Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa lösningar för att ge personer med nedsatt arbetsförmåga lönebidrag i stället för förtidspensionering.
Det är viktigt att underlätta för arbetsgivare att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig, har de handikappade alltid en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför mycket viktiga och måste alltid prioriteras. Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar ska undvikas i största möjliga utsträckning. Anställningar med lönebidrag har visat sig vara värdefulla lösningar för många handikappade.
Allra svårast är situationen för dem som har någon form av psykiskt funktionshinder, men den är besvärlig också för till exempel personer med hjärt- och kärlsjukdomar, rörelsehinder och dyslexi.
Majoriteten av dem med nedsatt arbetsförmåga behöver någon form av hjälp eller anpassning för att kunna arbeta. Det kan handla om hjälpmedel, anpassad lokal, transporter till och från arbetsplatsen eller personligt biträde. Men allra vanligast är behov av anpassning av arbetstiden, arbetstempot eller arbetsuppgifterna. Så långt det är möjligt ska efterfrågan på arbete för dem med nedsatt förmåga mötas på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsgivare kan få stöd på olika sätt för att anpassa arbetsplatsen, men utnyttjar dessa möjligheter alltför sällan. Det är därför angeläget att - gärna i samarbete med näringslivets organisationer - bedriva opinionsbildning riktad mot arbetsgivare för att undanröja fördomar och sprida kunskap om de möjligheter som står till buds.
Antalet lönebidragsanställningar ska öka för att de behov som finns ska kunna tillmötesgås. Lönebidrag utgår normalt under högst fyra år. Arbetsgivarnas möjligheter att ta över anställningen när lönebidraget upphör är ofta små eller obefintliga. Det innebär att anställningen upphör.
Därför ska det finnas möjligheter att införa permanenta lönebidrag. Ett sätt att göra detta kan vara att inrätta tjänster som inte kräver full arbetskapacitet, såsom vuxna rastvakter i skolan eller personer som kan ledsaga äldre, vid t.ex. promenader eller teaterbesök. Under långa perioder har sådana tjänster i praktiken funnits inom folkrörelse-Sverige där många med nedsatt arbetsförmåga kunnat beredas sysselsättning.
Lönebidragsanställningar kan många gånger vara det bästa alternativet för dem det berör. Det som annars återstår är ofta förtidspension.
|
Stockholm den 23 september 2004 |
|
|
Hans Backman (fp) |