Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur de höga sjukskrivningstalen hänger samman med situationen på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen misslyckats med att nå målen för öppen arbetslöshet, sysselsättningsgrad, socialbidragsberoende och sjukskrivningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser för att stärka såväl utbuds- som efterfrågesidan på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av sänkta marginalskatter för låg- och normalinkomsttagare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beskattningen av småföretagare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelförenkling för småföretag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av personer med hantverks- och yrkesutbildning.
1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 7 hänvisat till NU.
Det är lika många människor i dag som under 1990-talets krisår som står vid sidan av det ordinarie arbetslivet. Varje vardag är det 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder som inte går till ett arbete. Det motsvarar var fjärde vuxen i arbetsför ålder. De är i stället arbetslösa, sjukskrivna, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, förtidspensionerade eller undersysselsatta.
Socialdemokraterna gör över huvud taget ingenting verkningsfullt åt arbetslösheten. Arbetslösheten är ett samhällsgift som efter tio år med socialdemokratisk regering bitit sig fast. Dagens situation är faktiskt katastrofal.
Lika upprörande är att arbetslösheten närmast försvunnit från den politiska dagordningen. Regeringen saknar intresse av att tala om den och saknar än mer intresse för att göra något åt den.
Nästan varje dag möter jag människor som är förtvivlade över situationen på arbetsmarknaden. De finns i olika åldrar och yrken.
En del har lång högskoleutbildning och akademisk examen. En hel generation unga akademiker har fått en synnerligen svår start på arbetslivet. Många har förlorat sina första jobb, inte på grund av misskötsel eller bristande lämplighet, utan eftersom regeln "sist in först ut" gör att nyanställda först får lämna företag och offentlig sektor vid nedskärningar. Många andra får inte jobb alls, med arbetslöshetssiffror överstigande tio procent bland vissa grupper unga akademiker. Den som läst ekonomi i fem år och kompletterat med studier utomlands med allt vad det innebär av studielån, känner förtvivlan när dörren till arbetsmarknaden inte ens står på glänt.
Andra har börjat jobba efter grundskolan, men förlorat sitt arbete när företag flyttat produktion till andra länder. Ytterligare andra vill jobba mer, eller byta jobb, men hindras av stela regler och osäkert läge på arbetsmarknaden.
Gemensamt för de flesta är dock en genuin misstro mot de åtgärdskaruseller som många arbetslösa hamnar i och längtan efter ett riktigt arbete. Det man önskar är ett riktigt jobb, inte åtgärder.
Regeringen har misslyckats med att nå samtliga sina mål, vilket får oacceptabla sociala och ekonomiska konsekvenser. Regeringen har misslyckats med att nå målet om fyra procents öppen arbetslöshet. Det skulle ha uppnåtts redan år 2000, men endast sporadiskt har man ens kommit i närheten av det.
Den öppna arbetslösheten uppgick i augusti 2004 till 252.000 personer eller 5,4 procent av arbetskraften. Att målsättningen dessutom bara tar sikte på den öppna arbetslöshetens omfattning - alltså inte på den totala arbetslösheten inkluderande alla dem som finns i åtgärder - gör bara saken värre. I konjunkturberoende åtgärder fanns i augusti 2004 104.500 personer eller 2,2 procent av arbetskraften.
Till detta skall läggas betydande regionala skillnader på arbetsmarknaden. I Örebro län överstiger arbetslösheten 13.000 personer - motsvarande befolkningen i en mindre svensk kommun. 6,6 procent är öppet arbetslösa och 3,4 procent i åtgärder. Det är 8.600 och 4.500 personer i öppen arbetslöshet, respektive i åtgärder.
Regeringen har också misslyckats med att nå målet om 80 procents sysselsättning. Detta trots att sjukskrivna, som ökat så starkt i antal under de senaste åren, räknas som sysselsatta i statistiken.
Regeringen har dessutom misslyckats med att nå målet om halverat socialbidragsberoende och med att nå målet om en halvering av sjukskrivningstalen. Dessa båda saker hänger dessutom ihop med situationen på arbetsmarknaden. Är arbetsmarknaden svag kommer folk inte att våga byta jobb i tid, utan blir kvar på samma plats även när kropp och själ egentligen skulle må bra av ett byte av arbetsplats. Inlåsthet är liktydigt med utsatthet och maktlöshet, vilket i sin tur är grund för utbrändhet och psykosomatiska sjukdomstillstånd.
Varken friår, arbetstidsförkortning, högre miljöskatter, nya AMS-platser eller nya offentliga sysselsättningsstöd kommer att kunna lösa Sveriges problem på arbetsmarknaden. Det kan bara en politik för företagande och tillväxt göra, men där står regeringen passiv. De så kallade tillväxtsamtalen med arbetsmarknadens parter har inte lett till någonting från regeringens sida.
De förslag som regeringen lagt fram mot arbetslösheten är generande svaga. Regeringen har eftersatt såväl stärkande av utbuds- som efterfrågesidan av arbetsmarknaden.
På utbudssidan är det upprörande att beräkningar från Finansdepartementet visar att sju av tio sjukskrivna och fem av tio arbetslösa skulle tjäna mindre än tio procent ekonomiskt på att återgå i arbete. Detta i ett läge när Sverige behöver fler som arbetar och fler som arbetar mer för att klara välfärdens finansiering. Situationen närmar sig ett köpt utanförskap.
Också på utbildningssidan finns förändringar att göra. Under de senaste decennierna har utbildning som leder direkt till jobb kommit i skymundan.
Hantverksutbildningar, yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar är numera ovanliga och svårfångade företeelser, trots att det finns ett skriande behov av duktigt folk i sådana branscher. En första reform borde vara att se till att de ungdomar, och äldre, som vill skolas till yrkesmän får möjlighet att göra det. Det kommer att behövas hundratusen hantverkare inom den kommande tioårsperioden. Det löser så klart inte hela arbetslöshetsfrågan, men för de människor som går från bidrag till jobb är det betydelsefullt.
Det är nödvändigt att sänka marginalskatterna för låg- och normalinkomsttagare dels för att öka arbetsutbudet och göra det lönsamt att arbeta, dels för att möjliggöra en ökad privat kapitalbildning. Om varje sparad krona är dyr och svår att åstadkomma på grund av hög beskattning, så kommer benägenheten att ta risker med denna sparade krona att vara låg. Det gör att det är alldeles för ovanligt med en hög andel egenfinansiering av nystartade företag i Sverige. Resultatet blir att idéer inte kan förverkligas, jobb inte skapas och de företag som ändå startar blir alltför beroende av statliga stödinsatser. De blir också onödigt instabila.
Fler människor i arbete höjer efterfrågan i ekonomin, eftersom den som arbetar får högre konsumtionsutrymme än den arbetslöse. Detta ger en positiv spiral vad gäller jobbtillväxten.
Bördan för dem som ska kunna anställa måste lättas. Få vet vad de diskriminerande 3:12-reglerna för småföretagare är (som finns för att hindra att lön tas ut som kapitalinkomst), men de är skadliga för mindre snabbväxande företag, som i praktiken beskattas hårdare än stora bolag. Regeringens egna utredare säger att de är dåliga och skadliga - ändå har problemet kvarstått år efter år.
Dubbelbeskattningen av företagsvinster missgynnar svenskt ägande av företag och gynnar utländskt ägande. Det bidrar till att driva företag ur landet.
År efter år finns också regler som skapar byråkrati och krångel för små och medelstora företag. Man räknar med att den av politiken ålagda byråkratin kostar 30.000 kronor per anställd att hantera för mindre företag. Av småföretagardelegationens förslag har två tredjedelar ännu inte genomförts.
1999 samlade 75 olika myndigheter in uppgifter från företag - på 150 olika blanketter. Totalt fick 73 miljoner blanketter fyllas i för detta 1998. Företag som borde ägna tid och kraft åt verksamheten får istället fylla i blanketter och oroa sig över att fler regler ska tillkomma.
Regeringen har varit mer intresserad av att dölja arbetslösheten än av att skapa ett klimat som möjliggör företagande och nya jobb. Det krävs en ny politik för att stärka både utbudssidan och eftefrågesidan på arbetsmarknaden.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |