En väl fungerande arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i vid mening är viktig för att säkerställa att de människor som drabbas av arbetslöshet snabbt återkommer i arbete och inte fastnar i ett långvarigt bidragsberoende. Ur ett mänskligt perspektiv är det utanförskap som många hamnar i när de står utanför arbetsmarknaden oförsvarligt. Det är både ett slöseri med samhällets resurser och bristande respekt för människors värde att inte ta till vara allas förmågor.

Vi vill ändra på detta och skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete, kreativitet, skapande och kunskapssökande. Det ska finnas möjligheter för den enskilde individen att forma sin egen tillvaro och förbättra sin livssituation efter egen förmåga. Vi vill med vår politik skapa de förutsättningar som krävs för att arbetsmarknaden ska fungera, vara flexibel och svara mot de behov som enskilda individer och företag har. Under dessa förutsättningar kan produktionen och tillväxten bli högre och inflationen hållas i schack. Att genomföra reformer för att förbättra arbetsmarknaden är således en av de mest prioriterade uppgifterna de kommande åren.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är i första hand att påverka arbetsutbudet. Men det krävs också efterfrågestimulerande åtgärder för att arbetslösheten ska komma ner på rimliga nivåer. Stabiliseringspolitiken diskuteras i budgetmotionen (2004/05:Fi231). I motion 2004/05:N305 återges våra näringspolitiska förslag som verkar mer direkt på efterfrågesidan, medan den här motionen i huvudsak gäller faktorer som påverkar utbudssidan av ekonomin.

Forskning och beprövad erfarenhet tyder på att arbetslöshetsförsäkringens utformning har betydelse för arbetslösheten, sysselsättningen och den långsiktigt uthålliga produktionsförmågan. Såväl ersättningsnivån som ersättningstiden påverkar incitamenten för att söka arbete. Vi föreslår därför att ersättningen vid arbetslöshet gradvis trappas ner.

Det är också viktigt att det finns ett regelsystem med tydliga krav på att den som är arbetslös måste anta erbjudet arbete och att det finns en uppföljning av att dessa krav efterlevs. Även om dagens regelsystem verkar strikt, är efterlevnaden av reglerna bristfällig. Här förespråkar vi en förändring. Vi anser att det finns starka skäl att låta en bortre parentes verka i arbetslöshetsförsäkringen. Vi föreslår vidare att beslut om sanktioner ytterst ska fattas av en myndighet, Institutet för arbetslöshetsförsäkringen, och inte av arbetslöshetskassorna.

Vi förordar också en förändring av arbetsmarknadspolitiken. Tydligare mål för politiken måste läggas fast och Arbetsmarknadsverket måste få en mer självständig roll och en organisation som ger bättre förutsättningar för en effektiv arbetsmarknadspolitik. Detta gör också att risken att andra mål än rent arbetsmarknadspolitiska kan styra omfattningen av åtgärder reduceras. Arbetsmarknadspolitiken ska i första hand inriktas på att minska den långsiktiga, strukturella arbetslösheten. Det är också nödvändigt att individualisera de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

En viktig del i vår politik är att företagen ska kunna verka under stabila förhållanden, där såväl arbetsgivare som arbetstagare känner sig trygga i sin verksamhet. Den svenska arbetsrätten är i vissa avseenden strikt, men sammantaget är arbetsrätten mer omfattande och begränsande i många andra länder i euroområdet. Inte heller kan forskningen påvisa något entydigt samband mellan en strikt arbetsrätt och hög arbetslöshet. Det finns däremot skäl att överväga hur arbetsrätten kan anpassas, särskilt till de speciella villkor som gäller för små och medelstora företag. Det finns också ett behov att modernisera lagstiftningen, som i stora delar tillkom under 1970-talet. Samtidigt är det angeläget att den enskilde arbetstagaren kan känna sig trygg både på jobbet och i att byta arbete.

2 Innehållsförteckning

5.1 Arbetslöshetsförsäkringen måste fungera som en omställningsförsäkring 13

3 Förslag till riksdagsbeslut

4 En trygg och öppen arbetsmarknad för alla

Vår ideologiska utgångspunkt är att Sverige måste ha en arbetsmarknad där alla medborgare har möjligheter att forma sin tillvaro och förbättra sin livssituation genom egna val och ansträngningar. Människors makt över den egna tillvaron bör öka och dåär det nödvändigt att arbetsmarknaden reformeras.

Arbetsmarknaden måste förändras så att den präglas av större öppenhet och rörlighet än i dag samtidigt som tryggheten för både anställda och företagare måste säkras. Vi vill skapa förutsättningar för en arbetsmarknad som är tillgänglig för alla. En ökad social rörlighet är ett viktigt mål. Då krävs det bl.a. att det skall löna sig bättre att arbeta, särskilt för låg- och medelinkomsttagare.

Alltför många människor i arbetsför ålder står i dag utanför arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att fler kommer in på arbetsmarknaden och fler arbetar mera om vi skall klara av att möta framtidens utmaningar. De kommande årtiondena sker befolkningstillväxten huvudsakligen i de åldersgrupper som står utanför arbetslivet. Vi måste både klara tillväxten och möta de krav på en väl fungerande välfärd och grundläggande trygghet som detta ställer.

Vi vill skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete, kreativitet, skapande och kunskapssökande. Det skall finnas goda möjligheter att arbeta och att starta och driva företag. Skatten måste sänkas på både arbete och företagande. Arbetet med att kunna skapa en trygg men samtidigt rörlig arbetsmarknad startar redan i skolan. Utbildning måste prioriteras i alla led från grundskola till universitet, men även vidareutbildning.

Vi vill säkra välfärden genom att satsa på kunskap i skolan, vårdgaranti i sjukvård och äldreomsorg samt en kraftfullare brottsbekämpning. Denna ambition blir bara trovärdig om vi också kan redovisa tydliga prioriteringar. Vi prioriterar arbetslinjen och ordentliga satsningar på de offentliga kärnverksamheterna istället för som idag bidragslinjen med generösa bidrag.

Att skapa en trygg och öppen arbetsmarknad kräver att alla människor oavsett bakgrund ges tillräckliga möjligheter att utbilda sig och att olika kompetenser tas tillvara. I dag finns tyvärr alltför höga murar mot unga, äldre och invandrare på arbetsmarknaden. Detta gäller i ännu högre grad om individen ifråga har bristfällig utbildning eller bristande språkkunskaper.

Vi vill skapa ett Sverige där alla som vill och kan ges möjlighet att arbeta och försörja sig själva efter förmåga. Alla människor kan ta ansvar och vill känna delaktighet.

Moderaternas partistyrelse har tillsatt en tillväxtarbetsgrupp som bl.a. har till uppgift att se över arbetsmarknadspolitiken i vid mening. ¹ Arbetsgruppen ska, enligt direktiven, avlämna sin rapport senare under hösten. Gruppen har bl.a. i uppgift att se över arbetsrätten, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken. I denna partimotion och i budgetmotionen (2004/05:

Fi231) kommer vissa av gruppens överväganden att presenteras. Eftersom tillväxtgruppens arbete fortfarande pågår kommer det att finnas anledning att återkomma med ytterligare konkretiseringar i samband med partimotionen med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition. Det finns emellertid skäl att redan nu redovisa vissa överväganden samt de förslag som påverkar budgetmotionen.

4.1 En arbetsmarknad i förändring

Arbetsmarknaden har genomgått drastiska förändringar de senaste decennierna. Ännu under 1970-talet framstod arbetsmarknaden som kronjuvelen i den svenska modellen. Orosmolnen började dock nalkas på horisonten i form av avtalsrörelser som spårade ur, men medan arbetslösheten steg i de flesta andra industriländer under 1980-talet förblev den låg i Sverige. Den svenska modellen med en relativt hög grad av centraliserad lönebildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder framstod därför som mycket framgångsrik i ett internationellt perspektiv. I efterhand kan konstateras att lönebildningen inte fungerade och att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte förmådde förbättra de arbetslösas anställningsbarhet. För att hålla tillbaka arbetslösheten krävdes återkommande devalveringar och en växande offentlig sektor som sög upp de potentiellt arbetslösa.

I början av 1990-talet kraschade den svenska ekonomin. Flera år avalltför hög kostnadsutveckling i förhållande till omvärlden ledde till en dramatisk kostnadskris och räntechock. Den inhemska ekonomin pressades hårt av stigande realräntor, fallande priser på fastigheter och krisen i banksystemet. När den ekonomiska politiken lades om och inriktades på att bekämpa inflationen samtidigt som de offentliga finanserna sanerades kunde inte den svaga internationella efterfrågan mötaspå sedvanligt sätt med en anpassningspolitik från statsmakternas sida. Istället utlöstes en djup lågkonjunktur. De underliggande problemen på arbetsmarknaden visade sig med all sin kraft. Den öppna arbetslösheten fyrdubblades mellan 1990 och 1993 från knappt två procent till drygt åtta procent.

Under 1990-talets andra hälft var utvecklingen på arbetsmarknaden mer gynnsam. Omläggningen i den ekonomiska politiken under de första åren på 1990-talet började nu ge resultat. Kontroll över de offentliga finanserna och prisstabilitet utgjorde grunden för en positiv utveckling. Åtgärder för att strama upp ersättningssystemen och förbättra de ekonomiska incitamenten för den enskilde individen att arbeta bidrog också till denna. Det genomfördes även avregleringar som förbättrade en rad marknaders funktionssätt. Arbetsmarknaden blev mer flexibel, bl.a. till följd av avregleringar som underlättade korttidsanställningar. Återhämtningen i ekonomin förstärktes av en stark internationell konjunkturuppgång med efterföljande överhettning och prisbubbla på aktiemarknaden. Under högkonjunkturåren mot slutet av 1990-talet återhämtade sig sysselsättningen och den öppna arbetslösheten sjönk till ca fyra procent. I början av 2000-talet stramades den ekonomiska politiken åt, först i USA för att dämpa tendenserna till överhettning. Samtidigt brast den s.k. IT-bubblan, tillgångspriserna föll och den reala aktiviteten i ekonomin dämpades.

Under det senaste året har arbetsmarknaden återigen försvagats ordentligt. Sedan förra hösten har den öppna arbetslösheten ökat med drygt 1 procentenhet. I augusti låg den totala arbetslösheten (inklusive arbetsmarknadspolitiska åtgärder) på 7,6 procent (se diagram 1). Långtidsarbetslösheten fortsätter att vara hög. I augusti hade nästan var tredje arbetslös varit detta i mer än sex månader. Även ungdomarnas arbetslöshet fortsatte att öka jämfört med augusti förra året.

Diagram 1: Arbetslöshet, öppen respektive inklusive åtgärder, i procent av arbetskraften

Den försämrade utvecklingen på arbetsmarknaden kom inte som någon överraskning. Konjunkturbedömare hade sedan länge räknat med att konjunkturnedgången skulle ge avtryck på arbetsmarknaden, men försvagningen lät vänta på sig. Förändringar på arbetsmarknaden brukar i normalfallet ske med en tidsfördröjning på runt 6-8 månader när efterfrågeläget förändras. Enligt en ofta använd tumregel väntas den öppna arbetslösheten öka med ca en halv procentenhet om BNP-tillväxten blir en procent lägre. ²

Eftersom den offentliga sektorn hade behov av nyrekryteringar kunde emellertid sysselsättningen hållas uppe relativt väl under större delen av 2003. När efterfrågan på arbetskraft i vården, skolan och omsorgen började minska, kunde inte längre den offentliga sektorn motverka den svaga sysselsättningsutvecklingen i näringslivet och sysselsättningen minskade drastiskt mot slutet av förra året (se diagram 2). Sedan dess har efterfrågeläget varit fortsatt svagt. I augusti minskade antalet lediga platser både inom bl.a. hälso- och sjukvården samt inom vissa privata tjänsteområden t.ex. hotell- och restaurantverksamhet jämfört med för ett år sedan.

Diagram 2: Sysselsättningsutveckling i olika sektorer i ekonomin, index 1990=100

Försämringen har inneburit stora påfrestningar på arbetsförmedlingarnas verksamhet. Ända sedan lågkonjunkturen i början av 1990-talet har trögheterna på arbetsmarknaden gjort att lediga platser inte besatts i samma utsträckning som tidigare. Arbetsförmedlingarna var inte dimensionerade för anstormningen av arbetslösa i samband med 1990-talets kris samtidigt som en ny struktur på arbetsmarknaden växte fram där nya kompetenser efterfrågades.

Detta kan illustreras med en s.k. Beveridgekurva som visar sambandet mellan vakanser och total arbetslöshet (se diagram 3). I diagrammet är det tydligt att den totala arbetslösheten i dag är nästan lika hög som 1992, trots att antalet lediga platser, i relation till arbetskraften, är mer än dubbelt så många. Detta betyder att matchningen mellan vakanser och arbetssökande fungerar sämre än för drygt tio år sedan. Om jämförelsen skulle ha gjorts med 1980-talet vore försämringen än mer uttalad. Det är bekymrande att det inte skett någon förbättring av matchningseffektiviteten de senaste åren; alla kombinationer av vakanser och total arbetslöshet ligger sedan 2001 praktiskt taget efter samma kurva. ³

Diagram 3: Beveridgekurva, samband mellan lediga platser och arbetslösa Image: A342_5-5.jpg

inklusive deltagare i åtgärder, som andelar av arbetskraften

Sedan den 1 maj i år har utvidgningen av EU gjort att arbetsmarknaden blivit mer rörlig. Regeringen ville införa övergångsregler för de nya medlemsländerna, men en majoritet i riksdagen, inklusive moderaterna, röstade mot detta. Detta innebar att den fria rörligheten för arbetstagarna utvidgades från 375 till 450 miljoner invånare över en natt. Antalet ansökningar om uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl från de nya EU-länderna har sedan dess nästan dubblerats, om än från en låg nivå, och uppgick till 2 017 stycken under perioden maj till augusti.

4.2 Nya utmaningar på arbetsmarknaden

Sysselsättningen ligger i dag på nivåer som vida understiger de mot slutet av 1980-talet. Antalet personer utanför arbetskraften fortsätter att öka. I dag är det drygt 300 000 fler personer än genomsnittet under 1980-talet som står utanför arbetskraften. Inte heller arbetskraften används fullt ut. Förutom att nästan en kvarts miljon människor är arbetslösa, arbetar ungefär lika många färre timmar än de skulle vilja. Tillsammans med de personer som står utanför arbetskraften men både vill och kan jobba, utgör dessa ett outnyttjat arbetskraftsutbud som motsvarar runt 400 000 heltidsjobb, enligt beräkningar av SCB. Till detta kan läggas sjukfrånvarande (utanför arbetskraften) och förtidspensionerade. Då står nästan 25 procent av befolkningen utanför arbetsmarknaden.

Förutsättningarna för arbetsmarknadspolitiken är delvis annorlunda i dag än för ett decennium sedan. Låginflationspolitiken har kommit för att stanna, något som fått återverkningar på lönebildningen. Det har t.ex. skett en dramatisk förändring i lönebildningsprocessen. ⁴ De tre senaste avtalsrörelserna betecknas av de flesta ekonomer som lyckosamma och lönebildningen fungerar nu förhållandevis väl.

En större del av de kollektivavtal som i dag sluts mellan arbetsmarknadens parter är lösliga i formen; t.ex. specificeras inte några löneökningar överhuvudtaget i akademikernas förbundsavtal dvs. för drygt 30 procent av löntagarna i den statliga sektorn. ⁵

Enligt den s.k. puckelhypotesen uppvisar länder med antingen en starkt centraliserad lönebildning eller en helt decentraliserad lönebildning en god makroekonomisk utveckling (med låg inflation och låg arbetslöshet). Förklaringen är att centraliserade fackföreningar tar ett samhällsekonomiskt ansvar i löneförhandlingarna respektive att marknadskrafterna ges fullt spelrum vid lokal lönebildning. ⁶ Den nya lönebildningsmodellen kan därför sägas utnyttja de båda "svansarna" på puckeln, som förknippas med en ansvarsfull lönebildning med låg arbetslöshet och låg inflation som resultat.

Att arbetsmarknadens parter tar ett större samhällsekonomiskt ansvar än under 1970- och 1980-talet innebär att förutsättningarna för moderaternas politik har förändrats. Avtalsrörelser som sannolikt innebär lugn och ro på arbetsmarknaden ger bättre förutsättningar för tillväxt. Det är andra frågeställningar som är betydligt mer problematiska i dag för vårt framtida välstånd än lönebildningen: den höga frånvaron, den demografiska utvecklingen och utanförskapet på arbetsmarknaden.

Det är inte bara sjukfrånvaron som har ökat sedan slutet av 1990-talet. Jämfört med andra länder tillhör Sverige de länder som har haft den kraftigaste ökningen av den totala frånvaron under senare år. ⁷ Generösa ersättningsregler, avtal om förkortade arbetstider och ökad föräldraledighet har bidragit till att antalet arbetade timmar utvecklats svagt trots ett starkt efterfrågeläge. Andra sidan av samma mynt är att produktivitetstillväxten ökat, men det är knappast rimligt att tro att produktiviteten kan fortsätta öka i samma takt. Det framförs ofta i debatten att den höga frånvaron kan vara ett resultat av ett alltför högt uppdrivet tempo på arbetsplatserna. Det kan mycket väl vara så i det enskilda fallet, men vi menar, i likhet med många av de forskare som studerat frågan, att grundproblemet är att de ekonomiska incitamenten för att arbeta inte är tillräckliga. ⁸ I motion 2004/05:Sf357 föreslår vi åtgärder för att få bukt med den höga sjukfrånvaron och få tillbaka fler i arbete.

Den demografiska utvecklingen är bekymmersam i ett framåtblickande perspektiv. Fram till år 2020 kommer 60 procent av befolkningstillväxten att ske utanför arbetsför ålder. En åldrande befolkning riskerar att medföra att tillväxten minskar samtidigt som efterfrågan på välfärdstjänster, framförallt behovet av sjukvård, ökar. Det genomsnittliga bidraget till tillväxten från demografin kommer att ligga på nära noll fram till 2050. ⁹ Detta är en radikal förändring jämfört med perioden 1980-2000 som präglades av en gynnsam befolkningstillväxt ur ett tillväxtperspektiv. Under denna period gav demografin ett bidrag på ca en procent till tillväxttakten.

De senaste årens höga produktivitetstillväxt inger visst hopp, men det kan vara en tillfällig ökning till följd av utvecklingen inom IT-teknologin. När den väl satt sig kommer andra faktorer att avgöra om produktivitetstillväxten blir fortsatt hög. OECD, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), Riksbanken och Långtidsutredningen (LU) har under det senaste året presenterat studier som tyder på att den potentiella tillväxten kommer att minska de kommande åren. ¹⁰ Produktionsförmågan i ekonomin har tidigare kunnat öka med ca 2-2,5 procent per år utan att resursutnyttjandet och inflationstrycket ökat. Bedömarna menar nu att tillväxten som mest kan öka med 1,5-2,0 procent per år utan att ett inflationstryck uppstår.

En nedväxling av den potentiella tillväxten med ca 0,5 procent är en betydande förändring. Inte sedan 1970-talet har Sverige genomgått en sådan förändring. Vi står nu inför en period då risken för stabiliseringspolitiska missgrepp ökar. Det är viktigt att inte upprepa 1970-talets misstag att försöka överbrygga en nedväxling av produktionsförmågan med efterfrågestimulanser i tron att det är ett konjunkturfenomen som ska hanteras.

Arbetsmarknaden präglas också av en tydlig segregation. ¹¹ Inom vissa grupper är förankringen på arbetsmarknaden svag. Detta gäller t.ex. invandrare och ungdomar. Det finns också stora regionala skillnader. Utsikterna att få arbete för en långtidsarbetslös person som bor i en region med svag arbetsmarknad och har en låg utbildning är små.

Om inte arbetsmarknaden fungerar väl och fler kommer i arbete kommer tillväxten att hämmas. Under förutsättning att arbetsmarknadens funktionssätt förbättras finns en betydande arbetskraftspotential som kan bidra till en hög tillväxt samtidigt som inflationen kan hållas i schack. Att genomföra reformer för att förbättra arbetsmarknaden är således den mest prioriterade uppgiften de kommande åren. Då kan den som är arbetslös i dag finna ett arbete och den som i dag står utanför arbetskraften komma in på arbetsmarknaden samtidigt som reallönen kan öka.

5 Problem med dagens arbetsmarknadspolitik

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är i första hand att påverka arbetsutbudet. Dagens höga arbetslöshet kan förklaras både av en svag efterfrågan och av ett outnyttjat arbetsutbud. För att arbetslösheten ska kunna komma ner till rimliga nivåer krävs därför åtgärder både på utbuds- och efterfrågesidan. Stabiliseringspolitiken diskuteras i budgetmotionen (2004/05:Fi231), medan vi i denna motion i första hand diskuterar utbudsstimulerande åtgärder.

Det finns flera orsaker till att dagens arbetsmarknad inte fungerar tillfredsställande och att den öppna arbetslösheten tenderar att fastna på

4,5-5 procent. De ekonomiska incitamenten för att arbeta är bristfälliga, arbetslöshetsförsäkringen är i realiteten inte en omställningsförsäkring, kontrollen och uppföljningen av arbetsförmedlingarnas verksamhet brister och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är inte effektiva och i tillräcklig grad anpassade efter individernas behov. Det arbetsrättsliga regelverket fungerar inte heller väl i alla avseenden.

En av de viktigaste orsakerna till att arbetslösheten är hög är att de ekonomiska drivkrafterna för att arbeta för många människor inte är tillräckligt starka, framförallt i de grupper där arbetskraftspotentialen finns. Vi vill därför minska marginaleffekterna både för låg- och medelinkomsttagare.

En annan viktig orsak till den höga arbetslösheten är att arbetslöshetsförsäkringen inte är utformad på bästa sätt vare sig enligt etablerad erfarenhet eller enligt forskning på området. Med vårt förslag till nya villkor i arbetslöshetsförsäkringen kommer den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös att bli betydligt större än i dag.

En tredje orsak är att arbetsförmedlingarna inte förmår sammanföra de arbetssökande med de vakanser som finns i tillräckligt stor omfattning (se Beveridgekurvan i avsnitt 4.1). När väl de ekonomiska incitamenten är på plats, är det viktigt att den arbetssökande får ett omfattande stöd från arbetsförmedlingarna. Varje individ bör få individuell rådgivning omedelbart i sökprocessen. Ytterligare en orsak är att uppföljningen av det regelverk som arbetsförmedlingarna arbetar efter är bristfällig. Enligt regelverket kan t.ex. en arbetslös, som inte aktivt söker jobb, stängas av från ytterligare ersättning, något som dock sker mycket sällan. Vi föreslår att beslutet läggs på en myndighet och inte på arbetslöshetskassorna.

Den höga arbetslösheten kan också förklaras av att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte förmår öka anställningsbarheten hos de arbetssökande i tillräckligt stor omfattning. En föränderlig ekonomi ställer stora krav på att de arbetssökande snabbt ska kunna ändra sin kompetens, något som inte tillgodoses fullt ut med dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi föreslår en klarare målstyrning av Arbetsmarknadsverket, AMV. Förslaget syftar till att tillförsäkra AMV en större självständighet och möjlighet att avgöra hur resurser avsätts till förmedlingsverksamhet, åtgärder respektive anställningsstöd.

Det arbetsrättsliga regelverket fungerar inte heller väl i alla avseenden, särskilt gäller detta de mindre företagen. Forskningslitteraturen ger samtidigt stöd för slutsatsen att den svenska arbetsrätten inte är någon primär orsak till att arbetslösheten periodvis ligger på mycket höga nivåer. Det är inte heller så att Sverige har en arbetsrätt som påtagligt avviker från andra länder. Ett bra utformat arbetsrättsligt regelverk gör att lugn och ro skapas på arbetsmarknaden och att företag och anställda kan verka under stabila spelregler. De små företagen upplever emellertid de nuvarande arbetsrättsliga reglerna som ett hinder för att expandera. Det är också viktigt att arbetsrätten bidrar till att ge enskilda löntagare en önskvärd trygghet, utan att för den skull motverka rörligheten på arbetsmarknaden.

5.1 Arbetslöshetsförsäkringen måste fungera som en omställningsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen påverkar, som alla försäkringssystem, beteendet hos alla dem som deltar på arbetsmarknaden. Företag som omstrukturerar sin verksamhet vet att de arbetslösas försörjning är tryggad om ersättningen är hög. Arbetsmarknadens parter behöver inte ta lika stor hänsyn till de arbetslösa i avtalsförhandlingarna när villkoren i arbetslöshetsförsäkringen är generösa och parterna inte behöver stå för försäkringskostnaderna. Den arbetssökande vet att hon inte behöver tacka ja till ett jobb om ersättningsnivån är hög och regelverket mindre strikt.

5.1.1 Utformning av arbetslöshetsförsäkringen påverkar beteenden

Det är väl belagt i forskningen, både teoretiskt och empiriskt, att benägenheten att söka arbeten och acceptera erbjudanden, även om de innebär en geografisk förflyttning, ökar om arbetslöshetsersättningen är lägre. ¹² ¹³ Empiriska studier visar också att arbetslösa söker mer intensivt efter arbete när ersättningsperioden börjar närma sig sitt slut. ¹⁴ Mindre generösa villkor gör det därtill mer kostsamt för en fackförening att driva lönekrav som kan innebära att fler medlemmar drabbas av arbetslöshet. ¹⁵

Såväl svenska som internationella studier konstaterar att en sänkning av arbetslöshetsersättningen minskar antalet arbetslösa och den genomsnittliga arbetslöshetsperioden. Studierna använder olika metoder och omfattar ett tiotal olika länder under olika tidsperioder men ger förhållandevis stabila resultat. ¹⁶ En svensk studie visar att en sänkning av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen från 80 till 75 procent ökar andelen personer som övergår från arbetslöshet till sysselsättning med ungefär tio procent. ¹⁷ Det finns även undersökningar som visar på svagare effekter och samband. ¹⁸ Givet att forskningen ger vid handen att en generös ersättning i a-kassan bidrar till högre arbetslöshet är det bekymmersamt att Sverige, i jämförelse med andra industriländer, har den mest generösa arbetslöshetsförsäkringen. ¹⁹

5.1.2 Brister i kontroll och uppföljning

Det är viktigt att det ställs tydliga krav på de arbetssökande att söka och acceptera ett jobb. Arbetslöshetsförsäkringen ska, enligt riksdag och regering, stimulera ett aktivt arbetssökande. I dagens system kan den arbetssökande som tackar nej till ett arbete eller en åtgärd drabbas av sanktioner. Riksrevisionen visar emellertid att det finns brister både i hur arbetsförmedlingarna arbetar och hur kontrollen och uppföljningen av de arbetssökande görs. ²⁰ Till detta ska läggas att allt fler arbetslösa personer, vars ersättningsperiod från arbetslöshetskassan löpt ut, med nuvarande regler kan ges en förlängning utan att de har uppfyllt ett nytt arbetsvillkor. ²¹

Motivet för att förlänga a-kassan utöver 300 dagar har tidigare varit att den arbetslöse bedöms vara nära att få ett jobb och därför inte behöver skrivas in i aktivitetsgarantin. Revisorerna påpekar nu att en förlängning allt oftare beviljas för att förhindra utförsäkring. Detta kan förklaras med att de beviljade resurserna till aktivitetsgarantin inte räcker till för att omfatta alla arbetssökande som riskerar att bli utförsäkrade. Det kan noteras att man förra året registrerade ca 40 000 påbörjade förlängningar, en fördubbling jämfört med 2002. Tendensen hittills i år är densamma.

I nuvarande regelsystem för arbetslöshetsförsäkringen framgår att den som inte aktivt står till arbetsmarknadens förfogande, som t.ex. tackar nej till arbete eller åtgärd, kan drabbas av sanktioner. ²² Första gången som detta inträffar kan ersättningen sänkas med 25 procent, nästa gång med 50 procent och om det inträffar en tredje gång upphör rätten till ersättning helt. Då måste den arbetssökande uppfylla ett nytt arbetsvillkor innan hon kan få ersättning igen. Reglerna anger dessutom att den som själv sagt upp en anvisad anställning eller avbryter en arbetsmarknadsåtgärd utan giltig anledning kan bli helt avstängd från ersättning i högst 45 ersättningsdagar. Om detta dessutom sker tre gånger under samma ersättningsperiod kan rätten till ersättning upphöra helt.

Riksrevisionens granskning av arbetsförmedlingarnas hantering av arbetslöshetsförsäkringen visar emellertid att reglerna inte efterlevs. Revisorerna drar slutsatsen att det krävs en striktare uppföljning av att regelverket följs. De konstaterar också att arbetsförmedlingar som snabbt upprättar individuella handlingsplaner lyckas bättre med att ordna arbeten för de arbetssökande.

5.2 Finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen har betydelse

Det är också av betydelse för incitamenten hur arbetslöshetsförsäkringen är finansierad. En hög grad av självfinansiering bidrar till att risken för ett överutnyttjande av försäkringen minskar. I dagens system där staten, via generella skatter, i det närmaste betalar hela arbetslöshetsersättningen, finns ingen mekanism som håller tillbaka lönekraven. Därmed ökar företagens arbetskraftskostnader och sysselsättningen minskar. ²³

I dagsläget täcker medlemmarnas avgifter till a-kassan i stort sett endast kostnaden för administration, eller bara några procent av de samlade kostnaderna för a-kassan. På marginalen är den statliga subventionen fullständig, dvs. 100 procent. Detta innebär att a-kassornas ekonomi är helt opåverkad av förändringar i arbetslösheten. Det betyder att kostnaden för avtal som leder till arbetslöshet sprids ut över hela skattebetalarkollektivet. Konsekvensen är att verksamheter förknippade med en låg arbetslöshetsrisk subventionerar verksamheter med risk för hög arbetslöshet. Annorlunda uttryckt, det försäkringsmässiga inslaget i försäkringen är svagt. En ökad försäkringsmässighet i finansieringen skulle således sannolikt bidra till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning och därtill minska ekonomins inflationsbenägenhet.

Sammantaget ger alla dessa aspekter bilden av att arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar som en omställningsförsäkring. Den bristande efterlevnaden av regelsystemet och den generösa ersättningen ger istället intrycket att arbetslöshetsförsäkringen i det närmaste fungerar som en permanent inkomstförsäkring för dem som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden. Detta ställer krav på konkreta och tydliga förändringar, något som vi återkommer till i avsnitt 6.1.

5.3 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste vara effektiva

Sverige är, tillsammans med Danmark, ett av de EU-länder som lägger störst vikt vid att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik och satsar mest på olika åtgärder. Den förda svenska arbetsmarknadspolitikens effektivitet är omdiskuterad, och det har gjorts omfattande utvärderingar av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. ²⁴ Det finns exempelvis inte några starka belägg för att AMS-åtgärder skulle förbättra matchningen mellan arbetssökande och arbetstillfällen. Vissa typer av AMS-åtgärder har betydande undanträngningseffekter på reguljär sysselsättning. De åtgärder som kanske kritiseras mest är de som riktas till ungdomar. ²⁵

Det finns andra studier som tyder på att arbetsmarknadspolitik kan ge positiva effekter när det gäller att öka arbetskraftsutbudet, även om resultaten i vissa av studierna är svåra att tolka. ²⁶ ²⁷ Aktiva åtgärder tycks bidra till att en lägre andel av den arbetsföra delen av befolkningen står utan jobb. Det är dessutom så att alternativet med ett kontant arbetslöshetsstöd utan motprestation har direkt negativa effekter. ²⁸ Den åtgärd som nästan alltid visar positiva resultat för att sänka arbetslösheten är en väl utvecklad förmedlingsverksamhet. Detta visar såväl svenska som internationella studier. ²⁹

Den svenska arbetsmarknadspolitiken får således både ris och ros i olika studier. Vi menar att fördelarna överväger nackdelarna. Det är inte de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i sig som är problemet, utan hur de utformas. Det finns en tendens till att åtgärderna blir mer omfattande i en lågkonjuktur än konjunkturläget kräver. På motsvarande sätt sker nedskalningen vid en konjunkturåterhämtning ofta i långsammare takt än motiverat av den ekonomiska utvecklingen. Problemet med att andra motiv än de rent arbetsmarknadspolitiska styr omfattningen av åtgärderna diskuteras under avsnitt 6.3.

Sammanfattningsvis talar således det mesta för att en ökad omfattning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan sänka den öppna arbetslösheten och den arbetslöshet som är förenlig med en låg och stabil inflationstakt. Det senare är endast möjligt om åtgärderna utformas för att möta framtida kompetensbehov. Det finns studier som visar att det skulle vara möjligt att uppnå ett betydligt bättre resultat av de satsade resurserna än hittills om fördelningen av åtgärder förändras. ³⁰ Hur detta ska åstadkommas diskuteras också i avsnitt 6.3.

6 Ett reformprogram - arbete för fler

En väl fungerande arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i vid mening är viktig för att säkerställa att de människor som drabbas av arbetslöshet snabbt åter kommer i arbete och inte fastnar i ett långvarigt bidragsberoende. Ur ett mänskligt perspektiv är det utanförskap som många hamnar i när de står utanför arbetsmarknaden oförsvarligt. Det är både ett slöseri med samhällets resurser och bristande respekt för människors värde att inte ta till vara allas förmågor.

Moderaterna vill ändra på detta och skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete, kreativitet, skapande och kunskapssökande. Det ska finnas möjligheter för den enskilde individen att forma sin egen tillvaro och förbättra sin livssituation efter egen förmåga. Vi vill med vår politik skapa de förutsättningar som krävs för att arbetsmarknaden ska fungera, vara flexibel och svara mot de behov som enskilda individer och företag har. Under dessa förutsättningar kan produktionen och tillväxten bli högre och inflationen hållas i schack. Att genomföra reformer för att förbättra arbetsmarknaden är således den mest prioriterade uppgiften de kommande åren.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är i första hand att påverka arbetsutbudet. Men det krävs också efterfrågestimulerande åtgärder för att arbetslösheten ska komma ner på rimliga nivåer. I motion 2004/05:N305 återges våra näringspolitiska förslag som verkar mer direkt på efterfrågesidan, medan den här motionen i huvudsak gäller faktorer som påverkar utbudssidan i ekonomin.

6.1 En ny arbetslöshetsförsäkring

Den slutsats som kan dras av forskningslitteraturen är att arbetslöshetsersättningen gradvis bör trappas ner under arbetslöshetsperioden. En förändring av regelverket gör att både företag och arbetsmarknadens parter i större utsträckning kommer att överväga vilka konsekvenser deras agerande kan få på sysselsättningen. De arbetssökande kommer också att mer intensivt försöka hitta ett arbete innan ersättningen blir lägre. De kommer bl.a. att ställa större krav på arbetsförmedlingarna att ge ordentligt stöd i sökprocessen. Alla dessa faktorer kommer att göra att fler kommer i arbete och arbetslösheten minskar.

6.1.1 Nedtrappade ersättningsnivåer i två steg

Det är en fördel om socialförsäkringar kan ha liknande uppbyggnad; det gör försäkringssystemet mer transparant och därmed lättförståeligt. Det finns dock en skillnad mellan t.ex. att vara arbetslös och sjuk, vilket också bör speglas i systemet. Vi föreslår att ersättningen beräknas på den genomsnittliga inkomsten de senaste 24 månaderna, vilket vi också föreslår i sjuk- och föräldraförsäkringarna.

Vi föreslår en "ersättningstrappa" för arbetslöshetsförsäkringen, där kompensationen utgör 75 procent av inkomsten under de första 100 dagarna i arbetslöshetsperioden. Därefter sänks ersättningen till 65 procent under de resterande 200 dagarna. Därmed skapas incitament för de arbetssökande att i ett tidigt skede söka mer intensivt efter jobb. Sammanlagt utgår ersättning i 300 dagar, som i dagens system. Maxersättningen skulle då bli 671 kronor de första 100 dagarna och 582 kronor de resterande 200 dagarna.

6.1.2 Bortre parentes tillåts verka

Vi anser att det finns starka skäl att låta en bortre parentes verka i arbetslöshetsförsäkringen. Forskningen styrker att passivt kontantstöd inte har några positiva effekter på sökintensiteten. Därför bör möjligheten till 300 dagars förlängning i försäkringen kraftigt begränsas. Detta innebär emellertid inte någon budgetförstärkning. Vi menar att det är orimligt att räkna med att de som inte fått något arbete efter 300 dagar ska lämnas helt utanför systemet utan fortsatt stöd.

Därför är vårt tidigare förslag att aktivitetsgarantin skulle slopas inte heller längre aktuellt. Vi anser däremot att nuvarande utformning av aktivitetsgarantin bör ses över. En möjlighet som kan övervägas är att arbetssökande, som varit arbetslösa i mer än 300 dagar, placeras i något slags paraplyverksamhet med ett mer individanpassat program av åtgärder än det som aktivitetsgarantin erbjuder i dag. En annan möjlighet är att kommunerna kunde ges ett utökat ansvar för att tillhandahålla meningsfull verksamhet för dessa arbetssökande.

Oavsett vilket alternativ som i slutändan blir aktuellt, väntas det innebära ett utökat finansieringsbehov i stället för en besparing som i vår förra budgetmotion (2003/04:Fi239). För att finansiera en utbyggnad av aktivitetsgarantin till alla de arbetslösa som inte längre är berättigade till a-kassa efter 300 dagar är det nödvändigt att ersättningen i denna verksamhet ska ligga något lägre än 65 procent av inkomsten. Dessa frågor kommer att analyseras ytterligare i den översyn av arbetsmarknadspolitiken som presenterades inledningsvis.

Med dagens flexibla pensionssystem är det naturligt att även andra trygghetssystem anpassas. Vi har tidigare föreslagit att sjukersättning (förtidspension) skall samordnas med ålderspensionen från 61 års ålder. Vi anser att detsamma bör gälla aktivitetsgarantin. Vid 61 års ålder är det naturligt att dagens aktivitetsgaranti eller alternativ verksamhet ersätts av ålderspensionen.

6.1.3 Aktiva arbetsförmedlingar når bättre resultat

Det är viktigt att den arbetslöse omedelbart får stöd i sitt sökande efter arbete. All erfarenhet tyder på att anställningsbarheten sjunker snabbt. Riksrevisionen konstaterar att arbetsförmedlingar som engagerar sig i de arbetssökande, har aktiv kontakt med potentiella arbetsgivare och snabbt upprättar individuella handlingsplaner lyckas bättre med att hitta arbeten som passar de arbetssökande.

I dagens system finns krav på att en formell handlingsplan upprättas inom 100 dagar. Vi menar att detta krav kan bli tydligare och att en åtgärdsinriktad handlingsplan bör upprättas så tidigt som möjligt under arbetslöshetsperioden, allra senast inom exempelvis 30-40 ersättningsdagar. Trots att kvaliteten på dessa handlingsplaner är skiftande och nyttan av dessa i vissa fall kan ifrågasättas, anser vi dessa viktiga och ger arbetsförmedlaren och arbetssökanden anledning att träffas personligen vid ett flertal tillfällen i sökprocessen. Med en mer åtgärdsinriktad handlingsplan kan kvaliteten höjas.

6.1.4 Likabehandling och strikt efterlevnad av ersättningsregler krävs

Dagens regelsystem ställer krav på den arbetssökande och sanktioner kan tillgripas om den arbetslöse inte dokumenterar någon arbetsvilja. Det är emellertid tydligt att efterlevnaden och uppföljningen av dessa regler är bristfällig. Riksrevisionens rapport påpekar att det finns en obenägenhet mot att, som reglerna föreskriver, lämna meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt till arbetslöshetskassorna även när arbetsförmedlingen bedömer att en arbetssökande inte står till arbetsmarknadens förfogande.

I praktiken är det således arbetsförmedlaren som bestämmer huruvida sanktioner ska vidtas, även om beslutet formellt fattas av arbetslöshetskassorna. I nuvarande system har varken arbetsförmedlaren eller arbetslöshetskassan något större incitament att avstänga en arbetssökande/medlem från ersättning. Arbetsförmedlarens roll är att stötta den arbetslösa i hennes jobbsökande, något som står i konflikt med att också vara den som kontrollerar den arbetssökande. Arbetslöshetskassorna, vars verksamhet till övervägande delen är finansierad av skattemedel och där ersättningarna i det närmaste subventioneras fullt ut av staten, har inget incitament att genomföra en impopulär åtgärd mot en medlem.

Ett sätt att lösa detta problem är att tydliggöra rollfördelningen mellan arbetsförmedlingarna och arbetslöshetskassorna. Riksrevisionen föreslår att en "nämnd" inrättas vid arbetsförmedlingskontoren där alla överväganden om rapportskrivande bereds. Därefter svarar kontoret, inte den enskilde handläggaren, för meddelandet till arbetslöshetskassan som beslutar om åtgärd.

Ett alternativ är att beslutet om sanktioner skall fattas av en myndighet och inte av arbetslöshetskassorna.

6.1.5 Minskad statlig subvention i arbetslöshetsförsäkringen

Moderaterna har i många sammanhang fört fram krav på att försäkringsmässigheten i de allmänna obligatoriska försäkringarna bör öka. Detta kan göras på flera olika sätt. Vi föreslog i vår senaste budgetmotion (2003/04:Fi239) en avdragsgill medlemsavgift motsvarande 2 procent av bruttoinkomsten för att finansiera en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (budgeten belastades emellertid inte med några ökade kostnader för en utvidgad arbetslöshetsersättning). Fördelen med denna finansieringsmodell är att det etableras ett visst samband mellan nivån på den enskildes inbetalda avgifter och utfallande ersättningar. Nackdelarna är dels att marginalskatterna ökar för många låg- och medelinkomsttagare, dels att incitamenten för de lönesättande parterna inte påverkas eftersom kopplingen till arbetslösheten inte tydliggörs för a-kassorna.

Inom ramen för partistyrelsens tillväxtarbetsgrupp kommer alternativ till denna finansieringsmodell att prövas. En viktig utgångspunkt är att förslaget inte får försämra det ekonomiska utbytet av att arbeta. En annan utgångspunkt är att finansieringens utformning bör ge incitament till en bättre fungerande lönebildning och bidra till ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet.

Ett sätt är att koppla finansieringen av arbetslöshetsersättningen till företagens benägenhet att avskeda arbetskraft. I USA finns ett system där arbetsgivarna betalar olika avgifter på basis av företagets arbetslöshetshistoria. Detta skapar incitament att behålla arbetskraft men samtidigt höjs kostnaderna för att anställa arbetskraft, vilket dämpar sysselsättningen. Ett annat sätt är att koppla finansieringen av arbetslöshetsersättningen till utfallet av löneförhandlingarna. Detta kan exempelvis ske genom att direkt koppla medlemsavgifterna till arbetslöshetsnivån i respektive a-kassa. Eftersom arbetslösheten i olika sektorer varierar kraftigt är det vare sig önskvärt eller möjligt att införa ett system där varje a-kassa fullt ut står för sina egna arbetslöshetskostnader.

Ett tredje sätt är att minska graden av statlig subventionering i a-kassan. Det finns flera fördelar med en sådan lösning. Företagens kostnader för uppsägning eller anställning påverkas inte, samtidigt som det skapas incitament till högre sysselsättning. De parter som förhandlar fram löner och anställningsvillkor konfronteras i större utsträckning direkt med de kostnader som alltför höga arbetskraftskostnader medför till skillnad mot dagens system.

Den nuvarande skattesubventionen innebär att kostnaden för avtal som leder till arbetslöshet sprids ut över hela skattebetalarkollektivet. Detta betyder att verksamheter som är förknippade med en låg arbetslöshetsrisk subventionerar verksamheter med risk för hög arbetslöshet. Verksamheter med hög arbetslöshet kommer då att bli mer omfattande. I förlängningen betyder det att den långsiktiga strukturella arbetslösheten blir högre. En ökad försäkringsmässighet i finansieringen skulle således bidra till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning.

En variant är att minska subventionsgraden av arbetslöshetsförsäkringen med 30 procent. Detta innebär att medlemsavgifterna i arbetslöshetskassorna ökar och delvis blir beroende av hur hög arbetslösheten är i respektive a-kassa. I diagrammet nedan, som baseras på beräkningar gjorda av riksdagens utredningstjänst, återges med hur mycket medlemsavgifterna i varje a-kassa behöver öka för att täcka det totala finansieringsbehovet. ³¹ I detta sammanhang får övervägas om ett tak, t.ex. att avgiftshöjningen inte skall överstiga 300 kronor per månad, bör inrättas för höjningen av medlemsavgifterna. Detta motsvarar ungefär den höjning av egenavgifterna som vi sedan tidigare föreslår.

Diagram 5: Ökning i månadsavgiften per kassamedlem vid 70 procents Image: A342_5-7.jpg

subventionering av arbetslöshetsersättningarna, januari-juli 2004

6.2 Bör en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införas?

Partistyrelsens tillväxtarbetsgrupp har också, enligt direktiven, att överväga för- och nackdelar med att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Å ena sidan är det rimligt att alla arbetstagare, som uppfyller arbetsvillkoret, har rätt till en ersättning eftersom de är med och finansierar försäkringen via skattsedeln. Å andra sidan innebär en utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen stora påfrestningar på statsbudgeten. En allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle innebära att ytterligare 15 procent av arbetskraften omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Även om det är svårt att beräkna kostnaderna exakt är det sannolikt att de skulle ligga i storleksordningen 5-7 miljarder kronor.

Förslaget om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är kopplat till att försäkringen skulle administreras av staten. Det finns dock anledning att ifrågasätta om en statlig försäkring verkligen ger några nämnvärda administrativa vinster att tala om. Det framstår som viktigare att konkurrensen förbättras än att staten utnyttjar sin kreditvärdighet för att konkurrera ut dagens arbetslöshetskassor. Vi anser att det kan finnas skäl att överväga om det föreligger onödiga hinder för andra aktörer än fackföreningarna att erbjuda försäkringar mot arbetslöshet. Alfa-kassan är i dag ett alternativ för de löntagare som inte vill tillhöra en facklig a-kassa.

Det har hävdats bl.a. av Lars Calmfors att modellen med fackligt administrerade arbetslöshetskassor (den s.k. Gentmodellen) bidrar till att fackföreningsrörelsen i Sverige och Skandinavien är starkare än i många andra länder. ³² De kan därmed förhandla fram högre löner än företagens kostnadsläge medger, något som leder till lägre sysselsättning och en sämre makroekonomisk utveckling. Mot detta står emellertid argumentet att breda fackföreningar också tvingas att ta ett större samhällsansvar, vilket kan ge positiva effekter på lönebildningen. Samordnade förhandlingar alternativt en ren marknadslösning tenderar att fungera väl. ³³ Inte minst erfarenheterna från Industriavtalet och de tre senaste avtalsrörelserna ger stöd för detta. Det är således svårt att utifrån samhällsekonomisk effektivitet argumentera för att fackföreningar som företräder breda löntagargrupper skulle utgöra ett problem.

Den slutsats som vi drar är att dagens förhandlingssystem sätter en viss press på fackföreningarna att, trots sin monopolställning, ta hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen i avtalsförhandlingarna när de sluter avtal. Därmed är det av mindre betydelse ur denna synvinkel att just fackföreningarna administrerar arbetslöshetskassor. Ett problem är emellertid att myndighetsbeslut och betydande budgetmedel i en sådan lösning hanteras av organisationer som inte är myndigheter.

6.3 En ny struktur för arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken bedrivs idag inom ramen för en komplicerad organisatorisk struktur. Inte minst Riksdagens revisorer, Statskontoret och Ekonomistyrningsverket har riktat stark kritik mot att strukturen kan bidra till att minska effektiviteten i arbetsmarknadspolitiken. ³⁴ Arbetsmarknadsverket (AMV) svarar för huvuddelen av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. AMV består av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och en länsarbetsnämnd i varje län. I länsarbetsnämnderna ingår bl.a. de offentliga arbetsförmedlingarna. Såväl AMS som länsarbetsnämndernas arbete leds av styrelser som består av politiker och representanter för arbetsmarknadens parter.

Den partipolitiska styrningen av AMV är ett problem och kan leda till en överexpansion av åtgärder som inte kan motiveras av konjunkturutvecklingen. Det finns också en risk att politiker och partsrepresentanter på regional och kommunal nivå påverkar fördelningen av resurser på ett sådant sätt att sammansättningen av åtgärder inte blir den bästa sett i ett nationellt perspektiv. Det långtgående korporativa inflytandet från de fackliga organisationerna kan i förlängningen medföra att arbetsmarknadspolitiken utformas för att mildra effekterna av en arbetslöshet som uppkommer till följd av misslyckade avtalsförhandlingar. Även om de senaste avtalsrörelserna i stort sett fungerat väl och fackföreningarna verkar ta ett samhällsekonomiskt ansvar är arbetslösheten ändå fortsatt hög.

Ytterligare problem med dagens system är att riksdag och regering inte definierat tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken. Det går att identifiera en rad olika målnivåer och ett stort antal delmål i regeringens budgetproposition (2004/05:1). Utan tydliga mål är det inte möjligt att avgöra vilka och hur stora arbetsmarknadspolitiska insatser som behöver sättas in. Det är inte heller möjligt att utvärdera utfallet av åtgärdernas effekter. En klar målformulering är också nödvändig för att förstå arbetsmarknadspolitikens roll i den ekonomiska politiken. ³⁵ Det kan också ifrågasättas om de nuvarande och otydliga målformuleringarna bygger på en realistisk föreställning om vad som faktiskt kan uppnås med hjälp av olika åtgärder, något som inte minst Riksdagens revisorer uppmärksammat. ³⁶

Målstrukturen inom arbetsmarknadspolitiken är komplicerad. Det övergripande målet är full sysselsättning. Regeringen har satt upp delmål på vägen mot full sysselsättning, nämligen att 80 procent av befolkningen mellan 20 - 64 år skall vara reguljärt sysselsatta och att den öppna arbetslösheten skall uppgå till 4 procent av arbetskraften. Det bör poängteras att dessa två mål även involverar ett flertal andra politikområden som ska bidra till måluppfyllelsen. De bägge målen betonas dock starkt inom politikområdet arbetsmarknadspolitik.

Regeringen nöjer sig emellertid inte med att ange dessa mål. I förra årets budgetproposition (prop. 2003/04:1) angavs också att arbetsmarknadspolitiken fr.o.m. 2004 skulle ha tre målnivåer. Det övergripande målet för arbetsmarknadspolitiken formuleras i termer av att "arbetsmarknadspolitiken skall bidra till en väl fungerande arbetsmarknad".

Det anges också verksamhetsmål för förmedling, för arbetsmarknadspolitiska program och för kontroll och uppföljning. Målet för förmedlingsverksamheten är att bidra till att arbetslöshetstiden för de arbetssökande samt vakanstiden för otillsatta platser förkortas och att säkerställa arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring. För de arbetsmarknadspolitiska programmen är målet att öka möjligheten för arbetssökande att få ett arbete samt motverka brist på arbetskraft. För verksamhetsområdet kontroll och uppföljning är målen att tillsynen och kontrollen av det arbetsmarknadspolitiska regelverket skall förbättras och att kunskaperna om samlade effekterna av de arbetsmarknadspolitiska insatserna skall öka.

Vid sidan av denna, redan komplexa, målstruktur anges också att arbetsmarknadspolitiken har som uppgift att underlätta för personer med en svag ställning på arbetsmarknaden, motverka en könsuppdelad arbetsmarknad, verka för förbättrad integration av invandrare och bidra till att de regionalpolitiska målen uppfylls.

Regeringen anger också operativa mål för de olika myndigheterna inom AMV. Vid sidan om de övergripande målen, verksamhetsmålen och de operativa målen fastslår också regeringen att målsättningarna inom EU:s sysselsättningsstrategi skall fungera som ett komplement.

Inkluderar man det övergripande målet om full sysselsättning, delmålen om 80 procent i sysselsättning och 4 procent i öppen arbetslöshet, målet för arbetsmarknadspolitiken att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, de sex olika verksamhetsmålen, de operativa målen för myndigheterna, uppgifterna att underlätta för personer med svag ställning på arbetsmarknaden, att motverka könsuppdelning, integration, regionalpolitik och EU:s mål finner vi fyra-fem olika målnivåer och sammantaget uppemot 15-20 mål.

En komplex målhierarki riskerar att leda till målkonflikter. Det kan också vara svårt att förstå sambanden mellan olika mål och målnivåer samt vad olika mål avses påverka. Förutsättningen för att målstyrning skall fungera är att det är tydligt vad som skall uppnås, att uppföljning är möjlig genom resultatindikatorer som är nära kopplade till målen, att målen uppfattas som begripliga och relevanta av dem som skall genomföra verksamheten, att målen är möjliga att nå med de medel som anges och att det är tydligt inom vilken tidsram målen skall nås. Det kan starkt ifrågasättas om detta gäller för målen inom arbetsmarknadspolitiken. Det är svårt att värja sig från intrycket att de målsättningar regering och riksdag lagt fast endast i begränsad utsträckning påverkat den operativa inriktningen på arbetsmarknadspolitiken.

6.3.1 Tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken är en del av den ekonomiska politiken. De allmänna målen för den ekonomiska politiken kan formuleras i termer av strukturmål, stabiliseringspolitiska mål och fördelningspolitiska mål. ³⁷ Det förstnämnda målet kan uttryckas i termer av att öka ekonomins långsiktiga produktionsförmåga. För arbetsmarknadspolitiken innebär det att den ska inriktas pååtgärder som gör att arbetslösheten kan hållas på en låg nivå utan att inflationen tar fart. Det andra målet betyder att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan användas för att utjämna konjunkturvariationer. Det tredje målet rör de grupper som har en svagare förankring på arbetsmarknaden, såsom arbetshandikappade, invandrare eller långtidsarbetslösa.

För att kunna bedriva en effektiv arbetsmarknadspolitik behövs inte fler mål än dessa tre, men det måste göras en avvägning mellan målen för att inte målkonflikter ska uppstå. Det är naturligt att det överordnade målet för arbetsmarknadspolitiken ska vara att minska strukturarbetslösheten, dvs. minska den arbetslöshetsnivå som är långsiktigt hållbar och förenlig med prisstabilitet. Vi menar att det primära målet inte bör vara att stabilisera konjunkturen bl.a. för att det är problematiskt att bedöma hur snabbt de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan få effekt. Uppgiften att bedriva stabiliseringspolitik har på goda grunder delegerats till Riksbanken. Slutsatsen är att det är rimligt att de 15-20 övriga mål för arbetsmarknadspolitiken som regering och riksdag lagt fast avskaffas.

6.3.2 En ny organisation

Med tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken är nästa naturliga steg att förändra organisationen. Det har skett vissa förändringar för att minska komplexiteten de senaste åren, men reformerna har varit otillräckliga och ytterligare steg måste tas.

Det är naturligt att AMV omvandlas till en enhetsmyndighet och att länsarbetsnämnderna avskaffas. Det är uppenbart att länsindelningen inte korresponderar med de regionala arbetsmarknaderna. Det är också rimligt att ledningen för ett målstyrt verk har möjligheter att fatta beslut om hur verksamheten på de olika regionala arbetsmarknaderna skall utformas. En enhetsmyndighet kan mycket väl driva verksamheten med ett decentraliserat arbetssätt. Det viktiga är att det förs en dialog mellan verket och aktörerna på de lokala arbetsmarknaderna.

Det viktigaste steget är att göra AMV mera självständigt. Forskning och beprövad erfarenhet från Sverige och många andra industriländer ger ett mycket starkt stöd för att verksamheter med tydliga stabiliseringspolitiska inslag bör bedrivas på armslängds avstånd från dagspolitiken. Inte minst kan en ökad trovärdighet för att beslutfattandet enbart baseras på målen och bedömningar av arbetsmarknadsläget göra att politiken blir mer effektiv. Det är naturligt att verksledningen får större möjligheter att själv bedöma hur resurserna ska fördelas t.ex. mellan förmedlingsverksamhet, åtgärder och anställningssubventioner än den har i dag. Vilka åtgärder som är ändamålsenliga avgörs också av AMV inom ramen för de mål som styr verksamheten.

Att AMV är en statlig myndighet under regeringen ställer stora krav på regeringen att inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att i första hand stabilisera konjunktursvängningar eller andra partipolitiska överväganden. Moderaterna menar att det i första hand är Riksbankens uppgift att bedriva stabiliseringspolitik precis som i nuvarande ordning och att det övergripande målet för arbetsmarknadspolitiken skall vara att hålla arbetslösheten på den (långsiktiga) nivå som bidrar till låg inflation och hög tillväxt.

6.3.3 Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Med entydiga mål och en ny struktur för arbetsmarknadspolitiken skall verksledningen för AMV fatta beslut om inriktningen pååtgärderna. Verkets ledning skall regelbundet redovisa hur sammansättningen av åtgärderna bidrar till att upprätthålla målen för verksamheten. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) bör få en ännu viktigare roll än i dagens system.

Vi förordade redan i partimotionen med anledning av regeringens ekonomiska vårpoposition(2003/04:Fi22) att tidigare föreslagna generella neddragningar av arbetsmarknadspolitiken inte var försvarbara, eftersom deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder ger bättre effekter på arbetsmarknadens funktionssätt än passivt kontantstöd. Det finns dock starka skäl att förändra sammansättningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Åtgärder som kan minskas eller tas bort handlar om generella sysselsättningsstöd och åtgärder riktade till ungdomar. Däremot kan åtgärder som handlar om mer specifika yrkesinriktade utbildningar, riktade sysselsättningssubventioner till väl avgränsade grupper, riktade åtgärder till långtidsarbetslösa samt kontroll och uppföljning av de arbetssökandes sökaktiviteter utökas.

Vi väljer emellertid att dra ned på regeringens förslag om ytterligare 20 000 platser i arbetsmarknadspolitiska åtgärder 2005, eftersom vi anser att det är olämpligt att expandera volymen åtgärder i ett läge där Finansdepartementet och andra bedömare räknar med att de lediga resurserna på arbetsmarknaden minskar.

Vi har sedan tidigare kritiserat regeringens försök med friårsverksamheten. I enlighet med 121-punktsprogrammet inför regeringen friår i hela landet från den 1 januari 2005. Vi anser inte att det är motiverat att införa möjligheten till friår, när behovet av att öka arbetsutbudet är så stort.

Vi vill därtill exempelvis ersätta traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 25 år med företagsinriktad lärlingsutbildning. Vi förordar vidare att den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen utvecklas och förbättras. Den kvalificerade yrkesutbildningen skall bedrivas i ett nära samarbete mellan utbildningsanordnare, högskola, näringsliv och myndigheter. Se vidare motionen "En rörlig och individuell yrkesutbildning" (2004/05:Ub436) där detta förslag utvecklas närmare.

Vi har i olika sammanhang betonat vikten av att individer med olika handikapp skall ges rimliga möjligheter till ett värdigt liv. Vår grundsyn är att alla människor har rätt till ett liv i värdighet och att människor både vill och kan arbeta efter förmåga. Vi föreslår att regelverk och föreskrifter måste tydliggöra vem som anses vara arbetshandikappad och därmed i behov av stöd. Stödet kan exempelvis handla om riktade sysselsättningssubventioner. Se vidare motionen "Arbetshandikappade har rätt till ett aktivt arbetsliv" (2004/05:A250).

6.4 En trygg arbetsrätt

Ett bra arbetsrättsligt regelverk gör att lugn och ro skapas på arbetsmarknaden och att företag och anställda kan verka under stabila spelregler. När kollektivavtalslagen kom 1928 innebar den i allt väsentligt att redan etablerad praxis på arbetsmarknaden lades fast i lag. Avtal mellan arbetsgivare och anställda hade växt fram som ett resultat av näringsfriheten och den osäkerhet som de upplevde. ³⁸ För att skapa trygghet för båda parter ingicks avtal som styrde anställningsförhållandena. Länge dominerade också inställningen att arbetsmarknadens parter skulle sluta avtal utan statlig inblandning, men omkring 1970 ersattes samförståndsandan av en s.k. konfrontationsregim, där en arbetsrättslig lagstiftningsoffensiv inleddes av politiska skäl. ³⁹ Därmed frångick man principen om statens neutralitet i arbetstvister. ⁴⁰

Ur ett makroekonomiskt perspektiv tycks arbetsrätten ha liten betydelse för arbetslösheten, sysselsättningen och inflationsbenägenheten i ekonomin. Forskningen kan inte påvisa något starkt samband mellan en strikt arbetsrätt och hög arbetslöshet. Inte heller sysselsättningen eller inflationen tycks påverkas negativt av en strikt arbetsrätt. OECD undersöker hur ett antal förklaringsfaktorer av arbetslösheten förhåller sig till en strikt arbetsrätt i 19 länder. ⁴¹ OECD:s studie ger ett visst stöd för resultatet att omfattande arbetsrättsliga regler kan göra att ungdomsarbetslösheten blir högre. OECD finner dock inte något stöd för slutsatsen att kvinnor och invandrare skulle missgynnas av en striktare arbetsrätt, något som andra studier visat.

Ett slående resultat är däremot att arbetslösheten för män i yrkesverksamma åldrar är lägre när arbetsrätten är strikt. Orsaken är att den som redan har en anställning - vilket män i denna åldersgrupp till övervägande delen har - inte blir arbetslös så snart konjunkturen vänder. De är s.k. insiders. En strikt arbetsrätt höjer kostnaden för anställning och avsked. Personalomsättningen är därför lägre i länder med en strikt arbetsrätt. Sysselsättningsutvecklingen visar sig också vara mer stabil, medan det istället är arbetade timmar som få ta anpassningen vid olika konjunktursvängningar. ⁴² OECD:s studie påvisar också det faktum att andelen egenföretagare är högre i en ekonomi med strikt arbetsrätt. Det bör noteras att det har betydelse hur lönebildningsprocessen fungerar; om lönebildningen samordnas på central nivåär det än mindre sannolikt att en strikt arbetsrätt skulle öka arbetslösheten påpekar OECD. ⁴³

Sambanden i OECD:s studie är överlag svaga, och det finns knappast utrymme för tolkningen att en strikt arbetsrätt skulle vara hämmande för den makroekonomiska utvecklingen. För att citera Stephen Nickell, som är vice centralbankschef för Bank of England i Storbritannien: "By comparison, time spent worrying about strict labour market regulations, employment protection and minimum wages is probably time largely wasted". ⁴⁴

Det är inte heller så att Sverige har en arbetsrätt som påtagligt avviker från andra länder. Det har också skett betydande strukturreformer under 1990-talet. Tidigare hade Sverige bland de hårdaste reglerna i Europa för tillfälliga anställningar, men tillhör idag, tillsammans med Storbritannien, Nederländerna, Irland och Danmark, de länder som har mer flexibla regler. Även när det gäller reglerna för uppsägningar och anställningar har regelverket förändrats. År 1990 hade Sverige, tillsammans med Portugal, Italien, Tyskland, en mycket rigid arbetsrätt. Idag har Sverige, tillsammans med länder som Storbritannien, Danmark, Finland och Irland, påtagligt mindre stelbenta regler än i Kontinentaleuropa. Den svenska arbetstidsregleringen är sannolikt den mest liberala i Europa, vilket gör det enklare att möta variationer i efterfrågan med ändrad arbetstid snarare än uppsägningar och arbetslöshet. ⁴⁵

Många små företag upplever emellertid att de arbetsrättsliga reglerna delvis skapar en rättslös situation och att reglerna utgör ett hinder för nyanställningar och expansion. Sedan Åmanlagens tillkomst i början av 1970-talet har en uppsjö av lagar stiftats som påverkar förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Resultatet har blivit ett både svårgenomträngligt och omodernt regelverk, som inte passar dagens moderna arbetsliv. Den nya arbetsmarknaden består av helt nya företagsformer jämfört med 1970-talets storskaliga industriproduktion. Regelverket är inte anpassat till exempelvis bemanningsföretagens speciella roll eller till andra kontraktsformer som suddar ut invanda gränser mellan anställda, uppdragstagare och ägare, som delägarlösningar, projektanställningar och distansarbeten. Inte minst de små och medelstora företagen upplever lapptäcket av olika regler som ett stort hinder. Det finns därför ett behov av att både förenkla och modernisera lagstiftningen.

Det är viktigt att arbetsrätten bidrar till att ge enskilda löntagare en önskvärd trygghet. Men de ska känna sig trygga inte bara på jobbet utan också i att byta arbete. Den bästa formen av trygghet är att den enskilda individen upplever det som naturligt att söka sig till nya jobb och att det finns jobb att välja på, något som moderaternas ekonomiska politik syftar till. Dagens utformning av lagen om anställningsskydd (LAS) innebär emellertid att tryggheten bara beror på antalet år på jobbet, vilket motverkar rörligheten. I sämsta fall upplever människor sig som fast i jobb där de i grunden inte trivs utan mår dåligt. Det är angeläget att statsmakterna tillsammans med arbetsmarknadens parter försöker att hitta en lösning på denna problematik.

6.5 En enhetlig diskrimineringslagstiftning

Vi vill skapa en tydlig, sammanhållen och enhetlig lagstiftning gällande diskriminering. I likhet med ett antal remissinstanser förordar vi att en enda lag med förbud mot diskriminering inom alla samhällsområden är det mest ändamålsenliga och fruktbara på längre sikt.

Vi anser att all diskriminering kan och skall behandlas på samma sätt av lagstiftaren. Det finns inget hållbart motiv att dela upp lagstiftning gällande diskriminering i olika kategorier och därmed märka ut människor beroende på av vilket skäl de blivit diskriminerade. All diskriminering oavsett motiv är lika avskyvärd.

Vi förordar att en sammanhållen, tydlig och enhetlig lagstiftning rörande diskriminering genomförs så snart det är praktiskt möjligt. Det sänder en tydlig signal till alla berörda parter att all diskriminering oavsett om det handlar om kön, ras, religion, ålder, funktionshinder eller sexuell läggning ses som lika allvarlig från lagstiftarens sida.

Vi föreslår vidare att de fyra ombudsmännen mot diskriminering slås samman till en gemensam myndighet. Den nya myndigheten skall även fortsättningsvis ha i uppdrag att utöva tillsyn över diskriminering i arbetslivet.

[1]

Moderaterna (2003), "Direktiv till tillväxtarbetsgrupp", partistyrelsen, 28 november, (http://www.moderat.se/pdffiler/moderat_3379.pdf).

[2]

Relationen är det s.k. Okunsambandet, som egentligen avser förändringar i produktionsgapet och arbetslöshetsgapet, men som ofta uttrycks som en relation mellan tillväxten och arbetslösheten. Se Gylfason, T (red) (1997), I takt med omvärlden, Konjunkturrådets rapport 1997, SNS Förlag och Apel, M och Jansson, P (1999), "System Estimates of Potential Output and the NAIRU", Empirical Economics 24.

[3]

En förbättring av läget medför en förflyttning i sydvästlig riktning.

[4]

Elvander, N (2003), "Avtalsrörelsen 2001: Den nya lönebildningsregimen på prov", Ekonomisk Debatt, årgång 31, nr 1.

[5]

Medlingsinstitutet (2004), Avtalsrörelsen och lönebildningen 2003, Medlingsinstitutets årsrapport.

[6]

Calmfors, L och Driffill, J (1988), "Bargaining Structure, Corporatism and Macroeconomic Performance", Economic Policy 6.

[7]

OECD (2003), OECD Employment Outlook, OECD, Paris.

[8]

Bonato, L, Lusinyan, L och Danninger, S (2004), Sweden, selected issues, IMF Country Report No 04/245, International Monetary Fund.

[9]

AMS (2004), "Arbetskraftsutbudet i Sverige - en utblick mot 2030", URA 2004:3.

[10]

Heikensten, L (2003), "Penningpolitik och potentiell tillväxt", Tal vid Nationalekonomiska Föreningen, Handelshögskolan, Stockholm; Lundgren, S, Flodén M, Steigman, E och Wijkander, H (2004), Finanser för framtidens välfärd. SNS-förlag, Stockholm; Långtidsutredningen SOU 2004:19; OECD, (2004), Sweden, Economic Surveys. OECD, Paris.

[11]

T.ex. Näringsdepartementet (2002), "Arbetskraftsutbud och välfärd - aktuell politik och framtida utmaningar", DS 2002:30 eller Ekberg , J (red) (2004), Egenförsörjning eller bidragsförsörjning - Invandrare, arbetsmarknaden och välfärdsstaten, Rapport från Integrationspolitiska maktutredningen, SOU 2004:21.

[12]

Krueger, AB och Meyer, BD (2002), "Labour Supply effects of social insurance", NBER-Working paper, nr 9014.

[13]

Se t.ex. Holmlund, B (1998), "Unemployment Insurance in Theory and Practice", Scandinavian Journal of Economics, vol 100, samt Holmlund, B (2004),"Hur ser en optimal arbetslöshetsförsäkring ut?", Ekonomisk Debatt, årgång 32, nr 4.

[14]

Carling, K, Edin P-A, Harkman A och Holmlund B (1996), "Unemployment Duration, Unemployment Benefits and Labour Market Programs in Sweden", Journal of Public Economics, vol 59.

[15]

Holmlund, B och Forslund, A (2001), "Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik", Rapport 2003:6, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[16]

Krueger, AB och Meyer BD (2002). Se tidigare referens.

[17]

Carling, K. , Holmlund, B och Vejsiu, A (2001), "Do benefit cuts boost job finding? Swedish evidence from 1990:s", Economic Journal, årg. III, oktober.

[18]

Sjöberg och Bäckman (2001), Inkomstfördelningens trender vid 1990-talet, Statens Offentliga Utredningar 2001:57.

[19]

Thakur, S, Keen, M, Horvàth, B och Cerra, V (2003), Sweden's Welfare State - Can the Bumblebee Keep Flying, International Monetary Fund.

[20]

Riksrevisionen (2004), Arbetslöshetsförsäkringens hantering på arbetsförmedlingen, RIR 2004:3.

[21]

För att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning måste den arbetslöse ha arbetat i minst 70 timmar i månaden i minst sex månader under de senaste 12 månaderna.

[22]

AMS (2003), Arbetslöshetsersättning - Ekonomiskt stöd för dig som är arbetslös.

[23]

Holmlund, B (1996), "Arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshet", Ekonomisk Debatt, Årg. 24, nr 5 och Lindblad, H (2004), "Wage Effects of Unemployment Benefits, Taxes and Mobility", PM, Stockholms Universitet.

[24]

Calmfors L, Forslund, A och Hemström, M (2002), "Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter" Rapport 2002:8, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[25]

Ackum Agell, S, Forslund, A, Harkman, A, Johansson, E, Lundin, M, Martinsson, S och Persson, K (2000), "Erfarenheter av nittiotalets arbetsmarknadspolitik", Rapport 2000:2, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[26]

Forslund, A och Holmlund, B (2003), "Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik", Rapport 2003:6, IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

[27]

Nickell, S och Layard, R (1999), "Labour market institutions and economic performance", Handbook of Labour Economics vol. 3C, Elsevier.

[28]

Krueger, AB och Meyer BD (2002). Se tidigare referens.

[29]

Martin, J (1998), "What works among active labour market policies: evidence from OECD countries experiences", OECD, Labour Market and Social Policy, Occasional Papers, nr 35.

[30]

Calmfors, L, Forslund, A och Hemström, M (2002). Se tidigare referens.

[31]

Se PM från riksdagens utredningstjänst Dnr 2004:1424.

[32]

Boeri, T, Brugiavini, T och Calmfors, L., (2001), The Role of Unions in the Twenty-First Century - A Study for the Fondazione Rodolfo Debenedetti, Oxford University Press.

[33]

Calmfors, L och Driffill, J (1988). Se tidigare referens.

[34]

Riksdagens revisorer (2002), "Styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna", revisionsrapport nr 2002/03:2 och Statskontoret (2004), "Det nya arbetsmarknadsverket", rapport 2004:16.

[35]

Zetterberg, J (1997a), "Behöver målen för arbetsmarknadspolitiken omformuleras?", i Bergström, V (red.), Arbetsmarknad och tillväxt, Ekerlids Förlag och Zetterberg, J (1997b), "Halverad öppen arbetslöshet - politisk retorik eller adekvat målformulering?", FIEF Reprint Series, nr 114.

[36]

Riksdagens revisorer (2002), "Styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna", revisionsrapport nr 2002/03:2.

[37]

Tinberg, J (1959), "Economic Policy: Principles and Design", Amsterdam, 1956 Selected Papers, Amsterdam och Hansen, B (1955), Finanspolitikens ekonomiska teori, Stockholm.

[38]

Nycander, S (2001), "Kollektivavtalssystemet - skapat av det civila samhället", i Lundgren, H. (red) Arbetsgivarnas dilemma, Ekerlids förlag.

[39]

Elvander, N, (2003), "Avtalsrörelsen 2001: Den nya lönebildningsregimen på prov", Ekonomisk Debatt, årgång 31, nr 1.

[40]

Nycander, S (2002), Makten över arbetsmarknaden. Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal, SNS Förlag.

[41]

Se OECD Employment Outlook, June 1999 för en sammanfattning av relevanta studier.

[42]

Bertola, G (1990), "Job Security, Employment and Wages", European Economic Review, June, pp. 1147-1171.

[43]

OECD (1999). Se tidigare referens.

[44]

Citat från Nickell, S, (1998), "Labour Market Institutions and Economic Performance", CEP Discussion Papers 1998-09, Centre for Economic Performance, London School of Economics.

[45]

Botero, J, Djankov, S, La Porta, R, Lopez-de-Silanes, F, och Shliefer, A (2003), "The Regulation of Labor", NBER-Working Paper 9756, National Bureau of Economic Research.

Stockholm den 4 oktober 2004
Fredrik Reinfeldt (m)
Mikael Odenberg (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Gunilla Carlsson i Tyresö (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Lennart Hedquist (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Göran Lennmarker (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Sten Tolgfors (m)

Arbete för fler

1 Sammanfattning