Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återrapporteringskrav avseende fördelning och innehåll ur ett könsmaktsperspektiv för organisationer och föreningar som uppbär statsbidrag samt för bidragsgivande myndigheter och organisationer.
Jämställdhet är en demokratifråga, som handlar om makt och inflytande, om rättvisa och fördelning av ekonomisk och politik makt mellan kvinnor och män. Jämställdhet är således ett ideal dit vi vill nå. I vägen för detta ideal står idag könsdiskriminering och förtryck som begränsar såväl individer som samhällsutveckling. Fortfarande är Sverige i dag ett samhälle som systematiskt underordnar kvinnor och överordnar män. Den jämställdhetspolitik som funnits formulerad i över tre decennier kan visserligen sägas ha lett till vissa framsteg, exempelvis inom frågan om representation. Alltför många samhällssfärer har dock förblivit opåverkade.
En viktig del av det befintliga jämställdhetsarbetet utgår från staten, med regering, myndigheter och kommuner som centrala aktörer. Vänsterpartiet anser att deras arbete i högre grad skall integrera en feministisk analys, och att det bör ställas krav på respektive samarbetsorganisationer att så sker. Vänsterpartiet har i samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommit överens om att jämställdhetspolitiken under mandatperioden skall utvecklas till en feministisk politik. Det är därför hög tid att riksdag och regering höjer kraven på den analys och de insatser som man bedriver i det interna arbetet och genom myndigheter och verk samt att staten i högre grad ställer krav på de organisationer som uppbär statligt stöd.
I sin skrivelse Jämt och ständigt konstaterar regeringen följande:
Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den.
Denna struktur har inte förändrats, trots att kvinnors och mäns representation på vissa samhällsområden kvantitativt sett närmat sig varandra. Om vi inte bryter dagens könsmaktsordning kommer vi inte att uppnå ett jämställt samhälle. Arbetet med att öka representationen av kvinnor på beslutsfattande positioner och att få fler kvinnor till arbetsmarknaden har inte alltid inneburit att kvinnor fått tillgång till reell makt. Jämn representation mellan kvinnor och män är fortfarande viktigt men vi måste även rikta in oss på maktfrågor. Utmaningen i jämställdhetsarbetet framöver måste således vara att förändra kvinnors och mäns kvalitativa rättigheter och möjligheter.
Vänsterpartiet noterar och välkomnar att regeringen identifierar och benämner könsmaktsordningen som en maktfråga. Denna insikt är en nödvändig första utgångspunkt för att skapa grundläggande förändringar i samhället i dessa frågor. Jämställdhetsintegrering, eller gender mainstreaming, är den dominerande metoden för att undanröja könsdiskriminering på både europeisk, nationell och regional nivå. Metoden har som utgångspunkt att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra all verksamhet. Jämställdhetsintegrering innebär att den som har ansvar för en verksamhet, även har ansvar för att integrera ett könsperspektiv i verksamheten. Jämställdhetspolitiken är just nu föremål för en utvärdering (dir 2004:18) i vilken "utredaren skall överväga vilka mål som bör gälla för den framtida jämställdhetspolitiken samt lämna förslag till mål och resultatindikatorer för dessa. Utredaren skall grunda sina förslag på en analys av vilket ansvar och åtagande som det offentliga, i form av stat och kommun, bör ha. Utredaren skall vidare analysera hur den nuvarande organisationen för jämställdhetspolitiken fungerar och lämna förslag till hur den skall kunna förbättras och effektiviseras."
Vänsterpartiet har i tidigare motioner, bl.a. pekat på bristerna i mainstreaming som förhärskande metod i ett feministiskt förändringsarbete. Den föreliggande motionen behandlar endast frågan om vilken förändring som är nödvändig när det gäller fördelning av offentliga medel till ideella organisationer.
Problemen med att genomföra en reell jämställdhetsintegrering med könsmaktsperspektiv visar sig tydligt även när det gäller den statliga bidragsgivningen. I utredningen om Kvinnors organisering SOU 2004:59 framkommer att det i 73 % av de redovisade statliga bidragstyperna varken fanns något krav på specifik redovisning eller annan bedömning kring jämställdhet i bidragsgivningen av statliga medel. Endast i 5 av 66 bidragsförordningar och/eller förordningsmotiv finns något kriterium som reglerar jämställdhet. Av bidragsgivarna redovisar 56 % att det inte görs några bedömningar eller redovisningar kring jämställdhetsperspektivet över huvud taget.
Utredningen tar upp ett antal aspekter som är problematiska när det gäller bidragssystemens brister. Det handlar först och främst om att väldigt få bidragsgivare har någon form av könsuppdelad statistik, inte heller har man infört riktlinjer eller återrapportering kring jämställdhet vid bidragsgivningen. Detta faktum försvårar och omöjliggör i många fall kontroll av huruvida jämställdhetsperspektivet beaktas vid återrapportering. Det visar sig också att den statistik som finns inte alltid används när givarna skall bedöma fördelningen av statsbidraget ur ett jämställdhetsperspektiv. Vänsterpartiet vill betona att könsuppdelad statistik är central för att tydliggöra villkor och resursfördelning mellan kvinnor och män, och att denna kunskap är viktig när man vill få till stånd en förändring.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att de statliga myndigheterna måste ges tydligare uppdrag och återrapporteringskrav när det gäller jämställdhetsperspektiv och åtgärder i sina regleringsbrev. Vänsterpartiet delar därför också den aktuella utredningens analys att det är av största vikt att ett jämställdhets- och könsmaktsperspektiv tydligare integreras i folkrörelsepolitiken och i den statliga bidragsgivningen.
Ett grundkrav för organisationer och deras verksamheter är att de skall vara demokratiska och bedrivas i demokratiska former dvs. att alla medborgare skall ges samma möjlighet att engagera sig. Utredningens slutsats - att intresset bland de ideella organisationerna för frågor om jämställdhet är begränsat, och av många ses som en "icke-fråga" - måste tas som ett tydligt tecken på att det finns strukturella problem inom dagens folkrörelser. Vänsterpartiet menar att såväl folkrörelser som andra organisationer bör granska vilka konsekvenser detta förment "könsneutrala" förhållningssätt, som har präglat och fortfarande präglar de flesta folkrörelserna, får för jämställdheten i organisationerna.
Statens stöd till ideella organisationer uppgår årligen till ca 7,4 miljarder kronor. Vi har i Sverige en stark folkrörelse och organisationstradition. Självklart skall denna omfattas av de jämställdhetspolitiska målen. Vänsterpartiet delar utredningens syn på att det behövs särskilda krav från regeringen gällande bidragsfördelningen. Det handlar dels om krav på att kön skall finnas med som kategori i fördelningen av bidrag, dels om att utveckla kunskapen om könsmaktsanalysen och integrera den i folkrörelsepolitiken och dess verksamhet.
Vi menar i likhet med utredningen att särskilda återrapporteringskrav för organisationer och föreningar som uppbär statsbidrag särskilt måste införas och tydliggöras. Dessa skall ta sikte både på fördelning och innehåll ur ett könsmaktsperspektiv. Dessa återrapporteringskrav bör därför införas i förordningarna och regleringsbreven för varje statsbidrag. Detta skall ses som ett förtydligande av det krav på demokratisk organisation som finns i de flesta statsbidragsförordningar. Analogt med detta skall könsdifferentierad statistik krävas vid återrapportering för bidragsgivande myndigheter och organisationer som uppbär statliga bidrag, på såväl central som regional nivå. Slutligen skall organisationerna redovisa hur resurserna fördelas ur ett könsmaktsperspektiv, dvs. samtliga organisationer som får offentligt stöd skall göra kvalitativa utvärderingar ur ett könsmaktsperspektiv av verksamheten i föreningarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Siv Holma (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Elina Linna (v) |
|
Gudrun Schyman (v) |