Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedsättningsregler för aktivitetsersättning.
Riksdagen beslutar om slopandet av kravet för medlemskap i arbetslöshetskassa enligt lag nr 1997:239.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om indexering av högsta dagpenning.
Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring, en omställning mellan två arbeten. Försäkringen skall ge ekonomisk trygghet under tiden man söker eller utbildar sig för ett nytt arbete. Under tiden man är arbetslös skall samhället ställa upp med åtgärder via arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen skall främst förmedla lediga platser samt ge kompetenshöjande stöd till arbetssökande. Arbetslösa skall vara aktiva från första arbetslöshetsdagen i sitt sökande.
I Sverige liksom i omvärlden är arbetsmarknaden uppdelad på många sätt. Olika näringsgrenar och regioner utvecklas olika. Tudelningen mellan hög- och kortutbildade tenderar öka. Globalt jämförda lönsamhetskrav ställer ökade krav på enskilda företag och anställda. Stödjande servicefuktioner blir kärnverksamheter via entreprenader och avknoppningar.
Arbetslöshetsförsäkringens regler skall tillämpas likvärdigt i en omvärld med större olikheter. Arbetssökande skall få samma bemötande vid lika situationer men också olika handlingsplaner utifrån sina personliga möjligheter och olika förutsättningar.
Under senaste tiden har flera olika rapporter kommit om hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen. Rapporterna speglar en mängd olika förhållanden, detta utifrån de uppdrag de haft. Samtidigt skall sägas att det inte är hanteringen av försäkringen som kan lösa problemen med arbetslösheten. De avgörande frågorna är inriktningen av den ekonomiska politiken, av de arbetsmöjligheter som ges till människor oavsett bakgrund. Sökaktiviteten bland arbetslösa är beroende av arbetsmarknadsläget, fler lediga jobb gör att arbetslösa finner det meningsfullt att sända in en ansökan. Konkurrensen om lediga jobb har ökat, bristtalen är rekordlåga. I AMS-rapporten Ura 2003:5 sägs:
Rekryteringsproblemen har minskat kraftigt de senaste åren inom det privata näringslivet. Bristtalen är historiskt sett mycket låga inom industrin samt inom den privata tjänstesektorn och jämförbara med dem som noterades under den djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet.
Arbetsförmedlingens främsta uppgift är platsförmedling, finns det fler lediga platser blir anvisningarna naturligtvis fler. Här kan det finnas olika förutsättningar bl.a. beroende på konjunkturläge, strukturomvandling och regional tillväxt. Ansökningar om arbete kan också tas emot olika beroende på arbetsgivares inställning, detta kan gälla unga eller äldre, invandrade, kvinnor i fertil ålder m.m.
Det är viktigt att hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen är korrekt och rättssäker, men det är ändå inte denna hantering som avgör läget på arbetsmarknaden. I Statskontorets rapport 2004:15 sägs också:
...är det viktigt att poängtera att ekonomiska incitament och större kontroll av de arbetssökande är sannolikt föga verkningsfullt om orsaken till låg sökaktivitet står att finna i dåligt självförtroende, misströstan och svag efterfrågan på arbetskraft. Då ligger lösningen i stället på att stärka individen, öka dennes motivation etc. genom pro-aktiva och upplyftande aktivitet i stället för mer kontroll.
I Statskontorets rapport 2004:15 rörande de individuella handlingsplanerna föreslås att ett kvalitativt verksamhetsmål införs. I IAF:s rapport om hanteringen av arbetsmarknadsverkets hantering av arbetslöshetsförsäkringen påvisas kvalitetsbrister i meddelanden som rör ifrågasättande av ersättning.
På olika områden kan vi konstatera bristande kvalitet i hanteringen av försäkringens bestämmelser vilket i sin tur är en spegling av bristande kvalitet i sökprocessen. Att fler arbetslösa skall slänga iväg fler ansökningar förbättrar inte arbetsmarknadens funktionssätt. Arbetsgivare får svårare att hantera stora mängder ansökningar och att anställa rätt person, lediga jobb kommer också att i framtiden gå förmedlingen förbi. Personer som får fler avslag får inte ökad motivation i sitt arbetssökande. Det är viktigt att sökprocessen går ut på att söka rätt jobb, på rätt sätt och i rätt tid. Här kan arbetsförmedlingens personal innebära ett viktigt stöd om de får rätt uppdrag med tillräckliga resurser. Personalen skall ha en dialog med den arbetssökande, den individuella handlingsplanen är här ett viktigt instrument. Den arbetssökandes egna mål är centralt liksom hur dessa mål skall uppnås. Planen skall vara individuell för att vara aktiv.
Statskontoret refererar i sin rapport:
Riksrevisionen menar i sin rapport att brister i handlingsplaner försvårar matchning och anvisning och leder till en lägre anvisnings- och arbetsplaceringsgrad. Bristerna orsakar också ett stort tryck på de arbetslag som "tar över" de arbetssökande efter de 100 första dagarna, då dessa ägnat sig åt självservice. Riksrevisionen menar att en tidig individualiserad service i samband med att handlingsplanen upprättas och kontinuerligt revideras är avgörande för att arbetsförmedlingen ska kunna ha ett tydligt förhållningssätt gentemot arbetssökande och ge honom eller henne korrekta anvisningar.
Många har i dag möjlighet att snabbt via IT söka efter lediga tjänster och sända iväg ansökningar om arbetsförmedlingen så kräver. Men det är viktigt att hög sökaktivitet bygger på kvalitet och en god verklighetsuppfattning av olika arbetskrav. Fler arbetslösa utgörs i dag också av personer med högskoleutbildning. Service och programutbud måste anpassas till denna verklighet.
När det gäller personer med låg sökaktivitet är det viktigt att öka kunskapen om dessa grupper och orsaken därtill. Men som Statskontoret påpekar handlar det främst om motivations- och proaktiva åtgärder. Det kan inte vara ett mål i sig att fler skall avstängas från a-kassan, det är inget arbetsmarknadspolitiskt program. Tvärtom bör målet vara att färre skall bli utförsäkrade genom en aktiv sökprocess med hög kvalitet.
I regeringens ekonomiska vårproposition 2004 ska utgifterna för utgiftsområde minska med 350 miljoner kronor från och med 2004. Detta genom en mer enhetlig tillämpning av regelverket kring arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktigt att varje arbetslös bedöms på samma sätt oavsett var man bor och vilken kassa man tillhör.
När man är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har man ett aktivitetsstöd som är på samma nivå som ersättningen från a-kassan. Arbetsmarknadspolitiken har för ett antal år sedan ändrats för att bli mer långsiktig. I stället för att ibland varva perioder av åtgärder med tider av kontantersättning infördes systemet med GAR (Aktivitetsgarantin). Aktivitetsersättning kom då att under längre tid spela samma roll som ersättning från a-kassan. IAF, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, har också fått i uppdrag att kontrollera hur förmedlingarna hanterar återkallande av anvisningar till arbetsmarknadspolitiskt program. Det är naturligt att IAF gör detta med tanke på att när en arbetslös blir utan kontantersättning är det av mycket stor betydelse oavsett ersättningens namn och avsändare.
De nedsättningsregler som gäller arbetslöshetsförsäkringen gäller dock inte aktivitetsstödet. Med tanke på den roll som aktivitetsstödet spelar och det arbetsmarknadspolitiska sambandet mellan aktivitetsstöd och ersättning från a-kassan borde nedsättningsreglerna vara lika i de olika systemen. Detta borde också underlätta en likvärdig regeltillämpning inom de olika systemen över hela landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetslöshetsersättningen är en omställningsförsäkring som bygger på anställning och inkomstbortfallsprincipen. Principen utgår från tanken om allas rätt till arbete, men får som konsekvens att personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i trygghetssystemen.
För den som har ett fast heltidsjobb är det inga problem att uppfylla inträdeskrav och arbetsvillkor. Däremot är det svårt för deltidsarbetande och för dem som har olika former av tillfälliga anställningar. Antalet "timanställningar" har kraftigt ökat de senaste åren. Lagen om arbetslöshetskassor 34 § stipulerar att man måste ha arbetat minst 17 timmar i veckan i fyra veckor under en 5-veckorsperiod för att man överhuvudtaget skall få bli medlem. Eftersom det är kvinnor och invandrare som har högst andel både deltids- och tillfälliga anställningar blir resultatet att gällande regelsystem verkar strukturellt diskriminerande. Parallellt med ett arbete för att minska andelen deltids- och visstidsanställningar på arbetsmarknaden bör därför regelverket i arbetslöshetsförsäkringen ändras.
De centrala fackliga organisationerna, LO, TCO och SACO, har gemensamt krävt att kvalifikationskraven för att bli medlem i en a-kassa tas bort och regeringen har enligt uppgift inlett en dialog med parterna om hur reglerna ska kunna ändras. Regeringen har ännu inte rapporterat om resultatet av dessa överläggningar.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen begär att regeringen utreder hur rätten till arbetslöshetsersättning kan göras neutral och undanröja diskriminering av korttids- och deltidsanställda. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetslöshetsförsäkringen skall ge flertalet löntagare 80 % ersättning vid arbetslöshet. Om allt färre får ersättning undergrävs försäkringens trovärdighet och det öppnas för privata försäkringar. De privata försäkringarna kommer att gynna de grupper som har en stark ställning på arbetsmarknaden. Enligt a-kassornas samorganisation (SO) är nu var tredje arbetslös underförsäkrad. Nuvarande regler innebär att regeringen har beslutanderätt när det gäller dagpenningens storlek.
I utredningen SOU 1996:150 varnas för en gradvis urholkning av försäkringen. Man förespråkar en indexering av den högsta dagpenningen. Samma inställning har a-kassornas samorganisation. Vänsterpartiet menar att regeringen på nytt bör utreda frågan om indexering av högsta dagpenning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
Anders Wiklund (v) |