerade yrkesutbildningen, all folkhögskoleutbildning samt utfasning av Kunskapslyftsprojektet. Medel för fortsatt utbyggnad av den kvalificerade yrkesutbildningen tillförs.

Verksamheten i förskoleklassen bör utvärderas och förutsättningarna för att utveckla skolformen till en barnskola med fler åldersgrupper bör utredas. Vi ökar resurserna till produktion av studielitteratur för elever med handikapp. Vi skapar en valfrihet för funktionshindrade att välja skola.

Specialpedagogiska institutet integreras i Skolverket vilket sker parallellt med att uppgifter förs från Skolverket till det nyinrättade kvalitetsinstitutet.

Kulturpolitiken måste stå väl rustad inför den nya tiden, med vad det innebär av ny teknik, nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att ta till sig kulturupplevelser.

Kulturverksamhet och idrottför barn och ungdom skall prioriteras. Statens ansvar bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel för att verksamheten skall komma till stånd. Det är av största vikt att oberoende och alternativa finansieringsmöjligheter skapas för att säkra ett omfattande och brett kulturutbud i hela landet. Fri entré på statliga museer avvisas. Vi föreslår att de fria dans- och teatergrupperna får ett ökade anslag. Medel till folkhögskolor anslås under utgiftsområde 16.

Forum för levande historia skall också behandla kommunismens brott mot mänskligheten. Anslaget ökas därför.

Ett mål för moderat bostadspolitik skall vara att normalisera bostadsmarknaden så att stöd och kompensationer för skadliga ingrepp inte behövs. Då kan samtliga subventioner och andra särlösningar avskaffas. I och med att vi sänker fastighetsskatten på flerfamiljshus under perioden kan räntebidragen avvecklas.

Bostadsbidragen utgår så gott som enbart till ensamstående föräldrar. Det ersätts därför med ett extra barnbidrag som utgår till ensamstående och till studerande med barn.

Målet för regionalpolitiken bör vara att skapa förutsättningar för olika regioners och människors möjligheter till utveckling. Genom att bland annat förbättra och bygga ut vägnätet och IT-infrastrukturen, sänka socialavgifter och drivmedelsskatter samt i övrigt förbättra villkoren för företagande vill vi lägga grunden för tillväxt i hela Sverige. Samtidigt sker transfereringar inom ramen för EU, vilka i största möjligamån skall komma svenska regioner till godo.

Inom utgiftsområdet prioriterar vi dels de insatser är av betydelse för människor som bor i glesbygd - det gäller främst stöd till kommersiell service - dels insatser som öppnar nya marknader för företag och dels medfinansiering till projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik. Besparingar bör främst göras inom områden som fungerar som rena driftstöd, utan att skapa förutsättningar för långsiktig regional tillväxt.

Glesbygdsverket läggs ner. Nutek blir ny huvudmyndighet för de EU-program som Glesbygdsverket administrerar i dag.

Det behövs nya mer effektiva metoder i arbetet för att bevara den biologiska mångfalden. En större andel av den skyddsvärda marken bör skyddas och vårdas genom att så kallade skötselkontrakt tecknas. Behovet att köpa in skyddsvärd mark minskar därmed samtidigt som bevarandearbetet blir mer effektivt. För att finansiera arbetet med att bevara den biologiska mångfalden vill vi inrätta en fond om en miljard kronor Fonden skall vara öppen för donationer.

I arbetet att sanera förorenade markområden är det viktigt att prioritera de områden som är miljö- och hälsofarliga. För att kunna göra nödvändiga prioriteringar behövs vetenskapliga riskbedömningar av saneringsobjektens farlighet för människa och miljö.

Klimatinvesteringsprogrammet har givit dåliga eller inga resultat. Vidare anslag till detta stoppas.

Energipolitikens mål skall vara att främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige. All energiproduktion skall klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med den generella miljöpolitiken.

Bidrag för marknadsstöd eller andra åtgärder som är ekonomiskt motiverade antingen för företag eller privatpersoner bör inte ges. Elcertifikat är ett sätt att smyghöja beskattningen av energi vilket vi avvisar. Någon statlig prisgaranti för detta ändamål behövs därför inte.

Transportpolitiken måste som övergripande strategi grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter. Sveriges underdimensionerade infrastruktur utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet och medför konkurrensnackdelar för företagen. Underhållet av det svenska vägnätet har under lång tid varit eftersatt.

Det eftersläpande underhållet beräknas av Vägverket till 17 miljarder kronor. Den snabba tillväxten i våra storstadsregioner har medfört stora förändringar i trafiksituationen. Särskilt tydligt märks detta i Stockholm. Där har försämringen lett till en ohållbar situation. Vi avsätter därför mer medel till utbyggnad och underhåll av vägar.

Den svenska livsmedelsproduktionen belastas med skatter på produktionsmedlen som är avsevärt högre än omvärldens. Vi vill avskaffa skatterna på växtnäring och växtskyddsmedel. Därmed behöver dessa medel inte återföras på diverse utgiftsanslag i statens budget.

Djurskyddsmyndigheten bör läggas ner. Inte heller behöver den verksamhet som livsmedelsekonomiska institutet bedriver ske i en speciell myndighet. Dessa myndigheter avskaffas därför. Jordbruksverket får ökat anslag för att överta vissa av djurskyddsmyndighetens uppgifter.

Staten skall inte ha till uppgift att marknadsföra eller stimulera konsumtionen av en viss typ av livsmedel. Detta sköts bäst av marknaden utan statlig inblandning. Anslaget till ekologisk produktion bör tas bort.

Vi avvisar de nya utgifter som föreslås vad gäller artdatabanken. Anslagen för biologisk mångfald bör också bekosta kostnader för biotopskydd och naturvårdsavtal i skogen.

För att Sverige skall få ett bättre företagsklimat måste konkurrenssituationen bli hälsosammare, avregleringsarbetet måste prioriteras, arbetsmarknads- och företagslagarna reformeras, skatterna sänkas och utbildningssituationen förbättras.

Riksdagen har begärt att regeringen sätter upp kvantitativa mål för förenklingsarbetet. Som ett led i detta arbete bör ett system för att kvantitativt mäta företagens administrativa börda och för att genomföra konsekvensanalyser av ny lagstiftning skapas. För detta bör ett särskilt anslag inrättas.

En central moderat ståndpunkt är att staten inte skall äga företag. Därför bör särskilda medel för omstrukturering och genomlysning av statliga företag inte anslås. I stället bör en plan för utförsäljning av de statliga företagen formuleras.

Konkurrensverket bedriver ett viktigt arbete, varför vi vill satsa ytterligare ekonomiska medel pådetta. Med fördel kan en del av verkets resurser användas åt att påvisa alla de konkurrenssnedvridningar som är en följd av offentliga sektorns monopol samt kommunalt och statligt ägande av bolag som konkurrerar med privata företag. Även konkurrensforskningen bör tillföras ytterligare medel.

Miljömärkning är ett led i företagens marknadsföring, och bör inte heller vara föremål för särskilda statliga insatser.

Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun - inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för effektiviseringar. Vi skapar förutsättningar för detta genom att ersätta riktade statsbidrag med generella. Skatteutjämningssystemet måste reformeras. Hela det tillskott till kommunsektorn som regeringen aviserar bör ges som tillskott till utjämningssystemet.

Våra politiska förslag påverkar i hög grad den kommunala sektorn. I enlighet med finansieringsprincipen neutraliserar vi för dessa effekter. Det betyder att statsbidragen till kommunerna ökar så att deras ekonomiska förutsättningar blir oförändrade.

Vi anser att det är angeläget att minska statsskulden från dagens höga nivå. Vårt alternativ innebär att överskottet i statsfinanserna används till att minska statsskuldenDetta får till effekt att statsskuldräntorna minskar.

13 Förslag till utgiftstak

De moderata förslagen till utgifter medför att utgiftstaken kommer att skilja sig från dem som regeringens föreslår.

För staten blir utgiftstaket 2005 883 miljarder kronor, 2006 913 miljarder kronor och 2007 943 miljarder kronor.

För offentlig sektor blir utgiftstaket 2005 1 285 miljarder kronor, 2006 1 336 miljarder kronor och 2007 1 386 miljarder kronor.

[1]

Nickel S (2003), "Employment and Taxes", Speech at the Centre for Economic Studies, Institute for Economic Research Conference in Venice, Bank of England eller Prescott E C (2002), "Why Do Americans Work So Much and Europeans So Little?" University of Minnesota Working Paper, University of Minnesota.

[2]

Dahlberg M och Mörk E (2004), "Kommunanställda byråkraters dubbla roll", IFAU-rapport nr 2004:10, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[3]

T.ex. Obstfeld M och Rogoff K (1997), Foundation of International Macroeconomics, The MIT-Press, Cambridge, Massachusetts.

[4]

Okun A, Equality and Efficiency: the Big Tradeoff, 1975.

[5]

Se t.ex. fördjupningsrutan om de normala konjunkturmönstren i Riksbankens inflationsrapport nr 2 2002.

[6]

RUT (2004), "121-punktsprogrammet", dnr 2004:1417.

[7]

RUT (2004), "Sammanställning av reformer", dnr 2004:1380

[8]

Att inte ESV bedriver utvecklingsarbete av modeller på detta område är anmärkningsvärt efter de prognosmissar som gjorts de senaste åren på utgiftssidan.

[9]

T.ex. Borg A (2003), "Modern finanspolitik - en syntes mellan Keynes och Friedman", Ekonomisk Debatt, nr 7, Woodford M (2001), "Fiscal Requirements for Price Stability", Journal of Money, Credit and Banking, vol. 33, s. 669-728.

[10]

Persson G (1996), "The Swedish experience in reducing budget deficits and debt", Federal Reserve Bank of Kansas City Economic Review, s. 7-9.

[11]

Minskade marginaleffekter i skatte- och bidragssystemen, rapport till Moderaternas partistyrelse september 2004.

[12]

Långtidsutredningen 2004, SOU 2004:19.

[13]

Se t.ex. Johansson P och Palme M (2004), "Moral hazard and sickness insurance: Empirical evidence from a sickness insurance reform in Sweden", Working paper 2004:10, IFAU.

[14]

Moderaterna (2003), "Direktiv till tillväxtarbetsgrupp", partistyrelsen, 28 november, (http://www.moderat.se/pdffiler/moderat_3379.pdf).

[15]

Krueger A B och Meyer B D (2002)," Labour Supply effects of social insurance", NBER-Working paper, nr 9014, National Bureau of Economic Research.

[16]

Se t.ex. Holmlund B (1998), "Unemployment Insurance in Theory and Practice", Scandinavian Journal of Economics, vol. 100, samt Holmlund B (2004),"Hur ser en optimal arbetslöshetsförsäkring ut?", Ekonomisk Debatt, årgång 32, nr 4.

[17]

Carling K, Edin P-A, Harkman A och Holmlund B (1996), "Unemployment Duration, Unemployment Benefits and Labour Market Programs in Sweden", Journal of Public Economics, vol. 59.

[18]

Holmlund B och Forslund A (2001), "Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik", Rapport 2003:6, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[19]

Krueger A B och Meyer B D (2002). Se tidigare referens.

[20]

Carling K, Holmlund B och Vejsiu A (2001)," Do benefit cuts boost job finding? Swedish evidence from 1990:s", Economic Journal, III, 766-790.

[21]

Riksrevisionen (2004), Arbetslöshetsförsäkringens hantering på arbetsförmedlingen, RIR 2004:3.

[22]

Holmlund B (1996), "Arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshet", Ekonomisk Debatt, årg. 24, nr 5 och Lindblad H (2004), "Wage Effects of Unemployment Benefits, Taxes and Mobility", opublicerat manuskript.

[23]

Se PM från Riksdagens utredningstjänst, dnr 2004:1424 och dnr 2004:1595.

[24]

Boeri T, Brugiavini T och Calmfors L, (2001), The Role of Unions in the Twenty-First Century - A Study for the Fondazione Rodolfo Debenedetti, Oxford University Press.

[25]

Calmfors L och Driffill J (1988), "Bargaining structure, corporatism and macroeconomic performance", Economic Policy, nr 6.

[26]

Se PM från Riksdagens utredningstjänst dnr 2004:1424.

[27]

Calmfors L, Forslund A och Hemström M (2002), "Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter" Rapport 2002:8, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[28]

Ackum Agell S, Forslund A, Harkman A, Johansson, E, Lundin M , Martinsson S och Persson K (2000), "Erfarenheter av nittiotalets arbetsmarknadspolitik", Rapport 2000:2, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[29]

Forslund A och Holmlund B (2003), Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik, Rapport 2003:6, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[30]

Nickell S och Layard R (1999), "Labour market institutions and economic performance", Handbook of Labour Economics, vol. 3C, Elsevier.

[31]

Scarpetta S (1996), "Assessing the role of labour market policies and institutional settings on unemployment: A cross-country study", OECD Economic Studies, nr 26.

[32]

Krueger AB och Meyer BD (2002). Se tidigare referens.

[33]

Martin J (1998), "What works among active labour market policies: evidence from OECD countries experiences", OECD Labor Market and Social Policy, Occasional Papers, nr 35.

[34]

Riksdagens revisorer (2002), "Styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna", revisionsrapport nr 2002/03:2 och Statskontoret (2004), "Det nya arbetsmarknadsverket", rapport 2004:16.

[35]

Zetterberg J (1997a), "Behöver målen för arbetsmarknadspolitiken omformuleras?," i Bergström V (red.), Arbetsmarknad och tillväxt, Ekerlids Förlag och Zetterberg J (1997b), Halverad öppen arbetslöshet - politisk retorik eller adekvat målformulering?, FIEF Reprint Series No. 114.

[36]

Riksdagens revisorer (2002), "Styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna", revisionsrapport nr 2002/03:2.

[37]

Tinberg J (1959), "Economic Policy: Principles and Design", Amsterdam, 1956 Selected Papers, Amsterdam och Hansen B (1955), Finanspolitikens ekonomiska teori, Stockholm.

[38]

Nycander S (2001), "Kollektivavtalssystemet - skapat av det civila samhället", i Lundgren H (red) Arbetsgivarnas dilemma, Ekerlids förlag.

[39]

Se OECD Employment Outlook, June 1999 för en sammanfattning av relevanta studier.

[40]

OECD (1999). Se tidigare referens.

[41]

Bertola G (1990), "Job Security, Employment and Wages", European Economic Review, June, s. 1147-1171.

[42]

Botero J, Djankov S, La Porta R, Lopez-de-Silanes F och Shliefer A (2003), "The Regulation of Labor", NBER-Working Paper 9756, National Bureau of Economic Research.

[43]

OECD (2004), Sweden, Economic Surveys, OECD, Paris.

[44]

För en översikt kring teorier kring den optimala nivån på den långsiktiga skuldsättningen se t.ex. Elmendorf D W och Mankiw N G (1999), "Government Debt", i Taylor J B och Woodford M (red.), Handbook of Macroeconomics, vol. 1, Elsevier Science, Amsterdam, eller Persson T och Tabellini G (2002), "Political economics and public finance", i Auerbach A och Feldstein M (red.), Handbook of Public Economics, vol. III, North-Holland: Amsterdam, 2002.

[45]

Lanto K (1991), Optimal deterrents to malingering, avhandling vid Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet.

[46]

Prop. 1999/2000:100 bil. 3 s. 17.

[47]

Se t.ex. Henrekson M (2004), Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv, SNS-förlag, Stockholm eller Långtidsutredningen (2004) eller SOU 2004:70, "Tid och pengar - dela lika", bilaga 13 till LU 2003/04. Pålsson AM (1997), "Taxation and the Market for domestic services", i Persson I och Jonung C (red.), Economics of the Family and Family Policies, London, Routledge.

[48]

Gruber J (2000). Disability Insurance Benefits and Labor Supply, Journal of Political Economy, 2000, vol. 108, no. 6, Johansson P och Palme M (2004), Moral hazard and sickness insurance. IFAU Working Paper 2004:10, Lantto K (2004), Sjukpenningreformen 1998 och ökningen i sjukfrånvaron sedan 1997, opublicerat manuskript, Lindbeck A (2003), Varför är svenskarna så sjuka?, SNS förlag, Lindblad H och Sellin P (2003), The Equilibrium Rate of Unemployment and the Real Exchange Rate: An Unobserved Components System Approach, Sveriges Riksbank working Paper Series 152, Riksdagens utredningstjänst dnr 2004:1628, Persson M (2003). Varför är svenskarna så sjuka?, SNS förlag, Riksdagens utredningstjänst 2003:2237och 2004:605, SOU 2004:19 bil. 14, Carling K, Holmlund B och Vejsiu A (2001)," Do benefit cuts boost job finding? Swedish evidence from 1990:s", Economic Journal, III, 766-790.

[49]

PM från riksdagens utredningstjänst (dnr 2004:1614) med beräkningar för 2003 och egen uppräkning till 2005 med en årlig "skadeinflation" på 6 procent.

[50]

Se exempelvis Englund A. och Pettersson HE "Försäkring och trafiksäkerhet", Väg- och transportforskningsinstitutet (1997) samt "Final report of the expert advisors to the high level group on infrastructure charging (working group 3) "Calculating Transport Accident Costs", Väg- och transportforskningsinstitutet (1999).

[51]

Beräkningar av länsförsäkringar i PM (dnr 2004:1614) från Riksdagens utredningstjänst.

	2005	2006	2007
Utgifter
Föräldraförsäkringen	9	790	2 170
Höjt barnbidrag m.m.		3 450	3 200
Höjd kompensation i BTP	200	200	200
Statsbidragen till kommunerna			7 000
Biståndet ökas till 1 procent av BNI		3 300	3 500
Rättsväsende	750	1 490	2 875
Landsbygdsvård		817	4 181
Forskningsanslag	100	700	1 100
Trängselskatter	1 690	860	770
Energiprogram	941	898	818
Försvaret	-600	-1 500	-3 000
Omdispositioner	-1 140	-340	-340
Övrigt	2159	611	1 122
Delsumma	4 109	11 276	23 596
Intäkter
Sysselsättningsstöd till kommuner	6 450	7 300	300
Förmögenhetsskatten	1 100	1 100	1 100
Arvs- och gåvoskatt	2 600	2 600	2 600
Grundavdrag	3 720	3 720	3 720
Egenavgifter	6 450	6 450	6 450
Brytpunkten	-730	-730	-730
Energiskatter m.m.	-4 010	-4 010	-4 010
Dieselskatt för jordbrukare	710	710	710
Trängselskatt	-460	-530
Periodisering	-1 500	-1 900	-2 600
Övrigt	120	300	330
Delsumma	14 450	15 010	7 870
Totalt	18 559	26 286	31 466

	1998-2002	2003	2004	2005	2006
Vård, skola, omsorg, sjukersättning	30,1	6,4	1,1	2,4	0,3
Barnfamiljer, pensionärer	16,4	4,4	0,7	0,2	0,6
Utbildning	15,7	2,1	1,1	2,2	1,4
Arbetsmarknad, sysselsättning	3,9	1,8
Företagande	11,4	0,1	0,2	0,1
Hållbar utveckling, miljö	6,2	0,2	0,5	0,2	0,3
Skatter	70,9	2,9	3,4	-2,3	-3,3
Övrigt	9,0	4,3	7,4	9,4	3,9
Totalt före finansiering	163,6	22,3	14,4	12,1	3,1
Finansiering	-17,3	-9,0	-7,8	-0,9	-0,2
Summa förändring	146,3	13,3	6,6	11,2	2,9
Total ackumulerad förändring	146,3	159,6	166,2	177,5	180,4

	2005	2006	2007
Sjukförsäkringen	-15 150	-15 350	-15 445
Varav ändrad SIG-beräkning	-900	-900	-900
Varav sänkt ersättningsnivå till 75 % i sex mån, sedan 65 %	-2 400	-2 000	-1 600
Varav en andra karensdag	-3 050	-3 150	-3 145
Varav sänkt sjuklön till 75 %	-600	-600	-600
Varav effekt av ökad kontroll	-300	-300	-300
Sjukfall beroende på trafikolyckor	-7 900	-8 400	-8 900
Förtidspensioner	-4 900	-4 900	-5 000
Varav sänkt ersättning till 60 % och sänkt garantinivå	-2 600	-2 600	-2 700
Varav ingen förtidspension efter 61, netto ålderspension	-2 200	-2 200	-2 200
Varav ökad administrativ kontroll	-100	-100	-100
Föräldraförsäkringen och familjepolitik	-2 180	-4 830	-5 800
Varav sänkt ersättningsnivå till 75%	-800	-900	-900
Varav förändringar SGI	-700	-700	-700
Varav borttagande av 13:e månaden och 90 garantidagar	-400	-2 300	-2 300
Varav nej till höjt tak och höjd lägstanivå	0	-550	-1 520
Varav tak för antalet vab-dagar	-300	-400	-400
Varav egenföretagares föräldrapeng påårsarbetstid	20	20	20
Nej till regeringens höjning av barnbidraget för barn 1 och 2	0	-2 850	-2 850
Internationellt bistånd	-3 742	-7 668	-8 218
Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	-8 450	-7 945	-7 945
Varav sänkt ersättning och ändrad beräkningsgrund	-4 100	-3 720	-3 720
Varav sänkt aktivitetsstöd	-1 500	-1 375	-1 375
Varav nej till regeringens 20 000 platser	-1 300	-1 300	-1 300
Varav nej till friår	-1 550	-1 550	-1 550
Studiestöd (avskaffat rekryteringsbidrag, gemensam lånenivå, mm.)	-2 000	-2 100	-2 250
Hälsovård, sjukvård och social omsorg	-3 701	-4 764	-4 822
Varav tandvårdsförmåner m.m.	-500	-1 430	-1 518
Varav bidrag för läkemedelsförmånerna	-2 450	-2 450	-2 450
Övrigt	-751	-884	-854
Bostadspolitik	-6 201	-6 703	-6 325
Varav bostadsbidrag	-3 507	-3 653	-3 550
Varav räntebidrag m.m.	-1 786	-2 056	-2 378
Övrigt	-908	-994	-397
Lägre statsskuldsräntor, pga. lägre statsskuld	-682	-2 407	-5 007
Övrigt	-20 864	-22 730	-22 513
Varav minskad byråkrati	-3 716	-4 417	-4 227
Varav nej till regeringens vårdgaranti	-1 950	-1 750	-1 750
Varav regionalpolitik	-813	-1 226	-1 227
Varav miljöpolitik	-1 273	-1 523	-1 373
Varav nej till "Hallengrenpengar"	-1 000	-2 000	-2 000
Varav höjd maxtaxa	-1 300	-1 300	-1 300
Varav nej till regeringens sysselsättningstöd	-7 500	-7 000	-7 000
Övrigt	-3 312	-3 514	-3 637
Besparingar, totalt:	-67 869	-79 397	-83 324

	2005	2006	2007
Stöd till familjer	5 500	7 800	7 800
Varav extra barnbidrag för ensamstående	4 500	4 400	4 400
Varav extra barnbidrag för studerande	1 000	900	900
Varav barnomsorgskonto	0	2 500	2 500
Vård och omsorg	3 571	3 431	2 847
Varav nationell vårdgaranti	2 000	1 500	0
Varav åtgärder för att säkra sjukvårdens kvalitet	750	750	1 500
Bidrag till psykiatri och social psykiatri	0	300	500
Personligt ombud	200	200	200
Övriga satsningar på vård och omsorg	621	681	647
Utbildning och forskning	2 005	3 583	4 722
Grundläggande högskoleutbildning	166	266	366
Forskning och forskarutbildning	622	480	500
Förskola, grundskola och gymnasium	1 000	2 620	2 640
Skolpeng	0	0	1 000
Övriga utbildningssatsningar	217	217	216
Rättstrygghet	1 116	1 116	1 116
Polis och åklagare	760	760	760
Domstolar	200	200	200
Kriminalvård	151	151	151
Övrigt	5	5	5
Försvar	400	500	1 150
Infrastruktur	2 000	3 000	4 000
Övrigt	8 913	6 883	6 873
Satsningar, totalt:	23 505	26 313	28 508

	Utbud, personer		Utbud, andel av arbetskraften		Sysselsättning, procent			Arbetlöshet, procent av arbetskraften
	Kortare sikt	Längre sikt	Kortare sikt	Längre sikt	Kortare sikt	Längre sikt	Kortare sikt	Längre sikt
Inkomstskatter	60 000	60 000	1,3	1,3	1,5	1,7	-0,1	-0,3
Bostadsbidrag	6 000	6 000	0,1	0,1	0,0	0,1	0,1	0,0
A-kassa	22 000	22 000	0,5	0,5	0,5	0,8	0,0	-0,3
Sjukpeng	41 000	59 000	0,9	1,3	0,5	1,3	0,5	0,0
Förtidspension	10 000	10 000	0,2	0,2	0,1	0,2	0,1	0,0
Utgiftssatsningar	17 000	17 000	0,4	0,4	0,7	0,4	-0,3	0,0
Hushållsnära tjänster	2 000	2 000	0,0	0,0	0,0	0,0	0,0	0,0
Summa	158 000	176 000	3,6	4,0	3,2	4,6	0,3	-0,6
Ändrat BNP-gap							-0,6

	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007
Finansiellt sparande	5,1	2,9	-0,3	0,5	0,7	0,6	0,4	0,9
Strukturellt sparande	3,8	3	0	1,5	1,7	1	0,6	0,9

	Kortare sikt	Längre sikt
Dynamiska effekter av högre BNP	56	80,5
Arbetslöshet	-1,5	2,5
Färre sjukskrivna	3,5	5,5
Färre förtidspensionerade	0,5	0,5
Summa	58,5	89
Summa, andel av BNP 2004	2,3	3,5

Decil	Decilgränser, kronor (avser bruttoinkomst)	Genomsnittlig förändring av nettoinkomsten, kronor	Procentuell förändring av genomsnittlig nettoinkomst
1	0-121 400	0	0,0
2	121 401-176 500	2 900	2,7
3	176 501-206 900	6 800	5,1
4	206 901-231 300	10 000	6,5
5	231 301-253 800	13 100	7,7
6	253 801-277 700	15 000	8,2
7	277 701-306 900	16 300	8,2
8	306 901-349 700	17 700	8,0
9	349 701-441 900	18 700	7,3
10	441 901-	19 200	5,0
Genomsnitt		12 000	6,4

Decil	Decilgränser, kronor (avser arbetsinkomst)	Genomsnittlig förändring av nettoinkomsten, kronor		Procentuell förändring av genomsnittlig nettoinkomst
1	0-13 000	0		0,0
2	13 001-49 200	0		0,0
3	49 201-106 600	0		0,0
4	106 601-164 200	4 800		3,7
5	164 201-204 800	10 700		7,1
6	204 801-236 700	13 700		8,1
7	236 701-266 800	16 300		8,8
8	266 801-307 000	17 900		8,6
9	307 001-383 400	19 400		8,0
10	383 401-	19 800		5,5
Genomsnitt			10 300		6,1

Familjetyp	Genomsnittlig förändring av disp. inkomst	Genomsnittlig förändring av disp. inkomst	Genomsnittlig förändring av disp. inkomst totalt
Ensamstående utan barn	5 300	-100	5 300
Ensamstående med ett barn	9 700	6 500	16 200
Ensamstående med två barn eller fler	8 000	15 100	23 000
Samboende utan barn	13 900	0	13 900
Samboende med ett barn	21 900	0	21 800
Samboende med två barn	23 700	100	23 800
Samboende med tre barn eller fler	21 300	-300	21 000
Totalt	10 400	400	10 800

Skattesänkning genom arbetsavdrag	8 442
Sänkt sjuklön till 75 % och andra karensdag	-551
Slopat bostadsbidrag	-21 600
Två extra barnbidrag som ensamstående	22 800
Förändrad disponibel inkomst efter skatt	9 091

	Person 1	Person 2	Familjen
Årslön	300 000	240 000	540 000
Skattesänkning genom arbetsavdrag	18 396	15 246	33 642
Sänkt sjuklön till 75 % och andra karensdag	-895	-716	-1 611
Förändrad disponibel inkomst efter skatt	17 501	14 530	32 031

Familjetyp	Sänkt skatt	Bidragsväxling	Sänkt a-kassa	Sänkt sjuk penning	Sänkt förtidspension	Maximal ökning av avgift till a-kassan	Summa
Ensamstående utan barn	5 300	-100	969	646	744	3 600	-16
Ensamstående med ett barn	9 700	6 500	2 040	1 577	576	3 600	9 728
Ensamstående med två barn eller fler	8 000	15 100	2 261	1 349	304	3 600	16 819
Samboende utan barn	13 900	0	1 734	1 672	1 576	7 200	3 287
Samboende med ett barn	21 900	0	2 159	1 919	600	7 200	11 496
Samboende med två barn	23 700	100	2 125	1 919	352	7 200	13 589
Samboende med tre barn eller fler	21 300	-300	2 431	2 090	408	7 200	10 424

	I dag	Moderaterna	Förändring
Ökning av lönen efter skatt	45 621	56 581	10 960
Minskning av bostadsbidraget	-12 000		-12 000
Förändrad disponibel inkomst efter skatt	33 621	56 581	22 960
Marginaleffekt	53 %	21 %

		År 2005	År 2006	År 2007
	Summa förändringar tkr	-952 000	-1 190 221	-1 190 276
27:1	Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden	±0	-3 192	-3 247
27:2	Presstöd	-275 000	-510 029	-510 029
27:4	Radio- och TV-verket	-1 000	-1 000	-1 000
27:5	Granskningsnämnden för radio och TV	-1 000	-1 000	-1 000
90:3	Riksdagens förvaltningskostnader	-10 000	-10 000	-10 000
90:5	Regeringskansliet m.m.	-665 000	-665 000	-665 000

		2005	2006	2007
Uo 1	Rikets styrelse	6 888	7 034	6 898
Uo 2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	9 666	9 929	10 419
Uo 3	Skatt, tull och exekution	8 739	8 830	8 957
Uo 4	Rättsväsendet	28 413	29 535	31 333
Uo 5	Internationell samverkan	1 102	1 103	1 104
Uo 6	Försvar samt beredskap mot sårbarhet	44 547	44 418	44 352
Uo 7	Internationellt bistånd	18 675	19 170	19 866
Uo 8	Invandrare och flyktingar	6 549	5 680	4 866
Uo 9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	41 588	42 079	43 846
Uo 10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	107 841	110 784	116 259
Uo 11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	46 413	45 533	44 778
Uo 12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	58 995	61 062	62 578
Uo 13	Arbetsmarknad	58 559	56 429	52 397
Uo 14	Arbetsliv	1 158	1 169	1 139
Uo 15	Studiestöd	18 996	19 849	20 867
Uo 16	Utbildning och universitetsforskning	45 773	46 843	48 316
Uo 17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	7 647	7 759	7 958
Uo 18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	2 939	2 818	2 888
Uo 19	Regional utveckling	2 684	1 771	1 241
Uo 20	Allmän miljö- och naturvård	2 722	2 788	2 812
Uo 21	Energi	1 101	1 111	1 092
Uo 22	Kommunikationer	33 160	34 600	38 496
Uo 23	Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar	14 071	15 177	15 193
Uo 24	Näringsliv	3 811	3 683	3 466
Uo 25	Allmänna bidrag till kommuner	113 043	117 303	118 881
Uo 26	Statsskuldsräntor m.m.	38 088	49 663	50 863
Uo 27	Avgiften till Europeiska gemenskapen	26 802	26 918	27 127
	Minskning av anslagsbehållningar	-295	6 067	2 723
	Summa utgiftsområden	749 673	779 115	790 716
	Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor	711 585	729 452	739 853
	Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten	170 552	181 341	192 148
	Takbegränsade utgifter	882 137	910 793	932 001
	Budgeteringsmarginal	863	2 207	10 999
	Utgiftstak för staten	883 000	913 000	943 000

		År 2005	År 2006	År 2007
	Summa förändringar tkr	+1 904 990	+3 383 243	+4 522 339
25:1	Statens skolverk	+272 623	+269 863	+274 839
25:2	Myndigheten för skolutveckling	-96 278	-96 418	-98 040
25:4	Specialpedagogiska institutet	-350 157	-345 877	-351 719
25:5	Skolutveckling och produktion av läromedel för elever med funktionshinder	+1 262	+1 269	+1 119
25:6	Specialskolemyndigheten	+116 719	+115 292	+117 240
25:10	Bidrag till p-först Förskola	-1 000 000	-2 000 000	-2 000 000
25:16	Bidrag till vissa organisationer för uppsökande verksamhet	-50 000	-50 000	-50 000
25:17	Statligt stöd för utbildning av vuxna	-1 916 797	±0	±0
25:19	Bidrag till kvalificerad yrkesutbildning	-793 181	- 808 966	- 825 540
25:22- 25:73	Grundutbildnings-, forskarutbildnings- och forskningsanslag till universitet och högskolor	-23 950 322	-24 350 522	-24 804 416
25:74	Enskilda utbildningsanordnare på högskoleområdet m.m.	+20 000	+20 000	+20 000
25:80	Centrala studiestödsnämnden m.m.	+180 000	+180 000	+180 000
25:85	Utvecklingsarbete inom Utbildningsdepartementets område m.m.	-6 787	-6 937	-7 150
	Nationellt kvalitetsinstitut (nytt anslag)	+150 000	+150 000	+150 000
	Vuxnas utbildning (nytt anslag)	+3 609 978	+2 608 966	+2 625 540
	Grundläggande högskoleutbildning (nytt anslag)	+16 050 083	+16 454 911	+16 859 171
	Forskning och forskarutbildning (nytt anslag)	+8 667 847	+8 621 661	+8 791 295
	Skolpeng (nytt anslag)	±0	±0	+1 000 000
	Barnskola (nytt anslag)	+1 000 000	+2 320 000	+2 340 000
	Valfrihet för funktionshindrade (nytt anslag)	±0	+300 000	+300 000

Stockholm den 5 oktober 2004
Fredrik Reinfeldt (m)
Mikael Odenberg (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö	Lennart Hedquist (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Göran Lennmarker (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Sten Tolgfors (m)

En politik för fler i arbete

Innehållsförteckning