Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att jämställdhetspolitiken bör förändras i feministisk riktning i enlighet med vad i motionen anförs om feministisk strategi för att utmana könsmaktsordningen.
Vänsterpartiet menar att den svenska jämställdhetspolitiken inte förmått att på något avgörande sätt utmana och förändra könsmaktsordningen, dvs. den ordning som underordnar kvinnor och överordnar män. Det är därför dags att kritiskt granska och analysera jämställdhetspolitiken. Vår analys av den förda politiken visar att den nu nått vägs ände. Det behövs nya verktyg om vi på allvar ska kunna utmana könsmaktsordningen. Därför vill Vänsterpartiet att inriktningen av jämställdhetspolitiken förändras i feministisk riktning. För att detta ska vara möjligt krävs såväl förändringar i policy och inriktning som förändringar av institutioner. En utredning om strukturell diskriminering är ett sätt att nå nödvändig kunskap och hitta vägar att bryta könsmaktstrukturen.
Målsättningarna för den svenska jämställdhetspolitiken är ambitiösa. De övergripande målen för jämställdheten är ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Detta innebär en jämn fördelning av makt och inflytande och samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar ifråga om företagande, arbete och arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det innebär också lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och barn samt frihet från könsrelaterat våld.
I regeringens senaste jämställdhetsskrivelse "Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden" (2002/03:140) utvärderas och konkretiseras jämställdhetsmålen inom samtliga politikområden. I skrivelsen pekar man också på svårigheterna med den förda politiken:
Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. /.../ Arbetet med att öka representationen av kvinnor på beslutsfattande positioner och att få fler kvinnor till arbetsmarknaden har inte alltid inneburit att kvinnor fått tillgång till reell makt. Jämn representation mellan kvinnor och män är fortfarande viktigt men vi måste även rikta in oss på maktfrågor. Utmaningen i jämställdhetsarbetet framöver måste således vara att förändra kvinnors och mäns kvalitativa rättigheter och möjligheter. Vi måste synliggöra könsmaktsordningen och angripa de strukturer som upprätthåller den.
Utvärderingen visar på en tydlig och fortsatt ojämlikhet. Aktuell forskning visar inte på någon förändring av könsmaktsstrukturen. År 2004 gäller i Sverige att:
kvinnor fortfarande utför merparten av det obetalda arbetet i hemmet,
98,7 % av börsföretagens verkställande direktörer är män,
kvinnor får sämre ekonomisk återbäring på sina studier än män,
i en genomsnittlig familj förlorar kvinnan under en tioårsperiod 294 000 kr mer än mannen,
män står endast för 17 % av uttaget av föräldraförsäkringen,
andelen kvinnor med osäkra anställningsförhållanden ökar,
endast 13 % av de heterosexuella paren har en jämställd arbetsfördelning i hemmet,
det sexualiserade våldet inte minskar och att många kvinnor i dag är utsatta för trakasserier i sin vardag, vilket knappast tyder påökad respekt för kvinnors rätt till integritet.
Denna ojämlikhetens lista kan göras betydligt längre. Slutsatsen är att det är långt ifrån någon naturlag att utvecklingen går åt rätt håll. Det är därför vårt ansvar som politiker att kritiskt analysera och förändra den förda politiken så att en förändring kommer till stånd. Vi har idag omfattande kunskap om vidden av ojämlikheten mellan könen. Ändå tycks detta vara en kontroversiell fråga. Denna situation måste ändras. Ojämlikheten mellan könen måste göras till utgångspunkt för politikens utformning. Den ska inte ses som en tillfällig omständighet eller ett olycksfall i arbetet. Vänsterpartiet menar att perspektivet helt måste ändras. Det är dags att jämställdhetspolitiken genomgår ett paradigmskifte.
Den svenska jämställdhetspolitiken har byggt på samarbete och på att undvika konflikt mellan könen. Det är mycket ovanligt att jämställdhet som mål och värdering idag öppet ifrågasätts i den politiska debatten. På det sättet skulle man kunna hävda att samarbetsstrategin, den icke konfrontatoriska vägen, har varit framgångsrik. Men den innehåller fallgropar. Den skymmer det faktum att det handlar om makt och maktlöshet, om att en fördelning av makt och resurser mellan könen med nödvändighet innebär att män måste avstå från de ekonomiska, sociala och kulturella privilegier de tilldelas under den nu rådande ordningen. Om den ordningen på allvar ska utmanas är konflikten oundviklig. Jämställdhetspolitiken får inte väja för det faktum att det finns en intressekonflikt mellan könen. Alla, kvinnor och män, ska naturligtvis delta i förändringsarbetet. Utgångspunkten för förändringen måste dock vara att makt, inflytande och resurser ska utjämnas, och då måste mäns andel minska och kvinnors öka.
Vänsterpartiet menar att vi måste förvalta resultaten av kvinnors tidigare kamp för lika rättigheter och föra arbetet vidare. Idag har vi en struktur där offentliga institutioner formulerar övergripande jämställdhetsmål för sina verksamheter samt en jämställdhetslag som ska främja kvinnors och mäns lika rätt i arbetslivet. Jämställdhetsmålen formuleras allt mer ambitiöst. Detta får dock liten betydelse i praktiken. Det finns en mycket stor klyfta mellan mål och verklighet. Klyftan visar att den officiella jämställdhetspolitiken inte har förmått utmana ojämlikhet, orättvisor och diskriminering. Verktyg saknas för att i grunden bryta upp den ojämlika könsmaktsordningen. Det räcker inte att slå fast lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter, när förutsättningarna för och maktförhållandena mellan kvinnors och mäns livsutrymme i grunden är olika och ojämlika. En aldrig så ambitiös jämställdhetslag förmår inte komma till rätta med de löneskillnader som uppstår för att män inte tar sin del av omsorgsansvaret. Det räcker inte med en jämn könsrepresentation i beslutande organ så länge kvinnors åsikter värderas lägre än männens. En del av den förändring som måste till handlar om att bekämpa dolda strukturer, föra upp dem i ljuset, avslöja och sedan utmana dem. Detta är en utmaning mot själva idén om vad som är politik. En feministisk politik utmanar gränserna för politik. Jämställdhet måste handla om att på allvar utmana mäns makt och privilegier. Detta kräver att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen.
Den politiska analysen måste börja våga tala om kvinnor och män som grupper, även om det möter motstånd. Självklart är gruppen kvinnor inte homogen. Skillnader på grund av klass, etnisk bakgrund, ålder eller sexuell läggning är mycket påtagliga faktorer för den enskilda kvinnans vardag och livsvillkor. Men över dessa gränser drabbas kvinnor - som kvinnor - av könsförtrycket. Mäns våld mot kvinnor, pornografi och prostitution är toppen på det isberg som under ytan döljer vardagligare företeelser, som att små flickor möts av andra förväntningar än små pojkar, att kvinnors åsikter negligeras eller förlöjligas och att kvinnors arbete värderas lägre än männens. Allt detta, och tusen och åter tusen andra företeelser, upprätthåller mäns makt och privilegier.
Kvinnor har ett gemensamt kollektivt intresse av att inte låta sig förtryckas som kvinnor. Vänsterpartiet menar att detta intresse måste erkännas och få utrymme på den politiska arenan. Det handlar om att synliggöra att det finns olika verkligheter och peka på att det är samhällets ansvar att ta hänsyn till dessa. Konkret innebär det att den politiska arenan måste erkänna kvinnors intresse och skapa kanaler för deras inflytande. Kvinnors organisering och kollektiva handlande tar sig inte samma uttryck som männens och de traditionella folkrörelsernas. Detta ställer krav på oss politiker att formulera modeller där vi lyckas fånga upp detta intresse.
Att tala om kvinnor som grupp möter ofta motstånd. Det visar bl.a. Maud Eduards forskning om kvinnors organisering i "Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori". När kvinnor organiserar sig eller skapar egna rum ifrågasätts detta. De ges inte politiskt utrymme, utan ses som hot mot en etablerad ordning.
Den svenska arbetarrörelsens framgångar, och framväxten av det svenska välfärdssamhället, skulle vara omöjlig att föreställa sig utan organisering utifrån klass. Fackföreningarna har haft en helt avgörande betydelse i detta arbete.
När kvinnor gör på samma sätt, dvs. organiserar sig och/eller handlar separat, uppfattas detta istället som problematiskt. Anledningen är att kvinnors organisering bryter mot normen för hur politiken ska föras. Som nämnts tidigare har den svenska modellens jämställdhetsarbete byggt på samarbete mellan könen. Samma modell har också rått inom arbetarrörelsen. I Maktutredningen uttrycker Maud Eduards detta som att "jämställdhet i diskussionen om kön underförstått innebär att det råder fredsplikt mellan könen" (SOU 1995:110).
Att erkänna intressekonflikten mellan könen tydliggör ojämlikheten. Erkännandet är en förutsättning för att kunna bekämpa denna ojämlikhet. Därför är det inte säkert att samarbete kan vara ledstjärna och första prioritet om man på allvar vill bekämpa könsorättvisorna. På olika sätt har brister i konsensusstrategin tydliggjorts, brister som kräver politisk handling för att åtgärdas.
En första åtgärd måste vara att erkänna kvinnors gemensamma intresse och dess politiska betydelse. På det sättet kan förståelsen för att kvinnor organiserar sig som grupp öka. Kvinnors kollektiva erfarenheter och handlande måste få utrymme på den politiska arenan. Vänsterpartiet menar också att hållningen måste förändras och medvetenheten om könsmotsättningarna öka.
I det samhälle som bygger på kvinnors underordnande och mäns överordnande är det den överordnade mannen som betraktas som norm. Att mannen är norm innebär att kvinnor bedöms och mäts i förhållande till den manliga normen. Det innebär också att det bara är kvinnan som tvingas förhålla sig i relation till sitt kön, eller tillspetsat uttryckt: det är bara kvinnan som tycks ha kön. Mannen är den könlösa, den allmängiltiga, det "neutrum" utifrån vilket den avvikande kvinnan ska bedömas. Den manliga normen visar sig på samhällets alla områden. Inom idrotten finns det "vanlig" idrott och damidrott. Inom musiken finns det rockband och "tjejband". Det finns politiska partier och kvinnoförbund.
Även jämställdhetsretoriken förhåller sig till mannen som norm. Kvinnors närvaro i politiken måste motiveras. Från rösträttskampen till dagens kvoteringsdiskussion har kvinnor tvingats argumentera för sin närvaro. På samma sätt förhåller det sig i debatten om den diskriminering som kvinnor utsätts för. Det är inte ovanligt att orsaken, och därmed åtgärderna, till exempelvis lönediskriminering sägs vara det "avvikande" beteende som kvinnor uppvisar på arbetsmarknaden. Kvinnors lägre löner förklaras med att kvinnor jobbar med "fel" saker, i "fel" sektorer. Kvinnor prioriterar inte karriären. Kvinnor är inte tuffa nog i löneförhandlingar. Bakom retoriken döljer sig antagandet att kvinnor beter sig annorlunda än män, en retorik som döljer det faktum att det handlar om maktstrukturer.
Jämställdhetspolitikens mål kan därför inte vara att kvinnor ska "lyftas" till mäns nivå. Istället måste den ha fokus på den ojämlika maktordningen och rikta in sig på att bryta upp denna.
En jämställdhetspolitik som nöjer sig med att officiellt ge könen lika rättigheter utmanar inte männens privilegier. En sådan politik påverkar i själva verket männen ganska litet, och just detta faktum, att männen inte berörs, är en avgörande del i problemet. Jämställdhetspolitiken har ägnat mycket möda åt att hitta argument för att "män också vinner på jämställdhet". Vi menar att det är fullt möjligt att såär fallet i vissa situationer. Däremot tjänar inte män som grupp påökad jämställdhet, när detta innebär att de tvingas dela med sig av makt eller andra resurser (exempelvis löneutrymme). Enskilda män menar säkert att de vunnit som människor på att ta ökat ansvar för sina barn. Andra kan säkert uppskatta att leva med en jämlik och självständig kvinna av olika skäl. Men män som grupp har ett objektivt intresse av att upprätthålla den ordning som ger dem makt och privilegier. Få män försvarar våld och öppet förtryck mot kvinnor, men de flesta män ser det som ganska självklart (om än omedvetet) med en viss grad av markservice i hemmet och att deras kön ger dem vissa fördelar. Varför skulle de annars välja bort att vara hemma med sina barn när de är små?
Vänsterpartiet menar att frågan om män vinner eller förlorar på jämställdhet är fel ställd. Orättvisor och diskriminering är inte frågor som är förhandlingsbara eller beroende av legitimering från särintressen. Vi menar att det är dags att börja föra en politik där män som grupp får sina privilegier ifrågasatta. Konkret innebär det att all fördelning av resurser måste ske på ett könsmässigt jämlikt sätt. Detta innebär att kvinnor som grupp måste få betydligt mer och att män, som grupp, kommer att få mindre. Det vill säga att omfördelningen måste ske även i de fall kakan inte växer. Det innebär också att dolda strukturer som upprätthåller mäns privilegier måste avslöjas och utmanas. Här är det viktigt att det politiska signalsystemet tydligt tar ställning och bekänner färg.
Förändring kräver att vi upptäcker normerna och hur de styr vårt synsätt. Vad är det egentligen normen säger oss och vem är det som ger uttryck för den? Hur kommer det sig till exempel att vi anser att män, som i vanliga fall anses vara och är kapabla att förhandla sig till höga löner och bra förmåner, helt plötsligt ses som tafatta och oförmögna att kräva sin lagliga rätt till föräldraledighet av sin arbetsgivare? Vem är det egentligen som rättfärdigar synen att "alla män är potentiella våldtäktsmän"? Är det feministerna och kvinnojourerna, eller är det de domstolar som påstår att en kvinna som har kort kjol eller stiger in i en bil med en okänd man får skylla sig själv om hon blir våldtagen? Den manliga normen begränsar både kvinnors och mäns livsutrymme, ibland på mycket konkreta sätt. Könsdiskriminering kan bara elimineras genom en analys som ser igenom normerna och har en feministisk utgångspunkt.
Den traditionella svenska jämställdhetspolitiken har fokuserat på förhållandena som råder på arbetsmarknaden. I riksdagen sorterar jämställdhetsfrågorna under arbetsmarknadsutskottet. Den officiella strategin är att arbetet ska ske genom jämställdhetsintegrering, s.k. gender mainstreaming. Tanken är att jämställdheten ska genomsyra alla politikområden. Strategin har förvisso fått ett visst genomslag, men fortfarande återstår väldigt mycket att göra. Regeringen redogör i Ds 2001:64 "Ändrad ordning. Strategisk utveckling för jämställdhet" för hur jämställdhetsarbetet har utvecklats, och där tar man också upp förslag till vidare åtgärder. Vänsterpartiet lägger i en kommittémotion fram sin syn på utvecklingen av den rådande jämställdhetspolitiken.
Men de officiella politiska institutionerna fångar inte upp alla områden där kön är av avgörande betydelse för människors vardag. Det saknas verktyg för att motverka ojämlikhet och förtryck i relationer. Vi saknar politiska redskap för att komma åt den ständigt pågående könskonstruktionsprocessen inom skolan och barnomsorgen. En process som formar små flickors och pojkars könsidentitet, vilket i sig innefattar att pojkar och män ges ett annat värde än flickor och kvinnor. Politiken förmår inte heller nå maktojämlikheten inom företagsvärlden och finansmarknaden. De politiska verktygen har haft svårt att komma åt könsdiskriminerande reklam, porr, prostitution och sexualiserat våld.
Politiken begränsas även av vilken verklighetsbild som härskar, vems historia som berättas och vilka frågor som ställs och till vem. Hela tiden finns den manliga normen som kuliss. Den avgränsar vad som är möjligt att definiera som politik, problem eller samhällsfråga. Det faktum att vi idag har vad vi kallar en formell jämställdhet beror på kvinnors tidigare kamp för att synliggöra sin verklighet. Det vore naivt att tro att detta arbete skulle vara slutfört och färdigt. Istället måste vi gå vidare och se vilka verkligheter som idag tillåts existera och på vems villkor detta sker. Feminismen som teori utmanar gränserna för vad som är politik. Vänsterpartiet menar att en politik för att utmana könsmaktsordningen måste vara beredd att också utmana politikens gränser. Konkret innebär det att en översyn av de politiska verktygen måste göras för att hitta nya sätt att komma åt de fel som dagens metoder inte räcker till för att åtgärda.
Som tidigare nämnts är den officiella strategin för jämställdhetsarbetet integrering, s.k. mainstreaming. Enligt den ska jämställdhetsperspektivet ingå i befintliga organisationer och system. Förändringen ska på det sättet ske inom rådande system och strukturer, inte ställas vid sidan av den ordinarie verksamheten. Jämställdhetsintegrering kan fungera i vissa fall. Tydligt är dock att metoden har stora begränsningar och i vissa fall skapar kontraproduktiva resultat. Jämställdhetsintegrering talar inte om makt eller konflikt, inte om omfördelning och motstridiga intressen. Uppfattningen att denna strategi ska vara allenarådande har gjort jämställdhetspolitiken tandlös. Resultatet av att mainstreaming blivit den dominerande strategin i jämställdhetsarbetet är att alternativa vägar ofta framstår som aparta. Sveriges ställning som "det mest jämställda landet" förstärker denna strategis dominans. Kvinnor som organiserar sig för förändring på andra sätt framstår som radikala, extrema eller militanta.
Utifrån den beskrivna analysen bör den nuvarande jämställdhetspolitiken förändras och inarbeta en feministisk strategi för att utmana könsmaktsordningen.
Utgångspunkterna bör vara:
Jämställdhet måste handla om att på allvar utmana mäns makt och privilegier. Detta kräver att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen.
Kvinnor har ett gemensamt kollektivt intresse av att inte låta sig förtryckas som kvinnor. Vänsterpartiet menar att detta intresse måste erkännas och få utrymme på den politiska arenan.
Vänsterpartiet menar att det är dags att börja föra en politik där män som grupp får sina privilegier ifrågasatta av en politik där mannen inte längre utgör normen.
Vänsterpartiet menar att hållningen måste förändras så att medvetenheten om könsmotsättningarna öppnar för att i större grad låta kvinnors kollektiva erfarenheter och handlande få utrymme på den politiska arenan.
Feminismen som teori utmanar gränserna för vad som är politik. Vänsterpartiet menar att en politik för att utmana könsmaktsordningen måste vara beredd att också utmana politikens gränser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Camilla Sköld Jansson (v) |