Utgångspunkten för kristdemokratiskt jämställdhetsarbete är alla människors lika värde. Jämställdhet är alltså inte enbart en kvinnofråga utan ytterst en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar om kvinnors och mäns lika möjlighet att förverkliga sina rättigheter, men även skyldighet att respektera andras. Det ska gälla för alla livets områden.
Genom historien har kvinnans möjligheter till fritt val varit underordnat mannens. Även om kvinnans situation förbättrats de senaste årtiondena lever fortfarande strukturer och värderingar kvar som missgynnar kvinnan, och ibland även mannen. Kristdemokraterna vill med kraft arbeta för att undanröja de strukturer, betraktelsesätt och grundläggande värderingar som förhindrar eller begränsar lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Varken kvinna eller man får betraktas som objekt, ingen får vara överordnad den andre. Båda har lika värde.
Vi hävdar rätten för alla att, oberoende av kön, få göra sina livsval. Det gäller exempelvis val som handlar om utbildning, arbete, livspartner, föräldraskap och boende. Varje skede av livet har sina val, och rätten att lösa dem efter personliga önskemål ska vara lika för kvinna som man.
Jämställdhetspolitiken måste utgå från subsidiaritetsprincipen. Det innebär att det individen eller en liten gemenskap, som till exempel familjen, idrottsklubben, församlingen eller föreningen, själv klarar av att hantera på ett ändamålsenligt sätt ska den också själv ta ansvar för och besluta om. De större gemenskaperna, exempelvis staten, ska stödja de mindre gemenskapernas rätt att fullfölja sin uppgift. Denna princip leder till att jämställdhetspolitiken måste inriktas på att tillgodose att lika valmöjligheter finns för båda könen. Politiker ska inte styra valet, utan ge förutsättningar för och respektera den enskildes val.
I denna motion presenterar Kristdemokraterna sin jämställdhetspolitik som har som mål att skapa ett samhälle där varje person ges möjlighet att utveckla sin fulla potential, makt över sitt eget liv och möjlighet att forma det utifrån sina egna önskemål.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Ideologiska utgångspunkter 5
5 Kristdemokrati och feminism 6
6 Delad makt och delat inflytande 7
7 Hälsa som maktfaktor 8
7.1 Miljögifter - en belastning för kvinnor 10
7.2 Innemiljö10
8 Lika möjligheter till trygghet 11
8.1 Pensioner 11
8.2 Solidarisk jämställdhet 11
9 Lika möjligheter till försörjning och arbete 12
9.1 Att förena familjeliv och arbetsliv 13
9.2 Hushållstjänster 15
9.3 Arbetstid 15
9.4 Lika lön för lika arbete 17
9.5 Jämställdhetsmärkning 18
10 Lika möjligheter till utbildning och fritid 18
10.1 Skolans betydelse för jämställdhet 18
10.2 Universitet och högskolor 19
10.3 Lika möjligheter för fritidsintressen 21
11 Delat ansvar för barn och hem 21
11.1 Föräldraledighet 22
11.2 Rätten att välja barnomsorgsform 24
11.3 Hemarbete och anhörigvård 24
11.4 Att vara förälder - ett livslångt projekt 25
12 Frihet från könsrelaterat våld 26
12.1 Sexuella trakasserier 26
12.2 Våld mot kvinnor 27
12.3 Anknytningsinvandring 28
12.4 Stöd till brottsoffer 29
12.5 Hedersrelaterat våld och kvinnlig könsstympning 30
12.6 Handel med människor 31
13 Regeringens skrivelse 2002/03:140 "Jämt och ständigt" 33
13.1 Rätt till heltidsanställning 33
13.2 Regeringens bostadspolitik 33
13.3 Lagstiftning om könskvotering i styrelser 34
Riksdagen begär att regeringen inför riksdagen redovisar hur man skall öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och ambassadörer, i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett kartläggande av de faktorer som kan hämma kvinnor att ta ett ledningsansvar med anledning av FN:s rapport om jämställdhetsläget i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser och bolag med statligt ägande samt behovet av en årlig redovisning till riksdagen om hur arbetet fortskrider för att nå målet om jämn könsfördelning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ökad forskning påäldre kvinnors hälsa, sjukdom och medicinanvändning.2
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på en lagstiftning om att läkemedel måste utprovas på både kvinnor och män och märkas utifrån detta.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i premiepensionssystemet så att pensionspoängen automatiskt delas mellan föräldrarna, i enlighet med vad som anförs i motionen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bistånd med genderperspektiv.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad konkurrensutsättning inom offentlig sektor, särskilt inom vård- och omsorgssektorn för att främja kvinnors arbetsmarknad.
Riksdagen begär att regeringen utvärderar jämställdhetslagens betydelse och funktion, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att initiera en nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 § jämställdhetslagen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att semesterersättning till föräldraledig betalas via försäkringskassa.4
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av svensk lagstiftning i enlighet med det som ministerrådet kommit fram till avseende föräldraledighet och rätten att återta sin tjänst utan försämrade villkor, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt skatt på hushållstjänster för att öka kvinnors möjlighet till karriär.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid och arbetstagarens möjlighet att påverka arbetstidens förläggning.
Riksdagen begär att regeringen utreder hur en jämnare fördelning av bidragen till kvinno- respektive mansdominerade idrottsgrenar skulle kunna uppnås.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en kartläggning av regionala skillnader av uttag av pappaledighet med inriktning på att undanröja hinder för ett ökat uttag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att uppvärdera hemarbete och anhörigvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fosterföräldraskap bör betraktas som förvärvsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådgivning och föräldrautbildning.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett uppdrag till Högskoleverket att upprätta en handlingsplan för att bryta ned traditionella könsmaktstrukturer på högskolor och universitet samt verka för att det blir möjligt även för kvinnliga forskarstuderande att bilda familj och skaffa barn under studietiden.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nämndemän av båda könen bör finnas företrädda vid vårdnadstvister.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet med stödprogram för pappor.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stävja det hedersrelaterade våldet.4
Riksdagen begär att regeringen låter utreda vilka åtgärder som måste vidtas för att komma till rätta med problemet kvinnlig könsstympning i Sverige.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens handläggning av ratificeringen av tilläggsprotokollet till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör ta initiativ till trepartssamtal mellan stat, arbetsgivar- och arbetstagarparter för att uppnå en ökad representation av kvinnor på såväl styrelsenivå som på ledande poster.
1 Yrkandena 1 och 3 hänvisade till FiU.
2 Yrkandena 4 och 21 hänvisade till UbU.
3 Yrkandena 5, 20, 23 och 25 hänvisade till SoU.
4 Yrkandena 6, 12 och 24 hänvisade till SfU.
5 Yrkande 7 hänvisat till UU.
6 Yrkande 14 hänvisat till SkU.
7 Yrkande 16 hänvisat till KrU.
8 Yrkandena 22 och 26 hänvisade till JuU.
Kristdemokraterna hävdar att grunden för ett framgångsrikt jämställdhetsarbete är insikten om alla människors lika värde. Den fasta övertygelsen att alla människor oavsett ras, kön, ålder eller social ställning har samma värde och därmed samma rättigheter har lett till en världsvid kamp mot rasdiskriminering, könsdiskriminering, åldersdiskriminering och social diskriminering. Arbetet för ett förverkligande av alla människors lika värde är långt ifrån slutfört och måste ständigt föras. Slaveri, rasism, människohandel, barnarbete, våldtäkt och lönediskriminering är alla exempel på brott mot mänskliga fri- och rättigheter, och de bekämpas bäst om de erkänns som sådana.
Varje generation måste på nytt vinnas för det i grunden okränkbara människovärdet och alla människors rätt att förverkliga sina rättigheter, men också skyldighet att respektera andras. Vi kan inte begränsa jämställdhetsarbetet genom att betrakta det enbart med utgångspunkt från ett nyttoperspektiv eller utifrån dagens könsroller, som för övrigt förändras över tiden.
Utgångspunkten för Kristdemokraternas arbete för jämställdhet är de internationella fri- och rättighetsdeklarationerna och den människosyn med det universella människovärdet som bl.a. förvaltas av den kristna traditionen. Jämställdhet är således inte främst en kvinnofråga utan en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Målet är att alla människor skall ges likvärdiga villkor, både formellt och informellt, för att kunna förverkliga sina liv. Varken kvinnor eller män skall diskrimineras på grund av sitt kön. De har lika värde och status. Orättvisor på grund av kön är orättfärdiga. Varje demokratiskt samhälle måste se det som en huvuduppgift att undanröja de fördomar, strukturer, juridiska hinder och traditionella föreställningar som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan könen. Varje individs okränkbara värde och rätt till integritet skall vara helt oberoende av kön.
Kristdemokraterna förespråkar subsidiaritetsprincipen, vilken innebär att beslut alltid skall fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Detta gäller generellt för alla politikområden, också för jämställdheten. Statens uppgift är att medverka till opinionsbildning, stå för lagstiftning och fördela resurser till verksamheter. För en reell framgång i jämställdhetsarbetet behövs engagerade eldsjälar inte minst bland arbetsmarknadens parter på lokal nivå. Statens roll skall vara att stödja och uppmuntra en sådan process.
Trots att Sverige anses vara ett föregångarland när det gäller jämställdhet finns det fortfarande skillnader som inte kan förklaras på något annat sätt än att diskriminering, fördomar, statiska bilder av könsroller och cementerade maktstrukturer lever och frodas. Otaliga exempel talar sitt tydliga språk; Näringsdepartementets projekt "män och jämställdhet" visar att det är större chans att bli vd för ett storföretag i Sverige om du heter Göran än om du är kvinna.
Enligt Brottsoffermyndigheten har nästan hälften av kvinnorna efter sin 15-årsdag utsatts för våld av en man, och en färsk enkätundersökning visar nu att rädslan för att utsättas för våld stiger bland kvinnor. Sverige har kommit långt i arbetet med jämställdhet, men det är fortfarande långt kvar innan varje man och kvinna har makt över sitt eget liv.
Utifrån förslag i propositionen "Delad makt - delat ansvar" (1993/94:147) beslutades under den dåvarande borgerliga regeringen särskilda mål för jämställdhetspolitiken. Det övergripande målet innebär att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Detta övergripande mål delas sedan upp i mer konkreta delmål:
En jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män.
Samma möjligheter för kvinnor och män till ekonomiskt oberoende.
Lika villkor och förutsättningar för kvinnor och män i fråga om företagande, arbete, anställningsvillkor och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Lika tillgång för flickor och pojkar, kvinnor och män, till utbildning och samma möjligheter att utveckla personliga ambitioner, intressen och talanger.
Delat ansvar för kvinnor och män för arbetet med hem och barn.
Frihet från könsrelaterat våld.
I denna jämställdhetspolitiska motion har vi valt att utgå från ovannämnda delmål när vi redogör för Kristdemokraternas jämställdhetspolitik.
Kristdemokratin ger som politisk filosofi en sådan hållbar grund för en människosyn som, om den efterlevs, garanterar alla människor ett absolut och okränkbart värde och mänskliga fri- och rättigheter. Till skillnad från feminism är kristdemokrati en politisk filosofi. När feminism avgränsas som kampen för alla kvinnors rätt att förverkliga sina grundläggande fri- och rättigheter och när detta sker med respekt för mänskliga relationer och naturliga gemenskaper och med insikten att män delar denna rätt, dåär även kristdemokratin feministisk. Eftersom det är omöjligt att finna någon enhetlig definition av termen "feminism", blir bekännelsen att vara "feminist" förvisso politiskt korrekt men samtidigt meningslös om den inte knyts till en klar definition av begreppet. "Feminism" är nämligen inte en generellt gångbar och användbar beteckning för att hävda kvinnors rätt och rättigheter. Orsaken är att ordet så ofta associeras med kontroversiella och oklara ställningstaganden, vilka inte nödvändigtvis följer av kampen för kvinnans fulla mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Om "feminism" ska användas i kristdemokratiska sammanhang behövs emellertid en definition som harmonierar med kristdemokratisk politisk filosofi. Med denna grund har dock det politiska arbetet för verklig jämställdhet bara börjat.
Jämställdhet är en fråga om demokrati. Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och möjligheter att påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det viktigt att män och kvinnor finns representerade i någorlunda lika delar i alla beslutande församlingar. I Sverige kan vi glädjas över att ha kommit långt på många områden och att vi har världens mest jämställda parlament med 45 procent kvinnor. Jämställdheten har dock inte fått fullt genomslag på de viktigaste posterna inom riksdagen. Såär till exempel endast sex av riksdagens 17 utskottsordförande kvinnor. Männen är fortfarande i klar majoritet i många beslutande församlingar. Forskningen visar att den erfarenhet som mannen respektive kvinnan har också inverkar på de politiska besluten. En jämn representation är alltså ett viktigt mål för att skapa förutsättningar för bättre beslut som innefattar både mäns och kvinnors kompetens, perspektiv och prioriteringar. Det är glädjande att kvinnorepresentationen ökat i de politiska församlingarna. Alla partier har ansvar för att den utvecklingen fortsätter. Tyvärr måste vi konstatera att Kristdemokraterna inte lyckades bidra till den ökade kvinnorepresentationen i det senaste riksdagsvalet. Endast 30 procent av partiets riksdagsledamöter är kvinnor. Denna olyckliga situation uppstod när väljarunderlaget sviktade samtidigt som vi hade många män överst på de olika listorna. Kristdemokraternas uttalade mål inför valet 2006 är att minst 40 procent av partiets riksdagsledamöter ska vara kvinnor.
Vi tror att alla politiska partier har en skyldighet att lyfta fram kvinnor för att kunna uppnå en ökad jämställdhet. Däremot anser vi det vara oförenligt med demokratiska principer att centralstyra olika nomineringar i valkretsarna.
Det är viktigt att den politiska ledningen i ett land är ett föredöme i jämställdhetsfrågor. Handling måste överensstämma med ord, i annat fall förlorar politiken och politikerna i trovärdighet. Jämställdhetsministern kritiserar ofta näringslivet för att det finns för få kvinnor på beslutande poster. Det gör det extra viktigt att regeringen månar om måluppfyllelse för egen del. Därför är det mycket anmärkningsvärt att endast 30 procent av myndighetscheferna i Sverige är kvinnor. Vid de större myndigheterna, de med fler än 200 anställda, är tre av fyra myndighetschefer män.
I SCB:s jämställdhetsstatistik framgår det att könsfördelningen bland ledamöter i statliga bolagsstyrelser, där staten äger mer än 20 procent, är 40 procent kvinnor och 60 procent män. Kvinnor är även underrepresenterade i landsting och kommuner. Könsfördelningen vad gäller förtroendeuppdrag i kommuner och landsting var 41 procent kvinnor och 59 procent män. På de riktigt tunga posterna ser det ännu värre ut. Endast 30 procent kvinnor hade ordförandeposten i kommunerna, medan motsvarande inom landstingen var 44 procent.
Inom statlig sektor är 35 procent av cheferna kvinnor och inom landstingssektorn är 48 procent av cheferna kvinnor. Det är endast inom kommunsektorn det finns fler kvinnliga än manliga chefer. Där är könsfördelningen 59 procent kvinnor och 41 procent män.
Även om Utrikesdepartementet arbetat med att få kvinnor utnämnda till ambassadörer de senaste åren är det långt kvar tills hälften av Sveriges ambassadörer i utlandet är kvinnor. Detta är ett underbetyg åt ett land som framhåller Sverige som världens mest jämställda land. Därför bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med en plan om hur man skall öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och ambassadörer.
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) antogs av FN:s generalförsamling 1979 och undertecknades av Sverige året därpå. Vart fjärde år lämnar medlemsstaterna en rapport över hur man lever upp till konventionens olika artiklar. I juli 2001 överlämnade Sverige sin femte rapport till CEDAW. Mot bakgrund av denna rapport har FN riktat kritik mot Sverige bl.a. för att det finns så få kvinnor på höga poster, såväl inom offentlig som privat sektor. Faktorer som hämmar kvinnor att ta på sig ledningsansvar bör kartläggas för att kunna elimineras. Regeringen bör ges i uppdrag att göra en sådan kartläggning.
Kristdemokraterna har länge förespråkat en jämn könsfördelning i de statliga bolagsstyrelserna och välkomnar därför att regeringen nu uppnått delmålet att andelen kvinnor i bolagsstyrelser där staten äger 100 procent av aktierna ska vara minst 40 procent kvinnor. Det finns dock mycket kvar att göra. Andelen kvinnliga styrelseordförande är fortfarande bara 16 procent och andelen vice ordförande 31 procent. Regeringen bör årligen rapportera till riksdagen om hur arbetet fortskrider för att nå målet om en jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser och bolag med statligt ägande.
I maj 2004 var 5 kvinnor och 16 män landshövdingar. Noterbart var att då tre kvinnliga landshövdingar nyligen avgick i Jönköping, Örebro och Gotland ersattes dessa av två män och en kvinna.
I den privata sektorn är makten än mer ojämnt fördelad än i den statliga och kommunala. Antalet styrelseplatser i börsföretag valda av bolagsstämmor var år 2004 1970 stycken. Könsfördelningen bland dessa var 15 procent kvinnor och 85 procent män. Det finns fyra kvinnliga ordinarie vd:ar i 300 börsnoterade företag. Andelen kvinnor på chefspositionen inom privat sektor är också anmärkningsvärd. Endast 19 procent är kvinnor.
Enligt FN-organet UNDP utmärker sig Sverige för bristande jämställdhet inom kategorin "toppchefer inom statlig och privat sektor". Sverige hamnar på 24:e plats i världen med 31 procent kvinnliga chefer, efter bland annat länder som Estland, Polen, Botswana och Bolivia. Kvinnliga toppchefer är långt vanligare i exempelvis USA och Nya Zeeland, där 46 procent respektiver 38 procent innehar dessa för jämställdheten viktiga tjänster.
Mycket lite forskning har bedrivits kring frågor relaterade till hälsa och kön. Förutom att det går att härleda till biologiska eller genetiska faktorer spelar det också roll hur beteendemönster, arbetsförhållanden och livsvillkoren i stort ser ut. Allt tyder på att människans helhetssituation är av stor betydelse för skillnaden mellan hälsa och ohälsa.
Inom vården behandlas män och kvinnor ibland olika trots att de uppvisar samma sjukdomssymtom. Man har funnit att kvinnor oftare blir feldiagnosticerade och får sämre behandling än män vid hjärtsjukdomar. Rapporter har också kommit om att män oftare får nya och dyrare läkemedel än kvinnor. Medicinsk forskning har av tradition ofta utgått från män. Därför behöver anslagen till forskning om kvinnors, och särskilt äldre kvinnors, hälsa, sjukdom och medicinanvändning ökas.
Ett nytt läkemedel behöver bara prövas kliniskt på män innan det kommer ut på marknaden. Äldre kvinnor är nästan aldrig med vid kliniska prövningar trots att de är de största läkemedelsanvändarna. Idag vet man att symtom vid sjukdom inte alltid är lika för män och kvinnor. Behandlingsmetoder och medicinering behöver därför också i vissa fall vara olika för att uppnå effekt. Kristdemokraterna anser därför att det behövs en lagstiftning som ställer krav på att läkemedel måste provas på både män och kvinnor och märkas utifrån detta.
Livskvalitet handlar i stor utsträckning om att få vara frisk. Hälsa befrämjas av bra kost, rörelse men också av harmoni i livet i form av familj, vänskap, trivsel på arbetet. Hälsa måste betraktas ur ett helhetsperspektiv för varje människa. Enligt kristdemokratiskt synsätt skall samhället byggas underifrån. Det innebär att människor, som till sin natur är sociala varelser, formar gemenskaper med frihet, förvaltarskap, rättigheter och skyldigheter utifrån särskilda ändamål. Det börjar med gemenskaper som uppstår naturligt, såsom familjen, släkt och vänner.
Dessa kristdemokratiska principer är viktiga för att människor skall känna sig tillfreds med sin tillvaro och känna att man får hela sitt livspussel att gå ihop. Den fysiska hälsan i Sverige är god medan den psykiska hälsan tenderar att försämras. Arbetslöshet, dålig ekonomi, låg utbildningsnivå och andra kända faktorer räcker inte alltid som förklaring till den psykiska ohälsan. Även under materiellt goda förhållanden förekommer ohälsa på det psykologiska planet. Detta innebär att det inte alltid är materiella faktorer som orsakar ohälsa eller att mer pengar är lösningen på problemen. Människan är en helhet där både ande, kropp och själ behöver vårdas.
Alla har naturligtvis ett ansvar för sin egen hälsa, men ansvar finns också hos arbetsgivare och lagstiftare.
Det är viktigt att människor ges kunskap om kostens och rörelsens betydelse för hälsan. Skolan bör därför ha ett dagligt inslag av idrott och hälsa.
Ohälsotalen 1 år 2003 visar på stora skillnader mellan män och kvinnor. Kvinnornas totala ohälsotal låg år 2003 på 52,0 medan männen låg på 34,8. I åldersspannet 30-39 låg ohälsotalen för kvinnor på 34,0 respektive 19,0 för männen. I åldersspannet 40-49 var siffrorna 53,5 respektive 34,0 och i åldersspannet 50-59 år var siffrorna 85,2 respektive 57,6. I åldersspannet 60-64 år var ohälsotalen för kvinnor 129,0 för kvinnorna och 99,9 för männen.
De vanligaste diagnoserna är depression, ångesttillstånd och stressreaktioner. I åldersgruppen 35-44 år är risken för psykiska problem som störst, särskilt bland kvinnorna. RFV bedömer att det beror på att stressen i såväl privatliv som yrkesliv dåär som störst. Särskilt utsatta är anställda inom primärkommunal sektor. Kvinnor toppar också de korta sjukskrivningarna, och de har ett högre vårdutnyttjande än män.
Ökningen av arbetsskador bland kvinnor är särskilt märkbar inom vård, serviceyrken samt tillverkningsindustri. Dessutom missgynnas kvinnor vid arbetsrehabilitering genom att de mer sällan får sin skada klassad som just arbetsskada. Enligt en undersökning börjar männens rehabilitering också tidigare och är mer omfattande.
Många miljögifter slår hårt mot både kvinnor och män. På grund av de ökande halterna av miljögifter är effekterna av amning inte enbart positiva. Forskare menar ändå att det i dagsläget inte finns någon anledning att låta bli att amma, eftersom modersmjölken samtidigt ger ett skydd mot vissa cancerformer och i övrigt gott immunförsvar. Dock måste vi vara uppmärksamma på riskerna och arbeta för att minska miljögifterna i naturen, vilket kan ske genom förbud eller annan begränsning.
Ett av de mest omdiskuterade miljögifterna i dag är de bromerade flamskyddsmedlen. Dessa är en grupp om cirka 75 stycken mycket vanliga och starkt giftiga kemikalier som liknar PCB och DDT. Ett av de mest använda bromerade flamskyddsmedlen har ökat mer än 50 gånger i modersmjölken de senaste 25 åren. Förbud mot PCB och DDT har inneburit att halterna av dessa miljögifter har minskat i bröstmjölk, vilket talar för ett förbud även av bromerade flamskyddsmedel.
Det finns studier som visar att kvinnor besväras mer av innemiljöfaktorer än män. En orsak till detta kan vara att kvinnor av hävd tillbringat mer tid i hemmet. Nu håller dessa skillnader på att utjämnas, men fortfarande är det så att kvinnor tar ett större ansvar för hemmets skötsel och tillbringar kanske av denna anledning mer tid inomhus än män.
Undersökningar har visat på stora brister vad gäller inomhusmiljön med bland annat fuktproblem, dålig ventilation och dåligt ljudklimat. Samtidigt har under senare år andelen barn med allergier och annan överkänslighet ökat påtagligt. Orsakerna är till en del byggnadsrelaterade. Bostäder, förskolor, skolor, äldreboenden med mera måste kvalitetssäkras. Kravspecifikationer för hälsa, miljö och social funktion saknas ofta i kommunerna vid ny- och ombyggnad av skolor. De erfarenheter som finns från forskningsprogrammet Det sunda huset ska tas till vara och utvecklas. Forskningen behöver också stimuleras och medel för experimentbyggande avsättas för att kunna undvika seriebyggda problem. Kvalitetssäkringen av bostäder måste stärkas. Utbildning för drift, skötsel och underhåll av fastigheter är inte minst viktig.
För att komma till rätta med problemen i inomhusmiljön krävs hälsodeklarerade bostäder. Det behövs också system för miljö- och hälsovärdering av byggmaterial och byggnader som underlag vid beskrivningar av byggobjekts konsekvenser för ekologisk hållbarhet. De olika ansvarsfrågorna måste bli tydligare, och Kristdemokraterna föreslår därför att kommittén för översyn av plan- och bygglagen tar med detta i sin vidare utredning.
Kvinnor kan förvänta sig en lägre pension än män. Det beror på att kvinnor i regel har en lägre livsinkomst än män. Det beror i sin tur på dels ojämlikheter i lönestrukturen, dels på att kvinnor tar ett större ansvar för barn, dels oftare drabbas av ohälsa. Pensionssystemet måste utformas för att i större utsträckning än i dag trygga kvinnors ålderdom.
Redan idag kan premiepensionen överföras mellan makar, men det kräver aktiv begäran. Många känner inte till eller utnyttjar denna möjlighet. Kristdemokraterna anser att grundregeln bör vara att hela premiepensionen automatiskt delas lika mellan föräldrarna tills barnet är åtta år. Den som önskar frångå denna regel bör skriftligt begära detta. Genomförandegruppen för pensionsreformen bör utreda exakt utformning av förslaget. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag.
Kvinnor utför nära 70 procent av allt arbete på jorden, men äger samtidigt mindre är 1 procent av allting som går att äga.
Det är viktigt att ett genderperspektiv finns på biståndet, så att hänsyn tas till både kvinnors och mäns behov. Kvinnor diskrimineras i hög grad i utvecklingsländerna då de i genomsnitt arbetar fler timmar om dygnet, får lägre lön, är mindre läs- och skrivkunniga samt har ett lägre energiintag i förhållande till sin kroppsvikt i jämförelse med männen. Då det oftast är flickorna som prioriteras bort när föräldrarna ska bekosta barnens utbildning, tenderar de att istället bli kvar i tungt jordbruksarbete.
Bistånd ska också stärka demokratiska strukturer. Kvinnorna, som ofta befinner sig längst ned i samhällets hierarki, utgör hälften av den totala befolkningen. De bör därför medvetandegöras i större utsträckning om sina rättigheter och ges möjligheter att ta del i den demokratiska processen. I de länder där demokratin är bristfällig kan dessa kvinnor inneha en central funktion i arbetet att införa och stärka demokratin.
Kristdemokraterna anser att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Deras direkta deltagande och inflytande skapar ett djupare, bredare och stabilare folkstyre. Bistånd riktat till kvinnor gagnar i allmänhet även barn och effekten är därför tvåfaldig. Det finns ett flertal exempel på att kvinnor bidrar direkt till effektivare utveckling på flera olika plan. Enligt Världsbanken är exempelvis finansiering av utbildning för flickor och unga kvinnor den mest kostnadseffektiva investering som finns i biståndssammanhang. Genom bistånd riktat till kvinnor, snarare än till män, ökar chanserna kraftigt för att biståndsmedlen investeras på sätt som gagnar familjens barn och hushåll. Projekt för att förbättra tillgången till hushållsvatten är mer framgångsrika om kvinnor är involverade i planering och genomförande. Ekonomiska lån riktade till kvinnor betalas tillbaka i större utsträckning än lån riktade till män.
Kvinnor i utvecklingsländerna måste också fåökat självbestämmande. Kristdemokraterna anser att jämställdhetsfrågor är avgörande för att uppnå effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen. Trots detta har vi en i ett europeiskt perspektiv mycket könssegregerad arbetsmarknad. Kommuner och landsting har i huvudsak varit kvinnornas arbetsmarknad, och många kvinnor gör ovärderliga insatser inom vård, skola och omsorg. Den offentliga sektorn har dock blivit en kvinnofälla. Kvinnors möjligheter till karriär och löneutveckling har begränsats eftersom det inte funnits flera arbetsgivare att välja mellan. Bemanningsföretagens inträde på arbetsmarknaden samt en ökad mångfald bland dem som tillhandahåller offentligt finansierad service har möjliggjort för bl.a. sjuksköterskor att kunna välja mellan flera arbetsgivare och därmed höja sin lön. Vi ser positivt på mångfald, såväl ur brukarens som ur arbetstagarens synvinkel.
Ökad konkurrensutsättning av verksamheter inom offentlig sektor, t.ex. äldreomsorg och sjukvård, skulle utveckla den traditionellt kvinnliga arbetsmarknaden.
Jämställdhet på arbetsmarknaden kan utvecklas effektivare om de viktiga aktörerna engagerar sig för att stärka jämställdheten. Det går mycket bättre att integrera ett jämställdhetsperspektiv på företagen om insatserna har direkt anknytning till företagets behov och om besluten fattas gemensamt av fackföreningar och företagsledning.
Svenska arbetsgivare har sedan 1992 en skyldighet att upprätta en årlig jämställdhetsplan. Från och med 2001 ska också en lönekartläggning ske. Löneskillnader ska analyseras och en handlingsplan upprättas för att komma till rätta med dem. Kristdemokraterna ansåg att en försöksverksamhet först skulle genomföras inom offentlig sektor för att påvisa att lagstiftningen från 2001 inte bara skulle bli en skrivbordsprodukt med ökad administrativ börda. Det har dessvärre visat sig att endast knappt 25 procent av de privata företagen med mer än 10 anställda har en jämställdhetsplan, vilket varit en skyldighet sedan tio år tillbaka. Inom offentlig sektor är motsvarande siffra 75 procent. Kristdemokraterna menar att det i första hand åligger arbetsmarknadens parter att i löneförhandlingar och genom kollektivavtal särskilt beakta likalöneprincipen för lika och likvärdigt arbete. Dagens lagstiftning frestar parterna att inte ta sitt ansvar för att motverka de osakliga löneskillnaderna. Hos parterna ligger de största möjligheterna att utjämna orättfärdiga löneskillnader. Ansvaret vilar såväl på arbetsgivare som på arbetstagarorganisationer att se till att jämställdhetsplanerna blir verkningsfulla instrument i verksamheten. Kristdemokraterna anser att jämställdhetsplanens betydelse och funktion i arbetet för jämställdhet bör utvärderas. Lagstiftningens roll kontra eldsjälarnas betydelse för framgång bör särskilt belysas.
Kvinnor satsar ofta på små företag. Flertalet företag växer i den takt som självfinanseringsfrågan medger. Ökad tillgång till riskkaptial är en väsentlig faktor för en positiv utveckling när det gäller kvinnors möjlighet till företagande.
Kristdemokraterna menar att politiker, arbetsgivare och fackföreningar tillsammans måste arbeta fram former för ett mer barnvänligt arbetsliv, ett arbetsliv som också möjliggör ett aktivt föräldraskap och där föräldraskap betraktas som en kompetenshöjning och en viktig samhällsuppgift. Utgångspunkten skall vara att förbättra situationen för barnen och minska föräldrars stress. Regeringen bör ta initiativ till en kampanj på detta område som inledning till ett mer långsiktigt arbete. Arbetet bör ske tillsammans med arbetsmarknadens parter.
Många larmrapporter har visat att många barn idag mår psykiskt dåligt. Samtalen till BRIS från barn som känner sig ensamma har ökat. Det är viktigt att mammor och pappor ges möjlighet att få tid tillsammans med sina barn. Kristdemokraternas nya familjepolitiska program innebär ett modernt och flexibelt stöd till alla småbarnsfamiljer. Tekniken i vår nya familjepolitik är ny, men de grundläggande målen ligger fast. Dessa är rättvisa, valfrihet och möjlighet att ägna mer tid tillsammans med barnen. Detta kan uppnås genom barndagar som komplement till föräldraförsäkringen och kommunala vårdnadsbidrag.
Mäns och kvinnors syn på arbetsliv och allmänna inställning till sina livsuppgifter har förändrats de senaste 10-30 åren. Många upplever att om man skaffar sig barn kan det utgöra ett alltför starkt hinder för karriär och självförverkligande. Detta kan också vara en förklaringsfaktor till att kvinnor väntar längre med att skaffa barn. I en enkätstudie "Familj och arbetsliv på 2000-talet" har man undersökt unga män och kvinnors attityd kring barn och karriär. Många unga kvinnor är positiva till jobb och karriär och skjuter familjebildandet framför sig. För kvinnor är jämställdhet en förutsättning för att kunna göra karriär medan karriärmannen hellre ser att kvinnan tar hand om hem och barn. Det är allvarligt för en nation om arbetet betonas så mycket att familjebildning blir satt på undantag.
En attitydförändring måste till där familjen uppvärderas som den grundsten den är för ett samhälle. Alla barn skall ha rätt att växa upp i trygga stabila familjer med föräldrar som har tid att lyssna på dem och ge dem sin tid. Trygga föräldrar som ger sina barn tid skapar trygga barn som blir trygga samhällsmedborgare. Detta är tyvärr inte verkligheten för många familjer och barn i dagens Sverige. I den svenska debatten har det ofta ifrågasatts när en kvinna eller man valt att arbeta helt eller delvis i hemmet. I Nederländerna är det däremot ganska vanligt att båda föräldrarna arbetar deltid när barnen är små. Staten har ekonomiskt möjliggjort för båda föräldrarna att gå ner i arbetstid. Det nuvarande svenska skatte- och bidragssystemet omöjliggör för föräldrar att själva välja den balans mellan förvärvsarbete och tid med barnen som passar deras situation.
Det är mycket viktigt att politiker, arbetsgivare och fackföreningar förstår hur unga människor av idag tänker och på så sätt finner olika sätt att stödja såväl mäns som kvinnors möjlighet att bilda familj och att förena familj och karriär. Alla typer av hinder eller diskriminering som män eller kvinnor utsätts för under tiden för föräldraledighet eller efter återvändandet till arbetet måste med all tydlighet bekämpas.
Jämställdhetslagen 5 § stadgar att arbetsgivare ska uppmuntra föräldraledighet och underlätta den. Detta är en generell bestämmelse och sanktionsmöjlighet finns ej. Prejudicerande domar saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett enda fall har drivits av JämO, där en kvinna ansåg sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade att hon var gravid. Domen blev inte fällande då inget skriftligt dokument kunde styrka att kvinnan verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något avseende. I utredningen "Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv" (Ds 2002:56) föreslås två konkreta åtgärder; dels att ett särskilt förbud mot diskriminering av föräldralediga införs i föräldraledighetslagen, dels att uppsägningstiden vid uppsägning på grund av arbetsbrist av anställd som är helt föräldraledig börjar löpa först när arbetstagaren helt eller delvis återupptar sitt arbete. Kristdemokraterna bedömer att dessa förslag är viktiga och rimliga för att motverka den diskriminering som finns mot föräldralediga. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med de konkreta lagförslagen.
Kristdemokraterna menar att den extra kostnad en arbetsgivare har för anställd som är föräldraledig i form av semesterersättning såväl till den föräldralediga som till vikarien motverkar anställning av människor i åldrar där föräldraskap är troligt. Därför bör ersättning för semesterersättning till föräldraledig betalas via försäkringskassan via arbetsgivaravgiften och inte belasta enskild arbetsgivare.
EU:s ministerråd har enats om att garantera rätten att återuppta sitt arbete utan försämrade villkor när man varit föräldraledig. Man skall också få räkna sig tillgodo förbättringar som arbetskamraterna erhållit under tiden. Det kan gälla generella lönehöjningar eller utbildningar. Idag kan föräldraledigheten vägas in som skäl för en förändring av tjänsten, vilket nu inte blir förenligt med de nya EU-reglerna. Kristdemokraterna ser fram emot att den svenska lagen kommer att skärpas i detta avseende.
Regeringen har inför ett ROT-avdrag (reparation, ombyggnad och tillbyggnad). En utvärdering gjord av Målarmästarna visar att när ROT-avdraget infördes sjönk den svarta, och i stor utsträckning manliga, arbetsmarknaden med 13 procent. Kristdemokraterna anser att ROT-avdraget ska utvecklas till även ett så kallat RUT-avdrag (avdrag för rengöring, underhåll och tvättning).
Sverige har stora problem med svart arbetskraft i hemmen. Extern arbetskraft i hushållen är mycket ovanligt som en laglig företeelse. Så var fallet också i Finland tidigare, men där har man nu vänt utvecklingen genom en förändrad skattepolitik. Sedan förra året får man i Finland dra av 60 procent av utgifterna för städjobb och hemhjälp så som barntillsyn, vård och reparationer av olika slag. En förutsättning är att registrerade företag anlitas.
Finland införde 1997 på försök två modeller samtidigt. En modell med företagsstöd för somliga delar av landet. En annan modell med hushållsavdrag i andra delar av landet. År 2000 permanentades ett system med hushållsavdrag som utsträcktes till hela landet. På tre år har antalet hushåll som anlitar hemhjälpsföretag stigit från 30 000 till knappt 100 000, men den stora ökningen kom efter det att avdraget 2003 höjdes till 60 procent.
Plötsligt har 1000-talet nya arbetstagare och åtskilliga nya företag dykt upp. Slutsatsen är att inte bara efterfrågan ökat kraftigt utan att tidigare svart arbetskraft i stor utsträckning blivit vit. Det är angeläget att den svarta sektorn på motsvarande sätt kan trängas tillbaka i Sverige genom att det görs ekonomiskt möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster vitt och lagligt.
Finlands exempel visar att man lyckades över alla blockgränser få bukt med den svarta ekonomin, stimulera privat service, öka sysselsättningen samt hjälpa kvinnor som var utarbetade. I den finska modellen väljer hushållen om de vill anställa någon i egen regi eller köpa tjänsten av ett valfritt företag.
Genom vårt förslag tror vi att fler kommer att köpa hushållstjänster och därmed också underlätta för både män och kvinnor att förena yrkesarbete med föräldraskap och fritid. Regeringen bör snarast återkomma med ett sådant förslag.
Kristdemokraterna anser att arbetstiden måste betraktas ur ett livscykelperspektiv och ta hänsyn till de olika behov olika människor har. Som 20-åring har man andra önskemål om arbetstidens omfattning och förläggning än när man är 35 eller 60 år. Arbetslivet måste vara förenligt med att vara förälder, odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv, driva eget företag vid sidan om en anställning osv. Därför bör arbetstiden kunna variera under olika tider i livet. En annan viktig grundsten är att skapa möjlighet för ett långvarigt deltagande i arbetslivet. Kristdemokraterna avvisar en generell arbetstidsförkortning. Den ekonomiska välfärdsförlust det skulle innebära om alla samtidigt skulle korta sin arbetstid skulle slå hårt mot såväl den enskilde, företagen som nationen Sverige.
Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort medinflytande för personal. En av de allra viktigaste faktorerna för den enskilde är att få påverka omfattning och förläggning av arbetstider. Arbetstidslagstiftningen måste utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov och önskemål. Kristdemokraterna ser positivt på regler som skapar goda förutsättningar för parterna att finna väl balanserade lösningar mellan verksamhetens och de anställdas krav.
Den av regeringen tillsatta kommittén Välfärdsbokslut har i sin antologi om "Barns och ungdomars välfärd" redovisat de positiva effekterna med att föräldrar har möjlighet att ha en flexibel arbetstid i arbetslivet. Man konstaterar att arbetsvillkoren har förändrats, att det blivit vanligare med flextid och med s.k. "öppna" arbetsplatser där arbetstagaren kan lämna arbetsplatsen eller ta emot besök. Detta har visat sig vara positivt för familjelivet. Flextiden kan bli ett sätt för familjen att pussla ihop sin egen tid, och på det sättet kan man förkorta tiden utan hemmavarande förälder för barnet. Det har också visat sig att föräldrar i första hand använder sin flextid för att förkorta barnens tid i barnomsorgen. Enligt utredningen är det dock så att mödrar i högre grad än fäder har mer begränsade arbetsvillkor och i mindre utsträckning rätt till flexibel arbetstid.
Samfällda utvärderingar visar också att de anställdas engagemang och ansvarstagande för verksamheten ökar när inflytandet över arbetstidens förläggning ökar. Staten och kommunerna bör föregå med gott exempel när det gäller att låta personalen på varje arbetsplats, utifrån sina och verksamhetens behov påverka hur arbetstiden skall förläggas.
Forskning visar att stress kan vara positivt under begränsad tid, men vid långvarig stress ökar risken för utbrändhet. Det är därför nödvändigt med en längre sammanhängande ledighet för återhämtning. Idag föreskriver lagen rätt till tjugofem semesterdagar. Kristdemokraternas förslag att framförhandlad semester utöver fyra veckor skall kunna förläggas efter den enskildes önskemål och verksamhetens behov har behandlats av Knasutredningen (Kommittén för nya förslag på arbetstidsområdet) i SOU 2002:58. Utredningen har för regeringen presenterat ett förslag till ändring i semesterlagen som kommer att öka den enskildes möjligheter till flexibilitet. Det ankommer nu på regeringen att snarast återkomma till riksdagen med ett konkret lagförslag.
Kvinnor arbetar deltid i betydligt högre utsträckning än män. Flest deltidstjänster finns inom offentlig sektor, hotell och restaurang samt handel. Trots att det i vissa branscher råder en stor arbetskraftsbrist kvarstår problemet med de deltidsarbetande som vill ha högre sysselsättningsgrad. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån vill omkring 27 procent av de kvinnor som arbetar deltid ha en högre anställningsgrad. Många av de deltidsarbetande klarar inte den egna försörjningen, vilket ofta är skälet för att vilja öka sin anställningsgrad. Det är mycket viktigt att de som såönskar får möjlighet att gå upp i anställningsgrad och att nya tjänster som inrättas blir heltidstjänster. Kristdemokraterna menar att offentlig sektor, dvs. den politiskt styrda sektorn, har ett stort ansvar för att skapa heltidstjänster. Däremot kan lagstiftning skapa en fyrkantighet om den skall införas generellt och samtidigt inom alla sektorer.
Samtidigt som det är mycket viktigt att deltidsarbetande som vill arbeta heltid ges den möjligheten, är det lika viktigt att den som vill gå ner i tjänstgöringsgrad av olika skäl bereds möjlighet till detta. Önskemålen ser olika ut i olika skeden av livet och bör tillgodoses i största möjliga utsträckning för att människor skall ha fungerande liv.
Vägen till ett jämställt samhälle är fortfarande mycket lång. Inkomsterna fördelar sig mycket olika mellan man och kvinna, och skillnaderna bara ökar ju längre tid man arbetat. De genomsnittliga löneskillnaderna är även något större mellan män och kvinnor i offentlig sektor jämfört med privat. Högskoleutbildning lönar sig för såväl kvinna som man, men högskoleutbildade män tjänar ändå i genomsnitt mer än högskoleutbildade kvinnor. Regeringens skrivelse "Jämt och ständigt"( 2002/03:140) visar att män tjänar mer än kvinnor. Kvinnors lön är i genomsnitt 82 procent av männens löner om man ser till arbetsmarknaden som helhet. Om hänsyn tas till skillnader i olika yrkesval och sektorer är kvinnors så kallade standardvägda lön i genomsnitt 92 procents av mäns månadslön. Lönegapet mellan kvinnor och män har inte minskat påöver tio år.
Kvinnors standardvägda lön som andel av männens löner varierar mellan olika sektorer. I den kommunala sektorn tjänar kvinnorna nästan lika mycket som männen eller 99 procent av männens lön. I den landstingskommunala sektorn är motsvarande andel 93 procent, i den statliga sektorn 92 procent och i den privata sektorn 90 procent.
Kristdemokraterna har under flera år kritiserat de ojämlika lönerna på Regeringskansliet och även anmält saken till JämO för att få till stånd en granskning. Detta har fått till följd att Regeringskansliet med JämO:s hjälp har kunnat presentera en kartläggning och analys över kvinnors och mäns löner. I rapporten framkommer att det fortfarande finns grupper med stora löneskillnader mellan kvinnor och män på Regeringskansliet. I vissa fall tillstår Regeringskansliet att det saknas "lönepolitisk anledning" till skillnaderna. I andra fall motiverar man skillnaderna med att männens löner är höga på grund av att de besitter en speciellt värdefull eller unik kompetens, att de tillhör en marknadsutsatt grupp eller att deras löner i tidigare anställningar varit höga, att de har värdefull arbetslivserfarenhet och att de har arbetsuppgifter med särskilt ansvar etc.
Även om det är berömvärt att regeringen äntligen tagit tag i de problem med bristande jämställdhet som den har i sitt eget hus, och i viss mån börjat justera kvinnors löner så att de ska bli jämlika med mäns, finner vi Regeringskansliets bortförklaringar av löneskillnader som fåfänga försök att dölja sin egen handlingsförlamning. Det är klandervärt om regeringen verkligen anser att mäns kompetens är mer unik och att deras arbetslivserfarenhet är mer värdefull än kvinnors. Än mer klandervärt är det om regeringen inte förmått att ge ansvarsfulla arbetsuppgifter till de kvinnor den anställer. Med regeringens resonemang cementeras de orättfärdiga könsmaktstrukturerna och de ojämlika lönerna består.
Av de 154 yrkeskategorier som Statistiska centralbyrån för lönestatistik över är det bara i ett fåtal som kvinnor tjänar mer än män. Och då rör det sig så gott som uteslutande om låglöneyrken med en stark kvinnodominans. Många olika faktorer styr idag löneutvecklingen; tillgång, efterfrågan, traditioner, löneläget på orten samt individuella prestationer. Kvinnor söker sig ofta till ett begränsat antal yrken och arbetsplatser, vilket leder till ett utbudsöverskott som pressar ner lönen. Detta har hittills särskilt gällt vård och omsorg. Dessutom finns där nästan bara en köpare, nämligen den offentliga sektorn. Bemanningsföretagen har förändrat situationen något. Det är av största vikt att de offentliga monopolen bryts upp så att vård- och omsorgssektorn därigenom kan utvecklas bättre, men också därför att anställda inom dessa yrken skall kunna välja mellan olika arbetsgivare. Det borde vara självklart för den regering som ständigt talar om att Sverige är världens mest jämställda land ska föregå med gott exempel nationellt och internationellt.
Vår starkt könsuppdelade arbetsmarknad motverkar jämställdhet. Att arbeta med ett kvalitetskriterium för jämställdhet för företag kan bli ett verksamt marknadsföringsverktyg. Miljömärkningen har t.ex. förändrat människors val av produkter. Kvinnor sköter en stor del av hushållens inköp, och jämställdhetsmärkning ger möjlighet till konsumentmakt för att premiera företag som arbetar aktivt med jämställdhet.
Kriterier för att bli ett jämställt företag skall ställa vissa krav på exempelvis jämställdhet i bolagsstyrelse, företagsledning och produktion. Det är viktigt att en jämställdhetsmärkning fokuserar på människan i företaget snarare än på produkten.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att utveckla och informera om jämställdhetsmärkning av konsumentprodukter och anslår därför 2 miljoner kronor för jämställdhetsmärkning under utgiftsområde 24 (näringsliv).
Alla barn är unika. Skolan skall sträva efter att möta varje barn utifrån dess särskilda behov. Jämställdhetsarbetet i skolan skall handla om att skapa respekt för och ta till vara olikheter, att ge utrymme och lika förutsättningar för flickor och pojkar. I LpO 94 står att skolan skall "aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter". Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar att motverka traditionella könsmönster. Detta uppdrag förutsätter att lärarpersonalen har kunskap på detta område så att de kan fungera stödjande i sin roll.
Skolan har en viktig roll att som ett komplement till föräldrarna förmedla normer och värderingar till elever. Det är viktigt att aktivt förmedla att den värdegrund som finns fastlagd i läroplanen har sitt ursprung i en etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism. Den handlar alltså om alla människors lika värde, om att behandla sin kompis som man själv vill bli behandlad osv. I värdegrunden finns också basen för att aktivt bekämpa varje tendens till mobbning. Kristdemokraterna menar att en nollvision mot mobbning måste införas. Alla barns rätt till en trygg skolgång och skolmiljö måste säkras. Den könsrelaterade mobbningen i form av könsord etc. som idag är vanligt förekommande på skolgårdar måste uppmärksammas som den kränkande handling den är. Åtgärder för att förebygga och komma till rätta med den måste inrymmas i varje skolas åtgärdsplan mot mobbning.
Av de 83 316 som påbörjade en universitets-/högskoleutbildning läsåret 2002/03 var 58 procent kvinnor. Samma läsår var fördelningen av de utfärdade examensbevisen mellan kvinnor och män ungefär 64/36.
Kvinnor fullföljer utbildningen och tar grundexamen i högre grad än män. Men könsuppdelningen är tydlig. Hela 81 procent av dem som tog examen 2002/03 inom området undervisning var kvinnor. Men av dem som tog examen inom ämnesområdet teknik var endast 40 procent kvinnor, vilket trots allt är en ökning från föregående år. Andelen män har samtidigt minskat vid lärarutbildningar.
I Sverige finns 3 993 professorer. Av dessa är endast 592 kvinnor. Detta är nedslående, men inom forskarutbildningen ser det mer hoppfullt ut. Under 1980-talet skedde visserligen endast en svag ökning av andelen kvinnor bland nybörjarna i forskarutbildning. Läsåret 1982/83 var andelen kvinnor 32 procent och i slutet av 1980-talet var den 34 procent. Den stora ökningen av andelen kvinnor skedde istället under 1990-talet. Sedan läsåret 1991/92 har andelen ökat med 14 procentenheter, från 34 procent läsåret 1991/92 till 48 procent läsåret 2002/03. Den ökade andelen kvinnor i forskarvärlden bör avspegla sig i ett ökat antal kvinnliga professorer framöver.
Det är positivt att antalet kvinnliga disputerade forskare och doktorander har ökat så markant de senaste åren. Många kvinnor har dessutom visat ett stort intresse för tvärvetenskaplig forskning, vilket är berikande för hela forskarvärlden. Det är däremot anmärkningsvärt att kvinnliga doktorander ofta upplever sig diskriminerade på grund av sitt kön. Det är tydligt att könsmaktstrukturerna fortfarande är starka i den akademiska världen. Det är inte ovanligt att kvinnor som söker sig till forskarutbildningar blir tillfrågade ifall de tänker skaffa barn. Många kvinnliga doktorander betraktar det som uteslutet att bli gravida och få barn under tiden de går sin utbildning. Att bilda familj blir ett hinder i utbildningen för kvinnor men anses inte utgöra något hinder för männen.
Att doktorera innebär vanligen att man under de två första åren finansierar sina studier via utbildningsbidrag och de sista tvååren via doktorandtjänst. Den som är anställd som doktorand (har doktorandtjänst) omfattas av avtalsenliga förmåner utöver det lagstadgade grundskyddet. Dessa inkluderar bland annat avtalspension, arbetsskadeförsäkring samt ersättning vid sjukdom och föräldraledighet. Den som är anställd som doktorand uppfyller också arbetsvillkoret för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Den doktorand som går på utbildningsbidrag är däremot inte berättigad till samma sociala förmåner som en anställd doktorand. Utbildningsbidraget är pensionsgrundande men ger inte underlag för sjukpenning eller a-kassa - detta trots att utbildningsbidraget är skattepliktigt.
Som doktorand med utbildningsbidrag har man rätt att behålla detta i händelse av sjukdom eller graviditet. Så fungerar det dock inte i praktiken. Utbildningsbidraget finansieras av lärosätet eller externa finansiärer, såsom forskningsstiftelser och Riksbankens Jubileumsfond. Forskare ansöker således om dessa anslag för att kunna bedriva forskning, inte för att betala doktoranders föräldraledighet. Då bidragsgivarna förväntar sig en redovisning av hur medlen använts, ser inte forskningshandledare och kolleger med blida ögon på om en doktorand tar dessa medel, avsedda för forskning, i anspråk för exempelvis föräldraledighet. Det finns således ett motstånd från universitetens sida till att anta unga kvinnor med uttalade planer på att bilda familj.
Detta förhållande medför att i synnerhet unga kvinnor måste välja mellan att antingen forska eller bilda familj. Detta rimmar mycket illa med regeringsförklaringens löften om att "fler ska gå vidare till forskarutbildning" och att "förbättra villkoren för ensamstående och studerande föräldrar".
Högskolan har en viktig uppgift när det gäller att skapa ett mer jämställt samhälle. Många av framtidens opinionsbildare och beslutsfattare inom både privat och offentlig sektor finns idag på våra högskolor. Högskolan har därför ett särskilt ansvar för att erbjuda studenterna de förutsättningar som krävs för att attityder och normer skall förändras.
I högskolornas jämställdhetsarbete bör jämställdhetsplanerna vara ett viktigt inslag. Beklagligt nog saknar idag många högskolor en jämställdhetsplan. Detta måste snarast åtgärdas. Högskoleverket har här en viktig uppgift att se till att planerna är verksamma instrument i vardagen. I och med antagandet av lagen om likabehandling av studenter i högskolan ses det nu som en självklarhet från lagstiftarens sida att studenterna skall åtnjuta samma rättsliga skydd som anställda vid högskolan. Studiestödet/studiefinansieringen måste ses över så att inte ensamstående med barn missgynnas i en studiesituation utan att det är möjligt att fullfölja studierna i kombination med aktivt föräldraskap.
Det är viktigt att kvinnor och män, pojkar och flickor ges likvärdiga möjligheter och förutsättningar att utöva aktiv idrottsverksamhet. Kvinnoidrotten tilldrar sig fortfarande ett betydligt mindre intresse än motsvarande idrott för män. Det gäller såväl i massmedier som när det gäller fördelning av anslag. Arbetet med att påskynda idrottens jämställdhetsarbete är mycket viktigt. Både mäns och kvinnors kunskaper, erfarenheter och värderingar bör tillvaratas och påverka idrottens utveckling. Inom Riksidrottsstyrelsen och övriga centrala verksamma organ råder sedan några år en jämn könsfördelning. Idrottsrörelsen bör särskilt uppmärksamma jämställdhetsaspekten vid fördelningen av det statliga stödet till idrotten på olika nivåer. Kommuner måste också beakta detta vid sin fördelning av bidrag till föreningar och organisationer. Det är uppenbart att ridskolorna/ridklubbarna, vars utövare till största delen är tjejer, oftast har svårare att hävda sina intressen gentemot de "manliga" idrotterna som fotboll, ishockey m.m. Liknande problem finns givetvis för andra kvinnodominerade idrotter som t.ex. simning. Trots klara direktiv från Riksidrottsförbundet till specialidrottsförbunden finns det en uppenbar risk att de kvinnodominerade idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning. En utredning gjord av Ungdomsstyrelsen visar att pojkar och män är kraftigt överrepresenterade i musiklivet, trots att båda könen uppenbart har samma intresse för både utövande och lyssnande på musik. Bland annat anges att ojämlikheter i fördelningen av kommunala stöd till fritidsverksamhet kan vara en av orsakerna till skillnaden. En oberoende utredning bör tillsättas som belyser verkligheten för hur de kvinnodominerade idrotterna ser ut i förhållande till "grabbsporterna".
Åtta av tio svenskar anser att ansvaret för familjens uppehälle bör delas lika mellan makar/sambor. Den faktiska verkligheten är dock att endast i drygt var tionde familj delar paret lika på de tyngsta och mest tidskrävande sysslorna när det första barnet kommer. Den mest jämställda arbetsfördelningen finns bland unga par utan barn, men när barnen kommer ökar kvinnornas arbetsbelastning alltmer och denna arbetsfördelning kvarstår när barnen flyttat hemifrån. För att få ett jämställt hemmaliv krävs att arbetet med hem och familj synliggörs och att mannen och kvinnan delar på ansvaret för det. Historiskt sett har det varit kvinnorna som utfört de flesta arbetsuppgifterna i hemmet som obetalt arbete. Samhället har inte värderat hemarbetet med pensionspoäng eller sjukförsäkringsförmåner. Idag arbetar de flesta kvinnor utanför hemmet men utför ändå det mesta av hemarbetet. Enligt SCB:s tidsanvändningsundersökning ansvarar kvinnorna för 58 procent av hemarbetet. Hemarbetet fördelas över dag- och kvällstid samt helger. Att kvinnor ansvarar för den större delen av hemarbetet innebär därmed att gränsen mellan arbete och fri tid suddas ut. Till skillnad från förvärvsarbetet har hemarbetet inga tydliga avgränsningar eller pauser.
När jämställdhet inte mäts i timmar och minuter, utan mer hur det känns, blir resultatet lite annorlunda. Det visar en undersökning som sociologerna Ulla Björnberg och Anna-Karin Kollind i Göteborg har gjort av familjer med barn i tioårsåldern. En tredjedel av familjerna tycker att jämställdheten är "helt naturlig" och innebär ett delat ansvar, även om båda inte gör lika mycket. Den gruppen är mest nöjd. Minst nöjd är den tredjedel som har en mer traditionell uppdelning av hushållsarbetet. I den tredje gruppen pågår ständiga diskussioner och överenskommelser om vad som skall göras och vem som ska göra det. Kvinnorna är mest drivande i att leva upp till jämställdhetsnormen. Den gruppen tycker det fungerar halvdåligt. Undersökningen visar på vikten av att inte bara mäta kvantitet utan också kvalitetsaspekter för att få en heltäckande bild.
Synen på jämställdhet börjar i hemmet, och barnen lär sig tidigt av sina föräldrars könsroller. Enligt forskarvolymen "Barns och ungdomars välfärd" hjälper både döttrar och söner till mer i hemmet om pappan tar det största ansvaret för hushållet. Om mamman i sin tur tar det största ansvaret för reparations- och utomhusarbete hjälper döttrarna till mer med den typen av uppgifter. Detta påverkar i sin tur barnens syn på jämställdhet. För att jämställdhet skall uppnås är det alltså viktigt att både mans- och kvinnorollerna förändras och möter varandra i gemensamt arbete för hem, familj och samhälle.
Undersökningar visar att många mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen främst när de är små. Yngre män uttrycker idag att de ser framför sig ett liv där det ryms tid för både familj och yrkeskarriär. Unga människor söker hitta en livsrytm som trots ofta stressiga arbeten ger nödvändiga pauser för ett helhjärtat föräldraengagemang. Det är samhällets uppgift att stödja deras möjligheter till detta. En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och vård av barn skulle medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet, jämställdhet och inte minst när det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn.
Statistiken visar att det är kvinnorna som har huvudansvaret för barnen. De står för 83 procent av de uttagna dagarna i föräldraförsäkringen medan männen står för 17 procent. En studie som Jusek genomförde 2001 bland akademikermän som hade barn visade att 44 procent inte tagit någon pappaledighet alls. Endast 3 procent hade varit pappalediga i mer än sex månader. I en undersökning som genomförts i år bland nyutexaminerade akademiker har Jusek frågat hur länge de önskar vara föräldrarlediga. Hela 42 procent av männen uppger att de vill vara hemma minst sex månader. Bara två procent nöjer sig med att vara hemma under pappamånaden och lika få, två procent, vill inte alls vara pappalediga.
För barnets utveckling är det viktigt att stimulera pappan att ta mer av föräldraledigheten. Det är dock självklart att mamman och pappan själva skall besluta om vem som skall vara barnledig under vilken period. Familjers omständigheter ser olika ut, därför blir också uttaget av föräldraledigheten olika fördelat. Moroten är alltid bättre än piskan. Istället för att styra familjernas val med ekonomiska bestraffningar eller regleringar tror vi kristdemokrater på att undanröja de argument som finns för pappor att inte ta ut en större andel av föräldraledigheten. Ett sådant argument är det ekonomiska. Eftersom pappor i regel tjänar mer än mammor är det ekonomiskt svårt för många familjer att låta pappan vara föräldraledig under en längre period. Det är därför bra att regeringen äntligen föreslår en höjning av taket i föräldraförsäkringen till 10 basbelopp. På sikt anser Kristdemokraterna att det bör vara 11 basbelopp. Kristdemokraterna föreslår också att den lägsta ersättningen i föräldraförsäkringen ska höjas till 230 kr. Vi anser att det är fel väg att gå att lagstadga om ytterligare en eller flera pappamånader. En enda lösning passar inte alla. Målet måste vara att pappor ska vilja vara hemma med sina barn, inte att de ska tvingas att ta ut tiden. Studier bör göras av det varierande uttaget av pappaledighet över landet för att identifiera stimulerande faktorer för ett ökat uttag.
Som arbetsgivare bör den offentliga sektorn vara goda föredömen och gå före i arbetet att på olika sätt uppmuntra manliga anställda att ta ledigt med sina barn. Det förbättrar också på sikt kvinnors ställning på arbetsmarknaden om vård av barn verkligen blir båda föräldrarnas självklara val. Även efter avslutad föräldraledighet måste samhället betrakta det som en vinst att anställda lyckas förena arbetsliv och familjeliv på ett bra sätt med t.ex. flexibla arbetstider. Fungerar familjelivet bra höjs också prestationsförmågan på jobbet, vilket är en vinst för såväl arbetsgivare som familj. Stat och kommun bör tillsammans med näringslivet och de fackliga organisationerna ta sin opinionsbildande roll på allvar för att kraftfullt förändra andelen föräldralediga pappor och synen på föräldraledighet. Detta kan göras genom en nationell kampanj. En sådan kampanj skulle, tillsammans med ett vidare opinionsarbete rörande familj och arbetsliv, kunna rymmas inom ramarna för EU:s handlingsprogram för jämställdhet där ett av de prioriterade temaområdena är "att förena arbete med familjeliv".
Kvinnor jobbar ofta deltid när barnen är små. Endast var tjugonde man har någon gång av familjeskäl arbetat deltid mer än sex månader i sträck. I en genomförd studie om svenska företags attityd till mannens föräldraledighet framkom det att en mycket stor del män motarbetas passivt eller aktivt av sina arbetsgivare. Många gånger upplever de även en negativ attityd från arbetskamrater. Undersökningen visar vidare att endast 3 procent av de företag som deltog i undersökningen är uttalat positiva till att pappan tar ut sin föräldraledighet. Här är det viktigt med ett opinionsbildande arbete för att arbetsgivare skall betrakta föräldraledighet som kompetenshöjande för individen och därmed uppmuntra densamma. Dessutom bidrar en positiv syn på föräldraledighet även till att arbetsgivaren får lojala och nöjda medarbetare.
När barnomsorg utanför hemmet behövs, är det viktigt att föräldrarna har möjlighet att välja det som passar barnets och familjens behov bäst. En viktig jämställdhetsfråga är därför omfattningen och utformningen av stödet till barnfamiljerna. Ett stöd som utformas så att det blir ekonomiskt möjligt för såväl kvinnor som män att prioritera barnen under de första åren är vad många föräldrar önskar. Därför behövs en familjepolitisk reform som skapar utrymme för mer tid för barnen. De initiativ till lokala folkomröstningar som ett antal kommuner har genomfört för att utröna intresset för en kommunal barnomsorgspeng visade på ett stort gensvar. Kristdemokraterna uppmanar regeringen att ställa sig positiv till dessa lokala initativ.
Införandet av maxtaxan har förstärkt de ekonomiska skillnaderna mellan de som nyttjar kommunalt finansierad barnomsorg och de som löser sin barnomsorg på egen hand. Dessutom har maxtaxan redan lett till sämre kvalitet inom förskolan i form av större barngrupper på många håll i landet. Maxtaxan innebär att alla andra val än daghem starkt diskrimineras ur ekonomisk synvinkel. Regeringen klargör syftet med maxtaxan när man skriver: "I nuvarande arbetsmarknadsläge, med en stigande efterfrågan på arbetskraft på många håll, inte minst inom vård och omsorgssektorn, skulle maxtaxan kunna bidra till att sysselsättningen kan fortsätta öka och arbetslösheten minska." Barnens och kvinnornas behov sätts i bakgrunden och arbetsmarknadens behov i förgrunden. Det är uppenbart att regeringen avser att fler kvinnor skall arbeta mer inom vården och därmed få mindre tid tillsammans med sina barn.
Kristdemokraternas politik utgår, till skillnad från regeringens, från synen på barnen och föräldrarna som individer med olika behov och önskemål. Kristdemokraterna vill att föräldrarna ska kunna tillbringa mer tid med sina barn. Därför inför vi 200 barndagar efter föräldraföräkringen. Dessutom anser vi att kommunerna ska ha skyldighet att erbjuda ekonomiskt stöd även till de föräldrar som själva tar hand om sina barn. Ersättningen kan utgå till föräldrar vars föräldrapenningingdagar och barndagar tagit slut. Totalt 60 barndagar ska dock undantas från denna regel och får sparas för att användas senare under barnets uppväxt. Förslaget ökar valfriheten för familjer att kunna välja att tillbringa mer tid tillsammans med barnen.
Hemarbete måste få ett meritvärde på arbetsmarknaden. Hemarbete ställer stora krav på organisation, simultankapacitet och ekonomisk planering. Hemarbete med barn måste betraktas som den viktiga samhällsinsats det faktiskt är. Skall fler män lockas att ta ett större ansvar för hemarbetet och omsorgen om barnen måste statusen för hemarbete höjas på olika sätt. Den negativa bild som under 1970-90-talen getts av hemarbete är därför en viktig förklaring till mäns svaga intresse för jämställdhetspolitik.
Ekonomiska beräkningsgrunder och teorier tar inte alltid hänsyn till oavlönat arbete trots att det utgör en stor samhällsinsats. BNP-måttet omfattar inte hemarbete. Därmed fångar detta mått inte en väsentlig del av det arbete som utförs. Sverige bör ta initiativ till internationella överenskommelser som gör att hemarbete kan ingå i eller komplettera BNP-måttet.
En speciell form av arbete i hemmet är anhörigvård. Detta arbete kan också ske i annans hem. Anhörigvård utförs oftare av kvinnor än män. Inte heller detta, ofta mycket krävande arbete, genererar pensionspoäng eller värderas som meritgrund. Kristdemokraterna anser att detta måste förändras.
Uppdraget som familjehem och fosterförälder måste godkännas som ett arbete med rätt till social, ekonomisk och rättslig trygghet. Arbetsdomstolen har slagit fast att familjehemmen inte presterar arbete för någon annans räkning, vilket är en generell utgångspunkt för ett anställningsförhållande. Kristdemokraterna anser att familjehemmen utför en mycket viktig uppgift och att uppgiften som fosterförälder bör betraktas som förvärvsarbete.
Kristdemokraterna menar att jämställdhet inte bara är något som är bra för de vuxna utan självklart även för barnen. Båda föräldrarna har lika stort ansvar för barnens välbefinnande såväl som rätt och skyldighet att delta i barnens omvårdnad och fostran. Pappornas betydelse när det gäller barns uppväxt och fostran har länge undervärderats. Fäder måste uppmuntras till att ta aktiv del i sina barns liv. Kristdemokraterna ser positivt på att kommuner och landsting erbjuder alla föräldrar föräldrautbildning, oavsett bostadsort. Mammor går i stor utsträckning redan idag på föräldrautbildning, och det är därför viktigt att man vid inbjudan informerar om pappans viktiga roll. Utbildningen skall inte enbart omfatta tiden före födelsen och småbarnsåren, utan strävan bör vara att föräldragrupperna består genom åren. För blivande pappor och mammor som känner sig osäkra i sin nya roll kan en personlig mentor i form av en erfaren förälder och tillika mogen vuxen erbjudas som samtalspartner. Såväl föräldrautbildning som mentorskap kan organiseras via ideella organisationer, landsting och/eller kommun.
Familjestabilitet bör vara ett politiskt mål, i första hand för barnens skull. Barn behöver båda sina föräldrar. Detta innebär att de övergripande förutsättningarna för familjer skall vara så goda som möjligt. Lagstiftning och sociala och ekonomiska stödformer bör utformas med utgångspunkt från att stabila familjerelationer är bra och eftersträvansvärt.
När krisen i ett förhållande kommer skall man snabbt kunna få hjälp. Kristdemokraterna vill ha en väl utbyggd och kostnadsfri familjerådgivning. Familjerådgivningen bör även ha resurser att erbjuda rådgivningssamtal i förebyggande syfte, inte bara i en krissituation. Varje år skiljer sig ungefär 21 000 gifta par i Sverige, enligt statistik från SCB. Ännu fler sambopar flyttar isär, vilket inte syns i statistiken. Vid många separationer finns också barn i förhållandet. Mellan 1985 och 1995 ökade andelen barn som bor hos en ensamstående förälder från ca 13 till 18 %. Var tredje 18-åring har idag föräldrar som separerat en eller flera gånger. Fenomenet med "den frånvarande pappan" utgör ett stort problem i en tid med omfattande familjesplittring. 25 procent av barnen har fem år efter skilsmässan/separationen förlorat kontakten med sin biologiska pappa. Detta är mycket olyckligt, såväl för barn som för pappor.
Den 1 oktober 1998 ändrades föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad m.m. (prop. 1997/98:7, bet. 1997/98:LU12). Ändringarna syftar till att bereda vägen för en ökad omfattning av gemensam vårdnad och betona principen om barnets bästa. Negativa konsekvenser av den nya lagstiftningen har synliggjorts, där barnet kommer i kläm. Mycket tyder på att barnens synpunkter och önskemål sällan tillvaratas.
I de fall där mannen utsatt kvinnan eller barnet för våld bör inte gemensam vårdnad övervägas. Forskning visar att våldsutövande män utnyttjar barnet för att fortsätta förföljelsen av kvinnan. Forskning visar också att våldet mot barn och kvinna ofta fortsätter vid umgängestillfällena. Kristdemokraterna anser att en utredning omedelbart bör tillsättas som ser över lagstiftningens följdverkningar.
Vid vårdnadstvister bör nämndemän av båda könen finnas företrädda vid rättegången. Här kommer ofta olika synsätt till uttryck och den samlade kompetensen från såväl manliga som kvinnliga nämndemän ger bästa förutsättning för bra beslut.
Avgörande för fortsättningen är ofta hur den första tiden efter en skilsmässa gestaltar sig och vilka rutiner som då skapas. Vid tillfällen när livet ställs på kant och kraftigt förändras kan det vara svårt att skapa hållbara strukturer. Ett stödprogram för pappor som stärker dem att bibehålla kontakten med sina barn och att praktiskt kunna genomföra detta skulle för många utgöra en värdefull insats. Programmet kan organiseras via familjecentrum eller socialtjänst. Regeringen bör initiera en försöksverksamhet i några kommuner.
Den yttersta bristen på jämställdhet tar sig uttryck i det ökande våldet mot kvinnor. Även på arbetsplatser utsätts kvinnor och också män för sexuella trakasserier. EU har en gemensam definition av vad sexuella trakasserier innebär: "oönskat beteende av sexuell natur som uttrycks fysiskt, verbalt eller 'icke-verbalt'". Detta kommer fortsättningsvis att betraktas som könsdiskriminering, och därmed flyttas brottet från brottsbalken till jämställdhetslagstiftningen. Via jämställdhetslagen kan den drabbade snabbare få sin sak prövad via fackliga förhandlingar eller genom en anmälan till JämO. Kristdemokraterna ser positivt på att EU driver på Sverige i denna sak.
Det är helt oacceptabelt att kvinnor skall behöva leva med risken att utsättas för våld och övergrepp. I betänkande 1999/2000:JuU3 beslutades om en ändring av fridskränkningslagen. Det är uppenbart att dessa förändringar inte var tillräckliga. Kristdemokraterna hävdade i enlighet med Lagrådets yttrande att lagen om fridskränkningsbrott ger stora tolkningssvårigheter. Det är otillfredsställande att riksdagsmajoriteten stiftar lagar som innehåller uppenbara brister och som inte blir det stöd för misshandlade kvinnor som krävs.
2003 anmäldes 64 937 fall av grov misshandel, därav mot barn 0-14 år 7 589 och mot kvinnor 22 393. Totalt anmäldes 10 070 sexualbrott, varav 2 560 var våldtäkter. Detta är en markant ökning från 2002. Då anmäldes 61 631 fall av grov misshandel, därav mot barn 0-4 år 7 265 och mot kvinnor 21 504. Totalt anmäldes 9 786 sexualbrott, varav 2 184 våldtäkter. En anledning kan vara den ökade konsumtionen av alkohol. Det bör i sammanhanget noteras att endast var femte anmälan leder till åtal och mörkertalet är stort. Polis, åklagare, socialtjänst och hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Samarbetet mellan myndigheterna behöver fördjupas och handläggningen bli effektivare. Hela rättsapparaten måste arbeta snabbare. Polisens minskade resurser innebär ett urholkande av rättssäkerheten, och därför anslår Kristdemokraterna betydligt mer resurser till rättsväsendet i sitt budgetförslag.
Välutbildade poliser med kunskaper om orsakerna till våldsbrott och om hur våldet påverkar offret kan positivt bidra till kvinnans fortsatta agerande och hennes möjligheter att bli av med det ständiga hotet om misshandel, innan det är för sent. Både polis och åklagare kan fortfarande göra mycket mer i arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor. Den redovisning av en inventering i 11 av 21 polismyndigheter som Rikspolisstyrelsen tidigare har överlämnat till regeringen visar bl.a. att alltför stort ansvar läggs på den enskilda polisen. Videokamera används endast i vissa polisdistrikt. Detta är en bra metod för att säkra bevis under förutsättning att kvinnan inte motsätter sig att bli filmad. Vikten av att dokumentera misshandelsskador kan inte nog understrykas. Kristdemokraterna anser att videofilmning för att dokumentera misshandel bör användas i alla polisdistrikt.
Droger är inblandat i mycket av kvinnovåldet. Två tredjedelar av våldsbrotten mot kvinnor begås inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person. Flera misshandelsfall sker nattetid när krogarna stänger. Det svenska dryckesmönstret innebär generellt att storkonsumtionstillfället är förlagt till veckoslut och helgdagar. Denna typ av konsumtion medför en ökad benägenhet för våldsbrott och annan kriminalitet. Resultatet av en ökad tillgänglighet innebär en ökning av misshandel som till stor del drabbar kvinnor. Innan försöksperioden med lördagsöppet var slutgiltigt utvärderad drog regeringen slutsatsen att alkoholforskarna som utvärderat försöket inte funnit någon större ökning av alkoholrelaterade brott. Forskarna underströk dock att uppgifterna om misshandel fortfarande var osäkra. Trots den ofullständiga utvärderingen föreslog regeringen att införa lördagsöppet i systembutikerna i hela landet. Efter det att propositionen lagts fram kom säkerställda uppgifter om att misshandeln ökat i Nordsverige med 13 procent. Riksdagen röstade dock för att försöket skulle permanentas. Agerandet från regeringens sida har visat på en oroväckande nonchalans eller respektlöshet för den verklighet som många kvinnor och barn lever i.
I Sverige förekommer ett slags förmedlingsverksamhet där svenska män för in utländska kvinnor i landet för att leva som gift eller sambo. Många av dessa kvinnor ser i erbjudandet en möjlighet till ett nytt liv. Man flyr kanske från fattigdom i hopp om att få leva ett liv i högre materiell standard. Ungefär 300 av dessa kvinnor hamnar varje år på kvinnojourer efter att ha misshandlats av sina män.
Vissa av kvinnorna som kommer hit lever i en utsatt situation. De kan inte tala svenska, de känner inte vår kultur och de har ingen vänskapskrets. Risken att de ska leva ett isolerat liv är överhängande och beror till stor del på mannens ovilja att hjälpa kvinnan att integreras i samhället.
Uppehållstillstånd för att leva med sin make eller sambo beviljas till en början för en tvåårsperiod. Om förhållandet inom tvåårsperioden tar slut beviljas normalt inte fortsatt uppehållstillstånd utan personen får lämna landet. Den här regeln kunde medföra att kvinnor som blev offer för våldsmän tvingades välja mellan att bryta med mannen, vilket skulle få den följden att hon utvisades, eller stanna hos den man som misshandlade henne. Det låg alltså ett incitament inbyggt i systemet att stanna hos den man som slår.
När man insåg att det fanns män som utnyttjade detta till att ta hit kvinnor för att sedan bryta med dem inom tvåårstiden ändrade man lagen så att kvinnor som misshandlats skulle kunna få en möjlighet att stanna i Sverige. Enligt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har den nya lagen dock inte inneburit någon förbättring i verkligheten. Kvinnor som borde fått stanna har inte fått det. Dessutom kan lagen indirekt anses etniskt diskriminerande. Praxis har nämligen utvecklats som innebär att invandringsmyndigheterna vid bedömningen tar i beaktande om våldet varit grovt. Om man bedömer att våldet inte varit grovt kan kvinnan således utvisas, vilket tydligen innebär att utländska kvinnor, i motsats till svenska, får utsättas för ett visst mått av våld. I ett fall som Utlänningsnämnden valt som vägledande praxisfall i tolkningen av den nya lagen har en kvinna blivit misshandlat, hotad och våldtagen av sin man upprepade gånger. Trots att mannen dömts för våldtäkt sex gånger och för olaga hot två gånger bedömde inte Utlänningsnämnden dessa övergrepp som tillräckligt allvarliga för att bevilja uppehållstillstånd.
Det finns exempel på män som fört in inte mindre än tolv utländska kvinnor till Sverige. En man har varit gift med åtta av dem och sambo med fyra. Han har suttit i fängelse för kvinnomisshandel och anmälts för misshandel ett flertal gånger av olika kvinnor, men utan att dömas. En annan man har tagit hit en kvinna ungefär vartannat år. Tre av dem har bott hos kvinnojourer sedan de misshandlats och hotats av mannen.
När en man ansöker om att få ta in en kvinna till Sverige som skall bli hans hustru har Invandrarverket ingen befogenhet att granska mannens förflutna för att se om han är dömd för sexualbrott eller liknande. Har Migrationsverket fått kunskap om att något inte står rätt till i mannens liv kan de ändå inte gå in och förhindra tillståndet, möjligtvis fördröja det.
Lagstiftningen måste förstärkas för att skydda kvinnor som flyttar till Sverige för att gifta sig. Migrationsverket borde ha en skyldighet att dels kontrollera hur många kvinnor den aktuella mannen tidigare fört in i Sverige, dels kontrollera i polisregistret om mannen tidigare misshandlat någon av dessa. Det är också viktigt att det finns specialkompetens hos personal som skall handlägga utvisningsärenden av kvinnor som kommit till Sverige för att leva med en man, vilka trots anmälan om misshandel utsätts för utvisningshot.
Sedan den 1 september 2003 har den nya lagen om utökat besöksförbud börjat gälla. Vi anser att det är bra att det nu är mannen som vid misshandel av kvinnan kan förbjudas att vistas såväl inom ett geografiskt område som i det gemensamma hemmet. Det är också vår mening att överträdelse av besöksförbud ska kunna ge strängare straff, att inkränkningar i mannens rörelsefrihet ska kunna göras med hjälp av elektronisk övervakning samt att mannen ska kunna förbjudas att vistas såväl inom ett visst geografiskt område som i det gemensamma hemmet.
Det behövs radikala förändringar och större insatser för att hjälpa brottsoffren. Bland annat behövs hjälpmedel som kan underlätta för den hotade kvinnan om hon råkar ut för ett överfall. Många kvinnor som vill ha överfallslarm har inte fått det. Kristdemokraterna anser att hotade kvinnor ska få använda pepparsprej i självförsvar. Vi anser att man snarast bör komma till beslut när det gäller hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot och tillföra resurser för att tillgodose dessa behov.
Alltför många män som förgriper sig på kvinnor får aldrig någon dom för de brott de begår. Ett hinder idag är de bristfälliga rättsintygen. Skall någon kunna dömas krävs att det finns bevis. Rättsintygen är ett sätt att säkra bevis. Knappt en tredjedel av rättsintygen är användbara. Resten är av för dålig kvalitet. Då kravet på objektivitet styr åklagarens arbete framstår betydelsen av att kunna säkra bevis som avgörande. I början av läkarutbildningen ingår ett avsnitt om rättsintygen. Det finns skäl att repetera detta när studenten har nått en högre medicinsk utbildningsnivå och har en reell möjlighet att kunna göra en bedömning av misshandelsskador som kan vara svårtolkade. Vid Rikskvinnocentrum, RKC, bedrivs forskning om sexualiserat våld. Där finns ett unikt material samlat om kvinnor som utsatts för våld. Ett flertal kvinnor kan följas under sjukhusvård och rättsprocess. Resurser bör ges för att undersöka rättsintygens betydelse för utfallen i domstol.
Två femtonåriga flickor utsattes sommaren 2002 för grova sexuella övergrepp. En av flickorna våldtogs av tre män, den andra av en man. Men flickan som våldtogs av tre män våldtogs inte i juridisk mening. Hon var kraftigt påverkad av läkemedel och kunde därför inte göra motstånd. Hon hade själv tagit läkemedlen och därmed försatt sig själv i vanmakt. Hon skrek inte heller på hjälp. Hennes kompis som samma kväll våldtogs av en man var nykter, därför rubriceras hennes fall som våldtäkt. Avgörande för om våldsmannen döms för våldtäkt eller ej är alltså vem som försatt kvinnan i vanmakt.
Kristdemokraterna vill ha en lagändring på detta område. Det är inte acceptabelt att en och samma gärning rubriceras olika. Det lagförslag som skall rätta till denna skevhet och som har remissbehandlats har märkligt nog inte lagts fram. Vårt förslag beskrivs mer utförlig i en särskild motion om brottsoffer och kvinnofrid.
En kvinna som utsatts för misshandel eller våldtäkt upplever ofta en mycket svår psykisk press under en eventuell rättegång. Detta resulterar ofta i att hon inte orkar fullfölja denna utan i stället tar tillbaka sin anmälan. Kvinnor behöver därför stöd i sin utsatta situation. Kvinnan bör ges tillgång till juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången. Kvinnan skall också erbjudas professionell psykolog- eller kuratorshjälp för att bearbeta sina ofta traumatiska upplevelser.
Samhället måste tydligt markera att våld mot kvinnor är ett allvarligt brott. Mannen som misshandlat eller våldtagit kvinnan måste under strafftiden få behandling, psykoterapi/ gruppterapi, så att misshandeln eller våldtäkten inte upprepas. Kristdemokraterna menar att farmakologisk behandling ska kunna användas på våldtäktsmän som återfaller i brott under den sista tredjedelen av straffet då vederbörande är villkorligt frigiven. Vi anser också att pedofiler och våldtäktsåterfallsförbrytare måste delta i programverksamhet för sexualförbrytare om dessa ska komma i åtnjutande av villkorlig frigivning. Läs mer om detta i vår motion om kriminalvården.
Det finns idag cirka 150 kvinnojourer i Sverige. 130 av dem är anslutna till ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och resterande till Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Bägge dessa organisationer har del av statligt stöd. Kvinnojourerna är en fantastisk resurs för alla de kvinnor som tar sin tillflykt dit när hot och våld blir övermäktigt och då hemmet inte längre är en trygg plats. Kvinnojourerna fungerar olika och drivs i huvudsak genom ideellt arbete. Den ideella insatsen där syster möter medsyster är av stor betydelse, men de små ekonomiska resurserna gör att verksamheten på mindre orter kan vara svår att hålla igång. Ungefär hälften av landets kommuner ger bidrag till sin lokala kvinnojour, vilket möjliggör för den att ha anställd personal. Storleken på stödet varierar från kommun till kommun, och många har på senare år dragit ner på sina bidrag eller tagit bort dem helt.
Situationen för flickor och unga kvinnor som hotas och kontrolleras av sina anhöriga behöver särskilt uppmärksammas. Hedersrelaterat våld är inget hedersamt. Det är fruktansvärda brott. Det behövs större resurser för skyddat boende så att de flickor och unga kvinnor som är i behov av skyddat boende kan få tillgång till det omgående. Men långt viktigare är att vi lär oss att ta itu med och tackla det tänkande som ligger bakom den så kallade hederskulturen och att vi med en större effektivitet än idag beivrar dessa brott.
Orsakerna till brotten står inte enbart att finna i olika invandrargruppers kulturer. Regeringens misslyckade integrationspolitik bär ett stort ansvar för många unga kvinnors lidande.
Idag ges många invandrare aldrig en riktig chans att komma in i det svenska samhället och får på så sätt inte heller möjlighet att ta del av de värderingar som präglar vår syn på kvinnor och män. Regeringen har låst fast generationer av invandrare i bidragsberoende samtidigt som de med pekpinnepolitik försöker förmå familjer och enskilda att bli försvenskade och ge upp sina rötter.
Invandrare måste ges möjlighet att snabbt komma in på arbetsmarknaden genom en högre grad av individualisering av svenskundervisningen där en del av utbildningen sker i arbetslivet. På detta sätt knyts också kontakter mellan svenskar och invandrare som kan fungera som norm- och värdeförmedlare och vara berikande för alla parter.
Samhället måste på ett tydligare sätt stödja familjen. Det blir lätt spänningar i en invandrarfamilj där föräldrarna har rötterna i det gamla hemlandet samtidigt som barnen alltmer blir en del av familjens nya hemland. Dessa konflikter måste uppmärksammas av sociala myndigheter, i familjerådgivning och i skolans samlevnads- och sexualundervisning. Att uppmärksamma familjen är minst lika viktigt som att bereda plats på arbetsmarknaden för att få en fungerande integration där normer och värden överförs och så att vi kan bekämpa problematiken med hedersmord.
Ett annat område som behöver uppmärksammas mer är problemet med kvinnlig könsstympning. Trots att det är förbjudet i Sverige och att Sverige inte har några regler om dubbel straffbarhet vad gäller kvinnlig könsstympning, förekommer det fortfarande att svenska flickor stympas och att ingen straffas för det fruktansvärda brott som begås. Det är oacceptabelt att den lagskärpning som riksdagen beslutade om för flera år sedan ännu inte har fått något genomslag vad gäller att förbättra situationen för de flickor som lever under hot om att utsättas för könsstympning. Regeringen bör omgående utreda vilka åtgärder, vare sig det rör sig om ytterligare skärpt lagstiftning eller om förbättrad utbildning av poliser och handläggare hos de sociala myndigheterna, som måste till för att förbättra de utsatta flickornas situation.
Den snabbt accelererande handeln med fattiga kvinnor och barn, idag allt oftare från Östeuropa till Västeuropas storstäder, måste betecknas som en sexualiserad slavhandel. Trafficking, som det kallas för, är en internationell handel med bland annat sexuellt utnyttjande i prostitution, bordellverksamhet och framställning av pornografi. Handeln anses omsätta 70 miljarder kronor årligen. En kartläggning genomförd av Kvinnoforum visar att antalet prostituerade kvinnor från Baltikum och Östeuropa har ökat markant i Norden. Rikskriminalen uppskattar att trafficking i Sverige under de senaste åren omfattat 400-600 kvinnor per år. Riksrevisionsverket har i en rapport granskat problemen med trafficking i Sverige. Verket påpekar att de reguljära färjeterminaler som har trafik från Polen, Estland och Litauen är observanta på denna typ av handel, och ensamma unga kvinnor utfrågas om de har pengar och vem de skall besöka. Någon dokumentation görs dock inte, och informationen går således inte vidare till andra gränskontroller. Kvinnorna kan sedan smugglas vidare via andra gränsövergångar. Vid till exempel Arlanda, Sturup och Landvetter är kontrollen av handel med kvinnor inte en prioriterad uppgift. Den 1 juli 2002 infördes en ny lag i Sverige som omfattar personer som organiserar handel med människor. Enligt den nya lagen kan personer som organiserar, transporterar, tar emot eller håller någon inlåst för sexuell exploatering dömas till mellan två och tio års fängelse. Straffsatserna för den som döms är fortfarande relativt lindriga jämfört med exempelvis narkotikahandeln. Riksrevisionsverket har i en rapport granskat problemen med människohandel i Sverige och påpekat flera brister som borde åtgärdas. EU-kommissionen har i ett direktiv (KOM (2002) 71) föreslagit att offer för människohandel beviljas uppehållstillstånd vid samarbete i rättsliga förfaranden mot personer som exploaterar och utnyttjar andra människor. Europaparlamentet har i en gemensam resolution välkomnat detta förslag.
Kristdemokraterna ser mycket allvarligt på den förnedrande människohandel som pågår och anser att snara insatser bör ske på olika nivåer. Målet skall vara att skydda och hjälpa offren och samtidigt upptäcka och straffa förövarna. För detta krävs det bland annat mer resurser till polisen som skall utreda människohandelsbrott. Trots att regeringen hävdar att polisen tillförts mer resurser och fått förstärkt kompetens menar de poliser som arbetar med frågorna att så inte har skett. För att kunna komma i kontakt med, förstå och hjälpa offer för människohandel krävs att man i större utsträckning tillvaratar frivilligorganisationers erfarenhet och kunskap om dessa offer.
Ett verktyg för att bekämpa den internationella handeln med människor är tilläggsprotokollet till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Detta protokoll antogs av FN:s generalförsamling i november 2000 och skrevs under av Sverige en månad senare. Trots att det förflutit så lång tid och att protokollet rör ett så viktigt område som att skydda kvinnor och barn från en sexualiserad slavhandel, har Sverige ännu inte ratificerat protokollet. Nyligen kom en departementspromemoria från Justitiedepartementet med förslag till ratificering av protokollet. Enligt regeringens planer kommer den att presentera en proposition för riksdagen i mars 2004. Det är anmärkningsvärt att regeringen har låtit beredningen av ärendet dra ut så mycket på tiden. Våra grannländer Norge och Danmark har redan ratificerat protokollet, liksom flera av EU:s nuvarande och blivande medlemsländer.
Den smutsiga hanteringen med barnpornografi måste motverkas även genom innehavskriminalisering. Kristdemokraterna har länge kämpat för detta. Vi välkomnar att regeringen gått oss till mötes med skärpt lagstiftning på detta område. Barn som utsätts för sexuella övergrepp, av det slag som produktion av barnpornografi innebär, skadas allvarligt i sin utveckling av den egna könsidentiteten och synen på det motsatta könet.
Regeringen har i en skrivelse till riksdagen presenterat sin handlingsplan för jämställdhetspolitiken. Där har man redogjort för att jämställdheten skall integreras i alla politikerområden. Utöver det ska följande fem områden särskilt lyftas fram under mandatperioden:
Representation; jämn fördelning av makt och inflytande.
Lika lön för lika arbete.
Mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål.
Män och jämställdhet.
Sexualiseringen av det offentliga rummet.
Utöver handlingsplanen har regeringen i sin skrivelse redogjort för det jämställdhetsarbete som skett inom de olika politikerområdena sedan 1999.
Kristdemokraterna har följande kommentarer med anledning av regeringens skrivelse:
I skrivelsen aviserar regeringen att man avser att tillsätta en utredning för att undersöka möjligheterna att införa en rätt till heltidsanställning. Kristdemokraterna anser att det är fel väg att införa en rättighetslagstiftning på detta område. Det är mycket viktigt att de som såönskar får möjlighet att gå upp i anställningsgrad och att nya tjänster som inrättas blir heltidstjänster. Kristdemokraterna menar att offentlig sektor, det vill säga politiker, har ett stort ansvar för att skapa heltidstjänster. Däremot kan lagstiftning i frågan skapa en fyrkantighet.
Samtidigt som det är mycket viktigt att deltidsarbetande som vill arbeta heltid ges den möjligheten, är det lika viktigt att den som vill gå ner i tjänstgöringsgrad av olika skäl bereds möjlighet till detta. Önskemålen ser olika ut i olika skeden av livet och bör tillgodoses i största möjliga utsträckning för att människor skall ha fungerande liv.
I regeringens skrivelse berörs endast med några korta rader (s. 64) vad som skett inom bostadspolitikens område när det gäller jämställdhetsarbete. Regeringen hänvisar till att man tillsatt en kommitté, PBL-kommittén, och att man i den översynen av den omfattande plan- och bygglagen också skall beakta jämställdhetsperspektivet. Detta är ynkligt magert av regeringen. Inget har alltså gjorts på detta viktiga område. Samhällsplaneringen är navet i hur vi fysiskt utformar vårt samhälle och att då inte ha några synpunkter eller visioner är verkligen undermåligt. En viktig vision är att planera vårt samhälle tryggt med tanke på gångtunnlar, buskar m.m. så att det kan kännas överblickbart när man rör sig i ett område. Kvinnor känner sig otryggare än män i sina närområden, och att öka tryggheten är en viktig jämställdhetsfråga. Andra positiva aspekter på ett tryggt närområde är att planera så att man minskar brott genom att placera ytterdörrar till bostäder publikt.
Regeringen avser att undersöka förutsättningarna för att införa någon form av kvoteringsbestämmelse i lagstiftningen när det gäller representation av kvinnor och män i styrelserna i näringslivet. Vi anser att en tvingande lagstiftning är fel väg att gå. Kristdemokraterna anser dels att staten bör agera som ett föredöme när det gäller en jämn könsfördelning i styrelser samt i myndighet och bolagsledningar, dels att regeringen bör ta initiativ till trepartssamtal mellan stat, arbetsgivar- och arbetstagarparter för att uppnå en ökad representation av kvinnor på såväl styrelsenivå som på ledande poster. Målet bör vara att minst 40 procent av styrelseledamöterna i börsbolagen bör vara kvinnor år 2006.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
|
|
Maria Larsson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Stefan Attefall (kd) |
Lars Lindén (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
| [1] |
Antal utbetalda dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, rehabiliteringspenning, förtidspension och sjukbidrag från socialförsäkringen per sjukpenningförsäkrad samt försäkrade med hel förtidspension eller helt sjukbidrag. |