I denna motion presenteras Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik och partiets alternativa budgetförslag för 2005 på utgiftsområdena 13 och 14. I särskilda motioner utvecklas partiets politik när det gäller äldre på arbetsmarknaden (2004/05:A353), lärlingsutbildning (2004/05:Ub440), arbetslöshetsförsäkringen (2004/05:A358), ett hälsosammare arbetsliv (2004/05:A354) samt om jämställdhet (2004/05:A352).
Trots en god internationell konjunktur är arbetslösheten mycket hög. De sociala problem och det slöseri med mänskliga resurser som detta innebär är ytterst allvarliga. Cirka 14 procent av arbetskraften, eller cirka 650 000 människor, är arbetslösa på något sätt eller vill arbeta mer.
Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik tar sin utgångspunkt i människans natur. Människan har ett inre behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller någon annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor, är därför av största vikt.
Kristdemokraterna vill att det ska införas ett nytt mål för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken som innebär ökad andel arbetade timmar. Om man mäter antalet arbetade timmar omvandlat till heltidstjänster som andel av den arbetsföra befolkningen får man ett bra mått på hur den verkliga sysselsättningen är.
Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla. Det är viktigt att det finns väl fungerande lagar mot all form av diskriminering i arbetslivet. Diskrimineringen av äldre på arbetsmarknaden måste motarbetas aktivt. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas. Skyddet mot diskriminering av föräldralediga föreslås förbättras.
För att kunna nå målet om arbete åt alla föreslås en rad åtgärder. AMS i nuvarande form avskaffas och en ny mindre myndighet inrättas. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder utförs av en mängd olika aktörer på så sätt att de får ersättning för lyckade placeringar av arbetslösa i arbete. Därmed sätts individen i centrum, kostnaderna reduceras och mångfald och valfrihet skapas för de arbetssökande.
För att bryta långtidsarbetslösheten ges ett antal riktlinjer för hur aktivitetsgarantin bör utformas och en övergångsarbetsmarknad inrättas.
Ett antal åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten föreslås, däribland införande av lärlingsutbildning.
Flera olika förslag för att öka arbetsutbudet föreslås. De äldres situation på arbetsmarknaden måste förbättras och individuellt kompetenssparande bör inrättas för att främja ett lärande under hela livet.
Slutligen föreslår vi ett antal åtgärder för att förenkla och modernisera arbetsrät ten.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Inledning 6
5 Läget på arbetsmarknaden 7
6 Kritik mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken 10
6.1 Sverige mäter inte som andra 11
6.2 När sjukskrivningarna ökar, ökar sysselsättningen 13
6.3 AMS-politiken till vägs ände 15
6.4 Avsaknad av långsiktighet - exemplet anställningsstöd 17
7 Frihet och trygghet på framtidens arbetsmarknad 18
7.1 Ideologiska principer för arbetsmarknadspolitiken 18
7.2 Målen med arbetsmarknadspolitiken 20
7.3 En ny effektiv arbetsmarknadspolitik 22
7.4 Mer morötter i arbetsmarknadspolitiken 24
7.5 Långtidsarbetslöshet 24
7.6 Nya förutsättningar för fler jobb 26
8 Jämställdhet och diskriminering 27
8.1 Jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden 27
8.2 Funktionshindrade på arbetsmarknaden 30
8.3 Etnisk diskriminering 32
8.4 Ombudsmannainstitutionerna 33
9 Förenklad och moderniserad arbetsrätt 34
9.1 Enklare regelverk vid anställning med mera 35
9.2 Stridsåtgärdernas proportionalitet 36
10 Arbetsutbudet 37
10.1 Bättre möjligheter för äldre på arbetsmarknaden 37
10.2 Ungdomar på arbetsmarknaden 39
10.3 Ta till vara invandrares kompetens 40
10.4 Arbetskraftsinvandring 41
10.5 Arbetstiden 42
10.6 Kompetensutveckling 45
11 Ny modell för lönebildning 46
11.1 Strategi för en fungerande lönebildning 48
11.2 Medlingsinstitut 49
12 Sysselsättningsfrågor inom EU 50
13 Anslagsförändringar för år 2004 52
13.1 Översyn av AMS/AMV 52
13.2 Arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstöd 53
13.3 Samhall och särskilda åtgärder för arbetshandikappade 54
13.4 Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen 55
13.5 Arbetsmiljöverket 55
13.6 Arbetslivsinstitutet 56
13.7 Särskilda utbildningsinsatser med mera 56
13.8 HomO 57
13.9 Delegation för stöd till jämställdhetsintegrering 57
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitikens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett nytt mål för sysselsättningen som utgår från antalet arbetade timmar och vad som i övrigt anförs om målen för arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny arbetsmarknadspolitik med individen i centrum, omställningspeng, mångfald och valfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet med jobbonus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långtidsarbetslösa och aktivitetsgarantin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en s.k. övergångsarbetsmarknad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anställningsstödets storlek och regelverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de äldres situation på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet och diskriminering av föräldralediga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskrimineringslagstiftningens utformning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomsarbetslösheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlingsutbildning som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobbguider och att ta till vara invandrares kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetskraftsinvandring.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetstiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuellt kompetenssparande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i lönebildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en moderniserad arbetsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning som tar ett samlat grepp kring arbetsrätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en generell provanställningsperiod och att möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sympatiåtgärders och stridsåtgärders proportionalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en svensk handlingsplan för att genomföra de åtgärder mot arbetslöshet, vilka EU-länderna gemensamt kommit fram till.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besparingar och verksamhetsinriktning inom AMS/AMV.
Riksdagen tillkännager regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av Aske kursgård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebidrag i ideella organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Samhall AB och lönebidragen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetslivsinstitutet och dess utbildningsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Delegationen till stöd för jämställdhetsintegrering.
Riksdagen beslutar att för budgetåret 2004 anvisa anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad och utgiftsområde 14 Arbetsliv med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag:
|
Regeringens |
Anslags-förändring |
|
|
22:1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
4 811 484 |
-410 000 |
|
22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd. |
45 763 000 |
-10 230 000 |
|
22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader |
4 540 191 |
-800 000 |
|
22:12 Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen |
51 701 |
-5 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområde 13 |
69 313 400 |
-11 445 000 |
|
Arbetsmarknad, utgiftsområde 14 |
Regeringens |
Anslags-förändring |
|
23:1 Arbetsmiljöverket |
648 862 |
-100 000 |
|
23:2 Arbetslivsinstitutet |
360 771 |
-100 000 |
|
23:3 Särskilda utbildningsinsatser m.m. |
44 650 |
-45 000 |
|
23:7 HomO |
8 057 |
-1 000 |
|
23:8 Medlingsinstitutet |
49 640 |
-3 000 |
|
24:3 Delegation till stöd för jämställdhetsint. |
4 000 |
-4 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområde 14 |
1 194 000 |
-253 000 |
1 Yrkande 14 hänvisat till SfU.
Efter tio år med Socialdemokraterna vid makten kan vi konstatera att inga av de mål som sattes upp har uppnåtts. Nu har ännu ett år gått utan att den socialdemokratiska regeringen har vidtagit några åtgärder mot de stora problem som finns på den svenska arbetsmarknaden. Sjukskrivningskostnaderna ökar fortfarande kraftigt. Och för varje månad som går är läget allt dystrare på arbetsmarknaden.
Den socialdemokratiska regeringen har nu erkänt att man misslyckats med att nå sitt mål att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara reguljärt sysselsatta 2004. Under 2004 bedömer Konjunkturinstitutet (KI) att den reguljära sysselsättningsgraden uppgår till 77,0 procent, vilket betyder att regeringens mål underskrids med cirka 158 000 personer. Enligt KI:s beräkningar väntas sysselsättningen minska ytterligare under 2005.
Målet om 4 procents öppen arbetslöshet har också i praktiken övergetts. I augusti 2004 var antalet öppet arbetslösa 248 000 personer eller 5,5 procent av arbetskraften. Det är betydligt mer än regeringen räknade med förra året.
Ohälsomålet (halverat antal dagar med sjukpenning till år 2008 samtidigt som antalet nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar i snitt år 2003-2007 ska vara lägre än 2002) kommer inte heller att nås. Riksförsäkringsverket (RFV) rapporterar att långtidssjukskrivningar minskar. I slutet av juni 2004 hade 118 000 personer varit sjukskrivna längre tid än ett år. Det är 14 800 färre än 2003. Bilden är dock inte så ljus som man först kan tro. Antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare förtidspension/sjukbidrag) ökar. 56 000 fall som varat mer än ett år avslutades under första halvåret 2004. Av dem gick närmare 30 000 i stället över till sjukersättning. De totala kostnaderna för sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning fortsätter att öka.
Problemen på den svenska arbetsmarknaden är större än vad den svenska regeringen och dess stödpartier i riksdagen vill erkänna. Det är till och med så att utvecklingen på arbetsmarknaden är ännu sämre än bedömningen i vårpropositionen. Den totala arbetslösheten, det vill säga den öppna arbetslösheten och alla som deltar i konjunkturpolitiska åtgärder, beräknas till 7,9 procent av arbetskraften 2004 och 7,2 procent 2005. Långtidsarbetslösa, det vill säga personer som varit arbetslösa mer än sex månader, har ökat och utgjorde närmare en tredjedel av antalet arbetslösa i augusti 2004.
Tabell 1.
Den verkliga arbetslösheten.
|
Antal |
Procent |
|
|
Officiellt öppet arbetslösa |
263 000 |
5,6 |
|
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder |
104 000 |
2,2 |
|
7,8 |
||
|
Arbetssökande heltidsstudenter 1) |
26 000 |
0,6 |
|
Undersysselsatta 2) |
257 000 |
5,5 |
|
650 000 |
||
|
Övriga latent arbetssökande (risk för viss |
90 000 |
1,9 |
|
Totalsumma |
740 000 |
15,8 |
Källa: SCB AKU augusti, 2004
1) Denna grupp räknas i internationell statistik som arbetslös enligt en ILO-konvention.
2) Personer som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de önskar.
3) Statistiken medger inte klara avgränsningar, men till de ovan angivna grupperna kan läggas huvuddelen av de icke heltidsstuderande personer som i AKU-statistiken räknas som latent arbetssökande samt de som uppger att de vill arbeta, men inte har sökt arbete den vecka AKU-mätningen genomförs, eller varit tillfälligt förhindrade att söka arbete. Antalet arbetade timmar minskar drastiskt. Arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande utgör tillsammans ett outnyttjat arbetskraftsutbud. Uttryckt i timmar uppgick det i juli 2004 till i genomsnitt 17,9 miljoner timmar per vecka vilket motsvarar cirka 445 000 heltidstjänster. Det är en ökning av det outnyttjade arbetskraftutbudet med 65 000 heltidstjänster sedan förra året (SCB-AKU augusti 2004).
Socialdemokraterna når inte sitt mål om minst 80 procents reguljär sysselsättning år 2004 enligt de egna kalkylerna, trots hög sjukfrånvaro som håller uppe sysselsättningstalen. Målet nås inte heller år 2005 eller 2006. Den reguljära sysselsättningsgraden beräknas i stället minska från 78,1 procent år 2002 till 76,9 procent år 2005 och 77,3 procent 2006, enligt KI:s prognoser.
Jämfört med andra länder har vi i Sverige en relativt hög sysselsättning. Men när vi kommer till sysselsättning bland personer med utländsk bakgrund, utländska medborgare och utrikes födda är vi sämre än många jämförbara länder. Nederländerna, Storbritannien, Irland, Österrike och Portugal är exempel på länder där sysselsättningen bland utländska medborgare och utrikes födda är högre än i Sverige.
I Stockholm var under 2001 nästan 63 000 personer eller 17,2 procent av befolkningen utrikes födda. Förvärvsintensiteten bland utrikes födda varierade mellan olika stadsdelar. I Rinkeby var förvärvsintensiteten endast strax över 40 procent. I Spånga-Tensta var förvärvsintensiteten 45 procent och i övriga stadsdelar var förvärvsintensiteten bland utrikes födda från 50 procent upp till strax över 60 procent (Statistik om Stockholm nr S 2003:11).
Enligt Integrationsverkets rapport (2002) är 21 procent av de utlandsfödda beroende av socialbidrag, 45 procent av de utlandsfödda saknar ett arbete, bara en tiondel av flyktingarna är självförsörjande efter cirka fyra år och endast 39 procent av de utlandsfödda akademikerna har ett arbete som motsvarar deras utbildningsnivå jämfört med 85 procent av de svenskfödda.
Antalet arbetslösa ungdomar ökar. 56 000 ungdomar i åldern 16-24 år är öppet arbetslösa, det är en ökning med 14 000 jämfört med för tvåår sedan. Dessutom är 69 500 ungdomar undersysselsatta och 72 700 latent arbetssökande, det vill säga personer utanför arbetskraften som velat och kunnat arbeta.
Sjukkostnaderna fortsätter att öka. Vid en närmare granskning av den ökning av sysselsättningen som har skett sedan bottenåret 1997 är det intressant att analysera sysselsättningsmåttets två delkomponenter. Som sysselsatta räknas de som under mätveckan antingen är i arbete minst en timme, eller som är tillfälligt frånvarande hela mätveckan. Summan av dessa två grupper utgör antalet sysselsatta. Det betyder att sysselsättningen påverkas både av hur många som faktiskt jobbar och av hur många som är frånvarande. Frånvaron beror i sin tur främst på hur hög sjukfrånvaron är. De senaste åren har sjukfrånvaron ökat kraftigt. Detta illustreras bland annat av att sjukskrivningarna i statens budget kostade 20 miljarder kronor 1998, medan slutnotan för 2003 låg påöver 50 miljarder kronor. Det är viktigt att denna ökning analyseras och att krafttag vidtas för att stoppa en skenande ökning av sjukfrånvaron. Också antalet förtidspensionerade stiger kraftigt. Även detta måste analyseras och åtgärdas.
Sysselsättningsökningen under senare år har främst kommit i de befolkningstäta delarna av landet. Den gynnsamma arbetsmarknadsutvecklingen återfinns i storstads- och universitetsregionerna och i delar av Småland, medan arbetsmarknaden utvecklas sämre i skogslänen. Ett tydligt exempel på detta är den låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden samtidigt som områden i samma kommun kan ha brist på arbetskraft. Det går med andra ord inte bra för hela Sverige. Vissa grupper, såsom äldre, unga och invandrare, är särskilt utsatta. Dessa grupper har ofta mycket långa inskrivningsperioder vid arbetsförmedlingarna och går mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Långtidsarbetslösheten ökar. Nästan var tredje arbetslös är det längre än 6 månader eller längre än 100 dagar för personer under 25 år (SCB-AKU, augusti 2004). Denna utsatta grupp domineras av äldre (över 50 år), arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och korttidsutbildade inom tillbakagående yrken. Bristande språkkunskaper och en utbildningsbakgrund som av olika skäl inte värderas i Sverige är två viktiga förklaringar till den besvärliga situationen. En del av problemet kan också hänföras till felaktiga attityder.
Efter tio år med Socialdemokraterna vid makten kan vi konstatera att inga av de mål som sattes upp har uppnåtts. Nu har ännu ett år gått utan att den socialdemokratiska regeringen har vidtagit några åtgärder mot de stora problem som finns på den svenska arbetsmarknaden. Sjukskrivningskostnadernas explosionsartade ökning har inte heller kunnat brytas. Och för varje månad som går är läget allt dystrare på arbetsmarknaden.
Kristdemokraterna anser att den socialdemokratiska regeringens mål för arbetsmarknadspolitiken inte är ändamålsenliga. Ökade förtidspensioneringar och skenande sjukskrivningar har aktualiserat frågan om att sätta upp nya mål för politikområdet, mål som bättre beskriver verkligheten än dagens sysselsättningsmål. Den ensidiga fokuseringen på den öppna arbetslösheten invänder vi också emot. Detta har inneburit att sjukförsäkringssystemet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder dolt de verkliga problemen på arbetsmarknaden. Nu måste fokus ligga på antalet verkligt arbetade timmar (Se avsnitt 7.2.).
De flesta bedömare, inklusive Konjunkturinstitutet, konstaterar att vi nu befinner oss i en konjunkturuppgång. Ändåär den svenska ekonomin inte tillräckligt stark för att sysselsättningen ska öka. I augusti i år uppgick den öppna arbetslösheten till 5,5 procent, enligt Statistiska centralbyråns (SCB) arbetskraftsundersökning. I absoluta tal är det 7 000 personer fler som är arbetslösa nu jämfört med augusti månad förra året. Antalet som är placerade i arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgår till 104 000 personer, cirka 30 000 fler än ett år tidigare. Det gör att det så kallade obalanstalet, öppet arbetslösa plus deltagare i åtgärder, uppgår till närmare 8 procent. Nedanstående figur visar hur den öppna arbetslösheten nu stiger kraftigt.
Diagram 1
Arbetslösa i procent av arbetskraften, 1992-2004
Hur hög är egentligen den öppna arbetslösheten i Sverige? Siffrorna skiljer sig en hel del beroende på om man väljer att titta på statistik från EU:s statistikmyndighet, Eurostat, eller på statistik från SCB.
För det första skiljer sig de svenska och europeiska kriterierna åt för vem som är arbetslös. EU-kriterierna - enligt Eurostat - för att vara arbetslös är att en person måste
vara utan arbete under referensveckan
vara tillgänglig för arbete inom 14 dagar räknat från referensveckans slut
aktivt ha sökt arbete under den senaste fyraveckorsperioden.
För att räknas som arbetslös i Arbetskraftsundersökningen (SCB) måste en person uppfylla tre kriterier:
vilja ha ett arbete
kunna ta ett arbete inom 14 dagar räknat från referensveckans slut
aktivt ha sökt arbete under den senaste fyraveckorsperioden.
Förutom EU-kriterierna för att räknas som arbetslös, måste man i AKU således först ha svarat "ja" på en fråga om man velat ha jobb under referensveckan. Eftersom det alltsåär svårare att "kvalificera sig" som arbetslös i AKU torde detta medföra ett färre antal arbetslösa och därmed fler personer utanför arbetskraften, jämfört med EU-statistiken.
Enligt EU räknas en person som arbetslös om han/hon hittat ett jobb som börjar senare än högst tre månader från referensveckan. Här är AKU strängare med en tidsgräns på 4 veckor. Det innebär att den som sökt ett jobb och blivit erbjuden anställning med början om exempelvis tre veckor efter mätveckan i AKU räknas som arbetslös under dessa tre veckor vare sig personen sökt arbete eller ej under de senaste fyra veckorna. Om man däremot fått ett jobb som börjar inom fem veckor från mätveckan och om man inte sökt jobb under de fyra senaste veckorna hamnar man i kategorin "ej i arbetskraften". Den svenska definitionen medför att fler personer hamnar utanför arbetskraften, och därmed inte räknas som arbetslösa, jämfört med Eurostats definition.
Ytterligare en grupp som räknas som sysselsatta i AKU är de heltidsstuderande som söker jobb. Det gör de dock inte i Eurostats statistik.
Den svenska definitionen ger ett relativt arbetslöshetstal som är lägre (cirka en procentenhet i juli 2004) jämfört med den europeiska definitionen. I absoluta tal handlar det om cirka 20 000 personer. Den nytta vi har av den officiella svenska sysselsättningsstatistiken är alltså begränsad till att tyda trender. Men när vi ska jämföra oss med andra duger inte den svenska statistiken, i stället måste vi använda oss av Eurostats statistik.
Tabell 2
|
|
Juli 2003 |
Juli 2004 |
|
Euro-zone |
8.9 |
9.0 |
|
EU25 |
9.1 |
9.0 |
|
Belgien |
8.2 |
8.6 |
|
Tjeckien |
7.9 |
8.8 |
|
Danmark |
5.7 |
5.9 |
|
Tyskland |
9.7 |
9.9 |
|
Estland |
10.3 |
8.8 |
|
Grekland |
9.2 |
- |
|
Spanien |
11,3 |
11,0 |
|
Frankrike |
9,5 |
9,5 |
|
Irland |
4,7 |
4,5 |
|
Italien |
8,6 |
- |
|
Cypern |
4,6 |
4,5 |
|
Lettland |
10,3 |
10,6 |
|
Litauen |
12,6 |
11,3 |
|
Luxemburg |
3,8 |
4,3 |
|
Ungern |
5,7 |
5,9 |
|
Malta |
8,4 |
8,7 |
|
Nederländerna |
3,8 |
- |
|
Österrike |
4,2 |
4,2 |
|
Polen |
19,2 |
18,8 |
|
Portugal |
6,2 |
6,4 |
|
Slovenien |
6,6 |
6,2 |
|
Slovakien |
17,0 |
15,9 |
|
Finland |
9,0 |
9,0 |
|
Sverige |
5,6 |
6,4 |
|
Storbritannien |
5,0 |
- |
|
USA |
6,2 |
5,6 |
|
Japan |
5,3 |
4,9 |
Källa: Eurostat
Sverige har, som vi ser i tabellen ovan, en lägre öppen arbetslöshet än genomsnittet i Europa. Flera länder har dock en betydligt lägre öppen arbetslöshet än Sverige. I de flesta av EU-länderna sjönk dock arbetslösheten det senaste året, i Sverige ökade den med nästan en procentenhet. De länder som främst bidrar till att dra upp den genomsnittliga arbetslösheten i EU-området är stora länder som Tyskland och Frankrike som har stora ekonomiska problem, samt några av de nya EU-länderna som fortfarande lider av sviterna från åren under diktatur.
En förklaring till att den öppna arbetslösheten i Sverige är lägre än i flera andra EU-länder är den höga sjukfrånvaron i Sverige. Till skillnad från andra länder finns i Sverige inte någon bortre gräns för sjukskrivningarna. Först vid förtidspensionering lämnar den sjukskrivne sjukskrivningsstatistiken. I andra länder finns ett definitivt slutdatum för sjukskrivning. För den sjukskrivne väntar sedan antingen omskolning till annat arbete, förtidspension om arbetsförmågan är helt borta eller öppen arbetslöshet (se exempelvis Den svenska sjukan, ESO/RFV 2002).
De 104 000 svenskar i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder utgör cirka 2,3 procent av den svenska arbetskraften. Följande program och åtgärder befinner sig dessa personer inom:
Arbetsmarknadsutbildning inkl. förberedande utbildning
Arbetspraktik
Allmänt anställningsstöd
Förstärkt anställningsstöd
Särskilt anställningsstöd, inom aktivitetsgarantin
Förstärkt anställningsstöd
Start av näringsverksamhet
Kommunalt program, ungdomar under 20 år
Ungdomsgaranti för ungdomar 20-24 år
Datortek
Arbetslivsinriktad rehabilitering
Aktiviteter inom vägledning och platsförmedling
Projekt med arbetsmarknadspolitisk inriktning
Till detta kommer 60 982 personer i olika program för arbetshandikappade (lönebidrag, OSA och Samhall)(AMS, augusti 2004).
När människor som är arbetslösa får sjukvikariat är det rimligt att de räknas som sysselsatta under den period de arbetar. I den svenska statistiken räknas dock både de som innehar ett sjukvikariat och de som är sjukskrivna som sysselsatta.
Sjukpenningdagarna har ökat från 48 miljoner dagar 1997 till över 110 miljoner dagar 2003. Dessa sjukpenningdagar står alltså för en stor del av den ökade sysselsättningen i Sverige under denna period. Den i statistiken registrerade sysselsättningsökningen de senaste åren innebär dock inte att vi arbetar mer i Sverige. Den stagnation, eller tillbakagång, som råder på den svenska arbetsmarknaden sedan Socialdemokraterna kom till makten 1994 symboliseras bäst genom det så kallade "olyckstalet".
Diagram 2
"Olyckstalet" 1994-2004. Total kostnad för arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspension (aktivitetsersättning), miljarder kronor
Källor: Prop. 2003/04:100 för åren 1998-2004 (utgiftsområde 10 och 13) och för år 1994: Riksrevisionsverket, Budgetprognos nr 5, 1994/95, samt Statens finanser 1995. Beloppen för år 2004 är regeringens prognos i vårpropositionen.
I Konjunkturinstitutets rapport om konjunkturläget i mars 2004 finns en tabell som visar hur många individer som just nu är beroende av sociala bidrag i olika former. Tio år efter 1990-talets djupa lågkonjunktur lever fortfarande 1,1 miljon personer i arbetsför ålder på sociala ersättningar. Det är ungefär lika många som 1993. Det är till detta skattepengarna går. Det är här det svarta hålet finns i den av Socialdemokraterna administrerade ekonomin.
Diagram 3
Sociala ersättningar, 1990-2004, 20-64 år, helårsekvivalenter, tusental
AMS-politiken till vägs ändeArbetsmarknadsverkets sätt att fungera har en hel del övrigt att önska. Brister i styrsystemen, omfattande byråkrati och oklar rollfördelning på flera områden är exempel på detta. Under senare tid har den nya Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IFA), bland annat i en redovisning till Näringsdepartementet (augusti 2004), riktat skarp kritik mot hur AMS myndighetsutövning med anledning av a-kassan fungerar. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har kommit med en rad forskningsresultat som bör leda till eftertanke vad gäller synen på traditionell svensk arbetsmarknadspolitik. En sammanfattning av forskningsläget vid IFAU och andra institutioner säger följande om situationen i den svenska arbetsmarknadspolitiken:
- Generellt sett är sökaktiviteten bland de arbetslösa låg. Den är inte nämnvärt högre bland dem med arbetslöshetsersättning än genomsnittet. Den näst intill upphör vid placering i program, vilket kan medföra inlåsning. Den verkar dock konstant under arbetslöshetsperioden. Detta trots att den arbetslöses "jobb" just är att söka jobb.
- I aktivitetsgarantin vet knappt 40 procent av deltagarna att de har en handlingsplan. Närmare hälften träffar sin handledare mindre än en gång per månad. Deltagarna minskar sitt geografiska och yrkesmässiga sökområde. Detta trots att själva idén med aktivitetsgarantin är att de arbetslösa ska få en personlig handlingsplan med förstärkt stöd av en arbetsförmedlare.
- Utländska studier har tidigare pekat på risken för att arbetslösa anpassar sig till ett bidragsberoende och slutar söka jobb. Ur detta kan det uppstå så kallade arbetslöshetskulturer. Där upplevs inte individuell arbetslöshet som så plågsam, eftersom alla kamrater ocksåär arbetslösa. Svenska evidens antyder nu detta mönster bland arbetslösa ungdomar i Stockholm. De ungdomar som bor i ett område med hög arbetslöshet har i genomsnitt 25 procent längre arbetslöshetsperiod jämfört med liknande ungdomar som bor i ett område med låg arbetslöshet. Detta trots alla satsningar på AMS och särskilda insatser för invandrare och ungdomar, som anses ha högre risk för att hamna utanför arbetsmarknaden.
- Arbetsmarknadsverket har stora brister i styrsystemen, omfattande byråkrati och oklar rollfördelning på flera områden. Regeringen konstaterar själv i en skrivelse (2000/01:142 Arbetsmarknadsverkets organisation) att styrningen i verket inte fungerar på ett bra sätt. Detta trots att arbetsmarknadspolitiken varit en prioriterad fråga för regeringen.
- Riksrevisionsverket har i flera olika rapporter riktat kritik mot delar av de verksamheter som verkställer den svenska arbetsmarknadspolitiken. I rapporten Effektiviteten i arbetsförmedlingen (RRV 1999:15) granskar Riksrevisionsverket arbetet på arbetsförmedlingskontoren. Granskningen visar att det finns ett klart samband mellan kontorens interna arbetssätt och graden av måluppfyllelse. I en särskild studie av arbetsmarknadsutbildningarna (RRV 1999:45) ser verket ett tydligt samband mellan olika sätt att arbeta och i vilken utsträckning deltagarna fått arbete efter avklarad utbildning. Man framhåller till exempel att de arbetsmarknadsutbildningar som slår väl ut är plats- och företagsinriktade. Detta visar på vikten av att använda arbetsmarknadsutbildningen för en mer strategisk och tillväxtorienterad roll än övriga åtgärder och i en prioritering av systematiska företagskontakter. Detta till trots görs inga radikala försök att skapa en effektivare arbetsmarknadsmyndighet.
- I Effektivare arbetsförmedling (RRV 2001:15) konstateras utifrån empiriska fakta att ett mer tillväxtorienterat verksamhetssätt gör att fler arbetssökande får jobb. Exempel på sådana verksamheter är ett företagsinriktat arbetssätt, matchningsarbete inom kontoren, yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och bristyrkesutbildning.
- Kommunförbundet riktar också kritik mot AMS. De har vid flera tillfällen ställt krav på att AMS ska öka den yrkesinriktade utbildningen till vård och omsorg. Detta trots att vård och omsorg är ett område där det i dag råder en stor brist på arbetskraft runtom i landet.
- Handläggarna på arbetsförmedlingen ställer inte tillräckligt tydliga och enhetliga krav på de arbetssökande att söka arbete, visar en rapport som Riksrevisionen gjort (RiR 2004:3). I rapporten hävdas att det finns stora variationer såväl mellan som inom kontoren när det gäller benägenheten att rapportera sökande, det vill säga lämna meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt till arbetslöshetskassan. Utfallet av de undersökningar som genomförts är att de kontor som mer strikt kontrollerar efterlevnaden av de nya försäkringsreglerna har de bästa arbetsplaceringsresultaten. Detta trots att det formella regelverket är tydligt.
Sammantaget visar forskningsläget, utvärderingar och den faktiska verkligheten att situationen på arbetsmarknaden är alarmerande, och att den nuvarande arbetsmarknadsmyndigheten AMV/AMS inte fungerar tillfredsställande.
Sedan några år tillbaka finns ett anställningsstöd som ska hjälpa alla som varit arbetslösa i minst tolv månader. Arbetsgivaren får ett bidrag med 50 procent av lönekostnaden i sex månader. Regeringen och riksdagens majoritet föreslog i vårpropositionen 1999 införande av ett förstärkt anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer än tre år på arbetsförmedlingarna från och med den 1 oktober 1999. Rent tekniskt sker det genom en skattereduktion för de arbetsgivare som anställer dessa personer. Det förstärkta stödet uppgår till 75 procent av lönekostnaden de första sex månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i ytterligare 18 månader. Men redan innan det nya systemet hade trätt i kraft föreslogs att stödet skulle omfatta alla som varit långtidsinskrivna i mer än tvåår, och de nya reglerna började gälla från och med den 1 januari 2000.
Dessa regler hade varit i funktion i fyra månader när ytterligare en förändring kom. Då föreslogs införandet av ett särskilt anställningsstöd som innebär att den som fyllt 57 år och varit inskriven på arbetsförmedlingen i tvåår skulle få ett anställningsstöd under 24 månader omfattande 75 procent av lönekostnaden.
I vårbudgeten år 2000 lade regeringen ytterligare ett förslag till förändring av anställningsstödet. Ett utökat särskilt anställningsstöd infördes som riktade sig till dem som varit arbetslösa mer än fyra år, med egna regler för hur stora subventionerna skulle vara. Det var fjärde ändringen på ett år. Inte nog med detta. Under tiden den 1 juni 2002 till den 31 maj 2004 fanns en tidsbegränsad försöksverksamhet med anställningsstöd som kombinerades med vård- och omsorgsutbildning.
I den ekonomiska vårpropositionen 2003 aviserades en temporär form av anställningsstöd för långtidssjukskrivna, som har en anställning som de inte kan återgå till och vars rehabiliteringsansvar har överförts till försäkringskassan, samt att prioritera anställningsstöden till dem som har svårast att få en reguljär anställning. I förra årets budgetproposition meddelade regeringen att villkoren för det särskilda anställningsstödet, som vänder sig deltagare i aktivitetsgarantin, ändrats. Målgruppen vidgades till att omfatta även personer under 57 år och ersättningsnivån höjdes till högst 750 kr per dag och merkostnader som föranleds av anställningen kan lämnas till arbetsgivaren.
Det utökade förstärkta anställningsstödet upphörde från och med den 1 februari 2004. I vårpropositionen föreslogs en höjning av bidragsnivån för särskilt anställningsstöd, vilket trädde i kraft 1 juli 2004. Den högsta ersättningen höjdes till 1 000 kr per dag. Under perioden mars - december 2004 pågår försöksverksamheter med anställningsstöd för långtidssjukskrivna som behöver byta arbete.
Samtidigt som allt detta sker hävdar regeringen hur viktigt det är med regelförenklingar inom arbetsmarknadspolitiken!
Det är givetvis positivt att Socialdemokraterna med sina stödpartier inser att sänkta arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. Men det är viktigt att en åtgärd får verka fullt ut och inte störas av ständiga regeländringar som minskar överskådligheten och ökar byråkratin. Det är också orimligt höga subventionsnivåer under tvåårs tid som det särskilda anställningsstödet innebär. En privat arbetsgivare skulle få cirka 11 000 kr i månaden under tvåår i subvention för att anställa en person. Vi anser därför att anställningsstödet borde begränsas till ett allmänt anställningsstöd och ett förstärkt anställningsstöd.
Till detta måste ytterligare två principiella anmärkningar göras. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder finansieras genom anslag och medelstilldelning från AMS ut till länsarbetsnämnderna som i sin tur fördelar anslagen vidare till de lokala arbetsförmedlingarna. Undantaget är anställningsstödet som är utformat som en skattereduktion utan budgetrestriktioner. Det lokala arbetsförmedlingskontoret har därför all anledning att i första hand nyttja anställningsstöden, eftersom det skapar största möjliga handlingsfrihet från budgetsynpunkt för kontoret. För varje person som ges anställningsstöd i stället för en annan sorts åtgärd ökar möjligheterna att den budget kontoret fått ska räcka hela året. I många enskilda fall kan det vara klokt att i första hand använda anställningsstödet, men det innebär att de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte underställs samma budgetprövning och vägning mot varandra. Det är inte sannolikt att detta i längden leder till den mest optimala avvägningen sett utifrån de mål och anslag som riksdagen beslutat om.
Det är också orimligt att regeringen själv beslutar om regeländringar när det gäller anställningsstödet, en åtgärd som beräknas belasta statens finanser med 2,3 miljarder kronor nästa år. Eftersom ändringar i förordningar kan göras av regeringen och formellt inte behöver föreläggas riksdagen för beslut. Kristdemokraterna kräver därför att alla sådana regelförändringar underställs riksdagens beslut och avvägningar.
Människans värde förknippas ofta med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Detta är både ett farligt och felaktigt synsätt. Farligt därför att den som blir arbetslös kan känna sig utan värde, felaktigt därför att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa. I människans natur ligger ett behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av största vikt.
Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser och därmed ett uttryck för dåligt förvaltarskap. Full sysselsättning är ett viktigt politiskt mål. En förutsättning för detta är att det svenska näringslivets konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil ekonomisk politik och en tillväxtorienterad näringspolitik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i samhällsbyggandet.
Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig arbetslöshet eftersom alla människor behöver känna sig efterfrågade och behövda. Ett arbete är för de flesta av största vikt för en god livskvalitet. Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med fler sysselsatta kan fler försörja sig själva och därmed få mer makt över sitt liv. Med fler sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärdssystemen så att de som bäst behöver samhällets stöd också kan få detta. Därför är tillkomsten av nya jobb den i särklass viktigaste fördelningspolitiska frågan.
Subsidiaritetsprincipen måste vara en grund för arbetsmarknadspolitiken. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen hand ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs, dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad.
Fackföreningar som är starka och partipolitiskt obundna är en oundgänglig del av ett demokratiskt samhälle för att till varata löntagarnas rättigheter och intressen och skapa effektiva samarbetsformer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Företagsdemokratin ska vara så utformad att såväl kapital- som arbetsinsats berättigar till inflytande och medbestämmande. En positiv samverkan grundad påömsesidigt förtroende mellan alla i ett företag ska eftersträvas.
Aktiva arbetsmarknadsåtgärder ska prioriteras före passivt kontantstöd. Långtidsarbetslöshet ska bekämpas kraftfullt. Ett utvecklat lärlingssystem bör finnas för att inte minst ungdomar ska kunna få yrkes- och arbetslivserfarenhet.
Arbetsförmedlingsverksamheten ska arbeta i nära kontakt med näringslivet. Privat arbetsförmedlingsverksamhet ska också uppmuntras. Bemanningsföretagen har en viktig roll att spela för att minska arbetslösheten. För att hjälpa arbetslösa, och då särskilt de långtidsarbetslösa, måste arbetsförmedling ske aktivt och uppsökande.
För att garantera alla som blir arbetslösa en grundläggande ekonomisk trygghet vid arbetslöshet ska en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finnas. Arbetslöshetsförsäkringen bör finansieras med egenavgifter och arbetsgivaravgifter.
En stor del av arbetsmarknaden är könsuppdelad. Aktiva åtgärder för en jämnare fördelning mellan kvinnor och män måste vidtas. Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla.
Diskriminering i arbetslivet ska motarbetas med väl fungerande lagar. Stat och kommun bör föregå med gott exempel bland annat då det gäller att anställa människor med funktionshinder, äldre arbetskraft, invandrare och personer som är i behov av rehabilitering. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas.
Arbetsmiljön ska beaktas redan på planeringsstadiet. Stora ansträngningar bör göras för att anpassa lokaler, maskiner och utrustning, arbetsuppgifter, arbetstempo och arbetstider till de anställdas behov och förutsättningar. Tekniken ska vara underordnad människan. Små enheter ska eftersträvas där människan kan överblicka och påverka sin arbetssituation och där goda personliga relationer med arbetskamrater kan utvecklas.
Kristdemokraternas övergripande mål för den ekonomiska politiken är att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år och därmed skapa ett ökande välstånd för alla. För att nå detta mål måste den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken inrikta sig på att höja antalet arbetade timmar i relation till befolkningen i arbetsför ålder. Om man mäter antalet arbetade timmar omvandlat till heltidstjänster som andel av den arbetsföra befolkningen får man ett bra mått på hur den verkliga sysselsättningen är.
Diagram 4
Genomsnittligt arbetad tid per vecka per person i befolkn. 16-64 år,
1987-2003
Anm.: 1,0 är normal heltid (37,9 timmar per vecka).
Källa: AKU/SCB
Sveriges strukturella problem framgår med all tydlighet. Mätt i antalet arbetade timmar som andel av den arbetsföra befolkningen är läget allvarligt. Orsakerna är flera. Öppen arbetslöshet, människor i stor omfattning i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, höga sjuktal, accelererande antal förtidspensioneringar med mera. Medan denna utveckling pågår fokuserar regeringen på antalet öppet arbetslösa och sysselsättningsgraden, som inte alls fångar upp det verkliga antalet arbetade timmar utan endast de som är sysselsatta oavsett om de är på jobbet eller inte.
I Sverige behöver vi ett politiskt mål för arbetsmarknadspolitiken som visar verkligheten som den är. Man ska inte kunna flytta människor mellan olika kolumner i arbetslöshets-, sjuk- och förtidspensionsstatistiken för att kunna uppfylla politiska mål och vallöften.
Kristdemokraterna vill att det ska införas ett nytt mål för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken som fokuserar på att öka andelen arbetade timmar till vad som exempelvis är ett genomsnitt av vad som förekom på 1980-talet före den extrema överhettningen och därpå följande ekonomiska krisen.
Direktiv bör utgå till SCB och andra myndigheter att detta mål ska fokuseras i mätningar och statistiska redovisningar, samt att samtliga politikområden ska ha detta som mål, inte minst AMV/AMS. Med en fokusering i verksamheterna på detta mål förskjuts tyngdpunkten till rätt typ av åtgärder, och från tricksande med statistik för att gömma undan människor i andra kolumner än öppen arbetslöshet. Snabbinförandet av aktivitetsgarantin hade exempelvis ett tydligt sådant tricksande drag.
I SOU 2002:5 för utredaren Jan Rydh en diskussion om detta. Han påvisar hur missvisande nuvarande mål är och problemen med den nuvarande produktionen av statistik som inte på ett lättillgängligt sätt mäter andelen människor som faktiskt är i arbete. Rydh konstaterar att olika statistikproducenter har olika syften med sin statstikproduktion varför till exempel definitioner och åldersindelningar skiljer sig åt.
Riksdagen har ställt sig bakom målet om "en väl fungerande arbetsmarknad med full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt". Kristdemokraterna stöder detta mål, om det sammankopplas med ett mål om antalet arbetade timmar. Vi välkomnar också den ambitionshöjning som skett i Regeringskansliet för att strukturera målen i form av tre målnivåer: politikområdet, verksamhetsområdet och verksamhetsgrenar. Det anmärkningsvärda är dock att konkretiseringen och förtydligandet av målstrukturen och arbetet med verksamhetsområden och dess mål ska göras av regeringen och meddelas i regleringsbreven för 2004 till berörda myndigheter. Riksdagen ska alltså inte ta ställning till de mer operativa målen för arbetsmarknadspolitiken.
Det finns också en tendens att beskriva arbetsmarknadspolitikens uppgifter i ett alltför ekonomiskt inriktat nyttoperspektiv för den offentliga sektorn. Det handlar om att försörja företag med arbetskraft, öka samhällets produktion och tillskottet till den gemensamma försörjningen. Främjandet av sysselsättningen och bekämpandet av arbetslösheten handlar för oss kristdemokrater i första hand om att ge den enskilda människan ett värdigare liv där hon får känna delaktighet och kan försörja sig själv, och därmed bättre kan ta ansvar för sitt eget liv och sina medmänniskor. Detta kommer ofta i skymundan. Faran är att den arbetslöse inte hamnar i centrum, utan i stället företagen, de offentliga budgetarna och samhällsekonomin.
Mot bakgrund av de brister som råder med dagens system anser vi det angeläget med en radikal omläggning av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Vi vill öka tryggheten och valfriheten för den enskilde individen. Genom ökad mångfald av aktörer som tillhandahåller förmedlings- och utbildningstjänster gentemot den arbetslöse får vi mer anpassade åtgärder både till individen och till arbetsmarknaden. Därmed blir arbetsmarknadspolitiken också mer effektiv. Förändringen leder också till förändrade uppgifter för såväl den nuvarande arbetsförmedlingen som för ansvarig myndighet. Dagens arbetsförmedlare får en vidgad arbetsmarknad och nya möjligheter att pröva idéer om hur verksamheten kan utvecklas och anpassas till olika individers behov. Den enskilde arbetsförmedlaren slipper den dubbla rollen av att vara både myndighetsföreträdare och arbetsförmedlare.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska utföras av olika aktörer som finns på arbetsmarknaden. Aktörerna kan vara av olika slag, verksamma inom bemanning, rekrytering, utbildning och förmedling. Det kan vara bemanningsföretag, folkhögskolor, fackliga organisationer etc. Arbetslösa ska fritt kunna välja aktör. Aktörerna ökar mångfalden och valfriheten för arbetslösa. Med konkurrens ökar också kvaliteten på arbetsmarknadsåtgärderna. Vårt förslag innebär i korthet att:
Servicekontor som ska ge service till den arbetslöse inrättas.
Mångfald och valfrihet ska erbjudas genom flera olika aktörer som förmedlar jobb.
Omställningspeng ska erbjudas den arbetslöse.
En ny mindre myndighet ersätter nuvarande AMV/AMS.
Servicekontoren ska ge de arbetslösa service och en orientering om vilka resurser som står den arbetslöse till förfogande. Servicekontoren ska tillhandahålla databaser och information om lediga jobb. Här analyseras den arbetssökandes utbildning, erfarenheter och situation på arbetsmarknaden. På servicekontoren fastställs en så kallad omställningspeng för den arbetslöse. Storleken på pengen ska styras av olika kriterier, till exempel ålder, utbildning och arbetslivserfarenhet. Omställningspengen är den resurs som finansierar den arbetslöses arbetsmarknadsåtgärd.
Åtgärderna ska utföras av olika aktörer som finns på arbetsmarknaden. Aktörerna kan vara av olika slag, verksamma inom bemanning, rekrytering, utbildning och förmedling. Det kan vara bemanningsföretag, folkhögskolor, fackliga organisationer etc. Arbetslösa ska fritt kunna välja aktör. Aktörerna får betalt när de lyckas placera den arbetssökande i arbete. En kvalitetsmärkning görs lämpligen av de olika aktörerna som bygger på hur lyckosamma de är att placera arbetslösa i arbete. För att uppnå höga poäng i kvalitetsmärkningen ska aktören även lyckas placera många långtidsarbetslösa i arbete.
Denna arbetsmarknadspolitik ökar mångfalden och valfriheten för arbetslösa. Med konkurrens ökar kvaliteten på arbetsmarknadsåtgärderna. I Australien, som infört en system liknande detta, har arbetslösa snabbare kommit ut i arbete och kostnaderna för åtgärderna sjunkit med uppemot hälften under en tioårsperiod.
För att sköta den nya arbetsmarknadspolitiken föreslår vi att nuvarande myndighetsstrukturer på arbetsmarknadsområdet ersätts med en ny arbetsmarknadsmyndighet. Denna myndighet har att inom de mål för arbetsmarknadspolitiken som riksdagen fastställer ansvara för följande uppgifter:
Expertorgan till regeringen med uppgift att förse beslutsfattarna med erforderligt underlag, prognoser och analyser av arbetsmarknadsläget.
Drift av servicekontor runtom i landet på ett sådant sätt att alla arbetssökande kan nå ett sådant inom rimligt avstånd från bostadsort eller arbetsplats.
Fördela anslag till servicekontoren runtom i landet.
Auktorisation av de aktörer som får rätt att bedriva förmedlings- och utbildningsverksamhet för arbetslösa som fått omställningspeng. Aktörerna ska kvalitetsgranskas med jämna mellanrum.
Ansvarig för att alla arbetssökande får tillgång till enkel och effektiv information om lediga platser, hur man söker jobb och utbildning samt om vilka jobbkontor som finns och är auktoriserade av den nya myndigheten.
Tillhandahålla platsinformation via ett effektivt Internetbaserat datasystem och tillhörande skriftlig information (motsvarande nuvarande Platsjournalen),
Garantera att det finns jobbkontor/bemanningsföretag inom rimligt avstånd för alla jobbsökande i hela landet. Om det inte finns privata aktörer bör myndigheten upphandla sådana tjänster eller i sista hand driva egna.
Ambitionen för den nya myndigheten ska vara att genom information och tillhandahållande av exempelvis platsbank på Internet medverka till att så många som möjligt så snabbt som möjligt kan lösa sin arbetslöshetsproblematik själva.
Vår ambition är att dessa riktlinjer ska utgöra grunden för en ny arbetsmarknadspolitik. Det bör göras i samband med en mer grundlig utredning av förslagen och konsekvenserna av deras genomförande.
Den nya myndigheten blir betydligt mindre än nuvarande Arbetsmarknadsverket. Dess förvaltningskostnader är för 2005 beräknade till drygt 4,8 miljarder kronor. Dessa kostnader kan reduceras. När det nya systemet införs kan en betydande besparing göras, enligt vår bedömning. Minskad byråkrati och kortare söktider för arbetssökande kan också frigöra resurser som kan satsas på dem som har allra svårast att få jobb. Exempelvis innebär fyra dagar kortare genomsnittlig söktid en besparing i arbetslöshetsförsäkringen på omkring 1,5 miljarder kronor. Riksrevisionen och IFAU ska ha ansvar för att kontinuerligt utvärdera arbetsmarknadspolitiken.
Kristdemokraterna är övertygade om att den förbättrade arbetsmarknadspolitik som förslaget innebär kommer att minska tillförseln av både antalet långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna radikalt. Vi anser också att många av de långtidsarbetslösa och de som ingår i dagens aktivitetsgaranti kan komma att få en bättre hjälp av aktörer som specialiserar sig på just dessa problem. Många långtidsarbetslösa befinner sig dock i alldeles unika situationer, vilka troligtvis inte heller med en ny effektiv arbetsmarknadspolitik i någon större utsträckning kan komma tillbaka till arbetsmarknaden.
För att bryta tendenserna till att en arbetslöshetskultur ska få fäste på allvar i Sverige och för att motverka stigande långtidsarbetslöshet måste morötterna förstärkas så att det blir lönsammare att ta ett arbete. Gör det lönsamt att gå från a-kassa till arbete genom att införa ett förvärvsavdrag. På försök bör också en så kallad jobbonus införas. En arbetslös som ordnar arbete inom två månader bör få en bonus som motsvarar a-kasseersättningen under förslagsvis fem dagar. Det kan ge upp till cirka 3 000 kr i bonus. En jobbonus bör ocksåövervägas för dem som är långtidsarbetslösa och delta i aktivitetsgarantin. Den bör lämpligen ske i samband med att en realistisk individuell handlingsplan upprättas. Om en jobbonus kan förkorta den genomsnittliga söktiden med fyra dagar gör staten en besparing på 1,7 miljarder kronor. Försöksverksamheten bör ske inom befintliga anslagsramar.
För att undvika långtidsarbetslöshet är det nödvändigt att på ett tidigt stadium sätta in relevanta åtgärder för att stödja den arbetslöse att snabbt få rätt utbildning, praktik eller hjälp på annat sätt. Det är alltså under arbetslöshetsperiodens första tid som den stora möjligheten finns att undvika långtidsarbetslöshet. Denna insikt måste prägla arbetsmarknadspolitiken.
För att bryta långtidsarbetslöshet krävs en lång rad åtgärder: individuella handlingsplaner, kompetenshöjning, tydliga krav på den arbetssökande samtidigt som stöd och ekonomiska incitament ges för att bryta arbetslösheten.
Vi kristdemokrater har föreslagit en ny arbetslöshetsförsäkring, vars principer redovisas i en särskild motion. Den innebär bland annat att det efter en tid sker en viss successiv nedtrappning av ersättningen till en nedre gräns, utan någon bortre parentes. Samtidigt innebär vårt förslag att alla arbeten som man tar, även om de är av kortare karaktär, höjer ersättningsnivån. Ett sådant system skulle tillsammans med sänkt skatt i form av ett höjt grundavdrag ge starka incitament att aktivt söka arbete. Det är dock viktigt att poängtera att alla system måste avvägas så att alla människor får en rimlig grundläggande försörjning, och att inte åtgärder på detta område leder till att människor bara skickas över till kommunernas socialbidragssystem. Tyvärr vågar inte regeringen diskutera de ekonomiska incitamentens betydelse.
Den aktivitetsgaranti som riksdagen beslutade om våren 2000 drogs i gång 1 augusti samma år, för att inom några månader omfatta 30 000 personer. Eftersom försöksverksamheten som föregick aktivitetsgarantin bara varade några månader och förberedelsetiden var mycket kort var det inte konstigt att aktivitetsgarantin haft grava inkörnings- och kvalitetsproblem. Själva grundidén är riktig, det vill säga att de långtidsinskrivna kommer in i ett mer aktivt och nära samarbete med arbetsförmedlingens personal, och att varje individs särskilda behov beaktas i utformningen av en individuell handlingsplan.
Det faktum att knappt 40 procent av deltagarna i aktivitetsgarantin inte vet om de har en handlingsplan och att närmare hälften träffar sin handledare mindre än en gång per månad visar hur bristande tillämpningen av fattade beslut är inom AMS/AMV. Just aktivitetsgarantin konstruerades för att kunna få en personlig handlingsplan med förstärkt handledarstöd.
Aktivitetsgarantin står och faller med den praktiska tillämpningen. Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det räcker inte. Vad som krävs är tydliga krav som går att leva upp till, stöd och hjälp att bryta arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för att möta den enskilde personens konkreta behov och problem. Det är också viktigt att nära samverkan sker med föreningsliv, näringsliv, privata bemanningsföretag och förmedlare.
Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingarna finns också många människor som inte är anställningsbara på grund av språkproblem, handikapp, sociala problem, dåligt självförtroende och utbildningsnivå med mera. Uppskattningar bland arbetsförmedlare antyder att denna grupp kan utgöra runt 10 000 personer, som i dag återfinns inom aktivitetsgarantin med små möjligheter att inom en överskådlig tid komma in på den reguljära arbetsmarknaden eller att börja studera. Dessa människor kräver extra insatser. De flesta av dessa kan bidra till sin egen försörjning genom en samhällsinsats i kommunernas regi eller i föreningsregi. För dessa grupper är det viktigt att system för nära samverkan mellan arbetsförmedling, kommunen, försäkringskassan och de sociala myndigheterna upprättas.
Aktiviteter inom ramen för en så kallad övergångsarbetsmarknad bör ske i kommunal regi eller föreningsregi, såtillvida det inte handlar om en sådan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som redan i dag kan ske inom privata företag. En rad exempel från kommuner och andra länder finns som kan vara förebilder för en sådan här övergångsarbetsmarknad. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till hur reglerna bör vara utformade för en sådan övergångsarbetsmarknad. Förslagen bör utformas så att risken för osund konkurrens undanröjs.
Kristdemokraterna har under lång tid haft en positiv syn på att a-kassemedel ska kunna användas till arbetstagare som under ett år ersätts av en arbetslös person. Ett friår kan användas till mycket, till exempel till att bygga på sin kompetens eller till att starta eget företag. I den utvärdering som Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har gjort av regeringens friårsförsök, visar det sig att endast en liten del av friårsvikarierna är personer som varit arbetslösa. Dessutom är det endast en fjärdedel av dem som vikarierar under ett friår som får en fast anställning på arbetsplatsen. Utöver det visar studien att endast en liten del av de friårslediga använder året för kompetensutveckling eller för att starta eget företag och att de som gör det troligen skulle göra det även om friåret inte funnits.
Som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd måste regeringens friår, så som det hittills har utformats, ses som ett misslyckande. Det har visat sig att många av dem som utnyttjar möjligheten att ta ett friår är kvinnor mellan 35-55 år i den offentliga sektorn, en grupp med mycket höga ohälsotal. Bland dem som inte beviljats sökt friårsledighet är det 4 procent som i stället blir sjukskrivna på minst halvtid. Eftersom urvalet av vilka som beviljas och inte beviljas ledighet är i det närmaste slumpmässigt kan man, om trenden från försöksverksamheten håller i sig, anta att friåret inte heller är en hälsoreform som väsentligt skulle bidra till att minska ohälsan.
Kristdemokraterna anser att friårsverksamheten kan fylla en roll som en av flera arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därför bör försöksverksamheten med friår fortsätta. Men det ska ske inom befintlig ram för arbetslöshetsersättningen och det ska ställas krav på att friårsvikariatet ges till en person som är långtidsarbetslös.
Det räcker inte med förändringar enbart på arbetsmarknadsområdet för att minska den höga arbetslösheten. Den ekonomiska politiken och näringslivspolitiken måste ge stabila och goda villkor för fler och växande företag. Detta vill vi kristdemokrater åstadkomma de närmaste åren genom att bland annat
ha en maximal marginalskatt på 50 procent, vilket innebär att den statliga inkomstskatten ska vara maximalt 20 procent,
avveckla dubbelbeskattningen på risksparande, införa ett etableringskonto och riskkapitalavdrag,
införa ett förvärvsavdrag, utformat så att inte minst låginkomsttagare får sänkt skatt och tydliga ekonomiska vinster av att förvärvsarbeta.
Kristdemokraterna prioriterar att sänka skatten på arbete för att uppmuntra till arbete. Det innebär att vi hellre ser införande av ett förvärvsavdrag, som sänker skatten för alla, än höjda bidrag. Vi vill sträva efter att på olika sätt minska marginaleffekterna när man går från arbetslöshet till arbete, från deltids- till heltidsarbete.
Andra viktiga frågor för ett bra näringslivsklimat är att kapitalförsörjningen för nya företag fungerar väl, vilket underlättar för idéskapare att etablera sig på marknaden. Förändringar inom skattelagstiftningen måste enligt vår mening ske så att det underlättar för nyföretagande och investeringar. Tillgången på riskvilligt kapital, inställningen till företagande och synen på innovatörer är andra viktiga faktorer för ett fungerande näringslivsklimat. Det är oroväckande att förutom läkemedelsindustrin och musikindustrin har de flesta svenska storföretag sitt ursprung i uppfinningar och idéer från början av förra seklet.
För att förbättra förutsättningarna för småföretagsamhet har den av regeringen tillsatta Småföretagsdelegationen presenterat 81 olika förslag. Få av dem har blivit verklighet. De flesta av förslagen bör genomföras skyndsamt.
Ett bra näringslivsklimat handlar alltså inte enbart om skatter. Det är också mycket viktigt att betona betydelsen av arbetsmarknadens spelregler och arbetskraftens utbildning och kompetens.
Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta gälla även framgent förutsätts ett bra och modernt utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå.
Ett nytt studiesystem bör införas där bidragsdelen uppgår till en större andel av det totala studiestödet och viljan att arbeta extra bredvid studierna inte hämmas. Detta leder till att fler ungdomar väljer att studera vidare efter gymnasiet.
Alltfler människor väljer att vidareutbilda sig efter att ha arbetat några år. Här måste satsningen på ett flexibelt omskolningssystem som komvux, gymnasium samt fristående kurser och distansutbildning inom den högre utbildningen fortsätta. Detta kräver ett fungerande finansieringssystem. Kristdemokraterna vill införa ett individuellt kompetenssparande vilket innebär att arbetstagare och arbetsgivare tillsammans investerar i framtida kompetenshöjning.
I särskilda motioner redogör Kristdemokraterna för en näringspolitik (2004/05:N393) och småföretagarpolitik (2004/05:N400) som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller såväl skatter och tillgången till riskkapital som bättre innovationsklimat.
Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen. Arbetslösheten är något högre för män än för kvinnor. Trots detta har vi en rad brister från jämställdhetssynpunkt på den svenska arbetsmarknaden.
Kvinnor tjänar i genomsnitt 82-83 procent av männens löner. Det är en skillnad som varit relativt konstant under lång tid. Det finns i huvudsak tre förklaringar till detta:
- Kvinnor och män är uppdelade i olika sektorer och yrkesområden i arbetslivet. Exempelvis arbetar betydligt fler kvinnor i sektorer som exempelvis vård och omsorg, som traditionellt är lägre avlönade än sektorer som tillverkningsindustrin, där män i högre grad arbetar. Fler kvinnor arbetar också deltid. Väger man in faktorer som yrke, ålder, arbetstid, utbildning och inom vilken del av arbetsmarknaden som arbetet utförs så minskar skillnaderna, enligt Medlingsinstitutet, till cirka 92 procent av männens löner. Detta är således den största förklaringsfaktorn.
Kvinnor har i genomsnitt lägre befattningar än män.
Kvinnor har bara på grund av att de är kvinnor lägre lön än män med samma arbetsuppgifter, utbildning och ansvar. Här kan man tala om direkt lönediskriminering i jämställdhetslagens mening.
En fruktbar kamp mot lönediskriminering och orättvisor mellan män och kvinnor måste därför angripa dessa tre problemområden.
I Sverige har vi i ett europeiskt perspektiv en mycket könssegregerad arbetsmarknad. Kommuner och landsting har i huvudsak varit kvinnornas arbetsmarknad och många kvinnor gör ovärderliga insatser inom vård, skola och omsorg. Den offentliga sektorn har dock blivit något av en kvinnofälla. Kvinnors möjligheter till karriär och löneutveckling har begränsats, eftersom det inte funnits flera arbetsgivare att välja mellan. Bemanningsföretagens inträde på arbetsmarknaden samt en ökad mångfald bland dem som tillhandahåller offentligt finansierad service har möjliggjort för bland annat sjuksköterskor att kunna välja mellan flera arbetsgivare och därmed höja sin lön. Hela 70 procent av bemanningsföretagens anställda är kvinnor. Mångfalden har många fördelar ur både brukarens och arbetstagarens synvinkel.
Ökad konkurrensutsättning av verksamheter inom offentlig sektor, till exempel äldreomsorg och sjukvård, skulle utveckla den traditionellt kvinnliga arbetsmarknaden. Detta försöker regeringen stoppa genom att förbjuda att sjukhus drivs av olika huvudmän. Maktfullkomligheten över kvinnors arbetsmarknad manifesteras ytterligare genom detta förhållningssätt.
Det faktum att färre kvinnor än män har arbetsledande ställning, och vill ta på sig sådana uppgifter, beror på könsroller och att kvinnor av tradition tar ett betydligt större ansvar för barn och hem. Att arbeta i hemmet är också en betydelsefull och ansvarsfull uppgift, men om fler kvinnor ska orka och kunna göra karriär i yrkeslivet måste jämställdhetspolitiken inriktas på att påverka könsrollerna så att män i högre grad tar ansvar för hem och barn, men också på att underlätta för föräldrar att kombinera föräldraskap och arbete. För det sistnämnda krävs både åtgärder som sänkt skatt på hushållstjänster och en flexibel familjepolitik. Varje familj måste ges praktiska och ekonomiska möjligheter att ordna den barnomsorgslösning som de anser passar deras barn och dem själva. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att enligt kristdemokratiskt synsätt såär det föräldrarnas egna val, utan tvingande könsroller och strukturer, som ska uppmuntras, så att familjerna finner den lösning som passar dem bäst. Politikens uppgift är att undanröja hinder och stödja kvinnor och män att finna den lösning som passar deras barn och dem själva på ett bra sätt.
Men löneskillnaderna har också sin grund i att kvinnor utsätts för direkt diskriminering i arbetslivet. Därför krävs det också skärpt lagstiftning, ökad medvetenhet hos arbetsmarknadens parter och att den offentliga sektorn är ett föredöme.
Jämställdhetslagens 5 § stadgar att arbetsgivare ska uppmuntra föräldraledighet och underlätta den. Detta är en generell bestämmelse och sanktionsmöjlighet finns ej. Prejudicerande domar saknas, varför lagen blir tämligen uddlös.Ett enda fall har drivits av JämO, där en kvinna ansåg sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade att hon var gravid. Domen blev ej fällande då inget skriftligt dokument kunde styrka att kvinnan verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något avseende. I utredningen "Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv" (SOU 2002:56) föreslås två konkreta åtgärder: dels att ett särskilt förbud mot diskriminering av föräldralediga införs i föräldraledighetslagen, dels att uppsägningstiden vid uppsägning på grund av arbetsbrist av anställd som är helt föräldraledig börjar löpa först när arbetstagaren helt eller delvis återupptar sitt arbete. Vi kristdemokrater bedömer att dessa förslag är viktiga och rimliga för att motverka den diskriminering som finns mot föräldralediga. Regeringen har under lång tid aviserat en proposition på dessa områden, men ännu har inget hänt. Regeringen måste snarast återkomma till riksdagen med de konkreta lagförslagen.
Kristdemokraterna menar vidare att den extra kostnad en arbetsgivare har för anställd som är föräldraledig i form av semesterersättning såväl till den föräldralediga som till vikarien motverkar anställning av människor i åldrar där föräldraskap är troligt, och då främst kvinnor. Därför bör ersättning för semesterersättning till föräldraledig betalas via försäkringskassan via arbetsgivaravgiften och inte belasta enskild arbetsgivare.
Kvinnor arbetar deltid i betydligt högre utsträckning än män. Flest deltidstjänster finns inom offentlig sektor, hotell och restaurang samt handel. För andra kvartalet 1999 var det 9 procent av de sysselsatta männen som arbetade deltid och 36 procent av de sysselsatta kvinnorna som arbetade deltid. Deltidsarbetandet har legat relativt konstant sedan dess och trots att det i vissa branscher råder arbetskraftsbrist kvarstår problemet med de deltidsarbetande som vill ha högre sysselsättningsgrad. Det är mycket viktigt att de som såönskar får möjlighet att gå upp i anställningsgrad och att nya tjänster som inrättas blir heltidstjänster. Kristdemokraterna menar att offentlig sektor, det vill säga politiker, har ett stort ansvar för att skapa heltidstjänster. Däremot är vi tveksamma till att lagstifta om en sådan åtgärd eftersom en sådan lagstiftning lätt blir fyrkantig och inte tar hänsyn till den lokala situationen.
Samtidigt som det är mycket viktigt att deltidsarbetande som vill arbeta heltid ges den möjligheten är det lika viktigt att den som vill gå ner i tjänstgöringsgrad av olika skäl bereds möjlighet till detta. Önskemålen ser olika ut i olika skeden av livet och bör tillgodoses i största möjliga utsträckning för att människor skall ha fungerande liv. Problemet är inte att många småbarnsmammor arbetar deltid när barnen är små, utan att inte fler pappor också gör det. Men det måste alltid vara familjen själv som bestämmer över sin egen situation och hur de vill fördela föräldraledigheten Kristdemokraterna är emot att kvotera föräldraledigheten. Skatteregler, bidragsregler, barnomsorgspolitik m.m. bör utformas så att det är möjligt att gå ned i arbetstid när barnen är små, både för mamman och för pappan.
Kristdemokraternas jämställdhetspolitik utvecklas ytterligare i en särskild jämställdhetsmotion (2004/05:A352).
Kristdemokraternas grundläggande syn är att alla människor har ett lika och unikt värde. Även om detta verkar självklart, såär det likväl viktigt att påpeka i dagens samhälle, där man mäter människovärde i förmåga och funktion. Myten om den friska, starka och lyckliga människan riskerar att bli ett hot mot våra egna liv - och mot våra värden och värderingar. Tränger vi igenom samhällets fasad och konventionella idealbilder upptäcker vi att det som skulle vara en samhällsgemenskap med plats för alla till stora delar fungerar som en utsorterande kamp för tillvaron. Vi kristdemokrater vill bygga ett samhälle som i stället för den individuella kampen för tillvaron betonar arbetet för vårt gemensamma bästa.
Kristdemokraterna har alltid värnat de mest utsatta grupperna i samhället, vars intressen ofta åsidosätts. Därför tycker vi att det är en självklarhet att människor med nedsatt arbetsförmåga ska äga samma rätt och skydd som övriga i samhället.
Vår målsättning är att alla ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor. Trots en bred politisk samstämmighet om att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter till delaktighet, så ser verkligheten annorlunda ut. Den öppna arbetslösheten bland funktionshindrade är ungefär dubbelt så hög som för den övriga arbetskraften. Dessutom är sysselsättningsandelen för personer med arbetshandikapp betydligt lägre.
Kunskapen om funktionshindrade och deras arbetskapacitet är bristfällig såväl inom näringslivet som inom det offentliga. För att diskriminering inte ska förekomma behöver man arbeta på olika nivåer i samhället. Förskolan och skolan har här en avgörande betydelse för formandet av attityder, och det är därför viktigt att man där diskuterar respekten för människovärdet. Opinionsbildning genom till exempel massmedierna kan också skapa förståelse för funktionshindrades situation och dagliga liv. Attitydförändringar är viktiga men tyvärr ett ganska långsiktigt projekt. Det måste även skapas en rättslig grund för åtgärder som leder till att alla funktionshindrade kan delta i samhällslivet på ett fullvärdigt sätt.
Lagstiftningen som förbjuder diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet är ett viktigt framsteg, eftersom den är ett starkt uttryck för samhällets attityder och därmed normgivande. Funktionshindrade har inte kommit in på arbetsmarknaden på ett sådant sätt som man borde kunna förvänta sig. Det är därför önskvärt att se över hur arbetsförmedlingarna arbetar med att stödja funktionshindrade för att de ska komma ut i arbetslivet.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att man ser till individuella behov när det gäller personer med funktionshinder. Många funktionshindrade ungdomar anser att de är extra missgynnade och att de i första hand betraktas som funktionshindrade, inte som ungdomar. Problem som funktionshindrade möter tolkas alltid utifrån deras funktionshinder, medan många i själva verket upplever det som ett generationsproblem. Detta visar att funktionshinder måste betraktas utifrån ett individperspektiv. Det är också viktigt att de olika handikapporganisationerna får komma till tals när stora förändringar ska göras, till exempel inom arbetsmarknadspolitiken. Därmed har man redan på ett tidigt stadium möjlighet att påverka beslut som i förlängningen kan leda till diskriminering.
En viktig aktör för att skapa meningsfulla och utvecklande arbeten åt personer med arbetshandikapp är Samhall. Det är därför välkommet att Samhall utretts (Inte bara Samhall, SOU 2003:56). Samhall har inte på flera år nått upp till det avtal man har med staten om antalet sysselsatta, övergångar till reguljärt arbete samt rekrytering från de prioriterade grupperna. Dessutom har Samhall haft lönsamhetsproblem. En omfattande omstrukturering pågår inom Samhall, från industriverksamhet till tjänsteproduktion. Denna process tar stora resurser i anspråk.
Kristdemokraterna ser det inte som självklart att Samhall ska ha den stora volym som de har i dag. För att hjälpa dem med nedsatt arbetsförmåga kan dels det traditionella lönebidragssystemet byggas ut, dels kan fler aktörer ges möjlighet att hjälpa dessa människor. Mycket talar för att Samhallutredningens inriktning bör bli verklighet, bland annat för att den öppnar upp för fler aktörer. Trots att utredningen kom 2003 har inte någon proposition aviserats från regeringens sida.
Från många håll kommer också kritik som hävdar att Samhall dumpar priserna på marknader så att framför allt många småföretagare drabbas. Det finns exempel där Samhall gått in med betydligt lägre anbud än konkurrenter trots att materialkostnaderna stått för den största delen av priset.
Till de två arbetsmarknadspolitiska stödformerna till funktionshindrade som beskrivs ovan, lönebidrag och Samhall, avsätter svenska staten cirka 11 miljarder kronor per år. Enligt en rapport från Riksrevisionsverket är de inte tillräckligt effektiva. Det arbetsmarknadspolitiska stödet till funktionshindrade behöver därför reformeras. Två utredningar har analyserat lönebidragen (SOU 2003:95) och Samhall (SOU 2003:56). Inte minst i Samhallutredningen skisseras en politik där resurserna används mer effektivt och fler aktörer ges möjlighet att hjälpa personer med nedsatt arbetsförmåga in på arbetsmarknaden. Utredaren Gerhard Larsson hävdar att den modell som han föreslår skulle ge betydande effektiviseringar. Vi kristdemokrater anser att regeringen i den proposition som vi förväntar oss att regeringen skyndsamt förelägger riksdagen föreslår en rejäl översyn av hur de 11 miljarder kronor som i dag används till människor med funktionshinder fördelas. I sammanhanget bedömer vi det som möjligt att både nyttja stödet så att fler kommer ut i ordinarie arbetsliv med lönebidrag, och att taket för lönebidrag höjs. I dag är det 13 700 kr per månad, och så har nivån legat under mycket lång tid. En höjning till 15 000 kr kostar 363 miljoner kronor. Regeringen måste snarast återkomma till riksdagen med förslag om ett reformerat stöd till människor med nedsatt arbetsförmåga.
Trots nya lagar och vackra tal av statsråd förekommer etnisk diskriminering dagligen i vårt samhälle. Diskriminering utgör ett allvarligt problem för den enskilda människan vars naturliga rättigheter förtrampas, men också för samhället i stort eftersom den innebär ett skrämmande dåligt resursutnyttjande och till varatagande av redan färdigutbildad arbetskraft. Kända exempel från vardagen är civilingenjörer som kör taxi och läkare som arbetar som sjukvårdsbiträden.
I Integrationsverkets rapport för 2003 sammanfattar man forskning om diskriminering av personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Diskrimineringen grundar sig ofta i subjektiva och otydliga kompetensbegrepp, nätverksrekrytering och informella rekryteringskanaler, samt frånvaro av konkreta strategier för att motverka diskriminering.
Diskrimineringen utförs av enskilda personer. Flertalet av dessa människor är emellertid sällan medvetna om att de diskriminerar i sin verksamhet. Bankens kredithandläggare tänker således knappast på diskriminering när han avslår Karims ansökan om billån på grund av bedömda för låga inkomster hos Karim och dennes borgensmän, även om han dessförinnan har beviljat lån åt Sven-Erik som har samma förutsättningar som Karim. Personalchefen har knappast diskriminering i åtanke när han lägger civilingenjören Ivans ansökan åt sidan eftersom han inte har tid att bedöma meritvärdet av Ivans utbildning. Bankchefens tankegångar är sannolikt mer inriktade på att undvika eventuella inbillade eller verkliga spänningar på arbetsplatsen än att erövra nya kundkategorier när han väljer bort civilekonomen Ala-Mayahis jobbansökan.
Problemet är snarare att utgångspunkten i Sverige är att allt som avviker från normen anses vara mer eller mindre suspekt och måhända besvärligt. Det är mer sällan som en avvikelse anses vara något positivt. Detta tänkesätt har sin grund i att Sverige under närmare 200 år har utgjort en geografisk utpost, bortom turbulensen på kontinenten. Under en del av denna period var Sverige dessutom ett fattigt utvandrarland. Då smälte tidigare invandrares tillskott till den svenska kulturen samman med det som i dag betraktas som svenskt. Svedjefinnar, tyska handelsmän, valloner, romer, med flera grupper hade tidigare starkt påverkat det vi i dag uppfattar som svenskt. Men den långa utvandringsperioden medförde att medvetenheten om denna förändring av det svenska glömdes bort. Variationen hade blivit till det som upplevdes som en stark enhetskultur. Tänkesättet har sannolikt också sin grund i att Sverige under 70 år har styrts av en socialdemokrati som haft kollektiva lösningar som rättesnöre. Kollektiva lösningar förutsätter mer eller mindre att nyttjarna har samma behov. Den som avviker för mycket från normen utgör ett hinder och är en potentiell bråkmakare samt i förlängningen ett orosmoment som kan hota systemet. De kollektiva lösningarnas samhälle ser också människor som objekt för omhändertagande i stället för som resurser. Med andra ord har socialdemokratin medverkat till att skapa ett samhälle där avvikelse anses som onormalt och där den avvikande ska omhändertas på olika sätt. Det säger sig självt att det är svårt för en invandrare att slå sig fram i ett samhälle där hela strukturen genomsyras av avoghet mot avvikelse och omhändertagandementalitet.
Det är förvånande att Sverige, som under decennier marknadsfört sig som ett land där människors lika värde, solidaritet, jämställdhet och mänskliga rättigheter är de främsta honnörsorden, inte klarar av att på ett effektivt sätt motverka sin egen diskriminering. En förklaring till detta fenomen kan vara att den maktbärande socialdemokratin, som har sin maktbas hos offentliganställda och hos mottagare av transfereringar, saknar incitament för att arbeta för en verklig förändring.
Staten har tagit på sig huvudansvaret genom tillsättandet av olika ombudsmän. Visserligen finns möjligheter för enskilda att föra sin talan genom straffrättsligt förfarande. Men detta förutsätter i praktiken att polis och åklagare agerar, ett förfarande som har sina brister. Tyvärr kan man ibland se en närmast upprörande passivitet hos polis och åklagare som inte bara beror på resursbrist. Enskilda kan också föra civilrättslig talan för diskriminering i främst arbetslivet, men lagstiftningens utformning har i praktiken gjort det mycket svårt. Om inte staten, genom Diskrimineringsombudsmannen, väljer att föra talan, har den enskilda mycket små möjligheter att själv föra sin talan. Ekonomiskt är det riskfyllt eftersom förloraren får betala båda parters rättegångskostnader, och om staten har avböjt att föra talan så blir det i sig en försvårande omständighet.
Facket har hittills inte utmärkt sig när det gäller att ta upp och driva diskrimineringsfall. Men ändåär den enskilde arbetstagaren i praktiken beroende av fackets välvilja. I annat fall får den enskilde stå för båda parternas rättegångskostnader vid en förlust. Dessutom blir ett uteblivet fackligt stöd ett tungt argument mot när en enskild person driver sitt mål till domstol.
Vad som lyser med sin frånvaro i diskrimineringsfrågor är engagerade enskilda människor och föreningar. Skillnaden är påtaglig jämfört med till exempel miljöarbetet där starka föreningar har gjort mycket för att påverka miljöarbetet.
Grunden för diskriminering är att olika människor klumpas ihop som en grupp som sedan tillskrivs vissa egenskaper. Det krävs i grunden ett nytt synsätt i vårt land där människor betraktas som unika individer. Människor måste därför ges reella möjligheter att själva åtgärda situationer där de blivit diskriminerade. Förutom denna principiella utgångspunkt måste i praktiken Diskrimineringsombudsmannens arbete kompletteras med individers arbete och agerande. Dessutom måste diskrimineringslagstiftningen skärpas så att dess syften uppnås. Eftersom diskriminering går på tvärs mot den grundläggande mänskliga rättigheten att alla människor har lika värde krävs en tydlig och effektiv lagstiftning mot diskriminering.
Under riksdagsåret 1998/99 ställde sig riksdagen bakom ett förstärkt rättsskydd för handikappade, homo- och bisexuella samt invandrare på arbetsmarknaden. Det var en lagstiftning som vi kristdemokrater aktivt medverkade till. Tyvärr skedde detta genom införandet av tre nya lagar, vilket vi kritiserade. Sammanlagt finns det nu fyra olika men likartade diskrimineringslagar vilket är rörigt och svåröverskådligt för både fackliga företrädare och företagsledningar att hålla reda på. Det är också intrycket när man lyssnar på representanter från näringslivet, fackföreningsrörelsen, de olika ombudsmännen och enskilda som sökt hjälp och stöd i de nu existerande lagstiftningarna och ombudsmannainstitutionerna. Detta förutsåg vi kristdemokrater redan då beslutet fattades. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande som innebär att det bör genomföras ett utredningsarbete i syfte att bland annat överväga möjligheterna att samordna diskrimineringslagarna. Vi avvaktar därmed den utredning som nu är tillsatt.
Kristdemokraterna har följt upp arbetet för en samlad diskrimineringslagstiftning. I en motion pekade vi på behovet av en samlad ombudsmannainstitution, med riksdagen som huvudman, och gärna med den officiella titeln som Rättighetsombudsman (RO). På detta sätt skulle dagens system kraftigt förenklas. Medborgarna behöver enbart vända sig till JO vid frågor angående myndighetsmissbruk och RO vid frågor om diskriminering. Motionen tillstyrktes av en majoritet (bestående av kd, m, fp, c och mp) i utskottet vilket innebar ett tillkännagivande till regeringen om att en samordning av ombudsmännen bör utredas. Vi hoppas därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett konkret förslag på en samlad ombudsmannainstitution.
Arbetsrättens syften, att skapa trygghet för de anställda och förhindra att arbetsgivare behandlar sina anställda godtyckligt, är angelägna. Dessutom är det viktigt att spelreglerna på arbetsmarknaden är tydliga och förutsägbara. Därmed blir det lättare för arbetstagare och arbetsgivare att träffa överenskommelser och att hantera tvister.
Men dagens arbetsrättsregler utformades i allt väsentligt efter 1970-talets samhälle med stora varuproducerande företag som förebild. Tron att människor är utbytbara i en produktionskedja präglade det tänkande som ligger bakom dagens arbetsrätt. Insikten saknas om att det oftast är i de små företagen som de nya idéerna föds och de nya jobben skapas. Arbetslivet har förändrats till sin karaktär och till sitt innehåll. Företag som är i snabb tillväxt upplever sällan några allvarliga problem med arbetsrätten, inte heller stora företag med hög arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter till omdisponering av arbetskraften. Däremot upplever mindre företag, särskilt de som är i ett förändringsskede, arbetsrätten som ett stort problem.
Den högre utbildningsnivån, kunskapssamhällets växande betydelse och förändringstakten i ekonomin kräver en modernisering av arbetsrätten. Den utredning som nyligen avslutat sitt arbete "Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv" (SOU 2002:56) fick alltför snäva direktiv för att den skulle kunna ta det samlade grepp kring en modernisering arbetsrätten som vi kristdemokrater anser är nödvändigt.
En förnyad arbetsrätt måste ha sin utgångspunkt i att finna en bättre balans mellan den anställdes behov av trygghet och stöd vid förändringar å ena sidan och insikten om behovet av en dynamisk ekonomi som måste skapa goda förutsättningar för företagsamhet.
Samtidigt finns det också en frihetsaspekt i arbetsrättsfrågan. Valet av vilken facklig organisation man vill ansluta sig till, rätt att också i praktiken stå utanför fackförening, rätten att som facklig organisation få förhandla och sluta kollektivavtal är alla exempel på områden där ökad frihet måste till.
Mycket talar för att dagens arbetsrätt ibland motverkar sitt syfte. Den sorts trygghet som den fast anställde med många tjänsteår upplever bidrar till att skapa otrygghet för den som inte har arbete. Arbetsrätten är i alltför hög grad uppbyggd för att skydda dem som har arbete, och underlättar i alltför liten grad för människor att få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Dagens arbetsrättslagstiftning leder ofta till en inlåsning eftersom man inte vågar byta arbete för risken att hamna längst ner på listan över de anställdas tjänsteår. Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl till att reformera arbetsrätten. Men inte för att detta är den enskilt viktigaste anledningen till hög arbetslöshet, eller den avgörande frågan för att nya jobb skapas, utan för att nuvarande arbetsrätt skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla företaget, skrämmer många från att nyanställa och skapar en känsla av vanmakt hos många företag. Dessutom innebär exempelvis reglerna för provanställning att många företagare väntar i det längsta med att nyanställa innan de vet om konjunkturen bär eller inte.
Kristdemokraterna vill att en utredning tillsätts, i syfte att ta ett samlat grepp kring en modernisering av arbetsrätten.
Under fyrpartiregeringen 1991-1994 genomfördes en rad förändringar av arbetsrätten för att underlätta en mer flexibel arbetsmarknad och att möjliggöra en anpassning till de förhållanden under vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar upphävdes av den socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Senare återställde den socialdemokratiska majoriteten med centerpartiets hjälp delvis återställaren. Dock på ett otillräckligt sätt.
- Den översyn av arbetsrätten som ovan aviserats bör ha följande principiella utgångspunkter:
- Den måste ta sin utgångspunkt i de mindre företagens situation och bygga på insikten att varje företag är beroende av sina anställda för att verksamheten ska fungera. Det nya kunskapssamhället gör att beroendeförhållandet mellan de anställda och företagets ägare/ledning blir allt starkare.
- Floran av visstids- och provanställningar bör saneras. Det bör i princip finnas endast två former. Dels vikariat i högst tre år för en särskild person med fast anställning, dels en prov- och projektanställning i maximalt 12 månader. Andra former av projektanställningar bör endast kunna ske efter överenskommelse mellan fackliga organisationer och arbetsgivare
- De anställdas trygghet på arbetsmarknaden måste i högre grad än i dag stärkas genom att den anställde ges goda möjligheter till vidareutbildning och kompetensutveckling. Ett individuellt kompetenskonto är ett led i detta.
- Genom en uppgörelse mellan de borgerliga partierna och Miljöpartiet har riksdagen beslutat om ett förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag. Samma majoritet har också beslutat att företag med högst tio anställda ska kunna undanta två nyckelpersoner från turordningsreglerna vid situationer där arbetsbrist föreligger. Beslutet var en kompromiss. Vi kristdemokrater hade helst sett att regeln var generell för alla företag.
I översynen av arbetsrätten bör också en rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter etableras vid konflikter. Områden som bör utredas är bland annat proportionalitet vid konflikter och sympatiåtgärder:
En bättre proportionalitet kan åstadkommas bland annat genom att rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett proportionalitetskrav införs för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen men orsakar stora kostnader för motparten och tredje man. Proportionalitetskravet skulle inte bara omfatta den första stridsåtgärden utan även svarsåtgärder.
Vi anser att ett proportionalitetskrav bör införas inte bara vid förhandlingar om tecknande av ett nytt kollektivavtal utan också vid blockad och andra stridsåtgärder för att förmå ett företag att ansluta sig till ett redan gällande avtal. Att införa proportionalitetskrav skulle innebära att fackföreningen exempelvis inte får ta ut små nyckelgrupper i strejk om det vållar mycket stor skada för arbetsgivaren.
Huruvida en åtgärd är proportionell eller inte bör prövas med utgångspunkt dels från åtgärden, dels utifrån den skada den orsakar. Vid en internationell jämförelse framkommer bland annat att strejkrätten är hårdare reglerad i exempelvis Tyskland, Nederländerna, Danmark och Storbritannien. I Tyskland är strejkrätten underordnad en proportionalitetsprincip vilket innebär att facket måste ta hänsyn till framför allt de ekonomiska skadeverkningarna med strejken. Att strejka för att få igenom krav som inte kan uppfyllas genom kollektivavtal tillåts inte, och sympatistrejker är helt otillåtna. Det är i sista hand den tyska arbetsdomstolen som avgör om en tvist är oproportionerlig eller ej. Felande part får betala vite eller skadestånd.
I Nederländerna måste en strejk vara generell och beröra hela företagets personal eller en hel bransch. Det är förbjudet med sympatiåtgärder som riktas mot tredje part. Rättsligt är det svårt att motivera rätten till sympatiåtgärder. Vid en primär arbetskonflikt existerar inget bindande avtal mellan parterna, vilket göra att parterna kan ta till åtgärder för att tvinga fram ett avtal. Den egentliga orsaken till att parterna får ta till stridsåtgärder vid en konflikt är att det inte finns ett avtal upprättat mellan parterna. Vid sympatiåtgärder är däremot de stridande parterna bundna av ett avtal och därmed borde det också vara rimligt att dessa avtal upprätthålls.
En annan orsak till förbud mot sympatiåtgärder är den snabba tekniska utvecklingen på marknaden. Företagens ökade beroende av den nya tekniska utvecklingen gör dem extremt känsliga när arbetstagare med den rätta tekniska kompetensen tas ut i strejk eller av andra skäl inte kan utföra sina arbetsuppgifter. Det finns inte rimliga skäl till att sympatiåtgärder ska tillåtas som ett instrument vid arbetsmarknadskonflikter.
Det arbete som utförs i ett land är centralt för landets ekonomi och välstånd. Därför är det av stor vikt för ekonomin att det finns arbetskraft som motsvarar efterfrågan inom olika sektorer. Det totala arbetsutbudet motsvarar det maximala tillgången på arbete. I detta kapitel diskuterar vi hur arbetskraftsbehovet kan lösas.
I skriften "Använd kraften" (Reforminstitutet, 2002) diskuterar författarna frågan om arbetsutbudet utifrån både teori och empiri. Fakta visar att arbetsutbudet i grunden styrs av incitament. Åtgärder som påverkar arbetsutbudet positivt är till exempel:
Höjda reallöner påverkar deltagandet i arbetskraften, däremot inte lika säkert mängden arbetade timmar som de som redan är inne på arbetsmarknaden utför.
Sänkta skatter och skattekilar kommer att leda till ökad andel arbetsuppgifter på den reguljära arbetsmarknaden.
För grupper som i dag har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden gäller det att göra perioderna av arbetslöshet så korta som möjligt.
En högre avkastning på utbildning kommer att öka andelen högskoleutbildade och ocksåöka incitamenten att avsluta utbildningen snabbt.
Arbetsutbudet varierar mycket mellan olika grupper i samhället. För till exempel äldre personer och utomnordiska invandrare är arbetsutbudet betydligt lägre än för genomsnittet av arbetskraften.
Förutom att livskvaliteten stiger när jag själv kan påverka mitt liv så vet vi att vi framöver kommer att behöva så många som möjligt i aktivt arbete så länge som möjligt, när de stora fyrtiotalistgenerationerna går i pension. Vi riskerar då en situation med ytterligare arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder till stora påfrestningar på välfärdssystemen.
De äldre är en enorm resurs med kompetens och erfarenhet som svenskt arbetsliv måste ta till vara på ett bättre sätt. Alltför många äldre upplever att den arbetslivserfarenhet och de specifika kunskaper man har fått genom yrkesåren tas till vara i väldigt liten utsträckning. De äldre som lämnar arbetsmarknaden har erfarenhet som det kommer att ta tid innan de yngre förvärvar. Äldres erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem till skickliga yrkesutövare. Deras lojalitet och engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen. Vi kristdemokrater vill skapa möjlighet för fler äldre att delta längre tid i arbetslivet.
Riksdagen beslutade våren 2001 att alla ska ha rätt att arbeta till 67 års ålder. Det nya pensionssystemet innebär en flexibel pensionsålder mellan 61 och 70 år. Det är givetvis oerhört bra med ökad frihet att välja när vi vill gå i pension. Men ska den här valfriheten bli något annat än vackra ord på ett papper så måste vi skapa ett arbetsliv som gör att människor orkar, vill och upplever det meningsfullt att fortsätta att arbeta längre än i dag. Det faktum att den faktiska pensionsåldern är under 59 år visar att det i dag inte står rätt till.
Bara var fjärde svensk arbetar fram till 65 års ålder. Orsakerna till att de äldre i allt mindre utsträckning finns kvar i arbetslivet är många. Den höga arbetslösheten under 1990-talet har inneburit att många har erbjudits avgångsvederlag och garantipensioner. Och en fysiskt eller psykiskt påfrestande arbetsmiljö har tvingat många till förtidspensionering.
Mycket tyder också på att arbetsgivare inte vill anställa äldre personer. Enligt en enkät från Pensionsforum vill 80 procent av arbetsgivarna inte anställa människor över 55 år. Enligt en studie av Riksrevisionsverket anger över 70 procent av arbetsgivarna att de sällan eller aldrig nyanställer personer över 50 år. Det finns en attityd till äldre i arbetslivet som är skrämmande.
De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering på grund av ålder. Vi vill också starta en informationskampanj om vinsten av äldre i arbetslivet. Det bör också finnas ett kompetenscentrum för utveckling av en god seniorpolitik i slutet av arbetslivet.
Rätten att gå ner i arbetstid efter 61 års ålder bör lagstadgas. Med det nya pensionssystemet kan man ju själv, från 61 års ålder, välja hur man vill kombinera arbetstid och pensionsuttag.
Det är också viktigt att uppmuntra eget företagande bland exempelvis avtalspensionärer och äldre. Lagen för exempelvis F-skattsedel bör ändras så att verksamhet får bedrivas med ens gamla arbetsgivare som enda kund. Möjliggör också ett livslångt lärande och låt såväl arbetstagare som arbetsgivare avsätta löneutrymme på ett kompetenskonto som beskattas först vid uttag av sparade medel (se också kapitel 10.6).
Kristdemokraterna vill också införa en rehabiliteringsförsäkring och förstärka resurserna till försäkringskassorna. Snabb rehabilitering är viktig både utifrån ett individperspektiv och ett samhällsekonomiskt perspektiv.
På arbetsmarknaden finns i dag pensionsavtal som gör det betydligt dyrare att anställa äldre arbetskraft jämfört med yngre arbetskraft. Kristdemokraterna anser att det krävs en översyn av dessa avtal och åtgärder som korrigerar osakliga kostnadsskillnader mellan äldre och yngre arbetskraft. Vi utvecklar dessa frågor ytterligare i en särskild motion, Äldre på arbetsmarknaden (2004/05:A353).
Med ungdomar avses åldersgruppen 16-24 år. När det gäller ungdomars
situation på arbetsmarknaden bör politiken styras av följande principer:
Utbildning ska uppmuntras och premieras då morgondagens arbetsmarknad ställer allt större krav på arbetstagarens formella kompetens.
Utbildningssystemet måste vara konstruerat på ett sätt som gör att även ungdomar som är mer praktiskt inriktade upplever att möjligheten att utvecklas inom skolan finns. Olika former av lärlings- och praktiksystem är en positiv del av utbildningssystemet.
Kommunerna har det grundläggande ansvaret för ungdomar upp till 20 år, vilket innebär att kommunerna ska ges de förutsättningar som behövs för att så många ungdomar som möjligt får möjlighet att genomgå en utbildning som passar dem.
Det fåtal ungdomar som inte går i gymnasieskolan bör ges möjlighet att få någon form av kommunal praktikplats. Praktikplatserna bör vara utformade på ett sätt som ger reell arbetslivserfarenhet. Den lön som betalas ut bör kallas för praktiklön. Inga ungdomar ska behöva leva på socialbidrag.
De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet är oftast de som inte har tillräcklig kompetens, eller av sociala och/eller hälsoskäl inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de problem som ligger till grund för arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium, och att dessa ungdomar inte hamnar i särskilda program som "stämplar" dem för livet.
En bättre lönebildning skulle ge ungdomar större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden oavsett om de är hög- eller lågutbildade. Det handlar inte enbart om ingångslöner, utan även om att högre utbildning ska löna sig. Börjar man sitt yrkesverksamma liv med ett lärlingsjobb eller låglönejobb så kanske ingångslönen är relativt låg. Har man däremot studerat flera år på universitet så bör lönen självfallet motsvara den formella kompetens man har.
Det är viktigt att man även fortsättningsvis följer olika ungdomsgrupper, så förändringar som kräver extra åtgärder för att hjälpa vissa av dessa in på arbetsmarknaden kan upptäckas i tid. Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år ska erbjudas jobb i det reguljära arbetslivet eller meningsfulla studier. Det är av yttersta vikt att allt görs för att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskeras ett utanförskap där ungdomar känner att de inte är en del av samhället, och att de inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt för vuxenvärden och de normer och värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin. Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att komma in och etablera sig i vuxenlivet.
I en särskild motion (2004/05:Ub440) utvecklar vi ett konkret förslag till hur ett lärlingssystem kan byggas upp dels inom den svenska gymnasieskolan ram, dels som ett arbetsmarknadspolitiskt program för dem som är arbetslösa. Erfarenheterna från andra länder visar att ett lärlingssystem bland annat kan minska trösklarna för ungdomar att få en första kontakt med arbetsmarknaden, och därtill kraftigt öka möjligheterna till arbete för ungdomar som inte önskar en lång teoretisk utbildning.
De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa och svårigheten att kvalificera sig för a-kassa kombinerat med låga ersättningsnivåer innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar fastnar i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet. Hur ersättningsreglerna kan bli bättre utvecklas i en särskild motion om arbetslöshetsförsäkringen (2004/05:A358).
Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utrikes födda är i Sverige dubbelt så hög som för svenskfödda. Sammantaget visar fakta att vi i Sverige är mycket dåliga på att ta till vara den resurs som invandrarna är.
För många med invandrarbakgrund krävs det ibland specifika åtgärder eftersom många saknar ett socialt nätverk, kontakter och erfarenhet av att söka arbete i Sverige. Ett sätt att möta detta är införande av så kallade jobbguider för invandrare som är nya på den svenska arbetsmarknaden. Funktionen behöver dock inte nödvändigtvis vara i offentlig regi utan kan till exempel vara i ideell regi. Jobbguidens uppgift blir att ha ett personligt ansvar för den arbetssökande och på olika sätt stödja, entusiasmera och lotsa denne fram till ett arbete. Det bör finnas jobbguider med invandrarbakgrund eftersom de har en viktig erfarenhet av arbetsmarknaden ur sitt särskilda perspektiv. AMS har fått extra resurser för att göra extrainsatser för arbetslösa invandrare. Dessa medel bör användas till jobbguider.
Alla som kommer till Sverige bör naturligtvis utifrån sina förutsättningar anstränga sig för att lära sig bästa möjliga svenska. Alla inser nog att språket är avgörande för om man ska kunna bli integrerad i ett nytt land, men det är oftast klokare att i stället för piska använda morot, att hitta sådant som stimulerar till språkstudier. AMS måste ta krafttag för att utrota den praxis, utan formellt lagstöd, som utvecklats på många arbetsförmedlingar som innebär att invandrare nekas att vara inskrivna på arbetsförmedlingen innan de fullföljt sfi-kurs (svenska för invandrare) i svenska. Det bästa sättet för de flesta är att komma in i arbetslivet där man på ett naturligt sätt utvecklar sina språkfärdigheter. Här har den svenska integrationspolitiken misslyckats. Alltför många nya svenskar står vid sidan av arbetsmarknaden och allteftersom tiden går försvåras deras möjligheter att få ett jobb.
Att ställa ett absolut krav på goda kunskaper i svenska är inte rimligt. Det kommer att behöva göras mängder av undantag av många olika skäl, till exempel för små barn, för riktigt gamla och för människor som har vissa funktionsnedsättningar.
Nuvarande ordning leder både till att nyanlända hålls kvar på skolbänken och hamnar i bidragsberoende i onödan. Dagens sfi-kurser måste förändras genom att de anpassas efter olika utbildningsnivåer och språkgrupper. Det ska även finnas yrkesspecifik språkundervisning. Det ska vara möjligt att kombinera språkundervisning med arbete eller anpassade lärlings- och praktikplatser.
Genom att ha en arbetsmarknad som är öppen för alla skapas en god grund för integration. Den absolut viktigaste integrationsfaktorn är en politik som ser till att invandrare får jobb. Trots att många invandrare har hög utbildningsnivåär det många som har svårt att snabbt komma in på arbetsmarknaden. Kristdemokraterna anser att man alltid ska ha rätt att stå till arbetsmarknadens förfogande. AMS måste nu ta krafttag för att utrota den praxis som etablerats på många håll i denna fråga.
Ett sätt att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är genom att språkundervisningen kombineras med arbete och arbetspraktik. I till exempel Sollentuna har man i ett projekt, där eleverna på ett tidigt skede fick komma ut på en arbetsplats, visat att man lär sig det svenska språket bäst genom att arbeta. Det finns stora regionala skillnader i sysselsättningen för invandrare. I Småland förvärvsarbetar omkring 80 procent av de bosniska männen, medan samma siffra för samma grupp män är 10-30 procent i en del storstadskommuner. Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken lär sig av de lyckade exemplen.
Det är oerhört angeläget att kunskapsvalideringen förbättras så att exempelvis invandrare med akademisk utbildning snabbt kan komma in på arbetsmarknaden.
När en person fått uppehållstillstånd ska denne erbjudas praktik, arbete eller studieplats inom 60 dagar. Krav ska ställas på alla, såväl flyktingar som svenska medborgare, vilket innebär att ersättningarna reduceras om erbjudet arbete, praktikplats eller utbildning inte antas.
Invandrare är i grunden en stor tillgång för ett land, givet att förutsättningarna som skapas för att ta till vara möjligheter för mänsklig utveckling och ökat välstånd är tillräckligt goda. Det finns starka skäl - både ekonomiska och mänskliga - att skapa regler som möjliggör vidgad arbetskraftsinvandring till Sverige. I dag finns regler som endast medger mycket begränsad invandring av främst utländska experter och som bl.a. innefattar en gräddfil i skattesystemet.
I en globaliserad värld är det naturligt att människor kan röra sig över nationsgränser och bygga sig en ny framtid i ett annat land än födelselandet. Ett Sverige som öppnar för arbetskraftsinvandring ger människor denna möjlighet, samtidigt som arbetskraftsinvandring skulle göra Sverige till en mer dynamisk och växande ekonomi.
När det gäller arbetskraftsinvandring från EU-länder bör enligt Kristdemokraternas uppfattning unionens regler om fri rörlighet få genomslag så snart som möjligt. Regeringens särskilda utredare kring dessa frågor, Berit Rollén, har överlämnat ett förslag enligt vilket Sverige skulle utnyttja de längre övergångstider som avtalen med ansökarländerna medger. Vår bedömning är att Sverige ska besluta om att fri rörlighet skall gälla för alla medborgare i EU från medlemskapets första dag.
Sverige kommer att behöva fler som arbetar för att klara framtidens välfärd och tillväxt. I Sverige råder redan arbetskraftsbrist inom exempelvis sjukvård, skola och delar av verkstadsindustrin samtidigt som en mycket stor andel människor är arbetslösa, sjukskrivna eller sjukpensionerade.
Att som Socialdemokraterna hänvisa till att de som står utanför arbetsmarknaden först ska få arbete innan arbetskraftsinvandring medges håller inte. Det synsättet innebär ett alldeles för statiskt synsätt på arbetsmarknaden. Framtida arbetskraftsbrist riskerar att leda till lägre tillväxt och därmed till högre arbetslöshet.
I dag står en stor andel av de nya svenskarna utanför arbetsmarknaden och mångas kompetens tas inte till vara. Vi anser det centralt att lyckas med integrationen, men arbetskraftsinvandring står inte emot integration. Snarare tvärtom, arbetskraftsinvandring kan bidra till tillväxt och nya arbetstillfällen. Det är vidare sannolikt att arbetskraftsinvandring, genom att den medför en ökad representation av människor med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden, kan leda till förbättrad integration av de invandrare som redan lever i Sverige.
En rad rapporter från bland annat AMS, Kommunförbundet och Svenskt Näringsliv pekar på en kommande brist på arbetskraft.De bekräftar vår bild att dagens omfattning av arbetskraftsinvandringen är för restriktiv.
Tack vare en uppgörelse mellan de borgerliga partierna och Miljöpartiet beslutade riksdagen den 11 april 2003 att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ta fram ett regelverk för en vidgad arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Regelverket bör innebära att den som har ett erbjudande om ett arbete i Sverige bör få komma hit och arbeta här utan prövning av behov och att man ska kunna söka uppehållstillstånd för arbete på plats i Sverige. I utredningsuppdraget ingår att se över hur socialförsäkringar, sociala förmåner och arbetsrätt skall utformas. Lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor får inte vara sämre för arbetskraftsinvandrare än vad som gäller för svensk arbetskraft. Sambandet med asylrätten bör också studeras, så att den inte urholkas.
Människor har olika behov under olika perioder av livet. Exempelvis finns oftast önskemål om kortare arbetstider från småbarnsföräldrar. Under andra perioder av livet kan det finnas rakt motsatta önskemål om arbetstiden. Gemensamt är behovet av flexiblare arbetstider.
Det är naturligtvis ingen naturlag med 40 timmars arbetsvecka. Fasta arbetstider mellan klockan 7 till 16 eller 8 till 17 är inte längre norm på Sveriges arbetsplatser. Tvärtom visar erfarenheten att de arbetsgivare som låter sina arbetstagare påverka sin egen arbetstidsförläggning får medarbetare med högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme av självvalda arbetstider ger också en positiv inverkan på arbetsmiljön.
Även om den lagstadgade arbetstiden är 40 timmar arbetar vi inte mer än 32,8 timmar per vecka i reell tid. Det är lågt också i en europeisk jämförelse. I en jämförelse mellan 14 OECD-länder har Sverige den tredje kortaste arbetstiden beroende på sänkt pensionsålder, utökad semesterledighet, kortare arbetstid för tvåskiftesarbetare och så vidare. Om arbetstiden kortas från 40 till 36 timmar i veckan beräknas detta kosta 10 procent av löneutrymmet. Även om man använde hela det löneutrymme som arbetsmarknadens parter brukar komma överens om i centrala eller förbundsvisa förhandlingar skulle det ta sex till sju år innan man kommit ned till 36 timmar. Av samtliga arbetstagare svarar 20 procent för 72 procent av övertidsuttaget, 40 procent arbetar inte alls övertid. Detta indikerar att det är bristyrkesgrupper som arbetar övertid, förmodligen inte enbart beordrad övertid utan i samförstånd med arbetsgivaren. Förkortad arbetstid löser inte detta problem.
En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle allvarligt skada Sveriges konkurrenskraft, då den är omöjlig att genomföra med motsvarande effektiviseringar.
För många människor, främst kvinnor och småbarnsföräldrar, är dubbelarbetet mest påfrestande - inte arbetstidens längd i sig. På grund av höga skatter utförs i Sverige mycket arbete i egen regi i stället för att som i andra länder köpa tjänster. Om arbetsbördan för kvinnor och småbarnsföräldrar med flera ska kunna lättas är det bättre att skapa förutsättningar för dessa grupper att köpa hushållstjänster än att sänka arbetstiden för alla. Det kan exempelvis ske genom att hushållsnära tjänster berättigar till en skattereduktion på 50 procent av arbetskraftskostnaden. En sådan reform skulle förbättra förutsättningarna för den vita marknaden för hushållstjänster.
Kristdemokraterna menar att arbetstiden måste betraktas ur ett livscykelperspektiv och att man måste ta hänsyn till de olika behov olika människor har. Som 25-åring har man andra önskemål om arbetstidens längd än när man är 40 eller 60 år. Arbetslivet måste vara förenligt med att vara förälder, odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv, driva eget företag vid sidan om en anställning och så vidare. En annan viktig grundsten är att skapa möjlighet för ett långvarigt deltagande i arbetslivet. Det minskande barnafödandet kommer att ställa krav påökat förvärvsdeltagande. Och de sista arbetsåren kommer att ha stor betydelse för pensionens storlek i det nya pensionssystemet. Den ekonomiska välfärdsförlust det skulle innebära om alla samtidigt skulle korta sin arbetstid skulle drabba såväl den enskilde och företagen som nationen Sverige.
Den enskilda människans olika önskemål under olika tider av livet gör att centrala kollektivistiska lösningar måste anses högst otidsenliga. Kristdemokraterna menar att arbetstidsfrågan bäst löses när arbetsmarknadens parter själva tar ansvar för avvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens intressen. Det kan ske i form av kollektivavtal eller lokala avtal. Många tecken tyder på att arbetstidsförkortning såväl som arbetstidsförläggning är, har varit och kommer att vara prioriterade i kommande avtalsförhandlingar. Regeringens och dess stödpartiers ageranden är med tanke på denna utveckling mycket förvånande. När människor själva hittar bra lösningar ska inte staten lägga sig i och faktiskt desarmera avtalssystemets legitimitet. Det finns mot ovanstående bakgrund ingen anledning att ge Arbetslivsinstitutet 50 miljoner kronor extra för försök med arbetstidsförkortning. Kristdemokraternas alternativ till den lagstadgade generella arbetstidsförkortningen kan sammanfattas i följande tre punkter:
Svårigheterna att förena föräldraskap och arbetsliv kräver särskild uppmärksamhet. Här krävs aktivt stöd i den viktiga uppgiften att vårda och fostra en ny generation. Staten bör via lagstiftning möjliggöra för småbarnsföräldrar att minska sin arbetstid. Redan i dag finns laglig rätt att reducera arbetstiden om man har barn under 8 år. Rätten till tjänstledighet för vård av egna barn bör förlängas till dess att barnet är 3 år. Ett vårdnadsbidrag/barnomsorgskonto bör snarast införas för att skapa valfrihet och ge ökade ekonomiska möjligheter att, om man så vill, minska sin arbetstid.
Vi kristdemokrater ser också positivt på "job-sharing" där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorg på ett familjenära sätt.
Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort medinflytande för personalen. En av de allra viktigaste faktorerna för den enskilde är att få påverka omfattning och förläggning av arbetstider.
Arbetstidslagstiftningen måste utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov och önskemål. Vi ser positivt på regler som skapar goda förutsättningar för parterna att i kollektivavtal finna väl balanserade lösningar mellan verksamhetens och de anställdas krav.
För arbetstagaren är det positivt att, utifrån verksamhetens behov och arbetslagets möjligheter, få förlägga arbetstiden på ett sätt som gör det möjligt att kombinera med exempelvis studier, tid med barnen eller fritidsaktiviteter. Obekväm arbetstid kan exempelvis för småbarnsföräldrar vara tidpunkten för hämtning på daghem, för andra tidig morgon och för ytterligare andra kvällar.
Även arbetsgivaren gynnas av en friare användning av arbetstiden. Möjlighet till säsongs- eller efterfrågeanpassad arbetstid ökar chansen att behålla arbetskraften i en konjunktursvacka eller vid minskad orderingång. Då kan den totala arbetslösheten pressas ner och antalet sysselsatta öka. Samfällda utvärderingar visar också att de anställdas engagemang och ansvarstagande för verksamheten ökar när inflytandet över arbetstidens förläggning ökar.
Staten och kommunerna bör föregå med positivt exempel när det gäller att låta personalen på varje arbetsplats utifrån sina och verksamhetens behov påverka hur arbetstiden ska förläggas.
Ett ökat löneutrymme har under historiens skede till viss del tagits ut i form av förkortad arbetstid. Så kommer att ske även i framtiden. Vi avvisar av samhällsekonomiska och principiella skäl förslagen från den så kallade Knasutredningen (SOU 2002:58) om att lagstiftningsvägen förlänga semestern/betald ledighet med ytterligare fem dagar. Semesteravtalen ser redan i dag olika ut därför att olika förbund prioriterat olika utifrån sina medlemmars behov.
Forskning visar att stress kan vara positiv under begränsad tid, men vid långvarig stress ökar risken för utbrändhet. Det är därför nödvändigt med en längre sammanhängande ledighet för återhämtning. I dag föreskriver lagen rätt till tjugofem semesterdagar. Vi föreslår att fyra veckor av den semester som utgår enligt semesterlagen ska regleras enligt nuvarande lag, med uttag av hela dagar och sammanhängande perioder. Betald semesterledighet utöver de fyra veckorna vill vi ska kunna förläggas efter den enskildes önskemål och verksamhetens behov. Denna del blir då möjlig att ta ut också som arbetstidsförkortning per dag, per vecka eller per månad, eller att spara till en riktigt lång semester. För att öka individens frihet vill vi i detta avseende förändra semesterlagen om att betald semester utöver fyra veckor ska kunna tas ut som arbetstidsförkortning. Detta har fått stöd i ett delbetänkande av den så kallade Knasutredningen. Ett regeringsförslag i denna riktning bör snarast föreläggas riksdagen.
Framtidens arbetsliv kan te sig motsägelsefullt. Dels kan man se tendenser till flexiblare anställningsformer inom näringslivet, vilket innebär att arbetstagaren byter jobb oftare än vad som gjordes förr. I morgondagens samhälle kommer nästan alla under sitt yrkesliv avsätta tid för att uppdatera sitt kunnande inom yrkesområdet eller att lära sig något helt nytt. Dels kan man se att specialiseringen blir allt tydligare och personlig kompetens allt viktigare.
Kristdemokraterna har, tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern, föreslagit ett system för individuella kompetenskonton. Vi föreslår en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år.
Regeringens förslag om en maximal årlig avsättning till ett kompetenskonto på endast en fjärdedels prisbasbelopp är helt otillräckligt för att nå reformens syfte. Regeringen motiverar detta med att personer med höga inkomster har möjlighet att spara i större utsträckning. Låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme bör inte föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös. I stället förordar vi någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar att kompetensspara.
Hela reformen syftar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden. För att detta ska kunna ske krävs att alla människor har verkliga möjligheter att delta i vidareutbildning genom hela livet. Då krävs ett system som stimulerar även arbetsgivarna att delta. Men en aktiv medverkan från arbetsgivarna ändrar inte det faktum att medlen helt disponeras av den enskilde.
Regeringens hantering av frågan förtjänar riksdagens kritik. Efter att frågan om kompetenskonto diskuterats under lång tid lade en statlig utredning sitt förslag år 2000. 2002 kom till sist en proposition från regeringen, en halvmesyr. Den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändiga riktlinjer. Ett komplett förslag aviserades till hösten 2002 för att systemet skulle kunna träda i kraft 1 juli 2003. Men någon sådan proposition kom aldrig. I årets budgetproposition förskingras de medel som avsatts för kompetenssparande på en lång rad andra ändamål. Hela idéen med ett individuellt kompetenssparande har tydligen skrotats av s, v och mp.
Mot bakgrund av lönebildningens helt centrala roll för fortsatt god välfärdsutveckling, är det förvånande att Socialdemokraterna underlåter att ens diskutera de konkreta reformförslag som framförs av internationella organisationer som EU, OECD och IMF.
Priset är att den höga arbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten; de strukturella problemen i svensk ekonomi.
Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta "rättats till" genom ständigt återkommande devalveringar med försvagad köpkraft som följd. Nu borde den vägen vara stängd och låginflationspolitiken etablerad även om kronkursen fortfarande är flytande.
Inte minst på grund av det fortsatta utanförskapet från EMU:s tredje steg måste lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i samklang med konkurrentländernas om vi ska få ned arbetslösheten och kunna öka sysselsättningen. Socialdemokraterna har själva beställt ett årligt återkommande underlag från Konjunkturinstitutet (KI) om lönebildningens betydelse för samhällsekonomin. Hösten 2001 redovisade KI den första upplagan för regeringen, hösten 2002 den andra. I dessa framgår vilken central och helt avgörande betydelse lönebildningen har för den svenska ekonomin. I diagram 6 framgår lönebildningens betydelse för sysselsättningen från KI:s rapport år 2001. Sedan den rapporten lämnades ser vi att den svenska lönebildningen inte bidragit till att sysselsättningsmålet uppnås.
Diagram 5
Lönebildningens betydelse för sysselsättningsutvecklingen.
Reguljär sysselsättningsgrad i procent av befolkningen 20-64 år
Källa: Konjunkturinstitutet 2001.
Enligt Konjunkturinstitutet (Lönebildningen, oktober 2003) väntas de svenska arbetskostnaderna öka med 3,7 procent perioden 2004-2006. Detta kan låta måttligt, men det innebär att vi tappar i konkurrenskraft mot våra viktiga konkurrentländer. Konjunkturinstitutet konstaterar att trots att arbetskostnaderna bromsar in jämfört med 2001-2003 vore det samhällsekonomiskt lämpligt med en ännu lägre ökningstakt.
Om Socialdemokraterna genomfört bättre spelregler på arbetsmarknaden och förmått skapa det "företagarklimat i världsklass" som dåvarande näringsminister Björn Rosengren talade om, hade förutsättningarna att nå sysselsättningsmålet varit bättre. Men nu skylls misslyckandet beträffande sysselsättning och tillväxt på en svag utveckling i Europa och på den amerikanska konjunkturen.
Vi noterar att när den internationella konjunkturen är stark och det går bra för svensk ekonomi, dåär det Socialdemokraterna som tar åt sig äran. Men när det nu går sämre har samma socialdemokrater lämnat kommandobryggan för att från åskådarplats skylla på omvärlden.
Konjunkturinstitutets slutsats av sina framskrivningar av den svenska ekonomin till år 2008 är att: "Den bättre fungerande lönebildningen gynnar således hushållen inte enbart genom lägre arbetslöshet utan även genom högre kommunal konsumtion och högre privat konsumtion."
Men den socialdemokratiska regeringen gör ingenting för att uppnå denna bättre situation av högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt. Det kan inte betecknas som annat än högst oansvarigt och ett svek mot den svenska befolkningen.
I dag kan man tala om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden. Den första tillväxtfällanär den i internationell jämförelse låga andelen anställda inom den privata sektorn. Detta hämmar dynamiken på arbetsmarknaden och undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.
Den andra tillväxtfällanär flaskhalsarna på delar av arbetsmarknaden, även när konjunkturen är sämre. Orsakerna är bl.a. de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen. Många offentligt anställda akademiker har exempelvis lägre livslöner än personer inom den privata sektorn med enbart gymnasieutbildning. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Om Sveriges konkurrenskraft ska kunna stärkas ställs krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.
Den tredje tillväxtfällanär att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket delvis berörts ovan. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Detta har stor betydelse inom ett område som EU med fri rörlighet för arbetskraft från medlemsländerna. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske individuellt och därmed på det lokala planet. Samtidigt bör man i en sådan lönebildning vara observant på den ojämlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.
Den fjärde tillväxtfällanär de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.
Statsminister Göran Perssons uttalanden om vikten av att svensk lönebildning ska fungera tillfredsställande, det vill säga att Sverige måste anpassa spelreglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller lönebildningen, får inte genomslag i regeringens politik. Regeringen har dock framhållit lönebildningens vikt för tillväxt och sysselsättning i samtliga ekonomisk-politiska propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett medlingsinstitut. Det är dessvärre symptomatiskt.
Bland annat följande punkter måste ingå i en strategi för att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö som främjar en god lönebildning:
De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Det medlingsinstitut som inrättats måste arbeta utifrån detta perspektiv.
För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis genom införande av ett förvärvsavdrag.
Marginalskatterna och olika former av marginaleffekter måste hållas nere. Maximal marginalskatt ska vara 50 procent i enlighet med skattereformen 1990/91.
Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom relativt blygsamma medlemsavgifter, arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter och framför allt över statsbudgeten. Försäkringen bör vara obligatorisk och i större utsträckning än i dag finansieras genom avgifter från de försäkrade. När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när den sjunker minskar de. En sådan modell ger incitament för en bättre fungerande lönebildning. Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomstskatter.
Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.
För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed kan ocksåökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.
Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan vara ett sätt att få fler unga i arbete. Detta löses avtalsvägen.
Det direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens parter. Men genom lagstiftning och institutionella ramar kan staten skapa förutsättningar för en bättre lönebildning. Därför kan utvecklingen av den tidigare förlikningsmannaexpeditionen till ett Medlingsinstitut vara något positivt.
Medlingsinstitutet bör bland annat verka för samordnade avtalsperioder, ge råd och stöd till arbetsmarknadens parter för att främja en samhällsekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter ska Medlingsinstitutet kunna agera som medlare, genom att i samråd med parterna utse medlare som har förtroende hos de berörda.
En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se till att statistik om löner finns tillgänglig på ett relevant sätt.
Kristdemokraterna har också ställt sig bakom riksdagsmajoritetens beslut att förlänga varseltiden för strejkåtgärder från sju dagar till sju arbetsdagar, att Medlingsinstitutet ska kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar samt införande av varselavgifter vid brott mot varselreglerna. De är rimligt avvägda medel för att i vissa känsliga lägen kunna "kyla ned" en konflikt-
situation.
Det är endast arbetsmarknadens parter som kan utveckla löneformer och anställningsvillkor som är anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad med dess snabba omvandlingstakt och allt större variation i anställningsformer, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig inkomstpolitik. Det är därför viktigt att betona att det även fortsättningsvis är arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för lönebildningen.
En av Medlingsinstitutets uppgifter ska vara att publicera och analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv. Kompletteringar av databasen LINDA förbättrar möjligheten för forskning om vad som har betydelse för löneutvecklingen för kvinnor och män. Medlingsinstitutet bör således ha nödvändig kompetens för att arbeta med jämställdhetsfrågor samt övriga diskrimineringsformer när det gäller lönebildning. Detta är ett bra incitament för att fortsätta arbetet med att undanröja alla osakligt motiverade löneskillnader mellan kvinnor och män samt på andra områden där diskriminering i lönesättning sker.
Det bör övervägas om inte Medlingsinstitutet kan samverka/samlokalisera med någon annan befintlig myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för att på så sätt minska bland annat de administrativa kostnaderna. Ovanstående och de resursökningar myndigheten fick förra året samt den rationaliseringspotential som bör finnas gör att vi kristdemokrater anser att en viss besparing kan göras på myndigheten. Vi anvisar ett anslag som totalt är tre miljoner kronor lägre än vad regeringe n föreslår.
Inom EU har arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten blivit en allt viktigare fråga. Det står helt klart att gemensamma initiativ och spridande av erfarenheter mellan länderna är nödvändiga för att förhindra den utslagning som den höga arbetslösheten innebär. Ökad flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet, lägre löneskatter, förbättringar av företagsklimatet samt satsning på tjänstesektorn är några huvudpunkter i de gemensamma program som upprättats inom EU:s ram. Inom ramen för sysselsättningssamarbetet, den s.k. Lissabonstrategin, har regeringen år efter år medverkat till antagande av rådsrekommendationer till Sverige som man sedan helt struntat i på hemmaplan. Sverige fick följande fem rekommendationer för 2004:
1. Gynna tillväxten av små och medelstora företag, i synnerhet genom att lätta på de administrativa bördorna.
2. Motverka det ökande antalet långtidssjukskrivna genom att främja arbetsinriktade lösningar och förbättra arbetsvillkoren.
3. Undanröja återstående arbetslöshetsfällor och motsvarande.
4. Noga följa upp resultaten av insatserna för att integrera invandrare i arbetskraften.
5. Minska antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid och förbättra möjligheterna till utbildning för personer med kort utbildning och personer utanför arbetskraften; åtgärda problemen med begynnande flaskhalsar och bristande överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan när det gäller arbetskraftens kompetens inom sektorer där kort eller medellång utbildning krävs.
Dessa rekommendationer har Sverige under den socialdemokratiska regeringen haft flera år i följd utan att åtgärda så att EU blir nöjd. För detta förtjänar regeringen stark kritik. Sverige har haft relativt blygsamma sänkningarna av inkomstskatterna och det har skett motvilligt och från, inte minst ur ett låginkomsttagarperspektiv, en mycket hög nivå. Viljan att se över arbetsrättens inverkan på möjligheterna för långtidsarbetslösa, invandrare och ungdomar att få arbete är begränsad, liksom öppenheten för att pröva samarbete med privata alternativ inom arbetsförmedlingsverksamheten.
På Ekofinmötet i Scheveningen i september 2004 informerade rapportskrivaren Wim Kok sin syn på läget i halvtidsöversynen av Lissabonstrategin: "De demografiska utmaningarna - har underskattats. Stora skillnader finns inom EU. Mellan gamla och nya medlemsstater - men även mellan gamla medlemsstater. Lissabonmålen är de rätta, men det är inte möjligt att nå målen 2010. Det är dock hög tid för fokusering och fokus bör vara på tillväxt och sysselsättning. Konkurrensen är en nyckelfråga."
Wim Kok nämnde fem nyckelord inför det fortsatta arbetet:
Kunskapsbaserad ekonomi, inkl. FoU
Entreprenörskap/innovation
Flexibel arbetsmarknad
Genomförandet av den inre marknaden
Hållbar utveckling - vi måste finna synergierna mellan tillväxt och miljö.
Regeringarna måste visa mer fokus och ökad tydlighet, politisk vilja, starkt åtagande och ägarskap. Bättre genomförande är centralt och mer av Lissaboninriktning på EU-budgeten (om än ej högre totalnivå) är viktigt, enligt Wim Kok.
Den arbetsform genom vilken medlemsstaternas politik samordnas mot gemensamma mål, exempelvis inom ramen för sysselsättningsstrategin, kom vid Europeiska rådets möte i Lissabon att lanseras som "den öppna samordningsmetoden".
Den öppna samordningsmetoden innehåller inga rättsligt bindande element, utan ska ses som ett komplement till lagstiftning på gemenskapsnivå inom områden där kompetensen ligger hos medlemsstaterna och inte på unionsnivå men där det finns ett behov av ökad politisk samordning inom unionen. De instrument som finns tillgängliga inom ramen för den öppna samordningsmetoden innefattar gemensamma mål, riktlinjer, övervakning och uppföljning med hjälp av indikatorer och rekommendationer.
Det är anmärkningsvärt att regeringen inte mer kraftfullt har tagit till sig denna kritik och sätter in konkreta och verkningsfulla åtgärder för att kunna komma åt problemen, i enlighet med EU:s rekommendationer.
Kristdemokraterna konstaterar att patiets kritik över regeringens förda arbetsmarknadspolitik överensstämmer med vad EU:s ministerråd anför i sina rekommendationer.
Det är uppenbart att den öppna samordningsmetoden kan bidra till att sätta politiskt fokus på angelägna samhällsproblem. Arbetsmetodiken bidrar till och underlättar utbyte av erfarenheter och goda exempel mellan medlemsstaterna. Samtidigt är det viktigt att den öppna samordningsmetoden inte tillåts urholka subsidiaritetsprincipen genom att föra över beslutsfattande i frågor som tillhör medlemsstaternas kompetens från dessa till unionen.
Riktlinjerna för en ny myndighet och en ny effektiv arbetsmarknadspolitik redogörs för i kapitel 8. Innan den nya arbetsmarknadspolitiken är sjösatt fullt ut anser vi att AMS som central myndighet ska få en tydligare roll av stabskaraktär med möjlighet till ytterligare rationalisering. En besparing på 410 miljoner kronor skulle då vara möjlig under år 2005.
Arbetsmarknadsverket omsätter enorma summor och har en förvaltningsbudget på drygt 4,8 miljarder kronor. Under senare tid har tydliga indikationer kommit som visar att det finns problem med styrning samt resultatuppföljning och kontroll av hur medel använts. Kritiken är utbredd inom AMV över hur stor den interna administrationen är. Många arbetsförmedlare uppskattar att åtminstone 30 procent av deras arbetstid går åt till administration. Detta beror bland annat på mindre väl utformade interna styr- och uppföljningssystem, men också på det politiska systemets överdrivna önskan att detaljstyra och reglera den praktiska förmedlingsverksamheten.
Färre antal program kan minska administrationen centralt i AMS och inom länsarbetsnämnderna, vilket skulle möjliggöra besparingar. Detta tydliggör att det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som ska prioriteras samt att de högre organens roll är att stödja de lägre nivåernas arbete. Länsarbetsnämnderna bör avvecklas som självständiga myndigheter för att minska intern administration och öka möjligheterna till samordning och tydlighet när det gäller beslut och ansvar. En regional samverkansnivå med det omgivande sa mhället ska givetvis bibehållas.
AMS äger kursgården Aske vid Sigtunafjärden utanför Bålsta. Kursgården har gått med förlust ett antal år. Under de senaste sex åren beräknas gården ha gått med underskott på sammanlagt 5 miljoner kronor. Ungefär hälften av gårdens beläggning härrör sig från AMS. Det innebär att AMS står för cirka 8 miljoner kronor av Aske kursgårds omsättning per år.
Det är tveksamt om det är rimligt att en statlig myndighet ska äga en kursgård, som fungerar som vilken kursgård som helst. Med den stora volym av kurser som AMS har borde bättre priser kunna erhållas om kurser och konferenser upphandlas i konkurrens. AMS slipper då också ha ett ägaransvar för en kursgård som ska arbeta på en kommersiell marknad. Kristdemokraterna anser att Aske kursgård bör säljas, vilket bör ges regeringen till känna.
I en särskild motion (2004/05:A358) presenteras Kristdemokraternas syn på arbetslöshetsförsäkringen. För att arbetslöshetsförsäkringen ska bli en trygghet för alla föreslår vi att en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införs. Vi föreslår också att egenavgiften höjs till 33 procent av kostnaderna, med cirka 100 kr per månad, för att uppnå ett bättre samband mellan arbetslöshet och lönebildning. Det innebär minskade utgifter med knappt 6,7 miljarder kronor för år 2005.
I Ds 1999:58 Kontrakt för arbete - rättvisa och tydliga regler i arbetslöshetsförsäkringen betonas värdet av en strukturerad sökprocess. Arbetsgruppen som gjort utredningen menar att de krav som ställs på en arbetssökande måste bli tydligare och mer strukturerade än i dag. Målet är att söktiderna på sikt förkortas och därmed också den totala omfattningen av antalet ersatta dagar. Om man lyckas förkorta den arbetslöses söktid med fyra dagar skulle det minska utgifterna för arbetslöshetsersättningen med omkring 1,5 miljarder kronor. Kristdemokraterna stöder de förslag som lades fram i utredningen. Ett genomförande av utredningens förslag skulle minska kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.
Vi föreslår vidare att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, liksom när det gäller sjuk- och föräldraförsäkringen, i princip bör grunda sig på de inkomster man faktiskt haft och betalat avgifter på, inte på den inkomst man har när man blir arbetslös. I arbetslöshetsförsäkringen ska detta träda i kraft efter sex månaders arbetslöshet. Därmed uppstår en budgeteffekt för år 2005 på 900 miljoner kronor, och full effekt 2006 med 1,9 miljarder kronor. Vi föreslår inga förändringar vad gäller golv och tak i arbetslöshetsförsäkringen.
Inom ramen för utgiftsområde 22:2 säger vi också nej till den utökade formen av friår i hela landet, och minskar därmed kostnaderna med 630 miljoner kronor.
Genom vår satsning på en bättre småföretagarpolitik, sänkt skatt för hushållstjänster och en reformering av hela arbetsmarknadspolitiken kan vi frigöra resurser från aktivitetsstödet och arbetsmarknadsutbildningen. Vår reform av arbetsmarknadspolitiken leder också till effektivare upphandling av arbetsmarknadsutbildning.
Därmed kan anslaget 22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd minskas med sammantaget 10 230 miljoner kronor och anslaget 22:3 Arbetsmarknadsutbildning med 800 miljoner kronor år 2005.
Det är nödvändigt att tillförsäkra arbetshandikappade möjligheten till ett fortsatt aktivt arbetsliv. Nu när det är dystrare tider på arbetsmarknaden är det stor risk att det är de arbetshandikappade som slås ut först. Lönebidragen är ett effektivt instrument att slussa in arbetshandikappade på arbetsmarknaden. Men regeringen har haft en ryckig politik på området. Dålig kontroll av myndigheterna, panikbromsningar, satsningar som i praktiken blev minskningar, anställningsstopp på vissa håll och dessutom utredningar som ser över hela systemet. Osäkerheten är betydande om den långsiktiga inriktningen av regeringens politik.
I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som innebär att om risk för uppsägning föreligger ska en sänkning av lönebidrag ej genomföras. Möjlighet till en ersättning på 90 procent vid anställning i ideella organisationer ska gälla såväl vid nyanställningar som för dem som innehade anställning efter 1 juli 1995.
Samhall AB får varje år ett statsbidrag på drygt 4,2 miljarder kronor för de merkostnader som bolaget har jämfört med andra företag, till exempel för den anpassade arbetstakten, att verksamheten finns i hela landet och anställningstryggheten för arbetshandikappade anställda.
Under senare år har kritik riktats mot att affärsmässigheten i bolaget dominerar för mycket och att rekryteringen från de prioriterade grupperna minskat. Även andelen övergångar från Samhall till ordinarie arbeten har minskat, trots den goda konjunktur som rått några år. Samhall, som startade 1980, har genomgått stora förändringar genom åren. Affärsmässigheten och kundfokus har blivit bättre, samtidigt som kostnaden per arbetshandikappad sjunkit. Problemet för ett företag som Samhall är balansen mellan det sociala uppdraget och att driva verksamheten så effektivt som möjligt. Ett illustrativt exempel på detta är satsningen på servicetjänster som Samhall slagit in på i allt högre grad. Kraven är ganska höga på att de som ska arbeta med dessa tjänster är kundorienterade, serviceinriktade och har god förmåga att hantera stress, många personliga kontakter och besitter stor flexibilitet, krav som många arbetshandikappade inte förmår leva upp till. Frågan är om inte Samhalls volym bör minska något och en ökad tonvikt läggas på lönebidraget som instrument för att hjälpa de arbetshandikappade. Samhalls sociala uppdrag måste komma mer i fokus utan att statens kostnader för den skull skenar i väg. Mycket talar också för att Samhalls roll i arbetsmarknadspolitiken bör tonas ned i förhållande till andra instrument. Förra året lämnade också en utredare sitt betänkande (Inte bara Samhall, SOU 2003:56). Vi föreslår inga förändringar av anslagen för Samhall eller lönebidragen för 2005 i avvaktan på regeringens förslag med anledning av Samhallutredning och den utredning (Arbetskraft, SOU 2003:95) som studerade de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden mer övergripande.
Under 2003 vidtog den socialdemokratiska regeringen ett nytt tricksande med budgeten och utgiftstaken. Anslaget för OSA, offentligt skyddat arbete, ändrades från ett kontantbidrag till en kreditering av arbetsgivarens skattekonto. Därmed sänks utgifterna med 785 miljoner kronor, och regeringen klarar utgiftstaken lättare, trots att statens saldo inte påverkas och ytterligare ett flagrant brott mot hela idén med utgiftstaken. Om utgiftstaken hotar spricka är det väl dags att omvandla lönebidragen från ett bidrag till en skattekreditering?
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen är en ny myndighet som byggts upp under förra året och som tagit över AMS nuvarande tillsynsansvar i förhållande till arbetslöshetskassorna. AMS kostnader för denna verksamhet uppgick till 46 miljoner kronor medan den nya myndigheten får ett anslag på 52 miljoner kronor för 2005.
Kristdemokraterna anser att en ny myndighet i mindre skala med lägre lokalkostnader (Katrineholm jämfört med centrala Stockholm) bör kunna sköta sin verksamhet med något lägre kostnader. Vi yrkar därför på en besparing jämfört med regeringen på 5 miljoner kronor för budgetåret 2004.
Under senare år har myndigheten fått kraftigt ökade anslag, vilket bland annat tagit sig uttryck i att alla medel inte kunnat förbrukas. I årets budgetproposition föreslås ytterligare vissa påslag. Med tanke på de ökade anslagen under senare år och den rationaliseringspotential som bör finnas efter sammanslagningen av Arbetarskyddsstyrelsen och de regionala yrkesinspektionerna bedömer vi att en besparing på 100 miljoner kronor är möjlig.
Kristdemokraterna vill också införa en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring i linje med Gerhard Larssons utredning Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78), vilket avlastar Arbetsmiljöverket en del arbetsuppgifter som det fått. Vi anser att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har motsvarande ansvar men olika mål och medel. Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger självfallet ett ansvar att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.
Denna nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring ska gälla från den 1 januari 2005. Satsningen det första året blir 2,8 miljarder kronor. Under den kommande treårsperioden satsar Kristdemokraterna 10 miljarder kronor på rehabilitering och en ökad hälsa i arbetslivet. På några års sikt anser Kristdemokraterna att denna satsning kan leda till stora vinster för den offentliga sektorn.
En viktig uppgift som Arbetsmiljöverket bör prioritera är utbildning och stöd till regionala arbetsmiljöskyddsombud som arbetar uppsökande på de mindre företagen.
Under 1999-2000 ökade Arbetslivsinstitutet (ALI) antalet anställda och expanderade verksamheten både regionalt och centralt. Allvarliga brister i styrningen har konstaterats. I samband med den översyn som skett av institutets verksamhet har en rad forskningsuppgifter flyttat ut till högskolor och universitet. 85 procent av institutets verksamhet finansieras av egna medel, medan resterande verksamhet finansieras med EU-medel och andra finansiärer.
Det krävs enligt vårt förmenande en rejäl översyn av ALI och dess relationer med andra myndigheter. En sådan översyn bör ske grundligt och förutsättningslöst. Mycket talar för att ALI:s forskningsresurser kommer till effektivare användning om de används till att finansiera forskning på universitet, högskolor och andra organ. Den informationsspridning och utbildningsverksamhet som ALI sysslar med bör kunna skötas av Arbetsmiljöverket. Mer av den utbildnings- och informationsverksamhet som sker kan avgiftsfinansieras och ökad extern finansiering bör eftersträvas. En process i denna riktning bör inledas. ALI bör dessutom omedelbart kunna genomföra en del rationaliseringar och fokusera sin verksamhet, bland annat minska en del av sin bidragsgivning och ambitioner på en del områden. Vi anser att den arbetslivsinriktade forskningen på arbetsorganisationsområdet bör prioriteras. Vi vill också poängtera vikten av att forskningen inom arbetslivsområdet verkligen kommer de som berörs till del.
Sammantaget bedömer vi att anslaget till Arbetslivsinstitutet kan minska med 50 miljoner kronor för år 2005. På tre års sikt bör ALI kunna avvecklas och de informations-, utbildnings- och forskningsuppgifter som finns ses över och fördelas till Arbetsmiljöverket, universitet, högskolor och andra aktörer, samtidigt som rationaliseringsvinster kan uppnås.
Bidrag till regionala skyddsombud, informationsinsatser samt standardiseringsverksamhet har från och med 2001 förts över från detta anslag till Arbetsmiljöverket, likaså har förvaltningskostnaderna förts över till Arbetslivsinstitutet. Kvar är 46 miljoner kronor som Arbetslivsinstitutet ska dela ut i bidrag till fackliga förtroendemäns arbetsmiljöutbildningar samt viss EU-bevakning.
Eftersom stödet till de regionala skyddsombuden, som främst arbetar gentemot de mindre företagen, numera finns på Arbetsmiljöverkets anslag är det tveksamt om statliga bidrag i all evighet ska gå till utbildning av övriga fackliga förtroendevalda. De fackliga organisationerna bör klara sådan utbildning själva, eller i samarbete med arbetsgivarna. Därför kan anslaget avskaffas från och med 2005.
Kristdemokraterna deltog aktivt i processen att lotsa den nya diskrimineringslagstiftningen på arbetslivets område genom riksdagen. I och med den nya lagstiftningen inrättades också Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). I budgetpropositionen för 2001 tillfördes HomO 700 000 kr extra per år, ett anslag som ligger kvar till och med 2004. För innevarande år (2004) tillfördes ytterligare 1,4 miljoner kronor netto. Utifrån det redovisade antalet ärenden ser vi ingen anledning att öka resurserna på det sätt som regeringen gjort, och yrkar därför på ett anslag på en miljon kronor lägre än regeringen för 2005.
Under denna rubrik i regeringens budgetproposition döljer sig en engångssatsning på jämställdhetsarbetet inom statsförvaltningen. Kristdemokraterna anser att satsningar på jämställdhet ska finansieras av respektive förvaltning, på samma sätt som alla företag i Sverige själva får finansiera sitt jämställdhetsarbete. Kristdemokraterna yrkar därför under detta anslag på en besparing med 4 miljoner kronor för 2005.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Lars Lindén (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
| [1] |
Uppgifterna i detta avsnitt kommer från Riksdagens utredningstjänst och SCB-AKU. |