Trots den senaste tidens ökning av bostadsbyggandet är bostadsmarknaden alltjämt tudelad, med bostadsbrist i tillväxtorter och bostadsöverskott i utflyttningsorter. Tydligare kan inte en havererad bostadspolitik illustreras.
Vi vill med vår politik göra det möjligt för fler att äga sin egen bostad. Det ger förutsebarhet och frihet för de boende. Äganderätten är en omistlig del i en demokrati, som stärker människors oberoende, skapar trygghet och bidrar till integration.
Vi anser att bostadspolitiken skall utformas enligt följande: bostadsmarknaden skall styras av människornas efterfrågan och fria val, bostadspolitiken skall ge förutsättningar för olika slag av bostäder som kan tillgodose olika individers behov av trygghet och önskemål i olika skeden av livet. Med moderat bostadspolitik får medborgarna råd och möjlighet att välja boende.
Vi föreslår i följande motion därför bland annat att subventioner för bostäder avskaffas i takt med att skatterna sänks, att ägandet av bostäder underlättas, att hyressättningssystemet reformeras och att hyresförhandlingsmonopolet avskaffas.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 En havererad bostadspolitik 5
4.1 Ett tudelat land 5
4.2 Bostadsöverskott 5
4.3 Bostadsbrist 5
4.4 Miljonprogramområden 6
5 Förändra bostadspolitiken 7
5.1 Mål för bostadspolitiken 7
5.2 Att själv kunna betala för sin bostad 8
5.3 Motverka utanförskap genom rörlighet på bostadsmarknaden 8
5.4 Ägarlägenheter 8
5.5 Att avhjälpa bostadsbristen för unga och studerande 9
6 Öka byggandet 10
6.1 Subventioner för att kompensera för höga skatter är inte
lösningen 10
6.2 Lös trafikproblemen och öka väginvesteringarna 11
6.3 Förenkla reglerna för strandskydd 11
6.4 Förändra det statliga inkomstutjämningssystemet 12
6.5 Förenkla plan- och byggprocessen 12
6.6 Främja konkurrensen 12
7 Bostadsrätten 12
7.1 Fler bostadsrätter ökar valfriheten 12
7.2 Underlätta bildande av bostadsrätter 13
7.3 Beskattning av bostadsrätter 13
8 Hyresrätten 14
8.1 En viktig boendeform 14
8.2 Bruksvärdesregelns utformning ... 14
8.3 . och tillämpning 15
8.4 Dags att reformera hyressättningssystemet 15
9 Bryt hyresförhandlingsmonopolet 17
10 Kommunala fastighetsföretag 18
10.1 Kommunalt bostadsförsörjningsansvar 18
10.2 Stoppa stopplagen 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadspolitikens mål.
Riksdagen beslutar att bostadsbidraget ersätts med ett icke inkomstprövat bidrag till ensamstående föräldrar med barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa begränsningar för tredimensionell fastighetsbildning.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om åtgärder för att stimulera sparande och ägande på bostadsmarknaden i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att införa skattereduktion för inkomster till följd av uthyrning av del i stadigvarande bostad.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att subventioner är kontraproduktiva och därför bör avskaffas i takt med att skattetrycket på boende och byggnation sänks.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en avveckling av fastighetsskatten inleds.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av infrastrukturella satsningar för att möjliggöra bostadsbyggande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla reglerna för strandskydd.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inkomstutjämningssystemet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla plan- och byggprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja konkurrensen inom bygg- och byggmaterielsektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bostadsrättslagens förbud mot dubbelupplåtelse slopas för kommunala bostadsbolag.
Riksdagen beslutar att återinföra kravet på enkel majoritet för ombildning till bostadsrätt.
Riksdagen beslutar att avskaffa systemet med schablonintäkt för bostadsrättsföreningar och därmed även skatt på schablonintäkt.2
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av gränsdragningsreglerna mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar i enlighet med vad som anförs i motionen.2
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av reglerna för reavinstbeskattning och uppskovsreglerna vid reavinst när det gäller oäkta bostadsföretag i enlighet med vad som anförs i motionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna med tillämpningen av det s.k. bruksvärdessystemet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att tillåta fri hyressättning i nyproducerade lägenheter i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att avskaffa allmännyttans hyresnormerande ställning.
Riksdagen beslutar att avskaffa hyresnämnden.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bryta hyresförhandlingsmonopolet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att avskaffa lagstiftning om det kommunala bostadsförsörjningsansvaret i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om offentliga fastighetsföretag.
Riksdagen beslutar att upphäva lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag samt de övergångsregler från den s.k. stopplagen som fortfarande tillämpas.
1 Yrkandena 5 och 10 hänvisade till FiU.
2 Yrkandena 7, 15, 16 och 17 hänvisade till SkU.
3 Yrkanden 9 hänvisat till MJU.
4 Yrkande 21 hänvisat till JuU.
Trots den senaste tidens ökning av bostadsbyggandet är bostadsmarknaden alltjämt tudelad, med bostadsbrist i tillväxtorter och bostadsöverskott i utflyttningsorter. Tydligare kan inte en havererad bostadspolitik illustreras.
På orter med överskott av bostäder tvingar hyressättningssystemet de boende att betala för höga hyror. Samma hyressättningssystem differentierar inte hyrorna i attraktiva tillväxtorter. Det finns orter där bostadsföretagen har mycket stark ekonomi och orter där företagen står på ruinens brant. Vissa orter är starkt segregerade, medan andra har lyckats mycket bra och har skapat integrerade bostadsområden. Därtill tvingar fastighetsskatten småhusägare att flytta från gård och grund på vissa orter. Situationen är i längden ohållbar och Socialdemokraterna har ännu inte lyckats presentera en politik som kunnat förändra detta. Under årtionden har Socialdemokraterna försvarat och vårdat en havererad bostadspolitik. I dagens Sverige får människorna ta konsekvenserna: bostadsbrist, bostadsöverskott, höga skatter och lågt byggande.
Cirka 26 000 lägenheter är outhyrda för närvarande. De tomma lägenheterna är ojämnt fördelade över landet.
Bostadsöverskottet beror främst på att utflyttningen från vissa orter varit stor. Brist på arbets- och utbildningsmöjligheter är en bidragande orsak. Det är ofta gamla bruksorter med nedlagda industrier som drabbats av utflyttning. På många orter fortsätter dessutom en stadig ström av människor att lämna bygden. En starkt bidragande orsak till bostadsöverskottet är de subventioner som använts till att bygga bostäder i landsändar med vikande befolkningsunderlag.
Dagens hyressättningssystem hindrar fastighetsägarna att sänka hyrorna i tomma lägenheter. Om en fastighetsägare sänker hyrorna för de lägenheter som står tomma, kan systemet tvinga denna att sänka hyrorna även i de uthyrda lägenheterna. Ingen fastighetsägare vågar ta denna risk. Problemen med det ständigt ökande antalet tomma lägenheter har resulterat i att lägenheter rivs. Under 2001 påbörjades rivning av 3 829 lägenheter i flerbostadshus. Av de rivna lägenheterna ägdes 94 procent av kommunerna eller kommunägda företag. På motsvarande sätt revs år 2002 2 087 lägenheter i flerbostadshus som till 94 procent ägdes av kommunerna eller kommunägda företag.
I tillväxt- och utbildningsorter är problemen de motsatta. På dessa orter råder i många fall brist på bostäder. Efterfrågan, främst på hyreslägenheter, är mycket större än tillgången. Priserna på bostadsrätter och småhus har skjutit i höjden. Samtidigt är köerna för hyreskontrakt svindlande långa och byggandet bland de lägsta i Europa.
Dagens hyressättningssystem bidrar till det låga byggandet av hyresrätter, eftersom det med dagens system är svårt att bygga med lönsamhet. Då hjälper det inte att kommunerna kämpar med detaljplaner och anvisar mark.
I attraktiva områden växer den svarta hyresmarknaden. Andra- och tredjehandskontrakt har blivit den enda, tillfälliga och otrygga lösningen för många.
Redan vid slutet av 1980-talet var det tydligt att de flesta miljonprogramsområden med sina stora, enhetliga och stereotypa lösningar hade blivit den sociala utsatthetens hemort. Dessa områden kännetecknas av enahanda bebyggelse, uteslutande hyresrätter och oftast med kommunen som ägare till alla lägenheter.
Utredningar visar att andelen låginkomsttagare har ökat ytterligare i många områden där befolkningen redan har låga eller extremt låga inkomster. Utestängning från arbetsmarknaden, bidragsberoende, fattigdom och social desperation har blivit mera regel än undantag i dessa områden.
Östbergafallet visar hur Socialdemokraterna cementerat det sociala utanförskapet genom att omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter blev stoppat. Trots att de boende ville köpa sina bostäder och bilda bostadsrättsföreningar avslog länsstyrelsen och sedermera Boverket detta med hjälp av den så kallade stopplagen.
Ett annat näraliggande fall återfinns på Nystadsgatan i Akalla. De boende ville för några år sedan ombilda sina hyreslägenheter. Hyresvärden Svenska Bostäder var positiv och köpekontrakt skrevs. Men länsstyrelsen sa nej till Nystadsgatans udda nummer. Huset med jämna portnummer fick däremot genomföra sin ombildning.
Viljan till att ombilda hyresrätterna till bostadsrätter föddes ur hyresvärdens misskötsel av underhållet. Inga större renoveringar har gjorts sedan huset byggdes 1976.
Länsstyrelsen i Stockholm stoppade ombildningen av Nystadsgatans udda nummer med hänvisning till den så kallade stopplagen. Om alla hus i området blev bostadsrätter skulle hyressättningen i omkringliggande områden störas, menade länsstyrelsen. Därför fick bara lägenheterna på ena sidan av Nystadsgatan tillstånd för ombildning. Detta skapar godtycke och rättsosäkerhet för de boende.
Stopplagen stiftades av riksdagen för att stoppa försäljning av kommunala hyresrätter i Stockholms innerstad. Resultatet har blivit en än värre segregation i förorten. Att bryta segregation och utanförskap är själva syftet med att de boende på Nystadsgatan vill köpa sitt hus. Med bostadsrättsföreningen hoppas de skapa engagemang och sammanhållning.
Enligt den så kallade stopplagen kan inte Boverkets beslut överklagas. Men de boende i Akalla kan dra nytta av framgångarna i det så kallde Östbergaärendet. De 1 050 hyresgäster i miljonprogramsområdet Östberga utanför Stockholm, som också fått nej av Boverket till att köpa sina lägenheter, fick nytt hopp när Kammarrätten nyligen slog fast att dylika tillståndsärenden rör sådana civila rättigheter som enligt artikel 6:1 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter ger en ovillkorlig rätt till domstolsprövning. Därför kan Boverkets beslut överklagas till domstol, trots överklagandeförbudet i stopplagen. De boende i Östberga har redan gjort detta och överklagat till Länsrätten i Stockholm, och nu följer de boende i Akalla efter.
Både Östberga- och Akallafallen visar hur den politiskt skapade stelheten på bostadsmarknaden gör det svårt att bryta utanförskapet i utsatta bostadsområden. Knappt ens de som har extra stark initiativkraft klarar att bryta sig loss. Risken är stor att många hamnar i en ond cirkel, en cirkel som endast med svårighet kan brytas.
Vi vill med vår politik göra det möjligt för fler att äga sin egen bostad. Det ger förutsebarhet och frihet för de boende. Äganderätten är en omistlig del i en demokrati, som stärker människors oberoende, skapar trygghet och bidrar till integration. Sänkt skattetryck skulle ge medborgarna större möjligheter att ta eget ansvar. Då blir det möjligt för allt fler att gradvis klara en växande del av välfärden på egen hand. Samtidigt måste det finnas en absolut trygghet för dem som behöver stöd från samhället.
Vi anser att bostadspolitiken måste utformas enligt följande: bostadsmarknaden skall styras av människors efterfrågan och fria val, bostadspolitiken skall ge förutsättningar för olika slag av bostäder som kan tillgodose olika individers behov av trygghet och önskemål i olika skeden av livet.
Med moderat bostadspolitik får medborgaren råd och möjlighet att välja boende. Det förutsätter en öppen och fungerande marknad utan dagens inslag av snedvridande subventioner, detaljregleringar och politisk klåfingrighet. En ytterligare förutsättning är att nödvändiga politiska beslut präglas av stabilitet och långsiktighet.
Det är därför dags att lämna kvantitativa mål för bostadsbyggandet. Det är ett planekonomiskt tänkande som hör gårdagen till. Resultatet i form av miljonprogram, överproduktion där människor inte vill bo och kostnadsdrivande subventioner avskräcker. Vi avstår därför från att ställa upp kvantitativa mål för bostadsbyggandet. Det främsta skälet är att det inte finns något egenvärde i att producera ett bestämt antal bostäder. Särskilt om det är bostäder som medborgarna inte vill bo i!
För många ensamstående föräldrar lönar det sig föga att gå upp i arbetstid eller att gå från bidragsförsörjning till försörjning genom eget arbete. Det beror på att många ensamstående föräldrar befinner sig i de inkomstlägen där en ökning av inkomsten leder till att grundavdraget trappas ned, det vill säga en ökning av lönen leder till att fribeloppet i beskattningen minskar, avgifterna i barnomsorgen trappas upp och barnbidraget minskar. Vi vill råda bot på detta och föreslår förutom avdrag för arbetsinkomster även att bostadsbidraget ersätts med ett extra barnbidrag per barn för ensamstående föräldrar. Det extra barnbidraget ska utgå till barn upp till 18 år. Vi föreslår också att ytterligare ett barnbidrag utgår till studerande föräldrar.
Vi vill samtidigt poängtera att detta förslag ej rör bostadstilläggen.
En mer rörlig bostadsmarknad gör det möjligt för fler medborgare att ta sig ur det sociala utanförskapet i utsatta bostadsområden. Att flytta är för många ett viktigt första steg och därför ger en rörlig bostadsmarknad ökad valfrihet.
Det är viktigt att motverka segregationen i utsatta bostadsområden. Ett bra sätt är att öka inslaget av bostadsrätter. Vad som kunde blivit en positiv utveckling i Östberga, där de boende vill köpa sina bostäder, stoppas i dagsläget av Socialdemokraterna. Möjligheten att påverka det egna boendet skänker trygghet och inflytande. Genom en blandning av olika upplåtelseformer ökar de boendes valfrihet, samtidigt som segregationstendenser, till följd av bristande mångfald i upplåtelseformer, motverkas.
Den lag som beslutats och som möjliggör tredimensionell fastighetsbildning medger inte bildning av ägarlägenheter i och med att det krävs minst fem bostäder för en dylik fastighetsbildning. Därtill har regeringen infört begränsningar för tredimensionell fastighetsbildning som avviker från annan fastighetsbildning. Av fastighetsbildningslagen framgår att vissa krav på syfte och finansiering måste vara uppfyllda för att bevilja tredimensionell fastighetsbildning. Vi anser att reglerna för tredimensionell fastighetsbildning inte bör skilja sig principiellt från annan fastighetsbildning.
Äganderätten är en omistlig rättighet, vilken är satt på undantag i Sverige. De flesta av våra grannländer har lagstiftning som tillåter så kallad tredimensionell fastighetsbildning med ägarlägenheter. Det gäller bland annat Danmark, Norge, Tyskland, Holland och Belgien. I dessa länder är ägarlägenheten en uppskattad boendeform som fyller behov som hyresrätt och bostadsrätt inte gör. Ju fler boendeformer som tillåts, desto fler medborgare kan få bo så som de själva helst önskar.
För många ungdomar och studerande är det ett svårt och dyrt projekt att skaffa sig en egen bostad. I tillväxt- och utbildningsområden kan det vara ett helt omöjligt företag. Med en bättre näringslivspolitik och högre tillväxt hade fler ungdomar haft en bättre ställning på arbetsmarknaden, och därmed mindre problem med att få teckna hyreskontrakt eller köpa bostadsrätter.
Det går inte med dagens politik att på kort sikt bygga bort bostadsbristen. Behovet av bostäder är akut för unga och studerande. Regeringen konstaterar i sin ungdomspolitiska proposition (2004/05:2) att bostadsbyggandet generellt måste ökas för att stimulera till så kallade flyttkedjor. Därigenom kan äldre och billigare lägenheter frigöras så att unga kan komma in på bostadsmarknaden.
I regeringens ungdomspolitiska proposition (2004/05:2) står inte att finna några konkreta åtgärder för att avhjälpa ungas problem på bostadsmarknaden (s. 96-100). Regeringen bedömer däremot att en "nationell bostadssamordnare bör utses", att "Boverkets byggkostnadsforum för beakta behovet av bra och billiga bostäder för unga" samt att "särskilda åtgärder för att underlätta ungdomars tillträde till bostadsmarknaden bör vidtas". Vi kan bara beklaga att regeringen inte tar tillfället i akt och ger riksdagen konkreta förslag att ta ställning till.
Även om vi ställer oss kritiska till mycket av vad regeringen skriver i propositionen i nämnda del måste vi icke desto mindre ge vårt helhjärtade stöd vad gäller idén om att underlätta för ungdomar att äga sin bostad. Vi anser därför att riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om åtgärder för att stimulera sparande och ägande på bostadsmarknaden. Detta måste enligt vår mening kunna ske utan att tillsätta en bostadspolitisk samordnare.
I frånvaron av förslag från regeringens sida vill vi passa på att framföra förslag som tillämpats på annat håll för att underlätta ungdomars inträde på bostadsmarknaden. På flera tillväxt- och utbildningsorter skulle bostäder kunna frigöras genom enklare och mer generösa skatteregler. I Norge kan en privatperson hyra ut under 50 procent av sin bostad utan att betala skatt för hyresinkomsten. Systemet underlättar för ungdomar och studerande att få tag på bostäder.
Enligt en undersökning som Stockholms Handelskammare låtit genomföra, så kan andelen stockholmare som hyr ut privatbostäder öka från dagens två procent till nio procent. Uppskattningsvis kan således 55 000 stockholmare tänka sig att hyra ut delar av sin bostad, om det vore mer ekonomiskt fördelaktigt.
Vi anser att en del i stadigvarande bostad skall kunna hyras ut, med skattelättnad för uthyraren. Detta är det snabbaste sättet att enkelt och billigt få fram bostäder på tillväxt- och universitetsorter.
Byggandet i Sverige har fört en tynande tillvaro sedan 1990. I dag har bostadsbyggandet börjat återhämta sig, främst vad gäller bostadsrätter och småhus.
Sverige ligger i topp bland länder med höga boendekostnader med hänsyn taget till inkomsten. Samtidigt ligger landet i botten när det gäller nybyggande av bostäder. Den främsta orsaken till detta är Sveriges extremt höga skatter och avgifter på byggande och boende.
Kostnaderna för boendet har ökat snabbare än konsumentprisindex. Eftersom de höga skatterna leder till att alltför många människor har mycket liten disponibel inkomst när skatten är betald blir boendekostnaderna kännbara även i de fall där boendekostnaden i sig inte är hög. De svenska hushållen har de högsta boendeutgifterna bland EU-länderna. 1
Utöver ett allmänt högt skattetryck beskattas egnahemsägare både vid köpet i och med moms på nybyggnation, under innehavstiden och vid vinstgivande försäljning. Vid förvärv av bostad skall dessutom stämpelskatt på lagfart och inteckningar erläggas.
Under innehavstiden beskattas de boende med fastighetsskatt och förmögenhetsskatt i vissa fall. Fastighetsskatten slår hårt mot hundratusentals människor. Taxeringsvärdeshöjningar drabbar inte enbart småhusägare. Flerfamiljshus i expansiva regioner får också en kraftig höjning av sina värden. För bostadsrättsföreningen innebär det att månadsavgiften höjs. För hyresgästen höjs hyran.
I debatten hävdas att subventions- och hyresregleringspolitiken på bostadsområdet är till för att utsatta grupper i samhället skall säkerställas billigt boende med god kvalitet. De facto byggs i dag bara sådana bostäder som kan efterfrågas av hushåll med goda inkomster. Den fördelningspolitiska konsekvensen av dagens bostadspolitik blir att ekonomiskt utsatta hushåll, genom hög beskattning av inkomst och boende, får subventionera hushåll med goda inkomster. Det finns bostadssociala problem som måste lösas, men det bör ske inom ramen för gängse socialpolitik, och inte genom bostadsfinansieringssystemet.
Hyresregleringens strikta tillämpning hindrar det bostadsbyggande som krävs för att tillgodose folks efterfrågan på bostäder. Hyresregleringen och dess tillämpning leder till inlåsningseffekter. Den som exempelvis kommit över ett förstahandskontrakt på attraktiva bostadsmarknader överlåter inte hyreskontraktet. Därmed uppstår inte naturliga flyttkedjor, och hyresmarknaden upphör att fungera som en så kallad spot-marknad för den som omedelbart behöver bostad.
Skattetrycket på boende är ett hinder - 65 procent av nybyggnadshyrorna beror på olika skatter. Detta kan jämföras med den generella skattekvoten i hela ekonomin som är cirka 50 procent. Därför krävs att det generella skattetrycket minskar. Men det finns en skatt på boende som i första hand bör avvecklas. Byggandet drabbas hårt av det höga skattetrycket. Sverige har bland annat hög arbetsbeskattning, höga energiskatter och Europas högsta byggmoms. När någon skall bygga utgår fastighetsskatt, också under själva byggtiden. Det extrema skattetrycket är en av orsakerna till det låga byggandet.
Fastighetsskatten är en orättfärdig skatt på fiktiva värden. Skatten slår skoningslöst mot småhusägare med låga inkomster som bor i områden med höga taxeringsvärden.
I stället för att gå till roten med det onda har regeringen infört en begränsningsregel som innebär att småhusfamiljer, under vissa givna förutsättningar, betalar fem procent av sin bruttoinkomst i fastighetsskatt. Begränsningsregeln omfattar emellertid inte förmögenhetsskatten.
Vi har ett klart mål: fastighetsskatten skall avskaffas successivt, liksom förmögenhetsskatten skall slopas 2006.
Moderat bostadspolitik skall normalisera och avreglera bostadsmarknaden så att stöd och kompensationer inte behövs. Då kan samtliga subventioner och andra särlösningar, som ställer till fler problem än de löser, avskaffas.
Vi anser att regleringar måste avskaffas och att skattereglerna i största möjliga mån måste ansluta till samma regler som gäller för övriga investeringar. Därför skall särlösningar undvikas, både vad gäller statens intäkts- och utgiftssida. Det mest långsiktigt hållbara finansieringssystemet är det där staten håller fingrarna borta och låter kreditmarknaden utveckla olika finansieringslösningar. All erfarenhet visar att finansieringen inte är något problem på de områden där staten hållit sig borta - oavsett om det gäller investeringar i privatbostäder i beståndet eller nybyggnadsinvesteringar i lokalfastigheter.
Tillväxtregionerna måste tillåtas expandera. Många av landets tillväxtområden har drabbats av trafikinfarkt. Med förbättrat vägnät kan man skapa fler attraktiva bostadsområden utanför stadskärnorna. För att utveckla Stockholmsregionen är det nödvändigt att satsa på kring- och tillfartsleder samt kollektivtrafiken för att bostäder skall kunna byggas.
Reglerna för strandskyddet motverkar ambitionen att hela Sverige skall leva. För att bibehålla en levande skärgård året runt är det bättre att tillåta medborgare att bosätta sig i kustnära trakter. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga sin mark nära stränder och vattendrag. Vi utvecklar våra idéer om strandskyddet närmare i motion 2004/05:Bo302.
Det statliga inkomstutjämningssystemet måste förändras. Kommuner med inflyttning måste få ekonomisk möjlighet att utöka de kommunala verksamheterna i takt med inflyttningen. I dag förväntas kommunerna sörja för vård, skola och omsorg åt dem som vill flytta till kommunen, samtidigt som det statliga inkomstutjämningssystemet fråntar samma kommuner alla extra inkomster som de skulle ha kunnat använda till detta.
I dag kan en detaljplan överklagas i tre instanser, och bygglovet kan överklagas i ända upp till fyra instanser. Med dagens lagstiftning kan således plan- och byggprocessen fördröjas i åratal, eller helt förhindras. Förenklingar i plan- och byggprocessen måste genomföras.
Konkurrensen inom bygg- och byggmaterielsektorn är bristfällig eftersom många år av subventionspolitik har reducerat förutsättningarna för fri konkurrens. Konkurrensen skall främjas genom att skapa goda förutsättningar för alla att konkurrera på lika villkor. Bland annat bör Konkurrensverket ges starkare ställning, med ökad möjlighet att ingripa med hjälp av konkurrenslagen. Kommunallagen bör ses över, och reglerna för vad som är tillåten respektive otillåten kommunal verksamhet preciseras. Kravet på konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning bör skärpas. Möjligheterna att överklaga offentlig näringsverksamhet bör förbättras.
Intill dess att ägarlägenheter har blivit verklighet är bostadsrätten i praktiken den enda upplåtelseform som möjliggör bostadsägande - om än indirekt - i flerbostadshus. Bostadsrätten ger många av de fördelar som är förknippade med direkt ägande: goda möjligheter att påverka det egna boendet och boendemiljön, lägre driftkostnader och eget ansvarstagande.
Det är ett viktigt mål att möjliggöra för hyresgäster att ombilda sina hyreshus till bostadsrätt. Det är också viktigt att denna möjlighet inte bara förbehålls de hyresgäster som råkar bo i privatägda hyreshus. Också hyresgäster i de kommunala bostadsföretagens fastigheter måste få möjlighet att sluta sig samman och genom ombildning till bostadsrätt fåökad makt över sitt boende. Ombildningarna till bostadsrätt initieras, drivs och beslutas helt och hållet av hyresgästerna själva.
Det finns starka bostadssociala skäl för att kommunerna aktivt bör försöka få till stånd allsidig blandning av olika upplåtelseformer för att bryta utanförskapet. Bostadsområdena blir på detta sätt mer mångsidiga, vilket bidrar till ökad valfrihet för de boende. En sådan förändring motverkar även segregation och utanförskap.
För att underlätta ombildning till bostadsrätt bör bostadsrättslagens förbud mot dubbelupplåtelse slopas för kommunala bolag. Det skulle göra ombildning billigare för hyresgästerna, eftersom kommunen då kan träda in som bostadsrättshavare till de lägenheter där hyresgästen själv känner tvekan inför att delta. För de berörda hyresgästerna skulle förändringen bli minimal. Det kommunala bostadsföretaget skulle fortsättningsvis vara deras hyresvärd.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att försvåra alla hyresgästers möjligheter att ta över sina hus. I stället för anslutning från mer än hälften av hyresgästerna, krävs det nu två tredjedels majoritet och folkbokföring för att en bostadsrättsförening skall kunna göra intresseanmälan och för att den skall få förvärva en fastighet. Vi vänder oss mot att lagstiftningsmakten används för att hindra medborgarnas fria vilja. De kvalificerade majoritetskraven måste snarast återställas till enkel majoritet.
I dag beskattas flerbostadshus genom skatt på schablonintäkt, utöver konventionell fastighetsbeskattning. Vi anser att systemet med schablonintäkt skall avskaffas, därmed försvinner denna skatt.
Dagens system för gränsdragning mellan äkta och oäkta bostadsföretag måste förändras. Reglerna kan inte kvarstå oförändrade då de medför orimliga konsekvenser. För höga intäkter från bostäder och lokaler som är uthyrda gör att en bostadsrättsförening betecknas som oäkta. Många kommuner disponerar lokaler för omsorgsboende, barnstugor och liknande i hyres- eller bostadsrättsform hos bostadsrättsföreningar. Ofta har de tillkommit till följd av kommunens bestämmelser för nyproduktion. En kommun har dessutom rätt att köpa en bostadsrätt och att bli medlem i föreningen utan att denna har en möjlighet att säga nej. Detta bör inte ligga föreningen till last i skattehänseende.
I dag drabbas ägare till bostadsrätter i oäkta bostadsföreningar av högre reavinstskatt än ägare av bostadsrätter i äkta bostadsrättsföreningar. Dessutom omfattas inte ägaren till bostadsrätter i oäkta bostadsrättsföreningar av uppskovsreglerna för reavinstskatt. Uppskovsreglerna gäller inte heller den person som har sålt bostad för att köpa bostadsrätt i oäkta bostadsrättsföreningar. Dessa regler skapar orimliga konsekvenser för de boende i oäkta bostadsrättsföreningar och köpare av bostadsrätter i oäkta föreningar. Reglerna måste ändras.
Valfrihet i boendet förutsätter att det finns ett utbud av olika upplåtelseformer. I Sveriges tillväxtområden krävs för en fungerande och rörlig bostadsmarknad att det finns ett tillräckligt inslag av hyresrätter. Det finns också många människor som inte kan eller vill binda kapital i den egna bostaden. Många ungdomar startar boendekarriären med en hyrd lägenhet. Vi anser att hyresrätten är en viktig upplåtelseform.
Hyresgästen särskiljs dock från bostadsrättsinnehavare och småhusägare i lagstiftningen på så sätt att de förstnämnda inte är betrodda av statsmakten att själva avtala om priset på sitt boende. Till skillnad från småhus och bostadsrätter är nämligen prissättningen på hyresrätter reglerad.
Besittningsskyddet för hyresgäster handlar inte bara om rätt till förlängning av hyreskontraktet och om skydd mot obefogade uppsägningar. Det handlar också om regler som förhindrar att en hyresvärd kan tvinga bort en hyresgäst från dennes hem genom att ställa orimliga hyreskrav. För att nå det senare syftet finns i dag en spärregel i hyreslagen, den så kallade bruksvärdesregeln.
Bruksvärdesregeln innebär att hyresgästen vid en hyrestvist har rätt att gå till hyresnämnd och domstol för att där få hyran fastställd till "skäligt" belopp. Hyran anses vara skälig om den inte är "påtagligt högre än hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga".
Sedan 1974 finns också en bestämmelse om att hyresjämförelsen i första hand skall ske mot lägenheter i hus som ägs och förvaltas av allmännyttiga bostadsföretag. Det är detta tillägg till bruksvärdesregeln som gör att de kommunala bostadsföretagen har blivit hyresnormerande eller "hyresledande".
Bruksvärdesregeln säger emellertid inte någonting om vilka hyresskillnader som kan vara skäliga mellan lägenheter som har olika bruksvärde, till exempel en innerstadslägenhet respektive en förortslägenhet. Hyran skall avgöras i förhandlingar mellan parterna på hyresmarknaden.
Redan i förarbetena till lagstiftningen 1968 framhöll den socialdemokratiska regeringen att den inte såg någon motsättning mellan att slå vakt om den enskilde hyresgästens trygghet och intressen och samtidigt acceptera att hyrorna i princip skall bestämmas på marknadens villkor:
Det är i sammanhanget viktigt att understryka att besittningsskyddet för bostadshyresgäst inte får utvecklas till ett skydd mot i och för sig motiverade hyreshöjningar. Lagens regler om bestämmande av hyresvillkoren
- - - bör vara så avpassade att uppkomsten av en till marknadsförhållandena anpassad hyresbildning inte försvåras (prop. 1968:91).
Hyresgästernas och de bostadssökandes åsikter och önskemål får inte tillräckligt genomslag i hyressättningen. Det innebär att marknadsmekanismerna inte avgör hyrorna, som ursprungligen var tänkt.
Det bidrar till att hyrorna är högre i stora delar av landet än vid marknadshyressättning. När det inte finns hyresgäster som är villiga att betala hyror fastställda genom bruksvärdessystemet måste många allmännyttiga bostadsföretag riva bostadshus. Om bostadspolitiken styrts av sunt förnuft i stället för socialdemokratisk regleringsiver hade hyrorna motsvarat efterfrågan, och rivningarna i vart fall inte varit så omfattande som de är för närvarande.
På andra bostadsmarknader i landet, som till exempel i de socialdemokratiskt styrda kommunerna Gävle, Linköping och Malmö, har parterna vid hyresförhandlingarna medvetet sökt hålla tillbaka hyrorna i bostadsområden med tomma lägenheter och i stället styrt hyreshöjningarna till de mer attraktiva kommundelarna.
I Stockholms innerstad ligger hyrorna under vad människor i allmänhet är beredda att betala, och inte sällan under hyresnivån i förorterna. Med dessa villkor tappar förorternas hyresgäster i praktiken sin bytesrätt, och det finns inte heller några lägenheter som kan möta inflyttningen till staden. I stället ökar efterfrågan på bostadsrätter, andrahandsuthyrningar och svartkontrakt. Trots massiv efterfrågan byggs få hyreslägenheter. Omvandlingen till bostadsrätter sker på grund av regleringarna som omgärdar hyresrätten.
Det är orimligt att det som var tänkt som en spärregel mot oskäliga hyreshöjningar i stället bidrar till att hålla hyrorna uppe i stora delar av landet. Lika orimligt är det när den rådande ordningen saboterar bostadsmarknaden och bostadsbyggandet i tillväxtregionerna.
Haveriet på bostadsmarknaden är en direkt följd av politikers vilja att med prisreglering och subventioner lägga saker och ting tillrätta på bostadsmarknaden. Hyresmarknaden, till skillnad från villa- och bostadsrättsmarknaden, kan knappast kallas för en marknad.
Trots att de allra flesta håller med om att hyresregleringen är skadlig för såväl konsumenterna som fastighetsägarna, så stretar fortfarande de flesta politiska partier och hyresgästföreningen emot en uppluckring av reglerna i riktning mot friare hyressättning. I sina kampanjer har motståndarna till fri hyressättning skickligt utmålat förändringar som något helt fruktansvärt. I debatten förs fram att friare hyressättning kommer att leda till att familjer med låga inkomster tvingas lämna sina hem. Det är inte sant! Värt att nämna är att ingen av motståndarna talar om den majoritet av människor, med företrädelsevis låga inkomster, som redan idag är förlorare på bostadsmarknaden.
Förra året lade SABO, Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen fram ett gemensamt förslag angående hyressättningssystemet till regeringen. I den så kallade trepartsöverenskommelsen konstaterade de bland annat "att det på vissa orter finns bristande överensstämmelse med vad hyresgäster i allmänhet anser vara rättvisande hyresnivåer och hyresskillnader". De är vidare överens om att sådana brister bör rättas till genom successiv anpassning av hyresnivåerna, så att hyresdifferenserna upplevs som rättvisa, det vill säga speglar värderingarna hos hyresgäster i allmänhet.
Trepartsöverenskommelsen avslutades med en hemställan till regeringen om att tillsätta en utredning med uppdrag att lägga fram förslag om en reformering av hyreslagstiftningen. Nyligen presenterade utredningen sitt betänkande Reformerad hyressättning (SOU 2004:91).
Hyressättningsutredningen föreslår att hyror i nyproducerade lägenheter (nybyggd lägenhet, ombyggd vind eller kontorslokal) som är kollektivt förhandlad med den på orten dominerande hyresgäströrelsen skall undantas från bruksvärdesprövningen under tio år. Tydligare än så kan inte bruksvärdessystemets tillämpning underkännas.
Idén om att tillåta friare hyressättning i nyproduktion är bra, men utredningens förslag ger i praktiken Hyresgästföreningen veto mot nyproduktion och befäster bruksvärdessystemet som uppenbarligen inte fungerar. Dessutom strider förslaget mot den fria avtalsrätten eftersom enbart hyror framförhandlade av hyresgäströrelsen undantas från bruksvärdessystemets tillämpning.
Formellt råder det redan i dag fri hyressättning i nybyggda lägenheter, men parterna är inte bundna av sitt avtal mer än sex månader. Därefter kan hyresgästen nämligen gå till hyresnämnden för att få sin hyra prövad enligt bruksvärdesregeln. Det är uppenbart att detta försvårar investeringskalkylerna. För att underlätta byggandet av nya hyreshus är det därför nödvändigt att successivt avveckla bruksvärdessystemet och få till stånd en generellt friare hyressättning.
Efter många år av politisk styrning och regleringar går det inte att ändra systemet till fri hyressättning över en natt. För såväl hyresgäster som fastighetsägare är det angeläget att se till att övergången sker successivt och tryggt.
En övergång till fri hyressättning bör ske successivt och i flera steg. Fri hyressättning bör snarast tillåtas i nyproduktion. Det kan genomföras utan att någon befintlig hyresgäst berörs. Ett lämpligt nästa steg kan vara att nya kontrakt i gamla hus omvandlas till fria hyreskontrakt när hyresgästen flyttar. Liknande tankegångar finns även i Hyressättningsutredningens betänkande Reformerad hyressättning (SOU 2004:91). Utredningen föreslår lagändringar inom ramen för bruksvärdessystemet som gör det möjligt att genom stegvisa och relativt stora förändringar i hyresstrukturen göra hyresstrukturen i en stad mer rättvis. I Malmö och Linköping har detta redan genomförts, men rättsläget är oklart. Utredningen föreslår alltså att det bör vara möjligt att ha olika hyresnivåer för likadana lägenheter, under förutsättning att det införs en skyddsregel för befintliga hyresgäster. Med andra ord kan en ny hyresgäst få betala mer än en befintlig för en likadan lägenhet. Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) har framgångsrikt använt sig av denna metod för att utjämna orättvisa hyresskillnader i Malmö.
Den enskildes skydd mot oskäliga hyreshöjningar skall säkerställas genom att en skälighetsprövning skall kunna göras av allmän domstol, inte partssammansatt hyresnämnd. Därför bör hyresnämnden avskaffas.
En av de grundläggande friheterna i samhället är rätten att organisera sig, som arbetstagare eller konsument för att ta några exempel. Alla organisationer skall behandlas lika och opartiskt av staten. Såär inte fallet när det gäller hyresgäströrelsen.
I dag har Hyresgästföreningen, det vill säga den organiserade hyresgäströrelsen, i stort sett monopol på att företräda hyresgästerna. För att få igenom en förändring eller förbättring av sitt hyresboende är hyresgästen ofta tvingad att gå med i Hyresgästföreningen. Hyresgäströrelsens monopolliknande ställning beror på dess historiskt nära band till socialdemokratin och dess långvariga maktinnehav. Socialdemokratin har konsekvent valt att bortse från principen om likabehandling och opartiskhet i relationerna till intresseorganisationerna i Sverige. Detta brukar vanligtvis benämnas korporativism, vilket innebär att staten utser några särintressen att förhandla med för att på så sätt tillgodose allmänintresset. På samma sätt som de korporativa beslutsprocedurerna nedmonterats inom arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken är det också rimligt att hyresgäströrelsens förhandlingsmonopol bryts.
För förhandlingar mellan hyresvärd och hyresgäst finns hyresförhandlingslagen (1978:304) som är en tvingande lagstiftning. Ur ett principiellt perspektiv borde förhandlingar mellan fastighetsägare och hyresgäst ske efter samma regler som förhandlingar generellt i samhället. Hyresförhandlingslagen baseras på ett gammalmodigt synsätt där alla hyresgäster dras över en kam, trots att boende i ett och samma hus kan ha olika intressen som nödvändigtvis inte sammanfaller. I ett modernt samhälle går det inte att dra alla hyresgäster över en kam och i praktiken tvinga enskilda hyresgäster att låta sig företrädas av ombud från en organisation, vars värderingar de inte nödvändigtvis delar. En väl fungerande hyresmarknad förutsätter därför att hyresförhandlingslagen slopas.
En hyressättning som är anpassad till enskilda hyresgästers behov och önskemål utesluter dock inte i sig gemensamma hyresförhandlingar för ett hus. Enskilda hyresgäster eller enskilda hyresvärdar kan genomföra sådana förhandlingar utan hyresförhandlingslagen. De som såönskar kan på frivillig basis låta sig företrädas i förhandlingar av ombud genom till exempel fullmakt. Parterna kan själva och på frivillig väg finna lämpliga former för hyresförhandlingar. Genom sådana frivilliga lösningar kan man också avtala om hyresgästorganisationens förhandlingsersättning.
Att avskaffa hyresförhandlingslagen innebär inte att hyresgästens besittningsskydd eller hyresnivå påverkas eftersom dessa regleras genom andra lagrum.
För att öka hyresgästernas makt på den politiska sfärens bekostnad krävs att regler och förbud som förhindrar att fler organisationer etableras avskaffas. Till exempel kan i dag enbart en organisation företräda hyresgästerna i en fastställd förhandlingsordning. Genom att låta hyresmarknadens parter själva komma överens om förhandlingsordningen ökar den enskilde hyresgästens möjligheter att få sina önskemål tillgodosedda. Vi anser därför att Hyresförhandlingslagen avskaffas i sin helhet.
Vi och övriga borgerliga partier motsatte oss lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. De invändningar mot lagen som vi då anförde har samma aktualitet i dag.
En av de tyngsta invändningarna handlar om den bristande respekt för den kommunala självstyrelsen som lagen är ett uttryck för. Även Lagrådet pekade på brister i detta hänseende vid sin granskning av lagförslaget. Vi anser att varje kommun självklart måste ges möjlighet att anpassa sin planering av bostadsfrågorna utifrån de lokala förutsättningarna. Statens uppgift i bostadspolitiken är att tillhandahålla de legala och finansiella instrumenten för bostadsbyggandet, inte att lägga sig i hur bostadspolitiken verkställs på lokal nivå.
Kommunernas ansvar och befogenheter på det bostadspolitiska området slås primärt fast i kommunallagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen. Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har däremot som enda syfte att öka det statliga inflytandet över kommunernas arbete med bostadsförsörjningsfrågor. Lagen riskerar därför att bli ett instrument för ständigt utökade statliga ambitioner att styra kommunernas verksamhet. Ett första steg mot att göra lagen mer detaljerad togs våren 2002 när skärpta krav på den kommunala hanteringen av bostadsförsörjningsplaneringen infördes. Det kan konstateras att ett av regeringens samarbetspartier nu agerar för att mycket långtgående detaljkrav på kommunerna skall införas i lagen.
Den uppföljning av lagens hittillsvarande tillämpning som bostadsutskottet låtit genomföra visar att flertalet kommuner endast ser kraven i lagen som ytterligare en statlig pålaga utan någon praktisk betydelse för bostadsförsörjningen. Det framgår exempelvis att få aktörer tror att lagstiftningen har haft effekter på bostadsbyggandet. Det enda "positiva" som kan sägas om lagen är att många tycks anse att den hittills inte haft några effekter alls på den kommunala verksamheten.
En lag som i bästa fall saknar betydelse utöver det administrativa merarbetet i kommunerna och i sämsta fall på sikt kan komma att innebära ett påtagligt statligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen skall givetvis avvecklas utan onödig tidsfördröjning. Med hänvisning till de formella krav som gäller vid upphävande av lag anser vi att riksdagen skall anmoda regeringen att snarast återkomma med ett lagförslag med denna innebörd.
I stora delar av landet där befolkningsunderlaget minskat står kommunerna med tomma hyreslägenheter som kostar skattebetalarna mycket varje år. SABO, de allmännyttiga bostadsföretagens samarbetsorganisation, har beräknat allmännyttans kostnader för tomma lägenheter till 29 miljarder kronor för perioden 2000 till 2010. Det går ut över kommunala kärnverksamheter som vård, skola och omsorg.
I andra delar av landet erbjuds boende möjligheten att friköpa lägenheter. Att den boende får friköpa en kommunal lägenhet minskar inte antalet bostäder i kommunen. Det är endast fråga om att den boende själv, i en bostadsrättsförening, får äga sin egen lägenhet.
Att kommuner bedriver näringsverksamhet medför problem såvitt det tränger ut privat företagsamhet. Enligt socialtjänstlagen har kommunen ansvar för att lösa bostadsfrågan för medborgare med särskilda behov, handikapp eller ålder som är i behov av särskilda boendeformer. Det sociala bostadsförsörjningsansvaret kräver emellertid inte att kommunen äger bostäder på samma sätt som utsatta människors behov av livsmedel inte kräver att kommunen äger livsmedelsbutiker.
Enligt den grundlagsfästa principen om kommunalt självstyre kan kommunerna själva avgöra om kommunen skall äga bostäder. Vi anser att staten skall förhålla sig opartisk mellan bostads- och fastighetsföretag som drivs i privat eller offentlig regi, och behandla dem lika.
Därför ställer vi oss mycket kritiska till att kommuner enligt lag måste inhämta tillstånd för att överlåta hela eller delar av kommunens bostadsföretag. Lagstiftningen utgör ytterligare ett exempel på bristande respekt för den lokala demokratin och den kommunala självstyrelsen. Följden blir att många nödvändiga omstruktureringar av bostadsföretag uteblir. Lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag bör avskaffas jämte övergångsregler från tidigare lagstiftning med syfte att försvåra omvandling av hyresrätter till bostadsrätter.
Dagens regler ger kommunerna rätt att förköpa fastigheter samtidigt som möjligheten till expropriation kvarstår. Vi anser att den kommunala förköpsrätten skall avskaffas omedelbart.
Den kommunala bostadspolitiken är i stora delar ett misslyckande, vilket inte minst bevisas av att regeringen vill att statliga bostadsföretag skall kunna ta över kommunalt ägda fastigheter. Vi kan inte se att det finns något skäl till att utöka det statliga företagandet. Därför motsätter vi oss statliga fastighetsföretag då detta är en angelägenhet för det privata näringslivet.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
|
Peter Danielsson (m) |
Ewa Thalén Finné (m) |
|
Carl-Erik Skårman (m) |
Gunnar Axén (m) |
|
Göran Lindblad (m) |
| [1] |
European Housing Statistics 2002. |