Ta bort hindren i den tredimensionella fastighetsbildningen.
Öka möjligheterna att friköpa tomter.
Ersättning till fulla marknadsvärdet vid expropriation.
Röj upp i regeldjungeln - fler "friggebodsbeslut".
Samplanering av infrastruktur och bostäder.
Inför ett lokalt anpassat strandskydd.
Nej till boplikt.
Buller - ett problem som måste lösas planmässigt.
Mer flexibilitet i miljöbalken för ökat bostadsbyggande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tredimensionell fastighetsbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tomträtt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa presumtionsregeln vid expropriation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av regelförenkling vad gäller planprocesser, nybyggnadsregler och överklagandeprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker med bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL) måste försvinna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samplanering av infrastruktur och bostäder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett lokalt anpassat strandskydd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om boplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bullerproblematiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i miljöbalkens regelverk mot större flexibilitet.
1 Yrkande 7 hänvisat till MjU.
När den socialdemokratiska regeringen äntligen lade fram en proposition om tredimensionell fastighetsbildning (2002/03:116) innehöll den ett flertal hinder för att kunna utnyttja denna möjlighet fullt ut, bland annat hindras fastighetsbildning av enstaka enskilda ägarlägenheter. Dessa hinder stadfästes ytterligare, när regeringen i proposition 2003/04:115 (Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m.) gjorde bedömningen att det inte bör införas någon lagstiftning om äganderätt till enskilda lägenheter i flerbostadshus. Det privata ägandet är en grundläggande princip i liberal politik. Att ha makt över den egna bostaden ger den enskilda människan frihet att forma sitt liv efter just sina önskemål och värderingar.
Regelverket för tredimensionell fastighetsbildning måste jämställas med annan fastighetsbildning och vara ett likvärdigt alternativ utan specifika villkor. Det innebär att det skall finnas möjlighet för enskilda ägarlägenheter och att man kan skikta ett bostadshus så att olika upplåtelseformer blandas. Ett flerbostadshus bestående av hyreslägenheter bör kunna skiktas för att möjliggöra flera olika fastighetsägare. Ägarlägenheter ger mer makt åt den enskilde men ökar också möjligheterna för nybyggnation, då den enskilde genom att kunna belåna sin lägenhet kan ta del i totalinvesteringen. Folkpartiets krav på att den tredimensionella fastighetsbildningen ska ge möjlighet att ha enskilda ägarlägenheter kvarstår.
I flera kommuner runt om i Sverige har småhusägare erbjudits att friköpa sina tomter, som idag upplåts med tomträtt. För åtskilliga människor innebär den nuvarande situationen att de själva äger sitt eget hus men inte den mark på vilken huset står. För många framstår det som både egendomligt och otillfredsställande. Erbjudandet att friköpa sin tomt borde finnas i alla kommuner där tomträtt finns. Utrymmet för privat ägande, också när det gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt led i stärkandet av egenmakten inom bostadspolitiken.
Folkpartiet förordar möjligheten att använda arrendeavgifter för till exempel tillfälliga bygglov för bostadsbaracker.
Folkpartiet liberalerna lägger stor vikt vid att samhällets behov att kunna planera och styra utvecklingen endast i undantagsfall skall inskränka den individuella friheten och det enskilda ägandet. Vi anser dock att det finns tillfällen där det allmänna intresset är så stort att det måste få förtur framför enskilda intressen, t.ex. vid en vägdragning.
Vid dessa tillfällen måste alternativa lösningar ha prövats och den ekonomiska ersättningen till den enskilde måste ske utifrån ett fullt marknadsvärde, speciellt med tanke på att en expropriation är en tvångssituation för den enskilde.
Den så kallade presumtionsregeln gör att fastighetsägaren inte får tillgodogöra sig en värdestegring som uppstått under tioårsperioden före expropriationen om det inte beror på annat än förväntningar om ändrad tillåten markanvändning. Bevisbördan att en värdestegring skulle bero på andra faktorer ligger på fastighetsägaren. Folkpartiet tycker att detta är ett orimligt krav på den enskilde och presumtionsregeln skall därför avskaffas.
Plan- och bygglagen (PBL) är en bra möjlighet för kommunerna att långsiktigt planera sin bostadsförsörjning och infrastruktur. Översiktsplaneringen fyller här en viktig funktion. PBL måste dock utvecklas så att den inte genom ett onödigt krångligt regelverk försvårar tillämpningen. Ingen enskild avreglering har fått en så symbolisk betydelse som fp-statsrådet Birgit Friggebos initiativ att ta bort bygglovskravet för enskilda att bygga en liten "bod" om högst 10 m2 på den egna fastigheten. Fler "friggebodsbeslut" behövs.
Den bristande konkurrensen på byggmarknaden är ett skäl till att det produceras få nya bostäder och att kostnaderna för de bostäder som byggs är höga. En annan faktor, som inte får underskattas, utgörs av rigida och oflexibla regler som gäller både för tillkomsten av och standarden på nya bostäder. En ökad forskning och metodutveckling är nödvändig. Finns det skäl att se över metoden som innebär att husen i Sverige byggs två gånger-först i trä och sedan när man gjuter dem i betong? Behöver den outhyrningsbara ytan i flerbostadshus, till exempel trapphus, vara så stor eller kan andra lösningar lösa kraven kring funktion? Tillgängligheten för funktionshindrade måste alltid väga tungt vid en sådan avvägning.
Den pågående PBL-utredningen har så långt inte presenterat förslag som beaktar våra synpunkter kring förenklingar, vilket medför att vi ser all anledning att fortsätta driva frågan om att röja upp i regeldjungeln.
Befria fastighetsägare/villaägare från onödigt krångel. Tillfälliga åtgärder enligt plan- och bygglagen PBL skall kunna införlivas i detaljplaner, det vill säga bli permanentade, med en mycket förenklad detaljplaneprocess efter ett visst antal år. Mindre åtgärder kan befrias från bygglov. Låt människor bygga till exempel takkupor, terrasser och glasa in balkonger och uteplatser utan krångel med bygglov men styr möjligheten att vidta åtgärder inom bostadsområden som av olika skäl, till exempel kulturhistoriska, behöver skyddas. Där kan regelverket till och med vara hårdare styrt i syfte att värna en speciell miljö i ett kulturhistoriskt perspektiv. Hänsyn gentemot grannar skall visas och vissa förändringar förutsätter ett godkännande av grannar. En stor frihet kan vara att få flytta till sitt fritidshus och använda det för permanentboende.
Ofta kan det finnas planmässiga hinder för att göra de förändringar som gör detta möjligt, då det oftast krävs till- och ombyggnader för att ett åretruntboende skall fungera. PBL skall då inte ses som ett hinder utan en möjlighet, där kommunen med en relativt enkel planprocess kan öppna för denna möjlighet. I en planprocess kan man på ett öppet sätt med samråd lösa de eventuella problem som finns genom att berörda fastighetsägare har olika uppfattning om själva förändringens omfattning samt de villkor som skall gälla för vatten- och avloppsförsörjning. Som ett exempel kan man i detaljplanebestämmelserna villkora att den tillkommande byggrätten inte kan utnyttjas innan kommunalt VA finns utbyggt.
Viktigt är också att genom en konstruktiv dialog söka nya alternativa metoder för lösande av VA-frågor, med syfte att värna miljön. Det är av stort värde att en planprocess sker såöppet som möjligt så att alla som känner sig berörda får delta med sina synpunkter. Detta ger nästan alltid ett bättre slutresultat. Det som kan skapa problem är om det sedan blir en långdragen överklagandeprocess. Vissa positiva förändringar har gjorts för att förändra överklagandeprocessen genom riksdagens beslut under förra riksmötet som innebär att marklov, bygglov, rivningslov med mera prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna i stället för av regeringen. Överklagande-
processen i PBL måste dock ytterligare reformeras, bland annat för att inte få orimliga tidsförskjutningar för planerade byggnationer. Speciellt viktigt är det att begränsa handläggningstiderna. Det är rimligt att varje instans har en bestämd längsta tillåtna handläggningstid.
Det kan också vara motiverat att se över storleken på den sakägarkrets som rimligen kan anses vara direkt berörd av åtgärden och därmed ha rätt att överklaga själva sakinnehållet. Noggranna överväganden måste här göras mellan exploateringsintresset och enskildas rätt att få beslut överprövade. Överklagandet måste upplevas relevant och inte som ett sätt att fördröja aktuell åtgärd. Det är också väsentligt att, som Konkurrensverket har påpekat, konsumenternas intresse av en effektiv konkurrens beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen (PBL). Kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker med bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL) måste försvinna.
Synen på hur bostäder ska byggas, exempelvis när det gäller utformning och standard i övrigt, måste bli mer flexibel. Det finns en hel del människor, bland annat studenter, som kan tänka sig en lägre boendestandard om hyran samtidigt kan hållas låg. Att bostäder och bostadsområden har sett ut på ett visst sätt får inte hindra framväxten av nya lösningar. De boende måste kunna påverka standarden i större utsträckning.
Direktverkande el måste kunna accepteras i vissa fall. Ett exempel är modulbyggda bostadsbaracker av tillfällig art som annars blir omöjliga att bygga.
Samplanering av bostäder och infrastruktur, både väg- och spårbunden trafik, ger goda förutsättningar att det kan skapas nya attraktiva bostadsområden. Speciellt stor betydelse har detta kring våra storstäder. När Stockholms landshövding fick i uppdrag att undersöka möjligheterna till utökat bostadsbyggande i Stockholms län kom man till slutsatsen att infrastruktursatsningar är en av grundförutsättningarna för ökat bostadsbyggande.
Ett problem är att besluten för att bygga bostäder kontra att bygga infrastrukturen ligger i olika beslutsförsamlingar. Riksdagen fattar beslut om budget, regeringen utfärdar regleringsbrev, Vägverket och Banverket fattar beslut om detaljbudget och kommuner beslutar om detaljplaner, länsstyrelser yttrar sig om detaljplaner och miljöprövar och sedan fattar byggherrar beslut om byggstart. Samordningen av olika intressen är viktig och framförallt att regeringen och Riksdagen fattar långsiktiga beslut kring infrastrukturfinansiering så att detta blir en stabil planeringsfaktor.
Nya metoder för finansiering kan utvecklas, speciellt i samband med exploatering av mycket attraktiv mark. Ett konkret exempel på detta är Örestad, som visserligen ligger i Köpenhamn, men exemplet kan vara möjligt att utveckla till en svensk tillämpning anpassat för svenska storstadsområden. Konceptet kan innebära att markexploatören initialt bygger ut infrastrukturen, t.ex. som i fallet Örestad där förutom VA och vägar, ett förarlöst tågsystem från Köpenhamns centrum till Kastrup ingår. Kostnaden för dessa satsningar kan sedan delfinansieras vid försäljning av mark. Det är dock viktigt att påtala att nya finansieringsmöjligheter inte ersätter det statliga ansvaret för att finansiera viktiga infrastruktursatsningar utan skall endast ses som ett komplement.
Inför ett lokalt anpassat strandskydd. Strandskyddet har varit och är mycket viktigt för att bevara unika naturvärden och behålla den allmänna tillgängligheten längs våra kuster, sjöar och vattendrag. Det finns redan nu områden med utökat strandskydd, men vi vill ta ytterligare ett steg där strandskyddet anpassas lokalt efter tillgång till stränder och exploateringstrycket inom området. Inom områden med stora strandområden och lågt exploateringstryck, vilket gäller inom stora delar av Sverige, skall en mer generell dispens kunna ges för byggande närmare stränder, utan att för den skull äventyra naturvärden och privatisering av själva strandremsan. Inom områden med stort exploateringstryck kan det däremot vara befogat med striktare tillämpning av strandskyddet än vad fallet är i dag.
Införande av bestämmelser om boplikt tas med jämna mellanrum upp som ett sätt att lösa problemet med omvandling av hus som används för helårsboende till fritidsboende, inom främst attraktiva skärgårdsområden. Den rent principiella invändningen är naturligtvis att införande av boplikt är ett stort ingrepp i den enskilda äganderätten.
Erfarenheter som redovisats från Norge, där boplikt finns i ca 75 kommuner, visar att man dessutom ej får det förväntade resultatet. Istället kan man konstatera ett flertal negativa effekter. Exempel på detta är sänkta fastighetspriser för helårshus, vilket ökar riskerna att investera i sin fastighet samtidigt som de hus som klassas som fritidshus inom samma område stiger i värde. Det ger en konstgjord snedvriden marknad, där de helårsboende blir fattigare och fritidshusägarna blir rikare. Man behåller också ofta husen inom familjen och använder det för fritidsboende hellre än att sälja till lågt pris, med stöd av släktskapsundantag som finns i lagen. Ett sådant undantag tas också fram när boplikt föreslås i Sverige.
Lösningen på problemet måste i stället vara att genom en företagarvänlig politik skapa förutsättningar för arbetstillfällen, en utbyggnad av infrastrukturen som ger möjlighet till arbetspendling samt en sänkning av fastighetsskatten. Detta är exempel pååtgärder som gör att människor bor kvar även om fastigheten är attraktiv som fritidsbostad, vilket i sammanhanget säkrar värdet på fastigheten. Varierande upplåtelseformer är också ett verksamt medel för att säkra möjligheter till åretruntboende i attraktiva områden. Möjligheten till uppdelning av större befintliga bostadshus i enskilda ägarlägenheter skulle kunna vara positivt, men detta kräver en lagändring enligt tidigare punkt om tredimensionell fastighetsbildning.
Buller är en viktig begränsande faktor för hur och var nyproduktion av bostäder kan ske främst i tätorter och storstäder. Med dagens byggteknik kan bullerproblem åtgärdas i hög grad i inomhusmiljön medan bullret vid husfasad är svårt att komma åt. En viktig preventiv åtgärd är att trafikleders utformning från början anpassas utifrån målen med lägre bullernivåer. En annan åtgärd är hur installationer på hustak anpassas utifrån buller, till exempel fläktar.
En annan sida av bullerproblematiken är det buller som skapas direkt i inomhusmiljön, till exempel i klassrum med ett stort antal elever. Forskning vid Högskolan i Gävle har visat att sådant buller stör språk, läsning och minnesfunktioner. Här krävs andra åtgärder än rent byggnadstekniska. Detta visar att bullerproblematiken är mycket komplex.
I storstäder måste samtidigt ske en avvägning mot behovet av bostäder. Det finns bostadskonsumenter som inte ser bullerproblematiken som ett hinder för att bosätta sig i centrala delar av storstäderna. Speciellt viktigt är att byggandet av smålägenheter, t.ex. studentlägenheter och äldreboenden, inte stoppas bara med motivet att man inte har en tyst sida.Enligt PBL 5 kap. 7 § 11 kan man i detaljplan meddela bestämmelser om skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat liknande som omfattas av 9 kap. miljöbalken. Dessa särskilda skäl måste preciseras så att myndigheterna får en enhetlig bedömning och samsyn råder kring hur planer för nyproduktion behandlas.
Miljöbalkens regler måste förändras så att möjliga förutsättningar för förtätning i storstadsmiljöer inte förhindras av orimliga krav. Detta berör förutom bullerproblematiken även andra områden, såsom partikelhalter m.m. Att bygga i storstäder måste vara möjlig med en byggteknik utvecklad utifrån rådande förutsättningar. Regelverket måste vara flexibelt och ta hänsyn till att förutsättningarna ser olika ut, för att bostadsbyggandet inte skall stoppas på alltför lös grund. Bullerproblematiken kopplat till boende berörs också i vår motion "Bra boendemiljö och bra boende för miljön".
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Lars Tysklind (fp) |
|
|
Nina Lundström (fp) |
Gunnar Andrén (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |
Marie Wahlgren (fp) |
|
Axel Darvik (fp) |