1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 1
3 Bostad - en välfärdsfråga 2
3.1 En osund bostadsmarknad 2
3.2 Bostadsbrist och nyproduktion 3
3.3 Hinder för byggandet 3
3.4 Bygg för tillväxt och utveckling 3
3.5 En bostadsmarknad i balans 4
4 Aktiv bostadspolitik 4
4.1 Långsiktig finansiering ger sänkta hyror och integration 4
4.2 En rättvis förmedling 5
4.3 Effektiv och demokratisk planeringsprocess 5
4.4 Aktiv markpolitik 6
4.5 Ett integrerat boende för att motverka segregation 6
4.6 Behåll bruksvärdessystemet 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en bostadspolitik för integration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rättvis bostadsförmedling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en effektiv och demokratisk planeringsprocess.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om integrerat boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en effektiv markpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bruksvärdessystemet.
Bra bostäder till rimliga kostnader skapar trygghet och framtidstro. Att bygga nytt är en viktig motor i ekonomin. Under det senaste decenniet har det byggts 70 000 färre lägenheter än vad som motiverats för att tillgodose behoven. Det gör att bostadsbristen breder ut sig till allt fler kommuner. Bostadsbristen var tidigare koncentrerad till storstäderna men under senare år har också bristen på bostäder blivit ett större problem även i mindre och medelstora orter. Bostadsbristen är givetvis kopplad till tillväxten och tillgång på arbete men även den demografiska utvecklingen på orterna påverkar. I orter som har en hög efterfrågan på arbetskraft är bostadssituationen mest besvärlig, och om utvecklingen fortsätter kommer problemen även att omfatta orter med en normal arbetsmarknadsutveckling.
Bristen på bostäder har lett till en osund utveckling av bostadsmarknaden, med orimligt kraftiga prisökningar på bostadsrätter och egnahem. Andra effekter är att handeln med hyresrätter ökar. En osund andra-, tredje- och ibland även fjärdehandsmarknad är ofta den bostadsmarknad som står till buds för unga bostadssökande på orter med bostadsbrist. För den som står utanför bostadsmarknaden och saknar ekonomiska förutsättningar att köpa en bostad, är möjligheten till ett eget boende i det närmaste obefintlig. Särskilt svår är situationen för unga vuxna mellan 20 och 27 i storstadsregionerna. Att få tag i ett förstahandskontrakt betraktas av unga ungefär som en högvinst på lotto. Unga människor med en ordnad bostad vågar satsa mer på utbildning, söka sig ut i arbetslivet och starta nya företag. I dag är boendet en kostnad som många unga inte klarar av och de väljer därför att inte flytta hemifrån utan bor kvar hos sina föräldrar längre än tidigare.
De åtgärder som regeringen föreslår i den ungdomspolitiska propositionen är ett steg i rätt riktning. Dessa behöver emellertid kompletteras med reella satsningar på incitament för att göra nyproduktionen billigare.
Ansvaret för utvecklingen är delat mellan kommunerna och staten. Vi ser inte subventioner som något bra eller realistiskt verktyg för att öka bostadsbyggandet. Snarare handlar det om att staten på olika sätt ska arbeta aktivt för att skapa bättre förutsättningar för kommuner, kommunala bostadsbolag, privata bostadsföretag och boendeorganisationer att kunna bygga bra bostäder till rimliga kostnader. På samma sätt måste de politiska församlingarna i kommunerna och regionerna ta ökat ansvar för att driva en aktiv bostadspolitik.
För oss socialdemokrater är bostaden en social rättighet och en viktig del av välfärdspolitiken. Därför ska vi också ha höga mål och ambitioner med vår politik. Målet om 120 000 nya lägenheter under mandatperioden har vi en bra bit kvar tills vi når, även om bostadsbyggandet ökat kraftigt under de senaste åren. Det finns således mycket kvar att göra och det kräver ytterligare satsningar på en aktiv bostadspolitik.
Efter bostadsmarknadens kollaps i början av nittiotalet tog det många år innan det vände på bostadsmarknaden igen. I slutet av nittiotalet började det låga bostadsbyggandet i kombination med nettoflyttströmmar till storstadsregioner och högskoleorter att göra sig gällande genom att allt fler kommuner fick brist på bostäder.
I Västsverige är det 27 kommuner som bedömer att det är bostadsbrist, med koncentration i Göteborgsregionen. Men även i mindre kommuner och på mindre orter, exempelvis Dals-Ed, Mellerud och Hjo, börjar bristen på bostäder bli ett problem. När det gäller Hallands kommuner är det fyra av sex kommuner som har påtagliga problem med bristen på bostäder.
I Boverkets prognos för 2004/05 av hur många lägenheter som beräknas byggas, framgår det att det i Västra Götaland och Halland planeras byggstart av ca 12 500 lägenheter.
Det är främst de höga produktionskostnaderna som de flesta kommuner upplever som det största hindret för ett ökat bostadsbyggande. I förorterna är det ofta även brist på mark i attraktiva lägen, överklagande av detaljplaner och otillräcklig infrastruktur som är problem. Andra hinder som lyfts fram är finansieringssvårigheter. Det är framförallt de mindre kommunerna som har problem med finansieringen och i slutändan påverkas hyror och avgifter negativt för de boende.
Tillgången på bostäder har en stor betydelse för tillväxten. Traditionen är lång när det gäller att se bostaden ur ett sådant perspektiv. Den demografiska utvecklingen har betydelse för bostadsefterfrågan och den generella tillväxten. Ju fler unga desto större blir också behoven av nya bostäder. Samtidigt som tillgången på rätt bostäder också styr familjebildningen påverkas också barnafödandet framför allt kvinnor ser bostaden som en av förutsättningarna för att skaffa barn.
För att unga ska kunna etablera sig i vuxenlivet krävs en bostad - brist på bostäder motverkar således möjligheterna att klara övergången till vuxenlivet. Det kan även innebära avgörande hinder mot möjligheten att skaffa sig den utbildning man vill och förhindra den som vill byta arbete eller en period av arbetslöshet mot arbete. En av förutsättningarna för att människor tar klivet och flyttar till nya platser för att pröva ett nytt arbete eller för att studera är tillgång på bostäder till rimliga kostnader.
Även upplåtelseformerna har betydelse för rekryteringen av personal i tider när det råder arbetsbrist. I en marknadsstudie som Industrifakta gjort på uppdrag av Sveriges Fastighetsägare lyfts behovet av varierade upplåtelseformer fram. Särskilt betonas vikten av tillgång till hyresrätter för att tillgodose behovet av arbetskraft. Behoven ser också liknande ut i andra tillväxtregioner. Näringslivet lyfter fram behovet av tillgång på alla former av boendeformer för att kunna rekrytera personal på expanderande orter.
Bostadsbyggande är inte bara en fråga för storstadsregionerna, det är också en fråga för andra kommuner och orter. I Boverkets senaste prognos om bostadstillgången visar det sig att bostadsbristen sprider sig även till mindre orter. Kommuner med överskott blir allt färre. Byggandet i sig är också en tillväxtfaktor. Förutom att det blir nya bostäder skapar det också arbetstillfällen, vilket också skapar tillväxt och utveckling om det sker i takt med behoven.
Göteborg och Halland är starkt växande arbetsmarknadsregioner. Sedan början av 1990-talet har befolkningen ökat med mer än 75 000 människor och prognoserna talar om fortsatt expansion. Bostadsbyggandet har under flera år legat på en låg nivå som lett till att det nu råder en bostadsbrist i nästan alla kommuner.
Enbart i Göteborgsregionen saknas det idag ca 8 000 bostäder för att komma ikapp befolkningsökningen. En fortsatt god tillväxt i regionen förutsätter ett ökat byggande av bostäder. Det behövs minst 10 000 bostäder per år under de närmaste 5 åren för att tillgodose behoven.
Boendefrågorna är en klassfråga som blir allt mer tydlig. Den nyproduktion av bostäder som förekommer är i hög grad förbehållen hushåll med höga inkomster. Det leder till ökade klyftor och en ökad segregation.
Orsaken till utvecklingen är dels de dyra byggkostnaderna, dels att det saknas ett bra finansieringssystem för flerfamiljshus. Även riskkapitalförsörjningen är ett hinder som flera bostadsföretag tar upp när det gäller finansieringen av nyproduktionen. Avsaknaden av ett mer rättvist finansieringssystem stänger ute grupper av människor från möjligheterna till en bra bostad. De höga inflyttningshyrorna medför att lägenheterna inte blir tillgängliga för dem som bäst behöver dem.
Vi tror att det är fullt möjligt att bygga väsentligt billigare utan att tumma på boendekvaliteten. Det går att åstadkomma effektiviseringar i alla led, alltifrån byggsektorns produktionsmetoder till materialval och kommunernas avgiftsuttag. Det visar inte minst de olika byggprojekt som startats på flera ställen i landet.
Bo Klok och Brunkeflostrandsprojektet är några exempel på byggprojekt som kraftigt minskat kostnaderna, vilket också lett till lägre inflyttningshyror.
Det tillfälliga investeringsbidrag på hyresrätter som infördes 2001 är ett steg i rätt riktning men löser inte problemen på sikt. Det är viktigt att staten fortsätter att stödja initiativ för billigare bostäder. Vi anser att regeringen bör se över hur ett nytt system för en långsiktig och stabil finansiering utformas så att det möjliggör en ökad produktion av hyresrätter.
Hur kommunerna organiserar kösystemen för bostadssökande varierar kraftigt. En del har någon form av kommunal bostadsförmedling medan andra har köer som är kopplade till varje kommunalt bostadsbolag. De privata fastighetsbolagen har ofta egna köer som bostadssökande kan ställa sig i. Kraven på kommunerna när det gäller bostadsförsörjningen är begränsade och man upplåter åt varje kommun att själv organisera detta. System med olika interna köer som är kopplade till enskilda bostadsföretag gör det svårare för den enskilde att komma i kontakt med bostadsföretag som har lägenheter att förmedla. Särskilt svårt är det för dem som idag står utanför bostadsmarknaden.
Vi tror att någon form av bostadsförmedling, som omfattar alla bostadsföretag, även de privata, behövs för att skapa rättvisa villkor i förmedlingen av lägenheter. Utan en gemensam förmedling uppstår egna köer och "gräddfiler" för vissa grupper. Genom att skapa ett öppet och offentligt kösystem kan vi medverka till att effektivisera förmedlingen till just de grupper som idag står utanför bostadsmarknaden. Det behövs också aktiva insatser för att få en ökad integration på bostadsmarknaden. Ett sätt kan vara att införa förtur för grupper som är underrepresenterade i en stadsdel eller i ett bostadsområde till lediga lägenheter, kan en ökad integration uppnås. Detta är främst en fråga för kommunerna att ta ställning till.
Ett hinder som ofta framkommer i planprocesserna är att handläggningstider och överklaganden av detaljplaner försenar och fördyrar produktionen. I Göteborg har man idag över 1 500 lägenheter som är grund för överklagande. Det leder till både kraftiga förseningar och att byggprojekten riskerar att bli dyrare. Överklagandetider som kan variera mellan två månader och tvåår gör det svårt för alla parter att planera.
Om de kommunala bostadsföretagen ska kunna bidra till att tillgodose behovet av bostäder behöver planeringsprocesserna stramas åt och effektiviseras. Det är viktigt att den pågående översynen av PBL leder till att ett nytt regelverk tas fram för att förkorta handläggningstiderna i planeringsprocesserna utan att rättssäkerheten påverkas.
Det behövs en större samverkan mellan kommunerna om hur bostadsförsörjningen i regionen ska utvecklas. Sambanden mellan behov av lägenheter och arbetsmarknaden är en viktig faktor som måste ligga till grund för bostadsplaneringen. Det gäller också i andra frågor, som infrastrukturen mellan arbetsort och bostad. För att förbättra planeringen och öka bostadsbyggandet, på exempelvis orter som har en låg produktion trots att behoven är större, behövs en regional samordning av bostadsförsörjningen.
För att öka byggandet och bygga till rimliga kostnader måste både staten och kommunerna ha en aktivare markpolitik. Markpriset är idag en kostnad i nyproduktionen som bidrar till höga inflyttningshyror/avgifter för nyproducerade hyresrätts- och bostadsrättslägenheter.
Många kommuner använder inte de möjligheter som finns med markpolitiken. Det finns flera möjligheter, som exempelvis att upplåta tomträtt för nyproduktion eller sälja marken billigare för att på så sätt stödja billigare boendekostnader i nyproduktionen. Snarare är det så att många kommuner använder en form av vinstmaximering vid markförsäljningen. Kommunerna kan genom att föra en aktiv markpolitik skapa förutsättningar för lägre hyror och avgifter i nyproducerade hyres- och bostadsrätter.
Även staten bör vara mer aktiv när det gäller den egna markpolitiken. Ytterligare statlig mark - som i dag ägs av statliga bolag eller som frigörs genom omställningen av försvaret - måste göras tillgänglig för nybyggnation. Vi anser att staten ska vara en förebild när det gäller markpolitiken. Den samhällsägda marken ska vara ett aktivt instrument för att få till stånd blandade upplåtelseformer och billigare boende. En aktiv markpolitik blir då också ett incitament i integrationsarbetet. Regeringen bör därför ge de statliga fastighetsbolagen i uppdrag att bli mer aktiva när det gäller statlig markpolitik.
Segregationen i boendet har blivit allt större de senaste åren - arbetare bor sämre än tjänstemän, ensamstående bor sämre än sammanboende och de som inte är födda i Sverige bor sämre än de som är födda här.Skillnaden mellan bostadsområden har blivit allt större och mest påverkar detta barnen, deras uppväxtvillkor och livskvalitet.
Boendet i Göteborgsregionen är segregerat på samma sätt som i Stockholms- och Malmöregionerna. Segregationen är framförallt en funktion av skillnader i inkomster, förmögenheter, utbildningsnivå och etnisk tillhörighet. Under flera år har Socialdemokraterna satsat stora resurser för att bryta segregationen. Mycket av det som gjorts har lett till att nedgångna bostadsområden blivit upprustade och trivseln ökat men insatserna har inte medfört någon större integration.
Vi behöver våga pröva nya sätt att arbeta, för att få till stånd en verklig integration som inte bara pekar på vissa grupper. Även kommunerna bör arbeta mer aktivt genom att vid förtätningar och exploateringar ta initiativ till byggnation av de bostadsbestånd som saknas i en stadsdel eller ett bostadsområde. Till exempel vid förtätning i ett bostadsområde med övervägande egnahem och/eller bostadsrätter ska det vara naturligt att bygga hyresrätter, detta för att tillgodose behovet av lägenheter både för dem som bor i området men också för dem som står i kön.
Vi anser också att regeringen bör pröva om det är möjligt att införa en form av statliga bolån för grupper med lägre inkomster för att köpa en bostadsrätt. En sådan åtgärd skulle medverka till ett mer integrerat boende.
Hyrorna i de kommunägda bostadsföretagen måste även i fortsättningen vara "taket" för hyrorna i privatägda hyresfastigheter. Under senare år har hyrorna realt sett kunnat sänkas något och hyrans andel av den disponibla inkomsten har sjunkit. Denna utveckling måste fortsätta. Därför behövs de bruksvärdessystem som idag finns. Den utredning om bruksvärdesystemet som nyligen lämnats, slår fast att det system som idag råder när det gäller hyresförhandlingar och bruksvärdet i stort sätt fungerar tillfredsställande. Erfarenheterna från andra länder som har en mer fri hyressättning visar att hyresnivåerna oftast är högre och att otryggheten i boendet är större. Det finns heller inga belägg som visar att det byggs fler hyreslägenheter med fri hyressättning. Mot denna bakgrund finns det inga bärande skäl för att ändra bruksvärdessystemet.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Alf Eriksson (s) |
|
|
Kenneth G Forslund (s) |
Lars Johansson (s) |
|
Berndt Ekholm (s) |
Peter Jonsson (s) |
|
Kjell Nordström (s) |