Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av mer barntillåtna arbetstider.
Det kan knappast ha förbigått någon att något av det vi saknar mest i det moderna samhället är tid. Känslan av otillräcklighet inför de krav vi möter präglar många människors vardag.
Det viktigaste vi har är våra barn. De är framtiden. De är värda all omsorg och att få bekräftelse i sin utveckling. Alla ställer vi oss bakom dessa beskrivningar. Men alltför ofta gäller det bara i teorin.
I praktiken är det andra regler som gäller! Krav från arbetsgivare och samtidigt lusten att få arbeta, att utvecklas som vuxen individ står nu, på 2000-talet, i konflikt med det allra viktigaste arbetet - det att vara pappa eller mamma.
Om vi menar allvar med att våra barn är det viktigaste som finns. Och om vi menar allvar med att det ska gå att kombinera föräldrarollen med yrkesarbete och karriär måste det till en förändring. Vi kan inte gå sönder av stress. Det tjänar ingen på. Om livet ska gå ihop bättre, om stressen ska minska och glädjen öka måste en förändring av arbetstiden ske. Att minska denna stegvis, med det långsiktiga siktet inställt på 6-timmarsdagen, och öka de anställdas inflytande skulle underlätta något kolossalt. Den värsta stressen och det dåliga samvetet skulle drastiskt kunna minska.
Till viss del beror känslan av otillräcklighet säkerligen påökade förväntningar och egna krav. Men en stor del handlar också om strukturella förändringar bortom möjlighet för individen att själv påverka.
Arbetslivet har i grunden förändrats. Globaliseringen har inneburit en otryggare arbetsmiljö där det egna jobbet, beredskapen till flexibilitet och produktiviteten ständigt utvärderas mot andra lokaliseringsalternativ. Oron inför det egna jobbets framtid har inneburit en press på arbetsorganisationen men i förlängningen också på den enskilde arbetstagaren.
Den överkapacitet som tidigare fanns på arbetsplatserna är bortrationaliserad. Kombinerat med ett tilltagande krav på flexibilitet har kraven på arbetstagarna ökat.
Lägg till detta allt längre pendlingsresor och tid kring arbetet. Då uppstår en bild av ett arbetsliv som sakta men säkert håller på att bli allt mindre barnvänligt.
Det vore naivt att påstå att det inte finns en konflikt mellan tiden vi lägger på våra barn och tiden vi tillbringar i arbetslivet. Idag är det tack och lov få som tror på möjligheten att låta så kallad kvalitetstid ersätta det vardagliga och återkommande livet med sina barn. Det tar tid och det ska ta tid att fostra barn.
Om vi tror att det är en av politikens viktigaste målsättningar att åstadkomma ett bra samhälle även för våra minsta är det angeläget att möta de problem som allt fler av oss känner.
Vi delar regeringens uppfattning att alla arbetsgivare måste ta ansvar för att arbetsplatserna organiseras så att både kvinnor och män får inflytande över sitt arbete och sina arbetstider.
Tyvärr ser inte verkligheten ut så idag. Därför behövs en politik som ger tid åt barnen och tid åt föräldrarna.
Inför denna problembeskrivning finns flera tänkbara förhållningssätt. Den kristna högerns politiska företrädare brukar dra slutsatsen att den ena föräldern (läs mamman) genom olika statliga stimulanser ska lockas att avstå från yrkesarbete och på så sätt kunna tillbringa all tid med barnen. Vi avvisar med bestämdhet en sådan lösning. Det är uppenbart att en lösning av det slaget skulle dels förstärka kontakten med enbart den ena föräldern, dels bidra till att barn fostras in i föråldrade könsroller. Det skulle också innebära ett kraftigt bakslag för jämställdhetstanken. Därtill kan läggas att många barn skulle tappa kontakten med den pedagogiskt viktiga förskolan och alla kompisar som finns där. Barnperspektivet talar alltså emot en lösning som helt eller delvis tvingar den ena föräldern att välja mellan yrkesarbete och föräldraskap.
Det finns andra som förnekar problemet. Ofta under förevändningen att de minsann själva har klarat av att jobba långa arbetsveckor och haft så bra kontakt med sina barn. Och vill man ha mer tid med barnen får man väl leta efter deltidsarbeten. I deras värld blir inte tiden med barnen ett samhällsproblem utan bara en fråga om individuella prioriteringar.
Vi har redan ovan förklarat varför vi inte tror på resonemang om så kallad kvalitetstid. Att gå ner till deltid låter sig knappast göras för flertalet eftersom tiden för familjebildande ofta är den tid som är mest ansträngande för den egna ekonomin. Till det ska läggas att deltidsjobb oftast och generellt är oförenliga med karriär/ansvarsfulla arbetsuppgifter. De är också ofta kombinerade med stora krav påövertid och flexibilitet på arbetsgivarens villkor. Detta är ingen lösning på problemet. Snarare är det en angelägen fråga att ge fler ofrivilligt deltidsarbetslösa möjlighet till heltid.
Frågan om tid med barn är i högsta grad en samhällsfråga och en fråga som engagerar långt över klass-, köns- och etniska gränser. Frågan om tid till barn är primärt viktigt för att det handlar om att skapa ett samhälle som styrs av barns behov. Men i ett längre perspektiv också av andra skäl. Stressen och konflikten om tid mellan familj- och yrkesliv bidrar till ohälsa och omfattande samhällsekonomiska kostnader. Ökande krav i arbetslivet har helt uppenbart varit en av faktorerna bakom sjunkande födelsetal under 90-talet. I en TCO-undersökning uppger 30 procent av de barnlösa kvinnorna att kraven och/eller stressen i arbetslivet har stor eller mycket stor betydelse för att de inte har barn idag. Sjunkande födelsetal innebär långsiktigt en växande försörjningsbörda för dem som befinner sig i yrkesverksam ålder och därmed stora ekonomiska påfrestningar.
Av dessa skäl behöver frågan uppenbart mötas av politiska insatser.
Vi tror att en av de viktigaste insatserna borde vara att genom politiska beslut tygla det arbetsliv som ställer allt hårdare krav bortom individens kontroll. Den kanske viktigaste insatsen handlar om att successivt korta arbetstiden.
Vi tycker den möjlighet som finns i dag i lagstiftningen för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid är bra. Men vi känner oss djupt skeptiska till ytterligare särlösningar för småbarnsföräldrar. Det handlar om att förändra normen och utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Ytterligare särlösningar skulle därtill riskera försämra småbarnsföräldrars konkurrenssituation på arbetsmarknaden.
Därför bör nästa steg handla om generella insatser för att dels öka arbetstagarens inflytande över sin arbetstid, dels för att korta arbetstiden. Det borde inte vara orimligt att på längre sikt tänka sig att den normala arbetstiden är sex timmar per dag.
Här och nu i detta första steg bör dock det utredningsförslag (SOU2003:54), som bland annat nuvarande arbetslivsminister Hans Karlsson arbetat fram, läggas fram till riksdagen. Det skulle ge såväl mer tid som mer inflytande över arbetstiden till föräldrar och därmed också till barn.
Att en arbetstidsförkortning kan leda till minskad ohälsa, ökad produktivitet och högre födelsetal får ses som positiva bieffekter. Dessa torde också tjäna som en viktig grund för att finansiera de eventuella företagsekonomiska kostnader som kan uppkomma i främst den personalintensiva och småskaliga tjänstesektorn.
En arbetstidsförkortning skulle måhända ge viss sysselsättningseffekt, men primärt är det en högt prioriterad välfärdsfråga med väldigt stora inverkningar på arbetslivet, barnen och vår hälsa.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Martin Nilsson (s) |
|
|
Johan Löfstrand (s) |
Veronica Palm (s) |
|
Hillevi Larsson (s) |
Anders Bengtsson (s) |