Riksdagen begär att regeringen ger Arbetsmiljöverket i uppdrag att ta fram underlag till biologiska gränsvärden när det gäller de små superfina partikelburna isocyanaterna. Det som ackumuleras måste mätas, och lagstiftningen måste förändra sin syn på partiklarna i arbetsmiljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att i revideringen av härdplatsföreskrifterna beakta kraven på enhetliga mätmetoder samt avskilda arbetsplatser med undertryck i samband med exponering av isocyanater i verkstäder för att förhindra att många annars exponeras för de små superfina isocyanatpartiklarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny strategi som är mer långsiktig än den nuvarande för att isocyanatproblemen skall kunna bemästras.
Arbetsmiljöarbetets mål är att skapa säkra och sunda jobb. Ingen skall behöva bli skadad, mista sitt arbete eller bli förtidspensionerad på grund av dålig arbetsmiljö. Alla vinner på ett mänskligt och utvecklande arbetsliv. Säkra och sunda arbetsplatser är bra för människor, företag och samhälle. Därför skall man aldrig acceptera en dålig arbetsmiljö. Denna motion kommer i första hand att behandla riskerna med isocyanatanvändning. Men vi vet att allt fler kemikalier skapar osäkerhet och hälsorisker. Kemiska hälsorisker är alltjämt ett stort problem i samhället. Även om samhället lärt sig att hantera en del av riskerna såär kunskapen om många av våra kemikalier fortfarande otillräckliga. Detta gäller inte minst för gruppen isocyanater.
Isocyanater är en grupp kemikalier som använts inom industrin i ca 50 år framförallt för tillverkning av polyuretanplast (PUR). Polyuretan förekommer bland annat som mjuka eller styva skumplaster (cellplast), som gummimaterial, lack, lim, vävbeläggningar och i gjutkärnor.
Vidare används isocyanater i bland annat polyuretanbaserade färger, billacker, lim, tätningsmassa och gjuthartser av tvåkomponenttyp.
Inom EU uppskattas över 70 000 arbetare vara anställda vid över 6 000 företag som tillverkar polyuretan och det är upp mot 670 000 vid 32 000 företag som hanterar PUR. Man kan dock räkna med att mångdubbelt fler kan vara exponerade för termiska nedbrytningsprodukter vid svetsning och slipning av polyuretan. Användningen utav isocyanater ökar årligen inom industrin med ca 5 %.
Arbetsmiljöproblemen kring isocyanater är ett viktigt problem som på senare tid uppmärksammats allt mer. Men den breddade användningen av PUR i olika produkter gör att många arbetstagare saknar kunskap om riskerna med att exponeras.
Exempel på branscher som arbetar med isocyanater:
Byggbranschen - för tätning, isolering och lackering.
El- och elektronikindustrin - för kabelisolering.
Färgindustrin - till lacker.
Gjutindustrin - till gjutkärnor.
Grafiska branschen - till tryckfärger.
Motorbranschen - till lackering, bilplåtsreparationer, isolering och rutmontering.
Plastvaruindustrin.
Verkstadsindustrin - till lacker, reparationer och isolering.
Vitvaruindustrin - till isolering.
Trä- och möbelindustrin - till lim, lack, stoppningsmaterial, madrasser och kuddar.
Exponering för isocyanater kan ge flera symptom. Vanligast är problem med andningsvägarna, som t.ex. rinnande näsa, snuva och irritationshosta eller näsblod. Huvudvärk och att man känner sig tung i huvudet är också vanligt. Man kan också få nedsatt lungfunktion, som man oftast inte kopplar till arbetet. Man märker det genom att det blir tyngre att andas då man anstränger sig. Oftast tror man det beror på dålig kondition eller att man är på väg att bli äldre.
I värsta fall kan man få en allergisk astma, som man får ha kvar resten av livet. Vid kontakt med isocyanater får man en farlig allergisk reaktion som i värsta fall kan vara livsfarlig varje gång man fortsättningsvis kommer i kontakt med isocyanater. Denna överkänslighet medför att man blir känslig även för andra luftföroreningar och lukter. Anfall och andningssvårigheter kan utlösas av t.ex. parfym, avgaser och lösningsmedel. Dessa besvär leder ofta till att man inte längre kan vara kvar i arbetslivet. De som blir skadade och överkänsliga för isocyanater får inte fortsätta i sitt yrke. I praktiken innebär det oftast att de blir arbetslösa, då det är mycket svårt att finna ett nytt arbete. Detta innebär att samhället får stå för kostnaderna som för varje skadad rör sig om många miljoner.
Risken att exponeras för isocyanater finns inte bara när man hanterar kemiska produkter som innehåller isocyanater. Utvecklingen av mätmetoder under senare år har visat att många som värmer material som innehåller PUR ocksåär utsatta för mycket höga halter av isocyanater och andra ämnen.Vid exempelvis bilplåtslageriearbeten uppstår syrahydrider som är lika giftiga som isocyanater.
Om man arbetar med isocyanater och redan känner av problem med hälsan såär det viktigt att exponeringen upphör. I det kärva arbetsmarknadsläge som varit under 1990-talet har det funnits personer som hemlighållit sina problem för att inte förlora jobbet. Det förekommer också att man äter astmamediciner för att kunna fortsätta jobba. Resultatet av detta kan bli en kronisk skada som gör det omöjligt att arbeta för resten av livet.
Grundläggande för att hälsoproblem ska kunna kopplas till exponeringar på arbetsplatsen är att yrkeshygieniska mätningar har utförts. Ofta är mätningar en förutsättning för att dessa allvarliga hälsoproblem skall bli godkända som arbetsskador.
Hälsoriskerna med isocyanater/syrahydrider är mycket stora och väl dokumenterade. I värsta fall kan det räcka med att andas in en hög halt av dessa föroreningar vid endast ett tillfälle, för att man skall drabbas av sjukdom. Vid exempelvis svetsning är det vanligt att det uppstår mycket höga koncentrationer av isocyanater under sekunder eller någon minut (exponeringstoppar) vilka misstänks vara en av orsakerna till sjukdom. Dessa toppar räknas inte in som överskridande av fem minuter, takvärdet i gränsvärdelistan. Detta måste ändras då det är frågan om enorma koncentrationer under ca 10-20 sekunder.
När man utför så kallade heta arbeten, som t.ex. svetsning, kapning och slipning, uppstår extremt höga halter av små superfina isocyanatpartiklar. Dessa partiklar är så små att de går ut i blodet och kan ställa till med hjärtsjukdomar, astma, nedsatt lungfunktion m.m.
EU har uppmärksammat faran med superfina partiklar och det finns nu ett särskilt direktiv med ett gränsvärde för att skydda medborgarna för dessa farliga partiklar i den yttre miljön. De partiklar som vi pratat om, t.ex. på bilverkstäderna, är sannolikt ännu giftigare än dem som EU har gränsvärde för, och förekommer säkert i nivåer som är hundratals, i vissa fall kanske tusentals gånger högre än EU:s gränsvärde. De nuvarande gränsvärdena för partiklar i arbetsmiljön gäller endast större partiklar, inte dessa supersmå partiklar, vilket med tanke på de bevisade hälsoriskerna är synnerligen anmärkningsvärt.
För att skydda många av de utsatta kräver Svenska metallarbetarförbundet, Industrifacket, LO m.fl. att Arbetsmiljöverket skall ta fram underlag till gränsvärde när det gäller små partikelburna isocyanater. Det som ackumuleras måste mätas och lagstiftningen måste helt förändra sin syn på de små superfina partiklarna som förekommer i arbetsmiljön.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmiljöverket (AMV) är den centrala myndighet som inom arbetsmiljölagens ram ger ut föreskrifter där kraven på arbetsmiljöarbete i företagen preciseras. Många företag är dock inte särskilt benägna att följa de föreskrifter som Arbetsmiljöverket har gett ut. En av de övergripande föreskrifterna är reglerna om arbetsgivarens internkontroll av arbetsmiljöarbetet. För några år sedan visade Arbetsmiljöverkets undersökningar att internkontrollen inte fungerar. Hos de allra minsta företagen är siffran endast 13 %. Inget tyder på att internkontrollen blivit bättre, snarare har den blivit sämre på grund av att arbetsgivarnas kortsiktiga lönsamhetsargument går före behovet av skydd för de anställda. Nedskärningar av personal, hot om utflyttningar till låglöneländer, och minskade resurser för tillsynsarbetet resulterar i sämre arbetsmiljö.
Isocyanaternas allvarliga effekter på hälsan har motiverat låga hygieniska gränsvärden. Den genomsnittliga halten i andningszonen under en arbetsdag får inte överstiga 0,005 ppm (ppm = miljondel). Samtliga isocyanater är märkta som sensibiliserande (utvecklar överkänslighet) i gränsvärdeslistan och några är cancerframkallande.
Reglerna för isocyanater finns främst i Arbetsmiljöverkets härdplastföreskrifter. Arbetsmiljöverket har regeringens uppdrag att tillse att arbetstagarna skyddas mot ohälsa i arbetet men tycks nu negligera riskerna med isocyanater. Just nu pågår det en strid mellan Arbetsmiljöverket och de fackliga organisationerna. Kraven mildras, det är ett steg tillbaka, säger Metalls tidigare arbetsmiljöombudsman Rolf Ählberg. Sedan Metalls första isocyanatlarm 1977 har Rolf Ählberg sett hur frågan vuxit i betydelse och forskningen och kunskaperna ökat. Men Arbetsmiljöverkets nuvarande förslag till att ändra reglerna utgår inte från de erfarenheter som vunnits sedan härdplastföreskriften ändrades senast (1996) - tvärtom. Det verkar som om industrins lobbying för mildare krav fått gehör i stället. Ändringarna innebär bland annat att metylisocyanat och isocyansyra endast nämns eftersom de omfattas av en annan föreskift, om luftföroreningar. Det medför lägre krav på arbetsgivarna. Där man enbart funnit dessa isocyanater behöver exempelvis de anställda inte som nu läkarundersökas för att få arbeta.
LO, Metall och Industrifacket anser att kunskapen om de superfina partiklarna är en av de nya insikter som borde funnits med i ändringsförslaget. Fackföreningen driver också kravet på enhetliga mätmetoder samt att den enda säkra lösningen är avskilda arbetsplatser med undertryck i de verkstäder där många exponeras för de små superfina isocyanatpartiklarna. Vänsterpartiet delar fackföreningens krav på enhetliga mätmetoder samt avskilda arbetsplatser. Vi förutsätter att regeringen ger Arbetsmiljöverket i uppdrag att beakta förslagen ovan i härdplastföreskrifterna.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Gränsvärdet för isocyanater är enligt många forskare för högt. Redan 1980 krävde Metall att gränsvärdet för isocyanater skulle sänkas med hänvisning till ett antal forskningsrapporter. Nu när många löntagare exponeras för både isocyanater och syrahydrider samt många andra ämnen med låga gränsvärden och superfina partiklar, måste man räkna ihop riskerna för de olika ämnena till en så kallad hygienisk effekt. Dessutom utgår gränsvärdena från en persons inandning under vila. När man arbetar såökar inandningen, vilket kan innebära att man andas in mycket större volymer, i t.ex. bilplåtslagarens fall, lågt räknat, minst dubbelt så mycket, och hänsyn måste även tas till det. Någon analys och mätning samt vägning av riskerna tillsammans har man inte gjort trots att det finns föreskrifter som kräver detta. När man gör isocyanatmätningar på en arbetsplats måste också de små superfina partiklarna mätas. Utan att inkludera också dessa har man inte gjort någon skattning av riskerna för arbetarna.
Det man måste komma ihåg när man diskuterar gränsvärden är att de inte styrs bara av medicinska fakta, utan också av ekonomiska konsekvenser. Det är en fråga om makt. Det finns inte heller någon skarp gräns mellan skadlig och icke skadlig koncentration hos ett ämne. Olika människor är olika känsliga och de individuella variationerna när det gäller känslighet för kemikalier är mycket stora.
Gränsvärdet är en förhandlingslösning där olika partsintressen, tekniska möjligheter, medicinska kunskaper, ekonomiska och politiska intressen vägs samman. Tyvärr tycks samhällets myndigheter, i detta fall Arbetsmiljöverket, allt för ofta stå på arbetsgivarnas sida, och dåär det svårt att få skärpta gränsvärden.
Forskning kring isocyanater bedrivs på en del av våra universitet. Men tyvärr verkar det som om ledande forskare inom ämnet får tigga och be om medel. Samhällets strategi verkar inte vara långsiktig. Man löser en fråga kortsiktigt när det närmar sig val. Om det inte finns fasta tjänster inrättade för forskarna finns det en stor risk för att den långsiktiga kompetensen går förlorad. De resurser som samhället satsar på arbetsmiljöforskning är mycket små sett i jämförelse med vad ohälsan i arbetslivet årligen beräknas kosta samhället.
Delar av kemiindustrin är inte glada över arbetsmiljöforskningen. De tycker att forskningen utgör ett hot mot deras produkter. Vissa stora kemikoncerner försöker antingen köpa upp de kompetenta forskare som finns och styra deras forskning, eller dölja de arbetsmiljöfaror som finns. Den oberoende forskningen behöver därför stärkas och den behöver vara långsiktig.
En av landets ledande forskargrupper består av Marianne och Gunnar Skarping. Forskargruppen i Hässleholm är världsledande vad gäller isocyanatforskning och har utvecklat de nya mätmetoderna för isocyanater och avslöjat att mängder av olika yrkesgrupper men också allmänheten är utsatt för, och drabbas av, isocyanatskador som man tidigare trodde hade andra orsaker. Det märkliga är att dessa forskare har belönats med att de ständigt måste föra en kamp för att överhuvudtaget få fortsätta bedriva sin verksamhet. För aktiva forskare tar detta på krafterna och motivationen.
Ständiga förändringar i arbetslivet, med användning av nya ämnen och produktionsmetoder, ställer ständigt nya krav på forskningsinsatser. När det gäller isocyanater så finns det många akuta frågeställningar och de kanske mest akuta är: Hur ser de alternativa systemen ut som är mindre farliga? Går det att ersätta och minimera användningen? Går det att garantera att de som i dag är utsatta av exponering inte tar skada?
Utan effektiva skyddsåtgärder på arbetsplatsen går det inte att minska kostnaderna för arbetsskadorna. Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att man bör utarbeta en ny strategi för hur problemen kring isocyanatanvändingen långsiktigt skall bemästras.
Detta bör riksdagen för regeringen tillkännage som sin mening.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
Anders Wiklund (v) |