Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om sänkta skatter på arbete, stramare bidrag och satsningar på välfärdens kärna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om föräldraförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om asylsökande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bidragen till ungdomsorganisationerna.
I maj 2004 lämnade regeringen för första gången en samlad översikt av sina insatser för barn och unga i statsbudgeten.
Detta var ett välkommet initiativ, men i moderaternas motion (2003/04:Fi38) kritiserade vi regeringens barnskrivelse för att sakna ett helhetsperspektiv. Intentionerna att betrakta verkligheten ur ett barnperspektiv efterlevdes aldrig, utan det var snarare statens och myndigheternas perspektiv som kom till uttryck.
När regeringen nu lämnar sin andra redovisning till riksdagen tvingas vi moderater konstatera att huvuddelen av vår kritik kvarstår. Vi betvivlar inte regeringens goda ambitioner på området, men enligt vår mening saknas fortfarande ett helhetsperspektiv.
Till sitt försvar framhåller regeringen att barnskrivelsen "inte handlar om att betrakta verkligheten ur barnens perspektiv utan om att synliggöra insatser för barn och unga i statsbudgeten". Det är säkert korrekt, men vi moderater anser inte att ett sådant motsatsförhållande föreligger. Det är först när vi förmår att se verkligheten också ur barnens perspektiv som våra åtgärder och insatser kan bli framgångsrika.
Vi noterar att årets skrivelse till riksdagen i huvudsak är en upprepning av föregående års skrivelse. I motion 2003/04:Fi38 utvecklade vi moderaternas synpunkter på barnkonventionen, barn och familjer, barn med funktionshinder, barns rätt till hälsa, barns rätt till utbildning, barns rätt till skydd och barns rätt till kultur och fritid.
Alla dessa synpunkter kvarstår alltjämt. Den omständigheten att regeringens nya skrivelse i huvudsak bara innebär en upprepning av föregående års skrivelse föranleder dock inte oss moderater att återupprepa vår motion.
I stället väljer vi att i denna motion aktualisera några specifika krav som har direkt anknytning till regeringens skrivelse.
Det viktigaste för barns och ungas välbefinnande är ekonomisk och social tillväxt.
Rädda Barnen skriver i Barnfattigdomen i Sverige 2002:
Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygghet.
Rapporten visar att barnfattigdomen ökat under 1990-talet och att andelen barn i hushåll med mycket låga inkomster eller i avsaknad av kontantmarginaler har ökat. De fattiga i Sverige har inte bara blivit fler utan också fattigare.
Ensamstående småbarnsföräldrar är den grupp som har förlorat mest på socialdemokratisk politik under de gångna åren. För en ensamstående småbarnsmamma är de samlade marginaleffekterna av skatter och bidrag i dag så stora att hon inte kan påverka sin levnadsstandard genom eget arbete.
Trots stora skattehöjningar orkar allt färre kommuner upprätthålla de verksamheter, t.ex. kollo på sommaren, som är viktigast för de mest utsatta barnen och ungdomarna. I vissa stadsdelar råder en djungelns lag. Dit vill varken kommunala bussar eller utryckande ambulanser åka utan skydd.
Regeringens skrivelse förtiger det faktum att Socialdemokraterna inte förmått satsa erforderliga resurser på skola och rättsväsende. I stället har man kramat bidragssystemen. Det har blivit viktigare för vänsterkartellen att upprätthålla bidragsnivåerna än att satsa på de verksamheter som utgör välfärdens kärna.
Moderat politik innebär sänkta skatter på arbete och stramare bidrag. Detta leder till radikalt sänkta marginaleffekter för låg- och medelinkomsttagare - att det lönar sig bättre att arbeta. Pengar som i dag går till bidrag satsas i stället på viktiga välfärdstjänster. Dit hör inte minst en skola - fri från mobbing - som ger våra barn både trygghet och kunskaper och gör dem rustade att möta vuxenlivets krav.
I skrivelsen redovisar regeringen att den tillsatt en utredning som till den 1 september 2005 skall göra en översyn av föräldraförsäkringen. Denna översyn skall enligt direktiven syfta till "en ökad jämställdhet mellan könen" dvs. avgöra om föräldrar mot sin vilja skall tvingas att dela lika på föräldraledigheten.
Det offentliga samhället har för unga uppvärderats i regeringens skrivelse. Men det viktigaste av allt för barns trygga uppväxt måste vara barnens föräldrar. Vi moderater hade gärna sett ett tydligt ställningstagande från regeringen att föräldrar ytterst är ansvariga för sina barn!
Detta gäller också föräldraförsäkringen. Den har inte kommit till för att gagna vare sig jämställdheten, männen eller kvinnorna. Den har kommit till för att gagna barnen! Enligt moderaternas mening finns det i normalfallet ingen bättre uttolkare av barnets behov än dess föräldrar. Det enskilda barnets angelägenheter skall skötas av mammor och pappor - inte av politiker. Barnets vård skall avgöras av föräldrar - inte av riksdagsledamöter.
Detta är så viktigt och så centralt att riksdagen bör föregripa utredningens slutsatser och redan nu fastslå föräldrarnas rätt att själva avgöra föräldraledighetens fördelning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Regeringens redovisning för ett "barnperspektiv i asylprocessen" ter sig anmärkningsvärd. I skrivelsen framhålls hur särskild hänsyn skall tas till barn i asylprocessen.
Samtidigt vet alla hur Sverige utvisar barn som till följd av saktfärdiga processer vistats i landet under flera år och hunnit rota sig här. Till detta kommer problemen med barn som lever illegalt i landet utan tillgång till skola eller hälso- och sjukvård samt de s.k. apatiska barnen, som ocksåär en produkt av ett havererat asyl- och immigrationssystem.
Vi har i dag inga färdiga lösningar att föreslå. Men det framstår närmast som cyniskt när regeringen i skrivelsen talar om en "effektiv och rättssäker handläggning". Det är också orimligt att regeringens särskilda samordnare för barn i asylprocessen med uppgivenhetssyndrom (apatiska barn) skall redovisa sitt uppdrag först om nära tvåår, den 31 december 2006.
Regeringen bör uppmanas att tidigarelägga samordnarens uppdrag samt att till riksdagen skyndsamt redovisa hur asylsökande barns situation skall kunna förbättras.
Barns och ungdomars delaktighet och inflytande är viktigt. Unga bör tidigt få möjlighet att engagera sig kring avgörande framtidsfrågor. En del i denna strävan kommer till uttryck i statens bidragsgivning till ungdomsorganisationerna.
Under senare tid har avslöjats hur Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) fuskat med sina medlemssiffror. Genom detta fusk har olika falanger tillskansat sig fördelar i en intern fraktionsstrid och samtidigt åderlåtit skattebetalarna på stora belopp. En skrämmande mentalitet inom SSU har kommit upp till ytan. Det råder fri dragningsrätt på skattemedel - så länge syftet anses gott och så länge man inte blir avslöjad.
Den här gången blev man avslöjad. I fler och fler SSU-distrikt uppenbaras uppblåsta medlemssiffror och falska bidragsansökningar. Bidragsfusk ifrågasätts nu också inom de andra politiska ungdomsförbunden.
Problemet är vem som skall kunna ta itu med bidragsfusket. Den ansvariga myndigheten, Ungdomsstyrelsen, tappade legitimitet när det förra året avslöjades att man givit miljontals kronor av skattemedel till Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) - en organisation som stöder Kim Jong Ils Nordkorea och Fidel Castros Cuba och vill införa proletariatets diktatur.
Det är knappast heller möjligt att lyfta frågorna om fusk till en överordnad politisk nivå, dvs. till regeringen. Ärendet skulle då hamna hos ungdomsminister Lena Hallengren eller hos skolminister Ibrahim Baylan, som båda själva befaras ha varit involverade i bidragsfusk.
För att upprätthålla tilltron till statens bidragsgivning framstår det som angeläget att bidragssystemen ses över. Översynen bör göras av en utredare som är fristående från regeringen och Regeringskansliet. Under den tid som översynen pågår bör statsministern föranstalta om sådana förändringar i statsrådens föredragningsskyldighet att statsråden Hallengren och Baylan inte befattar sig med statliga bidragsärenden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.