Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedläggningar av och driftbegränsningar för företag i Europa och Sverige.
En nedläggning av en större fabrik eller ett företag är ofta ett stort slag mot den berörda orten. Särskilt i Sverige, där fabriker och bruk traditionellt lokaliserats vid mindre eller medelstora orter. Ett nedläggningsbeslut kan i ett slag göra stora delar av ortens invånare arbetslösa och svårt skada hela den lokala ekonomin. Ofta tillkommer andra följdeffekter: brist på arbete leder till avbefolkning som ytterligare förvärrar situationen.
För en tid sedan kunde vi läsa om beskedet att lägga ned Electrolux dammsugarfabrik i Västervik. 515 människor förlorar jobbet och får ge sig ut i en verklighet präglad av en redan hög lokal arbetslöshet. Efter nedläggningen förväntas arbetslösheten i Västervik bli dubbelt så hög.
Även om det i dagens ekonomi är självklart att olönsamma företag i längden inte ska fortsätta bedriva verksamhet såär utgångspunkten att moderna företag av större typ också ska ta ansvar i förhållande både till sina anställda och till samhället - inte minst med tanke på att samhällets investeringar i infrastruktur på ett positivt sätt bidrar till företagets verksamhet.
I Västervik var det dock inte olönsamhet som låg bakom beslutet. Electroluxfabriken var en lönsam fabrik. 2003 var vinsten 164 miljoner kronor. Istället rapporteras det att företaget ansåg det för dyrt att göra de nedläggningar man betraktade som nödvändiga i andra länder. Degerfors och Gislaved är två andra exempel på samma resonemang.
En undersökning som har gjorts visar att det finns stora skillnader i Europa när det gäller kostnader vid nedläggning av verksamhet. I Electrolux fall visade det sig vara fyra gånger så dyrt att lägga ned en av koncernens fabriker i Frankrike som att lägga ned den i Västervik - trots att den franska fabriken har färre än hälften så många anställda.
Det kan alltså falla sig så att det är mer "kostnadseffektivt" för ett företag att lägga ner en lönsam fabrik i Sverige än fabriker som kanske går mindre bra i andra delar av Europa. En av förklaringarna som framförs är att det i Sverige ofta är samhället och skattebetalarna som på lång sikt täcker de stora kostnaderna. Effekten blir att arbetstagare i olika länder ställs mot varandra, en situation som kan komma att bli mer tydlig efter EU-utvidgningen eftersom de nya medlemsländerna ofta har en arbetsrätt med en relativt låg social skyddsnivå.
Bakgrunden är att arbetsmarknadspolitiken skiljer sig åt i de Europeiska länderna. Denna situation kan främst anses påverka anställda i ett globalt företag, som i större utsträckning riskerar att friställas då företaget beslutar om att lägga ned eller minska sin verksamhet. Det ekonomiskt rationella beslutet blir ofta att friställa personal vid den produktionsplats där uppsägningskostnaderna är som lägst - utan hänsyn till det ansvar gentemot anställda eller samhälle som förväntas av ett modernt företag.
Även i dagens globala värld måste företagen ta sitt ansvar. Den utveckling som beskrivits med nedläggningar av lönsamma fabriker är oroväckande. Det finns också en risk att det är en utveckling som resulterar i att arbetstagare i olika länder ställs mot varandra. Vi måste ta detta på allvar, och det är därför nödvändigt att noggrant se över hur vi kan motverka en sådan utveckling - både nationellt och inom ramen för EU-samarbetet.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Anita Jönsson (s) |
Jarl Lander (s) |