Riksdagen begär att regeringen utreder hur förutsättningarna att äga sin bostad kan förbättras för hushåll med låga inkomster med hjälp av bostadspolitiska medel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av ett regelverk för öronmärkt bosparande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att underlätta hyrköp vid nybyggnation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga garantier för bolåntagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillhandahållande av signalsystem för en flexiblare kreditprövning hos bolåneinstituten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga försäkringar mot prisfall eller ökade kostnader avseende boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett bidragssystem anpassat för att köpa och äga bostäder.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till lagstiftning om skattebefrielse för uthyrning av del av bostad som ej överstiger 50 % av bostadsytan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av ett regel- och finansieringssystem som inte missgynnar byggande av bostäder med äganderätt eller insatser.
1 Yrkande 8 hänvisat till SkU.
Familjen är den viktigaste byggstenen i samhället och den livsform som har störst möjligheter att vara den lilla nära gemenskap som behövs för att människor ska växa och utvecklas positivt. Kristdemokratisk bostadspolitik innebär att främja trygga familjer och uppväxtvillkor genom bra bostäder och närmiljöer. Ett krav på bostadspolitiken måste vara att barnafödande inte ska behöva skjutas upp på grund av att det inte finns möjlighet till goda boendemiljöer och tillräckligt stora bostadsytor. Politiken behöver i betydligt högre grad än vad som i dag är fallet inriktas på att göra det möjligt för människor att skaffa ett boende så att de vågar bilda familj.
Den mycket nära koppling som svensk socialdemokrati under senare decennier gjort mellan social bostadspolitik och satsningar på hyresbostäder är anmärkningsvärd ur ett internationellt perspektiv. De statliga egnahemslån, som 1905-1948 utgick till mindre bemedlade familjer för att stödja deras bostadsköp, saknar helt efterföljd.
Kristdemokraterna anser att det, vid sidan av stöd till hyresboende, finns mycket goda skäl att med särskilda åtgärder också underlätta för hushåll med lägre inkomster att äga sin bostad. Det grundläggande motivet är att eget ägande i allmänhet leder till billigare fastighetsförvaltning och därigenom billigare boende.
I många delar av landet är det dyrare att bo i en hyreslägenhet än att bo i en egen bostad. För många familjer skulle ett eget ägande av boendet inte bara bli billigare genom den egna arbetsinsatsen utan också mer ändamålsenligt med förbättrade möjligheter till en utökad familj genom en ökad bostadsyta.
Den löpande ekonomiska situationen hindrar dock i många fall hushåll med låga inkomster att flytta till ett långsiktigt billigare boende. Den utmaning som bostadspolitiken måste ta sig an är att minska den betydande tröskeleffekt som kravet på egen kontantinsats innebär. Många familjers svårigheter att bygga upp en egen insats behöver bemötas med åtgärder som dels gör det enklare att spara pengar till en insats, dels minskar kraven på en allt för omfattande egen insats.
Kristdemokraterna föreslår att följande åtgärder skyndsamt utreds:
Öronmärkt bosparande
Hyrköp vid nybyggnation
Statliga garantier för bolåntagare
Signalsystem för en flexiblare kreditprövning hos bankerna
Försäkringar mot prisfall eller ökade kostnader
Bidragssystem anpassat för att köpa och äga bostäder
Kristdemokraterna föreslår att följande åtgärder så snart som möjligt genomförs:
Bostadsbidraget för barnfamiljer höjs med 100 kronor per månad och barn
Fastighetsskatten avskaffas
Ett utvecklat och permanent ROT-avdrag införs
Skattebefriad uthyrning av del av privatbostad införs
Neutrala och långsiktiga bostadsfinansieringssystem införs med byggmomssänkning också för bostadsrätter
Omvandlingar till bostadsrätt förenklas
Ägarlägenheter tillåts
De skilda livssituationerna för människor som bildar familj är säkerligen lika många som antalet föräldrar. Bland människors förväntningar på vad man ska ha uppnått innan man sätter barn till världen är det dock lättare att se vissa gemensamma nämnare. En fungerande bostad där hela familjen ryms är en sådan. En annan är att kostnaderna för boendet ska stå i rimlig proportion till inkomsterna. Mot bakgrund av detta finns det ett tydligt samband mellan statlig bostadspolitik och människors möjlighet och vilja att skaffa barn.
Under våren 2004 har ämnet barnafödande och boende figurerat regelbundet i media. I en av Stockholms största tidningar löd rubriken den 9 mars; "Bostadsbristen tvingar kvinnor välja bort barn". I en färsk undersökning anger var tredje kvinna att bostadssituationen är en stor eller en mycket stor orsak till att de inte skaffat barn. Enligt en Sifoundersökning från 2002, genomförd på uppdrag av Vår Bostad, anser 250 000 svenskar att de skulle skaffa barn om de hade en större bostad. Liknande resultat visades i en undersökning från 2001, genomförd av Sifo och beställd av TCO, där 76 procent av kvinnorna och 66 procent av männen säger att bostadssituationen har stor eller mycket stor betydelse för om de väljer att skaffa barn eller inte.
Kulturgeografen Bo Malmberg vid Uppsala universitet har pekat på det samband som historiskt sett finns mellan förändringar i bostadspolitiken och förändringar i barnafödandet. Perioder med högt barnafödande har sammanfallit med egnahemslån, hyresstegringslagen och hyresregleringen. Enligt Malmberg har de stigande relativa bostadskostnaderna i Sverige från 1975 till 1995 haft en negativ effekt på barnafödandet. Under 1990-talet sammanföll en dramatisk nedgång i barnafödandet med lågkonjunktur, hög arbetslöshet och en drastisk höjning av boendekostnaderna i Sverige.
LO pekar i sitt bostadspolitiska program från 2002 på att utvecklingen på bostadsmarknaden i expansiva regioner gör att yngre hushåll med relativt normala inkomster har svårt att få råd med egnahem. Detta skapar motsättningar mellan olika generationer, där den äldre generationen tjänar pengar på stigande småhuspriser medan de yngre tvärtom måste betala alltmer för att kunna skaffa sig en motsvarande bostad.
Trots kopplingen mellan bostadsutbudet och människors individuella beslut att föda barn, finns än så länge begränsad forskning kring sambanden mellan bostadspolitik, boende och barnafödande. Men än allvarligare är avsaknaden av politisk debatt kring dessa frågor, i synnerhet som alla prognoser pekar på att en allt mindre andel människor i produktiv ålder kommer att få försörja en ökande andel pensionärer. Även om det svenska bostadsbyggandet sakta ökar, ligger det på en mycket låg nivå, historiskt och internationellt sett. Över 150 av landets kommuner uppvisar bostadsbrist.
För att bemöta mångfalden bland familjer krävs en mångfald av bostäder och boendeformer. Därför behöver valfrihet bli ett ledord för bostadspolitiken, på ett sätt som idag helt saknas. Lika lite som regeringen ska avgöra vilka former av barnomsorg familjer bör välja, ska staten detaljreglera vilken typ av bostäder som ska byggas för att tillgodose de behov som finns. Särskilt gäller det om man, som Socialdemokraterna, väljer att satsa alla resurser på en typ av bostäder som är långt ifrån idealisk för växande barnfamiljer, nämligen de minsta hyresrätterna.
Gott om bostäder till en rimlig kostnad anses resultera i ökat barnafödande. Men det handlar också om en tillräckligt stor bostad och en bostad som erbjuder långsiktighet och trygghet. För många innebär ägandet av sin bostad just detta - att trygghet finns för att skaffa (fler) barn.
Ägandet av ett småhus är inte en bättre boendeform. Bostadsrätten har sina kvaliteter genom kombinationen av delaktighet och frihet, medan hyresrätten har ett stort värde genom att den kan förvärvas utan kapitalinsats och erbjuder en hög servicenivå. Mångfalden är bra och viktig att utveckla.
Bostadspolitikens problem är dock att alternativ och valfrihet inte har någon prioritet. Socialdemokraterna har de senaste åren drivit en målmedveten kampanj mot bostadsrätten som boendeform. Det hårdnande regelverk som successivt försvårat ombildningar av hyresrätter vilar på en misstro mot bostadsrätten och mot sammanblandningen av boende och ägande.
Människors olika livsstilar och familjers skiftande önskemål kräver mångfald och valfrihet. De boende måste ges större möjligheter att påverka sin boendemiljö och sina boendekostnader genom medansvar och inflytande.
Som ett led i arbetet med att stärka familjers valfrihet, deras möjligheter att efterfråga en bostad som passar deras livsplaner, bör hinder för ägande av bostäder undanröjas.
Det finns också, vid sidan av valfrihetsargumentet, flera andra skäl, både ur familjernas och samhällets perspektiv, till varför det bör underlättas för hushåll med lägre inkomster att äga sin bostad. Åtgärder som överbryggar tröskeleffekten kan bidra till:
minskade boendekostnader, genom ett större mått av eget arbete och ansvarstagande,
en ökad självständighet,
bättre möjligheter att bygga upp kapitaltillgångar, vilket på sikt bidrar till minskade förmögenhetsskillnader och klyftor i samhället,
en minskat belastning på den offentliga ekonomin, genom att det på sikt blir billigare för stat och kommun att hjälpa låginkomsthushåll som bor i en ägd bostad jämfört med att hjälpa hushåll som hyr,
en korrigering av finansierings- och kreditprövningssystemets bristande långsiktighet där banker och andra låneinstitut inte tar risker som ur ett samhälleligt perspektiv borde tas,
en mer effektiv hyresbostadsmarknad, genom att pressen ökar på hyresvärdarna att vara effektiva och lyhörda för de boendes önskemål när fler får praktiska möjligheter att efterfråga annat än hyresbostäder.
Runtom i världen finns goda exempel på hur bostadsägande underlättas för hushåll med låga inkomster.
I Australien finns ett ekonomiskt stöd för hushåll med låga inkomster om det är familjens första husköp. I regelsystemet kan ingå villkor om återbetalning. I USA förekommer utnyttjande av en mycket hög belåningsgrad som kopplas till att hushållet bosparat i olika former, gått kurser eller tecknat försäkringar. Bland annat för att minska transaktionskostnaderna för låginkomstagare har Storbritannien ingen stämpelskatt på fastigheter med ett pris under 60 000 pund.
Olika former av "mortgage insurance", låneförsäkring, förekommer både i USA och Storbritannien. Försäkringen går ut på att betala lånekostnaderna en tid då hushållet tillfälligt drabbas av arbetslöshet, olyckor eller sjukdom.
I många länder finns subventionerade lån till bostadsbyggande, det vill säga lån med lägre ränta som ges till hushåll med låga inkomster i samband med husköp. Norge har till exempel ett sådant system där kommunerna administrerar förmånliga lån från den så kallade Husbanken.
Vissa typer av åtgärder som vidtagits internationellt är främst intressanta under perioder med hög inflation. Påfrestningarna på likviditeten blir, särskilt för låginkomsttagare, mycket hög under de inledande åren av ett fastighetsinnehav. Omfördelningar av betalningsströmmar över tiden kan då fylla en viktig funktion. Ett exempel på detta är s.k. värdestegringslån där långivaren får en del av fastighetens värdestegring. Som kompensation för detta får låntagaren en lägre ränta.
Ett tillvägagångssätt som används i flera andra länder är hyrköpsmodellen. Det innebär att hushållet först hyr det hus man vill köpa samtidigt som man har en option på att köpa huset. En del av hyran kan i vissa varianter betraktas som en amortering och räknas av från priset. Denna modell underlättar för hushållen att spara ihop till det nödvändiga kapitalet och tidigarelägger också flytten till det egna huset. Det ger även hushållet en rimlig chans att visa att de klarar av att spara och betala kostnaderna för huset samt sköta om underhållet av fastigheten.
De åtgärder som Kristdemokraterna efterfrågar är inriktade mot olika skeden av bostadsköpet/bostadsägandet.
En uppsättning åtgärder är inriktade på perioden innan hushållet köper en bostad, till exempel stöd till bosparande. Andra åtgärder kan riktas mot tidpunkten när fastighetsköpet genomförs, till exempel garantier som minskar behovet av egen insats, rabatt på stämpelskatt. En viktig del är insatser inriktade på innehavstiden, till exempel lägre fastighetsskatt, förmånliga ränteavdrag för låginkomsttagare, subventionerade lån, försäkringar mot tillfälliga inkomstminskningar, stöd till reparationer och underhåll.
Slutligen kan åtgärder riktas mot tidpunkten när bostaden säljs, till exempel försäkringar som skyddar det egna kapitalet.
Flera studier pekar på att möjligheten att få ihop den kontantinsats som krävs för ett fastighetsköp är den viktigaste faktorn att påverka med politiska styrmedel. För att underlätta för hushåll att få ihop kontantinsatsen, föreslår Kristdemokraterna nedan en rad åtgärder som dels gör det enklare att spara ihop pengar till en insats, dels kan minska kraven på en omfattande egen insats.
Genomarbetade modeller för hur dessa åtgärder närmare ska utformas saknas till stor del. Regeringen bör därför tillsätta en utredning för att se över hur förutsättningarna för hushåll med låga inkomster att äga sin bostad kan förbättras med hjälp av bostadspolitiska medel.
För att underlätta för hushåll att få ihop till kontantinsatsen används i många länder olika former av subventionerat bosparande. En vanlig konstruktion är att den som sparar på en viss typ av konto får lägre skatt eller helt slipper skatt på räntan på sitt sparande. En viktig aspekt hos ett nytt svenskt bosparande vore att de sparade pengarna i viss omfattning undantas från beräkning av bidragsgrundande inkomsten i olika bidragssystem.
Det som närmare behöver utredas gäller bland annat vilka som ska fåöppna sådana konton. Ska det begränsas till personer som inte äger sin bostad och som har en inkomst under en viss gräns? Det behöver också utredas hur de sparade pengarna ska tillåtas användas. Behövs en avgränsning för när pengarna ska användas, liksom till vilka typer av fastigheter och bostäder?
Hyrköp innebär att hushållet hyr det hus man vill köpa, men att man har en option på att köpa huset efter en provperiod till ett fastställt pris. En del av hyran kan utformas som en tidigarelagd amortering och räknas av från priset om hushållet väljer att utnyttja optionen. Hyrköp kan dels underlätta för hushållet att spara ihop till det nödvändiga kapitalet, dels fungera som ett sätt för hushållet att visa att man klarar av att sköta huset och de kostnader som boendet innebär.
Hyrköp praktiseras i dag i begränsad omfattning men då förenat med rättspraktiska osäkerheter både för säljare och köpare. En översyn bör göras av möjligheten att stärka säljarens och köparens trygghet vad gäller erbjudanden eller åtaganden om framtida förvärv av fast egendom.
De risker som bankerna efter kreditprövning är beredda att ta för olika potentiella låntagare speglar inte nödvändigtvis de faktiska riskerna hos olika hushållsgrupper och motsvarar knappast de risker som det samhällsekonomiskt vore motiverat att ta.
I flera länder, till exempel Norge, finns subventionerade statliga eller kommunala lån, dvs. lån med lägre ränta, som ges till hushåll med låga inkomster i samband med husköp. Ett alternativ till subventionerade lån vore att staten går in med utökade garantier till hushåll med låga inkomster som gör att dessa hushåll kan få lån till lägre ränta än annars på den vanliga bolånemarknaden.
På ett sätt som motsvarar Statens bostadskreditnämnds insatser gentemot företag som bygger hyresbostäder, skulle staten kunna garantera risktagandet för de hushåll med låga inkomster som lånar till en egen villa eller bostadsrätt.
I regeringens ungdomspolitiska proposition från september 2004 görs bedömningen att statliga kreditgarantier bör kunna användas för att underlätta ungdomars inträde på bostadsmarknaden. Regeringen säger sig ha för avsikt att låta undersöka förutsättningarna för att inrätta någon form av hyresgaranti som skall kunna uppväga att villkoren för att få ett hyreskontrakt inte uppfylls. Uppdraget skall utföras inom ramen för Statens bostadskreditnämnds verksamhet och rapporteras under våren 2005.
Kristdemokraterna anser att Statens bostadskreditnämnd bör få ett motsvarande uppdrag rörande krediter till hushåll med låga inkomster som vill köpa en bostad.
Vid sidan av statliga garantier finns det skäl att överväga andra åtgärder som skulle skapa förutsättningar för att låneinstitutens finansierings- och kreditprövningssystem kan erbjuda mer gångbara villkor för låntagare med låga inkomster. Åtgärderna bör inriktas på att leda till att en högre belåningsgrad accepteras i vissa fall, dvs. att långivaren tillämpar mer flexibla kriterier för att bedöma om ett visst lån kan ges.
Det bör underlättas för ett hushåll att "signalera" sin förmåga att planera och sköta sin ekonomi i tillräcklig grad för att äga sin bostad. Ett tillvägagångssätt är att högre belåningsgrad kopplas till att hushållet deltagit i ett bosparande.
Även om kreditprövning och beslut om lån måste anförtros långivarna, anser Kristdemokraterna att en närmare översyn bör göras av vilka åtgärder staten kan vidta för att tillhandahålla instrument för hushåll att "signalera" sin förmåga att sköta bostadsekonomin.
För hushåll med en osäker ekonomisk situation kan en försäkring mot kraftigt ökade boendekostnader eller mot stora realisationsförluster vara avgörande för att klivet till ett eget ägt boende ska upplevas värt att ta.
Olika varianter av sådana försäkringslösningar finns såväl utomlands som i Sverige, men i Sverige enbart i privat regi. De privata försäkringslösningarna som bolåneinstituten kan erbjuda betraktas rimligen som en form av högre ränta. Försäkringen är ett alternativ till att kreditgivaren väger in dessa risker i sina lånebeslut och kompenserar sig genom en högre ränta.
Det bör enligt Kristdemokraterna övervägas om någon form av statligt försäkringssystem kan införas där hushåll med låga inkomster ges en trygghet utan att det för den skull sker på bekostnad av en marknadsmässigt prissatt premie.
Den svenska debatten om neutralitet mellan upplåtelseformer inom bostadssektorn har de senaste åren nästan uteslutande handlat om de regelsystem som rör skatter och finansiering. Ur ett låginkomstperspektiv kan det vara minst lika viktigt att regelsystem rörande olika former av ekonomiskt stöd är neutrala. Ett hushåll som förutser att de kan komma att behöva stöd ska inte behöva avstå från en viss upplåtelseform bara för att de räknar med att möjligheterna att få stöd är mindre i denna upplåtelseform. Eftersom reglerna för till exempel bostadsbidrag och socialbidrag är mer förmånliga för hyresgäster än för husägare, är det även ur ett neutralitetsperspektiv motiverat med förändringar i bidragssystemen som underlättar för hushåll med låga inkomster att delvis spara ihop till en insats.
Det svenska stöden till hushåll vars bostadssituation man vill förbättra har bidragit till att skapa fattigdomsfällor. För att få socialbidrag ska man inte ha några kontanta tillgångar. Den som lyckats spara ihop exempelvis halva kontantinsatsen till ett eget boende och sedan blir beroende av hjälp nekas denna så länge något av tillgången finns kvar.
För att råda bot mot detta hinder att ta steget över i långsiktigt billigare boende, bör införas någon form av bosparande som inte räknas in i beräkningsunderlaget för till exempel bostadsbidrag.
Ett klart brott mot neutralitetsprincipen är att den som äger sin bostad inte får räkna hela boendeutgiften såsom boendekostnad vid ansökan om bostadsbidrag. Förutom amorteringar undantas även delar av räntebetalningen. Från den faktiska räntebetalningen dras 3 % av det lånade beloppet.
Kristdemokraterna anser att en omprövning av bidragssystemet bör göras, med utgångspunkten att hela räntekostnaden och eventuellt ytterligare delar av boendeutgiften i det ägda huset räknas som bidragsgrundande boendekostnad, åtminstone under ett antal år efter bostadsköpet.
Det bidragssystem den nuvarande regeringen byggt upp har flera anmärkningsvärda brister ur fördelningspolitisk synvinkel. Detta gäller inte minst det förändrade bostadsbidraget som missgynnat barnfamiljer.
För att familjer ska kunna klara ekonomin också i boenden som passar deras behov föreslår Kristdemokraterna dels en höjning med 100 kronor per barn till de hushåll som är berättigade till bostadsbidrag, dels en förändrad inkomstgräns. Förslaget utvecklas i en särskild motion och innebär att Kristdemokraterna 2005 satsar 450 miljoner kronor mer än regeringen på bostadsbidragen. Förslaget innebär att boendekostnaderna minskar för mer cirka 190 000 hushåll.
För familjer med låga inkomster skulle uthyrning av en del av bostaden kunna vara en väsentlig inkomstkälla som skapar större ekonomisk trygghet i ägandet. Idag är skattesystemet så konstruerat att det inte är lönsamt att hyra ut delar av en bostad till exempelvis studenter eller unga bostadslösa. I syfte att dels minska bostadsbristen, dels underlätta bostadsägande för hushåll med låga inkomster bör det göras enklare och mer attraktivt att hyra ut delar av bostaden.
Det enklaste sättet att få igång andrahandsuthyrningen vore att lyfta ut denna ur hyresregleringen och ur skattesystemet. I Norge finns ett system där man kan hyra ut delar av sin bostad som ej överstiger 50 procent av kvadratmeterytan utan att behöva betala skatt. Kristdemokraterna anser Sverige bör inrätta ett motsvarande regelverk för att skapa bättre möjligheter för husägare att hyra ut delar av bostad och föreslår att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till sådan lagstiftning.
Beskattning i allmänhet är ett viktigt instrument för att påverka familjers möjligheter att köpa en bostad. Beskattningen av själva boendet är särskilt avgörande för hushållens chans att få bostadsekonomin att gå ihop.
Bostäder beskattas genom byggmoms och fastighetsskatt både som konsumtion och kapital, vilket inte sker för någon annan vara eller tjänst och vilket strider helt mot principerna bakom skattesystemets uppbyggnad. Effekterna av detta är att över 60 procent av kostnaderna för en ny bostad är skatter, när full fastighetsskatt börjar betalas.
Därmed är bostaden tillsammans med bland annat sprit, tobak och bensin de varor som extrabeskattas i vårt land. Att hälso- och miljöskäl motiverar den extra höga beskattningen av alkohol, tobak och energi är välkänt, men vilka skäl finns det för att extrabeskatta boendet? Menar vi allvar med att en bostad för alla är en social rättighet borde boendet beskattas lägre än övriga varor och tjänster, inte högre som idag.
Kristdemokraterna föreslår att fastighetsskatten avvecklas redan 2005. I stället bör en kommunal fastighetsavgift om max 2 600 kronor per år för småhus och 800 kronor per år och lägenhet införas. Sammantaget innebär reformen att beskattningen (avgiftsuttaget) av boendet minskar med cirka 7,3 miljarder kronor 2005. Det skulle ha mycket stor betydelse inte bara för boendekostnaderna utan också för de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna för nybyggande.
Fastighetsbeskattningen ökar trots regeringens tal om begränsningsregler och dämpningsregler dramatiskt. Från 21,2 miljarder kronor 2001 till en i budgetpropositionen beräknad nivå på 25,7 miljarder kronor år 2005.
Fastighetsskatten bör avvecklas inte bara för att den är oerhört hög. Mer väsentligt är att den inte tar hänsyn till skattebetalningsförmågan. Den beskattar inte inkomster som finns, utan själva boendet, och styrs av grannarnas hus- och lägenhetsförsäljningar. Att fastighetsskatten tvingar främst äldre människor att flytta från sina hus är en ofta uppmärksammad konsekvens. Dess avskräckande effekt för småbarnsföräldrar och låginkomsttagare som vill köpa hus måste också påtalas, och snarast möjligt undanröjas genom att fastighetsskatten avskaffas.
En betydande poäng med att underlätta för hushåll med låga inkomster att äga sin bostad är att de genom sina egna arbetsinsatser kan minska boendekostnaderna jämfört med i ett hyresboende. Långt ifrån alla arbeten i hemmet kan dock utföras av de boende. I synnerhet gäller det i hus med betydande renoveringsbehov, vilka till följd av ett lägre pris i betydande grad kan förmodas vara aktuella för hushåll med låga inkomster.
Genom de höga så kallade skattekilarna är den vita marknaden för reparation, om- och tillbyggnad av egna hem i stort sett otillgänglig för hushåll med låga inkomster, även om svartjobben inom sektorn är omfattande. Kristdemokraterna vill göra hushållstjänster som renoverings-, underhålls- och reparationsarbeten, trädgårdsarbeten och installationsarbeten för exempelvis vitvaror och datorer i hushållet mer tillgängliga.
Kristdemokraterna föreslår ett permanent återinförande och en rejäl utvidgning av ROT-avdraget. Tjänster för upp till 50 000 kronor per år bör kunna köpas med en femtioprocentig skattereduktion, som då alltså uppgår till maximalt 25 000 kronor per hushåll och år.
Detta ska jämföras med den socialdemokratiska regeringens tillfälliga ROT-avdrag, som under perioden april 2004-juni 2005 är satt till 30 procent av arbetskostnaden men med en övre gräns på 10 500 kronor.
En förutsättning för att fler hushåll med låga inkomster ska ha möjlighet att äga sin bostad är att det totala bostadsutbudet ökar, genom att det byggs fler bostäder. Idag råder bostadsbrist i mer än 150 kommuner. Det finns därmed ett uppenbart behov av att redan på kort sikt öka bostadsbyggandet kraftigt. Men detta behov kan inte, såsom nu sker i regeringens politik, tas till intäkt för att byggandet ska inriktas på de minsta och billigaste hyreslägenheterna för att maximera antalet nya bostäder. Det som krävs är ett varierat byggande, som skapar boenden för livets olika skeden och familjers olika önskemål. Detta kräver i sin tur inrättandet av ett regel- och finansieringssystem som inte missgynnar byggande av bostäder med äganderätt eller insatser.
Kristdemokraterna vill genom nedanstående förslag öka antalet bostäder med bostadsrätt eller med ren äganderätt genom den i Sverige ännu inte godkända boendeformen ägarlägenheter.
Sveriges bostadspolitik under den socialdemokratiska regeringen är uppbyggd kring ett antal mer eller mindre tillfälliga bidragssystem som till allra största del är begränsat till hyresrätter. I det senaste i raden av investeringsstöd, benämnt nedsatt moms, utgår ersättning endast för hyresbostäder på max 60 kvadratmeter.
Kristdemokraterna anser att en verklig byggmomssänkning bör genomföras. EU-regler medför dock i nuläget svårigheter att införa en lägre moms på byggande. Tills vidare bör skattesänkningen för allt byggande av flerbostadshus, oavsett om de upplåts med bostadsrätt eller hyresrätt, lösas genom en skattereduktion för fastighetsägaren som motsvarar hälften av den erlagda byggmomsen, dvs 10 procent av byggkostnaden.
För Kristdemokraterna är det naturligt att en minskad skatt på bostadsproduktion ska gälla alla lägenheter i flerbostadshus, oavsett upplåtelseform. Genom ett ökat bostadsrättsutbud förbättras möjligheterna för hushåll med låga inkomster att köpa en bostad.
Socialdemokraterna har de senaste åren drivit en målmedveten kampanj mot bostadsrätten som boendeform. Det hårdnande regelverk som successivt försvårat ombildningar av hyresrätter dels genom skärpta majoritetskrav, dels genom tillståndsprövning av länsstyrelserna, vilar på en misstro mot bostadsrätten och mot sammanblandningen av boende och ägande.
Bostadsrätten framställs ofta från socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt håll som ett oönskat och spekulativt inslag på bostadsmarknaden. Regeringens politik genomsyras av en attityd till bostadsrätter och bostadsrättsombildningar som ett problem, vilket de boende ska skyddas mot, inte minst de som riskerar att få hyra sin bostad av en bostadsrättsförening.
I lagstiftningen kring bostadsrätter måste det i första hand vara de boendes intressen som ska tas till vara. Ombildning av hyresrätter ska ske på de boendes villkor och de boendes intressen, önskemål och synpunkter ska tillgodoses.
Att ombildning kan ske om mer än hälften av hyresgästerna såönskar, är en grundförutsättning för att regelverket verkligen ska ta fasta på de boendes intressen och synpunkter.
I Sverige är nyttjanderätten av en "ägd lägenhet" knuten till medlemskap i en bostadsrättsförening, där föreningen är ägare till fastigheten i vilken bostaden upplåts.
Att äga sin bostad innebär för många människor en social trygghet som inte kan mätas i pengar. Att veta att bostaden är ens egen och att staten har en lagstiftning som backar upp ägandet är en trygghet för många som bor i eget hus, s.k. egnahemsboende. Med nuvarande svensk lagstiftning är det inte möjligt för människor som av olika skäl föredrar att bo i lägenhet att äga sin bostad. Ett införande av ägarlägenheter skulle tillåta ägandet av en enskild lägenhet i ett flerbostadshus på ett sätt som är jämförbart med ägandet av ett småhus.
De flesta länderna i vår närhet har lagstiftning som tillåter ägarlägenheter, däribland Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och Belgien. Där är det en uppskattad boendeform, som fyller behov på ett sätt som hyresrätt och bostadsrätt inte kan göra.
Ett nödvändigt och betydande steg mot införandet av ägarlägenheter har tagits genom att tredimensionell fastighetsbildning sedan den 1 januari 2004 är möjlig. Det är nu dags för nästa steg, ägarlägenheter, vilket bl.a. förutsätter ett upphävande av den omotiverade bestämmelse i fastighetsbildningslagen som kräver att tredimensionella fastigheter omfattar minst fem bostadslägenheter.
Kristdemokraterna anser att regelverket för tredimensionell fastighetsbildning utformas så att det kan anpassas till ett regelverk för ägarlägenheter. Gränsen om minst fem lägenheter för tredimensionell fastighetsbildning förhindrar ägarlägenheter och bör därför avskaffas.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |