och ökat ansvar 
för den enskilda människan. Att fler människor direkt eller indirekt äger sin bostad, antingen i form av ägarlägenheter eller bostadsrätter, är en utveckling som inte ska stoppas genom politiska beslut.Utgångspunkten i Folkpartiets liberalernas bostadspolitik är att du ska bestämma utifrån dina egna drömmar och förutsättningar hur just du ska bo.
Bygg bostäder utifrån efterfrågan.
Valfrihet innebär att det behövs både bostadsrätter, hyresbostäder, ägarlägenheter i flerbostadshus och småhus.
Friare hyressättning i nyproduktion.
Översyn av andrahandsuthyrning av bostadsrätt.
Krafttag mot svarthandeln med hyreslägenheter.
Särskilda boenden för utsatta kvinnor måste garanteras.
Socialt ansvar behövs - hemlösa behöver också bostäder.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Sverige behöver en liberal bostadspolitik för ökad valfrihet 4
Utmaningar idag 4
Valfrihet i boendet 5
Friare hyressättning 6
Lägesfaktorn 7
Hyran fastställs i förväg 7
Svarthandel med hyreslägenheter 8
De kommunala bostadsföretagens och Hyresgästföreningens roll 8
Andrahandsuthyrning av bostadsrätter 9
Inrätta ägarlägenheter 9
Särskilda boenden för utsatta kvinnor måste garanteras 10
Motverka diskriminering 10
Det sociala ansvaret - vräkningar och hemlöshet 11
Hemlösa behöver också bostäder 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet i boendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enkel majoritet gällande ombildande av hyresrätt till bostadsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformerat hyressättningssystem för nyproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svarthandel med lägenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn avseende andrahandsuthyrning av bostadsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ägarlägenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda boenden för utsatta kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemlösa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vräkningar.1
1 Yrkande 9 hänvisat till SoU.
Den svenska bostadspolitiken fungerar inte. Stor bostadsbrist råder i storstadsregioner men också i kommuner i andra delar av landet som ser tillväxten öka. Många människor saknar möjlighet att hitta en bostad eller byta bostad. Konsekvenserna är många: bostadsbrist i tillväxtkommuner, prisuppgång påägda bostäder, svarta lägenhetskontrakt, höga boendekostnader och för liten individuell valfrihet.
Sverige behöver en ny bostadspolitik. Den enskilda människans möjligheter att ta makten över sin egen situation måste stå i fokus när framtidens bostadspolitik formas. Förutsättningarna för bostadsförsörjning, mångfald, valfrihet, integration och socialt ansvar grundläggs redan i och med planerandet av bostäder. I ett liberalt Sverige bestämmer du som bostadskonsument, och ingen annan, utifrån dina egna drömmar och föru tsättningar hur just du ska bo.
Bostadsbristen återfinns nu i flertalet regioner. Det är brist på alla former av bostäder, bland annat större bostäder, studentbostäder och ungdomsbostäder. I några regioner kvarstår dock problemet med tomma bostäder men dessa har minskat i antal. Behöver bostadsmarknaden fler eller färre regleringar? För Socialdemokraterna är svaret av allt att döma att det behövs fler regleringar. Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter har försvårats eller till och med omöjliggjorts, de kommunala bostadsbolagens roll gynnas, införandet av ägarlägenheter förhindras. Vi vill visa på en annan väg ut ur bostadskrisen.
Receptet måste istället vara att förnya den politiska inriktningen, en politik som tar sikte på att öka människors inflytande och möjligheter att ta makten över det egna boendet. En rad åtgärder måste till som större utrymme för privat ägande, färre krångliga regleringar, ökad konkurrens och lägre beskattning. Långsiktighet är ett annat nyckelbegrepp för att nyproduktionen ska komma igång. De risker som tas måste vara rimligt förutsägbara. Ju mer förutsägbarhet som råder, desto mindre riskpremie måste till.
Produktion och prissättning av hyreslägenheter måste anpassas mer till människornas värderingar, behov och önskemål.
Riksdagens revisorer har i en förstudie beskrivit gjorda uppskattningar av värdet på svarthandeln. År 2001 uppskattades värdet av svarthandel till cirka 150 000 kronor per rum för lägenheter i Stockholm. På ett år motsvarar detta cirka 1 miljard kronor. I Göteborg anges normalpriset år 2002 ligga på 150 000-200 000 kronor för en central hyresrätt. Totalt sett för hela Sverige anges en uppskattning på svarthandel på 2 miljarder kronor, mörkertalet är dock stort genom att få fall kommer till polisens kännedom. Svarthandeln kan ses som en indirekt marknadsanpassning av hyrorna genom svarta överlåtelser.
Det behövs lägenheter, villor och radhus och dessa kan ägas på olika sätt. Vissa kan upplåtas som hyresrätter. Proportionerna mellan de olika boende- och ägarformerna ska individerna bestämma. Att vissa människor vill bo i hyresrätt kan inte vara ett argument för att hindra andra människor att bo i bostadsrätt.
Ett viktigt sätt att ge den enskilda människan mer makt över det egna boendet är att låta de hyresgäster som såönskar ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Bostadsrätten är en upplåtelseform som innebär ökat inflytande och ökat ansvar för den enskilda människan. Att fler människor direkt eller indirekt äger sin bostad, antingen i form av ägarlägenheter eller bostadsrätter, är en utveckling som inte ska stoppas genom politiska beslut.
På flera håll i landet, bland annat i Stockholm, väljer nu allt fler människor att bilda bostadsrättsföreningar och ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Detta utvidgade privata ägande har inte setts med blida ögon av Socialdemokraterna. Regeringen har blåst till strid mot det privata ägandet. Ett mycket tydligt exempel på den negativa inställningen är motståndet mot ägarlägenheter.
En regel har införts som innebär att minst två tredjedelar, i stället för som tidigare enbart hälften, av hyresgästerna måste vara överens om att ombilda en fastighet från hyresrätter till bostadsrätter.
Ett argument som brukar användas mot att fler hyresrätter förvandlas till bostadsrätter är att det riskerar att leda till segregation. I själva verket innebär ett ökat eget ägande en chans att bryta upp från den negativa spiral av vanmakt och utanförskap som präglar många utsatta bostadsområden, inte minst inom det så kallade miljonprogrammet.
När människor får större inflytande över det egna boendet ökar det engagemanget också för bostadsområdet. Med fler bostadsrätter blir det även en bättre blandning av olika upplåtelseformer - bostadsrätt, hyresrätt och även på sikt ägarlägenheter om våra förslag går igenom.
Fler former av boende skapar mångfald. Det skapar nya möten mellan människor med olika bakgrund. Det leder till mer av integration, snarare än till ökad segregation. En annan viktig följdeffekt med blandade upplåtelseformer och former av boende är att detta även påverkar utvecklingen inom bland annat skolan och förskolan. En hög omflyttning och utflyttning har skett i bostadsområden med 100 procent hyresrätter där byte av upplåtelseform eller bostadsform är omöjlig på grund av avsaknad av annat utbud. Utflyttningen påverkar klassernas och barngruppernas sammansättning. Svårigheten att skapa sociala nätverk ökar när omsättningen på barn ökar. Detta har främst skett i förorter i storstadsregionerna. Idag är dock rörligheten mycket liten inom många förorter, det finns inte tillräckligt med bostäder för att möjliggöra att man kan välja en annan ort.
Effekten av tvåtredjedelsregeln vad gäller bostadsrätter är att den framför allt kommer att leda till en minskad ombildning av hyresrätt till bostadsrätt i de utsatta förorterna. Avsaknaden av möjligheter att bilda ägarlägenheter spär ytterligare på problematiken med att inte kunna blanda upplåtelseformer. Det är dags att också ge boende i miljonprogramsområden mer makt över boendet och utvecklingen av det egna området. I ett inledningsskede tenderar intresset i dessa områden att vara något mindre än i städernas, exempelvis Stockholms, centrala delar. Med stor sannolikhet leder det till att ombildningen till bostadsrätter i centrala bostadsområden fortsätter medan utvecklingen i förorterna stannar av. Resultatet av Socialdemokraternas politik blir att segregationen ökar, inte tvärtom. Att äga sin egen bostad blir ett privilegium för ett flertal, inte en reell rättighet för alla.
Folkpartiet anser att riksdagen snarast måste besluta om en tillbakagång till det regelverk som gällde för ombildande av bostadsrätt tidigare, det vill säga att det räcker med att 50,1 procent av de boende säger ja till ett ombildande. Vi vill dessutom upphäva lag om allmännyttiga bostadsföretag (SFS 2002:102).
Lagen fungerar idag som en specialriktad lag mot vissa regioner. Vi menar också att det är av yttersta vikt att de ärenden som med anledning av lagen har hamnat för avgörande hos regeringen, behandlas. Vi avser här ombildning av hyresrätt till bostadsrätt där regeringen har möjlighet att meddela undantag från prövning i enlighet med 2 kap. 8 § i Lag om allmännyttiga bostadföretag (SFS 2002:102).
Ett viktigt skäl till att det idag inte byggs hyresbostäder är svårigheten att räkna hem en ekonomiskt hållbar kalkyl. Avkastningen blir helt enkelt för dålig sett till investeringen. Det andra skälet är att hyran går att överklaga till Hyresnämnden sex månader efter inflyttning, vilket omkullkastar den kalkyl som investeringsbeslutet grundats på. Denna osäkerhet kring ekonomiska förutsättningar och risker har lett till att hyresrätter byggs i mycket begränsad omfattning. Friare hyressättning för nyproducerade lägenheter behöver därmed införas.
I dag formas hyrorna i skärningspunkten mellan tre avgörande faktorer: bruksvärdesprincipen, hyresförhandlingarna och allmännyttans roll. Det är uppenbart att den nuvarande ordningen inte håller. Om Sverige ska få en fungerande bostadsmarknad, som bättre tillmötesgår människors önskemål, måste systemet moderniseras.
Bruksvärdesprincipen syftade ursprungligen till att skapa ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock skett under de dryga trettio år som systemet har varit i bruk till att det även har som syfte att dämpa hyresutvecklingen.
Av situationen på Stockholms bostadsmarknad kan vi dra slutsatsen att systemet förvisso har lyckats uppfylla målen vad gäller besittningsskyddet och hyresdämpningen. Men bristen på anpassningsförmåga till människors preferenser på en fri marknad har skapat en mängd avarter: bostadsbrist, en stor andra- och tredjehandsmarknad och svarta lägenhetsaffärer.
Folkpartiet liberalerna anser att en rad reformer behövs för att få fart på nyproduktionen av hyresrätter samt för att öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden. Hyresgästens besittningsskydd och de fria förhandlingarna mellan hyresgäster och fastighetsägare är principer som det finns anledning att värna. Men inom denna ram finns det utrymme för förändringar som bryter med det tänkande som hittills har dominerat svensk bostadspolitik.
Den så kallade lägesfaktorn måste ges större tyngd i hyresförhandlingarna, på det sätt som de senaste åren i praktiken skett i Malmö. En flexiblare hyressättning skapar en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål. Ingen ifrågasätter att en bostadsrätt är billigare i en förort än i ett centralt stadsläge. Att steg tas i den riktningen även när det gäller hyresrätter kan knappast anses orimligt, även om det naturligtvis måste ske i sådana steg att hyresgästerna har bra förutsättningar att anpassa sig till dem. Det finns också anledning att observera att den press uppåt på hyrorna i attraktiva lägen detta innebär motverkas av andra förslag i detta program, till exempel åtgärderna för att öka det totala utbudet av bostäder samt att pressa produktionskostnaderna. Det är angeläget att den samlade politiken motverkar segregation.
Friare hyressättning behöver införas. Det skulle skapa förutsättningar att få fart på det bostadsbyggande som på många håll är mycket lågt. När byggföretagen inte kan ta ut sina kostnader eller när andra alternativ - att bygga bostadsrätter - framstår som ekonomiskt fördelaktigare är det inte underligt att väldigt få nya hyresrättslägenheter byggs. Ändå finns det en efterfrågan på hyreslägenheter.
Sedan 1974 gäller att hyresnämnden vid prövning av en hyras skälighet, i enlighet med bruksvärdesprincipen, i första hand ska utgå från de allmännyttiga bostädernas hyror.
Den nuvarande ordningen rymmer inneboende motsättningar. Å ena sidan ska vid fastställande av såväl prövningslägenhetens som jämförelselägenheternas bruksvärden helt bortses från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader. Å andra sidan skall allmännyttans självkostnadsbestämda hyror tjäna som norm.
Särskilt tydlig blir denna motsättning i hyrestvister, som det uppmärksammade Oxtorgsmålet i Stockholm eller konsekvenserna av besluten avseende hyressättning i S:t Eriksområdet i Stockholm efter borgarrådet Annika Billströms (s) agerande. Utgången satte såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets.
Det är självklart att osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden allvarligt försvårar både den privata och kommunala nyproduktionen av hyresrätter och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter. Vilken privat - eller kommunal - byggherre vill ta på sig att bygga hyresrätter om hyran kan komma att sänkas i efterhand så att alla kalkyler spricker?
Folkpartiet liberalernas förstahandsalternativ är att Hyresnämnden bör avgöra hyresnivån före byggstart om inte parterna kan komma överens om vilken hyra som bör gälla under en tidsperiod på upp till 10 år. Utöver en fastställd hyresnivå anser vi att hyresgästens möjligheter att begära omprövning av hyran efter sex månader bör begränsas under en tidsperiod. Vi är positivt inställda till den trepartsöverenskommelse som SABO, Fastighetsägarna i Sverige och Hyresgästernas riksförbund presenterat och som ledde till en utredning (SOU 2004:91). Folkpartiet ser fördelar med att de tre aktörerna kan bidra till att ett steg tas för en reformering av hyressättningssystemet.
Det är dags att agera mot svarthandeln med hyreslägenheter. De rättigheter och skyldigheter som är förbundna med att bo i hyresrätt återfinns i 12 kap. jordabalken (hyreslagen). En fastighetsägare eller en hyresgäst får inte sälja ett hyreskontrakt (hyreslägenhet). Den som säljer kan straffas med böter eller fängelse i högst tvåår och är skyldig att lämna tillbaka vad han tagit emot. Det är däremot inte straffbart att köpa en hyreslägenhet. Den som bor i hyresrätt har rätt att byta sin lägenhet mot en annan bostad, även villa eller bostadsrätt. Byte av hyreslägenhet mot bostadsrätt, villa eller fritidshus hamnar i en gråzon om priset blir väsentligt lägre än marknadspris.
Vi vill lyfta fram tre åtgärder som vi tror påverkar omfattningen av svarthandel:
reformering av hyressättningssystemet
en utvärdering av de angivna rättigheter och skyldigheter som finns reglerade i 12 kap. jordabalken
polisen ges ökade resurser för att beivra brott
En översyn och förnyelse av hyressättningssystemet måste också innehålla en diskussion om de kommunala bostadsföretagens eller den så kallade allmännyttans roll. De kommunala bostadsbolagens funktion som förstahandsnorm vid hyressättning bör upphävas och ersättas av ett system där hyrorna i ett större utbud av bostäder, oavsett ägare, ingår i underlaget.
Boendet utgör ofta en mycket stor del av våra utgifter. Att konsumera boende är något som vi alla gör. Det är därför viktigt att konsumentpolitikens aktörer i större utsträckning än i dag tar itu med frågor angående bostadskonsumtion, köp av bostäder, hyresgästernas intressen som konsumenter och överhuvudtaget konsumentens position på bostadsmarknaden. Vi har i den bostadspolitiska motionen beskrivit närmare hur Konsumentverkets roll kan förstärkas för att stödja bostadskonsumenter generellt, oavsett val av boendeform.
Folkpartiet liberalerna vill utveckla den enskilde hyresgästens möjligheter att välja vem som skall företräda denne vid en förhandling kring hyressättningen. Förbudet mot flera samtidiga förhandlingsordningar skall tas bort.
I dag belastas hyran med en förhandlingsavgift som fastighetsägaren utbetalar till Hyresgästföreningen. Vi menar att hyresgästen själv skall bestämma över denna avgift, och om den skall betalas till Hyresgästföreningen eller någon annan liknande förening. Hyresgästen kan avtala med hyresvärden om att avgiften utbetalas direkt till Hyresgästföreningen eller annan organisation. I dag uppgår ersättningen för de förhandlingsordningar som avtalats mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägare till cirka 150 miljoner kronor per år.
Den ägare av en bostadsrätt som sluter avtal om hyran med en andrahandshyresgäst kan idag hamna i en situation där hyran i efterhand överklagas till Hyresnämnden. Bostadsrättsinnehavaren kan bli återbetalningsskyldig i enlighet med 55 d § hyreslagen. Ansökan måste ha inkommit inom tre månader efter avflyttning.
Vi menar att denna ordning behöver förändras. I detta avseende bör inte andrahandsuthyrning av bostadsrätt jämställas med hyra av hyresrätt. Vad gäller rätten att hyra ut en bostadsrätt i andra hand styrs detta av bostadsrättsföreningens styrelse som idag har till uppgift att godkänna andrahandsuthyrningen. Vid ett nej kan frågan komma att avgöras i Hyresnämnden. Reglerna för överklagan senast efter tre månaders flyttning behöver en översyn. Vid Hyresnämndens prövning skall beaktas de faktiska kostnader som bostadsrättsinnehavaren har för sin bostadsrätt. Vi menar att riksdagen bör ge regeringen tillkänna att regeringen bör återkomma med förslag i enl ighet med motionens intentioner.
Värnet av den privata äganderätten är en grundläggande princip i liberal politik. Att ha makt över sin inkomst och den egna egendomen ger den enskilda människan frihet att forma sitt liv efter just sina önskemål och värderingar. Inom bostadssektorn är det privata ägandet satt på undantag. Till skillnad från många andra europeiska länder saknas det i Sverige möjlighet att direkt äga sin egen lägenhet. Regeringen motsätter sig införandet av ägarlägenheter.
Boendet utgör för de flesta människor en stor del av hushållsekonomin. De flesta av oss tillbringar också en inte oansenlig del av vardagen i bostaden. Få reformer skulle därför innebära en sådan kraftig förstärkning av egenmakten som om en lag om ägarlägenheter infördes. För lägenhetsinnehavaren blir det exempelvis lättare att belåna lägenheten för att göra investeringar.
Kravet på att införa ägarlägenheter har stått på den liberala politiska dagordningen sedan slutet av 1800-talet. På bland annat Folkpartiets initiativ beslöt riksdagen 1999 att begära att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppgift att ta fram ett förslag som innebär att ägarlägenheter kan införas.
Förutom att ge den enskilde större makt över sitt eget boende banar också inrättandet av ägarlägenheter väg för ökat bostadsbyggande. Med ett vidgat utrymme att skapa ägarlägenheter förbättras villkoren att ägna sig åt tredimensionell fastighetsindelning. Det skapar ökad flexibilitet och pluralism i boendet.
Tredimensionell fastighetsindelning betyder med stor sannolikhet att det blir mer lönsamt att bygga hyresrätter. Olika upplåtelseformer borde vara möjliga att mixa utifrån de önskemål och behov som bostadskonsumenter har. Ett trevåningshus skulle exempelvis kunna bestå av ett våningsplan med ägarlägenheter, ett med bostadsrätter och ett med hyresrätter. Fastighetens gemensamma ytor sköts genom samfälligheter. Inne i städerna skulle det också vara möjligt att bygga på en våning med bostäder ovanpå till exempel parkeringshus eller kontorsbyggnader. Vi ser det som olyckligt att regeringen vill förhindra införandet av enskilda ägarlägenheter samt förhindra skiktning av flerbostadshus.
Ett EG-direktiv om jämställdhet riskerar att begränsa möjligheten för jourboenden att endast erbjuda bostäder för kvinnor. Vissa kvinnor behöver boenden där män är uteslutna för att kunna känna sig trygga efter misshandel.
Ensidiga erbjudanden om jourboenden riskerar att kollidera med EG-direktivet. En begränsning i vilka man får hyra ut till skulle sannolikt begränsa utbudet av bostäder men framförallt begränsa verksamhet som riktar sig till t.ex. kvinnor som söker bostad i ett jourboende. Det är en orimlig tolkning av EG-direktivet - möjligheten att erbjuda boende utifrån deras behov, inte könstillhörighet, måste finnas.
Viktiga principer sätts idag ur spel om personer med utländska namn vägras lämna bud på hus som sålts via mäklare. En utredning behövs för att se över om lagstiftningen på några punkter behöver skärpas och hur kampen mot diskriminering kan trappas upp.
I ett liberalt Sverige bör kampen mot all typ av diskriminering alltid prioriteras. Sverige behöver en ny bostads- och integrationspolitik med medel för att bryta segregationen.
Kommunernas bostadsföretag, den så kallade allmännyttan, har varit ett centralt inslag i svensk bostadspolitik allt sedan 1940-talet. Trots att de har förlorat sin skattemässiga särställning intar de en dominerande position på hyresmarknaden.
En vanlig invändning mot tanken att avyttra delar av allmännyttan är att det skulle medföra att kommunerna avhänder sig möjligheten att sörja för att också socialt utsatta människor får en bostad.
Den 1 januari 1998 infördes en bestämmelse i socialtjänstlagen om att "när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver". Denna bestämmelse borde ha gjort det svårare att vräka barnfamiljer och socialtjänsten borde göra mer för att förhindra att sådana vräkningar äger rum. Men en rapport av forskaren Anders Nilsson visar att uppskattningsvis 1 000 barnfamiljer i Sverige vräks från sina hem varje år. Den huvudsakliga orsaken till vräkningarna är att familjerna har hyresskulder. I en annan rapport framkom att över 700 barn i Malmöär utan fast bostad och bor i baracker, på campingplatser eller på hotell, oftast på grund av vräkningar.
Det är tveklöst så att barn drabbas mycket hårt i de fall vräkningar verkställs. Förutom att de mister sina hem och sina ägodelar måste de kanske också byta daghem och skola med allt vad det innebär.
Problematiken kring hyresskulder och vräkningar uppkommer först när familjer som haft tillräckliga inkomster eller redan fått socialbidrag till hyran ändå inte har betalat den. Skälen till att föräldern inte tagit sitt ansvar för att trygga att barnen har ett hem kan vara många. Föräldern brister kanske i förmågan att hantera pengar eller prioriterar andra utgifter.
Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och samförståndslösningar. När någon av olika anledningar inte klarar av att sköta sin ekonomi kan socialtjänsten erbjuda den enskilde hjälp att hantera ekonomin. Den enskilde lämnar då en fullmakt till socialtjänsten, som dock kan återtas så snart den enskilde såönskar. Det gäller även i de fall det kan anses klarlagt att den enskilde inte klarar av att hantera sin ekonomi. Socialtjänsten har således inga möjligheter att sköta ekonomin mot någons vilja.
Den som har skulder och betalningsanmärkningar har idag mycket svårt att få en ny bostad. De kommunala bostadsbolagen har blivit allt restriktivare när det gäller att godkänna hyresgäster. Att lösa bostadsfrågan för vissa grupper innebär idag stora svårigheter. Trots kommunens s.k. yttersta ansvar för dem som bor och vistas i kommunen är det ofta svårt att ordna ett nytt boende såvida socialtjänsten inte har tillgång till egna bostäder.
Socialtjänstens befogenheter i samband med vräkningar behöver ses över.
Enligt socialstyrelsens definition är man hemlös om man saknar egen eller förhyrd bostad och inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Gruppen hemlösa omfattar många olika kategorier av människor, där samhället har misslyckats med att bistå med lämpligt boende. Det kan röra sig om psykiskt sjuka, missbrukare, personer som genomgått vård och behandling på institution utan uppföljning, personer som avtjänat ett fängelsestraff eller helt enkelt en person som på grund av ekonomiska problem genom betalningsförsummelser blivit vräkt från sin bostad. Tillgången till olika former av boende är avgörande för dessa människor. Utan fast adress är det svårt att få ett arbete.
Påtagligt är att de drabbade personernas bostadsproblem inte behöver ha någon koppling till tillgången på bostäder utan problemen kan vara likartade oberoende om orten har brist eller överskott på bostäder.
En vanlig invändning mot tanken att avyttra delar av allmännyttan är att det skulle medföra att kommunerna avhänder sig möjligheten att sörja för att också socialt utsatta människor får en bostad. Kommuner har möjlighet att även i framtiden tillhandahålla ett kommunalt bostadsbestånd, men detta kan även ske i samarbete med övriga fastighetsägare. Att själv äga bostäder behöver inte vara det enda, och bästa, verktyget för kommunerna att värna de mest utsatta människornas rätt till en bostad. Kommunerna kan också träffa avtal med privata fastighetsägare som innebär att en viss del av beståndet upplåts till personer som kommunen måste ta ett särskilt ansvar för.
Vi ser en möjlighet öppnas genom ett införande av ägarlägenheter. Bostäder kan därmed vara integrerade i olika former av bostadsområden, vilket ur ett integrationsperspektiv är en möjlighet. Kommuner kan äga enstaka bostäder i flerbostadshus som kan hyras ut med förstahandskontrakt för till exempel sociala ändamål. Då löses delar av den problematik som råder med andrahandskontrakt och de följdkonsekvenser som detta medför i form av osäkerhet, risk för att åter bli bostadslös med mera. Vi vill också poängtera att det finns grupper vars bostadssituation inte kan lösas genom det reguljära beståndet. Vissa grupper behöver tillgång tillolika former av särskilda boenden eller gruppboenden där stödinsatser kan finnas tillgängliga.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Nina Lundström (fp) |
|
|
Lars Tysklind (fp) |
Gunnar Andrén (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |
Axel Darvik (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |