Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje kommun måste ha möjlighet att genom lagen kunna påverka utbyggnaden av 3 G-masterna så att det finns lågstrålande zoner för de personer som är elöverkänsliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erkänna elöverkänslighet som sjukdom.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen måste gälla vid utbyggnad av 3 G-masterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadsanpassningsbidrag till elöverkänsliga, som är en erkänd handikappgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad forskning kring elöverkänslighet.2
1 Yrkande 2 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till MJU.
Många elöverkänsliga har under senare år tvingats fly från sina hem. De bor ofta i elsanerade hus somde bekostat med egna medel och när det byggs master i närheten av deras bostad har besvären blivit så stora att enda alternativet är att flytta. Men utrymmet för dessa personer blir allt mindre i vårt land. Så vart skall de finna en bostad med rimlig standard, det kan inte anses som rimlig standard att flytta ut i skogen och där bo i en husvagn. Detta har blivit verklighet för ganska många nu.
Kommunpolitikerna som har att hantera byggloven för utbyggnaden av 3 G känner en stor frustation över att inte lagvägen känna att de har stöd att påverka utbyggnaden av 3 G-masterna. "Vi har inga lagliga möjligheter att stoppa master även om vi vet att elöverkänsliga kan tvingas fly från sina bostäder", sa en enig miljö- och byggnadsnämnd nyligen i en västsvensk kommun, när de beviljat en mast 200 meter från en elöverkänslig person. Detta trots riksdagens och regeringens uttalanden om att kommunerna har tillräcklig verktyg för att ta sådan hänsyn.
Kommunerna skall kunna inrätta lågstrålande zoner, där strålningen begränsas till nivåer som svårt elöverkänsliga klarar. Idag anser kommunerna att de inte kan säkerställa en högsta nivå på strålning. De anser inte att de kan hindra en operatör som vill ha en mast i ett lågstrålande område.
Det allra viktigast just nu är att kommunen får verktyg som fungerar i verkligheten. Kommunen måste äga kontroll och inflytande över luftrummet när det gäller såväl civil som militär strålning. Vi anser att försiktighetsprincipen måste gälla redan från bygglovshandläggningen. Vid ohälsa skall sändarna kunna stoppas av miljönämnden. Vid några frågor till politiker och tjänstemän i en kommun om vad de anser måste ändras för att den skall kunna skydda en elöverkänslig svarade ordförande i miljö- och byggnadsnämnden: "Enligt min uppfattning är det PBL-en som i första hand måste kompletteras/ändras. I nuläger säger den nämligen att det endast är masten som byggnad vi har att pröva". Stadsarkitekten svarade så här: "Försökte titta på kopplingarna mellan PBL och MB om det skulle kunna göras justeringar dem emellan men kan inte se hur det skulle gå till som ändrar prövningen i den riktning som efterfrågas".
Det är inte värdigt ett land som Sverige att ha miljöflyktingar. Antalet elöverkänsliga medborgare ökar just nu. För alla dessa är måttet rågat för länge sedan. Det finns ett antal åtgärder som måste vidtas nu. Utgångspunkten måste vara att de elöverkänsliga skall kunna bo kvar. De har förhoppningsvis sin familj i behåll med barn och make/maka som inte skall tvingas lämna skola och arbetsplats.
Ett omedelbart förtydligande av lagar som kan hjälpa kommunpolitikerna att styra utbyggnaden av 3 G-master så att varje kommun kan ha lågstrålande zoner måste göras ifrån riksdag och regering.
Elöverkänslighet är på väg att bli vår nya folksjukdom. Enligt Socialstyrelsens beräkningar finns idag över 280 000 drabbade i vårt land (alla åldrar är drabbade); av dessa har ungefär en tiondel svåra problem - och antalet ökar hela tiden. Enligt Socialstyrelsens miljöhälsorapport 2001 ser 3,1 % av befolkningen samband mellan sin ohälsa och exponering för elektromagnetiska fält. När det överstiger 2 % anses det vara en folksjukdom.
Ändå erkänds inte elöverkänslighet som den sjukdom det faktiskt handlar om för den som drabbas. Många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymptom strålning av olika slag leder till. Många elöverkänsliga är idag miljöflyktingar. De tvingas fly från sina hem. Livsutrymmet för elöverkänsliga personer håller på att försvinna allt eftersom nya master/antenner byggs och avståndet mellan masterna är kort.
Andra måste sluta sina arbeten och blir arbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. De växande problemen med elöverkänslighet är utan tvekan en del av förklaringen till den pågående ohälsoexplosionen. Elöverkänslighet leder till mycket mänskligt lidande, såväl hälsomässigt som socialt.
För att kunna vidta effektiva åtgärder för att hjälpa de som drabbats av elöverkänslighet och förebygga en utveckling där ännu fler får problem måste samhället erkänna elöverkänslighet som den sjukdom och det stora samhällsproblem det faktiskt handlar om.
På Försäkringskassans hemsida kan man läsa om elöverkänslighet enligt följande:
Elöverkänslighet definieras idag enligt konsensus som besvär och ohälsa som drabbar vissa individer i närheten av eller vid användning av elektrisk utrustning. Objektiva metoder att fastställa elöverkänslighet saknas.
Det är också viktigt att elöverkänsligheten som sjukdom förs in i de drabbades sjukjournal vilket inte alltid sker idag.
Hittills har regering och ansvariga myndigheter stått ganska handfallna inför de växande elöverkänslighetsproblemen såväl när det gäller forskning och förebyggande av elöverkänslighet som hjälp till de drabbade. Det är hög tid att ändra på detta.
Osäkerheten ute i våra kommuner har varit och är fortfarande stor hur man skall hantera dessa bygglovsärenden. Enligt PBL ser de ingen möjlighet att förhindra utbyggnaden av de nya 3 G-masterna, utbyggnaden skulle ju vara klar 2003. Här måste man ta större hänsyn till miljöbalken (MB) och behandla den tillsammans med PBL. I MB 9 kap.1 § står att man skall betrakta 3 G-master/antenner som miljöfarlig verksamhet eftersom icke joniserande strålning faller under MB. Om miljö- och byggnämnderna beviljar bygglov där det bor elöverkänsliga personer strider det mot bestämmelserna i PBL 8 kap. 11 §, som bland annat hänvisar till krav som anges i 2 kap. 3 § angående lokalisering och då särskilt p. 1 de boendes och övrigas hälsa. Även de krav som ställs i 3 kap. 2 § och de särskilt rörande fara eller betydande olägenhet för omgivningen, skulle stå i strid med eventuella bygglov. Det är en mycket stor olägenhet närmast en katastrof, för elöverkänsliga att tvingas flytta ifrån sina bostäder, ofta också ifrån sin familj, utan att veta vart de ska ta vägen.
Försiktighetsprincipen måste gälla när det gäller utbyggnad av sändare för trådlös kommunikation. Antalet master måste minimeras. Dessutom måste kriterier för var master ska kunna placeras med hänsyn till de boende utarbetas för att det ska kunna finnas lågstrålande elektromagnetiska lågstrålande zoner.
När det gäller utbyggnaden av 3 G-nätet kan två viktiga principer kollidera, dels vikten av mobiltäckning överallt, dels hänsynen till de som drabbas av elöverkänslighet, men då måste hälsoaspekterna väga tungt.
Eftersom de elöverkänsliga är drabbade av en sjukdom bör de också ha samma rätt till olika stöd som andra sjuka. Det gäller exempelvis bostadsanpassningsbidrag till elsanering. Det är viktigt att elöverkänsliga, på samma sätt som andra som tillhör en handikappgrupp, skall kunna beviljas bostadsanpassningsbidrag. Idag har många elöverkänsliga inte råd att förbättra sin elmiljö och tvingas genom detta bo kvar i en ohälsosam miljö och blir genom detta bara allt sämre.
Vidare anser vi att elöverkänslighet ska godkännas som grund för arbetsskada.
Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Håkan Larsson (c) |