Med anledning av regeringens skrivelse till riksdagen 2004/05:93 om insatserna för barn och unga i statsbudgeten 2005 vill Kristdemokraterna yrka på att ett flertal åtgärder vidtas för att lägga om politiken så att situationen för dessa grupper förbättras. Trots att Sverige var ett av de allra första länderna att tillerkänna barn och ungdomar särskilda rättigheter är barn- och ungdomspolitiken fortfarande till stora delar ett misslyckande. Brottsligheten är hög och stigande, kunskaperna bland barn och unga urholkas av en allt lägre standard på utbildningen och hälsan försämras årligen till följd av ändrade levnadsvanor och rörelsemönster. Därtill har de ekonomiska klyftorna mellan barn i fattiga och rika familjer vuxit påtagligt på senare tid. Regeringens insatser på dessa områden är i bästa fall otillräckliga men oftast obefintliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändiga åtgärder för att leva upp till FN:s barnkonvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för familjepolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om höjt golv och tak i föräldraförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa 300 barndagar à 200 kr för barn som har fyllt ett år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ålägga kommunerna att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge högre bostadsbidrag till resurssvaga familjer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda särskilda insatser för barn med problem i det sociala samspelet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser för att främja barns och ungas hälsa och levnadsvanor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att främja barns och ungas psykiska hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristande mångfald inom barnomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjedaghem och öppna förskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens statsbidrag för personalförstärkning i förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundskolans bristande kvalitet i internationella jämförelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skollagspropositionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stävjandet av barns och ungas narkotikamissbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av särskilda ungdomsrotlar för snabbutredning av ungas brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda ungdoms- och jourdomstolar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla regelverket för medling mellan brottsoffer och förövare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mottagandet och handläggningen av asylärenden för asylsökande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri-entré-reformen på de statliga museerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödet till de fria dans- och teatergrupperna.
Det är nu 15 år sedan Sverige - som ett av de första länderna - ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen. Barnkonventionen är historiskt unik och slår fast att varje enskilt barn har vissa bestämda rättigheter som ingen stat, ingen regering, inget politiskt parti har rätt att sätta sig över.
Den 28 januari i år lämnade FN:s kommitté för barnets rättigheter en rapport om arbetet med att implementera barnkonventionen i Sverige. De kommentarer och synpunkter som där framförs ger anledning till stor oro. Detta var den tredje uppföljningen och det är beklämmande att flera av de anmärkningar som gjordes redan i den första uppföljningen år 1992 återkommer även nu, 13 år senare.
Bland annat kritiserar kommittén Sveriges asyl- och flyktingpolitik. Kommittén gör påpekanden angående det stora antalet ensamma barn som försvunnit från Migrationsverkets anläggningar efter ankomsten till Sverige och att de mycket långa handläggningstiderna påverkar barnens psykiska hälsa negativt.
Barnkommittén lyfter också fram ökad ohälsa bland barn och unga som ett problem som kräver uppmärksamhet och politiska åtgärder. Ett ökande antal elever i svenska skolor upplever problem med stress och psykisk ohälsa. Bulimi, anorexi, övervikt och fetma är växande problem. Kommittén uttrycker också oro över det ökade antalet självmord och aborter bland unga.
Barnen och deras behov av sina föräldrar är utgångspunkten för kristdemokratisk familjepolitik. Alla barn behöver sina föräldrar. Alla föräldrar vill det bästa för sina barn. Denna positiva drivkraft ska stödjas av samhället och offentlig sektor både när barnen är små och när de blir tonåringar.
Kristdemokraterna står för en familjepolitik som kan svara mot familjens behov under olika skeden av livet. Vi vill underlätta barnfamiljers vardag. Vi vill skapa valfrihet och flexibilitet. Vi vill ge båda föräldrarna möjlighet till mer tid med barnen.
Vår familjepolitik tar hänsyn till att familjer ser olika ut och att behov och önskemål varierar. Alla ska kunna välja den barnomsorgsform som passar de egna förhållandena bäst. Rättvisa ska självklart råda mellan olika barnomsorgsformer. Samhällets ekonomiska stöd måste vara organiserat så att det kan användas flexibelt och inte som nu, ensidigt gå till omsorg i det offentligas regi.
I korta drag kan målen för den reformerade familjepolitik vi vill genomföra sammanfattas i nedanstående punkter.
Familjepolitiken ska bidra till att
ge trygghet inför och under graviditet, förlossning och föräldraskap,
ge alla barn en trygg och positiv uppväxt,
stärka familjens roll och ansvar. Offentlig sektor ska vara stödjande, inte styrande,
fler vuxna, inte minst män, engagerar sig i barns och ungdomars uppväxt,
stödja mor- och farföräldrars engagemang i familjen,
skapa reella möjligheter till mer tid med barnen för båda föräldrarna,
skapa valfrihet mellan olika typer av barnomsorg och skolformer,
värna familjer med låga inkomster samt ensamstående föräldrar,
de ekonomiska stöden fördelas mer rättvist mellan olika familjer,
skapa förutsättningar för familjebildning även för dem som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden,
stärka jämställdheten mellan kvinnor och män,
stödja familjer att hålla samman,
förebygga att barn och ungdomar far illa.
Kristdemokratisk familjepolitik bygger på att den naturliga viljan och kraften hos familjen tas tillvara, får komma till uttryck och ges stöd. Vi vill utforma politiken så att föräldrarna får så stort handlingsutrymme som möjligt när det gäller att kombinera omsorgen om barnen och förvärvslivet och så att familjen får möjlighet till mer tid tillsammans. Därför måste de olika regelsystemen för föräldraförsäkring, tjänstledighet, barnomsorg och arbetstid samverka på ett sådant sätt att de sammantaget ger utrymme för flexibilitet och variation utifrån den enskilda familjens behov. Nedan följer några av de ekonomiska familjepolitiska reformer som Kristdemokraterna föreslagit i sitt budgetalternativ.
Kristdemokraterna vill höja golvet i föräldraförsäkringen från 180 kr till 230 kr per dag. Detta för att förbättra ekonomin för t.ex. unga eller studerande föräldrar med låga inkomster. Vi ser det också som en viktig jämställdhetsaspekt att höja taket i föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 prisbasbelopp. På detta sätt undanröjs de ekonomiska hinder som det kan innebära om mamman och pappan delar föräldraledigheten.
Kristdemokraterna föreslår att för varje barn som fyllt ett år tilldelas förälder/vårdnadshavaren 300 barndagar. Varje barndag är värd 200 kr och man kan välja hur man tar ut dagarna: från 4 dagar/kalenderdag (800 kr/dag) till hel, tre fjärdedels, halv, fjärdedels eller åttondels dag. På så sätt kan man välja att förlänga tiden hemma med barnet med en lägre ersättningsnivå eller förkorta tiden hemma med barnet med en högre ersättningsnivå. Barndagarna kan ocksåöverlåtas på annan person eller verksamhet som inte får stöd av det offentliga, exempelvis grannar, mor- eller farföräldrar, privat föräldrakooperativ eller barnomsorg på den egna arbetsplatsen. De kan även sparas och användas som kontaktdagar under barnets skolår.
Syftet med barndagarna är att ge föräldrarna ekonomisk möjlighet att tillbringa mer tid med barnen när de är små. Syftet är också att föräldrars skiftande önskemål gällande barnomsorg bättre ska kunna tillgodoses på ett flexibelt sätt. Ett mål vid utformandet av förslaget har också varit att inte ytterligare bidra med den sneda resursfördelning som föräldraförsäkringen innebär. Därför är barndagarna, som tar vid där föräldraförsäkringens första år slutar, ekonomiskt lika för alla.
Allt fler föräldrar vill ta del av det offentliga stödet till barnomsorg för att istället själva ta hand om barnen när de är små. I flera folkomröstningar har kommuninvånare med stor majoritet röstat för denna valmöjlighet. Även opinionsundersökningar visar att en majoritet av befolkningen tycker att dagens system är orättvist.
Kristdemokraterna vill att kommunernas ekonomiska skyldighet att svara för barnomsorg även ska omfatta föräldrar som själva tar hand om sina barn. Ersättningen ska utgå till föräldrar vars föräldrapenningsdagar och barndagar tagit slut och gälla under hela förskoleåldern. I vårt budgetalternativ har vi även anslagit medel för att möjliggöra införande av ett kommunalt vårdnadsbidrag.
Kristdemokraterna eftersträvar en bättre fördelningspolitisk profil av familjestöden. Därför vill vi att den särskilda barnrelaterade delen av bostadsbidraget höjs med 100 kr per barn och månad. Det gynnar de som bäst behöver det. Genom förbättringarna i bostadsbidraget får familjer med lägre inkomster ett stöd ända tills barnen blir 18 år.
Många barn med svårigheter i det sociala samspelet får inte den hjälp och det stöd de såväl behöver. Dessa barn ska varken placeras i vanlig skolklass eller i särskola. De ska erbjudas en skolform med ett innehåll som motsvarar deras behov. Mycket av det arbete som sker på området hanterar bara målgruppen för särskolan, dvs. de med utvecklingsstörning. Vi menar att det behövs en utredning som uppmärksammar skolgången för de barn som har olika typer av problem med det sociala samspelet, t.ex. de med diagnosen Asperger, ADHD, damp etc.
Kristdemokraterna vill betona familjens och de vuxnas betydelse och ansvar i det alkohol-, tobaks- och drogpreventiva arbetet. Långsiktigt handlar naturligtvis förebyggande arbete om införlivandet av värden, värderingar och normer. Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran måste därför stöttas i denna uppgift så att de kan och orkar vara närvarande och delaktiga i de ungas liv och ge dem en social trygghet. Fasthet och konsekvens är viktiga signaler i detta preventiva arbete. Kristdemokraterna tror också att om de vuxna i familjen får mer tid för barnen får det en rad positiva följdverkningar för den uppväxande generationen.
Psykisk ohälsa bland unga ökar, och den har ökat mer än för äldre. Enligt en färsk undersökning är viktiga förklaringar till detta försämringar inom barnomsorg och försämrad ekonomisk standard för många unga. 1 Likaså framhålls vikten av fungerande informella nätverk, dvs. familjer, för att barns psykiska hälsa inte ska ta skada. Mycket tyder på att en ökad förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet och ökad arbetslöshet med därtill ökad rädsla för att förlora jobbet, försvårar föräldraskapssituationen. En förutsättning för att både kvinnor och män ska ha möjlighet att utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen, är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv. Här krävs en arbetsmiljö där det betraktas som en kompetenshöjning och en viktig samhällsuppgift att vårda och fostra sina barn. Detta måste gälla både män och kvinnor.
Kristdemokraterna anser att föräldrarna själva ska förfoga över såväl ansvaret som resurserna för att utforma sin vardag och kunna välja den barnomsorgsform som de anser är bäst. Kristdemokraternas förslag om barndagar ger föräldrarna denna viktiga valmöjlighet. De ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma. En generös föräldraförsäkring med höjt golv och tak, rätten att vara tjänstledig i tre år som nybliven förälder, tillgång till god barnomsorg av olika slag som kan väljas efter barnets och föräldrarnas önskemål, är viktiga inslag för kombinationen föräldraskap och arbetsliv.
FN:s konvention om barns rättigheter slår fast att vuxna är skyldiga att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet. Det är vårdnadshavarnas, dvs. i de flesta fall föräldrarnas, både förmån och skyldighet att avgöra vad som är bäst för just deras barn. Det är de som har huvudansvaret för omsorgen om och fostran av barnen och som står för kontinuiteten i barnens liv. Det är med barnets bästa och föräldrarnas valfrihet i fokus som vi vill se på utvecklingen av barnomsorgen.
Enligt skrivelsen är ökad kvalitet regeringens mest prioriterade fråga inom förskoleverksamheten. Kristdemokraterna menar att regeringens politik snarare innebär en allt sämre kvalitet inom barnomsorgen. Barngrupperna i förskolorna har de senaste åren blivit allt större och personaltätheten lägre. Samtidigt begränsas mångfalden när familjedaghemmen slås ut och de öppna förskolorna försvinner. Den socialdemokratiska barnomsorgspolitiken utgår från samhällets behov av arbetskraft snarare än barnens bästa.
Regeringens barnomsorgspolitik är ensidigt riktad till förskolorna. Förskolorna är och ska vara en viktig del i barnomsorgen, men regeringens ensidiga politik har fått förödande konsekvenser för familjedaghem och öppna förskolor och därmed för föräldrarnas valfrihet. Minskningen av antalet familjedaghem och öppna förskolor konstateras också i skrivelsen men lämnas okommenterat. Socialdemokraterna har under lång tid givit föräldrar bilden av familjedaghem som något kvalitativt sämre än förskolan. Familjedaghemmens verksamhet har undergrävts och de har inte fått del i de satsningar som gjorts på förskolan. Självklart har det inneburit att antalet familjedaghem minskat kraftigt. Detsamma gäller de öppna förskolorna. När allt fler barn styrs in i förskolan allt tidigare minskar behovet av den öppna förskolan. För de föräldrar som trotsar den socialdemokratiska normen och stannar hemma lite längre med sina barn innebär nedläggningarna av de öppna förskolorna att det enda offentliga stöd som gynnar hemmavarande föräldrar försvinner.
Regeringens senaste satsning på barnomsorgen är ett riktat statsbidrag för att anställa 6 000 fler i förskolan. En välbehövlig satsning kan tyckas, men en satsning som samtidigt diskriminerar familjedaghemmen och som utgår ifrån att regeringen vet bättre än varje enskild kommun och förskola var pengarna ska användas.
Kristdemokraterna vill att en kvalitetssatsning inom barnomsorgen ska gälla alla omsorgsformer, såväl förskolor som familjedaghem och öppna förskolor. Resurserna som tillförs med det nya statsbidraget ska framför allt gå till nyanställning av personal men ska också kunna användas t.ex. till kompetensutveckling eller för att anställa fler dagbarnvårdare.
Regeringens satsningar på grundskolan har varit begränsade under en längre tid, vilket också skiner igenom i skrivelsen. Regeringen lever fortfarande på den personalförstärkning i skolan som sjösattes av skolminister Wärnersson år 2001. Sedan dess har regeringens insatser på skolområdet lyst med sin frånvaro. Bristen på initiativ förvånar även mot bakgrund av de stora antal utvärderingar på skolans område som presenterats den senaste tiden. Dessa utredningars alarmerande resultat borde ha givit upphov till många initiativ från regeringens sida.
De mest uppmärksammade utredningarna presenterades hösten 2004. Det var de två internationella undersökningarna PISA 2003 och TiMSS 2003 samt Skolverkets Nationell utvärdering av grundskolan 2003. Utredningarna visar att svenska elevers resultat i ett internationellt perspektiv är högst medelmåttiga. Mest alarmerande är att kurvan är nedåtgående, dvs. svenska elevers resultat blir allt sämre medan de flesta andra länders blir bättre. Dessutom konstateras att när det gäller arbetsro och ordning placerar sig svenska skolor och klassrum i bottenskiktet. Svenska elever anser i mycket hög utsträckning att stöket i klassrummen stör inlärningen och svenska elever kommer mer för sent till lektionerna än vad man gör i något annat land.
Runtom i landet finns många skolor som fungerar bra och där det görs ett fantastiskt arbete av lärare och elever. Men det finns också allt för många där verksamheten inte fungerar som den borde. Dessa skolor behöver stöd i sitt arbete och det handlar om ekonomiska resurser men också om andra organisatoriska förändringar och justeringar av lagar och förordningar. Först och främst behövs en ny skollag, en lag där elevernas rätt till en trygg arbetsmiljö och rätt till stöd i sin utveckling lagfästs och där lärarnas möjligheter att ingripa för en bättre arbetsmiljö stärks. För mer än tvåår sedan presenterade den parlamentariska Skollagskommittén ett förslag till ny skollag. Regeringen har dragit behandlingen i långbänk och fortfarande har inte någon proposition presenterats. Det är anmärkningsvärt.
Gymnasieskolans utbildningar har blivit allt mer homogena. Skillnaderna mellan de olika programmen minskar och de teoretiska kraven ökar. Det har lett till att många elever slås ut och att andra inte lär sig det de ska. I dag lämnar var fjärde gymnasieelev skolan utan fullständiga betyg och det individuella programmet har blivit skolans näst största.
Det behövs en grundläggande yrkesutbildning med hög kvalitet för att möta såväl samhällets som individens behov. Den grundläggande yrkesutbildningen bör ge dels generella kompetenser inklusive kärnämnen, dels specialistkunskaper av en sådan omfattning att elevens kompetens svarar mot arbetslivets krav. En yrkeshögskola är nödvändig för att effektivisera den kvalificerade yrkeskunskapen och ge den en hög status.
Antalet ungdomar som genomfört en lärlingsutbildning inom ramen för ett individuellt program har varit konstant lågt. Hösten 2002 anordnades lärlingsutbildning för sammanlagt 102 elever, varav 46 gick år 1. Regeringen har vid upprepade tillfällen de senaste tio åren sagt sig vilja stödja yrkeskunskap och lärlingsutbildning, men i praktiken har det handlat om korta projekt med minimalt stöd. Nu återstår för skolminister Baylans att bevisa att hans nyvaknade intresse för yrkesutbildning är genuint. Kristdemokraterna kan konstatera att Socialdemokraternas löftespolitik på detta område hittills gett klent politiskt resultat.
Samhället måste reagera på de riktigt unga ungdomarnas brottslighet tidigare än vad som sker i dag. Om en ung människa trots förebyggande insatser begår ett brott är det sämsta som kan hända att samhället inte reagerar på ett adekvat sätt.
Idag är det svårt att ge en ung person under 15 år hjälp tidigt när misstanke finns om narkotikamissbruk. Urin- och blodprovstagning får inte göras och därmed kan inga åtgärder vidtas förrän missbruket är uppenbart. Socialtjänsten kopplas in först när missbruket pågått en längre tid. Verkningsfulla åtgärder måste till för att stävja narkotikamissbruket som kryper allt lägre ner i åldrarna. En sådan åtgärd är att införa en möjlighet till provtagning, blodprov och urinprov, också från barn under 15 år när narkotikamissbruk misstänks.
Kristdemokraterna anser att det bör införas särskilda ungdomsrotlar som skyndsamt utreder brott där ungdomar är inblandade. Situationen för unga lagöverträdare är inte densamma som för äldre. De unga är oftare i början av en brottskarriär. Det är således ännu viktigare med en snabb hantering av deras ärenden, så att konsekvensen av den brottsliga gärningen blir tydlig och kommer i nära anslutning till brottet. Hanteringen av unga brottslingar kräver också specialiserad kunskap och erfarenhet. Om en ung lagöverträdare bemöts på ett professionellt och kompetent sätt kan detta bryta ett påbörjat brottsligt beteende.
Kristdemokraterna kräver att det införs särskilda ungdomsrotlar som skyndsamt utreder brott där ungdomar är inblandade. Också barn och ungdomar som utsatts för brott ska mötas av specialutbildad personal. Fortbildning och fortlöpande kompetensutveckling är särskilt angelägen inom detta område.
Under de senaste åren har det framkommit att det nuvarande omhändertagandet av unga lagöverträdare inom socialtjänsten har stora brister. Särskilt bekymmersamt är att socialtjänsten uppenbarligen inte har den kunskap om den straffrättsliga regleringen som behövs för att förstå vikten av att vårdplaner upprättas. Detta kan leda till att vården får en mindre lämplig utformning. Men värre är att bristen på vårdplan och därmed vårdbehovsbedömning kan medföra att den unge inte döms till en adekvat påföljd. Även socialtjänstens insatser för lagöverträdare under 15 år måste snarast ses över och förbättras.
I Social tillsyn 2003 - Resultat av länsstyrelsernas tillsyn framgår att barn som visar riskbeteende inte fångas upp systematiskt av socialtjänsten. Det finns inte heller någon systematisk metod för att bedöma när anmälningarna ska leda till utredning eller inte.
Även polisen är i många fall starkt kritisk till socialtjänsten och att unga fortsätter att begå brott efter brott utan att socialtjänsten griper in. Vissa menar att kommunerna låter de unga fortsätta sitt destruktiva liv och väntar på att en eventuell dom enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken (sluten ungdomsvård) ska falla. Domen verkställs då enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Dåär det inte längre kommunen som är betalningsansvarig, utan staten. Statistik från SiS visar att det stora flertalet av dem som frigavs från sluten ungdomsvård frigavs till föräldrahemmet, eget boende eller till en familjemedlem. Detta gjordes trots att det tydligt framgår i förarbetena till LSU att de unga ska beredas fortsatt vård enligt LVU efter verkställigheten.
Många unga på institutioner vill inte återvända till frihet. På ungdomshemmet har de äntligen mött någon som bryr sig, som sätter gränser och har tid att lyssna. Dessa unga vet alltför väl vad en hemkomst innebär. De är i stort behov av stöd och kontinuitet och detta måste ges under en längre tid även efter frigivning från ungdomshemmet. Även här har socialtjänsten ett stort ansvar.
Många kommuner har i besparingstider dragit ned resurserna till socialtjänsten, vilket får konsekvenser för den svage i samhället. Vi står nu inför ett vägval när det gäller barns och ungdomars brottslighet. Situationen är allvarlig och bekämpningen av de ungas brottslighet är i högsta grad ineffektiv. Om inte socialtjänsten kan och vill göra rejäla insatser för att hantera de ungas brottslighet genom olika aktiva åtgärder måste något annat system skapas som leder till att den minderåriges brottsbana avbryts.
Situationen för unga lagöverträdare är inte densamma som för äldre. De unga är oftare i början av en brottskarriär. Det är således ännu viktigare med en snabb hantering av deras ärenden, så att konsekvensen av den brottsliga gärningen blir tydlig och kommer i nära anslutning till brottet. Hanteringen av unga brottslingar kräver också specialiserad kunskap och erfarenhet. Om en ung lagöverträdare bemöts på ett professionellt och kompetent sätt kan detta bryta ett påbörjat brottsligt beteende.
För att förbättra förutsättningarna för en skyndsam handläggning av ungdomsmål, utan att för den skull ge avkall på rättssäkerheten, ska särskilda ungdomsrotlar inrättas inom åklagarväsendet liksom speciella ungdoms- och jourdomstolar. Särskilda kompetenskrav bör också ställas på de personer som arbetar vid dessa rotlar och domstolar.
Mindre snatterimål handläggs idag av domstolar. Brottet erkänns ofta och leder till lägre dagsböter. Detta sker inför fullsatt domstol med domare, nämndemän och notarie, till stora kostnader för samhället. Beredningen för rättsväsendets utveckling har i betänkandet Snabbare lagföring 3 - Snatteribrott (SOU 2002:44) lagt fram ett förslag om bl.a. förenklad lagföring i form av ordningsbot vid snatterimål. Betänkandet bereds i Regeringskansliet, men ingen proposition är ännu aviserad.
Medling handlar om att komma åt den obalans som råder mellan brottsling och brottsoffer. Genom medlingen ger man brottsoffret en möjlighet till upprättelse och gärningsmannen insikt om hur brottet har påverkat en medmänniska. Mötet sker med neutral medlare och ska ge konkreta resultat.
Enligt Kristdemokraternas mening bör Medlingsinstitutet utvecklas. Det är därvid viktigt att medlingsverksamheten får ett tydligt regelverk. För att förstärka Medlingsinstitutet bör det finnas en möjlighet för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse för straffmyndiga under 18 år som har deltagit i medling. Det bör således vara möjligt att lagföra unga lagöverträdare genom medling.
I Sverige söker ca 500 ensamkommande barn asyl varje år. Dessa barn befinner sig i en mycket utsatt situation och de bär ofta med sig svåra upplevelser. Kristdemokraterna har framfört kravet om att tidsfristen för handläggning av ensamma barns ärenden sätts till tre månader. Under förra året gick regeringen oss till mötes på denna punkt genom att skriva in tidsfristen i Migrationsverkets regleringsbrev. Redan då varnade vi dock för att det riskerade att bli en symbolhandling om verket inte fick resurser för att leva upp till målet. Våra farhågor har dessvärre besannats. Under 2003 avgjordes endast 19 procent av alla ansökningar om asyl från ensamkommande barn inom tre månader. Trots att målet inte funnits under en längre tid är det givetvis djupt beklagligt att effekten varit så liten. Kristdemokraterna förstärkte Migrationsverkets anslag i sitt budgetalternativ för att handläggningstiden avsevärt skulle kunna förkortas. Den Socialdemokratiska regeringen sa nej till detta. Vårt krav kvarstår dock och Riksrevisionens nyligen framlagda kritik visar att mycket mer skulle kunna göras för att uppnå målet om tre månaders handläggningstid. Detta bör ges regeringen till känna.
Svensk flyktingpolitik blir allt hårdare mot ensamma flyktingbarn. Trenden mot en minskad andel beviljade uppehållstillstånd gäller även ensamma barn. Från att tidigare år legat omkring 80 procent har andelen som beviljats sjunkit till 52 procent år 2003 och 36 procent år 2004. Vad har hänt med de 64 procent som fått avslag på sin ansökan? Det har vi alla rätt att få reda på, men ingen vet.
Enligt barnkonventionen har ensamma flyktingbarn rätt till samma skydd som andra barn i Sverige. När svenska barn far illa griper sociala myndigheter in omedelbart - samma dag om det behövs. När svenska barn försvinner spårlöst organiseras skallgångskedjor samma dag. Under 2003 försvann 48 barn och ungdomar från Migrationsverkets förläggningar utan att någon vet vad som egentligen har hänt med dem.
Det är nu över tre år sedan brister i mottagandet av ensamma flyktingbarn först uppmärksammades. Migrationsverket och Socialstyrelsen presenterade i juni 2002 en rapport med olika förslag till åtgärder som skulle kunna förbättra situationen. Ett av förslagen innebar att det skulle träffas överenskommelser med ett 15-tal kommuner om mottagandet. Förslaget låg sedan under lång tid hos ansvarigt statsråd som sedermera avfärdade det som alltför dyrt. Efter att den socialdemokratiska regeringen satt en annan prislapp på de ensamkommande flyktingbarnens trygghet än på svenska barns har inget annat hänt i frågan än att den fortfarande bereds i Regeringskansliet.
Våren 2002 tillkännagav riksdagen för regeringen att den snarast skulle återkomma till riksdagen med förslag vad gäller ansvar för ensamkommande barn beträffande asylfrågan, boendet och hälsan. Tvåår senare, i juli 2004, utsattes Sverige för mycket allvarlig kritik från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter när det gäller de asylsökande barnens situation. I januari 2005 var det FN:s barnkommitté som stod för kritiken.
När vi ska utveckla en kulturpolitik för barn är det lätt att fokusera allt för starkt på kultur för barn, alltså kultur som är formulerad av vuxna för barn. Det är de vuxna som sätter dagordningen och som styr barnens skapande. Vi glömmer lätt barnens egna kulturella uttryck, barns kultur. Det lilla barnet har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig genom berättelser och teckningar, genom sång och dans. Barn som ges möjlighet att utveckla sin egen kultur stärker sin fantasi och självkänsla. Detta dubbla perspektiv på barn och kultur måste vara vägledande för kulturpolitiken.
Samhällets insatser för kultur till barn och ungdom har ökat under senare år, vilket är positivt, men mer kan och bör göras. Barn som regelbundet ägnar sig år någon kulturell verksamhet får större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor. Förmågan att kunna känna igen och definiera sina egna känslor är avgörande för att förstå andras känslor, att känna empati, och därigenom utvecklas barnets kommunikativa kompetens.
Barn måste under uppväxten ges möjlighet att ta del av och delta i olika kulturella aktiviteter. I sin skrivelse lyfter regeringen fram satsningen på fri entré på museerna som en viktig satsning för barn och kultur. Kristdemokraterna menar att fri-entré-reformen snarare är en satsning för vuxna i Stockholm eftersom det nästan uteslutande är i Stockholm som de statliga museerna ligger och majoriteten av besökarna är vuxna. Vi har därför sagt nej till regeringens generella satsning på fritt inträde till de statliga museerna och vill istället göra om satsningen till en barn- och ungdomssatsning för hela landet. Det vill vi göra genom att införa fritt inträde för barn och ungdomar upp till nitton år i samtliga statliga och regionala museer.
De fria grupperna står för en stor andel av de teater- och dansföreställningar som framförs i Sverige varje år och därmed också en stor andel av föreställningarna för barn och unga. Det ekonomiska stödet till de fria grupperna är därför mycket viktigt för att främja barnkulturen. I skrivelsen hävdar regeringen att man gjort stora satsningar på detta område när sanningen är att satsningarna till stor del slukats av bristande pris och löneomräkningar. Kristdemokraterna har under flera år föreslagit ekonomiska satsningar på de fria grupperna i sina budgetalternativ, vilket regeringen inte hörsammat.
| [1] |
Dalman & Forsell (2004) "Psykisk ohälsa hos unga". Rapport 2204:6 Centrum för folkhälsa, Epidemiologiska enheten. |