Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att upprätta en offentlig, könsuppdelad lönestatistik för makteliten.
I juli förra året presenterade LO en rapport, "Folkhemseliten drar ifrån". I den redovisas inkomstutveckling från 1950 till 2001 för både den privat- och offentligt anställda och den folk- och förtroendevalda eliten.
Snittinkomsten för näringslivets toppar för 2000 var 46 industriarbetarlöner, mot 5,7 industriarbetarlöner 2001 för den krets som kallas för folkhemseliten. Där ingår statsministern, övriga statsråd, statssekreterare samt ordförandena i LO och dess förbund. Dessutom ingår en uppföljning av inkomstökningen för cheferna för PPM-fonderna 1999-2001. Rapporten presenterar också en jämförelse av lönerna för EU-byråkratin och motsvarande arbeten inom den svenska byråkratin.
Trots att folkhemselitens inkomstutveckling är mindre i jämförelse med näringslivet, är det intressant att uppmärksamma utvecklingen. Detta eftersom deras positioner är direkta och indirekta mandat från folket att styra, förvalta och leda samhället respektive intresseorganisationerna.
Ett axplock ur jämförelsen visar att lönerna för chefer i maktgruppen statliga verksamheter har pendlat mycket sedan 1950: från knappt 9 industriarbetarlöner ner till 5,4 1980, och sedan upp till 11,6 2001. Lönen för statsministern var fram till 1983 densamma som för övriga statsråd, ca 2,5 industriarbetarlöner. Därefter har statsministerns lön dragit ifrån och var ca 5 industriarbetarlöner 2001. Statsrådens löner har ökat till att motsvara 4 sådana löner. Löneutvecklingen för de här positionerna bidrar till att dra upp lönerna för andra poster inom den offentliga förvaltningen.
Lönerna inom EU-byråkratin är betydligt högre än inom den svenska. Den så kallade Brysseleffekten på de högsta lönerna har också varit en faktor bakom ökningen av de svenska toppbyråkratilönerna.
Rapporten pekar på att det finns demokratiska legitimitetsproblem när den så kallade folkhemseliten drar ifrån i inkomstutvecklingen. Eliten fjärmar sig från den manlige lönarbetarens villkor i vardagen. Tyvärr utgår LO:s rapport just från det mansdominerade yrket industriarbetare som norm för vanliga löntagare, vilket leder till en något missvisande underskattning av inkomstskillnaderna.
Vänsterpartiet anser att LO-rapporten tar upp viktiga demokratiska frågeställningar och visar på behovet av en årlig elitlönestatistik. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utforma en offentlig, könsuppdelad statistik över maktelitens löneutveckling. Den bör synliggöra såväl den så kallade folkhemseliten som näringslivet och andra elitgrupper.
Detta bör riksdagen för regeringen tillkännage som sin mening.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Siv Holma (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Elina Linna (v) |