Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Socialstyrelsen och Boverket tillsammans skall kartlägga hemlösheten minst vart tredje år.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Socialstyrelsen ett särskilt uppdrag avseende hemlösa kvinnor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda initiativ för att förbättra situationen för dem som blivit hemlösa till följd av avvecklingar inom vård och omsorg.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge den nationelle psykiatrisamordnaren i uppdrag att särskilt utreda boendesituationen för människor som är att hänföra till psykiatrireformens målgrupp samt i anslutning härtill föreslå vräkningsförebyggande åtgärder.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete och samordning mellan kriminalvården och kommunerna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överklagningsrätt för prövning av hyresvärdens skäl att neka rätten till ett hyreskontrakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Boverket i uppgift att inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få en bostad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag om hur man kan skärpa reglerna kring besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska bostadsförmedlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en bostadsanvisningslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utreda och föreslå lagändringar så att 4 kap. 1 § socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse om att rätt till bistånd också skall omfatta rätten till en egen bostad.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av Hemlösekommitténs förslag.1
1 Yrkandena 1-4 och 11-12 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till JuU.
För oss vänsterpartister är bostaden en social rättighet. Med det menar vi att alla människor skall ges likvärdiga möjligheter att leva i goda bostäder i bra miljöer till rimliga kostnader. Vid sidan av arbete, vård, utbildning och omsorg utgör bostaden grunden för människors möjligheten att förverkliga sina livsprojekt. Att vara utan bostad är att vara berövad rätten till ett fullgott liv.
Rätten till en god bostad för alla var den sociala bostadspolitikens mål när den utformades på 1940-talet. För att nå detta mål insåg man i Sverige att det krävdes politiska beslut och en offensiv lagstiftning. Under 1960- och 1970-talen samlades alla krafter för att komma till rätta med bostadsbristen; för statens del genom finansieringsgarantier, för kommunernas del genom insiktsfull markpolitik och planering. De insatser som gjordes är ur ett historiskt perspektiv fantastiska. På två decennier lyckades staten och kommunerna avskaffa bostadsbristen.
Alla satsningar som gjordes under den här perioden var inte helt lyckade. En del felaktigheter gjordes, men icke desto mindre innebar satsningarna att hemlösheten under perioden 1975-985 näst intill försvann. Efter 1985 har hemlösheten åter skjutit i höjden och under nittiotalet har den permanentats på en mycket hög nivå. Det finns en rad olika metoder för att mäta hemlöshet, med olika resultat som följd. Oavsett vilken metod vi väljer kan man konstatera att det inte är värdigt ett civiliserat samhälle att låta någon människa stå utanför rätten till eget boende.
Hemlöshet är ett komplext problem och de hemlösa är en heterogen grupp. Kommittén för hemlösa definierar hemlöshet i sitt slutbetänkande Att motverka hemlöshet (SOU 2001:95 ) på följande sätt: "En hemlös människa är en person som saknar tillgång till egen bostad och vars livsvillkor är sådana att han eller hon inte heller kan erhålla en reguljär bostad."
Denna definition visar att den enda gemensamma nämnaren för hemlösa är avsaknaden av egen eller förhyrd bostad och att man är utestängd från den reguljära bostadsmarknaden. Personerna är därmed hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare.
Socialstyrelsens hemlöshetsdefinition från 1999 är däremot inte heltäckande utan begränsas till att enbart gälla hemlösa som haft kontakt med socialtjänsten, psykiatrin, kriminalvården och frivilligorganisationer under en viss given mätvecka. Socialstyrelsens statistik utgår alltså från myndigheter och organisationer vars huvudsakliga syfte i de flesta fall är fokuserat på något annatän just bostadslöshet. Konsekvensen blir att för att räknas som hemlös skall man både sakna bostad och ha sådana problem som leder till kontakter med behandlingshem, psykiatriska kliniker och sociala myndigheter. Om en person "bara" saknar egen bostad och inte kan få ett nytt kontrakt på grund av exempelvis betalningsanmärkningar, är vederbörande inte hemlös enligt Socialstyrelsens definition! Detta innebär att mörkertalet är betydande och att den reella omfattningen av hemlösheten är avsevärt större än den som Socialstyrelsen redovisar. Den grupp som antagligen är störst bland de "okända" hemlösa, utgörs av flyktingar och asylsökande som nekats uppehållstillstånd. Av naturliga skäl finns dessa inte registrerade av myndigheterna.
För att få en klar bild över hur hemlösheten ser ut är det viktigt att statistiken utgår från en heltäckande definition, men också att den genomförs regelbundet med jämna mellanrum. I den senaste mätningen som gjordes av Socialstyrelsen 1999 konstateras att genomsnittsåldern för de hemlösa är 39 år och att hemlösa kvinnor är yngre än hemlösa män. Bland de riktigt unga hemlösa, under 25 år, är skillnaden markant. I åldersgruppen under 30 år är andelen invandrare mycket hög. Personer med missbruksproblem är kraftigt överrepresenterade bland hemlösa av skäl som framgår ovan. Här är det inte helt enkelt att avgöra orsak och verkan. Är man hemlös för att man missbrukar eller missbrukar man för att man är hemlös? Oavsett vilket torde det vara svårt att bryta ett missbruk om man är hemlös. Av de hemlösa beräknas 42 % inte ha något missbruk.
Socialstyrelsen har på nationell nivå genomfört två kartläggningar av hemlöshetens omfattning, 1993 och 1999. Dessa har skett utifrån givna regeringsuppdrag. Det rimliga borde i stället vara att uppföljning och kartläggning ingår som en självklar del av Socialstyrelsens löpande verksamhet. Som Kommittén för hemlösa framhöll i sitt slutbetänkande är det väsentligt att uppföljningen är regelbundet återkommande, och att den åtminstone sker vart tredje år. Statistiken har inget egenvärde i sig, utan skall vara ett hjälpmedel för att underlätta ansvariga myndigheters strategiska arbete på central, regional och kommunal nivå för att motverka och minska hemlösheten i samhället.
Detta kartläggnings- och analysarbete bör ske i samverkan mellan Socialstyrelsen och Boverket. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Andelen hemlösa kvinnor har - enligt Socialstyrelsens statistik - ökat från 17-21 % under åren 1993 till 1999. Förklaringen till ökningen kan vara den ökade tillgången på härbärgesplatser för kvinnor. Genom att söka sig till dessa blir kvinnorna mer synliga och registrerade i statistiken. Som tidigare påpekats är hemlösa kvinnor i genomsnitt yngre än hemlösa män.
Tidigare, och i viss mån fortfarande, behandlas kvinnor på männens villkor. Många kvinnor har drabbats dubbelt av manssamhället, många har ofta utsatts för våld och övergrepp i de livsmiljöer som står till buds. Hemlösheten bland kvinnor anses mer dold än bland män och många kvinnor befinner sig i ett gränsland (bor på nåder hos sina vuxna barn eller i dysfunktionella parförhållanden) som gör att de inte automatiskt räknas som hemlösa trots att de själva upplever sig som det. När antalet platser på härbärgen riktas direkt till kvinnor, ökar också antalet kvinnor som vågar utnyttja dessa. De verkliga problemen börjar då bli synliga.
Den finländska sociologen Margareta Järvinen hävdar i en studie om hemlösa kvinnor i Köpenhamn, att om man skulle isolera en utlösande faktor till att kvinnor blivit hemlösa såär det förekomsten av familjevåld. Joanne Passaro har i sin undersökning i New York pekat på att en stor grupp kvinnor förklarar sin hemlöshet med psykisk och fysisk misshandel i äktenskapet. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet är annorlunda i Sverige. Samtidigt kan det konstateras att många kvinnor blir kvar i hemlöshet långa tider efter att de kommit bort från de hem hon misshandlats i. Att misshandlade kvinnor blir kvar i hemlöshet har att göra med deras fattigdom och bristen på möjlighet att skaffa eget boende. Ofta skylls den manliga hemlösheten på strukturella förhållanden, medan skulden för kvinnors hemlöshet läggs på individer - de män som misshandlar dem - och inte på myndigheterna eller arbetsmarknaden. Det är ett sätt att friskriva myndigheter och strukturer från ansvaret för hemlöshet.
Det är dock viktigt att understryka, att inte alla hemlösa kvinnor har drogproblem, är prostituterade eller har blivit utsatta för övergrepp av olika slag. Det är inte ovanligt att myndigheter, frivilligorganisationer och medier utgår från en förutfattad och klichéartad syn på hemlösa kvinnor. Av sociologen Catharina Thörns avhandling Kvinnans plats(er) - bilder av hemlöshet (2004) framgår att många av de kvinnor som ingick i hennes undersökning reagerade starkt mot bilden av den hemlösa kvinnan som ett viljelöst offer och som prostituerad. Thörn skriver bl.a. följande (s. 234):
Flera intervjupersoner talade också mycket om skam, men tvärtemot myndigheternas bild talade de i huvudsak inte om att de skämdes över sin situation utan över att bli identifierade som hemlösa. Här spelade det offentliga rummet en speciell roll. I de stunder när intervjupersonerna kunde "smälta in i mängden" upplevde de det offentliga rummet som en fristad från stigmat - där de kunde vara som vem som helst. Men när de inte kunde dölja sin situation när de exempelvis behövde sova eller om de inte kunde hålla sig rena, var det offentliga rummet en "kritisk miljö". Det intressanta är att det verkar som om det "horstigma" som enligt Rebecka Lennartsson kunde drabba alla kvinnor som rörde sig i det offentliga rummet under 1800-talet, idag drabbar de kvinnor som inte har bostad.
Under 1990-talet har det blivit allt vanligare att hävda att hemlösa kvinnor inte skall bo på männens villkor. Det är bra, men tyvärr har man inte svarar på frågan om vems villkor kvinnorna skall bo på. Frågar man kvinnorna själva svarar de flesta att de föredrar en egen lägenhet.
Men det socialtjänsten erbjuder är något helt annat. Det är "i bästa fall" en andrahandslägenhet där hyresgästen dock saknar ett normalt besittningsskydd och där andrahandskontraktet ofta är förenat med integritetskränkande villkor, exempelvis att man inte får bo tillsammans med någon annan i lägenheten (sambo- eller gifta par tillåts alltså inte leva tillsammans), att man inte får ha husdjur i bostaden, att socialtjänstens personal har rätt att med egen nyckel ges tillträde till lägenheten för att kontrollera hyresgästen, osv. "Bryter" kvinnan mot dessa ensidigt dikterade regler blir hon i många fall utslängd från lägenheten med i princip omedelbar verkan. Detta paternalistiska synsätt strider naturligtvis mot socialtjänstlagens intentioner. Från att tidigare kanske ha tvingast underkasta sig männens villkor, tvingas dessa kvinnor nu underkasta sig socialtjänstens diktat - men konsekvensen blir desamma för den enskilda kvinnan: hon blir utkastad från sin lägenhet utan att ha någonstans att bo.
Regeringen skall ge Socialstyrelsens ett särskilt uppdrag att, utifrån hemlösa kvinnors förutsättningar och problem, utforma åtgärder och stödformer för att minska hemlösheten bland kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I Socialstyrelsens rapport från 1999 uppges att 36 % av de hemlösa har psykiska problem. Tyvärr har man i undersökningen blandat begreppen psykiska problem, psykiska störningar och psykisk sjukdom. Att man dessutom i enkäterna använt uppgiftslämnare som saknar psykiatrisk kompetens gör att denna siffra inte är relevant och det är därför svårt att få en bedömning av hur stor andel av de hemlösa som, i klinisk mening, är psykiskt sjuka. Tidigare undersökningar har kunnat konstatera att de som skrivits ut från psykiatrisk slutenvård är kraftigt överrepresenterade bland dem som blivit vräkta. Många av dessa har därefter blivit hemlösa. Orsakerna går att finna i den nedbantade psykiatrin, samt bristen på stöd i boendet och institutionsalternativ.
Listan över vilka som är hemlösa skulle kunna göras ännu längre och mer detaljerad. Vi nöjer oss dock med denna uppräkning. Det enda som är gemensamt för alla dessa grupper är fattigdom. Samhällets skyddsnät mot fattigdom fungerar inte alltid och detta är inte tillfredsställande. I studier av hemlöshet finns en grupp som vandrar mellan hemlöshet och bostadsmarknaden. Detta är en grupp som uppenbarligen befinner sig mycket nära fattigdomsgränsen och är extremt känsliga för små förändringar i samhällsekonomin.
Regeringen bör ta särskilda initiativ för att förbättra situationen för de människor som hamnat i hemlöshet till följd av avvecklingar inom vård och omsorg. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vidare bör regeringen ge den nationella psykiatrisamordnaren i uppdrag att särskilt utreda boendesituationen för människor som är att hänföra till psykiatrireformens målgrupp, samt i anslutning härtill föreslå vräkningsförebyggande åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bland dem som är intagna för fängelsevård är 15 % bostadslösa före frihetsberövandet, men vad som är värre är att 20 % är bostadslösa efter frigivningen. Bristen på samarbete och samordning mellan kriminalvården och kommunerna är påtaglig. Detta borde kunna fungera bättre och därför bör regeringen se över hur rutinerna kan förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet ökade antalet verkställda vräkningar mycket kraftigt. Det huvudsakliga skälet till det här går att finna i de kraftiga hyreshöjningar som följde efter 1991 års skattereform samtidigt som kommunala och privata bostadsföretag börjat tillämpa en hårdare linje mot hushåll med hyresskulder. Under de senaste fyra åren (2000-2003) har antalet ansökningar om vräkningar respektive verkställda vräkningar minskat något, men samtidigt finns ett stort mörkertal eftersom Skatteverkets statistik inte inbegriper alla dem som av hyresvärden har blivit uppmanade att "frivilligt" säga upp hyreskontraktet för att undgå en formell vräkning. Den absoluta majoriteten av de verkställda vräkningarna sker på grund av hyresskuld, men undersökningar visar att flertalet av dessa har haft en hyresskuld understigande 20 000 kronor, vilket är mindre än vad det kostar att verkställa en vräkning.
Det minskade antalet ansökningar och vräkningar och verkställda vräkningar kan inte automatiskt tolkas som att problemen för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har minskat. Hyresvärdarna har under 1990-talet skärpt sin bedömning av nya hyresgäster. Kreditupplysning, referenser, borgenärer och kontakter med arbetsgivare är några av de nya verktyg som hyresvärdarna använder i sorteringen av "sina" hyresgäster. En person som tidigare blivit vräkt har mycket små möjligheter att återkomma till den reguljära bostadsmarknaden. Med andra ord har ingången till den reguljära bostadsmarknaden blivit mycket trång för många människor. Allmännyttan skiljer sig inte nämnvärt från de privata hyresvärdarna utan har under de senaste åren intagit en alltmer utpräglat marknadsmässig hållning.
10 % av de vräkta vräks till följd av upprepade försenade hyresinbetalningar trots att ingen hyresskuld kvarstår vid vräkningen. Sådana förseningar kan bero på slarv eller bristande kunskap om hyreslagens regler och tillämpningar. Ungdomar är en grupp som ofta finns i den här kategorin. I Konsumentverkets rapport 1993/1994:1 Vräkt i laga ordning, författad av forskarna Sten-Åke Stenberg och Janne Flyghed vid Stockholms universitet, konstateras att 80 % av dem som vräkts fortfarande efter ett år saknade bostad med eget kontrakt. I Socialstyrelsens undersökning från 1999 visas att situationen har förvärrats sedan 1993. Om man till det lägger Janne Flygheds undersökning i Stockholms län visar det sig att 10 % av de vräkta var spårlöst försvunna och inte gick att hitta i något myndighetsregister. Enligt Flyghed är risken stor att denna grupp lever ett marginaliserat liv i uteliggarmiljö. För att stärka ställningen för de hyresgäster som fastnat i skuldfällan är det viktigt att man ser över hyreslagen från 1993 och förbättrar förutsättningarna för att de boende skall kunna behålla sina kontrakt. En normal konsekvens av sena betalningar är i andra sammanhang först en betalningspåminnelse och därefter någon form av straffavgift. Detta borde vara en rimlig ordning när det gäller försenad hyresinbetalning också. Ingen borde kunna avhysas enbart på grund av försenade inbetalningar.
Janne Flyghed och Anders Nilsson genomför för närvarande ett forskningsprojekt som handlar om marginaliseringsprocessen bland straffade, vräkta och hemlösa. Man har under 2001 replikerat en studie som Flyghed gjorde tio år tidigare i Stockholms län; en första rapport finns publicerad i Ds 2004:41. Resultatet visar att andelen barnfamiljer som vräks är oroväckande stort. Forskarna räknar med att cirka 1 000 barnfamiljer vräks varje år i Sverige som helhet. Det barnperspektiv som sedan 1998 finns inskrivet i socialtjänstlagen tycks inte ha haft någon positiv inverkan när det gäller vräkningsfrekvensen. De båda forskarna konstaterar, att "andelen barnfamiljer som vräktes 2001 är nämligen ungefär densamma som tio år tidigare. Detta måste betraktas som uppseendeväckande". Länsstyrelsen i Västra Götaland är i rapporten Barnperspektivet i avhysningsärenden (2002) starkt kritisk till denna utveckling, och man ansåg det "anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått". I en intervjuserie som Flyghed & Nilsson har gjort efter verkställda vräkningar, har det för många av barnfamiljerna inneburit ett problematiskt och osäkert boende. "De har under längre och kortare tid varit hänvisade till högst tillfälliga lösningar som boende på hotell och/eller inneboende hos släktingar eller bekanta", konstateras det vidare. Det finns med andra ord en avgrund mellan den verklighet som dessa utsatta barnfamiljer lever under och socialtjänstlagens målsättning att barn och ungdomar skall växa upp under trygga och goda förhållanden (SoL 5 kap.1 §).
Med beaktande av de konsekvenser som en vräkning får är det nödvändigt att 46 § hyreslagen ses över för att stärka hyresgästernas besittningsskydd. Regeringen bör lägga fram förslag till förändring av denna lagstiftning.
Utöver de grupper som räknas som hemlösa finns stora grupper som inte har eget kontrakt men som skulle vilja ha ett om de hade ekonomiska förutsättningar. Framför allt är det ungdomar som drabbats hårt av den marknadsanpassning som skett på bostadsmarknaden. I dag är det cirka 190 000 unga som bor kvar hos sina föräldrar trots att de egentligen skulle vilja ha en egen bostad. Huvudskälet är bristande ekonomiska möjligheter till eget boende på grund av arbetslöshet och alltför höga boendekostnader. Många hyresvärdar försvårar också möjligheterna genom att ställa en rad krav på de tilltänkta hyresgästerna. Kraven är ofta godtyckliga och varierar från hyresvärd till hyresvärd. Reglerna för uthyrning beslutas av hyresvärdarna och är inte möjliga att överklaga. Framför allt ungdomar, men också socialbidragsberoende, arbetslösa och lågavlönade, drabbas av hyresvärdarnas godtycke.
Den rättslöshet som drabbar de bostadssökande skulle mildras om det fanns en överklagningsrätt för prövning av hyresvärdens skäl att neka rätten till ett hyreskontrakt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det borde också ligga i regeringens intresse att få en samlad bild av alla de olika krav och regler som finns på bostadssektorn avseende rätten till hyreskontrakt. Boverket bör få till uppgift att inventera och kartlägga hur kraven och villkoren för att få en bostad ser ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I takt med att allt fler får svårt att komma in på den reguljära bostadsmarknaden ökar logimarknaden (härbärgen och hotell) och den sekundära bostadsmarknaden där socialtjänsten erbjuder hemlösa bostäder med andrahandskontrakt. Den sekundära bostadsmarknaden kan delas in i tre huvudkategorier:
gruppboende eller kategoriboende som i stort ersatt de gamla ungkarlshotellen där de boende hyr lägenheten av socialtjänsten,
träningslägenheter som är ett led i en boendekarriär med normalisering som mål,
sociala kontrakt där den boende hyr bostad i andra hand av kommunen eller socialtjänsten.
Socialtjänsten ikläder sig genom andrahandsuthyrning den motstridiga rollen som både hjälpare och hyresvärd. I denna modell finns en tydlig intressekonflikt visavi klienten. Hyresavtalet löper normalt med mycket korta enskilda hyresperioder (1-2 veckor) vilket dels understryker bostadens tillfälliga karaktär, dels försvåras klientens integrations- och normaliseringssträvanden. Andrahandsupplåtelsen kombineras vanligtvis med specialkontrakt som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att få disponera och förfoga över lägenheten. Dessa villkor är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). Villkoren är inte bara begränsande utan går också långt utöver dem som gäller för "vanliga" hyresgäster.
Klientens behov av en bostad är för socialtjänsten inget mål i sig utan snarare ett behandlingsmässigt medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. Kontrollen utövas under förespegling av "stöd", som dock inte sker på klientens initiativ utan i stället har formulerats som ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och bostadsföretaget för att klienten skall få ett andrahandskontrakt. I själva verket visar olika studier att hemlösa människor i mycket liten utsträckning efterfrågar den typ av "stöd" som hjälpsystemet erbjuder dem. Majoriteten anser sig ha kontroll över sina liv, men att det stora problemet är deras ekonomiska situation.
Det finns dock alternativ till denna utveckling. I ett tyskt hemlöshetsprojekt (H13) i Hannover erbjöds personer med långvarig hemlöshet en fast bostad, där stöd från socialtjänst/frivilligorganisationer förmedlades som ett erbjudande, inte som ett villkor för att få tillgång till bostaden. En nyligen genomförd sjuårsuppföljning visar att socialtjänstens initiala prognoser om hur hyresgästernas vårdbehov skulle komma att utvecklas ofta visade sig vara felaktiga. Hyresgäster som från början hade haft en positiv prognos - litet behov av vård, inga riskfaktorer bedömdes föreligga - hade i själva verket hamnat i krissituationer vid ett flertal tillfällen, bland annat till följd av förfallna hyresskulder. Hemlösa som dessförinnan hade bott på institutioner i många år och som socialarbetarna trodde skulle löpa stor risk att förlora sina bostäder, lyckades tvärtom behålla sina kontrakt samtidigt som deras behov av stöd minskade successivt.
En uppenbar risk med socialtjänstens boendesfär är att boendet tenderar att inkapsla de boende i socialtjänstens omsorg. När härbärges-, kategori- eller andrahandslägenheten görs till norm är syftet förfelat och det är därför nödvändigt att se över besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt. De som bor med andrahandskontrakt på den sekundära bostadsmarknaden bör ges reell möjlighet att komma in på den reguljära bostadsmarknaden. Detta kan ske antingen genom att göra det möjligt att omforma andrahandskontrakt till förstahandskontrakt eller, om hyresgästen själv vill, garantera annan bostad med förstahandsupplåtelse.
Regeringen bör återkomma med förslag på hur man kan skärpa reglerna kring besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt i enlighet med det som ovan anförs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som vi tidigare påpekat finns det stora grupper som befinner sig i närheten av fattigdom och hemlöshet och det är därför betydelsefullt att förebygga hemlöshet. För att göra detta krävs naturligtvis en rad sociala insatser men också verktyg för kommuner och stat att förebygga hemlöshet och bekämpa den hemlöshet som redan är ett faktum. Det helt avgörande för att lösa problemet med hemlöshet i vid bemärkelse är att få fart på nybyggandet av bostäder som de flesta har råd att efterfråga. Bostadsbidragen måste fungera på ett sådant sätt att de grupper som av ekonomiska skäl inte kan efterfråga bostäder får ett rimligt försörjningsstöd för att lösa problemet.
Borttagandet av bostadsförsörjningslagens och bostadsanvisningslagens effekter för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har aldrig blivit utredda, men det är tydligt att borttagandet av dessa lagar kraftigt försvårat förhållandet för dessa grupper. Den nya bostadsförsörjningslagen ger staten rätt att ålägga en kommun att inrätta bostadsförmedling (en möjlighet som regeringen fortfarande inte använt sig av). Detta är ett steg i rätt riktning, men med tanke på att hemlöshet även finns i kommuner med överskott av lägenheter hade det varit bättre med obligatorisk bostadsförmedling både för att få en tydlig bild av efterfrågan och som ett underlag för planering. Det bör återigen bli obligatoriskt för en kommun att inrätta bostadsförmedling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bostadsanvisningslagen som gav kommunerna rätt att fördela ett visst antal lägenheter i både det privata och det kommunala beståndet var ett kraftfullt redskap för att garantera kommunmedborgarnas möjlighet till bostad. Därför bör bostadsanvisningslagen återupprättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Socialtjänstlagen garanterar inte hemlösa rätten till eget boende utan endast till tak över huvudet. När Owe Hellberg tidigare i år ställde en fråga till folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson om hemlösas rätt till bostad (2003/04:1002), framförde statsrådet i sitt svar å ena sidan att kommunerna har svårt att fullgöra en sådan skyldighet, och å andra sidan att rätten till bostad kan prövas inom ramen för befintlig lagstiftning redan i dag. Dessa två ståndpunkter går knappast att förena.
Vidare åberopade Morgan Johansson i sitt skriftliga svar att en stor mängd remissinstanser hade avstyrkt Kommittén för hemlösas förslag i SOU 2001:95 att komplettera SoL med en rätt till bostad för hemlösa. Men regeringens politik måste styras av ett rättighetsperspektiv i enlighet med både Regeringsformen och de av riksdagen antagna bostadspolitiska målen, dvs. att bostaden är en social rättighet. Människors sociala rättigheter kan aldrig göras beroende av hur en majoritet utvalda remissinstanser tycker i en viss fråga.
Det finns också anledning att erinra om att det skotska parlamentet nyligen har antagit en lag [Homelessness Etc. (Scotland) Act 2003] som ger alla hemlösa en villkorslös rätt till en fast bostad. Denna reform skall vara fullt genomförd år 2012. Det som är möjligt i Skottland borde också vara fullt genomförbart här i Sverige.
Regeringen bör utreda och föreslå lagändringar så att socialtjänstlagens 4 kap. 1 § kompletteras med en bestämmelse om att rätt till bistånd också skall omfatta rätten till en egen bostad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen tillsatte i december 1998 en parlamentarisk kommitté med uppgift att föreslå och initiera åtgärder som syftade till att skapa en bättre situation för de hemlösa och förhindra att hemlöshet uppstår. Kommittén tillkom som en följd av ett gemensamt beslut mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Kommittén avlämnade ett delbetänkande år 2000 och sitt slutbetänkande år 2001, SOU 2001:95 Att motverka hemlöshet, en sammanhållen strategi för samhället. Många av de förslag som kommittén lägger skulle utan tvekan förbättra situationen för dem som är hemlösa och för dem som riskerar att drabbas av hemlöshet.
Det är därför vi med stor förundran ser hur lite av det som föreslagits av kommittén som blivit förverkligat. Tvärtom har vi sett hur hemlösheten snarare har förvärrats under de senaste åren. Om regeringen menar allvar med sin vilja att förändra situationen borde man snarast återkomma med konkreta förslag till riksdagen, utifrån kommitténs förslag, om hur hemlösheten ska bekämpas. Detta bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |