Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta kommuner att själva bestämma om gatubelysningsavgifter.
För att finansiera drift och underhåll av det existerande gatunätet saknar kommunerna idag möjlighet att använda avgifter inom detaljplanelagda områden med kommunal väghållningsskyldighet. Plan- och bygglagen ger inte den möjligheten. Detta innebär ekonomiska orättvisor mellan olika fastighetskategorier. Vissa fastighetsägare betalar både vägavgift för enskild väghållning och skatt för den kommunala gatuhållningen. Andra fastighetsägare betalar enbart skatt för den kommunala gatuhållningen. Företag som äger fastigheter betalar heller ingen del av kostnaden för den kommunala gatuhållningen.
Den nuvarande lagstiftningen hindrar inte kommunerna att ta ut avgifter av berörda fastighetsägare för gatubelysningen inom detaljplanelagt område där kommunerna har väghållningsskyldighet. Ingen kommun har dock prövat möjligheten.
Frågan om en reformering av finansieringssystemet har varit uppe i flera statliga utredningar, senast i Plan- och byggutredningen. Utredningen presenterade ett förslag i betänkandet Översyn av plan- och bygglagen och vatten och avloppslagen, SOU 1996:168. Utredningen föreslog en lagändring som överensstämmer med den som Kommunförbundet föreslog och som redogörs för nedan. Lagförslaget som utredningen förordade har inte lett till någon proposition.
Frågan har ingående diskuterats i Kommunförbundets Skattebasberedning, där ledande kommunpolitiker från samtliga partier ingått. Skattebasberedningen har lämnat betänkandet På egna ben - förslag till en reformerad kommunal finansiering. Med bland annat Skattebasberedningens utredning som grund föreslog en enig kommunförbundsstyrelse att bestämmelserna om gatukostnader i plan- och bygglagen borde ändras så att kommunerna får rätt att ta ut avgifter för gatuhållningen av alla fastigheter som är belägna inom område med detaljplan och kommunalt väghållningsansvar och som inte själva betalar sin väghållning. Därmed skulle inte längre planutformningen vara avgörande för vem som skall betala avgifter för väghållningen.
Det anses svårt att införa en helt ny avgift som skall belasta en stor grupp hushåll på toppen av nuvarande skatte- och avgiftssystem. Av den anledningen har Kommunförbundets styrelse föreslagit att den inbetalda väghållningsavgiften ska minska den kommunala utdebiteringen med det belopp eller delar av det belopp som avgifterna inbringar i intäkter.
Precis som för avgifterna för vatten och avlopp samt avfallshämtning anser man, från Kommunförbundets sida, att självkostnadsprincipen bör gälla. Eftersom intäkterna då måste användas till avsett ändamål bör systemet kunna få hög trovärdighet hos brukarna. Rätten att besluta om avgiftens totala storlek bör ligga hos kommunen, anser Kommunförbundet, på samma sätt som kommunen idag bestämmer taxan för andra kommunaltekniska nyttigheter t.ex. VA, renhållning, fjärrvärme.
Kommunernas årliga utgifter för gatuhållningen ligger idag på cirka 6-7 miljarder kronor jämfört med utgifterna för vatten och avlopp som är ungefär dubbelt så stora.
Brukningsavgifter för kommunalt vatten- och avlopp varierar mellan 1800-7400 kr för t.ex. en villaabonnent. Därav kan man förvänta sig att en kommunal gatuhållningsavgift för en villa blir i storleksintervallet 900-3700 kr.
En reformering av nuvarande gatukostnadsregler skulle, enligt Kommunförbundet, innebära följande:
Nuvarande krångliga regler ersätts av regler som är administrativt enklare att hantera och som leder till rättvis fördelning av kostnaderna mellan olika typer av fastigheter.
Likvärdiga villkor för fastigheter med kommunal respektive enskild väghållning.
Företagsägda fastigheter m.fl. bidrar till att bekosta den kommunala gatuhållningen.
Väghållningskostnaden synliggörs.
Mera flexibel planutformning med avseende på ansvaret för väghållningen.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Leif Björnlod (mp) |