1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Invandrade kvinnor 3
5 Löneklyftan 4
5.1 Arbetsdelning 4
5.2 Arbetstid 4
5.3 Diskriminering 5
5.4 Formerna samverkar 6
6 Könsperspektiv på arbetsmarknadspolitiska åtgärder 6
7 Könssegregering och offentlig sektor 6
8 Könsuppdelad arbetsmarknad 7
9 Förkortad arbetsdag 9
10 Ofrivilligt deltidsarbete 9
11 Turordningsregler och företrädesrätt 10
12 Tidsbegränsade anställningar 11
13 Föräldraförsäkringen och diskriminering 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad strategi för insatser och handlingsprogram för att skapa möjlighet för invandrade kvinnor att komma in på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att politiska beslut inom arbetsmarknadsområdet i sina förarbeten och analyser skall ha ett könsmaktsperspektiv.
Riksdagen begär att regeringen ger Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att utforma riktade satsningar i syfte att öka mäns deltagande i kvinnodominerade yrken.1
Riksdagen begär att regeringen ger Skolverket i uppdrag att granska hur den arbetsplatsförlagda verksamheten i grund- och gymnasieskolan överensstämmer med läroplanernas skrivningar om jämställdhet.1
Riksdagen begär att regeringen ger Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att arbeta för att ge praktikhandledare, mentorer och studie- och yrkesvägledare förmåga att aktivt bryta könstraditionella yrkesval.1
Riksdagen begär att regeringen låter genomföra en samlad analys över hur de senaste årens arbetstidsförkortningar påverkat villkoren för kvinnor respektive män samt vilken betydelse olika uttag av arbetstidsförkortningar har för jämställdheten och möjligheten till annan fördelning av det betalda och obetalda arbetet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en särskild utredning som får till uppgift att närmare utreda olika anställningsformers effekter ur ett klass-, köns- och etnicitetsperspektiv.
1 Yrkanden 3, 4 och 5 hänvisade till UbU.
På arbetsmarknaden avspeglas maktförhållanden i samhället. Den är indikatorn på facklig styrka kontra arbetsgivarmakt. Den avslöjar klasskillnader och könsförtryck. Också könsmaktsordningen, som systematiskt underordnar kvinnor och överordnar män, präglar arbetsmarknaden. Kvinnor missgynnas och diskrimineras på en rad områden.
Könsmaktsordningen kan avläsas i att kvinnor diskrimineras när det gäller lönesättning, anställningstrygghet, arbetstider, a-kassan, tilldelning av arbetsuppgifter etc. Klass- och etnicitetsskillnader slår också igenom. De allra största orättvisorna utsätts LO-kvinnor för, främst de unga. De har de sämsta arbetsvillkoren vad gäller trygghet i anställning, möjlighet till inflytande och löper störst risk att utsättas för våld och hot. Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att arbeta mot könsdiskriminering, men det är också ett ofrånkomligt faktum att även politiken måste bli bättre på att ta ett övergripande ansvar för dessa frågor.
Den grupp som utsätts för flest former av diskriminering på arbetsmarknaden är invandrade kvinnor. Det gäller dels kvinnor som kommit till Sverige under de senaste åren och som aldrig fått chansen på arbetsmarknaden, dels också kvinnor som varit i Sverige länge. Anledningen till detta är att kvinnor i allmänhet, och invandrade kvinnor i synnerhet, ofta fungerar som en buffert på arbetsmarknaden - inte minst i lågavlönade och lågkvalificerade arbetsuppgifter.
Den arbetskraftsinvandring vi hade under efterkrigstiden hörde samman med en stark expansion av industriproduktion och en stor efterfrågan på arbetskraft. Kvinnorna som invandrade anställdes till stor del inom låglönebranscher dit det var svårt att få annan arbetskraft. Under 1990-talet försämrades situationen drastiskt. Många av de kvinnor som var anställda sedan länge inom tillverkningsindustrin drabbades av nedsatt arbetsförmåga, parallellt med en utveckling där sysselsättningen inom tillverkningsindustrin minskade. Att det finns ett etniskt perspektiv på diskriminering på arbetsmarknaden vet vi. Utöver denna "allmänkunskap" är dock kunskapen bristfällig. Vi har t.ex. för lite kännedom om hur etnicitet, kön och klass samvarierar som diskriminerande eller begränsande kategorier på arbetsmarknaden. Det behövs mer kunskap, både statistik och kvalitativa studier, för att hitta förändringsstrategier som tar hänsyn till etnicitet och till kombinationer av "underordnande kategorier". Den kunskap som är under utveckling borde ges större spridning, men också möjlighet att utvecklas. Här utgör forskningen av Wuokko Knocke, sociolog och docent på Arbetslivsinstitutet, en viktig utgångspunkt. Ett annat exempel på en aktuell studie är Soheyla Yazdanpanahs avhandling i ekonomisk historia som behandlar försörjningsstrategier hos ensamförsörjande kvinnor med låg inkomst.
Det finns ett stort behov av uppdatering och ytterligare kunskapsutveckling vad gäller invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden. Det behövs också strategier gentemot arbetsgivare som på olika sätt begränsar invandrade kvinnors möjlighet på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet menar att det behövs intensifierade insatser och särskilda handlingsprogram för att stödja invandrade kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett handlingsprogram och en samlad strategi på området.
Inkomst- och löneklyftan mellan kvinnor och män är en viktig komponent i ojämlikheten på arbetsmarknaden. För att få till stånd en förändring är det viktigt att utgå från en analys som tar in samtliga aspekter av hur denna klyfta uppstår och upprätthålls. Generellt för arbetsmarknaden gäller att kvinnor underordnas. Det handlar om hur fördelningen mellan det betalda och det obetalda arbetet ser ut, om att kvinnor fortfarande har ansvaret för omsorgsarbetet - både det betalda och det obetalda. Kvinnors arbete värderas lägre än mäns. Det går också att se förklaringar i det ekonomiska systemet. Det minskade ekonomiska utrymmet för offentlig verksamhet har begränsat möjligheten för de kvinnor som bär upp denna verksamhet att kräva rättvisa löner och arbetsvillkor. Vänsterpartiet menar att det finns tre huvudförklaringar till löneklyftan mellan könen: arbetsdelning, arbetstid och diskriminering.
Den genusordning som råder i samhället gör sig också gällande på arbetsmarknaden. Principerna om isärhållande av könen och en manlig norm påverkar både den horisontella och den vertikala könsstrukturen på arbetsmarknaden. Kvinnor och män befinner sig till stor del inom olika yrken och branscher - detta som brukar benämnas som den könssegregerade arbetsmarknaden. Medan kvinnor arbetar både i offentlig och privat sektor, befinner sig män till största delen i privat sektor. De yrken och branscher som domineras av män tenderar också att vara högre avlönade än de kvinnodominerade, oavhängigt grad av ansvar, utbildning etc. Inom samma yrkesgrupper återfinns kvinnor i högre utsträckning på lägre befattningar, med lägre löner, medan män i större utsträckning innehar chefspositioner (det som i Kvinnomaktutredningen beskrivs som "män är som korkar - flyter alltid upp").
En förklaringsfaktor till löneskillnader mellan kvinnor och män finns i skillnaderna i arbetstid. Löneskillnader existerar också mellan heltidsarbetande kvinnor och män, men för att förklara omfattningen i löneklyftan måste kvinnors och mäns tidsanvändning problematiseras. Enligt Statistiska centralbyråns (SCB) tidsanvändningsstudie hade kvinnor och män i genomsnitt lika stora arbetsbördor år 2000/01. I detta mått räknas både förvärvsarbete och hemarbete. Den dagliga arbetsbördan har då minskat med ca en halvtimme för båda könen jämfört med mitten av 1990-talet. Bakom detta finns starka könsmarkörer. Först och främst i fördelningen mellan betalt och obetalt arbete, men också i när och hur arbetsbördan infaller - s.k. kvalitetsaspekter. Även arbetstidens förläggning skiljer sig åt. Mäns arbete, såväl betalt som obetalt, sker i högre utsträckning på vardagar under dagtid. Kvinnors arbete fördelas över dag- och kvällstid samt helger. Allra vanligast är obekväma eller oregelbundna arbetstider i det betalda arbetet bland LO:s kvinnor. Det är också genomgående stora skillnader mellan LO-medlemmar och andra. Att ha obekväma eller oregelbundna arbetstider är mer än tio gånger vanligare bland LO:s kvinnor än bland SACO:s kvinnor (43 % jämfört med 4 %). Omfattningen av förvärvsarbete påverkar inte bara den aktuella lönen utan har bäring på utvecklings- och karriärsmöjligheter, socialförsäkringsnivåer och slutligen pensionen.
Idag är kvinnor starkt överrepresenterade när det gäller deltidsarbete. Det gäller både s.k. frivillig deltid som de som arbetar deltid på grund av arbetsmarknadsskäl (deltidsarbetslösa). En analys av tidsanvändningstudien ger vid handen att anledningen till att kvinnor ofta "väljer" att arbeta deltid är deras oproportionellt stora ansvar för barnomsorg och hemarbete. Kvinnors villkor på arbetsmarknaden präglas av att de bär huvudansvar för hem och familj. För att möjliggöra för kvinnor att delta på arbetsmarknaden på samma villkor som män krävs en förändring i fördelningen av det obetalda arbetet - dvs. att män tar större ansvar för, och ökar sin andel av, det obetalda arbetet.
Inom många kvinnodominerade yrken och branscher är det vanligt med deltid och olika former av osäkra visstidsanställningar. Problemen med tidsbegränsade anställningar utvecklas senare i motionen.
Utöver de strukturella hinder som arbetsdelningen och arbetstiden utgör, återfinns löneskillnader som inte kan förklaras av arbetstider, olika erfarenheter, utbildning, ålder och liknande faktorer. Denna form av diskriminering existerar både på kollektiv och individuell nivå.
Den kollektiva formen av diskriminering brukar benämnas som värderingsdiskriminering, och dess huvudfokus ligger på att kvinnodominerade och mansdominerade yrken värderas olika även om innehållet i arbetsuppgifterna är likvärdiga i form av exempelvis ansvar och krav. Arbetsvärdering är ett verktyg som kan användas för att förhindra denna typ av diskriminering.
Den individuella diskrimineringen föreligger när två personer av olika kön hos samma arbetsgivare, med likvärdiga arbeten, har olika lön. Även om denna form av diskriminering inte är av samma omfattning som de övriga, utgör den ett sista led i den struktur som sanktionerar mäns överordning på arbetsmarknaden. I exempel från lönediskrimineringsmål i arbetsdomstolen motiverades de könsbaserade löneskillnaderna med marknadsskäl. AD:s bevisföring resulterar i ett cirkelresonemang - man motiverar lönediskriminering på en arbetsplats med att det råder lönediskriminering på marknaden. Vänsterpartiet utvecklar i en annan motion vår syn på jämställdhetslagen.
Många av de ekonomiska och könsrelaterade mekanismerna på arbetsmarknaden upprätthåller och stärker varandra. En könskonservativ ansvarsfördelning inom hushållet förstärker den ekonomiska ojämlikheten mellan könen. Detta bidrar i sin tur till att det blir ekonomiskt rationellt, i en kortsiktig mening, att fördela betalt och obetalt arbete efter kön. En arbetsmarknad som diskriminerar kan påverka kvinnor att välja "kvinnoutbildningar" och "kvinnoyrken". Värderingsdiskriminering gör också att män istället väljer för dem möjliga, säkrare och mer välbetalda yrken. Detta i sin tur förstärker den könsuppdelade arbetsmarknaden, och föreställningarna om manligt och kvinnligt förblir outmanade.
Vänsterpartiet vill med det ovanstående tydliggöra vikten av att politiska beslut och lagförslag inom arbetsmarknadspolitikens område måste föregås av en helhetsanalys med könsperspektiv. Samtliga beslut skall i sina förarbeten och analyser ta in den kunskap som krävs för att de även får en könsmaktsutjämnande effekt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Välfärdssamhället vilar på en offentligt finansierad omsorgssektor. Ofta förenklas problematiken med den könssegregerade arbetsmarknaden i den offentliga debatten, genom att man angriper den offentliga sektorn. Detta är dock en, i vissa fall avsiktlig, feltolkning. I utredningen Den könsuppdelade arbetsmarknaden (SOU 2004:43) konstaterar utredaren att Sverige ofta beskrivs som ett mycket, ibland till och med extremt, könssegregerat land i jämförelse med andra motsvarande länder. Av utredningen framgår att det inte finns fog för dessa påståenden. Skillnaderna beror helt på vad man räknar som arbete. Inkluderas både det oavlönade och det avlönade arbetet är skillnaderna mellan länderna tämligen små. I Sverige har vi skapat lönearbete av det som i de flesta andra länder är osynliggjort och oavlönat arbete, som utförs av kvinnor - det som vi i dagligt tal benämner som offentlig sektor. I statistiken ger detta intrycket av att länder med en stor del hemarbetande kvinnor skulle vara mindre könssegregerade än länder med en låg andel hemarbetande, men såär självklart inte fallet. Detta faktum är viktigt att ha som grund när man talar om "den könssegregerade arbetsmarknaden".
En omfångsrik, gemensamt finansierad, offentlig sektor har varit och är alltjämt avgörande för möjligheten att skapa ett jämställt samhälle. Offentlig sektor är fortfarande en viktig arbetsmarknad för kvinnor, och varannan kvinna som förvärvsarbetar gör detta inom denna sektor. Därmed är den offentliga sektorn fortfarande en grundbult för kvinnors möjlighet till egen försörjning. Eftersom välfärdssektorn ägs och styrs av gemensamma medel har den också ett särskilt ansvar i att vara en föregångare när det gäller att utjämna könsorättvisor på arbetsmarknaden. I likhet med Långtidsutredningens bil. 13, Delad Tid (LU 2003/04), menar vi att den offentliga sektorn måste utveckla sitt arbete inom detta område. Ett
minimikrav (borde) vara att de offentliga institutionerna inte motverkar jämställdheten. Man kan därför fråga vilka normer politiken skapar när offentliga sektorn lönesätter traditionella kvinnoyrken lägre i relation till manliga yrken och när anställningsformer och övriga arbetsvillkor inom 'kvinnoyrkena', trots ett stadigt ökande behov av kompetent arbetskraft, är sämre än i de flesta andra branscher. De direkta effekterna i form av hälsoeffekter och kvalitetsproblem i verksamheterna är redan idag påtagliga. Men problemen omfattar förmodligen också nog så allvarliga normerande effekter på attityder och könsnormer.
Vänsterpartiet menar också, i likhet med utredningen, att en första förutsättning är att tillse att kommuner och landsting ges resurser i överensstämmelse med deras åtaganden. Kravet påökade resurser har under de senaste budgetförhandlingarna varit Vänsterpartiets huvudkrav, och vi har också till viss del kunna göra detta möjligt. Vi menar också att denna fråga även måste drivas framgent, inte minst i arbetet med den nationella handlingsplanen mot könsdiskriminerande löner, som utarbetas i samarbete mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Utifrån det som sagts ovan kan vi konstatera att vi idag har en arbetsmarknadsstruktur där kvinnor och män utför avlönat arbete på skilda arenor och under skilda förutsättningar. I utredningen Den könsuppdelade arbetsmarknaden (SOU 2004:43) markeras de historiska rötterna till denna uppdelning och hur de påverkar dagens situation.
Trots att kvinnor var en viktig arbetskraft under 1800-talets senare del kom de att gradvis exkluderas i och med att de förnekades tillträde till arbetsmarknaden och utbildningssystemet på samma villkor som männen. Segregering och diskriminering kom på så sätt att byggas in i arbetsmarknadens och arbetslivets strukturer. Trots att arbetsmarknadens organisation och utbildningssystemets uppbyggnad idag är väsenskild från vad den var för hundra år sedan och trots att kvinnorna idag utgör hälften av arbetskraften och inga yrken är stängda för dem längre är inte de gamla, manspräglade, strukturerna utplånade. Det gör sig påminda än idag men de utmanas hela tiden, och allt intensivare, av nya moderna icke-mansimpregnerade strukturer.
Utredningen konstaterar också att könsuppdelningen på senare tid minskat. Denna minskning har skett tack vare att kvinnors utbildnings- och yrkesval har breddats. För att tillgodose framtidens arbetskraftsbehov och för att få till stånd en mindre könsuppdelad arbetsmarknad krävs nu att män i högre utsträckning tar arbete i de kvinnodominerade sektorerna.
Frågan om uppdelningen på arbetsmarknaden och dess värdering har behandlats tidigare i motionen. Det faktum att män inte söker sig till kvinnodominerade yrken måste ses mot bakgrund av analysen om genussystemet, om isärhållning och hierarkisering där män konsekvent överordnas kvinnor. Den centrala frågan handlar om att bryta undervärderingen av kvinnodominerade yrken. Mer resurser till offentlig sektor är en viktig del i detta arbete. Andra frågor handlar om att skapa trygga anställningar inom alla yrkesgrupper.
Utöver detta ska man självklart också arbeta med de verktyg som utbildning och arbetsmarknadspolitiken kan ge. I utredningen Den könsuppdelade arbetsmarkanden (SOU 2004:43) pekas också på vikten av att föra en politik som "luckrar upp de stelheter som är starkt förknippade med kön som finns på arbetsmarknaden", dvs. som avlägsnar de synliga och osynliga hinder som finns för kvinnors och mäns fria val och äkta preferenser och avskaffar orättfärdiga arbetsvillkor som är förknippade med olika yrkens könsdominans.
Utredningen ger också ett antal förslag pååtgärder inom ramen för Skolverket, Myndigheten för skolutveckling och olika arbetsmarknadspolitiska program. Vänsterpartiet instämmer i vissa av dessa förslag. Vänsterpartiet vill dock påpeka vikten av att satsningar som syftar till att få kvinnor att göra "otradtionella" utbildnings- och yrkesval ges fortsatt prioritering samtidigt som vi anser att regeringen bör förtydliga och konkretisera uppdrag till berörda myndigheter, i syfte att öka mäns deltagande i kvinnodominerade yrken.
I första hand bör man ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att utarbeta kurser i enlighet med det koncept som tidigare använts för flickornas kurser i teknik. Det vill säga kurser som ger pojkar möjlighet att prova på yrken inom vård, skola och omsorg. Kurser med liknande upplägg bör tillskapas inom ramen för Arbetsmarknadspolitikens ungdomssatsningar och Kommunala Ungdomsprogrammet (KUP), för den grupp unga män som lämnat skolsystemet men som är arbetslösa. Vidare bör Skolverket få i uppdrag att granska den arbetsplatsförlagda verksamhet som bedrivs idag för elever i grund- och gymnasieskolan för att se om den överensstämmer med de skrivningar om jämställdhet som finns i läroplanerna Lpo94 respektive Lpf94. Vidare bör Myndigheten för skolutveckling se till att gruppen praktikhandledare/mentorer, men även studie- och yrkesvägledare, får kunskap om hur man aktivt arbetar med att bryta de könstraditionella mönstren, inklusive yrkesvalen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I utredningen betonas också skevheten i att fokus nästan enbart legat på arbetskraftsutbudet, medan satsningar för att påverka arbetsgivarna och deras efterfrågan på otraditionell arbetskraft varit mindre. Arbetsmarknadsverket, som redan har ett regeringsuppdrag att arbeta med att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden, bör i nästa regleringsbrev ges i uppdrag att närmare granska arbetsgivarnas roll i arbetet med att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Utöver detta bör AMV granska den vägledning som ges till arbetssökande, såväl i personliga möten som i skrivet material, ur ett könsperspektiv. Verket bör också ges i uppdrag att granska vilka orsakerna är till att verkets egna utbildningar uppvisar ett konservativt könsmönster trots de resurser man haft till sitt förfogande för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har sedan årtionden drivit frågan om en förkortning av veckoarbetstiden med målet sextimmars arbetsdag. Trots en utveckling med olika avtalslösningar som innefattar arbetstidsförkortningar framstår en förkortning av normalarbetstiden fortfarande som den modell som tar sikte på jämställdhet och på förändrade förutsättningar för en annan fördelning av det obetalda och betalda arbetet.
En förkortning av veckoarbetstiden är även fortsättningsvis en viktig jämställdhetsfråga, och Vänsterpartiet välkomnar den försöksverksamhet som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet arbetar med att utforma. Arbetslivsinstitutet har i sin rapport Kartläggning av arbetstidsförkortningar 2000-2003 (2003:15) gjort en översiktlig kartläggning av försök med arbetstidsförkortningar som genomförts i privat och offentlig sektor under de senaste åren. Rapporten hade som syfte att "redovisa utvärderingar av olika effekter av arbetstidsförändringarna, såsom arbetstagarnas hälsa och jämställdhet". Frågan om arbetstid och jämställdhet tas också upp i rapporten, där det konstateras att frågan är komplex och att forskningen inte ger en klar bild. Vänsterpartiet menar att det finns anledning att fördjupa kunskaperna i denna fråga ytterligare. Vi anser att det finns behov av en samlad analys av hur de senaste årens arbetstidsförkortningar påverkat villkoren för kvinnor respektive män samt vilken betydelse olika uttag av arbetstidsförkortningar har för jämställdheten och möjligheten till annan fördelning av det betalda och obetalda arbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som nämnts tidigare i motionen är arbetsbördan lika för män och kvinnor - med den skillnaden att män i högre utsträckning får betalt för sitt arbete. En överväldigande majoritet av de deltidsarbetande (80 %) är kvinnor. Kvinnors deltidsarbete är direkt kopplat till deras huvudansvar för det obetalda hemarbetet, medan de fåtal män som arbetar deltid gör det på grund av studier, sjukskrivning eller delpension. Många av de deltidsarbetande kvinnorna vill också arbeta mer avlönat. Undersysselsättning är i första hand ett problem för kvinnor, som utgjort ca 70 % av de deltidsarbetslösa under hela 1990-talet. Än en gång kan det konstateras att kvinnorna drar det kortaste strået och att kön och klass i stor utsträckning fäller avgörandet. Skillnader i arbetade timmar per år slår igenom i form av ökade skillnader i inkomst. Färre timmar ger lägre ersättning i sjukförsäkring och så småningom sämre pension. Undersysselsättning är destruktivt, såväl för den enskildes ekonomi som för landets ekonomi.
Vänsterpartiet menar att fasta heltidsarbeten ska vara norm på arbetsmarknaden, och företrädesrätten för deltidsanställda till utökad arbetstid bör utvidgas till att omfatta samtliga driftsenheter hos arbetsgivaren samt att kvalifikationskravet bör mildras. Detta utvecklar Vänsterpartiet i en annan motion.
Andra förändringar som införts och som i hög grad påverkar anställningstryggheten är dels en försvagning av turordningsreglerna, dels en försämring av företrädesrätten. Tidigare kartläggningar indikerar att det i stor utsträckning är kvinnor som missgynnas av reglerna.
Företrädesrätten är en viktig del i anställningsskyddet för att förhindra diskriminering, och rätten infördes för att motverka att oseriösa arbetsgivare säger upp personal för att kunna anställa andra. Arbetsdomstolen har slagit fast att om den som har företrädesrätt inte omgående kan tillträda tjänsten har arbetsgivaren rätt att erbjuda tjänsten till någon annan. En företrädesrätt, som den nuvarande, omfattar nio månader och innebär att många föräldralediga inte kan utnyttja sin företrädesrätt. Därför föreslår Vänsterpartiet i annan motion att företrädesrätten förlängs till tolv månader.
Turordningsreglerna förändrades 2001 och innebar att arbetsgivaren ensidigt, och utan motivering, kan undanta två personer vid upprättande av turordningslistor vid uppsägningar på arbetsplatser med färre än tio anställda. Uppföljningar som gjorts tyder på att det är kvinnor som till största delen missgynnas av regelförändringen. Men mörkertalet är stort. Den rättsliga otryggheten drabbar alla även om vissa grupper är utsatta för större risker, t.ex. gravida, fackligt aktiva, invandrade, arbetshandikappade etc.
Utskottet konstaterade i betänkande 2003/04:AU04 att "tecken tyder på att tillämpningen av turordningsregeln har drabbat orättvist och godtyckligt utan att möjlighet finns att få frågan rättsligt prövad" och att det sammantaget fanns tungt vägande skäl för att avskaffa tvåpersonsundantaget i LAS. Vänsterpartiet föreslår i annan motion att regeln upphävs samt att avtalsturlistor alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga och/eller gravida är berörda.
Trygghet i anställning ger också trygghet i försörjning och bättre möjligheter till att planera framtiden. Den anställningsform som innebär den allra största otryggheten är den s.k. behovsanställningen. Arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde ska arbeta. Förutom den otrygghet och ovisshet som situationen i sig ger upphov till har det visat sig att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb. Vidare minskar behovsanställningarna antalet arbetade timmar för arbetstagaren eftersom dessa utgör ett hinder för henne att arbeta i den omfattning hon kan och önskar. Behovsanställningar är i särklass vanligast bland LO:s kvinnor, och de fackförbund där de oftast förekommer är Hotell- och Restaurang, Handels, Fastighets, Transport och Kommunal. Bland kvinnor som invandrat från utomnordiska länder är andelen med tillfälliga anställningar nästan 50 %. Visstidsanställda får mindre personalutbildning, har svårare att planera sin ekonomi och är utlämnade till arbetsgivarens godtycke när det gäller att få fortsatt anställning. Detta missgynnar kvinnor. En graviditet innebär t.ex. ökade kostnader för arbetsgivaren i form av semesterersättning som inte motsvaras av någon arbetsinsats. Det innebär att arbetsgivare drar sig för att förnya en visstidsanställning för gravida kvinnor.
I Arbetslivsinstitutets utredning Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv konstateras mycket riktigt att kvinnor, yngre arbetstagare och personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade när det gäller tidsbegränsade anställningar, samt att dessa får mindre kompetensutveckling, har mindre kontroll över hur arbetet utförs, har sämre hälsotillstånd och upplever större oro för sin ekonomiska situation. Frågan om anställningsform har således tydliga kopplingar till etnicitet, kön och klass. För att nå målsättningen "en jämställd och trygg arbetsmarknad för alla" är det av största vikt att andelen visstidsanställningar minskar. Vänsterpartiet menar att tillsvidareanställningar ska utgöra normen och tidsbegränsade anställningar undantag som motiverats. En åtgärd i överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, det s.k. 121-punktsprogrammet, gäller just att minska visstidsanställningarna. Frågan om proposition bereds av s, v och mp under hösten 2004. I annan motion utvecklar Vänsterpartiet sin syn och sina förslag på hur detta kan åstadkommas. Men därutöver föreslår vi att regeringen tillsätter en särskild utredning som får till uppgift att närmare utreda olika anställningsformers effekter ur ett klass- och könsperspektiv. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Som påpekats tidigare i motionen är frågan om fördelningen mellan det betalda och det obetalda arbetet av avgörande betydelse för att få till stånd ett jämställt arbetsliv. I budgetpropositionen för 2005 (prop. 2004/05:1) slår regeringen fast: "Arbetet för en jämställd arbetsmarknad måste också fokusera på att öppna hela arbetsmarknaden för kvinnor och utvecklingsmöjligheter på arbetsplatserna."
Enligt budgetpropositionens jämställdhetsbilaga (prop. 2004/05:1, bil. 4) tar kvinnorna ut 82 % av antalet ersatta dagar i föräldraförsäkringen och män 18 %. I samma bilaga redovisas också att de ekonomiska konsekvenserna av föräldraskapet för en tioårsperiod uppgår till 304 000 kronor för mamman och 10 000 kronor för pappan. Huvudförklaringen är att det är kvinnor som tar ansvar för att familjens tidsekvation skall gå ihop. Kvinnor subventionerar därmed mäns lönearbete och karriärmöjligheter genom sitt eget obetalda arbete.
Hur kvinnor och män skall förmås fördela ansvar för hem och barn lika är en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna i vår tid. Dagens utformning av föräldraförsäkringen bidrar till att återskapa och förstärka en ordning på arbetsmarknaden som försvagar och lönediskriminerar kvinnor. Systemet upprätthåller dessutom en föråldrad föreställning om vad kvinnor respektive män har för ansvar i förhållande till barn. För att komma till rätta med dagens situation behöver föräldraförsäkringen reformeras så att ett jämnt uttag mellan föräldrarna uppnås och därmed stärker ett jämställt vårdnadsansvar.
Vänsterpartiet menar att en central reform för att förändra detta och för att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden är att införa en individualiserad föräldraförsäkring. I motionen "Ekonomisk barnpolitik för ökad jämställdhet" utvecklar vi analysen och ger politiska förslag om föräldraförsäkringen.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Camilla Sköld Jansson (v) |