Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tjänstedirektivet.
I början av 2003 lade EU-kommissionen fram sitt förslag till ett allmänt direktiv för den fria rörligheten för tjänster. Kritiken mot förslaget har varit mycket omfattande. Den svenska regeringen och kanske framför allt de svenska fackliga organisationerna hör till dem som ifrågasatt direktivförslaget starkast. Kritiken är befogad och viss "rörelse" har under sommaren kunnat skönjas i EU-kommissionens inställning till kritiken.
När detta skrivs har dock inga nya officiella skrivningar kommit.
Det viktigaste är att bevaka att direktivet inte kan innebära ett hot mot våra möjligheter att fullt ut utnyttja det svenska systemet för att teckna kollektivavtal och följa upp deras efterlevnad genom att förhindra så kallad lönedumpning, det vill säga att följa de lagar och avtal som tillämpas såväl nationellt i Sverige som på respektive arbetsplats. Vilken metod som man använder i ett EU-land för att reglera arbetsmarknaden och arbetstagarnas rättigheter ska inte påverkas av ett direktiv som vill göra den fria rörligheten för tjänster lättare.
Det finns säkerligen en mängd byråkratiska hinder för tjänsternas rörlighet i EU. Det är de kommissionen egentligen vill åt. Vi anser att de har hamnat fel, när de vill införa generella förbud, såsom att länderna inte får kräva en representant för ett företag som utför tjänster i ett annat land eller dokument om de anställda i företaget. Sådana förbud slår vilt mot de högst skäliga kraven från fackföreningsrörelsen om att ha en behörig person att förhandla med och att kunna kontrollera att de anställda är just anställda och har justa normala "svenska" villkor när de jobbar i Sverige. Avtalen är dels nationella, dels lokala, vilket i sin tur förutsätter att en motpart finns på arbetsplatsen i Sverige så att förhandlingar kan äga rum. Ytterst är det en fråga om fackliga och mänskliga rättigheter.
Det förslag som kommissionen har lagt riskerar inte bara att gripa in i regleringen av arbetsmarknaden utan också i frågor om konsumentskydd, om huruvida vissa sektorer kan få regleras, t ex s k allmännyttiga tjänster, om sjukvården är en sektor som ska vara öppen för den fria rörligheten av tjänster m m. Det svenska agerandet måste därför dels skydda de nationella intressen som kan finnas på dessa områden, dels samtidigt leda fram till ett direktiv som direkt ingriper mot de omfattande byråkratiska hinder som finns för att tjänstehandeln inom EU skall bli effektiv. I det agerandet måste det ingå att finna de formuleringar i direktivet som omöjliggör onödig byråkrati och samtidigt inte hindrar en nödvändig kontroll.
Vi förutsätter att de svenska facken och den svenska regeringen agerar kraftfullt för att försvara de svenska intressena i den här frågan. Men samtidigt måste vi agera mot de onödigt byråkratiska krav som finns i många länder och som utgör verkliga hinder för tjänsternas fria rörlighet. Kommissionens allmänna förbud måste i stället formuleras så att de inte slår vilt utan slår mot avarterna av kontroll. Vikten av att det svenska systemet, med att teckna kollektivavtal och följa upp dess efterlevnad, måste inrymmas i det framtida tjänstedirektivet.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Christina Axelsson (s) |
|
|
Christer Erlandsson (s) |
Börje Vestlund (s) |
|
Ola Rask (s) |
Monica Green (s) |