Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om allmännyttiga bostadsföretag.
Den 1 april 2002 infördes en lag som skulle stoppa försäljning av bostäder som ägdes och förvaltades av landets kommuner (lag (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag). Lagen innebär att det krävs ett tillstånd av länsstyrelsen för att en försäljning av kommunala bostadsfastigheter ska kunna genomföras. Lagen gör åtskillnad mellan så kallade allmännyttiga bostadsföretag samt kommunala bostadsföretag. Avsikten med åtskillnaden är att förhindra försäljning av hyresfastigheter som ägs av kommuner eller kommunala bolag, för till exempel ombildning till bostadsrättsföreningar. Enligt lagen ska tillstånd till en överlåtelse inte lämnas om det befaras att de kommunala bostadsföretagens hyror till en följd av överlåtelsen inte kommer att få tillräckligt genomslag vid tillämpningen av bruksvärdesreglerna i 12 kap 55 § jordabalken eller de hyresförhandlingar som förs enligt hyresförhandlingslagen. Enligt förarbetena till lagen ankommer det på den som söker tillstånd att visa att förutsättningarna enligt lagrummet är uppfyllda. Lagen har fått flera negativa konsekvenser, bland annat för företagare som förvaltar fastigheter.
En företagare i småländska Liatorp driver ett litet fastighetsbolag. Han och det kommunala bostadsbolaget Älmhultsbostäder AB avtalade under hösten 2003 om köp av två hyreshusenheter i kommunen. Det kommunala bostadsbolaget ville sälja de två hyreshus med totalt 33 lägenheter eftersom de gav dålig förtjänst för kommunen. Företagaren och det kommunala bostadsbolaget skrev köpekontrakt och affären godkändes i behörig ordning av kommunfullmäktige. Styrelsen för Älmhultsbostäder AB hade tidigare beslutat genomföra försäljningen av fastigheterna under förutsättning att samtliga förbehåll i avtalen infriades.
Efter att kommunen och företagaren gjort upp om fastighetsköpet ansökte kommunen hos länsstyrelsen om att få genomföra affären. Under tiden investerade företagaren i den framtida verksamheten och köpte de traktorer och maskiner som behövdes för fastighetsförvaltningen. Men länsstyrelsen i Kronobergs län avslog kommunens ansökan om att fåöverlåta de två fastigheterna. Länsstyrelsen menade att det efter försäljningen skulle finnas så få kommunala lägenheter att det skulle bli omöjligt att fastställa bruksvärdeshyran. Länsstyrelsen hade inhämtat yttrande från den regionala hyresgästföreningen samt fastighetsägarorganisationen. Ingen av organisationerna hade någon erinran mot försäljningen. Länsbostadsdirektören i Kronoberg beklagade beslutet men ansåg att lagen inte gav möjlighet till någon annan tolkning.
Stopplagen har kommit till för att förhindra försäljning av kommunalägda bostadsfastigheter i storstadsområdena. Bestämmelserna medför att flera viktiga principer i svensk lag undergrävs. Den begränsar rätten för två parter att sluta avtal. Den beskär den kommunala självbestämmanderätten. I föreliggande exempel innebär lagstiftningen att en myndighet förbjuder Älmhults kommun att sälja en fastighet som den inte vill äga på grund av kostnaderna. Och en företagare förhindras att utvidga sin verksamhet som förhoppningsvis hade kunna effektivisera fastighetsförvaltningen till nytta för Liatorps hyresgäster.
För företagarklimatet hade det varit av värde om lagen inte införts. Lagen om allmännyttiga bostadsfastigheter bör därför ändras så att denna inte inkräktar på företags, organisationers eller privatpersoners möjlighet att förvärva fastigheter från kommuner som vill sälja fastigheter.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Maria Larsson (kd) |